Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring
i förordningen örn livräntetillägg av statsmedel
åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 10,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Karlsson i Grängesberg
hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att första paragrafen i förordningen
den 3 juni 1938 örn livräntetillägg åt vissa livräntetagare må erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, äger erhålla årligt livräntetillägg,
motsvarande 125 procent av livräntan. Tillägg utgår ej för livränta
som grundas på försäkring enligt 24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av
riksförsäkringsanstalten.»

I fråga örn de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande, får
utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 1 § i förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillägg av statsmedel
åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete skall den, som äger rätt till livränta
enligt 1901 års lag, erhålla ett årligt livräntetillägg motsvarande 125 procent
av livräntan. I fråga om livränta till skadad arbetare skall tillägg emellertid
icke utgå för livränta, som understiger 90 kronor. Tillägg skall ej heller utgå
för livränta, som grundas på försäkring enligt 24 § i 1901 års lag. Livräntetilläggen
skola bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av riksförsäkringsanstalten
. I

I 1901 års lag stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare, huvudsakligen
sådana som utövade industriell verksamhet, att utgiva ersättning
till arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet. Utövade staten
eller kommun sådan verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet
även staten eller kommunen. Enligt 4 § skulle, då olycksfall med Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. ti avd. Nr 17. 469 39

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

fort bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan, i ersättning utgivas
en årlig livränta, i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det lägre
belopp, som svarade mot arbetsförmågans minskning; dock att livränta icke
skulle utgå därest arbetsförmågan icke blivit nedsatt med minst en tiondel.
Hade olycksfallet inom två år medfört döden, skulle utgivas till änka en årlig
livränta av 120 kronor, så länge hon levde ogift, och till varje minderårigt
barn en årlig livränta av 60 kronor, till dess det fyllt femton år; dock att livräntor
till efterlevande sammanlagt skulle uppgå till högst 300 kronor.

Arbetsgivare kunde genom att i riksförsäkringsanstalten försäkra sina
arbetare mot olycksfall i arbetet fritaga sig från ersättningsskyldighet. Yar
arbetsgivare skyldig att utgiva livränta enligt lagen, kunde han genom inköp
i riksförsäkringsanstalten av dylik livränta befria sig från betalningsskyldigheten.
I övrigt kunde ersättningsskyldigheten fastställas genom avtal eller
genom dom av allmän domstol eller skiljemän; dock att avtal, enligt vilket
i stallet för livränta skulle på en gång erläggas visst belopp, icke var gällande
i annat fall än då livräntans belopp skulle understiga 45 kronor örn året.

Arbetsgivare, som utövade annan verksamhet än i lagen avsågs, kunde
enligt 23 § frivilligt genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning
enligt de i lagen stadgade grunder för skada till följd av olycksfall i
arbetet. Även arbetare ägde, jämlikt 24 §, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig sådan ersättning.

Nu berörda lag har upphävts genom lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete, vilken sistnämnda lag trätt i kraft den 1 januari 1918.
Ersättningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilka inträffat före sistnämnda
dag, skola dock bedömas enligt äldre lag.

1938 års förordning örn livräntetillägg äger icke tillämpning å sådana livräntor
enligt 1901 års lag, för vilka staten som arbetsgivare bär ansvaret.
Redan vid 1918 års riksdag framlades proposition (nr 176) med förslag om
höjning av dessa livräntor. Enligt propositionen skulle tillägg utgå, bland
annat, till arbetare, som var berättigad till livränta med ett årligt belopp av
minst 90 kronor. Såsom skäl för ifrågavarande begränsning av rätten till
tiilaggsersattning anförde föredragande departementschefen, statsrådet Schotte,
bland annat, att de arbetare, vilka genom olycksfall i arbete ådragit sig
.luc .n8are skador och tillerkänts däremot svarande ersättning, i regel vore i
jämförelsevis ringa grad för sitt uppehälle beroende av denna ersättning. En
granskning av riksförsäkringsanstaltens årsredogörelser för meddelade beslut
i fråga örn bestämmande av invaliditetsgrad hade dock givit vid handen, att
s ador, som beräknades medföra 30 procent nedsättning av arbetsförmågan
kunde vara av så allvarlig beskaffenhet, att de i väsentlig grad minskade den
skadades förmåga att genom arbete förtjäna sitt uppehälle.

ioi^Uf^°re^Se 0m ^1''köJninff av ifrågavarande livräntor utfärdades den 28 juni
1918 (nr 522). Denna kungörelse upphävdes genom ny kungörelse i samma
amne den 10 juni 1921 (nr 410). I

I motionen II: 238 vid 1930 års riksdag hemställde herr Osberg, att riks -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. o

dagen måtte besluta sådan ändring av 1921 års kungörelse, att jämväl arbetare,
som uppbure livräntor med belopp understigande 90 kronor, skulle bliva
berättigade till tilläggsersättning. Bankoutskottet, som behandlade motionen,
inhämtade yttrande över densamma av statskontoret, som i ärendet hörde
riksförsäkringsanstalten. Anstalten anförde därvid bland annat, att med
hänsyn till den långa tid, som förflutit sedan de olycksfall inträffat, till följd
varav ifrågavarande livräntor beviljats, vederbörande livräntetagare på grund
av vunnen anpassning i flertalet fall icke kunde i ekonomiskt hänseende anses
hava någon mera avsevärd olägenhet av olycksfallet. Riksförsäkringsanstalten
ansåge det därför kunna ifrågasättas, om ett allmänt behov förelåge av tillläggsersättning
å nu ifrågavarande livräntor. Å andra sidan kunde den möjligheten
icke uteslutas, att i vissa fall livräntetagare på grund av olycksfallets
verkningar befunne sig i ett bekymmersamt läge. Därtill komme, att det måhända
från början inneburit en viss orättvisa att uppdraga en gränsskillnad
av ifrågavarande slag mellan livräntor uppgående till 90 kronor årligen och
sådana understigande detta belopp. Riksförsäkringsanstalten ansåge sig därför
icke böra avstyrka bifall till motionen.

I bankoutskottets med anledning av motionen avgivna utlåtande nr 33 lämnades
vissa uppgifter å kostnaderna för genomförande av den av motionären
föreslagna ändringen. Därav framgick, att kostnadsökningen skulle belöpa
sig till ett belopp av sammanlagt 5,017 kronor 34 öre. —- Bankoutskottet ifrågasatte,
huruvida icke i de av motionären avsedda fallen av lättare olycksfallsskador
sådan anpassning i allmänhet vunnits, att något mera trängande behov
av tilläggsersättning knappast kunde sägas vara för handen. Å andra sidan
syntes dock vissa billighetsskäl tala för ett upphävande av den onekligen i och
för sig mindre tilltalande begränsningen i rätten till tilläggsersättning. Då
ett upphävande av denna begränsning syntes kunna ske utan större kostnader
för staten, fann utskottet, att åtgärder i sådant syfte borde vidtagas. — På
hemställan av utskottet medgav riksdagen, att tilläggsersättning fick utgå
jämväl å livräntor understigande 90 kronor årligen. I enlighet därmed
ändrades 1921 års kungörelse genom kungörelse den 23 maj 1930 (nr 172).
Ändringen trädde i kraft den 1 januari 1931.

Frågan örn beviljande av livräntetillägg jämväl åt sådana i privat tjänst
skadade personer, som uppbära livräntor enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag,
har före tillkomsten av 1938 års förordning i ämnet vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens prövning. En utförlig redogörelse för vad i
sådant hänseende förekommit finnes intagen i proposition nr 5 till 1938 års
riksdag med förslag till förordning örn livräntetillägg (sid. 4—13). Till denna
redogörelse får utskottet hänvisa. Av redogörelsen framgår bland annat, att
med anledning av väckta motioner andra kammaren vid 1924 och 1925 års
riksdagar på hemställan av sammansatt stats- och andra lagutskott (utlåtande
nr 4/1924 och 4/1925) godkänt förordningar angående livräntetillägg för dem,
som ägde rätt till livränta enligt 1901 års lag. Enligt förordningarna, som voro
likalydande, skulle i fråga örn livränta till skadad arbetare tillägg ej utgå,

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

om livräntan understege 90 kronor. Första kammaren avslog vid 1924 års
riksdag utskottets hemställan samt biföll vid 1925 års riksdag med avslag å
utskottets hemställan en av herr von Koch avgiven reservation avseende en
förutsättningslös utredning, huruvida och i vilken omfattning tilläggsersättning
borde givas de livränteberättigade. Genom sammanjämkning sistnämnda
år biträdde andra kammaren det av första kammaren fattade beslutet. — Utredning
i ämnet verkställdes därefter på Kungl. Maj:ts uppdrag av riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen gemensamt. I skrivelse den 28
oktober 1925 till fullgörande av uppdraget anförde ämbetsverken bland annat,
att skador, som föranledde lägre invaliditetsgrader, i de flesta fall vore av
mindre betydelse för vederbörandes arbetsförmåga, sedan en tid förflutit efter
olycksfallet. Rätten till tilläggsersättning kunde enligt ämbetsverkens uppfattning
utan tvekan inskränkas till att avse livräntetagare med minst 30
procent invaliditet.

I propositionen nr 5 till 1938 års riksdag med förslag till förordning örn
livräntetillägg anförde departementschefen, statsrådet Möller:

Medan det av andra kammaren åren 1924 och 1925 godkända förslaget icke
förutsatte någon vidare behovsprövning än att i fråga örn tillägg till invalidlivräntor
sådant tillägg skulle utgå allenast där invaliditeten icke understege
30 procent, har riksdagen i sin skrivelse sistnämnda år utgått från att en mer
allmän behovsprövning borde ske i varje särskilt fall. Riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen hava härutinnan förordat, att den, som vore taxerad
till inkomst- eller förmögenhetsskatt, icke borde beviljas tilläggsersättning.
I likhet med försäkringsrådet finner jag dock en dylik bestämmelse ägnad att
vålla praktiska svårigheter vid tillämpningen, vilka knappast skulle stå i
relation till den skäligen ringa besparing för statsverket, som genom bestämmelsen
skulle åstadkommas. Att helt bortse från vederbörande livräntetagares
behov av förhöjt understöd torde emellertid ur kostnadssynpunkt vara uteslutet,
Med hänsyn härtill vill jag förorda det förslag, som redan två gånger
vunnit andra kammarens godkännande.

I anledning av propositionen väckte herr Karlsson i Grängesberg en
motion, II: 80, vari hemställdes örn sådan ändring av det i propositionen framlagda
förordningsförslaget, att livräntetill äggen skulle utgå med 150 procent
av livräntan; dock att ifråga om livränta till skadad arbetare, tillägg icke
skulle utgå för livränta, som understege 45 kronor. På hemställan av sammansatt
stats- och andra lagutskott (utlåtande nr 3) biföll riksdagen propositionen
i oförändrat skick.

Till utredning örn antalet personer, som enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag
äro berättigade till livränta på grund av invaliditet understigande
30 procent, får utskottet hänvisa till vidstående i propositionen nr 5 till
1938 års riksdag intagna inom riksförsäkringsanstalten upprättade sammanställning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

På grund ar 1901 års olycksfallsersättningslag livränteberiittigade personer

vid 1936 års slut.

Livräntan6 art

På grund av olycks-fallsförsäkring i
riksförsäkrings-anstalten utgående

På grund av liv-ränteköp i riksför-säkringsanstalten
utgående

Övriga

(uppskattade

siffror)

Antal

Ärligt

belopp

kronor

Antal

Årligt

belopp

kronor

Antal

Årligt

belopp

kronor

Invalidlivräntor ..................

2,441

167,316

1,242

97,373

8,830

588,600

10—14 % ........................

781

24,312

149

5,124

2,530

82,000

15 29 ''» ......................

1,194

71,847

727

43,281

4,540

267,000

30—49 » ........................

308

33.000

224

23,747

1,040

107,000

50 74 » ........................

175

29,728

119

19,356

585

99,800

75 99 » ........................

21

4,829

16

3,765

90

19,300

100 » ........................

12

3,600

7

2,100

45

13,500

Efterlevandelivränior (änkor)......

211

25,680

152

18,240

570

68,400 ;

Tillsammans

2,652

192,996

1,394

115,613

\ 9,400

657,000

Beträffande tillförlitligheten av de i sammanställningen lämnade uppgifterna
anfördes i propositionen följande:

I fråga om tillförlitligheten av siffrorna för de »övriga» livräntorna har
från anstaltens sida framhållits, att siffrorna grundade sig på en uppskattning,
för vilken något mera tillförlitligt material icke stått till buds och som därför
mäste anses ytterligt osäker, men att antalet livräntor och deras årliga belopp
sannolikt icke underskattats. Vid uppskattningen hade hänsyn icke kunnat
tagas till den omständigheten, att ett troligen icke obetydligt antal livräntor,
understigande 45 kronor örn året, utbytts mot ett kapital för en gång, liksom
givetvis icke heller till det förhållandet, att ett antal livräntor, även det sannolikt
icke obetydligt, över huvud taget icke utginge på grund av obekantskap
med lagens bestämmelser, särskilt under de första åren av dess giltighetstid,
arbetsgivarens iråkade konkurs eller obestånd eller av annan anledning.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln punkt 36) har till livräntetillägg
enligt 1938 års förordning upptagits ett förslagsanslag av 500,000
kronor. — I detta sammanhang må erinras örn en vid innevarande års riksdag
av herr Karlsson i Grängesberg väckt motion, 11:11, i vilken hemställes om
höjning av nu ifrågavarande anslag till 900,000 kronor. Motionen har hänvisats
till statsutskottet.

De livräntor, som utgå enligt 1901 års lag angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete, äro med nuvarande förhållanden uppenbarligen
i många fall att anse som otillräckliga. Vissa livräntetagare enligt 1901
års lag äro jämväl enligt en år 1938 utfärdad förordning berättigade till livräntetillägg
av statsmedel. Sådant tillägg utgår emellertid icke till skadad
arbetare för livränta understigande 90 kronor. I förevarande motion yrkas
sådan ändring i förordningen, att denna begränsning bortfaller.

Nämnda förordning av år 1938 avser icke livräntor, för vilka staten i sin
egenskap av arbetsgivare är ansvarig. Bestämmelser örn tilläggsersättning till

TJtskottet.

0 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

sådana livräntor äro meddelade i en år 1921 utfärdad kungörelse. Enligt denna
kungörelse i dess ursprungliga lydelse utgick icke tillägg åt skadad arbetare
för livränta understigande 90 kronor. Denna begränsning upphörde emellertid
att gälla från och med den 1 januari 1931.

Onekligen kunna vissa skäl tala för borttagande av nu ifrågavarande begränsning
jämväl beträffande livräntor till arbetare, som skadats under arbete

1 enskild tjänst. Frågan om skäligheten av denna begränsning har emellertid
så sent som vid förra årets riksdag varit föremål för statsmakternas prövning.
Enligt utskottets mening hava sådana skäl icke förebragts, att riksdagen nu
bör frångå sitt vid förra året fattade beslut i detta hänseende. Utskottet förbiser
härvid icke, att en sådan gränsdragning, som den nu ifrågavarande, i
vissa fall kan medföra olägenheter. Såsom riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen
i sin ovannämnda skrivelse framhållit, torde emellertid skador,
som föranleda lägre invaliditetsgrader, i de flesta fall vara av mindre betydelse
för vederbörandes arbetsförmåga, sedan en tid förflutit efter olycksfallet.
Vidare måste enligt utskottets mening staten beträffande sina egna
arbetstagare anses hava större skyldigheter än i fråga örn arbetare i enskild
tjänst att tillse, att livräntor på grund av olycksfall i arbete utgå med sådan
förhöjning, som skäligen kan föranledas av ändrade levnadsförhållanden.
Slutligen bör i detta sammanhang beaktas, att stora grupper av anställda,
framför allt inom jordbruket och sjöfarten, icke omfattades av 1901 års lag.
Som följd härav utgår i allmänhet icke någon som helst ersättning till personer,
vilka drabbats av invaliditet till följd av olycksfall i arbete före den
1 januari 1918 inom verksamhetsområden, som icke avsågos i nämnda lag.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, har utskottet icke funnit skäl föreslå
riksdagen att i anledning av motionen vare sig besluta ändring i 1938 års förordning
örn livräntetillägg åt vissa livräntetagare eller göra någon framställning
till Kungl. Majit.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Hagman*), Löfvander, Västberg*),
Knut Petersson*), Olof Carlsson och Wistrand*;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken,
Hallagård, Sandström, Hermansson i Norrköping*) och Barnekow, fröken Andersson*)
samt herr Holm.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hermansson i Norrköping.

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.