Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1939 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion rörande viss ändring i
lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 245,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Holm och Falk i
första hand hemställt, att riksdagen för sin del måtte besluta att i 3 § lagen
om förenings- och förhandlingsrätt införas, förslagsvis såsom första och
andra stycke, följande bestämmelser:
Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbetstagare
att tillhöra förening för tillvaratagande av medlemmarnas intressen
i avseende å anställningsvillkor och förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetstagare ävensom rätt för sådan förening att utan intrång
från motsidan fritt utöva sin verksamhet.
Såsom kränkning av föreningsrätten skall i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare anses åtgärd, vidtagen i syfte att hindra någon att
inträda i eller förmå honom att utträda ur förening eller i anledning av
verksamhet för förening eller för åstadkommande av förening, ävensom
eljest åtgärd med syfte att öva intrång i förenings organisationsverksamhet.
För det fall att riksdagen icke skulle vara beredd att utan förutgången
utredning taga ställning till frågan, hava motionärerna hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande
sådan utvidgad tillämpning av lagen om förenings- och förhandlingsrätt,
som i motionen angivits, samt om framläggande för riksdagen av förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
I motiveringen till motionen har anförts:
Lagen upptager icke någon definition av begreppet föreningsrätt, men enligt
arbetsdomstolens tolkning förstås med föreningsrätt i lagens mening
rätten att tillhöra facklig organisation. Vilka åtgärder som skola betraktas
såsom föreningsrättskränkning angivas icke heller i lagen i vidare mån än
att avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller bestämmelse i
kollektivavtal eller annat avtal, varigenom föreningsrätten kränkes, förklaras
vara ogin. Det framgår härav, att lagstiftaren närmast haft i sikte
kränkning av den enskilda föreningsrätten, medan lagen icke giver någon
bestämd ledning för bedömande, huruvida kränkning kan ske genom åtgärder,
riktade mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet. På
grund av motstridiga uttalanden i förarbetena till lagen är det till och med
tvivelaktigt, huruvida en organisation, vars medlemmar utsatts för för
Iiihang
till riksdagens protokoll 193!). 9 sami. 2 avd. Nr 25. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
eningsrättskränkning, kan för egen del yrka skadestånd för liden skada på
grund av det intrång i organisationsverksamheten, som de enskilda kränkningarna
betyda. Ännu tvivelaktigare synes vara, huruvida organisationen
kan på lagen grunda anspråk på grund av sådant intrång i organisationsverksamheten,
vilket icke hänför sig till åtkomliga föreningsrättskränkningar
mot enskilda medlemmar.
Ur synpunkten av föreningsrättsskyddets syftemål synes det emellertid
icke finnas någon anledning att begränsa skyddet att avse föreningsrättskränkning
mot enskilda. Lagfästandet av sistnämnda skydd kan i själva
verket till och med förväntas medföra, att motarbetandet inom vissa områden
av de fackliga organisationssträvandena kommer att taga formen av
åtgärder, riktade mot organisalionsbildandet resp. organisationsverksamheten,
syftande till att försvåra startandet eller upprätthållandet av fackliga
organisationer. Dylika åtgärder synas icke vara åtkomliga med mindre
föreningsrättsbegreppet utvidgas att omfatta även rätt för facklig organisation
att fritt utöva sin verksamhet och alltså till föreningsrättskränkning
hänföres även åtgärd i syfte att öva intrång i förenings organisationsverksamhet.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av arbetsdomstolens ordförande, varjämte utskottet
lämnat de anställdas centralorganisation (Daco), landsorganisationen i Sverige
och svenska arbetsgivareföreningen tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttranden
hava inkommit och finnas såsom bilagor A—D fogade vid detta
utlåtande. Utskottet får hänvisa till yttrandenas innehåll.
3 § i lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt
har följande lydelse:
Föreningsrätten skall lämnas okränkt. Sker kränkning av föreningsrätten
genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller genom bestämmelse
i kollektivavtal eller annat avtal, vare rättshandlingen eller bestämmelsen
ogin.
Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av
föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem av förening, som avser
tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.
Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas
på sådan föreskrift.
Med arbetsledare förstås den, som är anställd att såsom arbetsgivarens
ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres av honom
underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager.
I förevarande sammanhang må uppmärksamheten fästas på 13 § i lagen
den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol. Enligt detta lagrum äger förening, som
slutit kollektivavtal, vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan för den
som är eller varit medlem i föreningen. Denne må däremot själv ej kära,
med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans vägnar.
Vill någon föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande
medlem i förening, som slutit kollektivavtal, skall även föreningen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
3
instämmas. Föreningen må svara å medpartens vägnar, där denne ej själv
utför sin talan. Har förening eller förbund av flera arbetsgivar- eller arbetarföreningar
slutit kollektivavtal, skall vad nu är sagt örn medlem gälla
såväl de sammanslutna föreningarna som deras medlemmar.
Historiska översikter över behandlingen av frågan rörande lagstiftning
om ideella föreningar hava lämnats i andra lagutskottets utlåtande nr
58/1936 (sid. 22—26) samt i en i februari 1938 framlagd, av dåvarande
byråchefen för lagärenden Carl Romberg utarbetad promemoria örn grunderna
för en lagstiftning angående ideella föreningar (Justitiedepartementets
promemorior 1938: 1; sid. 3—10). I nämnda promemoria har även lämnats
en översiktlig redogörelse för frågan örn skydd för föreningsrätten
(sid. 49—54).
Utskottet vill i förevarande sammanhang lämna följande redogörelse.
Vissa bestämmelser till skydd för föreningsrätten funnos upptagna i de av
professor Bergendal och trettonmannakommissionen upprättade förslagen
till lagstiftning om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter.
I sin motivering till det för 1935 års riksdag framlagda förslaget till lag örn
vissa ekonomiska stridsåtgärder (propositionen nr 31) förklarade föredragande
departementschefen, statsrådet Möller, vid remissen till lagrådet, att
han funnit lagen böra innehålla bestämmelser till skydd för föreningsrätten
såväl på arbetsmarknaden som på andra ekonomiska områden.
Lagrådet anmärkte, att tvekan kunde råda, huruvida frågan om skydd
för föreningsrätten borde upptagas i det förevarande lagstiftningsärendet
eller lösas i samband med en reglering i större utsträckning av de föreningsrättsliga
spörsmålen. Lagrådet ansåg emellertid, med hänsyn till de svårigheter,
som visat sig möta mot lagstiftning på det föreningsrättsliga området,
att föga förhoppning funnes att inom närmaste tiden sådan lagstiftning
skulle komma till stånd, och att det därför kunde anses påkallat att i en lag
om ekonomiska stridsåtgärder reglera frågan i vad mån det borde vara förbjudet
att genom dylika stridsåtgärder göra intrång i den enskildes föreningsfrihet.
I enlighet med vad departementschefen anfört upptogs i propositionen
följande bestämmelser. I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare liksom
mellan parter i andra ekonomiska förhållanden skulle föreningsrätten
å ömse sidor lämnas okränkt. Stridsåtgärd skulle sålunda ej få vidtagas
från ena partens sida, såframt därmed åsyftades afl hindra någon å andra
sidan att inträda i eller förmå honom att utträda ur förening eller annan
sammanslutning. Stridsåtgärd finge ej heller vidtagas från ena partens sida
mot någon å andra sidan i anledning av hans verksamhet för åstadkommande
av sammanslutning eller kollektivavtal. Vad sålunda stadgats skulle
dock icke utgöra hinder för att i kollektivavtal intaga föreskrift av ovan
antydd innebörd rörande arbetsledare eller annan i förtroendeställning.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Andra lagutskottet (utlåtande nr 29) anslöt sig i förevarande del helt till
propositionen. Reservationer avgåvos emellertid med yrkande bl. a. om
införande av bestämmelser rörande skydd mot organisationstvång.
Förslaget föll i kamrarna.
I förevarande sammanhang må erinras, att vissa sakkunniga i slutet av
år 1935 Svgåvo betänkande om folkförsörjning och arbetsfred (statens offentliga
utredningar 1935:65 och 66). Den i del I av betänkandet ingående
avdelningen om »Föreningsväsendet» avslutas med förslaget, att åt en eller
flera sakkunniga personer måtte uppdragas att med vederbörande större
organisationer samråda i syfte att för deras vidkommande söka åvägabringa
en gestaltning av föreningsväsendet i enlighet med principer, som av de
sakkunniga angivits, samt att, om det visat sig, att detta förfarande icke
lett till resultat, frågan om föreningsväsendets normerande genom lagstiftning
måtte göras lill föremål för utredning genom sakkunniga.
I sitt betänkande med förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt
(statens offentliga utredningar 1935:59) förordade kommittén angående
priuatanställda lagbestämmelser med principiell tillämpning på förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare i all enskild tjänst. Kommittén, som
verkställt utredning rörande de dåvarande förhållandena på den svenska
arbetsmarknaden, fann av denna utredning framgå, att föreningsrätten i
praktiken vore i stort sett erkänd mellan parterna. Undantagsfallen förklarades
vara betingade av speciella omständigheter eller eljest isolerade och av
ganska ringa räckvidd. Att meddela bestämmelser endast beträffande sådana
områden, där rätten icke redan faktiskt blivit erkänd, ansåg emellertid
kommittén ej böra ifrågakomma; någon gränsdragning mellan olika grupper
av arbetstagare syntes nämligen icke vara möjlig eller lämplig. De parter,
som önskade ställa sig utanför den ifrågasatta lagens tillämpningsområde,
tillförsäkrades möjlighet därtill, i det att bestämmelserna skulle kunna
helt sättas ur kraft genom kollektivavtal. Såsom kränkning av föreningsrätten
ansågs enligt kommitténs förslag varje stridsåtgärd, som vidtoges i
syfte att hindra någon att inträda i eller förmå honom att utträda ur förening
eller som vidtoges i anledning av verksamhet för förening eller för åstadkommande
av förening. Såsom sådan kränkning ansågs emellertid även
stridsåtgärd, som åsyftade att förmå någon till inträde i eller att hindra
någon från utträde ur förening. Förslaget innefattade inga straffstadganden.
Till föreningsrättens sanktionerande föreslogos bestämmelser dels örn skadestånd
för kränkning av denna rätt, dels ock om ogiltighet av bestämmelser
i individuella arbetsavtal och föreningsstadgar samt av avtalsuppsägningar
och andra rättshandlingar, som kränkte föreningsrätten.
I den för 1936 års riksdag framlagda propositionen (nr 240) med förslag
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
5
till lag om förenings- och förhandlingsrätt upptogos i den del, varom här
är fråga, huvudsakligen följande bestämmelser. Med föreningsrätt förstodes
i lagen rätt att tillhöra förening, bestående av arbetstagare och med
uppgift enligt stadgarna att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor
samt förhållandet i övrigt till arbetsgivaren eller att tillhöra
en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan. Föreningsrätten skulle
lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten förelåge, om från arbetsgivar-
eller arbetstagarsidan åtgärd vidtoges mot någon å andra sidan antingen
i syfte att hindra honom att inträda i eller förmå honom att utträda
ur förening eller ock i anledning av hans verksamhet för föreningen eller för
åstadkommande av förening. Om kränkningen av föreningsrätten skedde
genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller genom bestämmelse
i kollektivavtal eller annat avtal, skulle rättshandlingen eller bestämmelsen
vara ogin. Emellertid skulle beträffande arbetsledare eller annan
i förtroendeställning kunna i kollektivavtal stadgas viss inskränkning i hans
rätt att vara medlem i förening, som avsåge tillvaratagande av honom underställd
personals intressen gentemot arbetsgivaren. Kränkning av föreningsrätten
medförde skadeståndsskyldighet enligt reglerna i lagen om kollektivavtal.
I motiveringen till lagförslaget framhöll föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, bl. a., att förhandlingsrätten som grundval förutsatte
föreningsrätten och att frågan om lagstadgat skydd för denna, såvitt
anginge förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, därför måste
upptagas i förevarande sammanhang. Vad sålunda anförts gällde dock endast
föreningsrätten i egentlig mening.
Lagrådet hade i sitt utlåtande över det dit remitterade lagförslaget — vilket
såvitt nu är i fråga i allt väsentligt överensstämde med det för riksdagen
framlagda — avstyrkt, att det lades till grund för lagstiftning i ämnet. Därvid
anfördes bl. a., att en lag om förenings- och förhandlingsrätt av här
åsyftad räckvidd icke utan tvingande skäl borde genomföras innan frågan
örn en avtalslagstiftning, som allsidigt behandlade de privatanställdas rättsställning,
kunnat prövas. Vad särskilt anginge föreningsrätten, borde frågan
därom ej upptagas till behandling utan samband med frågorna om skydd
mot organisationstvång och örn en enhetlig lagstiftning angående ekonomiska
stridsåtgärder.
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande i ärendet (nr 58 sid. 39—42)
bl. a. följande:
Såväl föreningsrätt som förhandlingsrätt äro för närvarande i princip erkända
i vårt land. Vad föreningsrätten beträffar förefinnes intet lagligt
hinder för enskilda att sammansluta sig i föreningar för att tillvarataga
gemensamma intressen. Bestämmelser saknas emellertid, som reglera å ena
sidan rätten att tillhöra en förening samt å andra sidan rätten att stå utanför
en förening. Skydd mot s, k. organisationstvång finnes sålunda icke lagfäst.
6
Andru lagutskottets utlåtande Nr 25.
Vid övervägande av de olika synpunkter som föreligga beträffande spörsmålet
om lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt har utskottet
liksom kommittén angående privatanställda och departementschefen kommit
till den övertygelsen, att — utan avvaktande av lagstiftning om arbetsavtal —
tiden nu måste anses vara inne att i vårt land lagfästa vissa regler på förevarande
område. Utskottet har emellertid av skäl, som nedan anföras, icke
funnit en närmare reglering av föreningsrätten nu böra genomföras utan
inskränker sig till att föreslå en lag örn förhandlingsrätt. Genom denna lag
skall ett allmänt erkännande givas åt arbetstagares förhandlingsrätt. Härvid
ansluter sig utskottet sålunda till den uppfattningen, att de grupper av arbetstagare,
vilka redan på egen hand förmått hävda sin rätt, och för vilka
en lagstiftning alltså kan anses vara av mindre betydelse, icke böra lämnas
utanför lagen.
Såväl kommittén som departementschefen hava framhållit, att en sådan
förhandlingsrätt såsom grundval förutsätter en föreningsrätt, varför i samband
med en reglering av förhandlingsrätten även föreningsrätten borde erhålla
en viss utformning i lag. Då det gäller att angiva innebörden av den
föreningsrätt, som bör tillskapas, hava emellertid skilda uppfattningar kommit
till uttryck. Kommittén har för sin del föreslagit, att bestämmelser böra
införas i lagen, vilka innefatta skydd såväl mot kränkningar av föreningsrätten
i egentlig mening, d. v. s. rätten att tillhöra en förening, som också
mot organisationstvång. Departementschefen har däremot förklarat, att enligt
hans mening föreningsrätten borde regleras i nu förevarande sammanhang
endast i den mån det vore nödvändigt för att trygga förhandlingsrätten.
I enlighet härmed har departementschefen uttalat, att frågan om organisationstvång
ej borde beröras i lagen.
Frågan om laglig reglering av föreningsrätten var i olika sammanhang
föremål för statsmakternas uppmärksamhet förra året vid behandlingen av
spörsmålet angående lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. Jämväl
då gjorde sig olika meningar gällande, huruvida i den lag, varom då
var fråga, allenast föreningsrätten i egentlig mening skulle lagfästas eller örn
även lagligt skydd mot organisationstvång skulle genomföras. Departementschefen
hade i den då till behandling föreliggande propositionen, nr 31/1935,
framhållit, att problemet örn organisationstvång icke ditintills blivit upptaget
till fullständig utredning och lösning. Då han för sin del icke kunde förorda
en partiell reglering av nämnda spörsmål, borde man i lagstiftningen icke
ingå på frågan örn organisationstvång utan allenast upptaga en regel örn
skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Motionsvis väcktes yrkanden
om annan reglering av dessa spörsmål än den, som departementschefen föreslagit,
men i intet fall yrkades, att skyddet mot organisationstvång skulle
erhålla en sådan omfattning, att det skulle innebära förbud mot alla slag av
stridsåtgärder, vidtagna av medlemmar i en förening för att förmå någon
att inträda i föreningen. Utskottet uttalade för sin del, att, därest det föreslagna
skyddet mot organisationstvång icke gjordes fullständigt och allsidigt,
lagstiftningen för vissa samhällsgrupper skulle kunna framstå som riktad
allenast mot dem. Utskottet lämnade för den skull frågan om skydd mot
organisationstvång åsido och inskränkte sig till en reglering av de delar av
föreningsrättsproblemen, som icke ansågos kunna uteslutas ur den då föreslagna
lagen, nämligen föreningsrätten i egentlig mening.
Av kända skäl kom lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder icke
till stånd vid 1935 års riksdag.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
7
Beträffande frågan om laglig reglering av föreningsrättsspörsmålen har
sedermera tillkommit, att desamma delvis upptagits till behandling i den nu
föreliggande propositionen, i den mån dessa problem röra det rättsområde,
som propositionen behandlar. Samma spörsmål hava vidare upptagits till
övervägande i det betänkande örn folkförsörjning och arbetsfred, som i slutet
av förra året avlämnades av de sakkunniga för utredning angående ingripanden
från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet ur
de synpunkter, som i detta sammanhang varit av betydelse.
Då sålunda skilda delar av de stora och betydelsefulla föreningsrättsproblemen
framträda till övervägande på olika rättsområden, har det för utskottet
framstått såsom den lämpligaste utvägen att komma lill rätta med dessa
problem, att en enhetlig plan för deras behandling uppgöres. Utskottet föreslår
därför en utredning härom.
Vad utskottet sålunda anfört behöver emellertid icke föranleda därtill, att
alla de lagstiftningsspörsmål inom skilda rättsområden, i vilka föreningsrättsproblemen
beröras, böra bringas till avgörande i ett sammanhang. Utskottet
anser det i stället vara möjligt, att, sedan en plan blivit uppgjord
huru problemen lämpligen böra bearbetas och lösas, det kan visa sig, att
olika delar av desamma kunna behandlas i viss ordning efter varandra
samt sedermera, allteftersom utredningen på olika punkter blivit slutförd,
föreläggas riksdagen.
Utskottet vill emellertid icke underlåta att i förevarande sammanhang
framhålla, att det är av den största vikt att föreningsrättsproblemen bringas
till en lösning, som innebär samhällelig rättvisa. I den mån partiella lösningar
företagas, ligger det vikt uppå, att lagstiftning i ämnet genomföres
på sådant sätt, att den kan anses vara socialt rättvis och icke riktad mot
visst håll.
Då utskottet sålunda föreslår, att en laglig reglering av föreningsrätten
nu bör upptagas till ytterligare utredning, förefinnes i utskottets lagförslag
icke motsvarighet till 2 kapitlet i propositionen. Enligt utskottets mening är
det emellertid av värde, att den föreningsrätt, som enligt allmänna rättsgrundsatser
redan nu förefinnes, kommer till uttryck i lagen. Utskottet föreslår
därför, att till förhandlingsrättens tryggande bland allmänna bestämmelser
i det lagförslag, som utskottet framlägger, införes det stadgandet, att
föreningsrätten skall lämnas okränkt.
I en reservation av herr Sigfrid Hansson m. fl. yrkades, att föreningsrätten
skulle upptagas till reglering. Till stöd härför anfördes:
På alla håll råder i stort sett enighet örn att ett lagfästande av förhandlingsrätten
bör äga rum. Detta förutsätter emellertid, att även arbetstagares
föreningsrätt i förhållande lill arbetsgivare uttryckligen erkännes, då denna
utgör en nödvändig grundval för förhandlingsrätten. I samband med en lagstiftning
örn förhandlingsrätten måste därför även upptagas frågan om skydd
för föreningsrättskränkningar från arbetsgivares sida. 1 annat fall skulle lätt
en sådan lagstiftning bli utan större värde för de grupper av arbetstagare,
vilkas organisationer hittills icke i större omfattning vunnit erkännande på
arbetsmarknaden och för vilka på grund av arbetstagarens beroende ställning
gentemot arbetsgivaren föreningsrätten flir närvarande ofta är en
chimär.
Första kammaren biföll utskottets hemställan i fråga örn lagens avfattning.
Andra kammaren biträdde därutinnan Kungl. Majlis förslag med vissa
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
i reservationen föreslagna jämkningar. I utskottets av kamrarna godkända
sammanjämkningsförslag erhöll 3 § den ovan angivna, nu gällande lydelsen.
I övrigt hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit dels örn utredning
av frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, dels ock om
fortsatt utredning av frågan angående lagstiftning om vissa ekonomiska
stridsåtgärder med beaktande av bland annat det sammanhang, vari denna
utredning borde ställas lill den föreslagna utredningen av frågan om föreningsväsendets
normering genom lagstiftning. Riksdagen hemställde vidare
örn framläggande av de förslag, till vilka utredningarna kunde föranleda.
I det särskilda hänseende, varom i den nu föreliggande motionen är fråga,
innehöll propositionen nr 240/1936 vissa uttalanden. Sålunda yttrade föredragande
departementschefen vid behandlingen av 5 § i förslaget, motsvarande
20, 23 och 24 §§ i lagen, att den i kollektivavtalslagen givna regeln,
att vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått hänsyn skall tagas även
till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, i nu förevarande
sammanhang innebure, att skadestånd kunde tilldömas såväl förening för
intrång i dess organisationsverksamhet som enskild för honom genom föreningsrättskränkande
åtgärd tillfogat lidande.
Tre av lagrådets ledamöter anförde rörande 5 § i förslaget bland annat
följande:
Enligt remissprotokollet skall användandet icke endast av »stridsåtgärder»
utan också av »andra påtryckningsmedel» grundlägga lätt till skadestånd.
Visserligen är någon erinran ej att göra emot att ett i lag meddelat förbud
mot kränkning av föreningsrätten beledsagas av ett stadgande om sanktioner
av motsvarande räckvidd. Men icke minst i detta sammanhang visar sig
nödvändigheten av klarhet oell följdriktighet i lagens bestämmelser. Belysande
för förslaget är i detta avseende det av kommittén anförda exemplet
på »andra påtryckningsmedel», nämligen att den anställde av arbetsgivaren
mottager pekuniär ersättning. Att den anställde i sådant fall skulle kunna
göra anspråk på skadestånd för kränkningen av hans föreningsrätt synes
uteslutet. Om tilläventyrs meningen är att den förening, vilken den anställde
förmåtts att ställa sig utanför, skall kunna fordra skadestånd, måste
det anmärkas att den i 3 § meddelade definitionen av föreningsrätt ej ger
vid handen att föreningens rätt kan anses kränkt i ett sådant fall som det
antydda; utan uttryckligt stadgande torde föreningen icke kunna godtagas
såsom målsägande.
I anledning av lagrådsledamöternas erinran hänvisade föredragande departementschefen
till vad som anförts i frågan vid behandlingen av förslaget
till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder (propositionen nr 31/1935
sid. 169 och 193) och tilläde, att det berörda speciella fallet icke syntes
vara av sådan praktisk betydelse, att ett uttryckligt stadgande därom vore
av nöden.
9
Andra lagutskottets utlåtande A''r 25.
Vid 1938 års riksdag framställde herr Andersson i Rasjön nied andra kammarens
tillstånd till chefen för justitiedepartementet en interpellation angående
vilka åtgärder regeringen vidtagit i anledning av 1936 års riksdagsskrivelse
med begäran om utredning av frågorna örn föreningsväsendets normering
genom lagstiftning samt angående lagstiftning om vissa ekonomiska
stridsåtgärder. I sitt svar på interpellationen den 24 maj 1938 redogjorde
departementschefen, statsrådet Westman, för frågornas dåvarande läge och
vttrade därvid under hänvisning till ovannämnda promemoria örn grunderna
för en lagstiftning angående ideella föreningar bland annat följande:
Genom departementsutredningen har en rågång utstakats mellan å ena
sidan de ämnen som höra hemma i en lag örn ideella föreningar samt å andra
sidan sådana spörsmål som — örn de också obestridligen äga betydelse föi
föreningsväsendet — likväl på grund av sin natur icke böra upptagas i lagen
om ideella föreningar. Jag syftar närmast på frågorna om den positiva och
den negativa föreningsrättens tryggande och örn införande av behörighetsregler
med avseende å igångsättande av ekonomiska stridsåtgärder. En
reglering av dessa ämnen, som innefattade förbud endast för ideella föreningar
att kränka föreningsrätten eller att vidtaga ekonomiska stridsåtgärder,
skulle tydligtvis innebära en alltför snäv lösning av dessa problem.
Också andra rättssubjekt — såväl enskilda personer som bolag och ekonomiska
föreningar — kunna ju lika väl som ideella föreningar iöretaga iöreningsrättskränkningar
eller igångsätta ekonomiska stridsåtgärder. En lagstiftning
örn förbud mot kränkning av föreningsrätten eller örn behörighet
att vidtaga ekonomiska stridsåtgärder synes därför böra principiellt rikta sig
mot alla rättssubjekt och ej vara inskränkt till att avse de ideella föreningarna
enbart. Under den tidigare handläggningen av dessa frågor har det
visat sig, att en reglering icke lämpligen kan ske utan en lag om ideella
föreningar, som klarlägger de organisatoriska spörsmålen. Däremot är tj dligen
lagstiftningen örn ideella föreningar såsom sådan icke beroende av att
en lagstiftning i de andra frågorna kommer till stand.
Min avsikt är nu, att intresserade organisationer och sakkunniga myndigheter
skola få yttra sig över de riktlinjer för den ifrågasatta lagstiftningen
rörande ideella föreningar, som framlagts i departementspromemorian.
Nästa led i utredningsarbetet synes mig vara att klargöra frågan örn föreningsrätten,
såväl dess positiva som dess negativa sida. De hithörande svåra
och ömtåliga problemen lia hittills icke blivit allsidigt och fullständigt utredda.
Jag erinrar örn att de mer eller mindre vittgående bestämmelser till
föreningsrättens tryggande, som funnits upptagna i framlagda förslag till
lagstiftning angående vissa ekonomiska stridsåtgärder, endast innefattat förbud
flir den som vore part i ett ekonomiskt förhållande att vidtaga vissa
slags åtgärder i föreningsrättskränkande syfte, och den reglering i ämnet,
sorn kommittén angående privatanställda förordade i sitt betänkande nied
förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt, avsåg blott föreningar
av arbetsgivare och arbetstagare. Frågan örn ett bestämmande av föreningsrätten
berör ju dock många andra än parter i ekonomiska förhållanden. Den
omspänner föreningslivet ej blott på arbetsmarknaden utan även pa andra
viktiga områden. Jag vill bär endast hänvisa till vad soln vid tidigare utredningar
framkommit rörande förhållandena pa vissa områden av affärslivet,
där ett långt drivet organisationstvång genomförts av monopolistiska sam
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
manslutningar. För att en utredning skall kunna tjäna som tillförlitlig vägledning
vid ett övervägande av föreningsrättsproblemen, böra givetvis vid
densamma beaktas alla de olika företeelser som i skiftande former framträda
inom det vidsträckta område varom här är fråga och de bedömas ur
såväl enskild som allmän synpunkt. Det förefaller mig, som om det skulle
vara ett lämpligt tillvägagångssätt att inom justitiedepartementet utarbetas
en promemoria, vari samtliga de problem som här möta upptagas till belysning
och bestämning med hänsyn till deras sakliga betydelse och under framhållande
av de olika möjligheter som kunna föreligga för deras behandling
ur rättslig synpunkt.
Härmed torde jag ha angivit mina åtgärder och även mina avsikter med
avseende å utredningsarbetet rörande lagstiftning örn ideella föreningar och
om föreningsrätten, så långt detta för närvarande låter sig göra.
Chefen för justitiedepartementet uttalade vidare den förmodan, att det
sedermera skulle visa sig nödvändigt att tillkalla sakkunniga för ytterligare
beredning av de föreliggande frågorna.
Vid innevarande års riksdag har herr Andersson i Rasjön till chefen för
justitiedepartementet framställt en fråga, i vilket läge spörsmålen rörande
lagstiftning om ideella föreningar och om föreningsrätten befunne sig och
när förslag i ämnet kunde väntas förelagda riksdagen.
Till svar härå har chefen för justitiedepartementet vid andra kammarens
plenum den 22 februari 1939 yttrat följande:
Som bekant begärde 1936 års riksdag i skrivelse nr 418 utredning av frågan
örn föreningsväsendets normering genom lagstiftning. I anledning av
denna skrivelse har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria om
grunderna för en lagstiftning om ideella föreningar. Denna promemoria, som
tryckts och vid förra årets riksdag tillställdes kamrarnas ledamöter, har därefter
remitterats ut till ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.
Sålunda ha utlåtanden inhämtats från socialstyrelsen, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, varjämte mer än 50 enskilda sammanslutningar
bereus tillfälle att yttra sig. 15 av dessa ha ännu ej inkommit med yttranden.
En genomgång av de hittills inkomna remissvaren ger vid handen, att meningarna
äro delade icke endast rörande utformningen av en eventuell lagstiftning
utan även rörande lämpligheten överhuvud taget av en rättslig reglering
å detta område. Sålunda ha exempelvis arbetsgivareföreningen, landsorganisationen,
riksförbundet landsbygdens folk och de anställdas centralorganisation
(Daco) ifrågasatt, huruvida lagstiftning örn ideella föreningar
vore påkallad av något praktiskt behov.
Sedan ytterligare några upplysningar från enskilt håll inhämtats, kommer
frågan om lämpligaste sättet för ärendets vidare behandling att upptagas till
övervägande inom departementet.
Av J.O:s ämbetsberättelse till denna riksdag (sid. 284 punkt 36) framgår,
att frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning även i de övriga
delar, som hänskjutits till justitiedepartementet, är föremål för utredning.
Beträffande dessa delar framhöll jag i mitt svar i denna kammare den
24 maj 1938 å en av herr Andersson i Rasjön gjord interpellation, att det
lämpligaste syntes vara, att inom departementet utarbetades en promemoria,
vari samtliga de problem, som i detta sammanhang påkallade uppmärksam
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 11
het, upptoges till belysning. En sådan utredning någår för närvarande inom
departementet.
Med hänsyn till det läge, i vilket de invecklade och svarbedomda spörsmålen
örn föreningslagstiftningen sålunda befinna sig, har regeringen icke
tagit ställning till framläggande av förslag i dessa frågor till riksdagen.
I anslutning till vad chefen för justitiedepartementet uttalade i sitt interpellationssvar
vid 1938 års riksdag må erinras, att chefen för handelsdepartementet
efter Kungl. Maj:ts den 5 juni 1936 givna bemyndigande tillkallat
vissa sakkunniga, nåringsorganisationssakkunniga, med uppdrag att verkställa
utredning angående bland annat utbredningen inom näringslivet av
organiserad samverkan mellan företagarna samt angående den pris-, produktions-
och distributionspolilik, som kommit till stånd på grund av dylik
samverkan.
Här må även lämnas vissa upplysningar rörande arbetsdomstolens praxis
i frågor, som i förevarande sammanhang kunna vara av intresse.
Det i motionen behandlade spörsmålet, huruvida en organisation kan åberopa
någon rätt enligt föreningsrättsbestämmelserna i 1936 års lag örn förenings-
och förhandlingsrätt, har berörts i flera av arbetsdomstolen avgjorda
mål, men på grund av målens läge och utgång icke blivit föremål for
domstolsmajoritetens prövning.
I sin dom nr 57/1937 ogillade arbetsdomstolen den talan, som två arbetstagare
under åberopande av den lagstadgade föreningsrätten fört mot en
arbetsgivare. Domstolen yttrade vidare, att enär vid sådant förhållande
av arbetstagarorganisationen förd talan i varje fall icke kunde vinna bifall,
arbetsdomstolen icke funne erforderligt att ingå i bedömande av frågan,
huruvida sistnämnda talan i och för sig hade stöd i 1936 års lag. Organisationens
yrkande lämnades alltså utan avseende. Fyra av domstolens ledamöter
vörö av skiljaktig mening. Bland dessa voro de båda arbetarrepresentanterna,
vilka biföllo arbetstagarnas talan. Då arbetsgivarens förfarande
måste anses hava tillskyndat organisationen stort avbräck i dess organisationssträvanden
och då enligt dessa ledamöters mening lagen förutsatte
möjlighet att tillerkänna en organisation skadestånd för del intrång i dess
organisationsverksamhet, som föreningsrättskränkning mot dess medlemmar
utgjorde, ville de bifalla även organisationens yrkande.
I domen nr 130/1937, som var enhällig, ogillade arbetsdomstolen två arbetares
på ovannämnda grund förda talan. Vid sadant förhållande lämnades
även av arbetarorganisationen förd talan utan avseende.
Genom domen nr 149/1937 avgjorde arbetsdomstolen ett mål mellan en
syndikalistisk organisation, här nedan kallad samorganisationen, å ena, samt
en arbetsgivare II. och en fackförening, i det följande kallad avdelningen, a
andra sidan. I domen uttalades bland annat följande:
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Samorganisationen har i målet framställt två alternativa yrkanden. Det
första gäller betydelsen av den i H:s avtal med avdelningen upptagna monopolklausulen
med hänsyn till bestämmelserna i 1936 års lag om föreningsoch
förhandlingsrätt. Det andra gäller samma monopolklausuls betydelse
med hänsyn till att den förmenas åtminstone i viss mån vara oförenlig med
en i H:s avtal med samorganisationen upptagen klausul om anställande av
arbetare. De frågor, sorn samorganisationen velat på detta sätt draga under
arbetsdomstolens prövning, hava icke något inbördes sammanhang. Det
första yrkandet, som är grundat uteslutande på lagen, skulle med samma
skäl hava kunnat framställas, även örn H. icke haft något kollektivavtal
med samorganisationen. Och vid bedömandet av den fråga, som hänskjutits
genom det andra yrkandet, finnes — på sätt framhållits i domen nr 88/1937
— icke något utrymme för tillämpning av lagens föreningsrättsregel.
Såsom det första yrkandet är avfattat, innebär detsamma, att den i kollektivavtalet
mellan II. och avdelningen upptagna monopolklausulen skall
förklaras ogiltig såsom stridande mot 1936 års lag. Det lärer emellertid icke
vara ogiltigförklaringen såsom sådan, som utgör det egentliga syftet med
yrkandet, utan vad samorganisationen vill hava prövat torde vara frågan,
huruvida H. genom att följa monopolklausulen kränker den föreningsrätt,
som jämlikt nämnda lag är tillförsäkrad andra arbetare än dem, vilka tillhöra
avdelningen, och sålunda även samorganisationens medlemmar. Huru
man än fattar yrkandet hänför detsamma sig emellertid icke till något mellan
samorganisationen och H. bestående rättsförhållande utan innefattar i
själva verket en begäran, att arbetsdomstolen skall giva en från varje rättstvist
fristående uttolkning av 1936 års lag. En sådan talan kan emellertid
icke lagligen komma under bedömande.
Arbetsdomstolen — som med det ovan anförda icke tagit ståndpunkt till
frågan huruvida eller i vad mån en organisation över huvud kan åberopa
någon rätt enligt 1936 års lag — finner alltså samorganisationens i första
hand framställda yrkande icke kunna upptagas till prövning.
Arbetsdomstolens ordförande och ytterligare en ledamot voro av skiljaktig
mening och anförde bl. a.:
Samorganisationens första yrkande innebär, såsom det är avfattat, att
monopolklausulen i avtalet mellan H. och avdelningen skall förklaras
ogiltig. Huruvida klausulen är ogiltig — d. v. s. praktiskt sett huruvida H.
utan påföljd i förhållande till avdelningen kan underlåta följa densamma —
kan emellertid avgöras endast i tvist mellan H. och avdelningen. Därom
äger samorganisationen icke föra talan. På sätt jämväl pluraliteten anfört
kan emellertid yrkandet också tolkas såsom avseende endast frågan om
monopolklausulens verkan utåt, d. v. s. frågan om H. genom att följa klausulen
kränker den föreningsrätt, som jämlikt 1936 års lag är tillförsäkrad
andra arbetare än deni, vilka tillhöra avdelningen, särskilt samorganisationens
medlemmar. Även örn yrkandet tolkas på detta sätt, innebär detsamma
visserligen en fastställelsetalan, som icke avser ett mellan samorganisationen
och H. beslående rättsförhållande. Här stå emellertid mot varandra två
organisationer, vilkas medlemmar konkurrera om arbetstillfällena, och den
monopolklausul, som den ena organisationen fått inryckt i sitt kollektivavtal
till förmån för sina medlemmar, utgör ett bestående hot mot den
andra organisationens medlemmar. Med anledning härav och med hänsyn
till den allmänna avfattning lagens föreningsrättsstadgande erhållit finner
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
13
jag det stå i överensstämmelse med nämnda stadgande, att en fastställelsetalan
av sist angivna innebörd får föras av en organisation, mot vilkens
samtliga medlemmar klausulen riktar sig. Jag förklarar mig alltså beredd att
till saklig prövning upplaga samorganisationens första yrkande, tolkat på
ovan angivet sätt.
I det mål, som avgjordes genom arbetsdomstolens dom nr 150/1937, hade
yrkanden framställts av bl. a. vissa syndikalistiska organisationer och till
dem anslutna arbetare dels att en monopolklausul i kollektivavtal mellan
ett fackförbund och en arbetsgivare måtte förklaras ogiltig såsom stridande
mot 1936 års lag och dels örn skadestånd för kränkning av föreningsrätten
enligt berörda lag. Förstnämnda yrkande förklarades icke kunna upptagas
till prövning såsom innefattande en icke tillåten fastställelsetalan. Arbetsdomstolen
förklarade vidare, att arbetarna icke skäligen kunde göra anspråk
på skadestånd. Slutligen fann domstolen, utan att ingå på frågan örn
samorganisationerna i princip kunde på 1936 års lag stöda anspråk på
skadestånd för egen räkning, sådant skadestånd under alla förhållanden
icke kunna förekomma i det förevarande målet.
Arbetsdomstolens ordförande och ytterligare en ledamot voro delvis av
skiljaktig mening. Under hänvisning till vad de yttrat i det mål, som avgjorts
genom domen nr 149/1937, förklarade de sig beredda att till prövning
upptaga de syndikalistiska organisationernas i det förevarande målet framställda
yrkande örn ogiltigförklarande av monopolklausulen, dock endast
till den del yrkandet finge anses innefatta begäran örn prövning av frågan,
huruvida arbetsgivaren genom att följa monopolklausulen kränkte den föreningsrätt,
som enligt 1936 års lag tillkomme de syndikalistiska organisationernas
medlemmar. — Även de båda arbetarrepresentanterna i domstolen
voro i vissa delar av skiljaktig mening. På anförda skäl ogillade de
arbetarnas och de syndikalistiska organisationernas talan i dess helhet.
Även i domen nr 30/1939 har arbetsdomstolen uttalat, att den icke funne
erforderligt att i det förevarande målet ingå i bedömande av frågan, huruvida
arbetstagarorganisation vid sidan av arbetstagaren ägde föra talan örn
skadestånd för föreningskränkning.
I ett av arbetsdomstolen under år 1938 avgjort mål (dom nr 9) framställdes
yrkande örn skadestånd mot arbetsgivare därför att han genom anlitande
av oorganiserad arbetare skulle ha förfarit i strid med avtalsbestämmelse,
enligt vilken vid intagande av arbetare företräde skulle lämnas dem,
som tillhörde den avtalsslutande arbetarorganisationen. Skadestånd för
åsidosättande av denna avtalsbestämmelse ansågs icke kunna utdömas till
viss bestämd medlem av organisationen utan endast till organisationen såsom
sådan.
I domen nr 73/1937 Ilar arbetsdomstolen tagit ställning till frågan örn
innebörden av stadgandet i 1936 års lag, att föreningsrätten skall lämnas
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
okränkt. En person N. hade på entreprenad åtagit sig att utföra vissa bergsprängnings-
och anläggningsarbeten. För ändamålet anställde N. sex arbetare,
av vilka fyra voro organiserade i en fackförbundsavdelning och två
tillhörde en syndikalistisk organisation. Arbetet påbörjades den 9 januari
1937. Efter någon tid blev N. av avdelningen anmodad att underteckna ett
kollektivavtal, som den 8 augusti 1936 upprättats mellan avdelningen och
vissa andra entreprenörer i orten. N. förklarade sig icke hava något att
erinra mot avtalets bestämmelser utom såvitt anginge cn däri upptagen föreskrift,
att den avlalsslutande organisationens medlemmar skulle äga företrädesrätt
till arbete. Sedan arbetet vid N:s arbetsplats förklarats i blockad,
instämde N. avdelningen till arbetsdomstolen. Då domen i detta mål är synnerligen
belysande, tillåter sig utskottet alt här återgiva domstolsmajoritetens
yttrande:
Under förarbetena till lagen den 11 september 1936 om förenings- och
förhandlingsrätt rådde avsevärda meningsskiljaktigheter angående föreningsrättens
begrepp och den omfattning, vari skydd borde beredas för
föreningsrätten. Mot varandra stodo särskilt två meningar. Enligt den ena
borde genom lagstiftningen skydd beredas såväl för rätt att tillhöra en förening
av arbetsgivare eller arbetstagare som även för rätt att stå utanför
dylik förening. Enligt den andra meningen borde skyddet endast avse rätten
att tillhöra förening av nämnda slag. Uttryckt med andra ord gällde
alltså meningsskiljaktigheten, huruvida skydd skulle beredas icke blott för
vad som kallats föreningsrätt i inskränkt mening utan även mot åtgärder.
sorn syfta till s. k. organisationstvång. Sådan lagen framgick ur riksdagsbehandlingen
blev denna meningsskiljaktighet icke löst, i det att huvudstadgandet
endast kom att innehålla föreskrift att »föreningsrätten skall lämnas
okränkt». Härtill lämnades allenast den motiveringen, att den föreningsrätt,
som enligt allmänna rättsgrundsatser redan förefunnes, borde komma
till uttryck i lagen.
Det har sålunda överlämnats åt arbetsdomstolen att med ledning av de
allmänna rättsgrundsatser, som utbildats på förevarande område, bedöma
vad ovan angivna stadgande skall anses innebära.
Begreppet föreningsrätt eller föreningsfrihet jämställes ofta med sådana
begrepp som tanke- och yttrandefrihet och användes då i en offentligrältslig
betydelse, i det att därmed betecknas en allmän medborgerlig befogenhet
att utan hinder från samhällsorganens sida sammansluta sig i korporationer
för skilda syftemål. Det är emellertid icke nu fråga örn föreningsrätt
från offentligrättslig synpunkt utan örn föreningsrätt i privaträttslig mening.
I detta avseende torde — med bortseende tills vidare från innehållet
i 1936 års lag — såsom allmän regel gälla dels att den enskilde kan i sina
rättsliga relationer till andra låta sitt handlande utan påföljder bestämmas
av att dessa tillhöra eller icke tillhöra en viss organisation och dels att en
påverkan för att förmå andra att ansluta sig till en organisation är tillåten,
så snart de därför anlitade medlen icke äro lagligen förbjudna, något som
icke är fallet med de vanligaste påtryckningsmedlen nämligen ekonomiska
stridsåtgärder.
I nämnda allmänna regel har emellertid för arbetsförhållandenas del ett
betydelsefullt undantag gjorts genom de i kollektivavtal vanliga föreningsrättsklausulerna,
vilka oftast på samma sätt som föreningsrättsbestämmel
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
15
sen i 1936 års lag hava det innehållet att föreningsrätten skall lämnas
okränkt. Arbetsdomstolen har flir övrigt i sin rättstillämpning antagit, att
även örn en sådan klausul icke uttryckligen inskrivits, kollektivavtalets
rättsliga natur dock måste medföra, att avtalspart blir skyldig respektera
föreningsrätten i samma utsträckning som om klausulen funnits. En dylik
föreningsrättsklausul avser emellertid otvivelaktigt endast att bereda ett
skydd för rätten att tillhöra en förening, icke att samtidigt reglera frågan
örn organisationstvång.
Det torde icke lida tvivel, alt det företrädesvis varit dylika klausuler man
haft i tanke, när man i samband med antagandet av 1936 års lag uttalat,
att den föreningsrätt, som enligt allmänna rättsgrundsatser redan förefunnes,
borde komma till uttryck i lagen. Av denna omständighet kan till en
början dragas den slutsatsen, att icke heller 1936 års lag avsett att i piincip
lösa frågan örn organisationstvång utan allenast frågan om föreningsrätt i
inskränkt mening, d. v. s. frågan om rätten att tillhöra en förening.
Därmed är emellertid icke lagens innebörd till fullo klarlagd. En föreningsrättsklausul
i ett kollektivavtal tar i allmänhet sikte på den organisation,
som slutit avtalet, och klausulens praktiska syfte är, att hinder icke skall
kunna läggas mot att tillhöra nämnda organisation eller att utöva verksamhet
för densamma. Det innebär därför icke någon motsägelse, om ett kollektivavtal
vid sidan av en föreningsrättsklausul upptar en s. k. organisationsklausul.
Den avtalsslutande organisationens medlemmar bliva då vid
sidan av rätten att tillhöra och verka för sin egen organisation dessutom
tillförsäkrade monopol på arbetstillfällena på det sätt att arbetsgivaren blir
pliktig att från arbetsplatsen utestänga icke blott alla oorganiserade arbetare
utan även de arbetare, vilka tillhöra någon annan organisation, som kon
-
kurrerar med den avtalsslutande.
I sakens natur ligger nu, att den nya lagens bestämmelse att föreningsrätten
skall lämnas okränkt så till vida skiljer sig från en kollektivavtalsklausul
av samma innehåll att den förra icke kan syfta allenast på en viss
organisation utan är allmängiltig. Men trugan örn tillåtligheten av en organisationsklausul
kommer därför att ligga i något annat läge, örn det gäller
att kombinera den med nyssnämnda lagbestämmelse, än när den upptas vid
sidan av en föreningsrättsbestämmelse i ett kollektivavtal.
Vad i de två närmast föregående styckena anförts torde bäst åskådliggöras
genom ett exempel. Örn en arbetsgivare före den nya lagens tillkomst
sysselsatte dels oorganiserade arbetare, dels arbetare tillhörande organisationen
A och dels arbetare tillhörande organisationen B, torde lian —
örn han var obunden av kollektivavtal — hava kunnat utan rättsliga
påföljder avskeda de organiserade på grund av deras anslutning till
respektive organisationer, liksom han också naturligen kunnat avskeda
de oorganiserade för att förmå dem till dylik anslutning. Örn denne
arbetsgivare slöt ett kollektivavtal med organisationen B — innehållande
uttrycklig eller underförstådd föreningsrättsklausul — kiev han därefter
lundrud att avskeda denna organisations medlemmar på grund av deras
or gali isationslbrhåll ande. Huruvida föreningsrätlsklausulen formellt
gällde till förmån också för organisationen Ars medlemmar är tveksamt,
men praktiskt var denna fråga ick^ av stor betydelse, enär ett handlande
mot klausulen i vad gällde dessa icke kunde påtalas annat än av organisationen
B, sorn saknade intresse i saken, åtminstone örn arbetsgivarens handlingssätt
åsyftade alt förmå A:s medlemmar att ingå i B. I förhållande till
de oorganiserade medförde föreningsrättsklausulen uppenbarligen icke nå
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
gon ändring i vad som förut gällde. Fullföljes exemplet så att kollektivavtalet
med B antages dessutom hava innehållit en organisationsklausul till förmån
för B, blev arbetsgivaren pliktig att från arbetsplatsen skilja icke blott
de oorganiserade utan även de till A anslutna.
Efter den nya lagens tillkomst kan arbetsgivaren — oavsett om kollektivavtal
gäller eller ej men förutsatt att organisationsklausul ej finnes —
icke på grund av organisationsförhållandena från anställningen skilja vare
sig medlemmarna i A eller medlemmarna i B, varemot lagen i enlighet med
vad arbetsdomstolen ovan antagit icke medger något skydd för de oorganiserades
intresse att stå utanför varje organisation. Skulle nu arbetsgivaren
efter lagens ikraftträdande med organisationen B sluta avtal örn en organisationsklausul
till förmån för denna, uppstår den fråga, som arbetsdomstolen
har att besvara i detta mål, nämligen huruvida medlemmarna i organisationen
A genom en dylik med B sluten organisationsklausul förlora det
skydd för sin föreningsrätt, som lagen enligt sin lydelse inrymmer åt dem.
Visserligen har den nya lagens föreningsrättsbestämmelse varit avsedd
att endast fastslå vad som enligt allmänna rättsgrundsatser redan gällde,
och måhända har i samband därmed förutsatts att lagen icke heller skulle
rubba den verkan, som en organisationsklausul ansågs före lagens tillkomst
medföra. Såsom förut påvisats leder dock lagen längre än förut gällande
grundsatser, och sådan lagen nu är kan den icke rimligen förutsättas medgiva,
att en rätt, som lagen själv inrymt åt någon, får annulleras genom avtal
mellan andra. Arbetsdomstolen måste sålunda antaga, att arbetare, som
är anställd hos viss arbetsgivare och som genom lagens föreningsrättsstadgande
är tillförsäkrad skydd att tillhöra viss arbetstagarorganisation icke må
av arbetsgivaren skiljas från sin anställning på den grund att arbetsgivaren
eller hans organisation — efter lagens ikraftträdande och efter arbetarens
anställning — med annan arbetstagarorganisation träffat avtal, att endast
den sistnämnda organisationens medlemmar må sysselsättas i arbetsgivarens
tjänst. Till den del en dylik avtalsbestämmelse sålunda är anlagd på att
åsidosätta annan anställds föreningsrätt, måste bestämmelsen därför anses
ogiltig jämlikt 3 § första stycket andra punkten i lagen, även örn delta stadgande
i vad det rör avtalsbestämmelsers ogiltighet närmast syftar på bestämmelser,
som kränka föreningsrätten för avtalsslutande enskild person eller
avtalsslutande organisations medlemmar.
Någon längre gående slutsats än ovan angivits kan däremot icke dragas
av lagen. Lagen reglerar icke frågan örn .stridsåtgärder för genomdrivande
av en organisationsklausul, och en sådan klausul blir bindande för arbetsgivaren
i andra hänseenden än såvitt rör redan anställda arbetare med anslutning
till viss annan organisation. Under sådana förhållanden kan icke
åtgärden att söka genomdriva organisationsklausulen med tillgripande av
stridsåtgärder i och för sig stämplas såsom olaglig.
På grund av vad sålunda anförts prövar arbetsdomstolen med hänsyn till
föreliggande fall rättvist förklara, att avdelningens krav att en klausul om
företrädesrätt till arbete för avdelningens medlemmar skall intagas i kollektivavtal
med N. ävensom avdelningens åtgärd att understryka sitt krav med
blockad väl icke i och för sig kunna ai^ses stridande mot 3 § i lagen örn förenings-
och förhandlingsrätt men att — örn en sådan klausul kommer att ingå
i kollektivavtal mellan N. och avdelningen — densamma icke må av avdelningen
åberopas till stöd för yrkande, att N. skall från ifrågavarande arbete
entlediga de redan förut till en syndikalistisk organisation anslutna C. P.
och P. P. på den grund att de icke tillhöra avdelningen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
17
Arbetarrepresentanterna i domstolen voro av skiljaktig mening och framholt©,
att med 1936 års lag icke åsyftades att göra ändring i de rättsgrundsatser,
som redan före dess tillkomst gällde på förevarande område. Det
kunde med hänsyn härtill icke antagas, att en organisationsklausul, som
tillkommit efter lagens ikraftträdande, skulle äga mindre vittgående verkan
än tidigare. En sådan klausul måste därför gälla också mot medlemmar av
annan organisation, oavsett att dessa före klausulens tillkomst varit på
grund av lagen skyddade i rätten att tillhöra viss organisation.
I senare avgjorda, likartade mål har bestämmelsen, att föreningsrätten
skall lämnas okränkt, tolkats i nära anslutning till vad som skett i nyssnämnda
fall. Utskottet får i sådant avseende hänvisa till arbetsdomstolens
domar nr 88 samt 149—152, alla år 1937, samt nr 38/1938. I domen nr
150/1937 har arbetsdomstolens uppfattning kommit till uttryck på det sättet,
att arbetsgivare, som i anledning av en s. k. organisationsklausul i kollektivavtal
avskedat arbetare, vilken alltsedan tiden före klausulens tillkomst
varit anställd hos honom och tillhört annan organisation än den avtalsslutande,
förklarats handla i strid med 1936 års lag. Enligt samma dom
är dylik klausul däremot icke ogiltig såvitt angår arbetare, som väl var anställd
redan vid tiden för kollektivavtalets upprättande men då ej var medlem
av någon organisation. Detsamma gäller enligt domarna nr 88 och 149,
båda år 1937, beträffande medlemmar av en arbetarorganisation, vilka icke
voro anställda hos arbetsgivaren vid klausulens tillkomst. Enligt dessa två
domar föranleder vidare den omständigheten, att monopolklausul är oförenlig
med bestämmelser i ett redan tidigare mellan arbetsgivaren och sistnämnda
organisation upprättat kollektivavtal, icke till att klausulen blir
ogiltig jämlikt 1936 års lag.
I de mål, som avgjordes genom domarna nr 88 och 150—152 för år 1937
samt nr 38 för år 1938, voro arbetarrepresentanterna av skiljaktig mening.
I fyra under innevarande år meddelade domar, nr 24—27, har arbetsdomstolen
närmare ingått på vissa frågor, som beröra rättsförhållandena, då två
arbetarorganisationer för sina medlemmar inbördes konkurrera örn arbetstillfällena,
bland annat i det fall att i en arbetsgivares kollektivavtal med olika
organisationer upptagits sinsemellan oförenliga organisaiionsklausuler. Även
i vart och ett av de genom dessa domar avgjorda målen har en eller flera
av domstolsledamöterna anmält skiljaktig mening.
Att stridsåtgärd för framtvingande av monopolklausul ansetts icke i och
för sig förbjuden framgår av de ovan anmärkta domarna nr 73 och 88 för
år 1937.
I domen nr 30/1939, som var enhällig, har arbetsdomstolen yttrat sig om
innebörden av begreppet stridsåtgärd i 16 § lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.
Arbetsdomstolen framhöll, att detta begrepp eljest förekomme
i lagstiftningen endast i 4 § lagen örn kollektivavtal, där med stridsåtgärder
avsåges endast kollektiva sådana. På grund av vissa uttalanden i samband
Bihang till riksdagens protokoll 193!). 9 sami. 2 aud. Nr 25. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Utskottet.
med tillkomsten av lagen om förenings- och förhandlingsrätt ansåg sig arbetsdomstolen
likväl böra antaga, att även s. k. individuella stridsåtgärder
avsetts skola omfattas av stadgandet i 16 § sistnämnda lag.
Av den ovan återgivna domen nr 73/1937 samt av domen nr 108/1937
framgår, att även om ett kollektivavtal icke innehåller uttrycklig klausul,
att föreningsrätten skall lämnas okränkt, så måste dock kollektivavtalets
rättsliga natur medföra, att avtalspart blir skyldig respektera föreningsrätten
i samma utsträckning som om klausulen funnits.
I fråga om bevisskyldigheten vid tvister rörande avskedande på grund av
påstådd föreningsrättskränkning äro domarna nr 45 och 57, båda år 1937,
av intresse. I sistnämnda dom har arbetsdomstolen uttalat, att den ansett
en uppdelning av bevisskyldigheten skälig på sådant sätt, att arbetstagarparten
hade att visa sannolika skäl för att en kränkning av föreningsrätten
förelåge och att, om sådana skäl framlagts, arbetsgivareparten hade att
styrka, att för avskedande förelegat skälig orsak oberoende av föreningsrättsfrågan.
I båda fallen anfördes avvikande meningar inom arbetsdomstolen.
Även vissa spörsmål berörande förhandlingsrätten enligt 1936 års lag
hava underkastats arbetsdomstolens prövning. Sålunda har i domen nr
59/1937, som var enhällig, uttalats, att förhandlingsrätt enligt denna lag
icke medförde förpliktelse för motparten att sluta kollektivavtal, och vägran
att göra detta innebure därför icke kränkning av föreningsrätten. På förhand
gjord vägran hindrade icke, att den vägrande parten vore skyldig att
träda i förhandlingar. I ett mål, som avgjorts genom domen nr 112/1938 har
frågan örn skyldighet för vissa bolag att ingå i förhandlingar med Bensindistributörers
riksförbund varit föremål för prövning. Enär förbundets medlemmar
icke vore att anse såsom arbetstagare, fann domstolen bolagen icke
vara pliktiga att ingå i förhandlingar med förbundet rörande anställningsoch
lönevillkor för andra medlemmar av förbundet än bolagen medgivit.
Även i detta fall hava skiljaktiga meningar yppats.
Under hänvisning till sistnämnda dom har Bensindistributörers riksförbund
den 20 december 1938 till chefen för socialdepartementet ingivit en
framställning rörande sådan ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt
att den skulle gälla även handelsagenter i förhållande till deras huvudmän
eller införande av särskild förhandlingslagstiftning för »den kategori
anställda, som med stöd av otydligheten i lagen om kommission, handelsagenter
och handelsresande kunde göras till självständiga företagare». Framställningen
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
I det av Kungl. Majit för 1936 års riksdag framlagda förslaget till lag
om förenings- och förhandlingsrätt ingick ett särskilt kapitel örn föreningsrätten.
I förslaget förstods med föreningsrätt rätt att tillhöra vissa slags
föreningar av arbetstagare eller arbetsgivare. Såsom allmän regel skulle
19
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
gälla, att föreningsrätten skulle lämnas okränkt. Kränkning därav förelåge
enligt förslaget, om från arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtoges
mot någon å andra sidan antingen i syfte att hindra honom att inträda i
eller förmå honom att utträda ur förening eller ock i anledning av hans
verksamhet för föreningen eller för åstadkommande av förening. Örn
kränkningen av föreningsrätten skedde genom avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat
avtal, skulle rättshandlingen eller bestämmelsen vara ogin.
I det förslag, som framlades i andra lagutskottets utlåtande i ämnet,
hade nyssnämnda regler örn kränkning av föreningsrätten uteslutits. Enligt
utskottets mening vore det emellertid av värde, att den föreningsrätt,
som enligt allmänna rättsgrundsatser redan funnes, komme till uttryck i
lagen. Utskottet föreslog därför, att till förhandlingsrättens tryggande
skulle införas stadgandet, att föreningsrätten skulle lämnas okränkt.
3 § i gällande lag örn förenings- och förhandlingsrätt erhöll sin utformning
i det sammanjämkningsmemorial, som framlades av utskottet, sedan
kamrarna stannat i olika beslut. I den slutliga lagtexten aterfanns icke
den i propositionen föreslagna bestämningen av när kränkning av föreningsrätten
skulle anses föreligga.
I samband med antagandet av lagen om förenings- och förhandlingsrätt
hemställde 1936 års riksdag, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
av frågan örn föreningsväsendets normering genom lagstiftning samt
för riksdagen framlägga de förslag, till vilka denna utredning kunde giva
anledning. Andra lagutskottet framhöll i sitt ovannämnda utlåtande, vilket
i denna del godkändes av riksdagen, att då skilda delar av de stora och
betydelsefulla föreningsrättsproblemen framträdde till övervägande på
olika rättsområden, det för utskottet framstått som den lämpligaste utvägen
att komma till rätta med dessa problem, att en enhetlig plan för
deras behandling uppgjordes.
I anledning av riksdagens nyssnämnda begäran örn utredning har inom
justitiedepartementet upprättats en promemoria örn grunderna för en lagstiftning
angående ideella föreningar. Enligt vad chefen för sagda departement
uttalat, syntes nästa led i utredningsarbetet vara att klargöra
frågan om föreningsrätten, såväl dess positiva som dess negativa sida. En
utredning beträffande hithörande spörsmål pågår för närvarande inom
justitiedepartementet.
I den nu föreliggande motionen bär framhållits, att i lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt icke uttryckligen angivits, huruvida lagen även avser
åtgärder, riktade mot en facklig organisation och dess verksamhet. 1 utskottets
här ovan lämnade redogörelse har hänvisats till flera vid arbetsdomstolen
handlagda mål, i vilka frågan berörts. På grund av målens
läge och utgång har domstolsmajoriteten i intet av dessa mål funnit erforderligt
att taga principiell ståndpunkt till spörsmålet. 1 vissa dylika
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
fall hava emellertid reservanter inom domstolen velat medgiva organisation
rätt att föra talan.
Arbetsdomstolens ordförande har i sitt över motionen avgivna yttrande
uttalat, att ovissheten om lagens innebörd på en så viktig punkt som den
ifrågavarande måste innebära en betydande olägenhet i organisationernas
arbete, i det att de icke veta, huruvida de skola våga påtala vissa åtgärder.
Enligt hans mening bör frågan göras till föremål för särskild utredning.
En sådan har även förordats av de anställdas centralorganisation, som i
andra hand uttalat sin anslutning till det i motionen framförda huvudyrkandet.
Sistnämnda yrkande har tillstyrkts av landsorganisationen. Däremot
har svenska arbetsgivareföreningen hemställt, att motionen måtte av
utskottet avstyrkas. I detta sammanhang må anmärkas, att det mål, till
vilket arbetsgivareföreningen i sitt yttrande hänvisat, icke torde berättiga
till de slutsatser, som föreningen därav velat draga. I målet var fråga om
talan av en arbetsgivare mot en arbetarsammanslutning på grund av stridsåtgärd,
som sammanslutningen vidtagit för framtvingande av en s. k. organisationsklausul.
Enligt utskottets mening hava övertygande skäl anförts för att det i
motionen berörda spörsmålet bör i lagstiftningsväg klarläggas. Utskottet
kan emellertid icke tillstyrka förslaget om en omedelbar lagändring. På
grund av frågans komplicerade natur torde det vara erforderligt, att den
underkastas närmare utredning med noggrant beaktande av de olika fall,
som kunna tänkas uppkomma. Frågan måste givetvis även ses i sammanhang
med de mera omfattande spörsmål på föreningsväsendets område,
som inom justitiedepartementet underkastats förberedande undersökningar.
Såsom utskottet i sitt ovannämnda utlåtande vid 1936 års riksdag framhållit
torde det emellertid vara möjligt att behandla olika delar av detta
frågekomplex efter varandra samt sedermera, allteftersom utredningen på
olika punkter blivit slutförd, förelägga riksdagen förslag därutinnan. Enligt
utskottets mening bör den i motionen behandlade frågan kunna bringas
till en lösning, innan resultatet av det nu pågående utredningsarbetet i dess
helhet föreligger.
Arbetsdomstolens ordförande har i sitt yttrande framhållit, att lagen om
förenings- och förhandlingsrätt icke blott på den punkt, som avses i motionen,
utan i ett flertal avseenden, berörande både de föreningsrättsliga och
de förhandlingsrättsliga delarna, visat sig vara otydlig och mycket svårtillämpad.
Från arbetsdomstolens synpunkt vore det därför ett önskemål,
att lagen i dess helhet gjordes till föremål för översyn. Denna uppfattning
har kommit till uttryck även i det yttrande, som avgivits av de anställdas
centralorganisation. Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår
även, att arbetsdomstolen haft att pröva ett flertal svårlösta problem,
berörande den ifrågavarande lagen, samt att domstolens ledamöter därvid
i åtskilliga fall stannat i olika meningar. Den utgång, ett visst mål er
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
21
hållit i arbetsdomstolen, har även såsom ovan nämnts föranlett en framställning
örn ändring av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt i ett
särskilt avseende. Denna framställning är för närvarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Vid en sådan utredning som den av utskottet
ifrågasatta torde det kunna visa sig erforderligt eller åtminstone lämpligt
att till omprövning upptaga även vissa av de nu åsyftade spörsmålen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning angående ändring av lagen
örn förenings- och förhandlingsrätt i syfte att närmare
bestämma begreppet föreningsrätt, därvid de i utskottets
motivering angivna synpunkterna böra beaktas, ävensom
för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen
kan föranleda; samt
B. att förevarande motion, i den mån den icke blivit
besvarad genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 mars 1939.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Knut Petersson, Olof
Carlsson, Ekströmer, Nils Svensson och Holstenson;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage, Molander, von Seth
och Gardell, fröken Andersson, herr Holm samt fru Johansson.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.
Bilaga A.
Arbetsdomstolens ordförande.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 3 februari 1939 har Kungl. Majit uppdragit åt arbetsdomstolens
ordförande att avgiva av utskottet begärt yttrande i anledning
av en utav herrar G. E. Holm och Karl Falk i andra kammaren väckt motion
nr 245 angående viss ändring i lagen den 11 september 1936 örn föreningsoch
förhandlingsrätt. På grund härav får jag anföra följande.
Såsom motionärerna framhålla, är det en öppen fråga, såväl huruvida lagen
avser åtgärder, riktade endast mot en facklig organisation och dess verksamhet,
som även huruvida i det fall, att en åtgärd riktar sig mot enskild
organisationsmedlems föreningsrätt, åtgärden kan enligt lagen påtalas av
organisationen till den del åtgärden samtidigt är ägnad att skada organisationens
verksamhet.
I propositionen nr 240 till 1936 års riksdag uttalade vederbörande departementschef
vid 5 § i förslaget (motsvarande 20, 23 och 24 §§ i lagen), att den
uppställda regeln att vid bedömandet av frågan, om och i vad mån skada
uppstått, hänsyn skulle tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse, måste anses innebära, att skadestånd kunde tilldömas såväl
förening för intrång i dess organisationsverksamhet som enskild för honom
genom föreningsrättskränkande åtgärd tillfogat lidande. På tal om ett
särskilt fall, nämligen att anställd person av arbetsgivaren mottoge pekuniär
ersättning för att ej ansluta sig till viss organisation, anmärkte lagrådets
flesta ledamöter, att den i förslaget meddelade definitionen av föreningsrätt
ej gåve vid handen, att föreningens rätt kunde anses kränkt i ett sådant fall
som det antydda; utan uttryckligt stadgande torde föreningen icke kunna
godtagas såsom målsägande. Detta uttalande torde få uppfattas såsom avseende
lagrådets mening icke blott med avseende å det särskilt berörda fallet
utan beträffande organisations målsägandeställning i allmänhet. Den fortsatta
behandlingen av förslaget var icke ägnad att kasta ljus över ifrågavarande
spörsmål.
Frågan har flera gånger varit berörd vid arbetsdomstolen, men i samtliga
dessa fall har målets läge och utgång varit sådan, att arbetsdomstolen icke
funnit erforderligt att fatta principiell ståndpunkt till problemet. Spörsmålet
är således fortfarande svävande.
Denna ovisshet örn lagens innebörd på en så betydelsefull punkt måste
innebära en betydande olägenhet i organisationernas arbete. De veta icke
huruvida de skola våga påtala vissa åtgärder eller icke. Från praktisk synpunkt
torde det därför vara av vikt, att frågan i lagstiftningsväg bringas till
en lösning, denna må sedan gå i den ena eller den andra riktningen.
Huruvida en lösning av sakliga skäl bör helt eller delvis följa den av
motionärerna förordade linjen eller icke, kan jag icke uttala mig om. Frågan
måste betraktas såsom ganska komplicerad, och ett bedömande kan icke
ske utan att man mycket noga sätter sig in i de olika tänkbara fall, som
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.
23
kunna uppkomma. Med hänsyn härtill synes det mig lämpligast, att frågan
göres till föremål för särskild utredning.
Emellertid kan jag icke underlåta att framhålla, att lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt icke blott på denna punkt utan i ett flertal avseenden,
berörande både de föreningsrättsliga och de förhandlingsrättsliga delarna,
visat sig vara otydlig och mycket svårtillämpad. Från arbetsdomstolens synpunkt
är det därför ett önskemål, att lagen i dess helhet göres till föremål
för en översyn.
Stockholm den 28 februari 1939.
Arthur Lindhagen.
Bilaga B.
De anställdas centralorganisation.
Till Riksdagens andra lagutskott.
De anställdas centralorganisation (Daco), som erhållit på remiss motion
nr 245 i andra kammaren, får med anledning härav anföra följande:
Daco har med största intresse tagit del av motionen. Det är otvivelaktigt
en svaghet i 1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt att föreningsrättens
innebörd icke fixerats i lagtexten. Den definitiva utformningen av
föreningsrättsbestämmelsen var ju resultatet av en improviserad kompromiss,
som icke förutsetts vare sig i den kungliga propositionen, i någon av motionerna
eller i andra lagutskottets utlåtande. Något auktoritativt stöd för de
olika tolkningsförslag som framkommit kan sålunda, som motionärerna påpeka,
icke erhållas genom studium av förarbetena till lagen.
Eftersom den nämnda kompromissen i vad avser föreningsrättsbestämmelsen
innebar anslutning till huvudtanken i den kungliga propositionen —
medan den i vad avser förhandlingsrättsbestämmelserna innebar anslutning
till utskottets förslag — har man emellertid inom de anställdas organisationer
ansett övervägande skäl tala för att med lagstiftningen avsetts att giva
ett fullständigt skydd åt den positiva föreningsrätten. Ett sådant skydd synes
böra innefatta skydd för förening i dess verksamhet för tillvaratagande av
sina medlemmars intressen. Arbetsdomstolen har ju också i mål som anhängiggjorts
av avtalsslutande förening i något fall utdömt skadestånd åt dylik
förening, vars verksamhet skadats genom arbetsgivarens åtgöranden.
Daco kan för sin del ansluta sig till den av motionärerna föreslagna lagtexten.
Med hänsyn till frågans komplicerade natur skulle emellertid Daco
föredraga att motionärernas subsidiärt framförda förslag örn en skyndsam
utredning bifalles, varvid vi förutsätta att de centrala organisationerna på arbetsmarknaden
beredas tillfälle deltaga i utredningsarbetet. Örn en ändring i
ifrågavarande paragraf beslutas utan föregående utredning, är det nämligen
möjligt att tolkningen av bestämmelsen också i sin nya utformning skall
erbjuda vanskligheter. Därtill kommer att i samband med en precisering av
föreningsrättens innebörd även synes böra upptagas till prövning andra frågor
som beröra den föreslagna lagstiftningens uppgift att utgöra ett verkligt
effektivt föreningsrättsskydd. Härvid kunna exempelvis komma under över
-
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.
vägande frågan om ändrad fördelning av bevisbördan, frågan örn utvidgade
jävsbestämmelser och frågan om förbud för arbetsgivare att till styrkande
av att viss åtgärd icke tillkommit i föreningsrättskränkande syfte åberopa
omständighet rörande arbetstagares förhållande på arbetsplatsen, där omständigheten
hänför sig till alltför avlägsen tidpunkt.
Stockholm den 3 mars 1939.
DE ANSTÄLLDAS CENTRALORGANISATION.
G. Osvald.
Gösta Malmström.
Bilaga C.
Landsorganisationen i Sverige.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 1 februari 1939 har Landsorganisationen i Sverige
beretts tillfälle att avgiva yttrande över en av herrar Holm och Falk väckt
motion angående viss ändring av lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Landssekretariatet får å landsorganisationens vägnar anföra.
Såsom motionärerna framhålla upptager lagen om förenings- och förhandlingsrätt
varken någon definition av begreppet föreningsrätt eller några
bestämmelser örn vad som är att hänföra till kränkning av föreningsrätten.
Bestämmelser i dessa ämnen förekommo såväl i kommittéförslaget som i
Kungl. Majus proposition, medan andra lagutskottet i sitt utlåtande över
propositionsförslaget inskränkte sig till den nakna föreskriften att föreningsrätten
skall lämnas okränkt, vartill allenast lämnades den motiveringen
att den föreningsrätt, som enligt allmänna rättsgrundsatser redan förefunnes,
borde komma till uttryck i lagen.
Motionärerna framhålla att lagstiftaren närmast synes »haft i sikte kränkning
av den enskilda föreningsrätten», medan lagen icke gåve någon bestämd
ledning för bedömande, huruvida kränkning kan ske genom åtgärder,
riktade mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet. Detta påpekande
är uppenbarligen riktigt. I lagen lika väl som i dess förarbeten
är föreningsrätten konstruerad såsom en den enskildes rätt att efter eget
fritt val tillhöra (resp. icke tillhöra) en facklig organisation. Denna innebörd
av föreningsrättsbegreppet motsvarar också den hävdvunna uppfattningen.
Emellertid kan, såsom motionärerna framhålla, motarbetandet av de fackliga
organisationssträvandena taga formen av åtgärder, riktade mot organisationsbildandet
resp. organisationsverksamheten utan att dylika åtgärder
samtidigt ha karaktären av kränkningar av de enskildas föreningsrätt eller
i varje fall icke äro åtkomliga såsom sådana. Dylikt motarbetande kan ske
genom sådana påtryckningsmedel som exempelvis utfästande av särskilda
förmåner åt oorganiserade arbetare i syfte att avhålla dem från inträde i
organisationen resp. erbjudande av särskilda förmåner åt organiserade arbetare
för att förmå dem till utträde. Det är tvivelaktigt om dylika åtgärder
25
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.
äro möjliga att beivra jämlikt lagen med mindre föreningsrättsbegreppet
utvidgas på sätt motionärerna föreslå.
Oavsett om sådan utvidgning av begreppet genomföres synes det sekretariatet
angeläget att klarhet vinnes rörande förenings skadeståndsrätt på
grund av det intrång i organisationsverksamheten, som förening förorsakas
genom föreningsrättskränkande åtgärder. I Kungl. Majus proposition 1936
uttalades under 5 § att den i denna paragraf förekommande hänvisningen
till 8 och 9 §§ lagen örn kollektivavtal innebure att skadestånd kunde tilldömas
förening på grund av sådant intrång. Lagrådet framhöll däremot
ätt utan uttryckligt stadgande förening icke torde kunna godtagas såsom
målsägande; för det fall att t. ex. påtryckning utövades genom lämnande
av pekuniär ersättning ansåg lagrådet uteslutet att den anställde själv skulle
kunna göra gällande anspråk på skadestånd för kränkning av hans föreningsrätt.
Lagrådet förmenade att, om departementsförslagets mening vore,
att den förening, vilken den anställde sålunda förmåtts att ställa sig utanför,
skulle kunna fordra skadestånd, departementsförslagets definition av föreningsrätt
icke gåve vid handen att föreningens rätt kunde anses kränkt i
ett sådant fall.
Med åberopande av det anförda får sekretariatet för sin del tillstyrka en
lagändring i enlighet med det av motionärerna framförda förslaget.
Stockholm den 11 mars 1939.
LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE.
Gunnar Andersson.
I Arnold Sölvén.
Svenska arbetsgivareföreningen.
Bilaga D.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom skrivelse den 1 februari 1939 har Svenska Arbetsgivareföreningen
bereus tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare
väckt motion (nr 245) angående viss ändring av lagen om förenings- och
förhandlingsrätt. Föreningen får i anledning härav anföra följande.
Motionärerna framhålla, att lagen örn förenings- och förhandlingsrätt icke
giver någon bestämd ledning för bedömande huruvida kränkning av föreningsrätten
enligt lagen kan ske genom åtgärder riktade mot den fackliga
organisationen eller dess verksamhet. Det vore tvivelaktigt huruvida en
organisation, vars medlemmar utsattes för föreningsrättskränkningar,
kunde för egen del yrka skadestånd för liden skada på grund av det intrång
i organisationsverksamheten, som de enskilda kränkningarna betydde. Ännu
tvivelaktigare vore huruvida organisationen kunde på lagen grunda anspråk
till följd av sådant intrång i organisationsverksamheten, vilket icke hänförde
sig till åtkomliga föreningsrättskränkningar mot enskilda.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 25.
3
26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.
Enligt motionärernas mening kunde ifrågavarande begränsning av lagens
skydd mot föreningsrättskränkningar förväntas medföra, att motarbetandet
av de fackliga organisationssträvandena komme att taga formen av åtgärder,
syftande till att försvåra startandet eller upprätthållandet av fackliga organisationer.
Motionärerna hemställa därför, att föreningsrättsbegreppet utvidgas
att omfatta rätt för facklig organisation att utan intrång från motsidan
fritt utöva sill verksamhet samt att som följd därav såsom kränkning av
föreningsrätten skall anses åtgärd med syfte att öva intrång i förenings organisationsverksamhet.
I andra hand hemställa motionärerna örn utredning
rörande utvidgad tillämpning av lagen i enlighet med motionärernas
önskemål.
I olikhet med Kungl. Maj:ts proposition till 1936 års riksdag med förslag
till lag örn förenings- och förhandlingsrätt innehåller lagen vare sig någon
legal definition av begreppet föreningsrätt eller regler till ledning för ett
fastställande av vad som är att uppfatta som kränkning av föreningsrätten.
Även om på grund härav osäkerhet i vissa hänseenden råder rörande innebörden
av lagens bestämmelser om föreningsrätten torde dock någon tvekan
icke föreligga om att lagens föreningsrättsskydd endast avser individen och
icke organisationen såsom särskilt rättsobjekt. Enligt allmänna rättsgrundsatser
torde härav följa, att en organisation, som anser sitt föreningsrättsliga
intresse kränkt genom åtgärd mot en enskild, icke utan uttryckligt stadgande
härom i lagen för egen del är berättigad till skadestånd eller behörig
att uppträda såsom målsägande i mål rörande föreningsrättskränkningen
i fråga.
Oaktat motionärernas framställning av föreningsrättsskyddets omfattning
och innehåll enligt lagen överensstämmer med föreningens uppfattning
härav, kan föreningen dock icke dela de slutsatser, som motionärerna med
denna utgångspunkt dragit rörande lagstiftningens återverkan på den fackliga
organisationsverksamheten. Motionärernas farhåga, att det lagliga föreningsrättsskyddets
begränsning till individen skulle komma att leda till användandet
av åtgärder riktade direkt mot organisationsbildandet respektive
organisationsverksamheten och därför ej åtkomliga av lagens föreskrifter,
synes föreningen icke vara sakligt grundad.
Föreningen vill till en början göra gällande att förhållandena på arbetsmarknaden
f. n. äro sådana, att något behov av sådant lagligt skydd för
organisationsverksamheten, vartill motionärerna syfta, ej föreligger. Härvid
må erinras örn att det i kollektivavtalen meddelade föreningsrättsskyddet
i motsats till lagens omfattar såväl den enskildes som organisationens intressen
i föreningsrättsligt hänseende. I enlighet med vad Arbetsdomstolen i
ett flertal domar uttalat är det avtalsreglerade föreningsrättsskyddet icke
beroende på att avtalet innehåller särskild föreskrift örn att föreningsrätten
skall lämnas okränkt. Skyldighet att respektera föreningsrätten följer redan
av kollektivavtalets natur. För det stora och alltjämt växande område av
arbetsmarknaden, där arbetsförhållandena äro avtalsmässigt reglerade, ha
tydligen de av motionärerna åberopade argumenten ingen bärkraft.
För den händelse alltjämt i enstaka fall åtgärder i föreningsrättskränkande
syfte skulle kunna vidtagas mot en organisation, rikta de sig undantagslöst
mot en eller flera individer, och kunna på grund härav påtalas med stöd
av föreningsrättslagen. Det ligger nämligen i sakens natur, att angrepp
mot en facklig organisation erhåller formen av åtgärder riktade mot organisationens
medlemmar eller mot enskilda utanför organisationen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25; bilagor.
27
Det må påpekas, att Arbetsdomstolen i mål nr 73 år 1937 medgivit organisationen
att uppträda som part i mål rörande påstådd föreningsrättskränkning
mot vissa — ej namngivna — medlemmar av organisationen. I den
mån Arbetsdomstolen härigenom tillerkänt organisationen en generell ställningsfullmakt
att kära och svara å medlemmarnas vägnar, vilket som ovan
nämnts ej torde direkt följa av det innehåll föreningsrätten erhållit i lagen,
har tydligen organisationens möjlighet att tillvarataga medlemmarnas intressen
ökats, ändå att skadestånd för organisationens egen del ej kan ifrågakomma.
Oavsett föreningens uppfattning att något behov för den av motionärerna
föreslagna ändringen av föreningsrättslagen ej föreligger kan det ifrågasättas
örn det är ur systematisk synpunkt riktigt att i samma lag sammanföra
skyddsbestämmelser avseende både enskilda personer och föreningar såsom
sådana. Beträffande organisationernas ställning i samhället förebådade
justitieministern vid 1938 års riksdag, att föreningsrätten i vidsträckt bemärkelse
skulle allsidigt utredas först inom justitiedepartementet och därefter
genom särskilt tillkallade sakkunniga. Anses det erforderligt att föreningsrätten
göres till föremål för ytterligare reglering kommer därför så att ske
i detta större sammanhang. En av motionärerna önskad särskild utredning
för den av dem framförda detaljfrågan kan under sådana förhållanden i allt
fall ej vara motiverad.
Föreningen får med anledning av vad här anförts hemställa, att den remitterade
motionen måtte av utskottet avstyrkas.
Stockholm den 9 mars 1939.
SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN.
Ivar O. Larson.