Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 16 febrnari 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision
av lagstiftningen om kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag.

I två likalydande, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1 i första kammaren
av herrar Nils Andersson och Karl Johan Olsson samt nr 4 i andra
kammaren av herr C. P. Olsson i Mellerud, vilka motioner behandlats av
första lagutskottet, har yrkats, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Majit måtte låta verkställa en översyn
av den s. k. behörighetslagen i dess helhet, varvid även frågan örn beköriglietslagstiftningens
slopande blir föremål för prövning, samt för riksdagen
framlägga förslag, som denna utredning kan föranleda.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för motionärernas yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.

Lagen den 22 juni 1923 innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet
att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag — den s. k. behörighetslagen
—- trädde i kraft den 1 juli 1925 och har, efter en den 20 maj
1932 i 2 § 1 mom. punkt 7 vidtagen ändring, följande lydelse:

1 §. I fråga örn behörighet att innehava statstjänst skall med de undantag,
i denna lag angivas, kvinna vara likställd med man.

Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan kyrklig
tjänst gäller vad därom särskilt stadgas.

2 §. 1 mom. Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:

1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom krigsmakten,
med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen
;

2. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholistanstalt
eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad
skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen
av män eller manliga minderåriga; dock må utan hinder härav kvinna kunna,
där särskilda omständigheter därtill föranleda, innehava befattning såsom
lärare vid anstalt, som nu sagts;

3. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad skyldighet
att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas
av kvinna;

4. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda
vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan kinder
härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår;

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 8. aaa as

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

5. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevakning; 6.

tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning;

7. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att vid högre gossläroverk,
realskola för gossar eller folkskoleseminarium för endast manliga lärjungar
meddela undervisning i gymnastik med lek och idrott eller att vid högre
samläroverk å gymnasiet eller vid samseminarium meddela sådan undervisning
åt manliga lärjungar.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda
stadgats, utfärdar Konungen.

2 mom. Konungen äger meddela särskilda bestämmelser angående villkoren
för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet
att föra ordet i underrätt å landet.

3 §. I fråga örn behörighet att innehava allmänt uppdrag, vilket icke är
att hänföra till statstjänst, skall kvinna vara likställd med man; dock må,
där med sådant uppdrag är förenat åliggande, vilket enligt 2 § utgör hinder
för kvinna att innehava statstjänst, uppdraget icke innehavas av kvinna.

Beträffande behörighetslagens tillkomst må anföras följande.

För utredning av frågan om vidgad behörighet för kvinnor att innehava
statstjänst tillkallades den 27 maj 1919 särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, som föregick de sakkunnigas
tillkallande, anförde föredragande departementschefen bland annat
följande:

Som bekant vore kvinnorna för närvarande på grund av bestämmelserna
i § 28 regeringsformen uteslutna från flertalet statstjänster, därå Konungen
utfärdade fullmakt. Men även andra tjänster än så kallade fullmaktstjänster
vore i regel på grund av föreskrifter i gällande avlöningsstater, reglementen
och instruktioner stängda för kvinnor. Principen örn könens likställighet i
förevarande avseende syntes emellertid icke i praktiken kunna genomföras
utan vissa inskränkningar. En del statstjänster syntes till sin natur vara
sådana, att de icke lämpligen kunde beklädas av kvinnor. Hit hörde uppenbarligen
åtminstone det övervägande flertalet militära befattningar. Men
även inom den civila förvaltningen syntes kunna finnas vissa tjänster, som
av särskilda skäl borde förbehållas männen, liksom å andra sidan vissa befattningar
enligt sakens natur lämpligen borde innehavas allenast av kvinnor.

De sakkunniga avlämnade den 20 februari 1920 del I av sitt betänkande.
Däri framlades förslag till grundlagsändringar i syfte att undanröja bestående
hinder för kvinnas tillträde till statstjänster. I övrigt innehöll betänkandet
yttrande angående kvinnors tillträde till fullmaktstjänster, i vilket hänseende
de sakkunniga förordade att genom bestämmelser av allmän lags natur kvinna
skulle erhålla tillträde till samtliga dylika tjänster med undantag av vissa
närmare angivna grupper.

I huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag avlät Kungl.
Majit till 1920 års riksdag proposition (nr 262) med förslag till vissa grundlagsändringar,
däribland till ändrad lydelse av 28 § regeringsformen. Propositionen
blev i allt väsentligt antagen av riksdagen, och de sålunda vilande
grundlagsändringarna blevo följande år slutligt godkända. Genom detta

Första lagutskottets utlåtande Nr S.

3

beslut avlägsnades, i stort sett, från grundlagarna de bestämmelser, vilka
förut utgjort hinder för kvinnors utnämnande och befordrande till statstjänster.

I januari 1921 avlämnades del II av de sakkunnigas betänkande, dagtecknad
den 27 december 1920. I betänkandet framlades bl. a. förslag till
lag innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till statstjänst,
vilket förslag upptog flertalet av de i den sedermera genomförda lagen förekommande
inskränkningarna i kvinnas behörighet.

Lagförslag i ämnet framlades genom proposition (nr 241) till 1922 års
riksdag. På grund av att kamrarna stannade i olika beslut förföll lagstiftningsfrågan
vid den riksdagen.

Ny proposition (nr 40) i ärendet förelädes 1923 års riksdag. Det genom
propositionen framlagda förslaget överensstämde i sina huvuddrag med det
för 1922 års riksdag framlagda förslaget. Kamrarna antogo förslaget med
tillägg av det sedermera i 2 § 2 mom. upptagna stadgandet, varefter lagen
utfärdades i enlighet därmed.

Här må anmärkas att några inskränkande bestämmelser av den beskaffenhet
som åsyftas i 2 § 2 mom. i lagen numera icke gälla.

Frågan örn ändring i behörighetslagen har varit föremål för riksdagens
prövning senast vid 1938 års riksdag i anledning av två likalydande motioner,
nr I: 169 av herrar Myrdal och Gärde samt nr II: 285 av fröken Hesselgren
m. fl. Motionerna åsyftade att riksdagen måtte besluta att orden »ansvara
för eller» i 2 § 1 mom. fjärde punkten av behörighetslagen skulle utgå.
Första lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde i utlåtande (nr 33),
att utskottet ansåge frågan örn en revision av behörighetslagen i den förevarande
delen icke för närvarande äga sådan aktualitet, att den borde
upptagas till särskild behandling, utan syntes nämnda fråga lämpligen
kunna anstå till den översyn av behörighetslagstiftningen i dess helhet,
som förr eller senare torde visa sig erforderlig. Utskottet hemställde att
motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Vid utskottsutlåtandet
var fogad bl. a. en reservation av herr Schlyter m. fl., vilka ansett
att utskottet med anledning av motionerna bort tillstyrka en skrivelse
till Kungl. Majit med begäran örn en allmän revision av behörighetslagen.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Frågan örn en revision av behörighetslagstiftningen har sedermera framförts
i ett annat sammanhang. Efter det 1934 års riksdag i skrivelse till
Kungl. Majit anhållit, att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning rörande
möjligheterna att genom en ändamålsenligare fördelning av arbetstillfällena
motverka den rådande arbetslösheten, tillkallade chefen för finansdepartementet
den 27 juli 1935, efter Kungl. Majits bemyndigande, särskilda
sakkunniga att biträda med utredning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete
och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga, som antogo benämningen
kvinnoar betskommittén y avlämnade den 23 november 1938 be -

4

Forsta lagutskottets utlåtande Nr S.

tänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m. (S. O. U. 1938: 47).
I betänkandet behandlas även spörsmålet om upphävande av undantagsbestämmelserna
i fråga om kvinnors behörighet till statstjänst. Härutinnan
anföres av de sakkunniga bland annat följande.

Yad gällde de befattningar, från vilka kvinnor icke enligt behörighetslagen
vore utestängda men vilka möjligtvis enligt regeringsformens ordalydelse
fortfarande skulle vara undantagna från likställighetsbestämmelsen,
nämligen befattningarna såsom justitie- och regeringsråd, justitiekansler
samt justitie- och militieombudsman, syntes det vara önskvärt, att en revision
av lagbestämmelserna genomfördes för att garantera kvinnorna full likställighet
även för dessa tjänster, då de icke vore av väsentligen annan art
än de rikets övriga högre tjänster, som formellt vore öppna för alla medborgare
efter förtjänst och skicklighet.

En grundlagsändring, som generellt ersatte uttrycket »män» med ordet
»medborgare», torde ävenledes bäst vara ägnad att återspegla den allmänna
uppfattningen i närvarande tid. I den mån särbestämmelser för speciella
fall därefter ansåges lämpliga, torde de böra ges annan än grundlagsform.

Emellertid torde en dylik ändring av regeringsformens ordalydelse icke
vara helt tillfyllest. Jämte de särskilda befattningar, som i olika paragrafer
nämndes, reglerades nämligen enligt dess 28 § endast fullmaktstjänsterna,
medan däremot behörighetslagen enligt sitt första, principiella moment bekräftade
kvinnornas behörighet till samtliga tjänster. Med hänsyn härtill
torde det icke vara tillräckligt att endast företaga en sådan omarbetning av
grundlagsbestämmelserna att ordet »medborgare» insattes i stället för ordet
»män» samt att därjämte behörighetslagen helt skulle slopas. De sakkunniga
önskade därför utan att vilja på förhand binda formerna för den slutliga
lagrevisionen föreslå en allmän revision av samtliga hithörande lagbestämmelser.

Örn det vid en dylik revision visade sig mest ändamålsenligt att bibehålla
en särskild behörighetslag, bomme emellertid frågan örn dess olika
undantagsbestämmelser i ett annat läge. De sakkunniga hade därför, under
principiellt framhävande av att den mest önskvärda reformen vore ett grundlagfästande
av kvinnornas lika väl som männens allmänna behörighet, även
tagit under övervägande, i vilken olika mån behörighetslagens undantagsbestämmelser
torde kunna undvaras.

De farhågor, som yppats vid denna lags tillkomst, att kvinnor skulle
tränga in på för dem mindre lämpade områden, hade visat sig sakna fog.
Det hade sålunda ådagalagts, att vissa yrken utanför lagens kompetensområde,
för vilka man haft anledning förvänta att kvinnor i allmänhet skulle
visa sig mindre lämpade, aldrig eller praktiskt taget aldrig kommit att utövas
av kvinnor, trots att inga lagbestämmelser hindrat dessas tillträde.
De sakkunniga hade med hänsyn till dessa förhållanden ansett det framgå,
att laginskränkningarna saknade praktisk nödvändighet samt att den offentliga
tjänsten, även örn förhållandena finge utveckla sig under friare konkurrens,
innehölle tillräckligt många moment, som borgade för att en utveckling
i olämplig riktning icke komme till stånd. Det rekryterings- och
befordringsförfarande, som vid den offentliga tjänsten komme till användning,
måste i och för sig anses vara tillräcklig garanti för att för ämbetsutövningen
mindervärdig arbetskraft icke skulle komma att föredragas framför
bättre kvalificerad. Skulle ytterligare försiktighetsmått vara behövliga, torde
föreskrifter i särskilda instruktioner och reglementen hellre böra övervägas
än att i lagform vissa särskilda, efter kön bestämda kompetenskrav fastlädes.

Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

5

De sakkunniga hava därefter i tur och ordning till granskning upptagit
de på grund av behörighetslagen ännu kvarstående undantagsbestämmelserna
och hemställa slutligen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn en
revision av samtliga de lagbestämmelser, som beröra frågan örn kvinnors
behörighet att innehava offentlig tjänst och uppdrag, i syfte att uppnå en
fullständigare likställighet mellan könen och en bättre anpassning till de
förändrade förhållandena.

De av de sakkunniga framförda förslagen äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

I förevarande motioner anföres bland annat:

Det kan ifrågasättas, om det över huvud taget behövs någon behörighetslagstiftning
av detta slag. Aven örn det finnes tjänster, för vilka kvinnor ej
lämpa sig, torde det icke föreligga anledning att principiellt utesluta kvinnan
från rätten att innehava sådana tjänster. Det tillkommer — vilket också
från flera håll framhölls i debatterna vid fjolårets riksdag — den myndighet,
som har att tillsätta tjänsten, att pröva vilka som kunna vara lämpliga
för densamma. Ett generellt förbud för drygt hälften av medborgarna att
innehava vissa tjänster är ett underkännande av dessa myndigheters kompetens
att verkställa en dylik prövning.

Att förekomsten av en dylik behönghetslagstiftning — frånsett dess praktiska
betydelse —• innebär en stor principiell orättvisa mot kvinnorna, torde
man icke behöva diskutera. Det måste framstå som en kränkning av medborgarvärdet,
att kvinnorna generellt förklaras ovärdiga att innehava tjänster,
vilka kunna innehavas och väl även ibland innehavas av män, som äro
mindre lämpliga eller vars lämplighet starkt kan sättas i fråga. Det enda
riktiga torde vara, att dugligheten och lämpligheten för tjänsten bli avgörande,
och icke könet.

En utredning av frågan örn revision av behörighetslagen i dess helhet
torde sålunda böra omfatta jämväl frågan örn huruvida behörighetslagstiftningen
över huvud taget bör upprätthållas.

När utskottet vid 1938 års riksdag behandlade väckta motioner rörande
ändring av viss detaljbestämmelse i behörighetslagen, fann utskottet det då
framförda begränsade spörsmålet icke äga sådan aktualitet att det borde
upptagas till särskild utredning. En allmän revision av behörighetslagen
synes emellertid med hänsyn till utvecklingen av samhällslivet motiverad.
Krav på en revision av lagstiftningen från rent principiella utgångspunkter
har, såsom i utskottets redogörelse omnämnts, numera även framförts av
den s. k. kvinnoarbetskommittén, som i sitt under hösten 1938 avgivna
betänkande bland annat hemställt att Kungl. Majit måtte föranstalta om
en revision av samtliga de lagbestämmelser som beröra frågan om kvinnors
behörighet att innehava offentlig tjänst och uppdrag i syfte att uppnå en
fullständigare likställighet mellan könen och en bättre anpassning till de
förändrade förhållandena. Nämnda fråga utgjorde dock allenast en detalj
i det större frågekomplex som kvinnoarbetskommittén upptog till behandling.
Kommitténs utredningsuppdrag avsåg frågan örn de gifta kvinnornas
frihet till förvärvsarbete i konkurrens med såväl männen som de ogifta
kvinnorna örn arbetstillfällena i samhället, och kommitténs betänkande ut -

Utskottet.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

mynnar härutinnan i ett ståndpunktstagande till ett flertal betydelsefulla
spörsmål. Frågan örn en revision av behörighetslagstiftningen synes emellertid
vara av den art att densamma bör behandlas fristående utan att göras
beroende av de mycket omtvistade och ömtåliga problem som inrymmas i
frågan örn de gifta kvinnornas förvärvsarbete. Då utskottet ansluter sig till
det i förevarande motioner framförda kravet på en översyn av behörighetslagen,
anser utskottet att riksdagen bör genom framställning till Kungl. Majit
understryka önskvärdheten av att en revision av lagstiftningen på förevarande
område vidtages.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla att Kungl. Majit ville låta verkställa en översyn av behörighetslagen
i dess helhet samt för riksdagen framlägga de
förslag som därav kunna föranledas.

Stockholm den 16 februari 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson, Ewerlöf,
Gärde, Karl Johan Olsson, Verner Andersson och Brandt;

från andra kammaren: herrar Bergguist och Lindqvist, fru Östlund, herrar
Olsson i Mellerud och Gezelius, fru Gustafson samt herrar Hansson i Vännäsby
och Gustafsson i Lekåsa*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1039. K. L. Beckmans Boktryckeri.