Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1939 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till tuberkulosförordning m. m.
Genom en den 16 december 1938 dagtecknad proposition, nr 20, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till tuberkulosförordning
samt lag om ändrad lydelse av 34 § epidemilagen den 19 juni
1919 (nr 443).
Beträffande de skäl, som ligga till grund för de genom propositionen framlagda
förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen.
I propositionen har å sid. 8—10 lämnats en redogörelse för de sjukvårdande
och förebyggande åtgärder, som vidtagits på ifrågavarande område.
Utskottet tillåter sig att hänvisa till denna redogörelse.
I kampen mot tuberkulosen hava även lagstiftningsåtgärder vidtagits. Enligt
lagen den 4 september 1914 (nr 200) angående vissa åtgärder mot utbredning
av lungsot förstås med lungsot strup- och lungtuberkulos (1 §). Finner
läkare, att av honom vårdad lungsiktig person lever under förhållanden, som
för omgivningen medföra påtaglig smittfara, skall läkaren anmäla detta hos
hälsovårdsnämnden och därvid tillika anvisa åtgärder till förekommande av
smittöverföring. Nämnden samt — örn dess bemödanden skulle bliva resultatlösa
— länsstyrelsen hava därefter att söka vidtaga dylika åtgärder (2 §).
I mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse, som bedrives från s. k.
mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal, må icke sysselsättas
annan än den, som hos hälsovårdsnämnden med läkarbetyg, ej äldre än ett
år före påbörjandet av sådan sysselsättning, styrkt sig icke vara behäftad
med smittsam lungsot. Förekommer beträffande person, som är sysselsatt
i annan mjölkförsäljningsrörelse än nyss sagts, skälig anledning antaga,
att han är behäftad med smittsam lungsot, vare han skyldig att efter anmodan
av nämnden på kommunens bekostnad undergå läkarundersökning.
Nämnden äger ock påfordra förnyad läkarundersökning på kommunens bekostnad
av person, som, på sätt förut angivits, styrkt sig icke vara behäftad
med smittsam lungsot men beträffande vilken skäl finnes antaga, att han
sedermera blivit lidande av sådan sjukdom (3 §). Kvinna, som lider av
lungsot, må icke anställas såsom amma eller barnsköterska (4 §). Gångoch
sängkläder, som lungsiktig person begagnat på sådant sätt, att de kunna
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 21.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
antagas överföra smitta, må icke lämnas till annan för begagnade, innan de
underkastats rening eller desinfektion (5 §). Då lungsiktig person avlidit,
skall den läkare, som vårdat den sjuke, anmäla dödsfallet hos hälsovårdsnämnden.
Har pastor i död- och begravningsboken antecknat lungsot såsom
dödsorsak utan att av läkare utfärdat dödsbevis varit företett, skall pastorn
hos nämnden göra anmälan örn dödsfallet jämte dödsorsaken (6 §).
När hälsovårdsnämnden genom anmälan eller eljest fått kännedom om, att
lungsiktig person avlidit, skall nämnden ombesörja erforderlig rening eller
desinfektion av den avlidnes bostad jämte gång- och sängkläder samt andra
av honom brukade persedlar (7 §). Lagen innehåller därjämte vissa tillämpnings-
och straffbestämmelser (8—12 §§).
Även vissa andra författningar innehålla bestämmelser som, ehuru av vidare
innebörd, kunna vara av värde vid tuberkulosens bekämpande. Detta
gäller beträffande åtskilliga bestämmelser i hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919 (nr 566). Här må endast erinras örn de möjligheter, som enligt 12 §
2 mom. och 47 § 2 mom. erbjudas hälsovårdsnämnden dels att låta läkare
undersöka person, vilken sysslar med beredning av födoämne eller dryckesvara
för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk,
mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning, och
vilken misstänkes vara behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig
inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet
kan uppstå, dels ock att, därest vid läkarundersökningen misstanken finnes
grundad, förbjuda den sjukes eller smittförandes deltagande i eller användande
till arbetet i fråga. Mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 174) innehåller
i 11 § bestämmelser örn att den, som anställes vid mejeri, skall genom
läkarintyg, vilket icke är äldre än trettio dagar, styrka sig vara fri från
sjukdom och smitta, som genom mjölk, grädde eller mejeriprodukter kan
överföras å människor, att personalen vid mejeri minst en gång vart annat
år skall undergå läkarundersökning till utrönande av, huruvida sådan sjukdom
eller smitta förefinnes, samt att föreståndare för mejeri skall, så snart
han fått kännedom om eller anledning misstänka att vid mejeriet anställd
person är behäftad med sjukdom eller smitta, som förut sagts, eller erhållit
vetskap om att vid mejeriet anställd person sammanbor med någon, som är
eller misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, därom underrätta
hälsovårdsnämnden. I förordningen den 21 juni 1937 (nr 737) med
vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde
m m., vilken förordning träder i kraft den 1 juli 1939, stadgas bland annat,
att inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter
rörande stad gälla, till människoföda avsedd mjölk och grädde ej må
försäljas eller utbjudas, med mindre varan undergått värmebehandling (pastörisering)
eller hälsovårdsnämnden lämnat medgivande till varans försäljning.
Sådant medgivande må icke lämnas med mindre styrkts, att de hygieniska
förhållandena vid varans framställande äro tillfredsställande. Konungen
äger i vissa fall förordna örn utsträckning av eller inskränkning i
förordningens tillämpningsområde. Åtskilliga författningar rörande under
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
3
visningsväsendet upptaga bland kompetensvillkoren för erhållande av vissa
lärarbefattningar, att sökande till sådan befattning skall genom läkarbetyg
styrka sig vara fri från sjukdom och lyte, som göra honom olämplig för
lärarkallet, samt innehålla därjämte bestämmelser till förhindrande av smittspridning
genom lärjungar. I reglementet för barnmorskor den 21 november
1919 (nr 798) stadgas i § 17 skyldighet för barnmorska att iakttaga synnerlig
omsorg till förekommande av fara för barnaföderska av smittsam
sjukdom. Är anledning antaga, att barnmorskan genom sin tjänstutövning
kan fortsprida sådan sjukdom, skall hon söka föranstalta, att annan barnmorska
under tiden övertager hennes praktik. Finnes ingen att tillgå, åligger
det henne att, innan hon lägger hand vid barnaföderskas förlossning
eller vård, iakttaga yttersta försiktighet. Slutligen må i detta sammanhang
erinras örn vissa bestämmelser i barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).
Enligt 22 § har barnavårdsnämnden att vidtaga vissa åtgärder beträffande,
bland andra, barn under sexton år, som i föräldrahemmet utsättes för fara
till liv eller hälsa. Nämnden skall vidare, jämlikt 52 §, noggrant tillse, att
fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran,
och äger nämnden jämväl härutinnan att, med stöd av 53—59 §§, vidtaga
vissa åtgärder.
Svenska nationalföreningen mot tuberkulos överlämnade den 12 april 1929
till chefen för socialdepartementet en genom föreningens försorg utarbetad
utredning angående fortsatta åtgärder till tuberkulosens bekämpande. I utredningen
förordades, bland annat, införandet av allmän, lagstadgad anmälningsplikt
beträffande av läkare iakttagna fall av tuberkulos ävensom en
allmän revision av lungsotslagen. Över utredningen avgav medicinalstyrelsen
yttrande den 23 juni 1934, sedan styrelsen i ärendet hört åtskilliga tjänsteläkare,
läkarsammanslutningar och representanter för tuberkulosvården i
landet, varjämte styrelsen i skrivelse den 28 juni 1935 förklarade sig vara
övertygad örn behovet av en omarbetning av lungsotslagen samt angav de
huvudsynpunkter, som enligt styrelsens mening borde tillämpas vid en dylik
omarbetning. Härefter anmodades styrelsen den 14 december 1935 att inkomma
med förnyat yttrande och förslag i ärendet. I anledning härav utarbetades
inom styrelsen ett utkast till nya bestämmelser i ämnet, samt inhämtades
över utkastet yttranden från vissa läkarsammanslutningar.
Medicinalstyrelsen har sedermera, till fullgörande av sitt uppdrag, med
skrivelse den 16 juni 1937 överlämnat förslag till lag angående vissa åtgärder
mot utbredning av tuberkulos (tuberkuloslag). Förslaget har såsom bilaga
A fogats till statsrådsprotokollet i det nu föreliggande ärendet. Efter det
yttranden över medicinalstyrelsens förslag avgivits av ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar (närmare angivna å sid. 16 i propositionen),
har medicinalstyrelsen med skrivelser den 24 februari och den 1 mars 1938
inkommit mod viss ytterligare utredning i ämnet.
Medicinalstyrelsens förslag har sedermera med ledning av de däröver avgivna
yttrandena och den ytterligare utredningen blivit föremål för överar
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
betning inom socialdepartementet, vilken överarbetning lett till upprättandet
av nu framlagda förslag till tuberkulosförordning och till lag om ändrad lydelse
av 34 § epidemilagen.
Vid redogörelsen för de nu till behandling föreliggande förslagen kommer
utskottet att följa den indelning av ämnet, som iakttagits i propositionen.
A. Behovet av skärpt lagstiftning.
I propositionen har å sid. 17—21 lämnats en redogörelse för vad medicinalstyrelsens
förslag och de däröver avgivna yttrandena i detta hänseende
innehålla.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
(sid. 21—22) anfört:
De senaste decenniernas arbete för tuberkulosens bekämpande måste sägas
hava lett till ett mycket gott resultat. Dödlighetssiffran, som åren 1911—
1915 var i medeltal 1.94 %0, har sedan dess oavbrutet sjunkit, till i medeltal
1.48 %„ åren 1921—1925, i medeltal 1.08 %o åren 1931—1935, 0.92 °/oo år 1936
och 0.86 °/oo år 1937. Ehuru någon tillförlitlig statistik därom icke kan förebringas,
är det all anledning antaga, att under samma tid även sjukligheten i
tuberkulos avsevärt nedgått, om än troligen icke i samma grad som dödligheten.
Denna glädjande utveckling måste säkerligen främst tillskrivas, förutom
en genomgående höjning av levnadsstandarden och den allmänna hygienen,
ett oavbrutet arbete för utbyggnad av sjukvårdsanstalterna och
dispensärorganisationen. Då detta arbete alltjämt pågår, bör man alltså
kunna hoppas på ytterligare framgång i kampen mot denna vår folkfiende.
Att resultat härutinnan ännu stå att vinna framgår redan av det faktum, att
dödlighetssiffran i vårt land fortfarande är avsevärt högre än i vissa andra
länder.
Medicinalstyrelsen har nu föreslagit, att i denna kamp även måtte tillgripas
skärpta lagstiftningsåtgärder. Om man än, såsom nyss antytts, måste erkänna,
att i antituberkulosarbetet tyngdpunkten bör förläggas till de sjukvårdande
åtgärderna och dispensärverksamheten, utesluter detta enligt min mening
icke, att man också genom en effektivare lagstiftning bör söka främja detta
arbete. I all synnerhet gäller vad nu sagts, därest en sådan lagstiftning, såsom
medicinalstyrelsen föreslagit, i vissa hänseenden skulle innebära ett direkt
stöd åt dispensärverksamheten. Emellertid bör man vid övervägandet
av skärpta lagbestämmelser på detta område hålla klart för sig, att vårt land
ingalunda befinner sig i en nödsituation, vilken berättigar till långt gående
tvångsåtgärder mot den ganska betydande del av vår befolkning, som de
tuberkulossjuka, trots alla framsteg, ännu fortfarande utgöra. Ehuru jag sålunda
icke vill avvisa tanken på en reform av antituberkuloslagstiftningen,
finner jag dock de erinringar i vissa hänseenden berättigade, vilka i nyss
återgivna yttranden riktats mot medicinalstyrelsens förslag. Vid den nu följande
behandlingen av huvudpunkterna i förslaget kommer jag därför att
förorda åtskilliga modifikationer i detsamma.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
5
B. Anmälningsplikt.
I 2 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) stadgas en vidsträckt skyldighet
att till hälsovårdsmyndighet anmäla sjukdomsfall, varå nämnda lag
äger tillämpning. Däremot stadgas i 1914 års lungsotslag anmälningsskyldighet
endast för det fall, att läkare finner av honom vårdad lungsiktig person
leva under förhållanden, vilka för den sjukes omgivning medföra påtaglig
fara för smitta. Sistnämnda stadgande torde icke hava tillämpats i
någon större utsträckning.
I en vid 1928 års riksdag väckt motion (II: 312) hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning angående obligatorisk
anmälningsplikt vid konstaterad lungtuberkulos och framläggande för
riksdagen av de förslag, som av utredningen kunde föranledas.
Andra kammarens andra tillfälliga utskott framhöll i sitt med anledning
av motionen avgivna utlåtande nr 1, att utskottet i likhet med motionären
ansåge, att anmälningsplikt vid fall av lungtuberkulos skulle utgöra ett värdefullt
hjälpmedel i kampen mot denna sjukdom. Med hänsyn till att frågan
var föremål för sakkunnig utredning av en av nationalföreningen mot
tuberkulos tillsatt kommitté hemställde utskottet, att motionen icke måtte
föranleda någon andra kammarens åtgärd. — Kammaren biföll vad utskottet
sålunda hemställt.
Medicinalstyrelsen har föreslagit, att en mera vidsträckt anmälningsplikt
än den nu föreskrivna skulle införas. Beträffande de skäl, som medicinalstyrelsen
anfört till stöd för sitt förslag i detta hänseende, och rörande
innehållet i yttrandena däröver får utskottet hänvisa till den redogörelse, som
lämnats å sid. 23—30 i propositionen. De olika synpunkter på den ifrågasatta
anmälningsplikten, som i yttrandena framkommit, finnas i huvudsak
belysta i de uttalanden, som avgivits vid frågans behandling inom medicinska
fakulteten vid Uppsala universitet.
Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 30—31) anfört:
Såsom
av den tidigare redogörelsen framgår, har frågan om införande av
anmälningsplikt beträffande alla fall av tuberkulos sedan länge varit aktuell
i vårt land. De skäl, som tala till förmån för anmälningsplikten, synas mig
uppenbara och äro för övrigt utförligt angivna i det av mig sist återgivna yttrandet.
Emellertid hava hittills även starka praktiska skäl kunnat anföras
emot anmälningsplikten. Det har nämligen funnits anledning befara, att en
skyldighet att till offentlig myndighet anmäla alla fall av tuberkulos icke
skulle stå väl tillsamman med våra begränsade möjligheter att lämna alla
tuberknlossjuka erforderlig vård och behandling. Då emellertid dessa möjligheter
under de senaste åren avsevärt vidgats, samtidigt som man har anledning
räkna med en väsentlig och bestående nedgång i tuberkulossjukligheten,
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
synes mig tiden nu vara inne att genomföra denna av många inom antituberkulosarbetet
verksamma personer och sammanslutningar sedan länge förordade
reform. Densamma synes mig desto mera berättigad, som den måste
anses utgöra ett naturligt och synnerligen värdefullt komplement till den nyligen
genomförda reformen av dispensärorganisationen. Då jag alltså vill
lämna mitt förord till införandet av en anmälningsplikt i huvudsaklig överensstämmelse
med medicinalstyrelsens förslag, har jag ingalunda bortsett
från de olägenheter av jämväl annan än nyss antydd art, som ett genomförande
av förslaget enligt vissa yttranden över detsamma kunde befaras medföra.
Det har sålunda framhållits, dels att en mängd fall komme att anmälas,
vilka saknade betydelse för det praktiska antituberkulosarbetet eller
kanske rent av senare visade sig icke vara tuberkulos, dels ock alt anmälningsplikten
iv åhända — genom den stämpel av för omgivningen farlig
individ, som åsattes den anmälde — kunde avhålla mången sjuk från alt i
tid söka läkare. I belysning av det faktum, att en med den nu föreslagna
likartad anmälningsplikt sedan länge förefinnes i ett flertal länder, bland
andra samtliga våra tre nordiska grannländer, kan jag icke tillmäta dessa
farhågor någon större betydelse. Min vissa förhoppning är, att även i vart
land de i antituberkulosarbetet verksamma krafterna skola kunna bemästra
de svårigheter och övervinna de fördomar, som pa detta område mahända
äro tillfinnandes.
C. Vissa ifrågasatta tvångsåtgärder.
Vid fall av sådan sjukdom, varå epidemilagen eller lagen den 20 juni 1918
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar äger tillämpning,
kan tvångsinläggning å sjukvårdsinrättning äga
rum. 1 det av medicinalstyrelsen framlagda lagförslaget hade införts bestämmelser
örn, att bärare av tuberkulos smitta, vilka icke trots givna anvisningar
och råd kunde förmås alt själva så långt möjligt är minska smittfaran
för sin omgivning, kunde tvångsinläggas å vårdanstalt och tvångskvarhållas
därstädes.
I propositionen har redogjorts för de övriga nordiska ländernas lagstiftning
i förevarande hänseende (sid. 31—32), för den till medicinalstyrelsens
förslag lämnade motiveringen (sid. 32—33), som anknyter till stadgandena i
vissa främmande länder, samt för innehållet i yttrandena över förslaget (sid.
33—35).
Även frågan i vad mån lagstiftningen för bekämpande av tuberkulosen bör
innefatta förbud att bedriva vissa slag av arbete har i
förevarande sammanhang aktualiserats.
Vissa bestämmelser om sådant förbud finnas redan i nu gällande lagstiftning.
Sålunda har hälsovårdsnämnd enligt 3 § 3 mom. epidemilagen befogenhet
att låta underkasta person, vilken utan att vara sjuk likväl av läkare
misstänkes föra smitta av sådan sjukdom, varå lagen äger tillämpning, den
observation och den isolering, som nämnden kan finna erforderlig. Förer
sådan person smitta under längre tid och är det ej oundgängligen nödigt att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
7
underkasta honom isolering, skall nämnden i stället ålägga honom erforderliga
inskränkningar i fråga örn arbete, varmed han må taga befattning. Tidigare
hava omnämnts åtskilliga bestämmelser i lungsot slagen, hälsovårdsstadgan
och mejeristadgan, vilka innehålla eller möjliggöra utfärdandet av
förbud för personer, som äro behäftade med smittsam sjukdom, att bedriva
vissa slag av arbete.
Medicinalstyrelsens förslag skulle, om det genomfördes, öppna åtskilliga
i jämförelse med gällande svensk lagstiftning väsentligt utvidgade möjligheter
att avstänga tuberkulossjuka personer från vissa slag av arbete. Förutom
bestämmelserna örn tvångsinternering, vilken åtgärd lärer kunna innebära
ett faktiskt arbetsförbud, innehåller styrelsens förslag dels skärpta bestämmelser
i fråga om rätt att från arbete avstänga personal inom livsmedelsbranschen
ävensom barnsköterskor och ammor, dels ock helt nya bestämmelser
om sådan rätt gentemot viss lärår- och anstaltspersonal.
Utskottet tillåter sig att hänvisa till de i propositionen lämnade redogörelserna
för de bestämmelser om rätt att avstänga tuberkulossjuka personer
från arbete, som äro gällande i övriga nordiska länder (sid. 35—36), för motiveringen
till medicinalstyrelsens förslag (sid. 36—39) och för de över förslaget
avgivna remissyttrandena (sid. 39—44).
I åtskilliga av de yttranden, vari medicinalstyrelsens förslag i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran, har detta skett under den uttryckliga
förutsättningen, att ekonomisk gottgörelse tillerkändes dem, vilka
genom de i smittförebyggande syfte föreslagna åtgärderna hindrades i sin
yrkesutövning.
Epidemilagen innehåller, såsom tidigare omnämnts, vissa bestämmelser
om rätt för hälsovårdsnämnd att genom isolering å anstalt eller på annat sätt
från arbete avstänga en smittbärare, och detta vare sig denne är sjuk eller
icke. I dylikt fall föreligger icke någon lagstadgad rätt för den avstängde att
erhålla ersättning för förlorad arbetsinkomst, men frågan därom var föremål
för behandling vid lagens tillkomst.
I det 1915 avgivna kommittéförslag, som låg till grund för gällande epidemilag,
stadgades, att örn en frisk person misstänkts föra smitta av epidemisk
sjukdom och han i anledning därav underkastats isolering eller observation
eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång, han skulle för den
arbetsförtjänst, han under tiden gått förlustig, vara berättigad till ersättning
av distriktet (stad eller den till ett landstingsområde hörande landsbygden)
med belopp, som av hälsovårdsnämnden bestämdes. Nöjdes han ej
med beloppet, ägde han utföra sin talan efter stämning vid domstol.
I den till 1919 års riksdag avlåtna propositionen nr 153 med förslag till
epidemilag upptogs icke någon motsvarighet till nyssnämnda bestämmelser i
kommittéförslaget. Riksdagen följde härutinnan Kungl. Maj:ts förslag.
Erinras må i detta sammanhang, att förutom epidemilagen icke heller
lungsotslagen, lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar,
hälsovårdsstadgan och mejeristadgan innehålla bestämmelser örn ersättning
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
för förlorad arbetsförtjänst åt den, som på grund av vederbörande författnings
stadganden måst lämna innehavd anställning eller eljest lidit inskränkning
i sitt näringsfång, samt att från det under femte huvudtiteln uppförda
anslaget till vissa kostnader för allmän hälso- och sjukvård bestridas bland
annat understöd ej mindre åt s. k. bacillbärare, d. v. s. personer som på grund
av konstaterad kronisk smittfärlighet underkastats inskränkning i sitt näringsfång,
än även åt personer, som utan att vara sjuka likväl av läkare
misstänkas föra smitta och på den grund blivit jämlikt epidemilagens föreskrifter
underkastade observation och isolering. Dylika understöd, vilka
beviljas av Kungl. Maj:t, utgå dock endast — och med jämförelsevis obetydliga
belopp — till personer i knappa ekonomiska omständigheter.
Beträffande den ståndpunkt, som i ersättningsfrågan intagits av medicinalstyrelsen
samt de myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat sig över
styrelsens förslag, får utskottet hänvisa till propositionen (sid. 45—49). I
propositionen har vidare återgivits en av medicinalstyrelsen lämnad redogörelse
för hithörande lagstiftning i övriga nordiska länder och principerna för
dess tillämpning (sid. 49—50). Med ledning av denna redogörelse har medicinalstyrelsen
på särskilt uppdrag angivit i vilka fall staten eller kommun
borde utgiva ersättning till enskild, som förorsakades ekonomisk förlust av
de i styrelsens lagförslag upptagna bestämmelserna, och vilka ungefärliga
kostnader för staten eller kommuner, som av förslaget kunde föranledas. Angående
vad medicinalstyrelsen i sådant hänseende anfört må hänvisas till
propositionen (sid. 50—52).
Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 52—54) beträffande
de ifrågasatta tvångsåtgärderna och vad därmed sammanhänger
anfört följande:
I princip finner jag ingen erinran att göra emot att även på nu förevarande
område av vår sanitära lagstiftning öppna möjlighet till tvångsinläggning å
sjukvårdsanstalt av sådana smittbärare, vilka utgöra en fara för sin omgivning.
En dylik tvångsåtgärd skulle emellertid säkerligen oftast innebära ett
betydligt allvarligare ingrepp i den personliga friheten och livsföringen då
iråga vore om en tuberkulossjuk än vid andra fall av smittsam sjukdom. Man
finge räkna med fall av frihetsberövande under ett eller annat, ja t. o. m. flera
år. Att tillgripa så stränga åtgärder nu, då situationen för det under frivilliga
former bedrivna antituberkulosarbetet ter sig gynnsam, måste onekligen
inge vissa betänkligheter. Redan på grund härav ställer jag mig tveksam
inför förslaget att möjliggöra tvångsinläggning å anstalt av tuberkulossjuka.
I varje fall bör, såsom framhållits i åtskilliga yttranden, en dylik åtgärd
vara förbunden med rätt för den därav drabbade till rimlig gottgörelse
för det han i det allmännas intresse sättes ur stånd att utnyttja den arbetsförmåga,
som han, trots sjukdomen, måhända besitter. Såsom framgår av den
tidigarp redogörelsen är emellertid frågan om de grunder, enligt vilka sådan
gottgörelse bör utgå, ännu icke utredd. Jag kan därför icke, åtminstone för
närvarande, förorda medicinalstyrelsens förslag i nu förevarande del.
Icke heller har jag av den förebragta utredningen blivit övertygad om nödvändigheten
av att, i den utsträckning medicinalstyrelsen föreslagit, i tuber
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
9
kuloslagen meddela nya eller skärpta bestämmelser rörande förbud för smittbärare
att arbeta inom livsmedelsbranschen. Enligt gällande lungsotslag föreligger
skyldighet för personal i mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörese,
som bedrives från s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal,
att före anställningen förete friskbetyg. Anledning synes icke föreligga
att upphäva denna skyldighet, men jag finner icke heller tillräckliga skäl förebragta
för att utsträcka densamma till annan i produktionen av eller handeln
med mjölk sysselsatt personal. Efter lungsotslagens ikraftträdande hava
nämligen införts bestämmelser, vilka ytterligare skärpt den sanitära kontrollen
å mjölkhanteringens område. Jag erinrar härutinnan om bestämmelserna
i 12 och 47 §§ hälsovårdsstadgan samt i förordningen med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. Vidare må
framhållas, att införandet av anmälningsplikt beträffande alla fall av tuberkulos
säkerligen kommer atl förläna nyssnämnda bestämmelser i hälsovårdsstadgan
ökad effekt. Därest dispensären finner den anmälde vara sysselsatt
med produktion eller försäljning av mjölk på ett sätt, som innebär uppenbar
smittfara, bör dispensären givetvis — i sista hand genom hänvändelse till hälsovårdsnämnden
— söka få den anmälde att upphöra med dylikt arbete. Vad
nu sagts gäller även beträffande dem, som eljest syssla med beredning av
födoämne eller dryckesvara för försäljning eller hantera kött, charkuterivaror,
färsk fisk, bröd, konditorivaror, frukt eller grönsaker, som avses till^ försäljning.
Får dispensär genom anmälan eller eljest vetskap om att en sådan
person är behäftad med smittsam tuberkulos, bör en av de viktigaste smittförebyggande
åtgärderna från dispensärens sida vara att fortast möjligt söka
få den sjuke att ägna sig åt en ur nu berörda synpunkt mindre farlig verksamhet.
Det synes därför överflödigt att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit,
stadga skyldighet för läkare, som fått kännedom om sjukdomsfallet, att anmäla
detta till hälsovårdsnämnden. Då jag sålunda icke anser mig böra beträffande
förevarande yrkesgrupper förorda några väsentliga skärpningar i
redan gällande bestämmelser, saknar jag anledning att i detta sammanhang
närmare beröra frågan om ersättning till den, som på grund av smittfara
förbjudes utöva viss verksamhet. Erinras må allenast, att i dylika fall ersättning
under vissa förutsättningar lärer kunna utgå från anslaget till vissa
kostnader för allmän hälso- och sjukvård.
Gällande lungsotslag innehåller förbud att anställa lungsiktig kvinna såsom
amma eller barnsköterska. Då emellertid överträdelse av förbudet icke är
förenat med straffansvar eller annan påföljd och myndighet icke heller eljest
har befogenhet att förhindra eller avbryta dylik anställning, innebär förbudet
i själva verket endast ett till föräldrar och målsmän riktat råd. Medicinalstyrelsen
har nu velat förläna motsvarande bestämmelser i sitt förslag en
liknande karaktär, men har kompletterat dem med föreskrifter om skyldighet
för läkare att till hälsovårdsnämnd anmäla misstänkta fall av smittsam
tuberkulos hos barnskötare och ammor samt om rätt för hälsovårdsnämnd
att i anledning av sådan anmälan avstänga vederbörande från anställningen.
1 några yttranden hava förordats vissa ytterligare skärpningar utöver de sålunda
föreslagna. Emellertid manar enligt min mening redan det till sin omfattning
mycket obestämda begreppet »anställning alt sköta barn» till synnerlig
försiktighet vid behandlingen av denna fråga. Det synes därför icke
tillrådligt vare sig alt fordra friskbetyg för rätt atl taga eller giva dylik anställning
eller alt belägga överträdelse av förbudet med straffansvar. Icke
heller vill jag förorda medicinalstyrelsens förslag örn särskild anmälningsskyldighet
i nu förevarande fall oell örn rätt för hälsovårdsnämnd alt förbjuda
fortsatt anställning. Även här torde dispensärerna i flertalet fall kunna
pä frivillighelens väg komma lill rätta med rådande missförhållanden,
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
och där så ej sker lära barnavårdslagens bestämmelser om barn, som i föräldrahemmet
utsattes för fara till liv eller hälsa, i regel kunna tillämpas.
Däremot anser jag, att skärpta lagstiftningsåtgärder mot utbredning av
tuberkulos inom skolor och andra för barn avsedda anstalter böra i viss omfattning
vidtagas. Här synes man dock, åtminstone tills vidare, vara nödsakad
att skilja mellan offentliga och enskilda anstalter. Vad de offentliga anstalterna
angår, ligger det i det allmännas intresse redan såsom huvudman
för dessa anstalter att sörja för, att anstalterna icke få bliva härdar för spridande
av smittsamma sjukdomar. Örn i uteslutande smittförebyggande syfte
åtgärder vidtagas, vilka ekonomiskt drabba den vid dessa anstalter mer
eller mindre fast anknutna personalen, som i regel kostat på sig en flerårig
utbildning för sitt yrke, bör det emellertid sörjas för att skälig kompensation
härför utgår av allmänna medel. Förutsättningar härför finnas också redan
beträffande åtskilliga av dessa befattningshavare, i det för dem gällande
avlöningsförfattningar innehålla bestämmelser örn rätt till lön vid avstängning
från tjänstgöring till förekommande av smittas spridning. Vad
nu sagts gäller i fråga örn ordinarie lärarpersonal vid flertalet av våra viktigaste
läroanstalter, och jag är därför beredd att föreslå åtgärder till förhindrande
av att tuberkulos sprides genom denna personal. Då emellertid,
såsom jag torde få tillfälle att senare närmare klargöra, dylika åtgärder lära
larva en ganska ingående reglering, som icke lämpligen synes böra inflyta i
den allmänna tuberkulosförordningen, vill jag förorda att i nämnda förordning
endast gives bemyndigande för Konungen att meddela bestämmelser angående
åtgärder mot tuberkulos inom offentliga anstalter för undervisning.
Förslag till dylika bestämmelser, avseende viss ordinarie lärarpersonal, har
utarbetats inom socialdepartementet, och kommer jag att senare redogöra
för detsamma. Redan i detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att
det enligt min mening snarast möjligt bör skapas förutsättningar för att låta
bestämmelserna ifråga avse även icke-ordinarie lärarpersonal. Vad det
nyss omnämnda bemyndigandet beträffar skulle detsamma även kunna avse
rätt att från undervisningen definitivt eller temporärt avstänga elev, som
är behäftad med smittsam tuberkulos. Dylik rätt förefinnes redan i vissa
fall, t. ex. enligt §§ 63 och 64 förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk
den 17 mars 1933 (nr 109), men skulle alltså kunna utsträckas till att gälla
beträffande elever vid samtliga offentliga läroanstalter.
Det av mig nyss förordade bemyndigandet för Konungen torde även böra
avse rätt att meddela bestämmelser angående åtgärder mot utbredning av
tuberkulos inom offentliga anstalter för vård och uppfostran av minderåriga.
Jag är emellertid icke beredd att nu framlägga förslag till sådana bestämmelser.
Dessa anstalter drivas nämligen ofta i kommunal regi, och av den
tidigare redogörelsen framgår, att tillfredsställande utredning ännu icke föreligger
rörande den gottgörelse för mistad arbetsförtjänst, som bör utgå då
annan än enligt allmän författning avlönad befattningshavare på grund av
smittfara avstänges från tjänstgöring.
Vad sist sagts gäller jämväl i fråga örn personalen vid enskilda anstalter.
Redan av denna anledning anser jag mig icke nu böra föreslå några tvångsbestämmelser
gent emot denna personal. Även här är för övrigt anledning
förvänta, att införandet av anmälningsplikt beträffande alla nyupptäckta
fall av tuberkulos skall förläna ökad effekt åt det genom dispensärerna bedrivna
antituberkulosarbetet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
11
D. Bestämmelser rörande fosterbarn.
I det av medicinalstyrelsen framlagda lagförslaget (10 §) finnes intagen
en bestämmelse, att ingen må utan särskilt medgivande av barnavårdsnämnden
mottaga fosterbarn, med mindre hos nämnden genom läkarintyg styrkts,
ej mindre att fall av smittsam tuberkulos icke förefinnes inom det avsedda
fosterbarnshemmet, än även att barnet icke är behäftat med tuberkulos.
Innan nämnden lämnar medgivande till mottagande av fosterbarn, skall
tjänsteläkares yttrande inhämtas, och skall nämnden vid medgivandet föreskriva
de villkor, under vilka fosterbarn må i hemmet vistas. Medgivande
må när som helst återkallas. Distriktsdispensär skall ägna särskild uppmärksamhet
åt fosterbarnshem och vid misstanke örn smittsam tuberkulos
hos någon medlem av hemmet omedelbart vidtaga erforderliga undersökningar
och åtgärder, som på dispensären ankomma, samt, där så kräves,
lämna meddelande till »hälsovårdsnämnden» (troligen avses barnavårdsnämnden)
.
I anslutning härtill har i propositionen redogjorts för de i barnavårdslagen
meddelade bestämmelserna om kontroll över fosterbarnsvården (sid. 55
—56), för de övriga nordiska ländernas lagstiftning i förevarande hänseende
(sid. 56) samt för innehållet i remissyttrandena i delar, örn vilka nu
är fråga (sid. 57—58).
Föredragande departementschefen har i nu ifrågavarande avseende anfört
(propositionen sid. 58—59):
Av den redogörelse, som jag nyss lämnat för vissa bestämmelser i barnavårdslagen,
framgår, att fosterbarnsvården är underkastad en ingående kontroll
från barnavårdsnämndernas sida. Denna kontroll avser bland annat
att förhindra, att ett fosterbarn utsattes för fara till liv eller hälsa i det
fosterhem eller barnhem, där barnet vistas. För rätt att driva enskilt barnhem
fordras särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Däremot fordras icke tillstånd
för rätt att mottaga fosterbarn i ett enskilt hem, men barnafostraren
skall inom några få dagar efter mottagandet göra anmälan därom hos barnavårdsnämnden,
som då har att ofördröjligen undersöka förhållandena i
fosterhemmet. Nämnden kan för övrigt, om anledning därtill föreligger, redan
på förhand förbjuda viss person att mottaga fosterbarn.
Enligt min mening äro dessa och övriga kontrollbestämmelser rörande
fosterbarnsvården av stort värde då det gäller att förhindra, att fosterbarn
utsättas för tuberkulos smitta. Detta värde kommer säkerligen att bliva
än större vid ett införande av den av mig förordade anmälningsplikten.
Visar det sig vid den undersökning från dispensärens sida, som alltid bör
åtfölja en anmälan örn uppdagat tuberkulosfall, att fosterbarn utsättes för
smittfara, är det dispensärens uppenbara skyldighet att, om faran icke eljest
genast avvärjes, sätta sig i förbindelse med barnavårdsnämnden för erforderliga
åtgärders vidtagande.
Otvivelaktigt skulle medicinalstyrelsens förslag rörande förhandskontroll
beträffande fosterhem och fosterbarn med avseende å fara för tuberkulos
smitta vara av ett visst värde. Fråga är emellertid, örn detta icke skulle
köpas för dyrt. Att just på detta ömtåliga och av det allmänna redan
övervakade område stadga ytterligare kostsamma kontrollåtgärder, då man
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Utskottet.
mäste säga sig, att barn i andra från det allmännas sida icke regelmässigt
övervakade miljöförhållanden dagligdags utsättas för tuberkulos smitta, synes
mig tillrådligt endast under förutsättning att vinsten av dylika åtgärder
kunde förväntas uppenbart överväga därmed förbundna olägenheter. Ett
genomförande av medicinalstyrelsens förslag skulle antagligen medföra, att
i några enstaka fall ett tillämnat mottagande av fosterbarn ej komme till
stånd. Redan enligt gällande bestämmelser torde dock i vissa av dessa fall
förutsättningar hava funnits för ett undanröjande av smittfaran innan någon
skada skett. Man måste vidare betänka den hämmande inverkan,
som den ifrågasatta kontrollen säkerligen skulle hava på villigheten att mottaga
fosterbarn. Icke endast bamafostraren själv utan även hans maka, barn
och husfolk samt därjämte det tillämnade fosterbarnet måste underkastas
en minutiös undersökning av läkare, kanske bosatt långt från fosterhemmet.
Och ändock skulle en dylik undersökning vara av föga värde, därest
exempelvis bamafostraren en tid efter mottagandet av fosterbarnet anställde
en tjänare eller för några dagar härbärgerade en gäst, som vore behäftad
med smittsam tuberkulos. Att åtskilliga personer, som eljest vore villiga
att mottaga fosterbarn, skulle avstå därifrån inför vetskapen örn den därmed
förbundna förhandskontrollen, förefaller mycket sannolikt. Då jag icke,
för vinnandet av ett resultat av måhända jämförselsevis ringa värde, vill
tillråda åtgärder, som skulle ytterligare minska den redan knappa tillgången
på personer, lämpliga och villiga att mottaga fosterbarn, har jag icke funnit
mig böra i departementsförslaget upptaga någon motsvarighet till 10 §
i medicinalstyrelsens förslag. Emellertid har jag ansett lämpligt att i 5 §
sista stycket departementsförslaget införa en erinran om barnavårdsnämnds
skyldighet enligt barnavårdslagen att noggrant tillse, att fosterbarn komma i
åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran.
Å sid. 59—60 i propositionen har redogjorts för en av de lungsjukas eftervårdskommitté
och vissa andra sammanslutningar gjord framställning, syftande
bl. a. till att motverka de ekonomiska svårigheter, som tuberkulosen
kan vålla de insjuknade. Föredragande departementschefen har uttalat, att
de i framställningen berörda spörsmålen icke syntes böra erhålla sin lösning
i en lagstiftning med sådant syfte som det, vilket läge till grund för
det föreliggande förslaget, samt att de hörde till dem, vilka vore under övervägande
inom en av svenska nationalföreningen mot tuberkulos anordnad
utredning, som för närvarande bedreves under ledning av f. d. generaldirektören
Hellström.
Av de i propositionen lämnade uppgifterna framgår, att dödligheten i tuberkulos
under de senaste decennierna företer en betydande nedgång. Dödlighetssiffran,
som åren 1911—1915 var i medeltal 1.94 %o, har sedan dess oavbrutet
sjunkit och uppgick år 1937 till 0.86 0/00- Såsom föredragande departementschefen
framhållit torde under samma tid även tuberkulossjukligheten
hava avsevärt nedgått, om än icke i samma grad som dödligheten. Alltjämt
finnas emellertid åtskilliga länder, där dödligheten i tuberkulos är betydligt
lägre än i Sverige.
Utvecklingen på ifrågavarande område torde få tillskrivas ■—- förutom det
intensiva arbete, som bedrivits av olika organ för motverkande av tuberku
-
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
losen — jämväl höjningen av levnadsstandarden och förbättringen av de hygieniska
förhållandena i vårt land. Bland åtgärder, som mera direkt taga
sikte på bekämpandet av tuberkulosen, torde huvudvikten böra läggas vid de
sjukvårdande åtgärderna och dispensärverksamheten. Den i vissa hänseenden
skärpta lagstiftning, som nu föreslås, är avsedd att vara ett stöd för detta
arbete och i synnerhet för den genom 1937 års reform intensifierade verksamheten
vid dispensärerna. Avvägningen av lagstiftningen måste givetvis
ske med hänsyn till det på senare tid alltmer förbättrade läget på ifrågavarande
område. Tuberkulosdödlighetens tillbakagang i vart land synes
mana till försiktighet vid genomförandet av skärpta lagbestämmelser. Det
av medicinalstyrelsen framlagda förslaget, som innefattade stadganden örn
långt gående tvångsåtgärder, har också vid överarbetningen inom socialdepartementet
underkastats avsevärda modifikationer. Bland annat hava de av
medicinalstyrelsen föreslagna stadgandena om tvångsinläggning av vissa tuberkulossjuka
på sjukvårdsanstalt uteslutits.
Den mest framträdande nyheten i det nu föreliggande förslaget torde vara
föreskriften om en allmän skyldighet för läkare att till vederbörande dispensär
anmäla alla nyupptäckta fall av tuberkulos. Börande värdet av en sådan
anmälningsplikt hava vid ärendets remissbehandling starka meningsskiljaktigheter
kommit till synes. Även från läkarhall hava allvarliga erinringar
gjorts mot bestämmelsen i fråga. I likhet med departementschefen finner
utskottet emellertid övervägande skäl tala för införande av en dylik skyldighet.
Den nyligen genomförda reformen av dispensärorganisationen torde
därigenom erhålla ett komplement, ägnat att effektivisera arbetet mot tuberkulosen.
Det föreliggande förslaget innehåller vidare vissa bestämmelser, syftande
till att avstänga smittbärare från arbete inom vissa yrkesgrenar. I fråga om
livsmedelsbranschen gälla redan nu åtskilliga föreskrifter i ämnet, och några
mera väsentliga skärpningar i dessa hava icke av Kungl. Majit ifrågasatts.
I nära anslutning till en bestämmelse i den nuvarande lungsotslagen stadgas
i förslaget förbud för den, som är behäftad med smittsam tuberkulos, att
tillträda anställning att sköta barn eller såsom amma. Vidare förutsättes,
att helt nya bestämmelser örn avstängningsrätt gentemot viss lärår- och anstaltspersonal
skola utfärdas. Enligt förslaget skall emellertid åt Kungl.
Majit överlämnas att meddela föreskrifter härom. Vad propositionen i nu
berörda hänseenden innehåller synes utskottet väl avvägt.
Utskottet finner angeläget att i förevarande sammanhang understryka vikten
av att de föreslagna bestämmelserna komma att tillämpas med erforderlig
varsamhet. Läkarens övertygelse eller misstanke, att tuberkulos i det
särskilda fallet är förhanden, måste givetvis vara väl grundad, och kravet
härå bör, såsom departementschefen framhållit, skärpas i den man det blir
fråga örn en mera ingripande åtgärd. Utskottet vill vidare betona vikten
av att innehållet i de anmälningar, som skola göras enligt den föreslagna
förordningen, behandlas med tillbörlig diskretion. Örn så ej sker, kunna de
14:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
tuberkulossjuka i många fall åsamkas praktiska svårigheter och psykiskt
lidande utöver vad sjukdomen i och för sig medför.
Det är en given sak, att en anmälan enligt tuberkulosförordningen icke får
resultera i enbart en registrering av det anmälda fallet utan skall leda till
vidtagande av aktiva åtgärder. Detta väsentliga syfte med anmälningsplikten
har också kommit till uttryck i 5 § första stycket av förordningen. I första
hand torde härvid ifrågakomma undersökning av den sjukes familj, saneringsåtgärder
i bostaden, åtgärder för barnskydd o. dyl. För att den nya
lagstiftningen skall vinna full effektivitet måste emellertid även finnas tillräckliga
möjligheter att bereda de tuberkulossjuka den särskilda vård och behandling,
som kan vara erforderlig. Vidare kan i många fall en förbättring
av den sjukes och hans familjs bostadsförhållanden och i vissa fall av den
sjukes arbetsförhållanden framstå såsom av behovet påkallad. Även åt
dessa sidor av saken måste helt naturligt ägnas den största uppmärksamhet.
De genom propositionen framlagda förslagen äro enligt utskottets mening
i stort sett ägnade att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Utskottet,
som icke har något att erinra beträffande den föreslagna rent formella ändringen
i epidemilagen, övergår härefter till att verkställa detaljgranskning
av förslaget till tuberkulosförordning. I den mån de särskilda bestämmelserna
och de av departementschefen i samband med dem gjorda uttalandena
icke i det följande beröras, hava de av utskottet lämnats utan erinran.
Författningens rubrik.
Föredragande departementschefen har i propositionen anfört, att författningen
i enlighet med numera vedertagen terminologi fått karaktär av förordning.
I anledning härav har herr Herlitz i en i första kammaren framställd
fråga hemställt till chefen för justitiedepartementet, huruvida denne
skulle kunna i korthet klargöra innebörden av den åberopade terminologien
och sålunda angiva, när enligt hans uppfattning termerna lag och förordning
borde användas i författningar, som antagas av riksdagen.
Till svar å denna fråga har chefen för justitiedepartementet vid första
kammarens plenum den 22 februari 1939 framhållit, att terminologien med
avseende å författningars benämning tidigare varit åtskilligt vacklande men
efter hand blivit mera stadgad. Sedan slutet av år 1937 hade Kungl. Maj:t
tillämpat den regeln, att författning icke gåves titel av lag i annat fall än då
den förutsatte lagrådsgranskning eller eljest grundlagsenlig! skulle ha nämnda
titel. Författning, som utan att tillhöra nu angivna grupp förelädes riksdagen
för antagande eller godkännande, betecknades i regel såsom förordning
och annan författning i regel såsom kungörelse, stadga, reglemente eller
instruktion. I särskilda fall hade man emellertid av praktiska skäl tagit
hänsyn till att författning på visst område enligt vedertaget bruk haft benämning,
som ej stöde i överensstämmelse med nyssnämnda regler, samt därför
frångått dessa. Sålunda hade författningar innefattande avlönings- och
pensioneringsföreskrifter, ehuru utfärdade med riksdagens godkännande, be
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
15
nämnts reglementen, och författningar utfärdade av Kungl. Maj:t utan riksdagens
hörande jämlikt de militära rekvisitions- och förfogandelagarna hade
kallats förordningar. Vidare hade vid ändring i gällande författningar åt
ändringen i regel givits samma titel som den författning hade, vilken varit
föremål för ändringen.
I förevarande sammanhang må erinras, att lagrådet icke hördes över det
förslag till lag angående vissa åtgärder mot utbredning av tuberkulos, som
framlades för 1914 års senare lagtima riksdag och som med vissa ändringar
blev antaget.
Utskottet finner ej skäl till erinran mot att den nu föreslagna författningen
betecknats såsom förordning.
5 §.
I 5 § tredje stycket i Kungl. Maj:ts förslag stadgas, att hälsovårdsnämnd
äger att på hemställan av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare förordna,
att person, som av läkaren misstänkes vara behäftad med smittsam tuberkulos,
skall på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning.
För verkställande av sådant förordnande är nämnden berättigad att av polismyndighet
och kronobetjäning erhålla erforderlig handräckning.
Beträffande de delvis häremot svarande bestämmelserna i 16 § första stycket
i medicinalstyrelsens förslag har medicinalstyrelsen anfört:
Denna paragraf, vars första stycke nära ansluter sig till 3 § 3 mom. första
stycket epidemilagen, åsyftar att förebygga att familje- eller massundersökningar
göras mer eller mindre ineffektiva därigenom att personer, vilka
den undersökande läkaren, t. ex. genom upplysning från dispensären, fått
anledning misstänka vara behäftade med smittsam tuberkulos, enständigt
vägra att låta undersöka sig och därigenom på sätt och vis komma att sabotera
hela undersökningen. Därest en sådan person i verkligheten är bacillbärare,
ernås icke genom familje- eller massundersökningen det ur allmän
synpunkt viktigaste syftemålet, nämligen att skydda ännu oinfekterade
personer i denna smittkällas närhet mot smittfaran. Styrelsen finner det
synnerligen angeläget, att hälsovårdsnämnden i analogi med förhållandet vid
de epidemiska sjukdomarna utrustas med maktmedel för att isolera smittbärare
av förenämnda slag.
Den av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelsen örn tvångsundersökning
har föranlett erinringar i några yttranden. Sålunda hava länsstyrelserna
i Östergötlands och Kronobergs län påpekat, att förslaget icke inneliölle stadganden
örn de åtgärder hälsovårdsnämnd hade att vidtaga, därest för tuberkulossmilta
misstänkt person vägrade inställa sig till läkarundersökning.
Nämndens befogenhet enligt förslaget att förelägga vitén vore i dylikt fall
icke tillfyllest. Länsstyrelserna ifrågasatte, huruvida icke nämnden borde
tillerkännas rätt att för dylik persons inställande till läkarundersökning erhålla
handräckning av polismyndighet.
Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 75) beträffande
bestämmelserna i 5 § tredje stycket anfört bl. a. följande:
Utskottet.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Det i 16 § första stycket i medicinalstyrelsens förslag upptagna stadgandet
rörande tvångsundersökning synes äga så nära samband med bestämmelserna
rörande åtgärder i anledning av anmält tuberkulosfall, att
det bör sammanföras med nämnda bestämmelser under en gemensam paragraf.
Samtidigt som så skett i departementsförslaget har stadgandet, med
beaktande av vissa i yttrandena gjorda erinringar och efter förebild av 22 §
lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, undergått viss
omredigering. Att av hälsovårdsnämnd beslutad tvångsundersökning bör
bekostas av vederbörande hälsovårdsområde, synes naturligt. Departementsförslaget
överensstämmer härutinnan med 3 § lungsotslagen, 12 § 2 mom.
och 47 § 2 mom. hälsovårdsstadgan samt 17 § i medicinalstyrelsens förslag.
Med polismyndighet förstås enligt professor R. Malmgren icke varje med
polisuppgifter utrustad person utan endast den, som enligt lag har befogenhet
att självständigt besluta en polisåtgärd: meddela ett sökt tillstånd, utfärda
ett förbud eller giva en befallning. Malmgren framhåller, att länsstyrelsen
är högsta polismyndighet för länet och har under sig lokala polismyndigheter.
Professor C. A. Reuterskiöld gör skillnad mellan politimyndighet och exekutionsorgan.
Enligt honom förutsätter politimaktens användning en politianordning
eller order av vederbörlig politimyndighet härom till underlydande
exekutionsorgan, som därefter i enlighet med befallningen hava att utföra
verkställandet. Reuterskiöld framhåller, att —- bortsett från utsökningsförfarandet
— handräckning icke kan erhållas av exekutionsorgan utan att
först befallning härom av överordnad polismyndighet utverkats.
Enligt 6 § 1 mom. 1. i landshövdinginstruktionen den 19 november 1937
är länsstyrelsen länets högsta polismyndighet.
I 1 § 1. av polisreglementet för riket den 26 september 1925 utsäges, att
under länsstyrelsen eller, vad angår Stockholm, överståthållaren tillkommer,
där ej annorledes särskilt stadgats, chefskapet över befattningshavare vid
polisväsendet, i stad där polismästare finnes denne, i annan stad borgmästaren
eller den ledamot av stadens magistrat som förestår dess polisväsen eller
där magistrat ej finnes kommunalborgmästaren eller, örn sådan ej finnes,
stadsstyrelsen ordförande samt i annat polisdistrikt landsfiskalen. Vad angår
i köping eller municipalsamhälle anställd polisman med åtalsrätt skall
chefskapet i vissa fall utövas av landsfogden. Denne utövar även chefskapet
över bl. a. polispersonal, som anställts för landstingsområde.
Enligt en den 15 maj 1936 utfärdad kungörelse tillkommer chefskapet över
befattningshavare vid polisväsendet i vissa städer stadsfiskalen.
I en del författningar, som lämna vissa särskilda befogenheter åt polismyndighet,
finnes uttryckligen angivet vilka myndigheter eller tjänstemän den
ifrågavarande författningen inbegriper under denna beteckning. Så är fallet
exempelvis med ordningssladgan för rikets städer den 24 mars 1868 (§ 29),
stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse (§ 49), motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (1 § 1 morn.), vägtrafikstadgan
samma dag (l § 2 mom.) samt utlänningslagen den 11 juni 1937 (53 §). Ett
dylikt stadgande finnes även upptaget i 11 § 1 mom. andra stycket av det
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
genom Kungl. Maj:ts proposition nr % för innevarande års riksdag framlagda
förslaget till butikstängningslag.
Här må i korthet erinras örn vissa nu gällande bestämmelser rörande
handräckning för någons inställande till läkarundersökning eller undergående
av sjukvård.
Enligt 14—16 §§ i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar föreligger i vissa fall skyldighet att underkasta sig
läkarundersökning eller sjukbehandling eller att låta intaga sig till vård å
allmänt sjukhus. I sådana fall skall den person, som är i fråga, i regel tillställas
en anmaning att inom utsatt kort tid inställa sig för ändamålet. Sådan
anmaning utfärdas av vederbörande sundhetsinspektör, varmed förstas
stadsläkare (förste stadsläkare, örn flera finnas) och förste provinsialläkare
samt i vissa fall särskilt förordnad läkare. Anmaning skall meddelas skriftligt
och innehålla erinran örn påföljd för underlåtenhet att ställa sig densamma
till efterrättelse. Underlåter någon att efterkomma sådan anmaning, äger
hälsovårdsmyndigheten, d. v. s. i stad, där stadsläkare finnes, hälsovårdsnämnden
och å annan ort länsstyrelsen, enligt 21 § förordna örn läkarundersökning
eller örn könssjuk persons intagande å allmänt sjukhus. I brådskande
fall må sundhetsinspektören meddela dylikt förordnande. Detta skall
emellertid omedelbart underställas hälsovårdsmyndighetens prövning. För
verkställande av förordnande som nu sagts äro sundhetsinspektör och hälsovårdsmyndighet
enligt 22 § berättigade att av polismyndighet och kronobetjäning
erhålla erforderlig handräckning.
4 § andra stycket i lagen den 21 september 1915 örn behörighet att utöva
läkarkonsten innehåller vissa bestämmelser beträffande det fall, att grundad
anledning föreligger till antagande, att legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom
eller viss annan rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt
utöva läkarkonsten. Medicinalstyrelsen äger då förordna om läkarundersökning
av honom. Motsätter han sig undersökning, är vederbörande
polismyndighet pliktig att lämna handräckning.
52 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 innehåller bestämmelser för
det fall, att å sinnessjukhus intagen eller den, som enligt vissa i lagen närmare
angivna regler för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården,
avviker. På sjukvårdsläkarens resp. fångvårdsmyndighets begäran
skall handräckning för den sjukes återförande lämnas av vederbörande polismyndighet.
Detsamma gäller, där försöksutskriven underlåter att, sedan
förordnande örn återintagning meddelats eller försökstiden gått till
ända, på anmaning åter där inställa sig. I en för innevarande års riksdag
framlagd proposition, nr 6, har föreslagits ett tillägg till paragrafen av in
nebörd att i fall av sistnämnda art handräckning, då särskilda omständig
heter därtill föranledde, finge lämnas utan att anmaning föregått. Riksdagen
har bifallit nämnda proposition. — Sinnessjuklagen innehåller även
vissa andra bestämmelser örn handräckning.
liihang lill riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 arti. Nr 21. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
U tåkottet.
I 5 § tredje stycket av Kungl. Maj:ts förslag hava intagits bestämmelser rörande
tvångsundersökning av person, som av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare
misstänkes vara behäftad med smittsam tuberkulos. Såsom utskottet
redan i den allmänna motiveringen understrukit bör givetvis i dylikt fall
väl grundad anledning till läkarens misstanke förefinnas.
Det torde ligga i sakens natur, att det för fall av tvångsundersökning föreslagna
handräckningsförfarandet bör tillämpas endast då omständigheterna
göra det påkallat. En anvisning härom ligger i det i Kungl. Maj:ts förslag begagnade
uttrycket »erforderlig handräckning». Enligt utskottets mening bör
emellertid av lagtexten tydligt framgå, att hälsovårdsnämnd är berättigad att
erhålla handräckning först då någon underlåter att ställa sig nämndens förordnande
om undersökning till efterrättelse. För vinnande av detta syfte föreslår
utskottet en ändring av 5 § tredje stycket andra punkten i Kungl. Maj:ts
förslag.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall handräckning, varom nu är fråga, lämnas
av polismyndighet och kronobetjäning. Med kronobetjäning torde i förevarande
sammanhang närmast avses de polismyndigheterna underlydande exekutionsorganen.
Utskottet anser emellertid, att begäran örn sådan handräckning
bör riktas till polismyndighet, på vilken det sedan skall ankomma
att föranstalta om erforderliga åtgärder. Med hänsyn härtill torde orden »och
kronobetjäning» böra uteslutas ur lagtexten. Därigenom skulle vinnas överensstämmelse
med vad de ovannämnda stadgandena i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten och sinnessjuklagen i detta hänseende innehålla samt
anslutning till de båda i förevarande fall förslagsställande länsstyrelsernas uttalanden.
I samband med nyssnämnda ändringar hava vissa formella jämkningar i
stadgandets ordalydelse föreslagits.
U §.
Enligt denna paragraf i Kungl. Maj:ts förslag meddelar medicinalstyrelsen
närmare bestämmelser angående verkställande av läkarundersökningar
och utfärdande av läkarintyg, varom i 5 och 6 §§ förmäles.
Beträffande medicinalstyrelsens motivering till motsvarande bestämmelse
i dess förslag samt angående innehållet i remissyttrandena i denna del
får utskottet hänvisa till den å sid. 91—92 i propositionen lämnade redogörelsen.
Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 93) rörande
14 § anfört bland annat följande:
Någon direkt erinran emot att förläna medicinalstyrelsen den ifrågasatta
befogenheten att meddela närmare bestämmelser angående verkställande av
läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg, varom i förslaget förmäles,
har icke framställts i yttrandena. Tvärtom synes behovet av sådana
bestämmelser däri hava vitsordats. Emellertid vill jag understryka det i
vissa yttranden framförda önskemålet, att medicinalstyrelsen icke genom att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
uppställa alltför rigorösa krav i dessa hänseenden förbehåller undersökningarna
åt ett fåtal läkare. Samtidigt vill jag framhålla, att efter de väsentliga
jämkningar, som under departementsbehandlingen vidtagits i medicinalstyrelsens
förslag, antalet undersökningar och intyg, beträffande vilka
medicinalstyrelsen skulle hava att utfärda bestämmelser, kommit att avsevärt
inskränkas.---Vidare har i 8 § i det inom departementet upprät
tade
förslaget till kungörelse angående åtgärder mot utbredning av tuberkulos
inom vissa läroanstalter åt medicinalstyrelsen givits befogenhet att
efter samråd med skolöverstyrelsen meddela närmare bestämmelser angående
verkställande av de läkarundersökningar och utfärdande av de läkarintyg,
varom i kungörelsen förmäles. Här har alltså uttryckligen garanterats,
att skolöverstyrelsen skall kunna göra sina önskemål gällande, innan
dylika bestämmelser utfärdas.
Såsom i flera av remissyttrandena framhållits blir den uppgift, som genom
förevarande paragraf kommer att åläggas medicinalstyrelsen, av synnerligen
ömtålig art. Givetvis måste det tillses, att de undersökningar, som komma
att utföras enligt bestämmelserna i tuberkulosförordningen, bliva så väl utförda
och de därå grundade intygen så tillförlitliga som möjligt. I likhet
med departementschefen vill utskottet emellertid understryka det i vissa yttranden
framförda önskemålet, att medicinalstyrelsen icke genom att uppställa
alltför stränga krav i nu berörda hänseenden förbehåller undersökningarna
åt ett fåtal läkare.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående (sid. 12, 15, 18 och 19) anförts
får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen
framlagda förslaget till tuberkulosförordning icke kunnat i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Tuberkulosförordning.
Härigenom 1''örordnas som följer:
1 §•
Med tuberkulos förslås enligt denna förordning tuberkulos hos människa,
dock icke kvarstående tecken av uppenbart läkt tuberkulos.
2 §■
Finner läkare anledning misstänka tuberkulos hos någon, vilken han
undersöker eller behandlar, och är dispensärverksamliet anordnad å den
ort, varå patienten stadigvarande vistas, äger läkaren för vidare undersökning
hänvisa patienten till vederbörande centraldispensär eller, i stad, som
Utskottet.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
icke deltager i landsting, till den i staden inrättade dispensären. Rörande
sådan hänvisning skall läkaren ofördröjligen lämna skriftligt meddelande till
dispensären.
3 §.
Iakttager läkare tuberkulos hos någon, vilken han undersöker eller behandlar,
och har sjukdomen icke veterligen förut blivit av annan läkare iakttagen,
åligger det läkaren att, där dispensärverksamhet är anordnad å den
ort, varå patienten stadigvarande vistas, om sjukdomen ofördröjligen göra
skriftlig anmälan, i stad, som icke deltager i landsting, till den i staden inrättade
dispensären, samt eljest till vederbörande distriktsdispensär, eller, där
sådan icke finnes inrättad, till vederbörande centraldispensär. Sådan anmälan
skall göras enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär samt innehålla
uppgift örn patientens namn, ålder, yrke eller samhällsställning och
bostad, sjukdomens särskilda beskaffenhet, vad örn sjukdomens orsak kunnat
utrönas samt de åtgärder, som blivit vidtagna.
Utskrives eller frigives med smittsam tuberkulos behäftad person från
anstalt, vid vilken för sjukvården därstädes ansvarig läkare finnes anställd,
åligger det denne att, där dispensärverksamhet är anordnad å den
ort, varå personen i fråga ämnar efter utskrivningen eller frigivningen stadigvarande
vistas, örn utskrivningen eller frigivningen ofördröjligen lämna
skriftligt meddelande, i stad, som icke deltager i landsting, till den i staden
inrättade dispensären, samt eljest till vederbörande distriktsdispensär eller,
där sådan icke finnes inrättad, till vederbörande centraldispensär. Sådant
meddelande skall lämnas enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.
4 §•
Över personer, beträffande vilka anmälan till dispensär gjorts enligt 3 §
första stycket eller vilka eljest veterligen äro behäftade med tuberkulos och
stadigvarande vistas inom dispensärens verksamhetsområde, åligger det läkaren
vid dispensären att föra förteckning enligt av medicinalstyrelsen fastställt
formulär. Finner läkaren, att i förteckningen upptagen person icke
längre är behäftad med tuberkulos, eller har sådan person flyttat till annan
ort eller avlidit, skall läkaren avföra personen i fråga ur förteckningen. Rörande
flyttning till annan ort vare läkaren skyldig att, där dispensärverksamhet
är anordnad å nämnda ort, meddela skriftlig underrättelse till vederbörande
dispensär.
Läkare vid dispensär, till vilken underrättelse om flyttning meddelats enligt
första stycket, skall införa den person, som avses med underrättelsen,
i den i samma stycke omförmälda förteckningen.
5 §•
Läkare vid dispensär skall, där så befinnes lämpligt i samarbete med
läkare vid annan dispensär eller tjänsteläkare, utan dröjsmål söka föranstalta
därom, att de undersökningar och övriga åtgärder till förekommande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
21
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
av tuberkulossmittas spridande, vartill av honom jämlikt 4 § förtecknat
sjukdomsfall bör föranleda, bliva vidtagna ävensom i fortsättningen verka
för, att i sådant syfte givna anvisningar och föreskrifter efterlevas.
Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning, därest annan
läkare, som vårdar den sjuke, förklarat sig villig övertaga ansvaret för vidtagandet
av de i nämnda stycke avsedda åtgärderna och därom till dispensären
avgiva rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.
Hälsovårdsnämnd äger att på hem- Hälsovårdsnämnd äger att på hem -
ställan av läkare vid dispensär eller
tjänsteläkare förordna, att person, som
av läkaren misstänkes vara behäftad
med smittsam tuberkulos, skall på
hälsovårdsområdets bekostnad undergå
läkarundersökning. För verkställande
av sådant förordnande är nämnden
berättigad att av polismyndighet
och kronobetjäning erhålla erforderlig
handräckning.
ställan av läkare vid dispensär eller
tjänsteläkare förordna, att person, som
av läkaren misstänkes vara behäftad
med smittsam tuberkulos, skall på
hälsovårdsområdets bekostnad undergå
läkarundersökning. Underlåter någon
att ställa sig sådant förordnande
till efterrättelse, är nämnden berättigad
att för dess verkställande erhålla
handräckning av vederbörande polis
-
myndighet.
I den mån hälsovårdsnämnds medverkan i övrigt erfordras för vidtagande
av åtgärder mot tuberkulossmittas spridande, bör nämnden inom området
för sin befogenhet lämna sådan medverkan. Angående barnavårdsnämnds
skyldighet att vidtaga åtgärder beträffande barn under sexton år,
som i föräldrahemmet utsättes för fara till liv eller hälsa, ävensom att
noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård
och uppfostran, är stadgat i barnavårdslagen.
6 §•
I mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse, som bedrives frän
s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal, må icke sysselsättas
annan än den, som hos hälsovårdsnämnden med läkarintyg, ej äldre
än trettio dagar före påbörjandet av sådan sysselsättning, styrkt sig icke
vara behäftad med smittsam tuberkulos. Förekommer skälig anledning antaga,
att i sådan rörelse sysselsatt person efter tidigare läkarundersökning
blivit behäftad med smittsam tuberkulos, vare lian skyldig att efter anmodan
av nämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning;
och må nämnden omedelbart förbjuda, att han innehar sysselsättning,
som förut sagts, intill dess för nämnden företetts läkarintyg att fara
för tuberkulossmitta från honom icke föreligger.
V §•
Konungen äger meddela bestämmelser angående åtgärder mot utbredning
av tuberkulos inom offentliga anstalter för undervisning samt för vård och
uppfostran av minderåriga.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)
8 §•
Ej må någon, som är behäftad med smittsam tuberkulos, tillträda anställning
att sköta barn eller såsom amma.
9 §•
Inom vårdanstalter för kropps- eller sinnessjuka, sinnesslöanstalten barnhem,
skyddshem, fängelser samt säkerhets-, uppfostrings-, tvångsarbets-,
alkoholist- och fattigvårdsanstalter skola åtgärder vara vidtagna för att personer,
som äro behäftade med smittsam tuberkulos, såvitt möjligt hållas avskilda
från övriga där vårdade eller intagna.
Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar till förebyggande
av tuberkulossmittas spridande såväl inom anstalter samt arbets-, nöjesoch
andra samlingslokaler som vid begagnande av kommunikationsmedel.
10 §.
Gång- och sängkläder samt andra persedlar, som person, behäftad med
smittsam tuberkulos, under sjukdomen begagnat på sådant sätt, att de kunna
antagas överföra smitta, må icke lämnas till annan för begagnande, innan
de underkastats smittrening.
11 §.
Det åligger läkare, som vårdar med tuberkulos behäftad person, att, örn
denne avlider, så snart han erhåller kännedom om dödsfallet därom göra anmälan
till den dispensär, i vars jämlikt 4 § förda förteckning den avlidne
kan antagas vara upptagen. Var tuberkulosen i smittsamt skede och timade
dödsfallet annorstädes än å sjukvårdsanstalt, skall läkaren tillika omedelbart
anmäla dödsfallet till hälsovårdsnämnden.
I fall, då jämlikt gällande föreskrifter pastor eller hans ställföreträdare i
död- och begravningsboken antecknat tuberkulos såsom dödsorsak utan att
av läkare utfärdat dödsbevis varit företett, åligger det pastorn eller hans
ställföreträdare att omedelbart om dödsfallet göra anmälan till hälsovårdsnämnden
och den dispensär, i vars jämlikt 4 § förda förteckning den avlidne
kan antagas vara upptagen.
Anmälan enligt denna paragraf skall göras skriftligen samt upptaga den
avlidnes namn, ålder och bostad vid dödsfallet ävensom dödsorsaken. Anmälan
enligt första stycket skall jämväl, där dödsorsaken icke var tuberkulos,
innehålla uppgift örn att den avlidne var behäftad med nämnda sjukdom
samt huruvida denna var i smittsamt skede.
12 §.
Har läkare vid dispensär erhållit kännedom örn att hos dispensären jämlikt
4 § förtecknad, med smittsam tuberkulos behäftad person för annan än
kortvarig undersökning eller vård intagits å anstalt eller flyttat till annan
bostad, skall läkaren ofördröjligen därom göra anmälan hos hälsovårdsnämnden
i den sjukes tidigare vistelseort.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
23
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
13 §.
Då enligt 11 eller 12 § anmälan gjorts till hälsovårdsnämnd eller det eljest
kommit till dess kännedom, att med smittsam tuberkulos behäftad person
avlidit eller för annan än kortvarig undersökning eller vård intagits å
anstalt eller flyttat till annan bostad, skall nämnden ombesörja, att den
bostad, som tidigare bebotts av den sjuke, jämte där befintliga av honom
brukade gång- oell sängkläder samt andra persedlar ofördröjligen underkastas
erforderlig smittrening. Sådan skall verkställas med ledning av anvisningar,
som utfärdas av medicinalstyrelsen, saint bekostas av hälsovårdsområdet.
Där så anses nödigt, äger nämnden låta, mot utgivande av skälig ersättning,
förstöra kläder oell andra persedlar, som ovan sägs.
14 §.
Medicinalstyrelsen meddelar närmare bestämmelser angående verkställande
av läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg, varom i 5 och 6 §§
förmäles.
15 §.
Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna förordning, må
talan föras genom besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar efter delfåendet.
I länsstyrelsens beslut må ändring sökas genom besvär hos Konungen
inom den tid, sorn för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.
Utan hinder av klagan lände beslut till efterrättelse intill dess annorlunda
kan varda vederbörligen förordnat.
16 §.
överträdes förbud, som stadgats i 6 § eller meddelats med stöd av samma
paragraf, straffes rörelsens innehavare med dagsböter; och må i dylikt fall
länsstyrelsen på framställning av hälsovårdsnämnden vid vite förbjuda rörelsens
innehavare att fortsätta densamma, intill dess vederbörligt läkarintyg
företetts eller person, örn vars sysselsättande är fråga, skilts från rörelsen.
Bryter någon uppsåtligen mot den i 10 § meddelade bestämmelsen, straffes
med dagsböter.
17 §.
Allmän åklagare bar att åtala förseelse mot denna förordning.
Förseelsen skall åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men
eljest bos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.
Böter och vilen, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kommunen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940.
Genom denna förordning uppbäves lagen den 4 september 1914 (nr 200)
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot; dock att nämnda lag
fortfarande skall tillämpas å förseelse, som begåtts under lagens giltighetstid.
Läkare, som vid tiden för denna förordnings ikraftträdande vårdar person,
vilken honom veterligen är behäftad med tuberkulos, har att inom en månad
efter ikraftträdandet göra anmälan enligt 3 § första stycket; dock att, där den
sjuke vårdas å anstalt, sådan anmälan må göras i samband med utskrivning
eller frigivning från anstalten.
Bestämmelsen i 6 § första punkten skall icke äga tillämpning beträffande
den, som vid tiden för denna förordnings ikraftträdande är sysselsatt i rörelse,
varom i nämnda punkt förmäles, och som jämlikt ovannämnda lag styrkt
sig icke vara behäftad med smittsam lungsot.
B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen
framlagda, nedan intagna förslag till
Lag
om äudrad lydelse av 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
Härigenom förordnas, att 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla
följande ändrade lydelse:
34 §.
Angående tuberkulos och könssjukdomar gäller vad därom särskilt är
stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
Stockholm den 9 mars 1939.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Tamm, John Gustavson, Sten, Näslund*, Ekströmer,
Holstenson och Wahlberg;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Skoglund-,
Pettersson i Hällbacken, Hallagård, Molander*, von Seth och Holm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
25
Reservationer
beträffande 5 § i utskottets förslag till tuberkulosförordning:
1) av herrar Wahlberg och Olovson i Västerås, vilka anfort:
Att en person, som kan antagas vara behäftad med smittsam tuberkulos,
utan onödigt dröjsmål bör bliva undersökt av läkare måste anses vara självklart.
Lämpligheten av att föreskriva tvångsåtgärder med polisingripande
för att få en såsom smittbärare misstänkt person att underkasta sig läkarundersökning
torde emellertid under nuvarande förhållanden kunna allvarligt
ifrågasättas. Naturligtvis kan det sägas, att det ur samhällets synpunkt
måste vara befogat att företaga tvångsingripande mot en smittbärare för
att därigenom skydda dennes omgivning. Men det har icke visats, att behov
av polisingripande föreligger. De samhällsorgan, som skulle föreskriva
tvångsundersökning och med hjälp av polis låta föra den såsom smittbärare
misstänkte till läkare, äro heller icke i stånd att med samma kraft föreskriva,
att den undersökte, om han befinnes vara behäftad med smittsam
tuberkulos, skall givas möjlighet att leva, arbeta och bo under sådana förhållanden
att de av läkaren givna föreskrifterna kunna bliva beaktade. Då
så ännu är förhållandet, finna vi det vara oriktigt att i tuberkulosförordningen
intaga ett stadgande örn tvångsundersökning och polishandräckning.
Däremot finna vi det vara befogat och välbetänkt att stadga rätt för hälsovårdsnämnd
att låta person, som av läkare misstänkes vara behäftad med
smittsam tuberkulos, undergå läkarundersökning på hälsovårdsområdets
bekostnad. I överensstämmelse härmed föreslå vi sådan ändring av 5 §
tredje stycket att däri endast stadgas rätt för hälsovårdsnämnd att låta läkarundersökning
ske på hälsovårdsområdets bekostnad. Stadgandet om
tvångsundersökning och polishandräckning har alltså uteslutits.
Med stöd av vad vi sålunda anfört få vi hemställa,
att 5 § i föreliggande förslag till tuberkulosförordning
måtte erhålla följande lydelse:
Läkare vid —--föreskrifter efterlevas.
Vad i---fastställt formulär.
På hemställan av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare
äger hälsovårdsnämnd låta person, som av läkaren misstänkes
vara behäftad med smittsam tuberkulos, på hälsovårdsområdets
bekostnad undergå läkarundersökning.
I den--— i barnavårdslagen.
2) av herr Molander, vilken yrkat, att 5 § i föreliggande förslag till tuberkulosförordning
måtte erhålla följande lydelse:
Läkare vid---föreskrifter efterlevas.
Vad i---— fastställt formulär.
Person, som av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare misstänkes vara
behäftad med smittsam tuberkulos, är skyldig att efter anmodan av läkaren
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 21. 3
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
undergå läkarundersökning. Underlåter någon att efterkomma sådan anmodan,
äger vederbörande hälsovårdsnämnd på hemställan av läkaren förordna
örn läkarundersökning på hälsovårdsområdets bekostnad. För verkställande
av sådant förordnande är nämnden berättigad att av polismyndighet
och kronobetjäning erhålla erforderlig handräckning.
I den —--i barnavårdslagen.
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
390964