Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1939 kl. 9 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 96 i
första kammaren av herr Elof Andersson m. fl. och nr 155 i andra kammaren
av herr Osberg m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville till förnyad utredning upptaga
frågan om utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete, varvid utredningen
även borde omfatta spörsmålet, huruvida frågans lösning krävde utvidgad
obligatorisk försäkring.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Gällande allmänna bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete återfinnas
i lagen den 17 juni 1916 i detta ämne. Enligt denna lag är varje
arbetare, såvida ej i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd
av olycksfall i arbetet (1 § första stycket). Som arbetare anses enligt lagen
envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i
förhållande till honom vara att anse såsom självständig företagare, så ock
envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete.
Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes
till arbete, utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig
företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. Där Konungen
i fråga om anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av sådan anstalt så
förordnar, skall den som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning
anses såsom arbetare, ändock att han ej användes till arbete för annans
räkning. Med arbetsgivare förstås i sådant fall den som driver anstalten
(2 § första stycket). Såsom arbetare i lagens bemärkelse anses emellertid
ej den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes,
ej heller den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon,
som eljest ej använder arbetare, ej heller, där arbetet utföres för allenast
en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn eller adoptivbarn
och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom. Utföres
arbetet för makars gemensamma räkning, anses de i förevarande hänseende
såsom allenast en arbetsgivare (2 § andra stycket).

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 18.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet
bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro
arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig
ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället under vissa
villkor äga rum i detta bolag (4 §).

Även frivillig olycksfallsförsäkring kan i vissa fall meddelas enligt ifrågavarande
lag. Arbetsgivare är sålunda berättigad att i riksförsäkringsanstalten
försäkra dels annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels ock
i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring
kan ock av ömsesidigt bolag meddelas för delägares arbetare. Har sådan
försäkring ägt rum, skola bestämmelserna i lagen i tillämpliga delar lända
till efterrättelse jämväl med avseende å nämnda försäkring (35 § första och
andra styckena).

Enligt lagen försäkrad arbetare, vilken skadats genom olycksfall, som omfattas
av försäkringen, skall erhålla ersättning enligt följande grunder. Om
olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,
skall den skadade så länge sjukdomen varar erhålla erforderlig
läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest
till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel,
såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon o. dyl. Under förutsättning,
att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet
och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel, skall från och
med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar utgå sjukpenning
för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,
bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt i paragrafen
angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Om olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare
tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, utgår livränta enligt
vissa grunder. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan blivit
nedsatt med minst en tiondel. Under samma förutsättning som gäller för
utfående av livränta skall den skadade erhålla sådan behandling som må
erfordras för höjande av arbetsförmågan (6 §). Om olycksfallet medfört
arbetarens död skall utgivas begravningshjälp ävensom livräntor till efterlevande
(7 §).

Avtal örn annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp än
i lagen stadgas må med vissa undantag icke avslutas av riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt bolag (35 § tredje stycket).

Kostnaden för försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen bestrides, med
bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas
av arbetsgivaren. Avgift för försäkring skall av försäkringsinrättningen
bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet
och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för täckande av den risk, som
försäkringen avser, med tillägg i fråga örn enskilda försäkringsbolag av ett

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen (15 §). Såsom bidrag
till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten
till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem
procent av försäkringsavgiften. Enskilt försäkringsbolag, som bedriver i förevarande
lag avsedd försäkring, är även skyldigt att till statsverket erlägga
bidrag till bestridande av berörda omkostnader. Detta bidrag skall utgå med
ett belopp, motsvarande tre procent av försäkringsavgifternas summa. Övriga
omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet
bestridas av statsmedel (16 §).

Den som enligt lagen är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete,
skall enligt lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
anses vara försäkrad jämväl för vissa sjukdomar, som angivas i sistnämnda
lag.

En särskild för fiskare avsedd frivillig försäkring mot skada till följd av
olycksfall finnes anordnad enligt en förordning den 11 juni 1918. Enligt
nämnda förordning äger den, som idkar fiske såsom yrke eller eljest för sin
utkomst, rätt att i riksförsäkringsanstalten taga försäkring mot olycksfall,
som härflyter från utövningen av fiskeyrket eller som uppstår vid försök att
rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt, utan att fiske
därvid bedrives. Försäkringen meddelas i allmänhet för en tid av ett år.
Den årliga försäkringsavgiften utgör 6, 8 eller 10 kronor beroende på huruvida
den årliga arbetsförtjänsten efter försäkringssökandens val bestämts
till 600, 900 eller 1,200 kronor. Sjukpenningens storlek är beroende av den
sålunda bestämda arbetsinkomsten. I den mån de utgående försäkringsavgifterna
befinnas otillräckliga för bestridande av de ersättningar, som utgivas
med anledning av ifrågavarande försäkringar, skall bristen fyllas av
statsmedel. —■ Enligt riksförsäkringsanstaltens berättelse örn dess verksamhet
år 1937 har ifrågavarande brist under nämnda år uppgått till 96,230 kronor
41 öre. — Fiskare, som på sätt nu nämnts hos riksförsäkringsanstalten
berett sig ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, kan även på
vissa villkor i anstalten erhålla försäkring för skada till följd av olycksfall
utom arbetet.

Tanken att i samband med olycksfallsförsäkring för arbetare anordna en
dylik försäkring jämväl för självständiga företagare upptogs redan i arbetarförsäkringskommitténs
år 1888 avgivna betänkande. I det av denna kommitté
avgivna förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete intogs en
bestämmelse av innehåll, att envar näringsidkare eller arbetare, vilken icke
eljest vore enligt lagförslaget försäkrad, skulle äga rätt att i riksförsäkringsanstalten
enligt särskild tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet.

Såsom motivering för berörda stadgande anförde kommittén följande:

Upprättandet av en för hela riket gemensam försäkringsanstalt möjliggör
även avslutande i anstalten av frivillig olycksfallsförsäkring på enahanda

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

villkor som för den obligatoriska. Ju mindre omfattande den obligatoriska
försäkringen, åtminstone till en början, göres, desto mera angeläget är ock
att såsom komplement härtill bringa en frivillig försäkring till stånd. Enligt
föreliggande lagförslag äro jordbruket, hantverkerierna och handeln med
flera näringar oberörda av försäkringstvånget. § 35 har därför velat lämna
vederbörande arbetsgivare inom sådana icke försäkringspliktiga yrken öppet
att i riksförsäkringsanstalten frivilligt försäkra sin personal för olycksfall i
arbetet.

Men tillfälle till frivillig försäkring bör icke blott beredas arbetsgivare
för deras personal. Det är naturligtvis av lika stor vikt ej mindre för den
arbetare, som arbetar för egen räkning utan att vara anställd hos annan,
än ock slutligen för dem, som själva äro arbetsgivare, men personligen taga
del i kroppsarbetet, att genom försäkring trygga sig och de sina mot följderna
av olycksfall, som i arbetet kunna inträffa. Enskilda anstalter bereda väl
tillfälle till en sådan frivillig försäkring, men detta torde ej böra hindra att
en statsanstalt, som upprättas för den obligatoriska försäkringen, även meddelar
frivillig olycksfallsförsäkring för dem, som därigenom vilja komma i
åtnjutande av den större säkerhet och övriga fördelar, en sådan anstalt kan
erbjuda.

I ett den 10 januari 1908 avgivet utlåtande med förslag om ändring i vissa
delar av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete upptog riksförsäkringsanstalten en bestämmelse om rätt
för arbetsgivare, som själv deltoge i arbetets utförande, att taga försäkring
i riksförsäkringsanstalten. Därvid framhöll anstalten, att framställningar i
sådant hänseende upprepade gånger inkommit till anstalten från mindre arbetsgivare
samt att, då dessa till sin ekonomiska ställning och i övrigt föga
skilde sig från de i deras tjänst anställda arbetarna, de i avseende å rätt till
försäkring i riksförsäkringsanstalten borde likställas med arbetarna.

Även ålderdomsförsäkringskommittén berörde denna fråga i sitt den 19
oktober 1915 avgivna betänkande med förslag angående försäkring för
olycksfall i arbete. Kommittén anförde emellertid, att frågan örn arbetsgivares
eller hans makas rätt att bereda sig själv försäkring enligt de i kommitténs
förslag stadgade grunderna lämpligen borde ordnas genom särskilda
föreskrifter.

I de yttranden, som av myndigheterna avgåvos över ålderdomsförsäkringskommitténs
betänkande, berördes även frågan örn lagstiftningens utsträckande
till självständiga företagare bland annat av riksförsäkringsanstalten,
socialstyrelsen och lantbruksakademien.

I propositionen till 1916 års riksdag med förslag till lag örn olycksfall i
arbete m. m. (nr lil) anförde föredragande departementschefen, statsrådet
von Sydow, i den nu föreliggande frågan följande:

Från några håll har erinrats, att vid lagstiftningens inskränkning till
endast lönearbetare, d. v. s. personer, som mot avlöning användas till arbete
för arbetsgivares räkning, vissa kategorier av mindre yrkesidkare och andra
självständiga företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl.,
skulle komma att uteslutas, ehuru de mången gång kunna vara i lika grad
utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin ringa ekonomiska bärkraft
vara lika beroende av sin arbetsförmåga som lönearbetare. Det har därför

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

5

ifrågasatts, om icke den obligatoriska försäkringen borde utsträckas till att
gälla även sådana personer.

Helt säkert kunna dylika mindre yrkesidkare, därest de drabbas av olycksfall,
ofta komma i en synnerligen betryckt ställning. Frågan om lagstiftning
för tillgodoseende av understöd i dylika fall lärer emellertid falla utanför
ramen för den nu ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast avser att ordna
arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren. Otvivelaktigt är
dock denna fråga av sådan betydelse, att densamma vid lämplig tidpunkt
torde böra bliva föremål för särskild utredning.

Vid 1928 års riksdag väcktes inom riksdagen två motioner i ämnet, nämligen
I: 206 av herr Sjöblom och II: 119 av herr Carlsson i Stockholm, vari hemställdes,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa utredning rörande utbyggnad av den frivilliga
försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete samt sedermera
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, anförde i sitt över desamma
avgivna utlåtande, nr 31:

Det torde icke kunna förnekas, att stora grupper av mindre arbetsgivare och
självständiga yrkesutövare äro i ekonomiskt och socialt hänseende likställda
med arbetare och sålunda i lika stort behov som dessa av det stöd, som delaktigheten
av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medför. Att
dessa befolkningsgrupper icke medtagits vid utformande av den i ämnet gällande
lagstiftningen torde bero därpå, att ifrågavarande lagstiftning endast
avsetts skola reglera arbetsgivares ersättningsplikt i förhållande till deras
arbetare.

Av den utredning, som på utskottets hemställan verkställts av riksförsäkringsanstalten,
framgår, att de flesta länder i Europa, där försäkringsplikt
införts på den sociala olycksfallslagstiftningens område, numera i sina olycksfallslagar
intagit bestämmelser rörande försäkring för arbetsgivare eller andra
självständiga företagare. Dylik försäkring är i allmänhet frivillig, men i en
del länder omfattar den obligatoriska försäkringen även självständiga företagare.

Det motionsvis framställda yrkandet om utredning rörande utbyggande av
den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
har tillstyrkts av såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten, och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ej haft något att erinra mot
en förutsättningslös utredning av frågan.

Utskottet anser för sin del det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,
att en utredning bör komma till stånd rörande lämpligheten av den ifrågasatta
utvidgningen av den frivilliga olycksfallsförsäkringen och sättet för
dess förverkligande.

I anslutning härtill hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande
lämpligheten av sådan utvidgning av den friviliga försäkringen enligt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete, att denna komme att omfatta mindre
arbetsgivare och självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation avgavs av herr von Sydow, som ansåg, att utskottet bort avstyrka
motionen.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt riksförsåkringsanstalten att verkställa den
begärda utredningen, avgav anstalten den 31 maj 1935 förslag till lag angående
en särskild, för självständiga företagare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall samt förslag till lag angående ändring av 35 § lagen
om försäkring för olycksfall i arbete.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle envar, som i egenskap av
självständig företagare yrkesmässigt bedreve förvärvsverksamhet och som
icke vore delägare i sådant bolag, som avses i 4 § olycksfallsförsäkringslagen,
vara berättigad att genom försäkring i riksförsåkringsanstalten bereda sig
ersättning enligt de grunder, som stadgas i 6 och 7 §§ olycksfallsförsäkringslagen.
Den årliga arbetsförtjänst, som enligt dessa stadganden, skall ligga
till grund för ersättningens beräknande, skulle dock enligt förslaget bestämmas
efter försäkringssökandens val till något av vissa angivna belopp. Ersättning
i anledning av försäkringen skulle utgå för skada till följd av olycksfall
såväl i som utom arbetet ävensom för yrkessjukdom i den omfattning
och enligt de grunder, som angivas i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
— Beträffande delägare i sådant bolag, som avses i 4 § olycksfallsförsäkringslagen,
skulle försäkring enligt förslaget kunna meddelas av bolaget.

1 motiveringen till förslaget anförde riksförsåkringsanstalten, att sjukpenning
från erkänd sjukkassa utginge enligt vissa regler jämväl vid sjukdom
till följd av olycksfall. Enligt anstaltens mening kunde därför vid införande
av en olycksfallsförsäkring för självständiga företagare icke bortses från de
förmåner, som den gällande sociala sjukförsäkringen beredde den, vilken
drabbats av olycksfall. Detta desto mera, som sjukförsäkringen åtnjöte väsentliga
bidrag av statsmedel.

Riksförsåkringsanstalten anförde vidare:

Med beaktande av vad nu anförts skulle alltså, i vad avser den tid, varunder
försäkring i erkänd sjukkassa kan verka, olika möjligheter kunna tänkas
för anordnande av den här ifrågasatta försäkringen. Den skulle kunna
anordnas antingen så, att ersättning från densamma utgår endast efter avdrag
av vad som i det särskilda fallet utgives av sjukkassa, eller så att, där
vederbörande är medlem av sjukkassa (men icke eljest), den nyssnämnda
tiden, olika i olika fall, för honom gäller såsom en karenstid, varunder ingen
ersättning utgives från den här ifrågavarande försäkringen, eller ock slutligen
så, att, oavsett örn medlemskap föreligger eller icke i någon sjukkassa,
en med hänsyn till sådant medlemskap avpassad karenstid blir gällande folden
förevarande försäkringen åtminstone för den, som fyllt 15 men ej 50 år
och har god hälsa samt alltså äger tillträde till erkänd sjukkassa. Mot det
förstnämnda av dessa tre alternativ talar det betydande förvaltningsarbete,
som ett sådant alternativ skulle medföra såväl vid påförande av försäkringsavgifterna
som vid tillerkännande av ersättningar. Även det andra alternativet
medför onekligen, om det skall effektivt tillämpas, vissa svårigheter,
som kunna komma att i sin mån tynga den ifrågavarande försäkringen. Det
tredje alternativet stöter på sådana svårigheter, som sammanhänga med den
olika långa sjukhjälpstiden i olika sjukkassor. Detta alternativ skulle för
övrigt leda till att — bortsett möjligen från äldre personer och sjuka —

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

7

försäkringen i fråga finge karaktären av ensamt en särskild invaliditets- och
efterlevandeförsäkring. Men såsom sådan skulle den måhända ej få så lätt
att tillvinna sig erforderlig anslutning.

Riksförsäkringsanstalten har ej ansett sig böra taga någon bestämd ställning
till nu berörda spörsmål om den ifrågavarande försäkringens förhållande
till sjukförsäkringen utan förutsätter, att det föreliggande ämnet i denna
del göres till föremål för särskild undersökning närmast av sjukkassornas
egen representation och tillsynsmyndigheten över dem.

Den 4 oktober 1935 anbefalldes socialstyrelsen att dels avgiva yttrande över
riksförsäkringsanstaltens förslag och dels verkställa utredning angående den
av anstalten föreslagna försäkringens förhållande till den enligt förordningen
om erkända sjukkassor bedrivna verksamheten samt inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Uppdraget fullgjordes genom skrivelse
den 9 november 1935.

I skrivelsen anförde socialstyrelsen bland annat:

Såsom även framhållits i riksförsäkringsanstaltens skrivelse, torde vid bedömandet
av den föreslagna försäkringens organisation icke kunna bortses
från de ändrade förhållanden i prestationshänseende, som inträtt inom den
statsunderstödda sjukförsäkringen till följd av den år 1931 beslutade nya
sjukkasselagstiftningen. Enligt denna lagstiftning har den tid, varunder
sjukpenning skall utgå från sjukkassa, avsevärt förlängts samt ersättning för
läkarvård och sjukhusvård införts såsom en obligatorisk prestation i försäkringen.
Sjukpenningtiden, som skall utgöra minst två år, inbegriper för sagda
minimitid även invaliditet. Kostnaderna för sjukhusvård skola helt bestridas
av försäkringen och kostnaderna för läkarvård till två tredjedelar.
Sjukpenning kan tillförsäkras till belopp om 1 t. o. m. 6 kronor per dag. På
grund av dessa förmåner och då personer, som ej äro arbetare i olycksfallsförsäkringslagens
mening, vid medlemskap i erkänd sjukkassa komma i åtnjutande
härav i full utsträckning ej blott vid varje sjukdomsfall utan
även vid olycksfall såväl i som utom arbetet, är det tydligt, att den
statsunderstödda sjukkasseverksamheten numera är i stånd att till betydande
del bereda ifrågavarande medlemsgrupper det försäkringsskydd
vid olycksfall, som delaktigheten i den statliga olycksfallsförsäkringen medför.
Endast till den del de i olycksfallsförsäkringen ingående förmånerna
icke meddelas av sjukförsäkringen, d. v. s. i vad det gäller invalid- och efterlevandepension
samt begravningshjälp, liksom beträffande personer, vilka
på grund av för hög ålder eller mindre gott hälsotillstånd icke kunna vinna
inträde i erkänd sjukkassa, kan sjukförsäkringen icke ersätta olycksfallsförsäkringen.

Enligt nutida uppfattning är det ur försäkringssynpunkt mindre lämpligt,
att olika socialförsäkringsgrenar hava verksamhetsområden, som icke äro
sinsemellan klart avgränsade utan delvis täcka varandra. Det torde därför,
enligt styrelsens mening, böra tillses, att den föreslagna försäkringen blir så
organiserad, att den bereder samtliga den obligatoriska olycksfallsförsäkringens
förmåner allenast åt dem, vilka icke uppfylla villkoren för inträde i erkänd
sjukkassa, men däremot endast sådana i olycksfallsförsäkringen ingående
förmåner, vilka icke ingå i sjukförsäkringen, åt personer, som liro eller
kunna bli sjukförsäkrade. Härigenom vinnes i första hand, att de olägenheter
bortelimineras, som uppkomma genom dubbelförsäkring. Men dessutom
förhindras, alt konkurrens uppkommer mellan försäkringarna, varigenom
anslutningen till sjukförsäkringen kunde komma att motverkas.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

I skrivelsen föreslog socialstyrelsen vissa tillägg till det av riksförsäkringsanstalten
utarbetade lagförslaget. Enligt socialstyrelsens mening borde sålunda
i förslaget införas ett stadgande av innehåll, att därest den försäkrade
vore medlem i erkänd sjukkassa, sjukpenning enligt försäkringen icke
finge utgå, förrän rätten till sjukpenning i anledning av olycksfallet från erkänd
sjukkassa dessförinnan upphört (karenstid). Denna bestämmelse skulle
äga motsvarande tillämpning beträffande försäkrad, som icke tillhörde
men vid försäkringens tecknande ägde rätt till inträde i erkänd sjukkassa.
Såsom karenstid skulle därvid anses den tid, för vilken sjukpenning högst
finge utgå enligt föreskrift i stadgarna för den för stad eller landstingsområde
upprättade erkända centralsjukkassa, däri den försäkrade ägt inträda. Försäkrad,
som icke tillhörde men vid försäkringens tecknande ägde rätt till
inträde i erkänd sjukkassa, enligt vars stadgar sjukpenning utginge utan tidsbegränsning,
skulle icke äga rätt att utbekomma sjukpenning från försäkringen.

Sedan även vissa andra myndigheter avgivit yttranden över förslaget, har
ärendet behandlats inom socialdepartementet. Härom anförde departementschefen,
statsrådet Möller, i 1936 års statsverksproposition, femte huvudtiteln
(sid. 44), att han vid en förberedande granskning av ärendet med hänsyn till
de erinringar mot riksförsäkringsanstaltens förslag, som framkommit i utlåtandena,
funnit detsamma icke vara av beskaffenhet att kunna föreläggas
riksdagen utan en ingående överarbetning.

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Vid 1936 års riksdag väcktes två likalydande motioner, nämligen I: 214 av
herrar Sederholm och Johan Bernhard Johansson och 11:477 av herrar
Linnér och Skoglund, i vilka hemställdes, att riksdagen måtte anhålla, att
den år 1928 begärda utredningen måtte i möjligaste mån påskyndas. I
motionen II: 599 hemställde vidare herrar Thorell och von Seth, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte till 1937 års
riksdag framlägga förslag till frivillig olycksfallsförsäkring för självständiga
mindre företagare särskilt i jordbruket och hantverket. Andra lagutskottet,
som behandlade motionerna, yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 5, under åberopande av bland annat ovannämnda av chefen för socialdepartementet
gjorda uttalande i 1936 års statsverksproposition, att utskottet
icke funne anledning föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit göra
framställning i ämnet.

Jämväl frågan, huruvida den obligatoriska olycksfallsförsäkringen hör utsträckas
till att omfatta även arbetsgivares barn och närskylda, vilka utföra
arbete för hans räkning, har länge varit föremål för uppmärksamhet.

I motiven till ålderdomsförsåkringskommitténs ovannämnda förslag till
lag örn försäkring för olycksfall i arbete anfördes, att enligt kommitténs
åsikt någon skillnad i allmänhet icke borde göras mellan medlemmar av
arbetsgivarens familj och andra arbetstagare, även örn deras avlöning ofta
utginge i naturaförmåner. Kommittén ansåg dock, att så nära anhöriga

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

till arbetsgivaren som hans barn och föräldrar icke borde anses såsom arbetare
i förhållande till honom. I själva verket skulle det enligt kommitténs
mening i dessa fall ofta bliva synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett
egentligt arbetsförhållande ägde rum, och ej sällan mäste dessa nara anhöriga
i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten I varje tall
hade dessutom barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt gent emot
varandra, och en försäkring vöre därför i dessa fall mindre behövlig an i
fråga örn arbetare i mera egentlig mening.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Anderson i
Knapasjö en motion, nr 12, av intresse i detta sammanhang. Enligt den då
gällande lydelsen av 2 § olycksfallsförsäkringslagen vörö arbetsgivares barn
eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom
ej att anse såsom arbetare i lagens mening. I undantagsbestämmelsen
fanns sålunda ej som nu inskjutet ordet hemmavarande. I den nämnda
motionen hemställdes emellertid, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i lagen, att dennas bestämmelser måtte bliva tillämpliga på arbetsgivares
barn eller adoptivbarn, som ej vore hemmavarande.

Andra lagutskottet, som begärde yttrande över motionen av bland annat
riksförsäkringsanstalten, anförde i sitt utlåtande nr 33, att utskottet ansåge
rättvisan kräva, att barn och adoptivbarn, som lämnat föräldrahemmet och
som därmed finge anses hava begynt en i ekonomiskt avseende självständig
tillvaro, icke såsom arbetare i förhållande till sina föräldrar^ resp. adoptivföräldrar,
uteslötes från de förmåner vid olycksfall, som ifrågavarande lag
beredde annan arbetare. Detta krav vöre enligt utskottets förmenande sa
starkt, att det icke kunde avvisas allenast med den hänvisning till de huvudsakligen
organisatoriska svårigheter, riksförsäkringsanstalten omnämnt. På
grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning
av motionen måtte för sin del antaga en lag örn ändrad lydelse av 2 §
i olycksfallsförsäkringslagen. Den av utskottet föreslagna lagen innebar,
att ordet »hemmavarande» skulle inskjutas framför orden »barn eller a op tivbarn».

. ... ,

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, och lagändringen genomtordes

genom lag den 18 juni 1920.

I motion 11:269 vid 1932 års riksdag hemställde herr Hilding, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om åtgärder i
syfte att sådan ändring komme till stånd i lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, att även barn och närskylda, som arbetade i visst foretag, bereddes
samma förmåner som andra arbetare, utan att s. k. frivillig försäkring
behövde sökas.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande (nr 36) motionen under hänvisning
bland annat till att den av riksdagen år 1928 begarda utredning icke

slutförts.

Blank reservation avgavs av herr Osberg.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

1 motion 11:57 vid 1935 års riksdag hemställde herr Svedberg, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte göra framställning örn skyndsam

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

utredning och förslag örn upphävande av de undantagsbestämmelser, som
fi ån den obligatoriska statliga olycksfallsförsäkringen uteslöte företagarens
hemmavarande, hos honom anställda eller för erhållande av yrkesutbildning
arbetande barn.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, begärde yttrande över densamma
av riksförsäkringsanstalten.

Utskottet anförde i sitt utlåtande (nr 18) följande:

Enligt vad riksförsäkringsanstalten anfört skulle med ett inrymmande av
hemmavarande barn under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen vara
förenade åtskilliga svårigheter av praktisk art, bland annat i kontrollhänseend!r.
''. Svårigheter av sistnämnda slag skulle bliva särskilt framträdande örn
en försäkring av dessa^ barn skulle avse allenast olycksfall, som inträffade
1,,Etrej, *Att ,Und,er sadana förhållanden skilja de fall, då ersättning för
olycksfaHet enligt lagen rätteligen skulle utgå, från fall av annan art skulle
säkerligen visa sig ogorhgt. Vidare vill utskottet erinra om, att det i många
fall icke torde finnas tillräckliga skäl att ekonomiskt betunga föräldrar genom
en lagbestämmelse, som påbjuder, att hemmavarande barn skola vara försäkrade.
Manga föräldrar torde för övrigt föredraga att inbespara försäkringspremierna
och taga risken av att, om olycksfall inträffar, på egen bekostnad
fa taga vard örn den skadade. Med hänsyn till dessa omständigheter
änser utskottet en lagstiftning av det innehåll, som åsyftas i föreliggande
motion, for närvarande icke böra genomföras i vårt land. Av samma anledning
finnér utskottet ej heller skäl tillstyrka riksdagen att hos Kungl. Maid
begära utredning angående förevarande spörsmål.

Utskottet vill emellertid å andra sidan framhålla vikten och betydelsen av
att de hemmavarande barn, vilka utföra arbete såsom anställda hos sina förm?rwenefr-
h°,S <km ,e.rludla yrkesutbildning, komma i åtnjutande av en
olycksfallsförsäkrings formaner. Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit
synes detta lamphgast kunna ske genom frivillig försäkring enligt 35 S i
olycksfallsforsakrmgslagen. En sådan försäkring kan erhållas på samma
71 .k,0r,~ .b,la"d anrIiat beträffande premiekostnader — som gälla för obligatorisk
försäkring. I de fall, dar behov av försäkring förefinnes och där vederbörande
arbetsgivare vill och kan bära erforderliga kostnader, skulle således
genom frivillig försäkring ernns samma resultat, som örn obligatorisk försakring
för samma fall vöre föreskriven. Enligt utskottets mening är det ett
.samhällsintresse av vikt, att upplysning angående förefintliga möjligheter att
erhilda frivillig försäkring på lämpligt sätt sprides i så vida kretsar som
mojhgt. km av de utvagar, som härutinnan skulle kunna begagnas, torde
vina den att truda i förbindelse med jordbrukarungdomens sammanslutningar.
Vidare torde bora övervägas lämpligheten av att i någon utsträckning
giva ersättning för anskaffande av frivilliga försäkringstagare.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1936 års riksdag väckte herr Svedberg ånyo en motion, II: 369, i liknande
syfte. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 6) hänvisade’andra
lagutskottet bland annat lill att i statsverkspropositionen för nämnda år upptagits
dels ett anslag å 5,000 kronor för beredande av ersättning åt riksförsäkringsanstaltens
ortsombud med 2 kronor för varje anskaffad frivillig försäkringstagare,
dels ock ett anslag å 4,000 kronor för allmän propagandaverksamhet
från riksförsäkringsanstaltens sida för frivillig försäkring. Med

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

hänsyn till vad sålunda och i övrigt anförts ansåg utskottet, att en lagstiftning
av det innehåll, som åsyftades i motionen, för det dåvarande icke borde
genomföras, i anledning varav utskottet avstyrkte motionen.

Ovannämnda belopp å 4,000 kronor till propagandaverksamhet avsåg att
täcka kostnaden för anställande i riksförsäkringsanstalten av en amanuens,
som kunde ägna sig åt denna verksamhet. Riksdagen biträdde Kungl. Maj:ts
förslag beträffande båda beloppen. I anstalten finnes alltjämt anställd en
befattningshavare med uppgift bland annat att handhava ifrågavarande propagandaverksamhet.
I årets statsverksproposition hava ersättningarna åt
riksförsäkringsanstaltens ortsombud för anskaffade frivilliga försäkringar
beräknats till ett belopp av 4,000 kronor (femte huvudtiteln, sid. 64).

Jämväl frågan örn en till hela folket utvidgad obligatorisk olycksfallsförsäkring
har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. I motion
11:85 vid 1931 års riksdag hemställde sålunda herr Osberg, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående
sådana ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, att varje person över viss
ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot skada till följd av olycksfall i arbete
under förutsättning att behov förelåge. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 23) avstyrkte utskottet motionen under hänvisning till den av
riksdagen år 1928 begärda utredningen. Blank reservation avgavs av herr
Osberg. — Även vid 1932 och 1936 års riksdagar väckte herr Osberg motioner
(II: 39 år 1932 och II: 349 år 1936) i bland annat enahanda syfte. Jämväl
dessa motioner avstyrktes av utskottet under hänvisning till den år 1928
begärda utredningen (utlåtanden 1/1932 och 4/1936). Motionerna föranledde
icke till någon riksdagens åtgärd. I

I detta sammanhang må vidare redogöras för behandlingen av vissa vid
1937 års riksdag väckta motioner. I motion II: 167 hemställde herr Spångberg
m. fl., att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag till ändring av bestämmelserna i lagen om olycksfall
i arbete åsyftande en höjning av sjukhjälp och invaliditetsersättning för
lågt avlönade inkomsttagare.

Vidare yrkade herr Senander m. fl. i motion II: 256, att riksdagen måtte
besluta sådana ändringar i nämnda lag »att beräkningsgrunden för ersättning
vid olycksfall blir den genomsnittliga arbetsförtjänsten per arbetsdag
under de tre månaderna före olycksdagen samt att, där olycksfall drabbar
arbetare, som nyss varit arbetslös, den genomsnittliga arbetsförtjänsten för
motsvarande arbete blir bestämmande vid fastställandet av hans ersättning».

I sitt med anledning av motionerna avgivna av riksdagen godkända utlåtande
(nr 36) anförde andra lagutskottet efter att bland annat hava redogjort
för vissa bestämmelser i utländsk lagstiftning följande:

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår bär utskottet redan vid
tidigare riksdagar haft sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet, huruvida
icke en höjning kan äga rum i fråga om beloppet av sjukpenning och liv -

12

Andia lagutskottets utlåtande Nr 18.

ränta, som utgår inom de lägre inkomstgrupperna. För utskottet framstår
en dylik höjning såsom synnerligen önskvärd. Höjning torde kunna ske
även med bibehållande av nuvarande bestämmelser härutinnan i huvudsak
oförändrade.

Enligt utskottets mening torde olycksfallsförsäkringslagen även i andra
hänseenden böra underkastas en omarbetning, syftande till en mera rättvis
avvägning av ersättningarna i vissa fall. I sådant avseende framstår det för
utskottet såsom ett betydelsefullt önskemål, att en bättre ställning kunde
beredas s. k. halvinvalider. Vidare kan ifrågasättas, om icke större hänsyn
borde tågås till den skadades försörjningsförhållanden. Sålunda torde vissa
skäl tala för en omarbetning i dylik riktning av den nu gällande bestämmelse11
om^ avdrag å sjukpenning, som utgives till skadad under tid, då han
vårdas å sjukvårdsanstalt. Detta synes kunna ske exempelvis på det sättet,
att avdragets storlek — i stället för att som nu göras beroende av legosängsavgiften
— bestämmes olika allteftersom den skadade har vissa närmare
anhöriga att försörja eller så icke är fallet. En annan möjlighet vore att
göra sjukpenningens belopp beroende av försörjningsskyldigheten. Vidare
kan det enligt utskottets mening förtjäna övervägas, huruvida icke sjukpenning
bör liksom livränta kunna utgå med högre belopp, därest den skadades
tillstånd kräver särskild vård.

Ett spörsmål, som på senare år tilldragit sig ökad uppmärksamhet, är
frågan om yrkesutbildning av invalider och örn andra åtgärder för att bereda
sådana förvärvsarbete. Enligt utskottets mening är det av stor vikt,
att detta spörsmål snarast tages under omprövning. Den danska lagens
stadganden på denna punkt synas ägnade att därvid tagas som utgångspunkt.

Utskottet anser sålunda, att den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen i
åtskilliga väsentligt skilda hänseenden är behäftad med brister. Enligt utskottets
mening bör frågan om de åtgärder, som kunna vara påkallade till
botande av dessa brister, göras till föremål för en allsidig utredning. Därvid
torde särskild uppmärksamhet böra ägnas de spörsmål, som i det föregående
berörts.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa allsidig utredning rörande en
förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning
de synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets motivering, borde
tagas under omprövning, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

I förevarande sammanhang må även erinras om den vid innevarande års
riksdag av herr Lövgren väckta motionen II: 48, i vilken hemställts om utredning
rörande möjligheterna att olycksfallsförsäkra medlemmarna av riksdagen,
landstingen, stats- och kommunalfullmäktigeförsamlingarna och
andra kommunala representationer samt övriga innehavare av offentliga förtroendeuppdrag
m. fl., oberoende av om med uppdraget vore förenat ersättning
eller icke. Vidare må omnämnas, att i likalydande motionerna I: 167 av
herr John Gustavson m. fl. och 11:218 av herr Nyblom m. fl. hemställts
om utredning rörande möjligheten att utan eftersättande av de sociala synpunkterna
skapa en fullt effektiv organisationsform av den sociala olycksfallsförsäkringen
med särskild hänsyn till att statsverket måtte befrias från

13

Andia lagutskottets utlåtande Nr 18.

kostnaderna för dess förvaltning utan att därigenom försäkringstagarna belastas
med högre premieutgifter.

I ändamål att belysa den nuvarande omfattningen av den obligatoriska och
frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen får utskottet hänvisa
till nedanstående sammanställning. Denna grundar sig på uppgifter,
lämnade i den av riksförsäkringsanstalten avgivna berättelsen örn dess verksamhet
under år 1937 samt i publikationen »Olycksfall i arbete år 1935», vilka
båda ingå i samlingen Sveriges officiella statistik.

A. Antalet flyarbetare, som under år 1935 omfattades av den obligatoriska

försäkringen.

Anställda hos

större ar-betsgivare

mindre ar-betsgivare

staten

Summa

Antal årsarbetare ....................

1,124,237

421,376

136,752

1,682,365

B. Omfattningen år 1935 av den frivilliga försäkringen av andra arbetare än som av -

ses i olycksfallsförsäkringslagen (se 35 § nämnda lag).

Antalet årsarbetare
anställda hos

Summa

års-

arbetare

större ar-betsgivare

mindre ar-betsgivare

633

1,206

1,839

Försäkrade i de ömsesidiga bolagen................

499

2,013

2,512

Summa

1,132

3,219

4,351

Anmärkning I: Med en årsarbetare förstås 300 dagsverken. Såsom större
arbetsgivare anses sådana, som regelbundet under hela året sysselsatt minst
5 arbetare och såsom mindre övriga arbetsgivare. Antalet i 1935 års arbetsgivarförteckningar
hos riksförsäkringsanstalten upptagna arbetsgivare utgjorde
634,803, varav 50,775 större arbetsgivare och 584,028 mindre. År
1937 hade antalet arbetsgivare stigit till 690,784, varav 55,136 större arbetsgivare
och 635,648 mindre.

Anmärkning II: Tabellen B. omfattar icke olycksfallsförsäkring för fiskare.
Antalet sådana försäkringar utgjorde vid slutet av år 1935 7,703 och vid
slutet av år 1937 8,084.

Såsom framgår av den här ovan lämnade redogörelsen, har spörsmålet örn
åstadkommande av en utvidgad social olycksfallsförsäkring sedan lång tid
tillbaka varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I den proposition,
varigenom förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete förelädes
1916 års riksdag, uttalade föredragande departementschefen, att frågan om

Utskottet.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

beredande av försäkringsskydd jämväl åt vissa grupper mindre yrkesidkare
och andra självständiga företagare vore av sådan betydelse, att densamma
vid lämplig tidpunkt borde bliva föremål för särskild undersökning. Riksdagen
har år 1928 tagit initiativ till utredning rörande lämpligheten av en
sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen mot olycksfall i arbete, att
denna bomme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare.
Sedan Kungl. Majit uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att verkställa
den begärda utredningen, har anstalten år 1935 avgivit förslag till lag
angående en särskild för självständiga företagare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall. Detta förslag har därefter blivit föremål för
bearbetning inom socialstyrelsen, varjämte utlåtanden över detsamma
inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar. I statsverkspropositionen
till 1936 års riksdag har dåvarande chefen för socialdepartementet
uttalat, att i de avgivna utlåtandena sådana erinringar framställts mot
förslaget, att detsamma icke utan en ingående överarbetning kunde framläggas
för riksdagen. Ärendet är därefter alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Frågan om en utvidgad försäkring för olycksfall i arbete är enligt utskottets
mening av sådan betydelse, att den är förtjänt av fortsatt övervägande.
Den nuvarande lagstiftningens begränsning till att, bortsett från den särskilda
försäkringen för fiskare, omfatta endast lönearbetare, utesluter från den
sociala olycksfallsförsäkringen vissa grupper av mindre yrkesidkare och
andra självständiga företagare såsom hantverkare, småbrukare med flera,
vilka mången gång kunna vara i lika grad utsatta för olycksfall och med
hänsyn till sin ringa ekonomiska bärkraft lika beroende av sin arbetsförmåga
som lönearbetare. Dessa befolkningsgrupper måste följaktligen anses
vara i behov av det stöd, som delaktigheten av den sociala olycksfallsförsäkringens
förmåner medför.

Vid behandlingen av förevarande motion har utskottet vidare uppmärksammat
den ringa anslutning, som den frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen
erhållit. Försök hava visserligen gjorts att genom upplysningsverksamhet
åstadkomma större intresse för ifrågavarande försäkringsform.
Vidare har ersättning beviljats åt riksförsäkringsanstaltens ortsombud
för frivilliga försäkringar, som tecknats genom deras medverkan.
Dessa försök hava emellertid icke lett till någon mera avsevärd ökning av
antalet försäkringstagare. Stora grupper av inom jordbruket och vissa andra
näringsgrenar sysselsatta personer, vilka icke äro att anse som självständiga
företagare och som icke heller omfattas av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen,
torde därför fortfarande sakna försäkringsskydd beträffande
olycksfall i arbetet.

Utskottet förbiser icke, att den av statsmakterna understödda sociala sjukförsäkringen
åt medlemmar av exkänd sjukkassa bereder ett visst skydd mot
följderna av olycksfall. Medlemskap av sådan sjukkassa innebär emellertid
icke rätt till livränta på grund av invaliditet och bereder icke heller de
efterlevande någon tryggad ställning, om olycksfallet skulle medföra dödlig
utgång.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

15

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet det vara angeläget,
att den av riksdagen år 1928 begärda utredningen fullföljes. Det fortsatta
utredningsarbetet torde emellertid icke böra begränsas till att omfatta allenast
lämpligheten av en sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen för
olycksfall i arbete, att denna kommer att omfatta mindre arbetsgivare och
självständiga yrkesutövare. Enligt utskottets mening bör till allsidig och
förutsättningslös prövning upptagas frågan, huruvida och i vad mån en ytterligare
utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen kan vara påkallad.
Vid den fortsatta utredningen torde olika möjligheter böra tagas
under övervägande. Sålunda torde böra undersökas, huruvida olycksfallsförsäkringen,
i den mån den utvidgas, lämpligen bör anordnas som frivillig
eller som obligatorisk försäkring eller om möjligen båda dessa försäkringsformer
böra jämsides komma till användning.

Utskottet finner sig icke i förevarande sammanhang böra ingå på något
närmare bedömande, vilken av de sålunda angivna vägarna som bör tillerkännas
företräde. Utskottet vill emellertid framhålla, att enligt utskottets
förmenande vissa olägenheter kunna befaras vara förenade med en utvidgning
av den obligatoriska försäkringen. Om ekonomiskt svagt ställda
befolkningsgrupper skulle komma att inrymmas under en sådan försäkring,
torde sålunda i många fall svårigheter kunna tänkas uppkomma för den
enskilde att bära de med försäkringen förenade kostnaderna. Vidare torde
en utsträckning av den obligatoriska försäkringen i vissa fall komma att
medföra åtskilliga administrativa svårigheter, såsom beträffande kontroll,
inkrävande av försäkringsavgifter med mera. En utvidgning av den obligatoriska
försäkringen till att omfatta arbetsgivares barn och andra närskylda
torde sålunda komma att medföra ett omfattande arbete för att vid mantalsskrivningarna
införskaffa de upplysningar, som skulle erfordras för ett tillnärmelsevis
riktigt avgörande, om sådant arbetsförhållande förelåge, att
premiedebitering skulle ske, och i så fall för huru stor del av året premier
borde beräknas.

Den frivilliga försäkringsformen erbjuder otvivelaktigt i nu angivna hänseenden
mindre svårigheter än de, som måste anses vara förenade med en
utvidgad obligatorisk försäkring. En frivillig försäkring måste emellertid
med nödvändighet bliva mindre effektiv än en obligatorisk försäkring, beroende
på svårigheten att till en frivillig försäkringsform erhålla tillräcklig
anslutning. Framför allt torde personer, vilkas ekonomiska ställning är
svag och vilka alltså måste anses hava det största behovet av försäkringsskydd,
i många fall komma att stå utanför en frivillig försäkring. Utskottet
vill emellertid framhålla, att det hittillsvarande resultatet av den frivilliga
sociala olycksfallsförsäkringen icke bör anses avgörande för denna försäkringsforms
värde. Vid den av utskottet ifrågasatta utredningen torde, om
frivillig försäkring bibehålies, jämväl böra beaktas spörsmålet i vad mån
åtgärder kunna vidtagas för ernående av en tillfredsställande anslutning till
denna form av social olycksfallsförsäkring.

Utskottet är icke heller främmande för tanken, att en utvidgning av

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

den frivilliga olycksfallsförsäkringen måhända lämpligen bör genomföras
på sådant sätt, att försäkringen göres öppen för alla grupper av medborgare,
vilka nu stå utanför den obligatoriska försäkringen. Jämväl ändamålsenligheten
av en sådan utvidgning torde följaktligen i förevarande sammanhang
böra upptagas till prövning.

Oavsett vilken av ovannämnda försäkringsformer, som kan befinnas vara
för våra förhållanden bäst lämpad, torde vid en utredning även böra beaktas
de svårigheter, som kunna uppkomma att vid en utsträckt försäkring avskilja
olycksfall i arbete från sådana utom arbetet. I likhet med vad riksförsäkringsanstalten
förordat i sitt år 1935 avgivna förslag om olycksfallsförsäkring
för självständiga företagare torde därför vid utredningen böra
prövas, huruvida och i vad mån försäkringen bör omfatta jämväl olycksfall
utom arbetet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna 1: 96 och II:
155, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Majit ville till fortsatt utredning upptaga frågan örn utvidgad
försäkring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning
de synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets motivering,
böra tagas under övervägande, samt för riksdagen
framlägga de förslag, till vilka utredningen kan föranleda;

B. att motionerna I: 96 och II: 155, i den mån de icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Hagman*, Löfvander, Knnt
Petersson, Nordborg* och Sten;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Sandström,
Hermansson i Norrköping*, Cruse och Gardell, fröken Andersson* samt herr Holm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3907S3