Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
11
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1939 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri
rättegång.
Första lagutskottet Ilar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 21 i första kammaren av herr Roos
och nr 49 i andra kammaren av herr Bergquist. I motionerna, vilka äro
likalydande, anhålles, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning örn ändrade bestämmelser
rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda. Av motiveringen
till motionärernas hemställan framgår att denna åsyftar ersättning till
biträde vid rättegång i överrätt.
Lagen den 19 juni 1919 örn fri rättegång behandlar i en första avdelning
fri rättegång vid underrätt. Enligt 1 § i lagen må på vissa villkor fri rättegång
vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt
första domstol i jorddelningsmål och i vattenmål beviljas den, som icke äger
tillgång till gäldande av de med rättegången förenade kostnader eller efter
deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet. Förmånen av fri rättegång
kan innefatta bland annat rätt att på det allmännas bekostnad erhålla
biträde i rättegången. Enligt 5 § må sålunda, om part som beviljats fri rättegång
finnes icke kunna själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller
eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen vid talans
anhängiggörande eller utförande, lämplig person förordnas att därvid biträda
honom. Sålunda förordnat biträde erhåller ersättning av allmänna
medel.
I en andra avdelning i lagen upptagas bestämmelser om fri rättegång i hovrätt
och hos Konungen. Enligt 10 § första stycket är part som vid underrätt
åtnjutit fri rättegång som regel berättigad att då målet fullföljes till hovrätten
jämväl därstädes åtnjuta förmånen av fri rättegång. Medellös part äger
ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av fri rättegång. Förmånen av
fri rättegång i hovrätt innefattar emellertid icke i och för sig rätt till biträde
på det allmännas bekostnad. Härutinnan stadgas i 10 § andra stycket att,
där hovrätt i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande av part,
som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, hovrätten må på partens begäran i
det slutliga utslaget tillerkänna biträde, som parten anlitat för rättegången
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
därstädes, ersättning av allmänna medel. Enligt en år 1936 i samband med
tillkomsten av bestämmelserna rörande utsträckt användning av muntliga
förhör i hovrätt i 10 g vidtagen lagändring kan tilltalad, som i hovrätt åtnjuter
fri rättegång, i viss utsträckning erhålla ersättning för sin personliga
inställelse vid muntligt förhör i hovrätten; bestämmelse härom upptages i
tredje stycket av 10 §. Bestämmelserna i 10 § äga, med undantag av nyssnämnda
stadgande i tredje stycket, enligt 11 § motsvarande tillämpning i
fråga om mål som 1’ullföljes hos Konungen.
Ovannämnda bestämmelser rörande parts rätt att vid rättegång i hovrätt
och hos Konungen erhålla biträde på det allmännas bekostnad hava gällt
oförändrade sedan tillkomsten av 1919 års lag. Denna lag överensstämde i
det stora hela med ett den 31 december 1917 av särskilda sakkunniga avlämnat
betänkande med förslag till lag om fri rättegång jämte tillhörande författningsförslag.
1 betänkandet anfördes i förevarande fråga bland annat
följande:
I sådana mål, i vilka den fattiga parten vunnit i underrätten och alltså har
att utföra svarandetalan i hovrätten, synes det mindre än annars behövligt,
att advokat särskilt förordnas att biträda parten. Har han haft advokatbiträde
redan i underrätten, torde han kunna påräkna biträde av samme advokat
i hovrätten, och i annat fall lär det icke möta någon svårighet för honom
att genom närmaste rättshjälpskontor eller eventuellt rättshjälpskontoret i
hovrättsstaden få sin svarandetalan bevakad. Och även annan advokathjälp
torde i ett dylikt fall med lätthet kunna anskaffas med hänsyn till sannolikheten
för att hovrätten fastställer det överklagade utslaget, därvid svaranden
ju städse tillerkännes ersättning för sina kostnader i hovrätten, jämväl omfattande
advokatarvodet.
Vad vidare angår sådana mål, där den fattiga parten redan i underrätten
haft av det allmänna bekostat rättegångsbiträde, men icke desto mindre tappat,
torde man kunna förvänta, att advokaten, om det finnes någon större
utsikt att vinna ändring, skall vara parten behjälplig med målets fullföljande,
örn lagen blott ställer i utsikt, att advokaten skall få sina kostnader täckta,
därest han vinner ändring i underrättens utslag. Icke heller här lär man
alltså behöva slå in på den mycket svår genomför bara anordningen att på
förhand förordna advokat att biträda part vid målets fullföljande. Däremot
leder nyssnämnda synpunkt till att man bör, såsom i förslaget skett, bereda
möjlighet för vinnande fattig parts advokat att erhålla ersättning av allmänna
medel, när ersättningsskyldighet ej ålägges motparten.
Beträffande slutligen mål, i vilka den fattiga parten i underrätten ej haft
rättegångsbiträde och i utslaget tappat, ställer sig saken i viss mån annorlunda.
Att parten förlorat i underrätten kan ju just hava berott därpå, att
han i avsaknad av rättegångsbiträde icke fått sina synpunkter ordentligt
framförda eller målet eljest behörigen utrett. Eftersom parten här icke har
någon advokat att konferera med beträffande målets fullföljande, kunde det
synas särskilt nödvändigt att sörja för att han i dessa fall erhölle sakkunnigt
biträde. Då man emellertid har anledning antaga, att i alla mål av större
betydelse för vederbörande part advokat varit förordnad redan i underrätten,
och det varken ur de fattiga parternas eller från det allmännas synpunkt är
önskvärt att i alltför hög grad underlätta rena bagatellmåls fullföljande till
högre instans, samt även i nu ifrågavarande mål svårigheten av en rationell
förprövnings anordnande lägger betydande hinder i vägen för ett förordnan
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
13
de från det allmännas sida av advokat att biträda vid talans fullföljande, torde
man även beträffande dessa mål böra stanna vid de möjligheter till erhållande
av advokathjälp, som skulle öppnas genom rättshjälpskontorens
större utbredning samt genom en i utsikt ställd ersättning av allmänna medel
till rättegångsbiträdet i sådana fall, då ändring vinnes i överklagade utslaget.
Ville man, utöver vad lagförslaget i överensstämmelse med vad nu sagts
innehåller, ytterligare garantera part, som förlorat i underrätten, möjlighet
att erhålla advokatbiträde för talans fullföljande i hovrätten, skulle hovrättens
befogenhet att tillerkänna fattig parts rättegångsbiträde ersättning av allmänna
medel måhända kunna utsträckas även till sådana fall, då parten,
fastän han ej vunnit ändring i underrättens utslag, dock ej saknat skäl till
fullföljande av talan i målet.
Här må erinras om att häktad person enligt lagen den 19 juni 1919 angående
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad äger utan inskränkning erhålla
sådant biträde jämväl vid rättegång i hovrätt och hos Konungen.
Vid 1937 års riksdag behandlade utskottet en motion angående ändring i
lagen om fri rättegång i ett annat avseende än det varom nu är fråga. I enlighet
med utskottets hemställan i utlåtande nr 33 anhöll riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning örn
sådan ändring av lagen om fri rättegång, att medellös part må, utöver vad
för närvarande gäller, av allmänna medel kunna erhålla hjälp till sin inställelse
inför domstol, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Syftet var att bereda medellös part ersättning
för sin personliga inställelse vid underrätt. Detta ärende är föremål för utredning
inom justitiedepartementet.
I förevarande motioner anföres bland annat:
Erfarenheterna under de år ifrågavarande lagstiftning varit i tillämpning
lia visat, att det med nuvarande regler ofta nog kan vara synnerligen svårt
för en medellös part att få kvalificerad advokathjälp vid utförande av talan
i högre instans. Då en part vunnit i underrätt men hans motpart överklagar
underrättens dom, är det ofta av stor vikt att den vinnande parten bevakar
sin talan i överrätten och där bemöter de nya påståenden och den nya
bevisning, som motparten där kan förebringa. Som den medellöse partens
advokat i sådant fall icke kan påräkna gottgörelse vare sig av sin huvudman
eller av allmänna medel, utan endast i bästa fall har utsikt att utfå ersättning
av motparten, är det naturligt att en advokat icke är villig att nedlägga
arbete och kostnader på målet. I de fall, då den medellöse parten förlorat
i underrätten, blir vid fråga örn fullföljd det praktiska resultatet, att
parten antingen måste försöka anskaffa medel till advokatarvode eller att
hans advokat utan säkerhet för ersättning får utföra arbete och vidkännas
kostnader eller ock — vilket kanske är det vanligaste — att parten får avstå
från att fullfölja talan.
En sådan ordning som den nu angivna kan icke anses tillfredsställande
och det står icke i överensstämmelse med lagstiftningens anda och syfte, att
en medellös part på grund av bristande tillgångar skall förhindras från att få
sin rättsfråga allsidigt prövad. Frågan har under senare år fått än större
betydelse än tidigare genom införande av muntliga förhör inför hovrätt, då
14 Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
det är av särskild vikt att part vid sådant förhör biträdes av kvalificerad
jurist.
En lösning av spörsmålet kan sökas på olika vägar. Enklast torde vara
att tillerkänna överrätt fri prövningsrätt, huruvida ersättning av allmänna
medel bör tillerkännas rättegångsbiträde i fri rättegång; möjligen böra därvid
några restriktiva bestämmelser införas, såsom att ersättning skall utgå
endast örn medellös part haft grundad anledning att fullfölja talan eller anlita
biträde för svaromåls avgivande. Även andra förbehåll kunna tänkas.
Utskottet. Motiveringen till den ståndpunkt, som statsmakterna vid tillkomsten av
1919 års lag om fri rättegång intogo beträffande frågan i vilken utsträckning
förmånen av biträde på det allmännas bekostnad skulle medgivas medellös
part vid rättegång i överrätt, torde framgå av de i utskottets redogörelse intagna
uttalandena av i ärendet tillkallade sakkunniga, vilkas förslag i denna
del i huvudsak överensstämde med den sedan antagna lagen. Att nämnda förmån
i lagen tillerkändes endast part som är klagande i överrätten och därtill
vinner bifall till sin talan i allo eller i huvudsakliga delar, synes hava
berott dels på att man vid införandet av det nya institutet fri rättegång ansåg
sig böra iakttaga viss försiktighet och dels på att man hyste förhoppningar
att medellös parts behov av biträde i många fall bomme att kunna
tillgodoses i annan ordning, därvid man bland annat fäste avseende vid inrättandet
av offentliga rättshjälpsanstalter. Erfarenheterna under den tid
som förflutit sedan lagens tillkomst torde emellertid hava visat, att dessa
förhoppningar icke blivit helt infriade. Osäkerheten i fråga om möjligheterna
att erhålla ersättning till biträde i överrätt torde i många fall leda antingen
till att parten nödgas avstå från att utföra sin talan i överrätten eller
också till att den advokat, som av hänsyn till parten åtager sig att sköta hans
sak i överrätten, åsamkas direkta utgifter oaktat det ur alla synpunkter måste
anses hava varit erforderligt för parten att i överrätten anlita biträde. Numera
tillkommer även att den utsträckta användningen av muntliga förhör
i hovrätt föranleder ökat behov av biträde i hovrätt.
Vad angår den hjälp, som vid rättegång i överrätt skulle kunna lämnas av
offentliga rättshjälpsanstalter, må framhållas att sådana anstalter ännu icke
blivit inrättade i den utsträckning som avsågs vid tillkomsten av 1919 års
lag om fri rättegång. Ovannämnda sakkunniga räknade med att rättshjälpsanstalter
under årens lopp skulle komma att inrättas i varje landstingsområde
ävensom i de städer som ej tillhöra landsting. Hittills hava dock allenast
åtta offentliga rättshjälpsanstalter kommit till stånd. Härjämte bör
beaktas, att rättshjälpsanstalternas verksamhet till mycket stor del är inriktad
på att lämna olika rättssökande hjälp vid konsultationer och dylikt
angående frågor som icke leda till rättegång. Av naturliga skäl måste anstalternas
möjligheter att lämna biträde i rättegångsmål av mera invecklad
beskaffenhet eller av specialmåls karaktär, såsom jorddelningsmål och vattenmål,
vara i viss mån begränsad, liksom även i sådana fall då parterna å
ömse sidor i samma mål hava fri rättegång. Dessa båda institut, nämligen
fri rättegång å ena samt rättshjälpsanstalter å andra sidan, kunna med hän
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
15
syn till deras delvis olika inriktning icke anses utesluta varandra. Utskottet,
som anser att en utvidgning av den fria rättegången i den riktning motionärerna
åsyfta bör övervägas, vill därför samtidigt understryka önskvärdheten av
att inrättandet av nya rättshjälpsanstalter befrämjas, då därigenom rättssökandes
hjälpbehov kunna tillgodoses å en mångfald områden, där användande av
institutet fri rättegång icke synes möjligt.
Vid utformningen av bestämmelser om vidgad rätt till ersättning åt biträde
i överrätt i fri rättegång lärer — såsom ock i motionerna antytts —
böra skapas vissa garantier så att ej biträde anlitas i fall då något behov
därav ej kan anses föreligga. På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om ändrade
bestämmelser i syfte att i vidgad utsträckning bereda möjlighet
till ersättning till biträde i överrätt i fri rättegång samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan
föranleda.
Stockholm den 10 februari 1939.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson*, Eskhult,
Ewerlöf, Gärde, Karl Johan Olsson och Brandt;
från andra kammaren: herrar Bergquist och Lindqvist, fru Östlund samt herrar
Byberg, Olsson i Mellerud, Gezelius, Berg* och Hansson i Vännäsby.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.