Första lagutskottets utlåtande Nr 31.

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av
lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 244,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Hedlund i Östersund m. fl.
hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till sådan ändring av lagen den 7 december 1934 om tillsättning
av prästerliga tjänster att bestämmelsen örn prästval utgår vid sådan
tillsättning av kyrkoherdetjänst, som avses i 41 § 4 mom.

Beträffande de skäl som ligga till grund för motionärernas hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionen.

Enligt lagen den 7 december 1934 om tillsättning av prästerliga tjänster
gäller i fråga om kyrkoherdetjänst att, sedan ansökningstiden utgått, domkapitlet
skall å förslag uppföra tre av de sökande, vilka därefter skola avlägga
predikoprov Å därefter hållen frågodagsförrättning äger församlingen
kalla s. k. fjärde provpredikant, vilken uppföres på förslaget och får avlägga
predikoprov. Valförrättning hålles sedan med församlingen.

Enligt 41 § gäller såsom huvudregel (1 mom.) att den som vid valet erhållit
de flesta rösterna skall av domkapitlet förses med fullmakt å tjänsten.
Vissa undantag härifrån upptagas i följande moment. Har vid val till kyrkoherdetjänst
fjärde provpredikant varit under omröstning, äger Kungl.
Majit liksom tidigare tillsätta tjänsten. Har därvid någon av de å förslaget
uppförda erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna och därjämte minst
en femtedel av de röstberättigade deltagit i omröstningen, äger Kungl. Majit
utnämna någon av do å förslaget uppförda (2 inom.), under det att i annat
fall Kungl. Majit äger utnämna antingen en av de å förslaget uppförda eller
ock någon till tjänsten behörig präst som anmält sig såsom sökande direkt
hos Kungl. Majit (3 inom.). Härjämte skall (enl. 4 inom.), oavsett örn vid
val till kyrkoherdetjänst fjärde provpredikant varit under omröstning eller
ej, sådan tjänst var tredje gång den är ledig tillsättas av Kungl. Majit, som
därvid äger att till tjänsten utnämna antingen en av de å förslaget uppförda
eller ock någon till tjänsten behörig präst som anmält sig som sökande hos
Kungl. Majit. Jämväl beträffande domprostbefattning tillkommer tillsättningsrätten
Kungl. Majit (5 morn.).

Motionärerna åsyfta att prästval icke skall förekomma vid s. k. tredjegångstillsättning
enl. 41 § 4 morn.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 31.

1

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 31.

Till belysande av detta lagrums förhistoria må anmärkas följande.

Vid 1925 års kyrkomöte framlades i särskilda motioner av prosten E.
Leufvén och biskopen Viktor Rundgren m. fl. vissa riktlinjer för en prästvalsrefonn,
vilka pläga sammanfattas under benämningen Leufvén-Rundgrens
linje. Denna linje gick ut på, att var tredje gång en kyrkoherdetjänst
bleve ledig densamma efter ansökan skulle på förslag av domkapitlet
men utan prov och val tillsättas av Konungen. Berörda linje vann
viserligen icke kyrkomötets anslutning men kom att spela en framträdande
roll i den följande diskussionen. Tanken på en tredjegångstillsättning utan
föregående församlingsval avvisades emellertid i det förslag till lag angående
tillsättning av prästerliga tjänster m. m., som avgavs år 1932 av tillkallade
sakkunniga (statens offentliga utredningar 1932:35). I betänkandet uttalades,
att en reform enligt Leufvén-Rundgrens linje komme att innebära ett
icke oväsentligt brytande med den historiska utvecklingen å förevarande område
samt att den risken icke torde vara utesluten, att i sådana fall, då en
kyrkoherdetjänst skulle tillsättas utan att församlingen haft tillfälle att genom
val uttala sig i frågan, den utnämnande myndigheten komme att fästa
alltför stort avseende vid vederbörandes tjänstålder och formella meriter,
under det att andra kvalifikationer av måhända större betydelse med hänsyn
till den ifrågavarande tjänstens behov icke komme att vinna tillräckligt
beaktande. De sakkunniga ansåge det följaktligen icke böra ifrågakomma
att i större eller mindre utsträckning fråntaga församlingarna deras rätt att
genom val medverka vid tillsättning av prästerliga befattningar.

Vid lagärendets föredragning i statsrådet den 9 februari 1934 ansåg sig
departementschefen i huvudsak kunna instämma i vad de sakkunniga sålunda
anfört. I fråga örn den av honom förordade utvidgningen av den
kungliga utnämningsrätten genom tredjegångsregeln anförde departementschefen
härjämte, att då enligt 1910 års prästvalslag i alla de tämligen ofta
förekommande fall, där fjärde provpredikant varit under omröstning, församlingens
val icke vore avgörande utan utnämningsrätten förbehållits
Kungl. Majit, det icke torde vara ägnat att väcka betänkligheter, att denna i
prästvalslagen redan förekommande princip örn utnämningsrättens överlämnande
till Kungl. Majit erhölle en mera vidsträckt användning. Det
vore nämligen alldeles givet, att vid utnämningsrättens utövande stort avseende
alltid mäste fästas vid den anslutning, som någon av de å förslaget
uppförda kunde hava vunnit vid församlingsvalet.

De synpunkter, som departementschefen anfört i fråga örn betydelsen av
församlingsvalet vid tredjegångstillsättning, underströkos ytterligare vid behandlingen
i 1934 års riksdag av det genom propositionen nr 154 framlagda
förslaget till ny prästvalslag. Första lagutskottet, till vars handläggning propositionen
hänsköts, anförde i avgivet utlåtande, nr 60, att utskottet hyst
stor tvekan, huruvida det kunde låta sig göra att i enlighet med departementschefens
förslag låta Konungen — bortsett från de fall då fjärde provpredikant
varit under omröstning — tillsätta kyrkoherdetjänst var tredje
gång utan att därigenom den rätt, som i flertalet församlingar av ålder till -

Första lagutskottets utlåtande Nr, 31.

3

kommit menigheten, träddes för nära. Utskottet hade dock kommit till den
uppfattningen, att en lösning, som tillgodosåge de av utskottet anförda synpunkterna,
syntes närmast kunna vinnas i anknytning till den i propositionen
föreslagna linjen under förutsättning, att Konungen vid utövandet av
den utnämningsrätt, som skulle tillkomma honom, toge vederbörlig hänsyn
till församlingarnas vilja. Utskottet förordade fördenskull departementschefens
förslag i förevarande avseende, under uttalande av den bestämda
förväntan, att i de fall, då utnämningsrätten tillkomme Konungen, församlingens
val likväl komme att tillmätas ett väsentligt inflytande på tjänstens
tillsättning, där det visade en under avsevärt deltagande tydligt uttalad mening
och valresultatet icke skulle leda till uppenbar orättvisa. Under den
följande riksdagsdebatten framfördes från åtskilliga håll synpunkter, liknande
dem motionärerna anfört, utan att dessa synpunkter dock vunno gehör
hos riksdagen.

Från lagförslagets behandling i 1934 års kyrkomöte må slutligen erinras,
hurusom kyrkolagsutskottet i sitt av kyrkomötet godkända betänkande,
nr 14, framhöll, att förslaget i fråga örn församlingarnas och prästerskapets
i vissa avseenden skiljaktiga intressen finge anses lyckligt avvägt, varvid
utskottet för församlingarnas del betonade, att dessa ju beträffande alla
tillsättningar av ordinarie präster bibehölles vid sin rätt att genom val tillkännagiva
sin mening om vem som borde ifrågakomma till deras själasörjare.

Förevarande fråga upptogs i en motion, nr 25, vid 1936 års kyrkomöte.
I betänkande, nr 8, som godkändes av kyrkomötet, avstyrkte kyrkolagsutskottet
motionen, väsentligen under hänvisning till den korta tid som förflutit
från lagens tillkomst.

Frågan framfördes ånyo i två vid 1938 års kyrkomöte väckta motioner, nr
3 och 4.

Kyrkolagsutskottet, som i behandlade motionerna, anförde i betänkande,
nr 8, följande:

»Till en början vill utskottet framhålla, att erfarenheterna av bestämmelserna
örn s. k. tredjegångstillsättning i 41 § 4 mom. i gällande lag om tillsättning
av prästerliga tjänster varit olika i olika delar av landet under de
knappa 4 år, lagen varit i tillämpning. På en del håll hava bestämmelserna fungerat
utan att giva anledning till anmärkning, medan de på andra håll haft
mindre önskvärda följder.

Hittills hava 93 kyrkoherdetjänster tillsatts enligt förevarande lagrum.
Av dessa 93 utnämnda hava 20 varit sökande utom förslaget och 73 uppförda
å förslaget. Utav sistnämnda 73 hava 51 vid valet erhållit högsta röstetalet
medan 22 vid omröstningen stannat i minoritet. Samtliga dessa 22 hava innehaft
förslagsrum framför den valde. I tre pastorat har fjärde provpredikant
kallats. I två av dessa fall hava de av församlingen kallade utnämnts,
medan i det tredje fallet en utav de av domkapitlet föreslagna utnämnts.
Fördelningen å de olika stiften av dessa tredjegångstillsättningar framgår
av nedanstående tabell.

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 31.

Tabell över tredjegångstillsättningur av kyrkoherdetjänster.

Stift

Antal

U t n ä m

Den j Annan
valde å förslag

n d

Extra

sökande

Uppsala......................

17

7

3

7

Linköping....................

7

5

2

—

j Skara ........................

5

3

1

1

Strängnäs ....................

12

8

3

1

Västerås......................

10

5

3

2

Växjö........................

6

5

—

1

! Lund ........................

10

8

—

2

Göteborg......................

6

3

1

2

Karlstad......................

6

1

3

2

Härnösand....................

6

1

4

1

Luleå ........................

4

3

1

—

Visby ........................

1

1

—

—

Stockholm....................

3 ''

1

1

1

Hela riket

93

51

22

20

Motionärerna hava framhållit bl. a. följande. Prästvalets särställning vid
tredjegångstillsättning ledde till antingen likgiltighet för röstning eller häftig
agitation. I förra fallet ansåge församlingen det lönlöst att rösta, enär
Kungl. Majit likväl komme att utnämna den sökande, som enligt Kungl. Majits
mening vöre den mest meriterade, vilken person eventuellt ej ens provpredikat
och varit i fråga vid valet utan anmält sig såsom sökande utom förslaget.
Här hade röstningen nedsjunkit till en tom formalitet. I senare fallet ville
man försäkra sig örn ett så stort röstetal för en viss kandidat, att dennes utnämning
i möjligaste mån säkerställdes. Då förelåge risken, att församlingslivet
för lång tid framåt uppreves, därest utnämningen komme att gå emot
röstmajoriteten. Bestämmelserna örn val i detta fall skapade därför ofta en
ej oförklarlig bitterhet i församlingen.

Mot förslaget om uteslutande av bestämmelsen om val vid tredjegångstillsättning
har anförts att nämnda förslag dock innebär en rubbning av den
princip som hittills varit gällande, nämligen att församlingen genom val
har att giva tillkänna sin mening örn den som skall bliva församlingens
präst. Denna församlingarnas valrätt måste betraktas såsom en stor tillgång
för det svenska folket och innebär, principiellt sett, att prästen blir djupare
förankrad i sin församling, än örn han kommer dit så att säga kommenderad
av en högre myndighet. Från denna synpunkt har man hållit före, att
man endast i yttersta nödfall bör rubba på valprincipen, enär en dylik rubbning,
en gång företagen, kan medföra att valprincipen över huvud tränges
undan. Fråga är örn verkligen ett sådant nödfall föreligger beträffande
tredjegångstillsättningen. Mot den uppfattningen att dylikt nödfall föreligger
har man anfört, att om vid ett prästval stor röstsplittring förevarit, församlingen
icke torde anse valprincipen desavuerad, därest Kungl. Majit
skulle utnämna någon, som icke varit underställd församlingens val. Tvärtom
torde det ha varit så, att församlingen i sin helhet blivit nöjd med att
ingen av dem, som varit föremål för val, blev utnämnd. I själva verket torde
det endast ha varit mycket få fall, att en präst som vid valet endast er -

Första lagutskottets utlåtande Nr 31.

5

hållit ett fåtal röster har blivit utnämnd, varigenom således valprincipen vid
tredjegångstillsättning skulle lia blivit diskrediterad. Vidare kan framhållas,
att tredjegångstillsättning i regel förekommer så sällan i en och samma
församling, att även örn Kungl. Maj:ts utnämning skulle kännas såsom en
oförrätt, detta måste vara glömt av den generation, som skall rösta vid nästa
tredjegångstillsättning.

Om valet vid tredjegångstillsättning avskaffas, måste proceduren, huru vid
ifrågavarande tillsättningar skall tillgå, närmare bestämmas. För att åstadkomma
en ersättning för det bortfallna valet har man föreslagit att församlingen
dock borde få giva sin mening tillkänna på något sätt. Den möjligheten
har framkastats att församlingens kyrkoråd eller kyrkofullmäktige skulle
få tillfälle att avgiva ett motiverat förord, en utväg som dock av olika
skäl förefaller mindre tilltalande. Så har hittills varje församlingsmedlem
genom deltagande i omröstningen fått göra sin mening gällande, och det är
alt antaga, att därest kyrkoråd eller kyrkofullmäktige skulle avgiva något
förord, enskilda församlingsmedlemmar skulle söka genom petitionslistor
utöva inflytande vid tillsättningen av befattningen i fråga. Ett maskerat
val skulle komma till stånd, vilket endast skulle verka förvirrande beträffande
själva valprincipen.

I så fall vore att föredraga, att Kungl. Majit utan några slags mellanformer
av val, sedan domkapitlet i vederbörlig ordning hade upprättat förslag,
utnämnde till den lediga befattningen. Fråga uppstår då, huru förfaras skall
med dem, som, enligt nu gällande bestämmelser, kunna utom förslaget söka
den lediga befattningen. För närvarande inlämnas dylika ansökningar, sedan
val har hållits. Bortfaller valet, böra alla ansökningar rimligtvis inlämnas
samtidigt. Några skäl för en sådan omgång, att domkapitlet efter en första
ansökningstid och sedan domkapitlet upprättat förslag skulle invänta en
andra ansökningstid, kunna näppeligen förebringas. I varje fall, antingen
det bleve en ansökningstid eller tvenne, måste de nuvarande bestämmelserna
angående dem, som äro berättigade att söka utom förslaget, omarbetas,
och förslag till dylik omarbetning föreligger icke.

Örn vid tredjegångstillsättningar Kungl. Majit skulle utnämna utan föregående
val av församlingen, så måste man utan tvivel räkna med att situationen
vid utnämningen icke kommer att bliva densamma som vid nuvarande tredjegångstillsättningar.
Valproceduren utövar nu en stark sovring med avseende
på dem, som söka den lediga befattningen. Valets bortfallande skulle säkerligen
locka många sökande, som önskade erhålla transport till ett vålberget
pastorat — erfarenheten ger vid banden, att en präst numera i första hand
för sina barns uppfostran söker transport, nämligen till pastorat, där läroverk
finnes eller är så beläget, att kommunikationerna möjliggöra barnens
skolgång på ort med läroverk. Ökningen av antalet sökande vid tredjegångstillsättning
skulle lätt kunna motverka det syftemål, som man velat nå
just genom tredjegångstillsättningarna.

Å andra sidan är det oförnekligt ali i en stor församling, där valproceduren
med nödvändighet måste bliva omständlig, val vid tredjegångstillsättningen
under givna omständigheter kan te sig meningslöst och väcka olust
beträffande valprincipen över huvud. Detsamma kan självfallet inträffa
också i mindre församlingar, där valet åsamkar mindre besvär än i en stor
stadsförsamling. Flir att i någon mån undanröja dessa olägenheter kunde
det tänkas, att församling vid tredjegångstillsättningar tillfrågades, örn man
ville, att val skulle äga rum, varigenom klart markerades skillnaden mellan
val vid tredjegångstillsättning och vid andra tillfällen.

Utskottet, som övervägt de skäl, sorn anförts för och emot förslaget,
inser till fullo det förfång för själva valprincipen och de olägenheter i

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 31.

övrigt, som dessa val innebära. Mot förslaget talar emellertid dels det
principelit betänkliga i att beröva församlingarna rätt att rösta, dels
svårigheten att finna någon lämplig form för den församlingens opinionsyttring,
som eventuellt bör träda i stället för valen, dels nödvändigheten att
vid valens avskaffande skapa nya bestämmelser för rätten att ansöka utom
förslaget och dels risken, att antalet sökande till begärliga befattningar skall
svälla ut och förrycka utnämningarna.

Enligt utskottets mening hava ifrågavarande bestämmelser varit i tilllämpning
för kort tid, för att man skall kunna avgöra, huru de nackdelar,
bestämmelserna medföra, skola kunna avhjälpas.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde kyrkolagsutskottet, att motionerna
icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd.

Vid kyrkolagsutskottets betänkande voro fogade reservationer

dels av herr Nygren, som anfört:

»Då kyrkolagsutskottet medgivit, alt betydande nackdelar äro förenade
med den nuvarande ordningen vid tredjegångstillsättning, anser jag, att utskottet
bort tillstyrka den begärda utredningen.»;

dels ock av herr Söderlind, som anfört:

»Olägenheterna av ifrågavarande ordning vid de s. k. tredjegångstillsättningama
torde numera vara obestridliga. Desamma ifrågasättas ej heller
av kyrkolagsutskottet i dess föreliggande utlåtande. Såtillvida har utskottet
nu intagit en annan ståndpunkt än 1936 års kyrkolagsutskott. 1936 års
kyrkolagsutskott uttalade nämligen, att det icke varit möjligt att under den
korta tid, lagen hunnit verka, samla tillräckliga erfarenheter för att kunna
bedöma lagens verkningar. Nu vitsordar utskottet, att ifrågavarande bestämmelser
medföra förfång för valprincipen samt även i övrigt medföra
olägenheter och nackdelar. Utskottet anser emellertid, att ifrågavarande
bestämmelser varit i tillämpning för kort tid för att man skall kunna avgöra,
huru dessa nackdelar skola kunna avhjälpas.

Jag vill härtill anmärka, att, då man — i likhet med utskottet — inser
och erkänner förefintliga nackdelar hos ett visst system, konsekvensen i
stället bort bliva ett tillstyrkande av motionerna, vari ju i sak begäres en
utredning angående dessa nackdelars undanröjande. Att låta ett konstaterat
missförhållande fortsätta i syfte att en fortsatt erfarenhet skall utvisa
lämpligaste sättet för missförhållandets avhjälpande, synes kunna innebära
ett äventyrande av viktiga intressen — i detta fall intresset av att den allmänna
uppfattningen örn prästvalens betydelse och vikt icke förringas eller
omintetgöres — samt därjämte måhända innebära ett visst underskattande
av vederbörande myndigheters förmåga att under den föreslagna utredningsformen
taga ståndpunkt till spörsmålet i fråga.

Jag anser förty, att utskottet bort föreslå kyrkomötet att i underdånig
skrivelse hemställa örn den begärda utredningen.»

Kyrkolagsutskottets hemställan bifölls av kyrkomötet med 38 röster mot
19, vilka avgåvos för ett av herr Söderlind under överläggningen framställt
yrkande att kyrkomötet skulle besluta att i underdånig skrivelse anhålla örn
den utredning som begärts i de i ämnet väckta motionerna.

Enligt för utskottet tillgängliga uppgifter rörande de fall, i vilka Kungl.
Maj:t under år 1938 tillsatt kyrkoherdetjänst — därav i ett fall fjärde
provpredikant kallats — har i 20 av samtliga 43 fall Kungl. Maj:t utnämnt

Första lagutskottets utlåtande Nr 31.

7

den sökande, som vid valet erhållit högsta röstetalet; i 17 fall hade den
utnämnde även erhållit biskopens och domkapitlets eller enderas förord.
I 10 fall har sökande på förslaget utnämnts, därav i samtliga fall med undantag
av ett i enlighet nied förordet. I 13 fall har en på förslaget uppsatt
sökande som ej erhållit högsta röstetalet utnämnts, därav i 4 fall med och
i 9 fall emot förordet.

I förevarande motion anföres bland annat:

»Bestämmelsen om val vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst har
— därom lämnar erfarenheten under den relativt korta tid, som lagen tilllämpats,
tillräckliga vittnesbörd — medfört olägenheter av så allvarlig art,
att en lagändring synes oss påkallad.

Det ligger i sakens natur, att det ej alltid går att upprätthålla den princip,
på vilken tredjegångstillsättningen vilar, och samtidigt tillgodose de
intressen, som kommit till uttryck vid valet.

I större församlingar och i församlingar med stora avstånd är valet förenat
med rätt stora uppoffringar av tid och även kostnader för de valbeiättigade.
Det kan därför ifrågasättas, örn denna besvärliga procedur bör äga
rum, när det i alla fall blott är fråga örn konsultativt val. Därtill kommer
att väljarna i allmänhet förbise valets konsultativa karaktär och gripas därför
av harm och missmod, då majoritetskandidaten får vika för den präst,
som Kungl. Majit funnit vara mera förtjänt av ämbetet. -— -—-

Givetvis måste en reform av här berörd innebörd medföra reviderade regler
för tredjegångstillsättning. Sålunda kan det möjligen böra övervägas
örn — såsom ersättning för val — vederbörande kyrkoråd kunde få rätten
att om rådet så önskar rådgivande uttala sig örn de sökande. Detta en detaljfråga
som liksom de detaljfrågor, som rullades upp vid kyrkomötet, bör
utredas i samband med en utredning av huvudfrågan: valets avskaffande.

En lagändring i här berörd riktning upphäver icke principen om församlings
rätt att själv välja sin präst, eftersom denna princip i fråga örn de
ämbeten, som tillsättas av Kungl. Majit, är genom 1934 års lag realiter upphävd.

Att bibehålla en bestämmelse, som utan att tjäna något praktiskt ändamål
visat sig vålla irritation och i hög grad verka störande för ett harmoniskt
församlingsliv, finna vi olyckligt.»

Enligt gällande bestämmelser örn tillsättning av kyrkoherdetjänst skall
sådan tjänst var tredje gång den är ledig tillsättas av Kungl. Majit. Även
vid dessa s. k. tredjegångstillsättningar skall i vanlig ordning tjänsten kungöras
till ansökan ledig, förslag upprättas av domkapitlet samt val av församlingen
ske. Kungl. Majits utnämningsrätt är i dessa fall ej inskränkt
till dem som uppförts på förslaget eller ens dem som inom den stadgade
ansökningstiden sökt tjänsten, utan Kungl. Majit kan utnämna någon som
efter valet anmält sig såsom sökande direkt hos Kungl. Majit. Av uttalandena
vid tillkomsten år 1934 av reglerna örn tredjegångstillsättning framgår,
att därmed avsågs att möjliggöra placering av prästmän som, ehuru
förtjänta, av olika anledningar hade svårighet att med tillämpning av valsystemet
vinna befordran.

Denna princip att tillsättning av kyrkoherdetjänst i vissa regelbundet återkommande
fall skall tillkomma Kungl. Majit torde vara erforderlig för att

Utskottet.

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 31.

undanröja de ojämnheter och orättvisor som skulle kunna uppstå med ett
tillämpande över hela linjen av principen örn församlingens rätt att själv
utse sin präst. Det bör dock därvid tillses att bestämmelserna äro så utformade
att ej olägenheter i andra avseenden uppkomma. Det synes nu allmänt
medgivas att vissa mindre önskvärda följder av bestämmelsen örn
val vid tredjegångstillsättning framträtt. I de fall, då Kungl. Majit frångår
församlingens val och eventuellt utnämner någon som ej ens sökt
tjänsten inom den stadgade ansökningstiden, kan valproceduren lätt komma
att för församlingsmedlemmarna framstå såsom en onödig, understundom
rätt besvärlig formalitet. Och då skillnaden mellan val vid tredjegångstillsättningar
och vanliga prästval ofta ej står fullt klar för den enskilde
församlingsmedlemmen, kan nyssnämnda förhållande inverka ofördelaktigt
på valdeltagandet vid de regelmässiga prästvalen med risk att hela
valsystemet råkar i misskredit. De invändningar, som rests mot en reform
på området, torde väsentligen motiveras därmed att svårigheter skulle föreligga
att utforma lämpliga nya regler för de avsedda tredjegångstillsättningarna.
Dessa svårigheter synas emellertid icke oöverkomliga, och frågan
är enligt utskottets mening av den vikt att en utredning bör komma till
stånd. Det kan icke förväntas att ett uppskov med frågan skulle skapa
bättre förutsättningar för dess lösning. Med hänsyn till att, av tillgängliga
uppgifter att döma, de fall som avsetts att regleras genom tredjegångstillsättningarna
äro betydligt fåtaligare än hela antalet tredjegångstillsättningar
— i över hälften av fallen har Kungl. Majit utnämnt den av församlingen
valde —• synes det böra tagas under övervägande huruvida icke
Kungl. Majits tillsättningsrätt skulle kunna begränsas till ett mindre antal
fall än nu är stadgat samtidigt som valproceduren i dessa fall underlåtes.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning angående
ändrade bestämmelser för s. k. tredjegångstillsättning av
kyrkoherdetjänst samt om framläggande av de förslag vartill
utredningen kan föranleda.

Stockholm den 9 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson*, Wagnsson, Ewerlöf,
Gärde, Karl Johan Olsson, Verner Andersson och Brandt;

från andra kammaren: herrar Bergquist*, Lindqvist, Hedlund i Östersund och Lindmark,
fru Östlund samt herrar Ryberg, Olsson i Mellerud och Gezelius.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande Nr 31.

9

Reservationer:

dels av herrar Karl Emil Johanson, Ewerlöf, Gärde, Lindqvist och Lindmark,
vilka anfört:

»Att systemet med tredjegångstillsättningar utgör ett behövligt komplement
till huvudregeln om församlingarnas rätt att själva utse sina präster, därom
synas vara alla ense. Emellertid bör man icke inskränka nämnda rätt för
församlingarna mer än som verkligen är av förhållandena påkallat. Vid
tillkomsten år 1934 av de gällande bestämmelserna om tredjegångstillsättning
anslöt sig första lagutskottet till det framlagda förslaget under den förutsättningen,
att Kungl. Majit vid utövandet av den utnämningsrätt, som
skulle tillkomma Kungl. Majit, toge vederbörlig hänsyn till församlingarnas
vilja. Utskottet uttalade tillika den bestämda förväntan att i de fall, då utnämningsrätten
tillkomme Kungl. Majit, församlingens val likväl komme att
tillmätas ett väsentligt inflytande på tjänstens tillsättning, där det visade en
under avsevärt deltagande tydligt uttalad mening och valresultatet icke
skulle leda till uppenbar orättvisa. Erfarenheterna under den tid bestämmelserna
varit i tillämpning visa också att Kungl. Maj :t kunnat i flertalet fall
följa församlingarnas genom valet uttalade vilja. Tillräckliga tillfällen att
placera sådana prästmän, som tredjegångstillsättningsinstitutet avsåg att bereda
befordringsmöjligheter, synes Kungl. Majit hava i de fall, då valdeltagandet
varit allenast obetydligt eller stor splittring bland de röstande förelegat.
Det framgår härav att även vid tredjegångstillsättningarna valet har
en uppgift att fylla. Enstaka fall, där missförhållanden yppa sig, torde näppeligen
kunna undvikas ens med en annan ordning för dessa tillsättningar.
Det torde jämväl böra framhållas, att vissa av de skäl, som förebragts för ett
avskaffande av valet vid tredjegångstillsättningar, kunna synas riktade mot
valprincipen överhuvud. Vi finna det försiktigast att avvakta ännu en tids
erfarenhet av tillämpningen av reglerna om tredjegångstillsättningar och få
alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»

dels ock av herr Gezelius beträffande motiveringen till utskottets hemställan.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 31.

2