Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Sr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1939 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om förfogande i vissa fall över
egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfog
andelag).

Genom en den 5 maj 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 291, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag i om

förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap
(beredskapsförfogandelag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Där så prövas nödvändigt för tillgodoseende av beredskapen vid sådan
del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk
för ändamål, varom förmäles i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen,
äger Konungen förordna:

a) att då militär personals förläggning icke lämpligen kan ske i de av
det ifrågavarande förbandet regelmässigt använda lokalerna eller ock militär
personal beordras till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå,
ägare eller innehavare av livsmedel, transportmedel, rum för personal, hästar
eller fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt
för tjänstens fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat
siitt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av vederbörande militäre
befälhavare tillhandahålla vad sålunda erfordras;

b) att, även i annat fall än under a) sägs, ägare eller innehavare av hästar,
fordon och fartyg, vilka, enligt vad därom finnes särskilt stadgat, uttagits
för krigsmaktens behov, ävensom av luftfartyg, skola vara skyldiga att i den
utsträckning, som i förordnandet angives, och på anfordran av den myndighet,
Konungen föreskriver, ställa nämnda egendom till krigsmaktens förfogande;
samt

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 39.

1SH8 39 1

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde
skall ställa detta till krigsmaktens förfogande.

Ställes del av krigsmakten, som avses i första stycket, på krigsfot, vare
förordnandet såvitt avser denna del utan verkan från och med den dag
rekvisition må äga rum för fyllande av dess behov; dock må enligt bestämmelserna
i denna lag tagas i anspråk egendom, vars ägare eller innehavare
redan anmodats att ställa egendomen till förfogande.

2§-

Anfordran, som avses i 1 § första stycket a), skall, där så lämpligen låter
sig göra, i första hand riktas till den, som å orten driver rörelse eller eljest
mot ersättning tillhandagår allmänheten med vad som är i fråga.

3 §■

Anfordran skall ske skriftligen. Har i fall, som avses i 1 § första stycket
b), till egendomens ägare eller innehavare högst ett år innan anfordran göres
avsänts förberedande skriftligt besked om vad han i händelse av anfordran
har att iakttaga, må dock anfordran ske på annat, i nämnda besked angivet
sätt.

A vad som mottages skall lämnas kvitto.

’ 4§.

Egendomen skall tillhandahållas vederbörande militäre befälhavare å tid
och plats, som angivas i anfordran eller i besked, varom förmäles i 3 §
första stycket.

Vid avlämnandet skola följa:

med häst grimma och grimskaft, foder för tre dygn ävensom, där så kan
ske, täcke av ylle eller nöthår, täckgjord samt fodertornister;

med hästfordon, utom vanliga tillbehör, erforderligt seltyg för dess anspänning; med

motorfordon och motorredskap dess vanliga tillbehör, däri inbegripet
förefintliga särskilda anordningar för persontransport, ävensom reservdelar
i mån av tillgång;

med fartyg alla för dess drift och skötsel samt besättningens inkvartering
ombord nödvändiga inventarier, reservdelar däri inbegripna, ävensom, där
så kan ske, proviant för åtta dagar, beräknad efter den ordinarie besättningens
storlek, samt bränsle och smörjämnen för tre dygns gång; samt

med luftfartyg alla för dess drift och skötsel nödvändiga tillbehör ävensom
nödiga reservdelar i mån av tillgång.

5§-

Markområden, rum, fartyg och luftfartyg tagas i anspråk med nyttjanderätt.
Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma
att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan egendom
tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke vederbörande militäre
befälhavare finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages
med äganderätt.

3

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

6§-

Ersättning för tillhandahållande av egendom enligt denna lag utgår enligt
de grunder, som äro stadgade i 7—-10 §§ rekvisitionslagen.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den militäre
befälhavare, som mottagit egendomen. Annan ersättning bestämmes
av samme befälhavare, därest det fordrade beloppet finnes vara skäligt. I
annat fall hänskjutes ersättningsfrågan till vederbörande, enligt rekvisitionslagen
utsedda lokala värderingsnämnd.

Örn förfarandet vid ersättnings bestämmande och om fullföljd av talan
skola de beträffande rekvisition givna bestämmelserna i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

7 §•

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom, som tages i anspråk
med äganderätt, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,
framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall
ock gälla i fråga örn den, som har rätt att kvarhålla egendom till säkerhet
för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall, örn borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet egendom,
som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part
det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara
på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

8 §-

Vägrar eller försummar någon att fullgöra vad honom åligger på grund
av anfordran enligt denna lag, äger vederbörande militäre befälhavare låta
genom polismyndighetens försorg uttaga det begärda.

Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts,
dömes till dagsböter.

9 §-

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.
Böter tillfalla kronan.

10 §.

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamna enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Från och med nämnda dag skall lagen den 31 mars 1938 (nr 88) örn
skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för
krigsmaktens behov upphöra att gälla.

I fråga om de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda
förslaget, får utskottet, i den män redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen.

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

Katten att tvångsvis taga i anspråk egendom för krigsmaktens behov
regleras genom fem särskilda lagar, envar med därtill hörande tillämpningsförfattning.
Den grundläggande lagen på detta område är rekvisitionslagen,
den nu gällande utfärdad den 31 mars 1938 (nr 87). Enligt denna
bestämmes ersättningen för rekvirerade förnödenheter, där den ej utgår efter
taxa, av lokala värderingsnämnder och en riksvärderingsnämnd. Till rekvisitionslagen
ansluta sig häst- och fordonsanskaffningslagen den
27 april 1934 (nr 84) samt fartygsuttagningslagen den 9 april 1926
(nr 66). Dessa lagar äro utfärdade med stöd av § 74 regeringsformen och kunna
därför icke träda i tillämpning förrän vid mobilisering. Rätten att taga i
anspråk förnödenheter och tjänstbarheter tillkommer enligt nu nämnda lagstiftning
militära myndigheter eller särskilt utsedda organ. Häst- och fordonsanskaffningslagen
samt fartygsuttagningslagen reglera även den förberedande
uttagningen i fredstid av de hästar, fordon och fartyg, som avses
att vid mobilisering i första hand tagas i anspråk. Ersättningsfrågor avgöras
enligt den förra lagen av lokala mönstringsnämnder, enligt den senare
lagen i samma ordning som vid rekvisition.

Under det att rekvisitionslagen avser mera lokala och tillfälliga behov
samt häst- och fordonsanskaffningslagen och fartygsuttagningslagen tillgodose
behovet av speciella förnödenheter vid mobilisering, har såsom grundval
för en mera omfattande behovstäckning och för krigsindustriens igångsättande
utfärdats en särskild förfogandelag, militära förfogandelagen
den 31 mars 1938 (nr 89). För att bestämmelserna i denna lag skola träda
i tillämpning förutsättes i princip riksdagens medgivande; dock äger
Konungen meddela förordnande av provisorisk natur örn lagens tillämpning.
Förfoganderätten handhaves enligt lagen av Konungen.

En förfoganderätt av långt mera begränsad räckvidd än den i militära
förfogandelagen stadgade är medgiven enligt lagen den 31 mars 1938 (nr 88)
om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m.
för krigsmaktens behov. Sistnämnda lag — den s. k. förnöden hetslagen
— är närmast avsedd för det fall, att den militära personalen,
såsom skedde år 1914, sändes utanför förläggningsorterna, vare sig, i fråga
örn beväringen, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver (§ 28
mom. 1 värnpliktslagen) eller ock, beträffande landstormen, för hemortens
försvar, till skydd för mobilisering av beväringen eller till skydd för särskilt
hotade platser (§ 36 mom. 2 värnpliktslagen). Då militär personal, utan att
vara ställd på krigsfot, för ändamål, som omnämnes i § 28 mom. 1 eller
§ 36 mom. 2 värnpliktslagen, beordras till tjänstgöring å sådan plats, att
dess förläggning icke lämpligen kan ske i de av krigsmakten vanligen använda
lokaler, eller ock till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå,
äger sålunda enligt förnödenhetslagen Konungen, där så av särskilda
skäl finnes erforderligt, förordna, att ägare eller innehavare av förnödenheter,
transportmedel, rum för personal, hästar och fordon ävensom materialier
och annat, som är oundgängligen erforderligt för tjänstens fullgörande
och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas,

5

Första lagutskottets utlåtande Nr 89.

skola vara skyldiga att på anfordran av vederbörande militära befälhavare
tillhandahålla vad sålunda erfordras. För vad som tages i anspråk utgår
full ersättning. Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första
hand riktas till den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning
tillhandagår allmänheten med vad som är i fråga. I de fall, då ersättning
icke betalas av vederbörande militära befälhavare, må ersättningsfrågan avgöras
av den militära myndighet, som Konungen bestämmer (enligt tillämpningsförordningen
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet). Nämnda
myndighet har att utbetala vad som tinnes skäligt. Erhåller sökanden icke
den ersättning han begärt, må han inom viss tid draga frågan under riksvärderingsnälundens
prövning. Över nämndens beslut må klagan ej föras.
Vissa påföljder äro stadgade för vägran eller försummelse att fullgöra anfordran.

Under åberopande av bland annat erfarenheterna under krisen i september
1938 har chefen för försvarsstaben i skrivelse den 30 december 1938 framlagt
förslag dels till vissa ändringar i 1938 års förnödenhetslag och dels till lag
örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla hästar och fordon m. m.
för särskild del av krigsmakten.

Det nu framlagda förslaget bygger i väsentliga delar på vad chefen för
försvarsstaben föreslagit.

Körande behovet av en utvidgad lagstiftning anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Sköld, vid remissen till lagrådet bland annat följande: »Under

nuvarande förhållanden kräves, att försvarsberedskapen skall kunna
i ett hotande utrikespolitiskt läge snabbt förstärkas och att förstärkningen
skall kunna ske under former, som väcka så litet uppseende som möjligt.
Därest mobiliseringsorder utfärdas, kunna visserligen med stöd av rekvisitionslagen,
häst- och fordonsanskaffningslagen och fartygsuttagningslagen skyndsamma
åtgärder vidtagas för åvägabringande av nödig materiell beredskap,
men mobilisering är en uppseendeväckande åtgärd, som av naturliga skäl icke
bör tillgripas, då samma resultat kan uppnås på annan väg. Utan att mobilisering
tillgripes kan tvångsanskaffning av förnödenheter enligt nu gällande
lagstiftning äga rum med stöd av antingen militära förfogandelagen eller
lagen örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter
m. m. för krigsmaktens behov, den s. k. förnödenhetslagen. Militära förfogandelagen,
som för sin tillämpning kräver riksdagens medgivande eller,
örn riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar skall sammanträda, utfärdande
av riksdagskallelse, är avsedd för tillgodoseende av behoven i stort,
och den i lagen stadgade proceduren tillgodoser icke i erforderlig grad
kravet på snabbhet, då det t. ex. gäller den för försvarsberedskapens etablerande
utomordentligt betydelsefulla anskaffningen av hästar och fordon. Yad
här yttrats om militära förfogandelagen gäller även örn den allmänna förfogandelag,
som enligt ett av chefen för justitiedepartementet förut denna
dag framlagt förslag skulle komma att ersätta förstnämnda lag. Förnödenhets -

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

lagen slutligen avser endast sådana, huvudsakligen tillfälliga och oförutsedda
behov, vilka kunna uppkomma för militär personal, som kommenderas till
tjänstgöring utom förläggningsorten.

Såsom chefen för försvarsstaben framhållit har den utrikespolitiska krisen
under september 1938 ådagalagt behovet av vidsträcktare möjligheter att —
oberoende av mobilisering och riksdagskallelse — tillgodose det för en tillfällig
förstärkning av försvarsberedskapen erforderliga behovet av hästar,
fordon, fartyg, luftfartyg och flygfält. Den härför erforderliga lagstiftningen
skulle enligt försvarsstabschefens förslag åstadkommas dels genom antagande
av en ny lag angående tillhandahållande av nyssnämnda transportmedel
och dels genom ändringar i förnödenhetslagen, så att denna komme
att avse även markområden. Emot detta förslag kan emellertid invändas,
att då antalet författningar på detta område redan uppgår till tio, det med
hänsyn till möjligheten för de verkställande organen att överblicka lagstiftningen
synes betänkligt att tillskapa ytterligare en lag jämte tillämpningsförfattning.
Ett lämpligare sätt för den ifrågasatta lagstiftningens genomförande
torde vara att omarbeta förnödenhetslagen jämte tillhörande tilllämpningsförfattning
så, att dessa författningar komma att innefatta samtliga
bestämmelser, som äro ur beredskapssynpunkt erforderliga för ett snabbt
tillfredsställande av mera lokala behov i ett sådant läge, att mobilisering
eller riksdagens inkallande icke lämpligen bör ifrågakomma. En sålunda
utvidgad lag torde böra erhålla benämningen lag örn förfogande i vissa fall
över egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandelag).»

Den nu föreslagna beredskapsförfogandelagen är således avsedd att ersätta
1938 års förnödenhetslag.

Till närmare belysning av innehållet i den föreslagna lagstiftningen anser
sig utskottet böra lämna följande redogörelse.

För tillämpning av den nya lagen förutsättes, liksom enligt förnödenhetslagen,
särskilt förordnande av Konungen. Sådant förordnande må enligt 1 §
i förslaget meddelas, när så prövas nödvändigt för tillgodoseende av beredskapen
vid sådan del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot,
tages i anspråk för ändamål, varom förmäles i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2
värnpliktslagen. I anslutning härtill må anmärkas, att Kungl. Maj:ts förslag
(proposition nr 233) örn ändring av sistnämnda stadgande, av riksdagen
bifallits.

Under 1 § a) upptagas bestämmelser örn rätt att taga i anspråk förnödenheter
m. m., då militär personals förläggning icke lämpligen kan ske i de av
det ifrågavarande förbandet regelmässigt använda lokalerna eller ock militär
personal beordrats till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå. I
sådant fall skola ägare eller innehavare av livsmedel, transportmedel, rum för
personal, hästar eller fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen
erforderligt för tjänstens fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet
kan på annat sätt anskaffas, vara skyldiga att på anfordran av veder -

Första lagutskottets utlåtande Nr 39. 7

börande militäre befälhavare tillhandahålla vad sålunda erfordras. Dessa bestämmelser
äro i huvudsak hämtade från 1 § förnödenhetslagen.

Enligt 1 § b) skola, även i annat fall än under a) sägs, ägare eller innehavare
av hästar, fordon och fartyg, vilka, enligt ,vad därom finnes särskilt
stadgat (d. v. s. enligt häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen),
uttagits för krigsmaktens behov, ävensom av luftfartyg vara skyldiga
att i den utsträckning, som angives i Konungens förordnande, och på
anfordran av den myndighet, Konungen föreskriver, ställa nämnda egendom
till krigsmaktens förfogande. Angående detta stadgande har departementschefen
anfört:

»Syftet med de av chefen för försvarsstaben föreslagna nya bestämmelserna
örn tillhandahållande vid försvarsberedskap av hästar och fordon, särskilt
motorfordon, torde huvudsakligen vara att bereda möjlighet för truppförbandens
snabba organiserande. I vad rör ianspråktagandet av fartyg
lärer avses såväl ett snabbt möjliggörande av transport av vissa truppförband
som ett tillgodoseende på tillräckligt tidigt stadium av marinens behov
av hjälpfartyg. Det sist sagda har sin motsvarighet för flygvapnets del
såvitt angår luftfartyg. För nu angivna slag av förfogande kan tydligen icke
uppställas den förutsättningen, att behovet av transportmedel skall hänföra
sig till någon utom förläggningsorten befintlig del av krigsmakten. I en lag
av förevarande art synes dock en viss begränsning av förfoganderätten böra
stadgas, och denna torde beträffande ifrågavarande slag av egendom lämpligen
kunna bestå däri, att i Konungens förordnande skall angivas, i vilken
utsträckning transportmedel skola ställas till förfogande. Konungens beslut
skulle sålunda komma att innehålla, exempelvis, att för visst län ett specificerat
antal personbilar, lastbilar, omnibussar, motorcyklar etc. skulle ställas
till visst truppförbands förfogande. Självfallet måste ett dylikt beslut
baseras på en på förhand gjord planläggning, eventuellt innefattande olika
alternativ för olika beredskapslägen. Måhända kan det därvid befinnas
lämpligt att genom särskilda föreskrifter på det sätt sammanknyta planläggningen
med Konungens beslut, att påbjudandet av försvarsberedskap av
visst slag utan vidare skall anses innebära förordnande örn anskaffning av
transportmedel i överensstämmelse med fastställd plan. Enligt försvarsstabschefens
förslag skulle anfordran att tillhandahålla hästar, fordon och
fartyg begränsas till sådana, som enligt häst- och fordonsanskaffningslagen
respektive fartygsuttagningslagen uttagits för krigsmaktens behov. Då
nämnda uttagning avser de för krigsbruk bäst lämpade transportmedlen och
sker i långt större omfattning än den anskaffning, som kan beräknas ifrågakomma
enligt förevarande lag, synes den föreslagna bestämmelsen ändamålsenlig.
Anfordran örn tillhandahållandet skulle enligt förslaget göras av vederbörande
militära myndighet. Lämpligheten av denna bestämmelse torde
kunna vara föremål för tvekan. Det väsentliga bestyret med uttagningen av
motorfordon enligt häst- och fordonsanskaffningslagen liandhaves nämligen av
länsstyrelsen eller organ, som i huvudsak utses av denna. Vissa praktiska
skäl synas därför tala flir att åt länsstyrelserna uppdrages att utfärda anfordran

8

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 39.

beträffande dylika fordon. Behov av att träffa bestämmelse härom i lagen
lärer dock icke föreligga, utan torde där beträffande nu ifrågavarande fall —
då det ej är fråga örn tillgodoseende av oförutsedda behov för personal utom
förläggningsorten — kunna stadgas, att tillhandahållandet skall ske på anfordran
av den myndighet, Konungen föreskriver.»

Även stadgandet under 1 § c), att ägare eller innehavare av visst i Konungens
förordnande angivet markområde skall ställa detta till krigsmaktens förfogande,
innebär en nyhet i jämförelse med förnödenhetslagen. Såsom motivering
för ett dylikt stadgande har chefen för försvarsstaben i ovannämnda skrivelse
anfört:

En annan erfarenhet från septemberkrisen, som i detta sammanhang torde
få framhållas, är nödvändigheten att vid förstärkt försvarsberedskap tillgodose
flygvapnets behov av flygfält. De permanenta flygplatserna äro härför
icke tillräckliga, vare sig ifråga örn antal eller belägenhet. Ett ianspråktagande
av mark för dylikt ändamål lärer, med hänsyn till de omständigheter,
varunder det sker, vara att helt jämställa med åtgärder, som vidtagas
med stöd av förnödenhetslagen. Avfattningen av denna lag synes emellertid
icke medgiva sådant ianspråktagande. Markområde torde därför uttryckligen
böra omnämnas bland de nyttigheter, vilka jämlikt nämnda lag skola
på anfordran tillhandahållas.

I propositionen har departementschefen örn ifrågavarande stadgande anfört
bland annat:

»Rätten att taga i anspråk markområden linder de i lagen angivna allmänna

förutsättningarna torde---icke böra underkastas annan inskränkning,

än att markområdena skola angivas i Konungens beslut, vilket med hänsyn
till den planläggning, som äger rum, icke torde möta svårigheter. Särskild
bestämmelse om vem som skall göra anfordran blir vid sådant förhållande
obehövlig. I detta sammanhang må framhållas, att det föreslagna uttrycket
»markområden» givetvis inbegriper annat än flygfält. Då emellertid behov
av mark kan föreligga även för andra ändamål, t. ex. uppställningsplatser för
kustartilleri eller luftvärnsartillen, synes intet vara att invända mot den föreslagna
terminologien.»

Enligt 1 § andra stycket skall, om del av krigsmakten ställes på krigsfot,
förordnande såvitt angår denna del vara utan verkan från och med den dag
rekvisition må äga rum för fyllande av dess behov. Dock må enligt bestämmelserna
i beredskapsförfogandelagen tagas i anspråk egendom, vars ägare
eller innehavare redan anmodats att ställa egendomen till förfogande. Angående
detta stycke har departementschefen anfört:

»Andra stycket, vilket saknar motsvarighet i förnödenhetslagen och försvarsstabschefens
förslag, reglerar det fall, att mobilisering anbefalles efter det
att förordnande meddelats enligt 1 § beredskapsförfogandelagen. Då vid
mobilisering rekvisitionslagen står till buds för erforderliga tvångsförfoganden,
bör såsom huvudregel gälla, att ett med avseende å viss del av krigsmakten
redan meddelat sådant förordnande skall vara utan verkan från och med den
dag, då efter mobilisering av nämnda del rekvisition må äga rum för fyllande
av dess behov. Har emellertid egendomens ägare eller innehavare redan an -

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

modats enligt beredskapsförfogandelagen att ställa egendomen till förfogande,
skulle det innebära onödig omgång att påbörja ett nytt förfarande enligt
rekvisitionslagen, och det meddelade förordnandet bör därför behålla sin
giltighet.»

Genom 2 § i förslaget föreskrives, att anfordran, som avses i 1 §a), skall,
där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till den som å orten driver
rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmänheten med vad som är
i fråga. Stadgandet överensstämmer i sak med vad som gäller enligt förnödenhetslagen.

Enligt 3 § skall anfordran ske skriftligen. Undantag göres dock för den
händelse att, i fall som avses i 1 § b), till egendomens ägare eller innehavare
högst ett år innan anfordran göres avsänts förberedande skriftligt besked örn
vad han i händelse av anfordran har att iakttaga; i sådant fall må anfordran
ske på annat i beskedet angivet sätt. Å vad som mottagits skall lämnas kvitto.
Beträffande denna paragraf har departementschefen anfört:

»Denna paragraf motsvarar 2 § andra stycket förnödenhetslagen och 2 §
första stycket i försvarsstabschefens förslag. Från dessa paragrafer Ilar upptagits
stadgandet, att anfordran skall göras skriftligen samt att kvitto skall
lämnas å vad som mottages. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, örn
regeln att anfordran skall göras skriftligen undantagslöst bör gälla enligt
beredskapsförfogandelagen. Visserligen förekommer motsvarande bestämmelse
i rekvisitionslagen, men vid mobilisering gäller enligt 13 § häst- och
fordonsanskaffningslagen, att ägare av uttagna hästar och fordon skola
vid mobiliseringsorder självmant inställa dessa å viss på förhand bestämd
mönstringsplats, varest rekvisitionen kan tillställas vederbörande. Kravet
på största möjliga skyndsamhet blir härigenom tillgodosett. Örn däremot
vid anbefallande av försvarsberedskap skrivelser med inställelseorder skulle
utsändas till varje häst- eller fordonsägare, skulle därav uppkomma en viss
omgång. Det torde emellertid, örn blott vederbörande äro på förhand underrättade
om vad de i händelse av anfordran enligt lagen hava att iakttaga
ävensom angående det sätt, varpå anfordran skall meddelas (t. ex. telefonmeddelande
från landsfiskalen eller tillkännagivande i radio), icke behöva
möta betänkligheter att eftergiva kravet på skriftlig anfordran. Det förberedande
beskedet bör dock icke få ligga hur långt tillbaka i tiden som helst,
utan därvidlag torde böra stadgas en tidsgräns av förslagsvis ett år.»

Egendomen skall tillhandahållas vederbörande militäre befälhavare å tid
och plats, som angivas i anfordran eller i det i 3 § omförmälda beskedet. Bestämmelse
härom har införts i 4 §. Denna paragraf upptager dessutom stadganden
örn de tillbehör, som skola medfölja transportmedel av olika slag,
vilka föreskrifter i huvudsak hämtats från häst- och fordonsanskaffningslagen
samt fartygsuttagningslagen.

Enligt 5 § skola markområden, rum, fartyg och luftfartyg tagas i anspråk
med nyttjanderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd
eller komma att väsentligt minska i värde, övertages med äganderätt. Annan
egendom skall tagas i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke vederbörande

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 0 sami. 1 avd. Nr 39. 1288 89 2

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

militäre befälhavare finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen
övertages med äganderätt. Departementschefen har i anslutning till denna
paragraf framhållit, att det i regel icke torde föreligga något behov för krigsmakten
att vid försvarsberedskap övertaga transportmedel med äganderätt,
samt vidare anfört:

»Frågan bör emellertid även ses ur den enskilde rättsägarens synpunkt.
Agaren av t. ex. en bil kan mången gång vara så beroende av
egendomen för nyttiggörande av sin egen arbetskraft, att en tvångsuthyrning
av egendomen, därvid han icke kan påräkna annan ersättning än som
motsvarar förlorad avkastning eller nytta samt värdeminskning, kan försätta
honom i en brydsam ekonomisk situation. Med hänsyn härtill torde det
vara skäligt, att ägaren — på samma sätt som stadgas i 3 § 2 mom. lagen
örn förfoganderätt för luftskyddets behov — blir berättigad påfordra, att
staten skall inlösa egendomen. Vid sådant förhållande och med hänsyn till
de olika slag av egendom, nu ifrågavarande lag skulle omfatta, torde jämväl
staten böra tillerkännas en allmän rätt att övertaga lös egendom med
äganderätt. Dock torde, såsom chefen för försvarsstaben föreslagit, av statsekonomiska
skäl böra stadgas, att icke blott markområden och rum utan
även fartyg och luftfartyg undantagslöst skola tagas i anspråk med nyttjanderätt.
I lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov har det mot
nu ifrågavarande paragraf svarande stadgandet erhållit den utformningen,
att egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma
att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt, under det att
annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke länsstyrelsen
finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen skall övertagas med
äganderätt. Då förevarande lag liksom luftskyddsförfogandelagen avser ett
beredskapsläge, som ej förutsätter mobilisering, har det ansetts lämpligt att
åt denna paragraf giva en med luftskyddsstadgandet överensstämmande avfattning,
därvid åt vederbörande militäre befälhavare givits den befogenhet,
som i fråga örn luftskyddet tillkommer,länsstyrelsen.»

Enligt 6 § skall ersättning för tillhandahållande av egendom utgå enligt
de i 7—10 §§ rekvisitionslagen stadgade grunderna. Ersättning, som skall
utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den militäre befälhavare, som mottagit
egendomen. Annan ersättning bestämmes av samme befälhavare, därest
det fordrade beloppet finnes vara skäligt. I annat fall skall ersättningsfrågan
hänskjutas till vederbörande, enligt rekvisitionslagen utsedda lokala värderingsnämnd.
Örn förfarandet vid ersättnings bestämmande och örn fullföljd
av talan skola de beträffande rekvisition givna bestämmelserna i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

Såsom jämförelse må nämnas, att enligt förnödenhetslagen skall, örn egendomens
ägare icke åtnöjes med den av vederbörande militäre befälhavare eller
förvaltningsmyndighet erbjudna ersättningen, ersättningsbeloppet fastställas
av riksvärderingsnämnden.

Efter att ha erinrat örn sistnämnda stadgande har departementschefen
anfört:

Första lagutskottets utlåtande Nr 39. 11

»Med den omfattning, förfoganden enligt nu ifrågavarande förslag skulle
kunna erhålla, torde — — — en dylik bestämmelse kunna tänkas komma att
medföra vissa svårigheter i tillämpningen. Örn, såsom väl kan tänkas,
förvaltningsmyndigheten genomgående fastställer lägre ersättningsbelopp
än dem, som ägarna anse skäliga, kan därav föranledas ett stort antal
klagomål hos riksvärderingsnämnden, vilka, örn sedan mobilisering inträffar,
försena nämndens handläggning av viktigare ärenden. Det torde
med hänsyn härtill vara mest ändamålsenligt, att enligt den ifrågasatta
beredskapsförfogandelagen ersättningen bestämmes i samma ordning som
enligt rekvisitionslagen. Av en sådan anordning skulle följa, att även
rekvisitionslagens taxor bleve tillämpliga vid förfoganden enligt nu ifrågavarande
lag, vilket i hög grad torde vara ägnat att förebygga onödiga klagomål.
Ersättning, som utgår efter taxa, skulle då komma att bestämmas av
vederbörande militäre befälhavare och annan ersättning i första hand av den
lokala värderingsnämnden, såvida ej ersättningen överstiger 20,000 kronor,
samt eljest av riksvärderingsnämnden. För det fall att taxa ej är tillämplig
torde dock böra bibehållas den enligt förnödenhetslagen förutsatta befogenheten
för vederbörande befälhavare att godkänna det fordrade ersättningsbeloppet.
»

7 § innehåller vissa bestämmelser örn skydd för innehavare av pant- och
retentionsrätter m. m. De i 8—10 §§ upptagna stadgandena hava hämtats från
5—7 §§ förnödenhetslagen.

Utskottet har vid sin granskning av det framlagda lagförslaget icke funnit
anledning till erinran mot detsamma och får alltså hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 26 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Eskhult, Branting, Karl Johan
Olsson, Emil Andersson*, Theodor Magnusson*, Caap* och Roos;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Olsson i Mellerud, Larsson i Hede,
Lindberg i Stockholm och Werner i Höjen*, fru Gustafson* samt herrar Hansson
i Vännäsby* och Björling.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet.