Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 17 februari 1939 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 17
juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser örn
delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län.

Genom en den 20 januari 1939 dagtecknad proposition, nr 29, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) nied
särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser
örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län skall erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Ingå bys heminägor i skifte, skola, där laga hinder ej möter, till byn
hörande fastigheter så ock i skiftet ingående övriga fastigheter, som äro i
en ägares hand och av denne innehavas med samma rätt, i den uti 12 och
13 §§ stadgade ordning under skiftet sammanläggas till en fastighet; dock
må sammanläggning ej äga rum, saframt ägaren bestrider åtgärden och han
ej uppenbart saknar fog härför.

Under skiftet må ock, där laga hinder eljest icke möter, i enahanda ordning
fastigheter, som tillhöra makar var för sig eller innehavas med olika
rätt i äktenskapet, med makarnas samtycke sammanläggas till en fastighet,
såframt makarna träffa avtal, vari bestämmes, ifall genom sammanläggningen
en fastighet bildas av fastigheter som tillhöra ena maken enskilt och
såsom giflorättsgods, att fastigheten skall i sin helhet vara den makens enskilda
egendom eller giftorättsgods, eller ifall en fastighet bildas av fastigheter
som tillhöra makarna var för sig, att fastigheten skall utgöra egendom,
däri makarna äga var sin andel såsom enskild egendom eller giftorättsgods.
Vardera makens andel skall utgöra hälften, där ej annat be Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 12 13. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

stämts i avtalet. Innefattar avtalet gåva, äge vad i 8 kap. 5 § giftermålsbalken
är stadgat motsvarande tillämpning. Är äldre giftermålsbalken tillämplig
å makars förmögenhetsförhållanden, må fastighet hildas genom sammanläggning
av enskild egendom nied samfälld eller av vardera maken enskilt
tillhörig egendom, såframt genom avtal mellan makarna bestämmes, att
fastigheten skall utgöra samfälld egendom. Avtal, som i detta stycke sägs,
skall upprättas skriftligen och bestyrkas av lantmätaren samt i huvudskrift
biläggas protokollet.

Vad i andra stycket stadgas skall ej gälla i fråga örn fastighet, som make
erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall vara hans
enskilda egendom, eller som make bekommit genom testamente med sådant
villkor, eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente
meddelat sådan föreskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1939.

I fråga om de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser örn delning av
jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län (datalagen) skola inom
de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av sagda
län bland annat beträffande laga skifte till rubbning av storskifte gälla vissa
bestämmelser, som avvika från vad lagen om delning av jord å landet och
lagen om sammanläggning av fastigheter å landet innehålla.

I fråga om sammanläggning av fastigheter vid laga skifte som nu sagts
stadgas i 10 § i dalalagen, att, om bys heminägor ingå i skiftet, skola, där
laga hinder ej möter, till byn hörande fastigheter så ock i skiftet ingående
övriga fastigheter, som äro i en ägares hand, i den ordning, som stadgas
i 12 och 13 §§ i lagen, under skiftet sammanläggas till en fastighet; dock
må sammanläggning ej äga rum, såframt ägaren bestrider åtgärden och han
ej uppenbart saknar fog därför. — Enligt 12 § skall lantmätaren, sedan
äganderättsförhållandena blivit utredda och erforderliga handlingar införskaffats,
för delägarna föredraga frågan örn sammanläggning och därvid
redogöra för innebörden och verkan av sådan åtgärd. Efter det delägarna
lämnats tillfälle uttala sin mening, skola förrättningsmännen enligt lagrummet
avgiva yttrande, vari för varje särskilt fall angives, huruvida sammanläggning
anses böra äga rum eller ej och skälen härför. Härjämte meddelas
i samma paragraf visst stadgande för det fall att fastigheter, vilka avses
skola ingå i sammanläggning, äro sådana att lagen angående uppsikt å vissa
jordbruk därå äger tillämpning. — I 13 § stadgas, att förrättningsmännens
yttrande i sammanläggningsfrågan jämte övriga handlingar i ärendet skola
av lantmätaren insändas till ägodelningsdomaren. Sedan denne införskaffat

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

3

utlåtande från överlantmätaren och den ytterligare utredning, vartill omständigheterna
må föranleda, ävensom vidtagit de övriga åtgärder, som enligt
lagen om sammanläggning av fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren
före ärendets slutgiltiga avgörande, skall han överlämna detsamma
till ägodelningsrätten. Inställes skifte enligt dalalagen, skall dessförinnan
meddelat beslut om sammanläggning förfalla. — Vidare må nämnas,
att i 11 § i dalalagen meddelats vissa särskilda föreskrifter med avseende
å villkoren för sammanläggning enligt 10 §. Därvid har icke meddelats
någon särskild bestämmelse i fråga örn sammanläggning av fastigheter, som
tillhöra makar var för sig eller innehavas med olika rätt i äktenskapet.

Enligt 1 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter på
landet (allmänna sammanläggningslagen) må sammanläggning äga rum allenast
av fastigheter, som äro i en ägares hand. Makar var för sig tillhöriga
fastigheter må sålunda icke sammanläggas. Vidare stadgas i 5 § bland annat,
att sammanläggning enligt lagen — även örn fastigheterna i fråga tillhöra
samme ägare — icke är tillåten, om fastigheterna icke innehavas med samma
rätt. Makes enskilda egendom torde sålunda icke få sammanläggas med hans
giftorättsgods eller, om äldre giftermålsbalken är tillämplig, med samfälld
egendom. Då, såsom förut nämnts, dalalagen icke innehåller någon särskild
bestämmelse i förevarande avseende, äro nu berörda stadganden i allmänna
sammanläggningslagen tillämpliga jämväl vid sammanläggning enligt
dalalagen.

I sitt utlåtande nr 40 vid 1932 års riksdag i anledning av propositionen nr
5 med förslag till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län m. m. erinrade andra lagutskottet
om de svårigheter, som i olika hänseenden uppkomme till följd av hindren
mot sammanläggning av fastigheter, som av makar innehades var för sig
eller med olika rätt i äktenskapet. Utskottet framhöll därvid bland annat,
att angelägenheten av att i sådana fall kunna genomföra sammanläggning
med särskild skärpa framträdde i de storskiftade dalaorterna, där de redan
i och för sig synnerligen små jordbruken regelmässigt vore uppdelade på ett
flertal fastigheter eller fastighetsdelar. Spörsmålet var emellertid enligt utskottets
mening ingalunda begränsat till enbart Dalarne.

Utskottet hemställde — jämte det utskottet tillstyrkte propositionen —
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån bestämmelser borde
utfärdas för undanröjande av nu förefintliga hinder mot sammanläggning
av makar tillhöriga fastigheter, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

I enlighet med denna hemställan av utskottet avlät riksdagen skrivelse till
Kungl. Majit (nr 348).

Den i riksdagens skrivelse upptagna frågan har sedermera varit föremål
för överväganden inom justitiedepartementet. Därvid har upprättats en
promemoria i ämnet jämte lagutkast. I promemorian har till en början upptagits
till omprövning, huruvida en lagstiftning i syfte att underlätta sam -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

manläggning av makar tillhöriga fastigheter borde utsträckas att omfatta
hela riket eller tills vidare omfatta allenast den del av Kopparbergs län för
vilken dalalagen är gällande. Härvid har i promemorian framhållits, att
behovet av ändrade regler om sammanläggning vore särskilt framträdande
inom ifrågavarande del av Kopparbergs län. I detta hänseende vore att erinra
att i länet regelmässigt förekomme att makar innehade fastigheter var
för sig eller med olika rätt. Så gott som hela befolkningen vore nämligen
jordägande, och vid arvfall vore det regel, att boets fastigheter skiftades mellan
samtliga arvingar i olika delar. Ett annat skäl att tills vidare inskränka
en reform i förevarande avseende till det område, där datalagen gällde, vore,
att dalalagen i fråga om sammanläggningsinstitutet redan nu innefattade
långt gående avvikelser från de principer, varpå den allmänna sammanläggningslagen
uppbyggts, och att möjligheten att sammanlägga makars fastigheter
i sagda län vore av större betydelse för vinnande av ett förbättrat fastighetsväsen
än i övriga delar av landet. Beträffande övriga delar av landet
syntes ändrade bestämmelser örn sammanläggning av makars fastigheter
lämpligen kunna meddelas i samband med en mera omfattande översyn av
allmänna sammanläggningslagen.

Över promemorian jämte ovannämnda lagutkast hava yttranden inhämtats
från ett flertal myndigheter. I samtliga yttranden har utkastet tillstyrkts
eller, med undantag för vissa detaljanmärkningar, lämnats utan erinran i
sak. De framställda erinringarna hava vunnit beaktande vid den fortsatta
överarbetningen av lagutkastet.

Angående den föreslagna lagstiftningens räckvidd har departementschefen
uttalat, att han funne det vara väl motiverat att söka lösa frågan örn ökade
möjligheter att sammanlägga makar tillhöriga fastigheter i första hand beträffande
de delar av Kopparbergs län, där datalagen är gällande.

Enligt det genom propositionen framlagda förslaget kunna under skifte enligt
dalalagen fastigheter, som tillhöra makar var för sig eller innehavas med
olika rätt i äktenskapet, med vissa i tredje stycket av 10 § angivna undantag
sammanläggas till en fastighet, om makarna därtill lämna sitt samtycke.
Angående verkningarna av sammanläggningen skola makarna träffa
ett skriftligt avtal av innehåll, som närmare regleras i paragrafens andra
stycke. Sålunda skall, om genom sammanläggningen en fastighet bildas av
fastigheter, som tillhöra ena maken enskilt och såsom giftorättsgods, i avtalet
bestämmas, att fastigheten i sin helhet skall vara den makens enskilda
egendom eller giftorättsgods. örn en fastighet skall bildas av fastigheter,
som tillhöra makarna var för sig, skall i avtalet bestämmas, att fastigheten
skall utgöra egendom, däri makarna äga var sin andel såsom enskild egendom
eller såsom giftorättsgods. Vardera makens andel skall i sådant fall
utgöra hälften, om ej annat bestämts i avtalet. Innefattar avtalet gåva, skall
vad i 8 kap. 5 § giftermålsbalken stadgas med avseende å äktenskapsförord
äga motsvarande tillämpning, örn äldre giftermålsbalken är tillämplig å
makars förmögenhetsförhållanden, må fastighet bildas genom sammanlägg -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 5

ning av enskild egendom med samfälld eller av vardera maken enskilt tillhörig
egendom, såframt genom avtal mellan makarna bestämmes, att fastigheten
skall utgöra samfälld egendom.

Vid granskningen av lagförslaget hava tre ledamöter av lagrådet anfört
bland annat följande:

Vad angår makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken
äger tillämpning, kan den omständigheten att egendom från viss förmögenhetsmassa
i boet sammanblandas med egendom fran en förmögenhetsmassa
med annat gäldsansvar medföra ogynnsamma verkningar för den ena
eller den andra makens borgenärer. Uppenbart är ock, att en sammanläggning
av fastigheter i boet, grundad a avtal som här föreslås, kan till men
för borgenärer medföra rubbning i gäldsansvaret. Faran för missbruk av
den föreslagna anordningen torde emellertid vara ringa då den inskränkts
till att gälla sammanläggning i samband med laga skifte. Med hänsyn härtill
och då anledning saknas att ifrågasätta riktigheten av den tdl grund tor
förslaget liggande uppfattningen att dess genomförande icke kommer att tor
borgenärerna, praktiskt taget, innebära någon ökad risk, kan förslaget i denna
del lämnas utan anmärkning.

En ledamot av lagrådet har emellertid varit av annan mening och i förevarande
hänseende framställt vissa erinringar mot förslaget i anledning av
de betydelsefulla verkningar för borgenärerna, som enligt hans åsikt kunde
uppkomma av ett avtal mellan makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden
äldre giftermålsbalken är tillämplig. Angående vad denne ledamot sålunda
och i övrigt anfört får utskottet hänvisa till sid. 24—26 i propositionen.

Det föreliggande lagförslaget avser att bereda ökade möjligheter till sammanläggning
av fastigheter vid skifte inom de delar av Kopparbergs län, föx
vilka den s. k. datalagen är gällande. De säregna fastighetsförhållanden, som
där äro rådande, hava medfört, att sammanläggning av fastigheter vid skifte
enligt nämnda lag framstår som ett viktigt led i arbetet på ett förbättrat
fastighetsväsende. I likhet med departementschefen har utskottet därföi
vid prövningen av förevarande lagförslag funnit det vara väl motiverat att
bereda ökade möjligheter till sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter
eller av fastigheter, som innehavas med olika rätt i äktenskapet, i första
hand beträffande ifrågavarande del av landet. I detta sammanhang får utskottet
framhålla, att datalagen redan med nuvarande utformning innefattar
långt gående avvikelser från de stadganden angående sammanläggning, vilka
äro gällande beträffande landet i övrigt.

Utskottet har vid sin prövning av lagförslaget icke förbisett, att beträffande
makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken äger
tillämpning, vissa principiella betänkligheter kunna anföras mot förslaget.
Då emellertid de föreslagna bestämmelserna äro avsedda att gälla endast
sammanläggning vid skifte enligt dalalagen, har utskottet i likhet med lagrådets
majoritet ansett sig kunna lämna förslaget i förevarande hänseende
utan anmärkning.

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Utskottet har icke heller eljest funnit anledning till erinran mot det föreliggande
förslaget.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 17 februari 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Löfvander*, Knut Petersson*, Olof
Carlsson*, Sten, Wistrand och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Skoglund, Pettersson i Hällbacken,
Sandström, Hermansson i Norrköping*, Gardell, Barnekow och Holm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.