Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1939 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till maximiprislag, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 5 maj 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 289, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till
Maximiprislag.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må
förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
2 §•
Örn priset å förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen,
kan förväntas visa en stegring, vilken, ensam eller i förening med
prisstegring å andra förnödenheter, kan medföra en fortgående försämring
av den svenska kronans inhemska köpkraft eller en avsevärd nedsättning av
befolkningens levnadsstandard, må Konungen, där så prövas nödigt, föreskriva,
att vid frivillig försäljning av sådan förnödenhet visst pris som av
Konungen funnits skäligt (maximipris) ej må överskridas.
Maximipris å förnödenhet må fastställas för riket eller för visst område
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 37. 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
av riket och må, om förhållandena därtill föranleda, bestämmas olika för
särskilda områden, så ock för olika slag av handel.
Från föreskrift, som i denna paragraf sägs, må Konungen medgiva de
undantag, som prövas skäliga.
3 §.
Vägrar den, som i avsevärd myckenhet äger eller innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig förnödenhet, för vilken maximipris gäller, att sälja
förnödenheten till sådant pris och finnes förnödenhetens försäljning vara
erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik förnödenhet, äger länsstyrelse
låta i lämplig ordning för ägarens eller innehavarens räkning och på
hans bekostnad sälja förnödenheten till det fastställda priset eller, där länsstyrelsen
på grund av särskilda omständigheter så finner skäligt, till nämnda
pris minskat med högst tio procent.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar förnödenhet, som i första
stycket avses, eller har rätt att kvarhålla sådan förnödenhet såsom säkerhet
för sin fordran; och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.
Länsstyrelsens beslut örn förnödenhets försäljning skall gå i verkställighet,
ändå att det överklagas.
4 §.
Kan förväntas att kostnad för transport eller tillhandahållande av i 2 §
omförmäld förnödenhet ökas så, att priset på förnödenheten stegras på sätt
i nämnda paragraf avses, äger Konungen, där så prövas nödigt, bestämma
maximipris jämväl för kostnad som här avses; och skall vad i samma paragraf
stadgas äga motsvarande tillämpning.
5 §.
Gäller för förnödenhet maximipris eller har någon till offentlig myndighet
gjort särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket förnödenhet må
av honom försäljas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig
myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning fordras,
att jämväl annan förnödenhet inköpes.
6 §.
Det åligger en var att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet,
lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet,
varom i 2 § förmäles.
Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda myndighet i fråga örn sitt innehav av
förnödenheten, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller
annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans han
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
3
delsböcker och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående
undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid,
då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan äga tillämpning.
7 §•
Länsstyrelse äger, därest så finnes av behovet påkallat, att beträffande
detaljhandel med förnödenhet, varom i 2 § förmäles, för kommun eller del av
kommun meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet för handlande
att i eller vid försäljningslokalen hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet
samt angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet efter
vikt eller efter mått, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad
att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller
förbrukning av förnödenhet.
Bestämmelse, som nu avses, skall så snart ske kan införas i länskungörelserna
och en eller flera tidningar i orten ävensom delgivas den centrala
myndighet Konungen bestämmer. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om ändring i eller återkallelse av meddelad bestämmelse.
8 §•
Med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst ett år straffes
1) den, som med vetskap därom att för förnödenhet gäller maximipris
saluhållit förnödenheten för högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma
betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris;
2) den, som med sådan vetskap, som under 1) sågs, för överlåtelse av förnödenhet
krävt eller i återförsäljningssyfte betalat eller förklarat sig villig
att betala i annat än penningar utgående vederlag till värde uppenbarligen
överstigande maximipriset;
3) den, som med vetskap om att maximipris är bestämt i fall som avses i
4 § för där avsedd kostnad gjort sig till godo högre belopp eller ock i annat
än penningar utgående vederlag, till värde uppenbarligen överstigande maximipriset;
4)
den, som handlat i strid mot sådan av honom avgiven utfästelse, som i
5 § avses, eller brutit mot det i samma paragraf stadgade förbudet;
5) den, som vid förfrågan enligt 6 § vägrat att lämna upplysning eller
ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning,
som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet om sitt innehav
av förnödenhet.
Ej må köpare i andra fall än som ovan sagts dömas till ansvar enligt denna
paragraf; ej heller må den som betalat kostnad varom stadgas i 4 § på sådan
grund dömas för delaktighet i förseelse som avses under 3).
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
För förseelse mot bestämmelse, som i 7 § sägs, äger länsstyrelsen bestämma
böter från och med två till och med trehundra kronor.
9 §•
Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan undersökning
eller granskning, som i 6 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som
erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller
granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter
eller fängelse.
10 §.
Fälles någon till straff enligt 8 § första stycket, må domstolen, efter ty
skäligt finnes, förplikta honom att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag
eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.
11 §•
Förseelse, som i 9 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden. Åtal för förseelse, som avses i 8 § sista stycket,
anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol. Förseelse, som
i övrigt i denna lag avses, åtalas vid allmän domstol.
12 §.
Böter, varom stadgas i denna lag, ävensom vad någon förpliktats utgiva
enligt 10 § tillfalla kronan.
13 §.
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit trän trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1940. Förordnande, som meddelats jämlikt denna
lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. I 9 § meddelad föreskrift
om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av samma
föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om sådan under tiden för lagens
giltighet begången förseelse, som i lagen avses, skall äga tillämpning även
efter det lagen i övrigt upphört att gälla.
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
5
I samband nied förevarande proposition har utskottet till behandling förebåd
fyra i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 337 av herrar Linnér och Öman samt nr 338 av herrar Knut Petersson
och Albertsson; samt
inom andra kammaren:
nr 506 av herrar Hagberg i Malmö och Nylander samt nr 507 av herr
Bergvall m. fl.
Motionerna 1:337 och 11:506 äro likalydande ävensom motionerna 1:338
och II: 507. I samtliga motionerna yrkas avslag på propositionen.
I fråga örn de skäl som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Beträffande motionärernas motivering hänvisas till motionerna.
Under världskriget 1914 —1918 visade det sig i folkförsörjningens
intresse nödvändigt att utrusta de statliga organen med vittgående extraordinära
befogenheter för reglering av produktion, omsättning och konsumtion.
Redan vid krigets början utfärdades den 9 oktober 1914 en lag örn
förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara. Genom denna lag erhöll
Konungen rätt att i fråga om de viktigaste förnödenheterna fastställa maximipris
och förordna om förnödenheternas avstående till kronan mot lösen.
Denna lag, som gällde till och med den 30 april 1915, förlängdes därefter
på ett år. År 1916 utbrötos bestämmelserna om maximipris till en särskild
lag, vilken liksom den nya förfogandelagen antogs på ett år och sedermera
förlängdes år från år till år 1921, då den upphörde att gälla. 1916 års
maximiprislag nådde sin slutliga utformning genom lagen den 30 april 1918
om fastställande av högsta pris å vissa varor under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden m. m. I denna lag stadgades bl. a., att örn vid
krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden funnes, att inom riket eller del därav pris
å livsmedel, foder för kreatur, vara som vore avsedd att genom sin förbränning
alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan dylik
förnödenhet stegrades väsentligt högre än förhållandena påkallade, ägde
Konungen, där så prövades nödigt, i erforderlig omfattning förordna, att
vid frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av Konungen bestämt pris
ej finge överstigas. Sådant högsta pris kunde, ändå att varans beskaffenhet
vore lika, bestämmas olika för särskilda delar av riket samt för olika slag
av handel. Konungen finge medgiva skäliga undantag. Om Konungen
ej förordnat om högsta pris, ägde länsstyrelse på förslag av livsmedelsnämnd,
kommunalnämnd eller magistrat eller eljest förordna, att vid detaljhandel
med livsmedel m. m. inom viss kommun skäligt av länsstyrelsen
bestämt pris ej linge överstigas. Innan sådant förordnande örn lokalt
maximipris meddelades, skulle livsmedelsnämnd ha haft tillfälle att yttra sig
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
i ärendet. Länsstyrelsens förordnande skulle ofördröjligen underställas Konungens
prövning och fastställelse. Om den, som i avsevärd myckenhet innehade
någon för honom eller hans hushåll eller för annan av honom idkad
näring än handel uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gällde av Konungen
fastställt högsta pris, vägrade att sälja varan till sådant pris och örn
varans försäljning funnes erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik
vara, ägde länsstyrelsen låta genom livsmedelsnämnds försorg eller i annan
lämplig ordning sälja varan till fastställt pris. Om länsstyrelsen av särskilda
omständigheter funne skäligt, kunde priset vid sådan tvångsförsäljning
sänkas med högst tio procent. Syftet härmed var att framkalla frivillig
försäljning. Vidare ägde Konungen förordna om högsta kostnad för transport
eller tillhandahållande av sådana varor som avsågos i lagen. Gällde
för vara fastställt högsta pris eller hade någon till offentlig myndighet gjort
särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket vara finge av honom försäljas,
skulle ej, i vidare mån än som överensstämde med offentlig myndighets
anordning, såsom villkor för varans försäljning få fordras, att jämväl
annan vara inköptes. Länsstyrelsen ägde meddela föreskrifter rörande detaljhandel
med varor, som i lagen avsåges, m. m. Envar hade skyldighet att
på förfrågan av länsstyrelse eller dess ombud lämna upplysning angående
sitt innehav av varor av ifrågavarande slag. Vägrade någon vid sådan förfrågan
att lämna den begärda upplysningen eller funnes skälig anledning
misstänka, att han sökt vilseleda örn sitt innehav av varan, ägde länsstyrelsen
låta verkställa undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet,
varöver han förfogade, samt taga del av hans handelsböcker och andra
dylika handlingar. Vad vid sådan undersökning inhämtades skulle ej få
yppas i vidare mån än som erfordrades för vinnande av det med undersökningen
avsedda ändamålet, överträdelse av förordningen straffades med böter,
eller, därest omständigheterna vöre synnerligen försvårande, fängelse i
högst sex månader.
Frågan om en maximiprislagstiftning, avsedd att träda i tillämpning under
utomordentliga förhållanden, har behandlats i en inom justitiedepartementet,
efter samråd med finansdepartementet, upprättad promemoria, vid
vilken fogats förslag till lag i ämnet. Detta förslag bygger i princip på 1918
års maximiprislag. Lagen skulle träda i tillämpning vid krig eller krigsfara
eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden samt hava temporär
giltighet. Emellertid ha förutsättningarna för åsättande av maximipris
samt föremålen för en eventuell prisreglering utvidgats och närmare preciserats.
Maximipris skulle enligt förslaget kunna åsättas även för produktionen
viktiga förnödenheter. Förutsättningarna för åsättande av maximipris voro
enligt 1 § i förslaget antingen att utbudet av förnödenheten inom riket eller
del därav företedde sådan nedgång, att därigenom priset å förnödenheten
kunde förväntas visa en stegring, vilken, ensam eller i förening med dylik
prisstegring å andra förnödenheter, skulle medföra en fortgående försämring
av den svenska kronans inhemska köpkraft, eller ock att priset å förnöden
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
1
heten stegrades i sådan grad, att genom prisstegringen, ensam eller i förening
med dylik prisstegring å andra förnödenheter, en avsevärd nedsättning av
förbrukarnas levnadsstandard framkallades. Bestämmelsen i 1918 års lag
om i-ätt för länsstyrelsen att fastställa maximipris för viss kommun hade ersatts
med ett stadgande om skyldighet för länsstyrelse att göra anmälan
till Konungen om inom visst område inträffad prisstegring. I fråga om de
avvikelser som förslaget i övrigt företer i förhållande till 1918 års maximiprislag
hänvisas till propositionen.
över promemorian och det därvid fogade förslaget ha efter remiss utlåtanden
avgivits av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd,
domänstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län ävensom rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap. Vid kommerskollegiets yttrande ha fogats utlåtanden
från samtliga handelskamrar i riket, utom dem i Borås och Gävle,
samt från Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund
och kooperativa förbundet. I det övervägande antalet yttranden
har tillstyrkts, att förslaget lägges till grund för lagstiftning. Angående
innehållet av yttrandena hänvisas till propositionen.
Med utgångspunkt från det utremitterade förslaget till maximiprislag och
med beaktande av under remissen framkomna erinringar har inom finansdepartementet
upprättats ett i vissa hänseenden reviderat förslag till
sådan lag. Förslaget har därvid givits karaktär av en fullmaktslag, som
skall gälla temporärt till och med den 31 mars 1940 och skall kunna sättas
i tillämpning genom förordnande av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke.
Sådant förordnande skall emellertid under tid då riksdagen icke är samlad
även få meddelas av Konungen, om riksdagskallelse utfärdats eller riksdagen
skall sammanträda inom trettio dagar. Örn sålunda meddelat förordnande
ej blir av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början
gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra att lända
till efterrättelse. Bestämmelsen örn skyldighet för länsstyrelse att göra anmälan
till Konungen om inom visst område inträffad prisstegring har ansetts
lämpligen böra meddelas i administrativ ordning, varför någon sådan bestämmelse
icke upptagits i förslaget. Jämväl vissa andra jämkningar ha vidtagits
däri.
Vid förslagets remittering till lagrådet anförde föredragande departementschefen
såsom allmän motivering för detsamma:
»Som ett av huvudproblemen i krigstider framstår frågan, hur man skall
kunna undvika den snabbt fortgående prisstegring som då erfarenhetsmässigt
brukar framträda och vars olyckliga konsekvenser äro väl kända. Prispolitiken
är icke ett isolerat spörsmål utan utgör en integrerande del av samhällets
politik överhuvud. Den är icke heller bunden vid vissa specifika
åtgärder. Bäst synes den kunna karakteriseras såsom sammanfattningen av
de modifikationer och kompletteringar av det allmännas åtgärder på olika
områden, som betingas av ett ständigt hänsynstagande till kravet på skydd
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
för penningvärdet nied vederbörligt beaktande av vissa befolkningsgruppers
konsumentintressen. I en enstaka författning av prispolitisk syftning får man
därför icke se annat eller mera än ett medel att på någon viss punkt nå en
för det samlade resultatet av politiken gynnsam verkan. Den ifrågasatta
maximiprislagstiftningen bör tydligen under angivna förhållanden insättas i
ett större sammanhang för att en riktig uppfattning skall erhållas örn dess
betydelse. Det kan därför vara motiverat att utan anspråk på fullständighet
söka angiva huvudlinjerna i det problem som krigstiden ställer för prispolitiken
för att på detta sätt motivera lagförslaget och samtidigt avgränsa dess
betydelse; av iver att bevisa det självklara förhållandet, att en maximiprissättning
ej erbjuder en lösning på krigstidens prispolitiska problem, har man
stundom i den allmänna diskussionen letts till att förneka även dess nödvändighet
för vissa speciella fall, vilka kräva rättslig reglering.
Allmänna utgångspunkter för prispolitiken.
Prisutvecklingen påverkas i krigstider i stigande riktning av en rad olika
faktorer på både utbuds- och efterfrågesidan. Jag torde först få lämna en
kort översikt över de viktigaste av dessa faktorer till stöd för den följande
diskussionen av prispolitikens utformning. Jag vill därvid förutskicka, att
den uppdelning i utbudsfaktorer och efterfrågefaktorer, som synes nödvändig
för överskådlighetens skull, icke kan ge en fullständig bild av hur prisutvecklingen
bestämmes, eftersom avgörande betydelse tillkommer en delvis automatisk
växelverkan mellan dessa olika faktorer.
Prisstegrande faktorer på utbudssidan. I krigstider måste man räkna med
ett icke oväsentligt prisstegrande inflytande av omläggningarna inom utrikeshandeln.
Importbegränsningarna äro härvid av den största betydelsen,
men i vissa fall kan också en relativt sett ökad export föranleda en väsentligt
minskad tillförsel av vissa varor, som konsumeras på hemmamarknaden.
Den prisstegrande tendensen blir särskilt märkbar, i den mån
man ej genom växelkursförändringar eller på annat sätt neutraliserar inflytandet
av den internationella prishöjningen å dessa varor, som
står i samband med den sannolikt inflationsartade utvecklingen på de stora
utländska varumarknaderna och vars verkan kan förstärkas genom en betydande
höjning av frakterna.
I prisstegrande riktning verkar även den minskade tillgång på
ravaror och arbetskraft för den normala produktionen för hemmamarknaden,
som uppkommer när en väsentlig del av den produktiva verksamheten
måste inriktas direkt på ett tillgodoseende av försvarets behov.
Här berörda prisstegrande faktorer på utbudssidan äro ofrånkomligt förbundna
med de av kriget orsakade förändringarna i marknadsläget. Man
har därjämte att räkna med vissa lika betydelsefulla faktorer, som förklaras
av näringslivets sätt att reagera inför utvecklingen.
Från producenternas sida är sålunda i vissa fall att förvänta ett minskat
utbud till följd av sådana produktionsbegränsningar som äro
Första lagutskottets utlåtande Nr 37-
9
motiverade av de ökade riskerna. Dessutom måste man erfarenhetsmässigt
räkna med att prisförväntningarna locka fram nya spekulativt inriktade
företag inom varudistributionen, som på kort sikt
— och detta är i förevarande sammanhang tillräckligt — bidraga till att det
normala varuflödet från producent till konsument hämmas.
Slutligen tillkommer en tendens att hålla tillbaka varuutbudet
i förväntan på en prisstegring och en tendens att höja produktpriserna
nied föregripande av en förutsedd allmän prisstegring. I synnerhet
när konkurrensen är på något sätt begränsad, torde dylika tendenser göra sig
gällande. Och i den mån utvecklingen ger stöd åt prisförväntningarna, kan
man vänta sig att tendenserna förstärkas. Ett föregripande av en allmän
prisstegring blir därigenom självt ägnat att driva fram en sådan. Här möta
för det ekonomiska livet i vissa lägen normala och välkända företeelser som
emellertid kunna få en olycklig verkan, när de — som i krigstider måste bliva
fallet — samverka med en rad andra prisstegrande faktorer. Att prisutvecklingen
i väsentlig utsträckning bestämmes av förväntade prisförändringar betyder
icke endast att priserna kunna överstiga den nivå, som skulle ge balans
mellan tillgång och förbrukning, utan även att de kunna drivas allt längre
från denna nivå. Man har med andra ord icke rätt att räkna med att prisutvecklingen
skall bli självreglerande och tendera mot jämvikt vid ett läge, vid
vilket prishöjningen begränsas till vad som kan anses motiverat av den
ofrånkomliga inskränkningen av varuutbudet.
Prisstegrande faktorer på efterf rågesidan. Den företeelse som brukar skjutas
i förgrunden vid diskussionen av prisutvecklingen i krigstider är den betydande
köpkraftsökning som framkallas av statens utlägg för försvarsberedskapen.
Därvid förutsättes, att dessa utlägg icke täckas
av verkliga inkomster. En grundläggande förutsättning för att statsutgifternas
ökning skall framkalla en »inflation» är vidare att köpkraftsökningen
icke neutraliseras genom ett motsvarande sparande från inkomsttagarnas sida
utan föranleder ökad konsumtionsvaruefterfrågan och att den icke heller
förbindes med en nedgång i den enskilda investeringsverksamheten.
Mot erfarenheterna från det senaste världskriget och — i synnerhet — åren
närmast därefter, då dessa förutsättningar voro uppfyllda, stå senare erfarenheter
av motsatt innebörd. Det förbises ofta, att den svenska valutapolitiken
efter år 1933 i förening med den förda finanspolitiken tillfört marknaden
mycket betydande köpkraftstillskott, vilka visserligen måste ha verkat i prisstegrande
riktning men icke fått någon inflatorisk effekt på grund av att förutsättningarna
saknats för en sådan utveckling; sparandet har ökats och
tillkommande produktion kunnat baseras på outnyttjade produktiva tillgångar.
Än tydligare är utvecklingen i Tyskland, där till följd av en effektiv
marknadsreglering, omfattande bland annat arbetslönerna, en fortsatt kraftig
underskottsbudgetering av den typ som eljest brukar möta under krig, icke
lett till de effekter som man med en ytlig tolkning av erfarenheterna från
världskriget hade haft anledning vänta. Även Englands och Förenta Stater
-
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
nas ekonomiska utveckling under senare år kan åberopas till stöd för den
här hävdade uppfattningen.
Om än statsutgifternas ökning sålunda icke i och för sig är en tillräcklig
orsak till inflation, är det dock givet, att den måste kraftigt bidraga till en
prisstegring, om omständigheterna i övrigt äro gynnsamma för en sådan. Och
för den händelse man ej kan förebygga de reaktioner hos producenter och
konsumenter som av anförda skäl till sist bli avgörande, är detta otvivelaktigt
fallet vid krig eller krigsfara, när produktionskapaciteten på en rad punkter
får antagas vara fullt utnyttjad och även i övrigt ett flertal faktorer på utbudssidan
tendera att driva priserna i höjden.
Köpkraften ökas emellertid i en krigssituation icke endast och — vid början
av utvecklingen — säkerligen icke i främsta rummet genom statsutgifternas
stegring utan genom att enskilda i stor utsträckning söka överföra sina
likvida tillgångar i sakvärden genom varuköp. Härvidlag är
det återigen framtidsförväntningarna som fälla utslaget: man fruktar varubrist
och räknar med prisstegring som man vill skydda sig mot efter måttet
av sin förmåga. Härigenom erhåller marknaden ett plötsligt tillskott av
medel, som tidigare legat steriliserade i kassor eller representerat ett outnyttjat
kreditunderlag i bankerna.
Sedan en viss prisstegring av dessa och andra orsaker kommit till stånd,
måste man såsom en följd av denna även räkna med en högre inkomstnivå,
vilken underbygger den höjda prisnivån och ger upphov till en ytterligare
ökad varuefterfrågan, i den mån ej köpkraftstillskotten neutraliseras
antingen genom höjda skatter eller ökat sparande. Man kan kanske förutsätta,
att det sistnämnda i viss utsträckning blir fallet beträffande de inkomster,
som uppbäras av företagsägarna, då företagen antagligen se sig
föranlåtna att bedriva en försiktig utdelningspolitik under de ovissa förhållanden
som råda i en krigssituation. En ökning i dessa gruppers varuefterfrågan
förefaller dock trolig. Vad åter angår arbetarklassens efterfrågan
på konsumtionsvaror, kommer denna givetvis att bli beroende av utvecklingen
av de sammanlagda löneutbetalningarna, vilken sannolikt kommer
att gå i stigande riktning både på grund av ökad sysselsättning och till
följd av en höjning av lönenivån. Redan fruktan för prisstegringar kan väntas
framkalla löneaktioner som sannolikt skulle möta ett tämligen svagt motstånd,
om även företagarna förutse stigande priser. I den mån en prisstegring
redan hunnit framträda, ökas givetvis trycket på arbetsmarknaden.
När varutillgången minskats, blir en inskränkning av den totala reguljära
konsumtionen inom landet ofrånkomlig. Försök från stora befolkningsgruppers
sida att hålla sig skadeslösa genom inkomstökningar kunna då icke få
någon annan verkan än att de driva den allmänna prisnivån allt högre. Lönestegringar
— och detsamma gäller även andra former för kompensatorisk inkomstökning
såsom exempelvis en höjning av priserna på jordbrukets produkter
— kunna sålunda omöjliggöra en ny jämviktsbildning på basis av en
knappare varuförsörjning och en mera begränsad tillgång på produktionsmedel.
Risk föreligger uppenbarligen i ett sådant läge för en fortgående prisstegring
som, sedan den väl kommit igång, knappast låter sig hejda.
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
11
Prispolitikens utformning.
Andra prispolitiska åtgärder än prisregleringar. Jag torde nu få övergå
till frågan om statsmakternas möjligheter att behärska den prisstegring som
här skildrade förhållanden tendera att driva fram. Utgångspunkten för varje
diskussion om utformningen av en på skydd för penningvärdet inriktad prispolitik
är prisernas betydelse för utbudets och efterfrågans inbördes anpassning.
Vid minskad varutillgång eller ökad efterfrågan kan ett oförändrat
pris icke vidmakthållas. Prispolitiska åtgärder, som åsyfta att förhindra en
prisstegring, måste därför baseras på antingen en ökning av utbudet eller en
begränsning av efterfrågan. De möjligheter som i detta hänseende stå till
förfogande utan tillgripande av prisreglering torde först böra behandlas.
I första hand komma härvid de rent penningpolitiska åtgärderna
i betraktande. Jag har redan berört möjligheten att genom en sänkning av
växelkurserna i viss utsträckning motverka inflytandet av de utländska prisstegringarna.
Vid sidan härav torde en viss höjning av ränteläget och en
mera restriktiv kreditpolitik från bankväsendets sida vara att förorda. Även
örn dessa åtgärder äro av grundläggande betydelse, torde man i en krigssituation
ej kunna hoppas att endast genom dem nå det åsyftade resultatet.
Begränsade äro även möjligheterna att hålla nere de köpkraftstillskott,
som tillföras marknaden genom finanspolitiken. Erforderliga åtgärder
för landets försvar vid krig eller krigsfara få icke underlåtas, därför att
kostnaderna härför ej till hela beloppet kunna täckas genom omedelbar uttaxering.
Man har sålunda att räkna med sannolikheten av att en underbalansering
av budgeten i angivna lägen ej kan undvikas. Penningpolitiska
överväganden kunna icke föranleda annat än att denna underbalansering begränsas
till minsta möjliga belopp och att sådana finansieringsformer för
budgetunderskottet väljas, som medföra den minsta samlade ökningen av
varuefterfrågan. En upplåning i den fria marknaden bör exempelvis föredragas
framför en utgiftstäckning med medel förskotterade från riksbanken.
I praktiken blir i detta hänseende riksbankens politik bestämmande, eftersom
riksbanken genom sina operationer på marknaden (köp och försäljningar
av obligationer, skattkammarväxlar etc.) helt kan avgöra den utsträckning
i vilken statens skuldbevis inläggas i riksbankens portfölj respektive
tillföras marknaden eller förbliva utestående på denna. En närmare
diskussion om hur finansieringen bör utformas ger föga av intresse, när man
inte känner den allmänna utvecklingen. Valet mellan olika utvägar får
träffas från fall till fall.
På det lönepolitiska området möta än större svårigheter att nu uppdraga
riktlinjer för statsmakternas framtida handlande, önskvärdheten av
att så att säga förankra prisutvecklingen i en relativt fast lönenivå är ställd
utom diskussion. Det får emellertid icke förbises, att en viss varuprisstegring
knappast kan undvikas och att det kan visa sig nödvändigt att arbetarna
erhålla viss kompensation för denna. I vad mån detta blir fallet,
måste bero på prisstegringens fördelning på olika utgiftsposter och på
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
möjligheten att oavsett prisstegringarna skydda arbetarna mot en större
sänkning av levnadsstandarden än den minskade konsumtionsvaruförsörjningen
inom samhället vid jämn fördelning nödvändiggör.
De tendenser att i förväntan örn en allmän prisstegring hålla
tillbaka varuutbudet och öka lagerhållningen samt att höja produktpriserna,
varmed man såsom förut angivits måste räkna, kunna bekämpas på olika
sätt. Genom överenskommelser med större producent- eller distributörsgrupper
torde mycket stå att vinna, i synnerhet om staten med stöd av en
allmän förfogandelag kan garantera att varuströmmarna till distributionen
flyta normalt. Andra utvägar äro statligt organiserad varuförmedling inom
den nuvarande distributionsapparatens ram eller en vinstbeskattning så utformad,
att den i främsta rummet drabbar spekulation i lagerhållning. Jag
vill i detta sammanhang nämna, att förslag till en förordning om krigsvinstbeskattning
med denna syftning är under utarbetande inom finansdepartementet.
När varutillgången är otillräcklig, kan man emellertid knappast hoppas
nå ett tillfredsställande resultat enbart genom de nyss angivna åtgärderna.
Konsumenternas handlande kan då sannolikt påverkas blott genom att vissa
prisgarantier lämnas från statens sida. Producenternas politik kan, när marknaden
är organiserad, påverkas genom överenskommelser men i andra fall
knappast med lull effektivitet, om ej de för utvecklingen avgörande förväntningarna
örn en fortgående prisstegring hållas tillbaka eller prishöjningarna
direkt förhindras genom statliga ingripanden i den fria prisbildningen. Fråga
uppkommer därför här om tillgripande av en prisreglering.
Prisregleringar utan ransonering. Såsom tidigare angivits kan det pris som
uppkommer på marknaden som resultat av samspelet mellan utbud och efterfrågan
väsentligt avvika från det pris som på längre sikt skulle möjliggöra balans
mellan den faktiska av utrikeshandeln och produktionen betingade varutillgången
å ena sidan samt den vid olika pris framkommande verkliga varuförbrukningen
å andra sidan. Detta förklaras främst av att utbudet och
efterfrågan, sådana de framträda på marknaden, på ett avgörande sätt påverkas
av säljarnas och köparnas förväntningar örn den framtida prisutvecklingen.
Dessa kunna pressa ned utbudet under tillgången och driva
upp efterfrågan över förbrukningen. Den förstnämnda tendensen kan särskilt
väntas göra sig gällande i sådana fall, då begränsningar i den fria konkurrensen
möjliggöra en reduktion av utbudet under dess möjliga höjd.
Om man inskränker sig till att genom prisreglering motverka försök från
producenternas sida att föregripa en väntad prisstegring eller en efterfrågeökning
som har sin grund i konsumenternas önskan att skydda sig mot
en befarad prisstegring, bör åsyftat resultat under angivna omständigheter
kunna ernås utan samtidigt tillgripande av ransonering av ifrågavarande
nyttigheter, eftersom prisregleringen får antagas ägnad att bryta prisförväntningarna
och därigenom kommer att öka utbudet och minska efterfrågan.
Beträffande möjligheten av en sådan prisreglering utan stöd av ransonering
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
13
ha starkt delade meningar tidigare varit rådande. I denna fråga torde dock
de senare årens ekonomiska diskussion få anses lia bragt önskad klarhet.
Anledning att ingripa finnes endast beträffande varor, vilkas behandling
i prishänseende kan tänkas efter i det föregående angivna linjer bliva av särskild
betydelse för den allmänna prisutvecklingen. Då en prisreglering av
här angiven inriktning icke åsyftar att pressa ned priserna under den nivå
som skulle etableras vid fri konkurrens och om ingen prisstegring föregripes,
behöver man vid bestämmandet av regleringens tillämpningsområde icke taga
hänsyn till varuproduktionens elasticitet, som berörts i vissa yttranden över
det remitterade förslaget till maximiprislag. Den risk för investerings- och
produktionsminskning som kan tänkas föreligga sammanhänger icke direkt
med prisregleringen men bör eventuellt mötas genom överenskommelser eller
produktionsstödjande åtgärder.
Det låter sig ej göra att nu närmare angiva vilka varor etc., som under
angivna förutsättningar kunna behöva inbegripas under en prisreglering. Här
föreligger en betydelsefull utredningsuppgift för rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap. Väsentligen bör det bliva fråga om varor, av vilka
tillgången kan komma att begränsas genom viss avspärrning av importen
respektive genom att för varuproduktionen nödvändiga naturtillgångar
eller erforderlig arbetskraft måste disponeras för andra ändamål. I båda
fallen måste förhandsantaganden örn utvecklingen bygga på en bedömning av
det försvarspolitiska läget för vilken detta icke är platsen.
En reglering behöver i förevarande sammanhang ej taga formen av en
fixering av vissa bestämda högsta priser. Andra möjligheter kunna stå till
buds. Utan att gå in på de komplicerade frågor som här uppkomma och
som böra göras till föremål för utredning av på området sakkunniga vill jag
här såsom exempel på alternativt tänkbara former för reglering nämna förbud
mot priser som med mera än ett visst procenttal överstiga försäljarens
återanskaffningskostnader (reproduktionspriser) eller fastställande av normalpriser
i förening med skyldighet för producent och distributör att dels
offentligt angiva tillämpade försäljningspriser, dels eventuellt också inför
statlig myndighet motivera avvikelser från normalpriser med risk att få erlägga
prisskillnaden till det allmänna. Sådana normalpriser böra tydligen
bestämmas med hänsyn till rådande produktionskostnader inklusive normal
vinstprocent.
En prisreglering av här ifrågavarande slag måste vid krig eller krigsfara
kunna genomföras med sådan snabbhet, att prishöjningar av den art mot
vilken man vänder sig icke ha hunnit skjuta fart. Den måste därför baseras
på en fullmaktslagstiftning, vilken lämpligen bör innefatta rätt att fastställa
visst högsta pris.
Prisregleringar med ransonering. För vissa varor, särskilt livsförnödenheter,
kan det prisläge som kan bevaras med hittills angivna medel ur försörjningspolitiska
synpunkter framstå såsom otillfredsställande. Utöver den
förut motiverade prisregleringen kan därför böra övervägas en reglering till
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
skydd för de mindre bemedlade befolkningsgruppernas levnadsstandard; av
det anförda följer, att en sådan ytterligare på lagstiftningsväg genomförd
prisreduktion måste underbyggas genom konsumtionsreglerande åtgärder.
Angelägenheten av en sådan prisreglering i vissa situationer torde icke behöva
närmare utvecklas, örn den än i diskussionen om maximiprislagstiftningens
berättigande icke alltid tillräckligt beaktats. Jag vill dock erinra örn
att den försörjningspolitiskt motiverade prisregleringen till följd av sin betydelse
för lönepolitiken även den till slut blir en förutsättning för ett effektivt
skydd för penningvärdet.
Tillämpningsområdet för en försörjningspolitiskt motiverad prisreglering
bestämmes även det i första hand av den väntade tillgången på olika varor.
Men det allt avgörande blir inom denna ram vilken betydelse varorna ha
för upprätthållandet av en godtagbar levnadsstandard eller — statistiskt sett
— vilken roll de spela inom hushållsbudgeten för befolkningsgrupper med
mindre inkomster. Möjligheten att nå fram till betryggande överenskommelser
är i detta sammanhang ringa och marknadens organisationsgrad framstår
därför som relativt betydelselös. Jag har redan framhållit, att en reglering
med här angiven syftning måste kompletteras med konsumtionsreglerande
åtgärder. Närmast ifrågakommer en direkt ransonering; en efterfrågebegränsning
genom reduktion av de mera bemedlade befolkningsgruppernas
köpkraft exempelvis skattevägen är knappast att betrakta såsom mera än
en teoretisk möjlighet.
Vid en prisreglering av här ifrågavarande inriktning måste man i regel
räkna med fastställande av visst högsta pris. I den mån smidigare regleringslormer
synas möjliga att tillämpa, äro de dock givetvis att föredraga. Detta
kan tänkas bli fallet närmast för sådana varor som ur tillgångssynpunkt ligga
förhållandevis gynnsamt till.
Här diskuterade åtgärder kunna i olika avseenden inverka på produktionens
omfattning och inriktning. I den situation som tänkes föreligga är
det givetvis i högsta grad önskvärt, att prisregleringarna ej lägga hinder i
vägen för ett effektivt utnyttjande av landets produktiva resurser. När andra
regleringsformer än maximipris tillämpas, torde emellertid ej något avbräck
behöva befaras för den normala produktionsverksamheten. Och även i de
fall då maximipris anses nödvändiga, behöva företagarnas motiv för fortsatt
produktion ej tas bort, om prisen fastställas på en i förhållande till kostnaderna
avpassad höjd och alltså endast eliminera en vid fria marknadsförhållanden
på kort sikt möjlig vinst utöver normal avkastning. Om det
på grund av försörjningspolitiska hänsyn vid en redan starkt reducerad
marginal mellan kostnader och pris ej låter sig göra att vid prissättningen
bereda producenterna och distributörerna en skälig vinst, torde frågan om
statliga subventioner och andra produktionsstödjande åtgärder få upptagas
till övervägande.
Ur ren försörjningssynpunkt är angelägenheten av att kunna ingripa redan
på ett tidigt stadium av en prisstegring, orsakad av krig eller krigsfara, mindre
framträdande. Icke minst med tanke på regleringens betydelse för löne
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
15
politiken och konsumenternas inköpsvanor samt därmed ytterst på den allmänna
prisutvecklingen bör dock en möjlighet till snabbt ingripande stå
öppen. Även av försörjningspolitiska skäl är därför en fullmaktslagstiftning
önskvärd. Någon anledning att arbeta med skilda fullmaktslagar för de här
och i föregående avsnitt behandlade båda grupperna av prisreglerande ingripanden
finnes icke trots den olika utformning av åtgärderna som är sannolik;
i båda fallen bör ju fullmakten avse rätt att åsätta visst högsta pris.
Av vad jag anfört framgår att prisreglerande åtgärder enligt min mening
böra komma ifråga endast när så av angivna skäl är oundgängligen nödvändigt
samt att tillämpningsområdet i så fall bör kunna bli relativt begränsat
och tillämpningsformerna i många fall förhållandevis mjuka. I den mån
överenskommelser om prissättningen icke kunna träffas eller staten icke kan
garantera en normal varutillförsel till marknaden, framstå dock regleringsåtgärder
av de slag som här diskuterats såsom nödvändiga, örn ej de organisatoriska,
lönepolitiska och finanspolitiska strävandena att hålla tillbaka
den prisstegring, som vid krig eller krigsfara drives fram både av ökad varuknapphet
och kraftigt ökade statsutgifter, skola bli i det väsentliga förfelade.
Jag förordar därför, att förslag till fullmaktslag angående maximipriser,
utformad enligt de tankegångar jag här utvecklat, förelägges riksdagen.»
Vid förslagets slutliga utformning ha vissa av lagrådet framställda erinringar
blivit beaktade.
Föreliggande förslag till maximiprislag bygger, såsom av den föregående
redogörelsen framgår, i stort sett på den under världskriget gällande maximiprislagstiftningen.
Enligt förslaget skall för lagens sättande i tillämpning
i princip fordras riksdagens samtycke, dock att möjlighet beredes för Kungl.
Majit att provisoriskt förordna härom efter riksdagskallelse eller örn riksdagen
skall sammanträda inom trettio dagar. I detta hänseende överensstämmer
förslaget med det förslag till allmän förfogandelag, som denna dag
tillstyrkts av utskottet.
1 de med anledning av propositionen väckta motionerna bar yrkats avslag
å propositionen under åberopande bland annat, att riksdagens medverkan
borde äga rum för att lagen skulle kunna sättas i tillämpning. Däremot
bestrides icke i motionerna, att i ett svårt krisläge en maximiprislagstiftning
kan bliva nödvändig.
Utskottet vill med anledning härav framhålla, att olika förutsättningar
icke torde böra stadgas för tillämpning av maximiprislagen och den allmänna
förfogandelagen. Dessa lagar stå i ett nära samband med varandra.
Ej heller synes anledning föreligga att hysa större tvekan, när det
gäller att ge Kungl. Majit fullmakt att fastställa maximipris, än när det är
fråga örn att ge Kungl. Majit rätt att förfoga över enskild egendom. Det
kan vidare icke lämnas ur räkningen, att behovet av en prisreglering av den
art som avses nied maximiprislagen giver sig tillkänna så överraskande, ali
Utskottet.
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
riksdagens medverkan icke utan olägenhet kan avvaktas. Redan möjligheten
till en maximiprissättning bör dessutom verka hämmande på osund
spekulation och illojal lagring. Utskottet anser sig följaktligen böra tillstyrka
förslaget i denna del.
I förhållande till den under världskriget gällande maximiprislagstiftningen
innebär det nu framlagda förslaget bland annat en utvidgning beträffande
omfattningen av de förnödenheter, som kunna åsättas maximipris, samt en
närmare precisering av förutsättningarna för att maximipris skola få åsättas.
Utskottet ansluter sig till förslaget jämväl i dessa hänseenden.
Mot förslagets detaljer i övrigt har utskottet icke funnit någon anledning
till erinran.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;
samt
B) att de i ärendet väckta motionerna, I: 337 och 338 samt
II: 506 och 507, måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under A).
Stockholm den 26 maj 1939.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Eskhult, Branting,
Ewerlöf, Karl Karlsson, Gärde och Brandt;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund och Lindmark*, fru
Östlund* samt herrar Gezelius, Berg*, Werner i Höjen* och Olsson i Rimforsa,
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
17
Reservation
av herrar Karl Emil Johanson, Ewerlöf, Gärde, Lindmark, Gezelius och
Olsson i Rimforsa, vilka ansett att utskottets yttrande och utskottets hemställan
under A) bort hava följande lydelse:
»Föreliggande förslag---(se utskottets yttrande)---bliva nöd
vändig.
Även om tillgripandet av maximipris är förenat med vansklighet, torde
under de förhållanden, som kunna väntas uppkomma vid krig eller krigsfara,
en lag, som möjliggör införandet av maximipris, icke kunna undvaras. Utskottet
tillstyrker därför lagstiftning i ämnet. Beträffande den i propositionen
föreslagna anordningen, att lagen skulle kunna träda i tillämpning utan
riksdagens samtycke, hava olika åsikter framförts inom utskottet. Ä ena
sidan har framhållits, att olika förutsättningar icke borde stadgas för tilllämpning
av maximiprislagen och den allmänna förfogandelagen, varemot
å andra sidan gjorts gällande, att behovet av maximipris icke komme att
visa sig så trängande, att ej rådrum gåves för inkallande av riksdagen och
inhämtande av dess samtycke. Vid denna frågas bedömande har utskottet
funnit sig böra lägga särskild vikt vid att riksdagens medverkan i en fråga,
som för folkhushållningen är av så ingripande betydelse som införandet av
maximipris, icke bör uteslutas, om ej tvingande skäl kunna anföras för en
sådan anordning. Att denna väg mera allmänt beträdes, kan leda till ett
försvagande av den ställning, som författningsenligt tillkommer riksdagen.
Det är därför ur konstitutionell synpunkt angeläget, att den största varsamhet
iakttages, då det gäller att genom allmänna fullmaktslagar göra intrång
i riksdagens rättigheter.
Vad angår den allmänna förfogandelagen har utskottet funnit skäl kunna
anföras för att en dylik befogenhet bör tillkomma Kungl. Maj:t. De intressen,
som i detta fall kräva beaktande, äro av den beskaffeenhet, att ett omedelbart
ingripande kan visa sig nödvändigt. Enligt utskottets mening gestalta
sig förhållandena däremot annorlunda i fråga örn införande av maximipris.
Inom utskottet har framhållits, att de åtgärder, som i sistnämnda hänseende
kunna ifrågakomma, väsentligen äro av två slag: dels en prisreglering,
avsedd att bryta en i och för sig icke motiverad prisstegring, framkallad av
säljarnas och köparnas förväntningar örn den framtida prisutvecklingen,
dels en försörjningspolitiskt motiverad prisreglering i samband med ransonering
av vissa varor, särskilt livsförnödenheter.
I förra fallet torde man huvudsakligen avse att hindra, att säljare, särskilt
av importvaror, höja prisen med tanke på fördyrad eller försvårad anskaffning
eller att privatpersoner lagra varor för egen räkning av fruktan för
varubrist eller prisstegring. Även örn i en sådan situation möjligheten att
Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 37.
2
18
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
åsätta maximipris kan äga en viss betydelse, får man icke bortse från faran
att en sådan prissättning, om den icke är förenad med beslagtagande, kan
leda till att varorna undandragas den öppna marknaden och på ett tidigt
stadium övergå till smyghandeln. Användes däremot förfogandelagen erfordras
enligt tekniken i nämnda lag ingen maximiprissättning.
Vad det senare fallet åter beträffar, gäller det icke allenast att förebygga
illojal varudistribution och lagring utan framförallt att betrygga livsmedelsproduktionens
fortgång och inriktning på de för folkförsörjningen viktigaste
produktionsgrenarna.
I båda de här angivna fallen har man att göra med problem, som äro så
betydelsefulla för hela befolkningen samt så svårbedömliga och växlande efter
krisförhållandena, att det synes utskottet synnerligen angeläget, att den
erfarenhet, vilken är samlad i riksdagen, icke minst på jordbrukets område,
får tillfälle att göra sig gällande. Genom att riksdagens medverkan kräves
för lagens trädande i tillämpning, kan riksdagen i samband med prövningen
av den då föreliggande situationen utöva inflytande på den omfattning, i
vilken lagen bör bringas i tillämpning, och det sätt, på vilket detta sker.
De utredningar, som i detta hänseende erfordras, äro, enligt vad som meddelats
utskottet, ännu ej slutförda.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag
icke kunnat av riksdagens i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga följande förslag till
Maximiprislag.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning.
2—13 §§ jämte övergångsbestämmelserna lika med Kungl. Majis förslag.»
398067. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.