Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande
reglering av brandpersonalens arbetstid.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 171
i första kammaren av herr Theodor Magnusson och herr Heuman samt nr
248 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen matte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
vidtaga sådana åtgärder, som kunna befinnas lämpliga för att brandpersonalens
arbetstidsförhållanden måtte genom lagstiftning bliva reglerade.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt brandstadgan den 15 juni 1923 åligger det varje stad att i enlighet
med bestämmelserna i stadgan vidmakthålla ett brandväsen, som kan
anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand (1 §).
För varje stad skall finnas brandordning, upptagande de föreskrifter, som
utöver de i brandstadgan eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser
äro erforderliga för fullständigt och ändamålsenligt ordnande
av stadens brandväsen. Till fullständigande av brandordningen äga stadsfullmäktige
utfärda särskilda reglementen för brandstyrka, brandchef och
vice brandchef samt för skorstensfejare (2 §). I varje stad skall finnas en
brandstyrka av sådan omfattning, att stadens trygghet mot skada av
brand kan anses tillfredsställande. Brandstyrkan skall i regel vara sammansatt
dels av avlönad personal och dels av personal, som inträder på
grund av medborgerlig plikt. Avlönad brandstyrka är yrkesbrandkår, när
medlemmarna äro anställda med skyldighet att för avtalad tid odelat
ägna sig åt brandtjänsten, och borgarbrandkår, när medlemmarna äro
för avtalad tid förbundna att, vid sidan av sin borgerliga sysselsättning,
ägna viss tid åt brandtjänst. Yrkesbrandkar skall vara kasernerad inom
brandstation. Borgarbrandkårens medlemmar skola genom ändamålsenlig
alarmeringsanordning kunna inkallas till tjänst å varje tid av dygnet. Den
Bihang till riksdagens ''protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. Nr 15. 1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

på medborgerlig plikt grundade brandstyrkan utgör allmänna brandkåren.
Denna skall bestå av erforderligt antal till eldsläckningstjänst lämpliga personer,
som uttagits bland de tjänstpliktiga. Skyldig att tjänstgöra i allmänna
brandkåren är envar i staden boende arbetsför man från och med
det år, under vilket han fyller 20 år, till och med det, under vilket han fyller
50 år. Där avlönad brandstyrka finnes av sådan storlek, att stadens
trygghet mot skada av brand kan anses tillfredsställande, äger länsstyrelsen
på därom gjord framställning medgiva, att allmän brandkår ej skall
upprättas. Likaledes må i stad, där s. k. frivillig brandkår finnes, denna
kunna efter länsstyrelsens beprövande helt eller delvis ersätta annan brandstyrka
(5 §). I brandordningen eller reglemente skola närmare bestämmelser
meddelas angående brandchefens och vice brandchefens ävensom brandstyrkans
åligganden samt vad därmed har samband (8 §).

I en särskild avdelning av brandstadgan, innefattande bestämmelser angående
landsbygden har föreskrivits, att då landskommun därom
gor framställning eller då länsstyrelse med hänsyn till byggnadstäthet eller
befintligheten av eldfarliga inrättningar finner sådant erforderligt för beredande
av trygghet mot skada av brand, äger länsstyrelsen efter vederbörandes
hörande förordna, att vad i nämnda avdelning stadgas skall helt eller
delvis gälla inom viss kommun å landet eller del därav (24 §). För kommun
skall i sådant fall finnas brandordning, upptagande de föreskrifter, som
utöver de i brandstadgan eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser
äro erforderliga (25 §).

Lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning äger — med vissa
i lagen närmare angivna undantag — tillämpning å varje rörelse, industriell
eller icke, så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller
annat dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare,
häri icke inräknad arbetare, som användes till arbete, vilket avses i undantagsbestämmelserna
(1 §).

Arbetsrådet har i ett särskilt fall förklarat, att nämnda lag icke ägde tillämpning
beträffande det av städernas brandkårer i tjänsten utförda arbetet.
Härmed torde arbetsrådet hava avsett att uttala, att den verksamhet,
som utövas av städernas brandväsen, icke är hänförlig till vare sig rörelse
eller arbetsföretag i lagens mening (se det av chefen för arbetsrådet John
Nordin utgivna arbetet »8-timmarslagen» sid. 19).

Därjämte må erinras om stadgandet i lagens 10 § 1 mom. rörande sådant
arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse som faller under lagens bestämmelser.
Beträffande dylikt arbete må Konungen, där tillämpningen av huvudregeln
angående arbetstiden prövas medföra synnerliga svårigheter, på
framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande föreskriva annan begränsning
av tiden för arbetares användande.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Frågan om lagstiftning rörande brandpersonalens arbetstidsförhållanden
har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.

Vid 1928 års riksdag väcktes två motioner, II: 286 av herr Samuelsson
m. fl. och II: 290 av herr Törnkvist i Karlskrona m. fl., i vilka framställdes
vissa yrkanden rörande brandpersonalens arbetstidsförhållanden. I förstnämnda
motion hemställdes, att lagen om arbetstidens begränsning skulle
omfatta brandmännen vid yrkesbrandkårer i landet eller, örn detta icke
bifölles, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning
och förslag angående begränsning av brandmännens tjänstgöringstid.
— I motionen II: 290 hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit till 1930 års riksdag, då lagen om
arbetstidens begränsning ånyo torde komma under statsmakternas omprövning,
ville låta verkställa utredning rörande arbetstidsförhållandena vid
rikets fasta brandkårer samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 15, anförde andra lagutskottet följande: Den

verksamhet, som utövas av städernas brandväsen, är icke hänförlig
till vare sig rörelse eller sådana arbetsföretag, som omförmälas i lagen om
arbetstidens begränsning. Denna lag äger således icke tillämplighet beträffande
brandmännens tjänstgöringsförhållanden. I detta avseende överensstämmer
den svenska åttatimmarslagen med den vid Washington-konfBrensen
år 1919 föreslagna konventionen angående arbetstidslagstiftning. Enligt
utskottets förmenande måste det väcka starka betänkligheter att, såsom
nu föreslås, utvidga denna lagstiftning till att omfatta sådan verksamhet
som den här ifrågavarande.

Under behandlingen år 1926 av förslaget till lag om arbetstidens begränsning
yttrade utskottet vid övervägande av frågan angående lagens giltighetstid,
att, då frågan om revision av Washington-konventionen enligt en
bestämmelse i densamma skulle tagas under övervägande inom tio år från
det konventionen först trädde i kraft, vilket skedde den 13 juni 1921, lagens
giltighetstid lämpligen borde bestämmas till utgången av år 1930. Härjämte
anförde utskottet, att det givetvis torde kunna förutsättas, att Kungl.
Majit under den fortsatta provisorietiden komme att med uppmärksamhet
följa utvecklingen, såväl inom som utom landet, av de förhållanden, vilka
kunde vara av betydelse för frågan örn upprätthållandet och gestaltningen
av förevarande lagstiftning och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt de
ledande industristaternas ställning. Vid sådant förhållande torde icke, såsom
i motionen II: 290 föreslås, vara lämpligt att göra hemställan hos
Kungl. Majit örn verkställande till 1930 års riksdag, då lagen örn arbetstidens
begränsning förväntas ånyo komma under prövning, av utredning
rörande arbetstidsförhållandena vid rikets brandkårer.

Ej heller synas enligt utskottets mening tillräckliga skäl föreligga att till
utredning upptaga frågan om reglering av arbetstiden vid brandkårerna
genom en vid sidan av den nu gällande åttatimmarslagen utfärdad formellt
fristående lagstiftning. Med hänsyn till de växlande förhållanden, under
vilka verksamheten vid brandkårerna måste utövas i olika städer och sam -

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

hällen, och ej minst till nödvändigheten att jämförelsevis fritt kunna avväga
proportionen mellan brandmännens effektiva arbetstid och den tjänstgöringstid,
som ej kan anses vara av arbetstids natur, möta tydligen svårigheter
att på detta område reglera arbetsförhållandena med generella bestämmelser.
Då ej heller omständigheter påvisats, som giva vid handen, att vederbörande
kommuner såsom arbetsgivare bestämma brandmännens arbetstidsförhållanden
på ett sådant sätt, att anledning finnes för riksdagen att
trots här anförda betänkligheter ingripa för att med lagstiftning reglera
nämnda förhallanden, far utskottet hemställa, att förevarande motioner
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation anfördes av herr Linder jämte sex andra ledamöter. I reservationen
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande tjänstgöringsförhållandena
vid de fasta brandkårerna i riket samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Vid 1929 års riksdag väcktes en motion, lii 178 av herr Törnkvist i Karlskrona,
i vilken framställdes samma yrkande som i motionen lii 290 vid 1928
års riksdag.

I sitt utlåtande, nr 6, anförde utskottet, att utskottet vid det förnyade
övervägande, som ägnats spörsmålet, icke funnit skäl föreligga att frångå
den ståndpunkt, som utskottet intagit vid frågans behandling år 1928, i
följd varav utskottet hemställde om avslag å den då föreliggande motionen.

Även mot detta utlåtande anfördes reservation, denna gång av herr Linder
och fem andra ledamöter, med samma yrkande som i reservationen vid
1928 års riksdag.

Utskottets hemställan blev emellertid bifallen av riksdagen.

Även vid 1930 års riksdag blev frågan föremål för prövning. I anledning
av den då framlagda propositionen med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av 1926 års arbetstidslag väcktes av fru Nordgren m. fl. en motion,
lii 392, i vilken hemställdes, att arbetstidslagen jämväl skulle omfatta personalen
vid yrkesbrandkårer, såväl brandförmän som brandmän.

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, ruis,
att utskottet icke funnit anledning frångå den uppfattning, utskottet
hävdat vid de båda närmast föregående riksdagarna, och förty icke kunde
förorda bifall till motionärernas hemställan.

I motiveringen till de nu föreliggande motionerna har även berörts möjligheten
att genom kollektivavtal reglera brandpersonalens arbetsvillkor.
Frågan örn sådan möjlighet är förhanden har i ett fall underställts
regeringsrättens prövning. Här må lämnas en kortfattad redogörelse för vad
i detta hänseende förekommit.

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Vid stadsfullmäktiges i Uppsala sammanträde den 15 april 1919 förelåg
till behandling ett förslag till kollektivavtal med manskapet vid stadens
brandkår. Förutom rena avlöningsbestämmelser innehöll förslaget föreskrifter
om antagning och avsked, befordran till brandförman och vice brandförman,
befordringsgrunder, uppsägning och lydnadsplikt, om rätt för
brandchef i vissa fall att avskeda personal utan iakttagande av föreskriven
uppsägningstid och att meddela varning, om arbetstiden och dess indelning,
örn semester, föreningsrätt, förbud mot strejk, lockout, bojkott
eller blockad, förbud mot tillhörande av organisation i vissa fall samt
om biläggande av meningsskiljaktigheter mellan parterna.

Stadsfullmäktige beslöto vid sammanträdet bland annat att dels uppdraga
åt stadens lönenämnd att å stadens vägnar med den av brandmän
vid stadens brandkår bildade avdelningen av svenska kommunalarbetareförbundet
träffa kollektivt avtal av den lydelse, förslaget utvisade, dels
förklara, att gällande reglemente för brandkåren skulle upphöra att gälla
i de delar, detsamma vore stridande mot avtalets bestämmelser.

Sedan besvär över beslutet anförts hos länsstyrelsen i Uppsala län, undanröjde
länsstyrelsen genom utslag den 30 september 1919 stadsfullmäktiges
beslut. Länsstyrelsens utslag var av följande innehåll:

Som enligt § 4 i gällande (1874 års) brandstadga för rikets städer, om
bestämmelser för brandstyrkan och dess befäl ansages vara av nöden utöver
vad i brandstadgan eller i fastställd brandordning innehölles, sådana
bestämmelser skulle meddelas i särskilt reglemente, som av stadsfullmäktige
eller, där de ej funnes, allmänna rådstugan utfärdades, samt utövningen
av den rätt, som salunda tillkomme stadens beslutande myndighet,
icke kunde för längre eller kortare tid bindas genom avtal,

alltså och då förevarande s. k. kollektivavtal, som förutsatte viss organisation
av brandstyrkan och vid vars antagande uttryckligen förklarats, att
»nu gällande reglemente för brandkåren skulle upphöra att gälla i de delar,
detsamma vore stridande mot avtalets bestämmelser», avsåge ämnen, vilka
efter sin beskaffenhet och förut tillämpad uppfattning tillhörde området
för sådant reglemente, som förut sagts, o .

funne länsstyrelsen stadsfullmäktiges klandrade beslut, för sa vitt därigenom
godkänts avtal i sådana ämnen, överskrida deras befogenhet, som
beslutet fattat, och prövade förty med anledning av besvären lagligt samma
beslut, vilket uppenbarligen fattats endast under förutsättning att det
skulle bliva i sin helhet gällande, att undanröja.

Vid föredragning av ärendet den 4 maj 1920 fann regeringsrätten ej skäl
att göra ändring i länsstyrelsens utslag. (Se regeringsrättens årsbok 1920
ref. nr 35.)

Svenska kommunalarbetareförbundet har sedermera i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 16 januari 1933 anhållit, att sådana åtgärder måtte vidtagas,
som lämpligen kunde finnas påkallade för undanröjande av de i nuvarande
lagstiftning förefintliga hindren för slutande av kollektivavtal för brandpcrsonal.
Sedan viss utredning verkställts och yttranden inhämtats från åt -

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

skillra myndigheter och sammanslutningar, har en redogörelse för vad i
ärendet förekommit lämnats i propositionen nr 66 till 1934 års riksdag med
förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus. I propositionen har lämnats en utredning om
den kollektiva avtalsformens användning beträffande brandpersonal m. m.
(sid. 25 28) samt en översikt av de yttranden, som avgivits över kommu nalarbetareförbundets

framställning (sid. 28—32).

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde i propositionen
bland annat följande:

Vad beträffar brandpersonal, framgår av den föregående redogörelsen
att regeringsrätten i ett fall funnit hinder möta för stadsfullmäktige att
reglera, denna personals anställningsvillkor i kollektivavtalets form. Sedermera
ha emellertid, åtskilliga städer efter förhandlingar med personalen
traftat uppgörelser i dessa frågor. Sådana uppgörelser ha antingen erhållit
kollektivavtalets form eller ock fastställts såsom av stadsfullmäktige eller
något deras organ utfärdade bestämmelser. Vid träffande av kollektivavtal
synes nyssnämnda utslag av regeringsrätten ha beaktats på det sätt, att i
avtalet gjorts förbehåll om giltigheten av de föreskrifter, vilka stadsfullmäktige
utfärdat eller komme att utfärda såsom brandordning och brandreglemente.

Något lagligt hinder lärer icke finnas för stadsfullmäktige att på sätt sålunda
flerstädes redan skett efter förhandlingar med personalen enhetligt
reglera dess anställningsvillkor, eventuellt även i kollektivavtalets form.

I fråga örn brandpersonalen innefattade propositionen intet förslag.

I en den ol januari 1939 meddelad dom i mål mellan svenska sjukhuspersonalförbundet,
a ena, samt Norrbottens läns landsting och direktionen
för Pitea lasarett, a andra sidan, har arbetsdomstolen enhälligt uttalat,
att det med hänsyn till nu gällande lagstiftning måste betraktas såsom en
åtminstone i väsentliga avseenden öppen fråga, för vilka kategorier av sådana
arbetstagare hos stat eller kommun, som kunna betecknas såsom
tjänstemän, kollektivavtal över huvud kunde slutas. För bedömandet av
det till behandling förevarande målet hade det icke varit erforderligt, att
arbetsdomstolen inginge på denna fråga i hela dess vidd, utan arbetsdomstolen
hade i huvudsak kunnat inskränka sig till ett något mindre omfattande
spörsmål, nämligen i vilken utsträckning frågor om antagande och
entledigande av arbetstagare med tjänstemannaställning ävensom frågor
angående dessas skyldigheter i tjänsten kunde regleras genom kollektivavtal.
Enligt domen äro i kollektivavtal intagna bestämmelser i sådant
hänseende icke bindande, såvitt angar tillsättande av befattningshavare
med ämbetsmannaansvar, men däremot bindande vid tillsättande av befattningshavare,
som icke äro underkastade dylikt ansvar.

Här må även erinras om en i Svenska stadsförbundets tidskrift för år
1937 (sid. 171—181) intagen uppsats, i vilken professorn i straffrätt vid

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Uppsala universitet F/G. P:son Wetter behandlat frågan om ämbetsmannaansvar
för kommunala arbetstagare. I uppsatsen har bland annat närmare
utvecklats den uppfattningen, att tjänster t. ex. vid en brandkår, även om
de på sitt område äro de mest underordnade, likväl äro nödvändigt förbundna
med en självständig utövning av den betydenhet, att ämbetsmannaansvaret
där fyller funktionen att upprätthålla verksamhetens effektivitet
(sid. 180). Av intresse i detta sammanhang torde även vara den redogörelse,
som lämnats å sid. 35—45 i det av de sakkunniga rörande förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän avgivna betänkandet (statens offentliga
utredningar 1938: 56).

Av städer med yrkesbrandkår hava följande slutit mer eller mindre fullständiga
kollektivavtal med brandpersonalen, nämligen Gävle, Hudiksvall,
Lund, Mariestad (kombinerad yrkes- och borgarbrandkår), Söderhamn,
Umeå, Uppsala, Visby (kombinerad yrkes- och borgarbrandkår) och Västerås.
Därjämte finnas kollektivavtal för borgarbrandkårerna i Boden, Lidköping
och Nässjö. (Avtalet för Boden omfattar enligt uppgift endast en
befattningshavare.) I åtskilliga av dessa kollektivavtal finnas bestämmelser
örn ordinarie arbetstid och om fridygn. På andra håll har man, utan kollektivavtalets
form, sökt tillmötesgå personalens önskningar på annat sätt,
därvid de meddelade bestämmelserna i vissa fall reellt sett stå kollektivavtalet
mycket nära.

I anledning av framställning från svenska kommunalarbetareförbundet
lämnade Kungl. Majit den 7 december 1934 i uppdrag åt socialstyrelsen
att verkställa utredning rörande arbetstidsjörhållandena vid yrkesbrandkårerna.
Sedan utredningsuppdraget fullgjorts, hava resultaten av undersökningen
offentliggjorts i Sociala meddelanden årgång 1935 sid. 665—690.
De framlagda siffrorna hänföra sig i allmänhet till tiden omkring den 1
mars 1935. Vissa ur utredningen hämtade uppgifter må här återgivas. Antalet
vid yrkesbrandkårerna i Sveriges städer anställda brandförmän och
brandmän med full tjänstgöring utgjorde 920. Brandtjänstens anordning
karakteriseras främst av hur ofta det s. k. fridygnet återkommer. I Stockholm
åtnjöto de ordinarie brandmännen 4 fridygn under varje 9-dagarsperiod.
För övrigt medgavs ledighet vart tredje dygn i 7 städer, vart fjärde
dygn i 12 städer, ett dygn för varje period om 4—5 dagar i en stad, vart
femte dygn i 12 städer, vart sjätte dygn i 3 städer och 4 dygn för
varje period örn 28 dagar i 2 städer. För den egentliga brandpersonalen växlade
den genomsnittliga fritiden per vecka i olika städer mellan 24 och 73
timmar, medan tjänstgöringstiden i sin helhet uppgick till lägst 95 och högst
144 timmar i veckan. Den ordinarie arbetstiden varierade mellan 16%
och 31 timmar i veckan, vartill på flertalet håll kom tjänstgöring som telegrafvakt.
Örn hänsyn tages till såväl den ordinarie arbetstiden som — i

Utskottet.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

förekommande fall — tjänstgöringen som telegrafvakt, skulle den effektiva
arbetstiden per vecka hava uppgått till lägst 19% och högst 65 timmar.
Häri inräknades icke tiden för utryckningsarbetet, vilket beträffande en
stad uppgick till i medeltal 6% timmar i veckan men i allmänhet till avsevärt
kortare tid.

Frågan om genomförande av en laglig reglering av brandpersonalens arbetstid
har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Riksdagen
har emellertid icke funnit skäl att göra någon framställning till Kungl.
Majit örn utredning i ämnet.

Sedermera har Kungl. Majit i anledning av en framställning från svenska
kommunalarbetareförbundet givit socialstyrelsen i uppdrag att enligt en av
Kungl. Majit godkänd plan verkställa utredning rörande arbetstidsförhållandena
vid yrkesbrandkårerna. Vid föredragning av ärendet i statsrådet
har dåvarande chefen för socialdepartementet anfört, att en sådan utredning
borde företagas, innan slutlig ställning toges till frågan örn en laglig
reglering av brandpersonalens arbetstid. Sedan socialstyrelsen fullgjort
sitt uppdrag, har resultatet av undersökningen år 1935 framlagts.

Utmärkande för arbetstidsförhållandena på ifrågavarande område är,
att en avsevärd del av brandmännens tjänstgöring icke innebär effektiv
sysselsättning. Detta förhållande har, såsom av de i redogörelsen här ovan
lämnade uppgifterna framgår, kommit till tydligt uttryck vid socialstyrelsens
undersökning.

Enligt utskottets mening tala starka skäl för att den utveckling i riktning
mot en reglerad arbetstid, som sedan länge försiggått på ett flertal
områden, även kommer brandpersonalen till godo. De säregna och på olika
orter skiftande förhållanden, under vilka verksamheten vid brandkårerna
måste utövas, komma emellertid sannolikt att vålla avsevärda svårigheter
vid en eventuell laglig reglering av hithörande spörsmål. Att inordna brandpersonalen
under den allmänna arbetstidslagen synes knappast låta sig
göra. En tänkbar utväg vore att genomföra en särlagstiftning för ifrågavarande
personal. Den omständigheten, att det här gäller en förhållandevis
liten yrkesgrupp, torde ej böra utgöra hinder därför. Om en sådan särlagstiftning
komme till stånd, skulle bestämmelserna troligen kunna smidigare
anpassas efter de växlande förhållandena inom verksamhetsområdet.

Ovannämnda framställning från svenska kommunalarbetareförbundet
är, i vad angår brandpersonalens arbetstidsförhållanden, sedan socialstyrelsen
verkställt den anbefallda utredningen alltjämt beroende på Kungl.
Majits prövning. Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit även i fortsättningen
skall ägna uppmärksamhet åt det invecklade och svårlösta spörsmålet
örn en reglering av arbetstiden för ifrågavarande personal. Vid sådant
förhållande har utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga för riks -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15. 9

dagen att för närvarande göra någon framställning i ämnet till Kungl.
Majit.

Utskottet får därför hemställa,

att motionerna 1:171 och II: 248 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Löfvander, Knut Petersson, Sten,
Wistrand, Ekströmer och Wahlberg;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken,
Sandström, Hermansson i Norrköping*, Gardell och Hansson i Örebro* samt fröken
Andersson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1089. 9 sami. 2 avd. Nr 15.

2