Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse
av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta motioner, nr 169 i första kammaren av herr Emil Andersson
m. fl. och nr 246 i andra kammaren av herr Ryling m. fl. I motionerna,
vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen ville för sin del besluta
att 7 § 2 mom. lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond skall hava
följande ändrade lydelse:

»Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkastning
tagas i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning
av 9 § (löneboställets normalavkastning), samt avkastningen av fond,
som förvaltas av pastorat, beräknas till den procent, lägst två och högst
fem, av fondens kapital, som Konungen bestämmer.»

Den nu gällande formuleringen av ifrågavarande moment avviker från
den föreslagna allenast därutinnan att det lägsta procenttal för fondavkastningen,
som Kungl. Maj:t äger bestämma, utgör tre.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för motionärernas förslag får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.

Genom 1932 års reform på den ecklesiastika boställslagstiftningens
område genomfördes en genomgripande omreglering av bestämmelserna
om förvaltningen av de för prästerskapets avlönande avsedda medlen,
främst prästboställena, och om sättet för prästlönekostnadernas bestridande.
I förstnämnda hänseende innebar den nya ordningen i huvudsak,
att förvaltningen av prästboställena anförtroddes åt pastoraten
under kontroll av stiftsnämnder. Vidare vidgades möjligheterna till
försäljning av kyrklig jord. Köpeskillingen för ett försålt prästboställe
skall fonderas. Sådan fond ävensom annan fond, som är prästlönetillgång
för visst pastorat, skall förvaltas av pastoratet samt göras räntebärande
på sätt örn omyndigs medel är föreskrivet; vill pastoratet placera
fondmedel på annat sätt, skall pastoratet inhämta tillstånd därtill

Bihang till riksdagens ''protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 30.

1

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

av domkapitlet (22 § 2 mom. lagen örn reglering av prästerskapets avlöning).

I fråga örn bestridandet av prästlönerna, vilket liksom tidigare principiellt
skulle ankomma på pastoraten, genomfördes år 1932 följande
ordning: I första hand skall därtill användas avkastningen av vederbörande
pastorats boställen och andra lokala prästlönetillgångar (fondräntor,
avgälder). I andra hand skola anlitas uttaxerade belopp (församlingsavgifter)
till ett öretal för skattekrona som Kungl. Majit för
varje år bestämmer. Erfordras ytterligare belopp, erhåller pastoratet tillskott
därför av kyrkofonden; uppstår åter överskott å avkastningen av
pastoratets prästlönetillgångar, skall hälften därav inlevereras till kyrkofonden.
För att möjliggöra balansering av kyrkofondens inkomster och utgifter
skall av varje pastorat till kyrkofonden inlevereras allmän kyrkoavgift;
dennas grundbelopp är 15 öre för skattekrona, och Kungl. Majit bestämmer
årligen hur stor del av grundbeloppet som skall för året uttagas.

Mellanhavandet mellan det enskilda pastoratet och kyrkofonden fastställes
årligen genom avräkning som upprättas av stiftsnämnden. Vid
bestämmandet av huruvida pastoratet skall erhålla tillskott från kyrkofonden,
skulle — enligt 7 § 2 mom. i lagen örn kyrkofond i dess lydelse
av år 1932 — löneboställes avkastning tagas i beräkning med belopp,
som fastställts med tillämpning av 9 § (löneboställets normalavkastning),
samt avkastningen av fond, som förvaltas av pastorat, beräknas till fyra
procent av fondens kapital. Vid bedömande av frågan huruvida överskott
å pastorats prästlönetillgångar förefinnes, har man däremot att
räkna med den verkliga avkastningen.

Av uttalandena vid tillkomsten av nyssnämnda bestämmelser i kyrkofondslagen
örn beräkningen av avkastningen av pastorats prästlönetillgångar
må anföras följande.

I propositionen nr 187 till 1932 års riksdag med förslag till ecklesiastik
boställsordning m. m. anförde föredragande departementschefen
bland annat:

»Uppskattningen av ett normalvärde å boställsavkastningen tjänar
framför allt ändamålet att möjliggöra, att tillskotten ur kyrkofonden
till pastoraten bliva oberoende av den större eller mindre omsorg, som
pastoraten nedlägga på boställsförvaltningen. Detta innebär, att ett
pastorat får tillgodogöra sig den meravkastning utöver den uppskattade
normalavkastningen, som pastoratet kan bereda sig genom en omsorgsfull
boställsförvaltning, och bära de förluster, som uppkomma genom
försummelser i samma förvaltning. Örn man lade den verkliga avkastningen
till grund för beräkningen av tillskotten, komme kyrkofonden
att taga vinsterna av pastoratets omsorger samt att lida förlusterna i
följd av deras försummelser. Genom den föreslagna anordningen vinnes
jämväl, att avräkningsförfarandet mellan pastoraten och kyrkofonden —-

3

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

vilket för närvarande trots det omfattande arbete, som det kräver, dock
icke fungerar tillfredsställande — helt kan upphöra.

De föreslagna anordningarna torde medgiva en tämligen enkel handläggning
av ifrågavarande ärenden. Vid årsskiftet, då maximum för församlingsavgifterna
skall fastställas för det kommande året, har man
kännedom örn hur stora belopp, som under det förflutna året utbetalts
i tillskott, vilka pastorat, som åtnjutit tillskott, samt mellan de två
åren inträdd förändring i antalet skattekronor. På grundval härav är
det möjligt att utan större besvär göra en tillräckligt noggrann överslagsberäkning
av huru lågt högsta församlingsavgiften kan sättas. Sedan
detta fastställts, kan ett biträde hos domkapitlet med tillhjälp av en
matrikel över prästlönerna, en längd över skatteunderlaget i stiftets
pastorat, en liggare över normalvärdena å avkastningen av löneboställena
och uppgifterna från pastoraten om avlöningsfondernas kapitalbelopp
lätteligen räkna ut, hur stora tillskotten bliva, varefter de utsändas
i postanvisning eller check. Att ytterligare förenkla detta förfarande
torde vara omöjligt. Då skatteunderlaget i pastoraten årligen växlar,
måste nämligen, även om högsta församlingsavgiften fixeras för fleråriga
perioder, tillskotten årligen uträknas.

För stadgandet örn ett normalvärde å fondavkastning tala enligt min
mening samma skäl, som föranlett en sådan anordning beträffande boställsavkastningen».

Mot dessa uttalanden gjorde riksdagen år 1932 icke någon erinran.

Genom lag den 8 oktober 1935 erhöll 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond
sin nu gällande lydelse, enligt vilken avkastningen av fond, som
förvaltas av pastorat, skall vid bestämmandet av huruvida pastoratet
skall erhålla tillskott till kyrkofonden beräknas till den procent, lägst
tre och högst fem, av fondens kapital, som Kungl. Majit bestämmer.
Angående tillkomsten av denna lag må nämnas följande.

I en vid 1934 års kyrkomöte väckt motion, nr 2, hemställdes, att
kyrkomötet för dess del måtte besluta ändring av nyssnämnda lagrum
av innebörd, att avkastningen af fond, som förvaltades av pastorat,
skulle beräknas till minst tre, högst fyra procent av fondens kapital,
samt att Kungl. Majit inom dessa gränser årligen skulle bestämma
räntesatsen.

Över motionen avgav statskontoret den 21 november 1934 utlåtande,
därvid ämbetsverket anförde i huvudsak följande:

Den i föreliggande motion ifrågasatta nedsättningen i procenttalet
skulle medföra en minskning av avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar
och alltså en motsvarande ökning av tillskotten ur kyrkofonden.

Enligt 8 § kyrkofondslagen skall tillses, att kyrkofondens inkomster
under året såvitt möjligt bliva lika stora som dess utgifter. En ökning
av fondens utgifter borde sålunda medföra höjning av den del av den
allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp, som skall för året uttagas. Såsom

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

framgår av vad nedan visas, torde emellertid ifrågavarande inkomstminskning
för kyrkofonden icke vara av större betydelse för de beräkningar,
som läggas till grund för allmänna kyrkoavgiftens bestämmande,
och på grund härav endast undantagsvis komma att påverka resultatet
av densamma.

Enligt av stiftsnämnderna för ecklesiastikåret 1934/35 uppgjorda avräkningslängder
utgör den efter fyra procent beräknade avkastningen
av fonder tillhörande pastorat, vilka hava att för ecklesiastikåret utbekomma
tillskott av kyrkofonden, i runt tal 263,000 kronor. Avkastningen
av samma fonder beräknad efter tre procent skulle utgöra 197,250 kronor.
Skillnaden mellan dessa belopp, 65,750 kronor, utgör alltså det
ytterligare tillskottsbelopp, kyrkofonden skulle hava haft att utbetala,
därest ifrågavarande avkastning för ecklesiastikåret 1934/35 beräknats
efter tre procent.

I sitt den 1 september 1934 avgivna utlåtande angående beräkning av
den allmänna kyrkoavgiften för ecklesiastikåret 1935/36 m. m. hava
kammarkollegiet och statskontoret beräknat, att kyrkofondens utgifter
skulle för samma ecklesiastikår överstiga dess inkomster med ett belopp
av i runt tal 5,196,000 kronor. Fördelat på skattekronornas antal i hela
riket, 39,207,306 kronor, motsvarade detta en utdebitering av 13,24 öre
per skattekrona. I enlighet med ämbetsverkens förslag har Kungl. Maj:t
den 24 september 1934 bestämt, att allmän kyrkoavgift skall för ecklesiastikåret
1935/36 uttagas med 13 öre för skattekrona.

Därest vid ovanberörda kalkyl avkastningen å nu ifrågavarande fonder
beräknats efter tre procent i stället för fyra procent, borde detta
hava medfört en ökning av kyrkofondens utgifter med i stort sett samma
belopp som för ecklesiastikåret 1934/35 eller 65,750 kronor. Skillnaden
mellan fondens utgifter och inkomster skulle då uppgå till 5,261,750
kronor, vilket belopp, fördelat på samma antal skattekronor, skulle
motsvara en utdebitering av 13,42 öre per skattekrona. Även i detta
fall skulle sannolikt allmänna kyrkoavgiften hava bestämts till 13 öre
per skattekrona.

Statskontoret finner i likhet med motionärerna skäl tala för att den
ränta, varom nu är fråga, någorlunda anpassas efter läget på den allmänna
lånemarknaden. Enligt ämbetsverkets förmenande skulle detta
önskemål lämpligast tillgodoses därigenom, att befogenhet lämnas Kungl.
Majit att med hänsyn tagen till vid olika tider rådande allmänna förhållanden
besluta den ändring i räntesatsen, som kan av dessa anses
betingad. Att, såsom i motionen föreslagits, uppdraga vissa gränser för
den ränta, som må förekomma, och i lag bestämma dessa till tre och
fyra procent synes statskontoret icke böra i första hand förordas.

Med denna uppfattning i den föreliggande frågan skulle statskontoret
vilja föreslå, att de i 7 § andra stycket lag om kyrkofond den 30 augusti
1932 förekommande orden »beräknas till fyra procent av fondens kapital»
utbytas mot orden »beräknas till den procent av fondens kapital, vilken
Konungen bestämmer».

Skulle emellertid motionärernas förslag att vissa gränser böra bestämmas
för räntesättningen anses vara att föredraga, synes det statskontoret,
att, därest minimigränsen fastställes till tre procent, gränsen uppåt
samtidigt bör sättas till fem procent.

5

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

I betänkande den 23 november 1934 i anledning av ovannämnda motion
anförde kyrkolagsutskottet i huvudsak följande:

Skulle ett pastorat icke lyckas placera sina ifrågavarande fonder till fyra
procents ränta, nödgas pastoratet själv täcka ränteskillnaden med egna
tillgångar eller, i sista hand, med uttaxerade medel. Det är uppenbart,
att det nu rådande låga ränteläget och den förefintliga tendensen till
ytterligare räntesänkning gör det ytterst vanskligt för pastoraten att
ernå den av lagen förutsatta förräntningen av fyra procent. Åtskilliga
pastorat med större prästlönefonder torde därför redan nu årligen lida
förluster på grund av ifrågavarande föreskrift. I likhet med motionärerna
och statskontoret anser därför utskottet det vara önskvärt, att den i
kyrkofondslagen föreskrivna räntesatsen för prästlönefonderna göres rörlig.
Av statskontorets utlåtande framgår, att hänsyn till kyrkofondens
ekonomiska ställning icke förhindrar införandet av en sådan anordning.

Då det tillkommer Kungl. Majit att bestämma såväl det i 7 § kyrkofondslagen
omförmälda öretalet (»maximum för försam linga avgifterna»)
som den allmänna kyrkoavgiften, synes det böra överlämnas åt Kungl.
Majit att fastställa jämväl nu förevarande räntesats.

Beträffande slutligen frågan, huruvida räntesatsens rörlighet bör vara
fullständig eller örn gränser därför böra i lagen utstakas, anser utskottet,
att i såväl pastoratens som kyrkofondens intresse vissa gränser för räntesatsens
variationer böra föreskrivas. I sådant avseende ansluter sig utskottet
till statskontorets alternativa förslag örn rörlighet mellan tre och fem
procent.

Utskottet, som upprättat lagförslag i ämnet, hemställde, att kyrkomötet
måtte för sin del antaga detta förslag, vilket sålunda innebar, att
ifrågavarande fondavkastning skulle beräknas till den procent, lägst tre
och högst fem, av fondens kapital, som Konungen bestämde.

Detta lagförslag blev av kyrkomötet antaget.

Sedan jämväl riksdagen antagit lagförslaget, utfärdades ovannämnda
lag av den 8 oktober 1935.

Ifrågavarande procenttal har alltsedan ingången av år 1936 enligt
Kungl. Majits förordnande utgjort tre och en halv procent.

Förevarande spörsmål örn bestämmandet av procenttalet för fondavkastning
äger samband med frågan örn dessa fonders placering. Såsom
förut nämnts stadgas i 22 § 2 mom. lagen örn reglering av prästerskapets
avlöning, att fond, som är prästlönetillgång för visst pastorat, skall
förvaltas av pastoratet samt göras räntebärande på sätt örn omyndigs
medel är föreskrivet ävensom att, om pastoratet vill placera fondmedel
på annat sätt, pastoratet skall inhämta tillstånd därtill av domkapitlet.

Lagrummet erhöll denna lydelse genom 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning.
I Kungl. Majits proposition (nr 187) till 1932 års riksdag

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m. föreslogs upptagande
i 22 § prästlönelagen av de bestämmelser, för vilka nu redogjorts.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott, som behandlade propositionen
och i ämnet väckta motioner, tillstyrkte i utlåtande, nr 8, visst
tillägg till 22 § prästlöneregleringslagen och anförde till motivering därav
bland annat följande:

»Att de prästerliga lönetillgångarna varit placerade i fast egendom,
förklarar, att de, ehuru till stor del härrörande från 1000- och 1100-talen, kunnat bevaras till våra dagar med bibehållet värde. Utvecklingen
har emellertid, särskilt under senare tid, medfört, att en del av
prästlönejorden kommit att utbytas mot penningfonder. De nu föreliggande
förslagen örn utvidgad möjlighet till försäljning av kyrklig jord
komma sannolikt att befordra denna utveckling. Det är därför av vikt,
att frågan om de uppstående fondernas placering i värdebeständig valuta
snarast vinner sin lösning.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna lämna visserligen det
enskilda pastoratet möjlighet att efter inhämtande av domkapitlets tillstånd
placera avlöningsfond i fast egendom, men dessa bestämmelser
äro enligt utskottets mening icke tillfyllest. Även om ett pastorat ibland
kan med tillgångarna i en liten fond inköpa ett jordområde för att därmed
arrondera sitt boställe, måste nämligen möjlighet till lämplig placering
av smärre fonder i fast egendom i de flesta fall saknas. Utskottet
anser det därför vara angeläget, att möjlighet beredes till gemensam
förvaltning av ett flertal fonder. En sådan gemensam förvaltning kan
lämpligen anförtros åt stiftsnämnderna. Dessa böra för de sammanförda
fonderna företrädesvis inköpa lämpligt belägna skogsegendomar och förvalta
dessa på avkomstgivande sätt samt redovisa avkastningen till
vederbörande pastorat.

Utskottet föreslår i enlighet med det anförda, att Kungl. Majit skall
äga föreskriva, att viss fond eller visst slag av fonder skola förvaltas
av stiftsnämnden för pastoratets räkning. Därjämte bör uttryckligen
stadgas, att sådana fondmedel skola, där ej särskilda förhållanden annat
föranleda, placeras i fast egendom eller på annat lika betryggande sätt.
De ytterligare föreskrifter, som erfordras angående sådan placering och
förvaltning av inköpt egendom, böra däremot meddelas av Kungl. Majit.»

Vid utskottsutlåtande! var på denna punkt fogad en reservation av
herr Sederholm m. fl., vilka ansett att ovanintagna stycke »Utskottet

föreslår —--meddelas av Kungl. Majit» bort ersättas med ett stycke

av följande lydelse:

»Frågan är icke så utredd och klarlagd, att utskottet kan taga slutlig
ställning till densamma. Utskottet anser nämligen, att innan riksdagen
fattar beslut i frågan, ett fullständigt förslag bör vara uppgjort och
framlagt. På grund av vad nu anförts, föreslår utskottet, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit anhåller örn utredning och förslag angående
placering av prästlönefonder i fast egendom, företrädesvis skogsegendom,
eller annan värdebeständig valuta.»

Reservationen bifölls av riksdagen, och i enlighet med reservanternas
hemställan anhöll riksdagen i skrivelse, nr 361, hos Kungl. Majit örn

7

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

utredning och förslag angående placering av prästlönefonder i fast egendom,
företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig valuta.

Kungl. Majit anbefallde den 7 september 1933 kammarkollegium att
verkställa utredning och avgiva förslag angående sådan placering av
prästlönefonder som ovan omförmäles. Kollegiet har ännu icke slutfört
sitt uppdrag.

I förevarande motioner anföres bland annat:

»Den beslutade ändringen av paragrafen var betingad av en önskan
att ifrågavarande ränta anpassades efter läget på den allmänna lånemarknaden.
Genom lagändringen gavs konungen rätt att bestämma
räntan till lägst 3 procent och högst 5 procent. Under tiden efter lagändringen
har ränteläget undergått i första hand en förändring nedåt
och därefter en stabilisering, som synes oss böra föranleda en sänkning
av det lägsta procenttal till vilket konungen äger att bestämma räntan.
Det torde sålunda vara allmänt känt, att det för pastoraten praktiskt
sett numera är omöjligt att placera inflytande medel, vilka skola fonderas,
mot en till tre procent uppgående ränta.

Mot en ifrågasatt sänkning av räntan kan kanske resas den invändningen,
att ett flertal pastorat redan lyckats placera dem tillhöriga fonder
mot en ränta, som skulle motivera ett bibehållande av den gällande
lägsta gränsen för att pastoraten icke skola tillföras en icke avsedd
vinst. Vi tro icke, att detta är fallet, utan äro förvissade om att de
flesta pastorat hava sina fondmedel placerade mot en ränta som icke
obetydligt understiger 3 procent.

Redan det förhållandet att pastoraten tvingas att uttaxera större eller
mindre belopp för täckande av sina här ifrågakomna ränteförluster torde
motivera en sänkning av den gräns nedåt, som nu är fastslagen. Det
finns emellertid skäl, som på ett mera markant sätt giva anledning till
en dylik sänkning.

För närvarande torde det icke ligga i pastoratens intresse att medverka
till de försäljningar av ecklesiastik jord, som för varje dag synas
bliva alltmer aktuella. Ännu hava pastoraten kanske icke mera allmänt
uppmärksamheten fäst därå, att ju fler försäljningar som ske från boställena
och kapital, som skall fonderas av pastoraten, således inflyter
till dessa, desto större ränteförluster åsamkas pastoraten. För pastoraten
måste det därför mycket snart framstå som en viktig angelägenhet
att skydda sig mot dessa försäljningar och de därav föranledda ränteförlusterna.
Därigenom skulle en oftast önskvärd utveckling av t. ex.
planlagda samhällen kunna försvåras eller förhindras. Vi hava oss vidare
bekant att pastorat vägrat att försälja grus från pastoratet tillhörigt
grustag endast av den anledningen, att pastoratet för varje kubikmeter
grus som försäljes tillfogas ränteförlust å inflytande köpeskillingsmedel,
vilka enligt beslut av vederbörande stiftsnämnd skola fonderas.
Dessa och andra exempel göra det klart för oss att en sänkning av den
nu gällande lägsta gränsen för räntan måste åstadkommas.

Slutligen vilja vi beröra frågan örn den av Kungl. Majit bestämda
räntesatsen. Storleken av denna prövas och avgöres årligen av Kungl.
Majit och är för närvarande fastställd till 3 ''/- procent. Kungl. Majit

8

*

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

här sålunda icke funnit skäl att utnyttja det lägsta procenttal, som nu är
möjligt att tillämpa. Att vi i allt fall finna oss böra föreslå en sänkning
<lvo denna gräns beror framför allt därpå, att vi anse oss kunna utgå
ifrån att vid en blivande omprövning av procenttalet Kungl. Majit skall
finna det nödvändigt att sänka räntesatsen åtminstone ned till den
lägsta nu möjliga gränsen. Då en ändring av ifrågakomna lagparagraf
förutsätter medgivande av kyrkomöte kan en sådan väntas draga ut på
tiden och då det vidare av oss anses i högsta grad önskvärt att möjlighet
gives Kungl. Majit att nedbringa räntesatsen så att den kommer
att svara mot rådande ränteläge, hava vi funnit oss redan nu vilja
underställa frågan riksdagens prövning.»

Utskottet har i den ordning § 36 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttrande över motionerna av statskontoret ävensom domkapitlen och
stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift samt Lunds och Luleå stift. De i
anledning härav inkomna yttrandena hava såsom bilagor fogats vid utskottets
utlåtande, och får utskottet beträffande innehållet i yttrandena
hänvisa till desamma.

Utskottet. Vid beräknandet av huruvida ett visst pastorat skall erhålla tillskott
av kyrkofonden för prästlönekostnadernas bestridande skall enligt det i
motionerna åberopade lagrummet, 7 § 2 mom. i lagen om kyrkofond,
avkastningen av fond, som förvaltas av pastoratet, beräknas till den
procent, lägst tre och högst fem, av fondens kapital som Kungl. Majit
bestämmer. Lagrummet erhöll denna lydelse år 1935, och procenttalet
har alltsedan dess enligt beslut av Kungl. Majit utgjort tre och en halv
procent. Det torde icke kunna bestridas att — såsom i motionerna och
i flertalet av de i förevarande ärende avgivna yttrandena framhålles —
det för närvarande möter mycket stora svårigheter för pastoraten att
kunna med reglerna för placering av prästlönefondskapital uppnå den
sålunda fastställda räntesatsen, ehuru givetvis förhållandena växla beträffande
olika fonder. Den räntesats, till vilken fondavkastningen i
enlighet med kyrkofondslagen skall beräknas, torde vara avsedd att utgöra
ett slags medelränta å det sammanlagda fondkapitalet och synes
böra så nära som möjligt ansluta sig till de faktiska ränteförhållandena.
Bestämmes fondavkastningen till högre belopp än den verkliga avkastningen,
uppkomma åtskilliga i förevarande ärende närmare utvecklade
olägenheter, såsom t. ex. med avseende å försäljning av pastoratsjord.
Det synes då med hänsyn till det nuvarande låga ränteläget och i betraktande
jämväl av osäkerheten i fråga om den framtida utvecklingen
på området icke föreligga skäl att i lagen fastlåsa ett minimum av tre
procent för ränteavkastningen. Huruvida i stället ett visst lägre minimital
bör i lagen utsättas, synes vara föremål för delade uppfattningar.
Enligt utskottets mening bör det av statskontoret redan i samband med

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

1935 års lagändring framförda förslaget om överlämnande åt Kungl.
Majit att utan några i lagen uppdragna gränser bestämma procenttalet
tagas under förnyat övervägande. Med hänsyn till ovissheten i fråga
örn kyrkomötes inkallande under innevarande år har utskottet icke ansett
det lämpligt att riksdagen nu för sin del beslutar örn lagändring
utan synes det mera ändamålsenligt att riksdagen hos Kungl. Majit gör
framställning örn utarbetande av förslag i ämnet på grundval av undersökning
rörande de faktiska rån teförhållandena beträffande ifrågavarande
fonder. Utskottet vill i detta sammanhang även uttala önskvärdheten
av att den i utskottets redogörelse omnämnda, av 1932 års riksdag begärda
utredningen angående placering av prästlönefonder i fast egendom
eller annan värdebeständig valuta — vilken fråga berörts i vissa av de
nu föreliggande yttrandena och otvivelaktigt äger viss anknytning till
förevarande spörsmål — snarast möjligt fullföljes.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning
och förslag angående ändring av 7 § 2 mom. lagen om
kyrkofond i syfte att i vidgad omfattning möjliggöra
det i nämnda lagrum avsedda procenttalets anpassning
efter de på området rådande ränteförhållandena,

Stockholm den 9 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson*, Wagnsson, Eskhult, Branting,
Gärde, Karl Johan Olsson och Caap;

från andra kammaren: herrar Bergquist*, Lindqvist, Hedlund i Östersund och Lindmark,
fru Östlund samt herrar Ryberg, Olsson i Mellerud och Larsson i Hede.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

KUNGL.

STATSKONTORET

Bilaga A.

Till 1939 års riksdags första lagutskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret att till riksdagens första lagutskott
inkomma med yttrande över två vid årets riksdag väckta motioner,
I: 169 och II: 246, örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond,
får statskontoret anföra följande.

I nämnda författningsrum, sådant detsamma lydde jämlikt lagen den
30 augusti 1932, stadgades, att avkastningen av fond, som förvaltades av
pastorat, skulle beräknas till fyra procent av fondens kapital.

I en inom 1934 års allmänna kyrkomöte väckt motion, nr 2, hemställdes
emellertid, att kyrkomötet måtte för dess del besluta ändring av berörda
stadgande på så sätt, att avkastningen av fond, som förvaltades avpastorat,
skulle beräknas till minst tre, högst fyra procent av fondens kapital,
samt att Kungl. Majit inom dessa gränser årligen skulle bestämma
räntesatsen. Över motionen avgav statskontoret den 21 november 1934
utlåtande och framhöll därvid, att ämbetsverket i likhet med motionärerna
funno skäl tala för att den ränta, varom nu vore fråga, någorlunda
anpassades efter läget på den allmänna lånemarknaden. Statskontoret ansåg
emellertid, att detta önskemål skulle lämpligast tillgodoses därigenom,
att befogenhet lämnades Kungl. Majit att med hänsyn tagen till vid olika
tider rådande allmänna förhållanden besluta den ändring i räntesatsen,
som kunde av dessa anses betingad. Att, såsom i motionen föreslagits,
uppdraga vissa gränser för den ränta, som kunde förekomma, och i lag
bestämma dessa till tre och fyra procent syntes icke böra i första hand
förordas.

Skulle motionärernas förslag att vissa gränser borde bestämmas för räntesättningen
anses vara att föredraga, syntes det statskontoret, att, därest minimigränsen
fastställdes till tre procent, gränsen uppåt samtidigt borde
sättas till fem procent.

Sedan kyrkolagutskottet anslutit sig till statskontorets alternativa förslag
om räntesatsens rörlighet mellan tre och fem procent, blev ett av utskottet
upprättat lagförslag av sådan innebörd av kyrkomötet antaget.
Till 1935 års riksdag avläts proposition i ämnet och antogs då av riksdagen
det framlagda förslaget — vilket överensstämde med kyrkomötets förslag
— till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 augusti 1932 örn
kyrkofond. Ifrågavarande ändring syntes icke, framhöll statskontoret i
utlåtande den 26 september 1935, påkalla annan föreskrift från Kungl.
Majits sida än bestämmelse om den procentsats, efter vilken avkastningen
skulle beräknas, samt om giltighetstiden för denna procentsats. Statskontoret
föreslog, att räntesatsen skulle fastställas till tre och en halv procent,
och att denna räntesats skulle gälla tillsvidare, intill dess Kungl. Majit
annorlunda bestämde. Tillika föreslog statskontoret, att det skulle få ankomma
på ämbetsverket att, då omständigheterna därtill kunde anses föranleda,
till Kungl. Majit inkomma med förslag till den ändring av räntesatsen,
som kunde befinnas påkallad.

11

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

Lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om
kyrkofond utfärdades den 8 oktober 1935 (nr 526), och bestämdes genom
Kungl. Maj:ts kungörelse samma dag (nr 527) procenttalet för kalenderåret
1936 till tre och en halv procent.

Genom beslut den 26 juni 1936 anbefallde därefter Kungl. Majit statskontoret
att avgiva förslag till bestämmande av den procentsats, som borde
äga tillämpning efter utgången av år 1936 samt örn giltighetstiden för
denna procentsats. I utlåtande den 26 augusti samma år framhöll ämbetsverket,
att den nedgång i det allmänna ränteläget, som hade inträtt efter
det hittills gällande räntesats senast fastställts, icke vore av den betydelse
att skäl förelåge för en ändring av räntesatsen. Statskontoret föreslog för den
skull, att denna måtte bliva gällande tillsvidare, intill dess Kungl. Majit
annorlunda bestämde.

Genom kungörelse den 11 sepember 1936 (nr 509) fastställdes räntesatsen
till tre och en halv procent av fondkapitalet för tid från och med den 1
januari 1937 tillsvidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda bestämde,
och anbefallde Kungl. Majit samma dag statskontoret att, då omständigheterna
därtill föranledde, inkomma med förslag till den ändring av procenttalet,
som kunde anses påkallad.

I nu föreliggande motioner har hemställts örn sådan ändring av lydelsen
av 7 § 2 mom. lagen örn kyrkofond, att de gränser, inom vilka Kungl.
Majit äger bestämma procenttalet, må fastställas till lägst två och högst
fem procent i stället för nu gällande lägst tre och högst fem procent. Då
Kungl. Majit emellertid ännu icke ens utnyttjat det lägsta procenttal,
som för närvarande är möjligt att tillämpa, synes anledning att vidtaga
ändring av ifrågavarande lagrum icke vara för handen. Skulle, med hänsyn
till ovissheten i fråga örn utvecklingen av det allmänna ränteläget,
skäl anses föreligga för ett vidgande av den ram, inom vilken Kungl. Majit
har att fastställa räntesatsen, synes detta enligt, statskontorets förmenande
lämpligast kunna ske genom att, såsom ämbetsverket tidigare framhållit,
befogenhet lämnas Kungl. Majit att — utan att några gränser härför uppdragas
— med hänsyn tagen till vid olika tider rådande förhållanden fastställa
räntesatsen.

Stockholm den 8 mars 1939.

WILHELM BJÖRCK.

Nils Spilhammar.

Börje Kull.

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

UPPSALA DOMKAPITEL.

Bilaga B.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom nådig remiss har domkapitlet fått sig ålagt att avgiva till Eder
ställt utlåtande över två vid innevarande års riksdag väckta motioner, nr
169 i första kammaren av herr Emil Andersson m. fl. och nr 246 i andra
kammaren av herr Ryling m. fl., örn ändrad lydelse av § 7 st. 2 lagen örn
kyrkofond.

Till åtlydnad av salunda erhållet nådigt föreläggande får domkapitlet
anföra följande.

I förevarande motioner framhålles, att enligt ifrågavarande lagrum, sådant
detsamma lyder jämlikt lag av den 8 oktober 1935, nr 526, avkastningen
av fond, som förvaltas av pastorat, skall vid bestämmande av pastoratet
årligen tillkommande tillskott av kyrkofonden, beräknas till den procent,
lägst tre och högst fem, av fondens kapital, som Konungen bestämmer.
Vidare erinras om, att Kungl. Majit icke funnit skäl att utnyttja det
lägsta procenttal, som är möjligt att tillämpa, i det att det av Kungl.
Majit fastställda procenttal för närvarande utgör 3 %. Motionärerna uttala
en förmodan, att de flesta pastorat hava sina fondmedel placerade
mot en ränta, som icke obetydligt understiger 3 procent och förmena därför,
att en sänkning av räntetalet är av behovet påkallat. I motionen hemställes
slutligen, att riksdagen ville för sin del besluta, att berörda föreskrift
i kyrkofondslagen skall ändras därhän, att avkastningen av sådan
fond, varom här är fråga, skall beräknas till den procent, lägst två och
högst fem, av fondens kapital, som Konungen bestämmer.

Domkapitlet håller i likhet med motionärerna före, att det under nuvarande
ränteläge bereder församlingarna stora svårigheter, att placera
prästlönemedel i sådan valuta, som ger en effektiv ränta av 3 eller 3 %
procent. Det är ju nämligen att märka, att dylika medel skola jämlikt
§ 22 mom. 2 i lagen om reglering av prästerskapets avlöning (sv. förssaml.
nr 405 år 1932), göras räntebärande på sätt örn omyndigs medel är
föreskrivet, såvitt ej domkapitlet lämnar pastorat tillstånd att placera
fondmedel på annat sätt. Domkapitlet vill för den skull giva sin anslutning
till motionens syfte. Den åtgärd, som från statsmakternas sida närmast
bör ifrågakomma till vinnande av den lättnad för pastoraten i ekonomiskt
avseende, som genom motionen åsyftas, synes likväl vara, att nu
ifrågavarande ränta genom Kungl. Majits beslut sänkes till det av lagen
för närvarande angivna minimum, nämligen 3 procent.

På frågan huruvida denna minimiränta bör anses vara för hög eller ej
torde kunna anläggas skilda synpunkter. Samtidigt som det är av vikt, att
de pastorat, vilka förvalta prästlönefonder, ej över hövan betungas genom
en enligt berörda § 7 onormalt högt fixerad räntesats, är det av stort allmänt
intresse, att kyrkofondens utgifter ej onödigt uppbringas, genom att
ifrågavarande ränta sättes för lågt. Domkapitlet vill för sin del icke förorda,
att minimiräntan enligt § 7 i kyrkofondslagen må sättas lägre än till 2 v’
procent.

I detta sammanhang må upplysningsvis meddelas, att i ärkestiftet finnes
exempel på, att pastorat, efter inhämtande av domkapitlets tillstånd,

13

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

med gott ekonomiskt resultat placerat sina prästlönetillgångar i fast egendom.
Sett på längre sikt lärer fast egendom vara det bästa tänkbara objekt
för placering av prästlönetillgångar. Med hänsyn härtill och då föreliggande
spörsmål angående avvägningen av räntan å pastoratens prästlönetillgångar
står i nära samband med frågan örn den alltmer tilltagande försäljningen
av ecklesiastik löneboställsjord, skulle domkapitlet med tillfredsställelse
hälsa vidtagandet från statsmakternas sida av åtgärder, ägnade
att på ett effektivare sätt än hittills underlätta för pastoraten att
omplacera sina prästlönefonder i fast egendom.

Vad slutligen angår frågan, huruvida riksdagen nu bör fatta ett beslut
med den av motionärerna åsyftade innebörd, vill domkapitlet, då lagen
örn kyrkofond är av kyrkolags natur, under erinran om 87 § 2 mom. regeringsformen
framhålla att, då det torde vara synnerligen ovisst örn allmänt
kyrkomöte kommer att inkallas under innevarande år — senaste kyrkomöte
hölls sistlidet år —, en hänvändelse till Kungl. Majit med hemställan
örn förslag till nästa kyrkomöte örn nu åsyftad lagändring synes vara en
mera ändamålsenlig form än den i motionen föreslagna.

Uppsala den 8 mars 1939.

På domkapitlets vägnar:

ERLING EIDEM.

J Otto Wersäll.

STIFTSNÄMNDEN I UPPSALA.

Bilaga C.

Till riksdagens första lagutskott.

Sedan stiftsnämnden anmodats avgiva utlåtande över motionerna nr 169
i riksdagens första kammare och nr 246 i andra kammaren om ändrad lydelse
av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond, får stiftsnämnden, som inhämtat
härvid fogat yttrande i ärendet av kontraktsprosten E. Birke, anföra följande.

Med motionerna åsyftas sådan ändring, att ränta å prästlönefond skall
vid avräkningen mellan pastorat och kyrkofond beräknas till den procent,
lägst två och högst fem, av fondens kapital, som Konungen bestämmer.
Avsett är sålunda, att den lägsta räntesatsen skall sänkas från tre till två
procent.

Prästlönefonder finnas numera, sedan försäljning av ecklesiastisk jord
tagit stor omfattning, i de allra flesta pastorat. Lagstiftningen på området
berör alltså pastoraten i allmänhet. Dock är att märka, att flertalet pastorat,
åtminstone ännu, endast lia smärre sådana fondbelopp, enär i regel
blott mindre jordområden avyttrats. Det stora antalet pastorat har därför
icke så stort ekonomiskt intresse av en reglering av räntefoten, då ränteskillnaden
för dem blir ringa. I det mindre antal pastorat, som ha stora
prästlönefonder, blir intresset för ränteregleringen givetvis större. Och för

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

kyrkofondens del blir uppenbarligen, då alla pastoratens prästlönefonder
sammanlagda bilda högst avsevärda belopp, förevarande spörsmål av stor
ekonomisk betydelse. I detta sammanhang vill stiftsnämnden upplysa, att
under tiden den 1 maj 1933—den 31 december 1938 i ärkestiftet sålts ecklesiastisk
jord för någon över 360,000 kronor.

Av pastoratens årliga uppgifter rörande prästlönefondernas placering
framgår, att fondmedlen i de flesta fall — det gäller här i regel mindre
fondbelopp — äro placerade i banle mot vanlig inlåningsränta. Större fondbelopp
äro däremot ofta bättre placerade ur förräntningssynpunkt. Ofta
når man dock icke den nu stadgade förräntningsprocenten 3 % procent.
Det torde ock numera erbjuda mycket stora svårigheter att kunna med reglerna
för placering av prästlönefondskapital och penningmarknadens nuvarande
läge uppnå nämnda räntesats. Stiftsnämnden finner alltså fog föreligga
för en sänkning av den stadgade förräntningsprocenten, men håller
före, att minimiräntetalet ej bör sänkas lägre än till 2 Va procent. Tillräckliga
skäl synas emellertid knappast föreligga, att Kungl. Majit nu på en
gång bör gå ned till sagda minimiräntesats. Även om man på de mindre
fondbeloppen oftast icke når upp till 3 procent, vill det dock synas som
om pastoraten med erforderlig omsorg borde kunna placera större fondbelopp
till vid pass 3 procent. Å tidigare placeringar förekommer ju också
bättre förräntning. Den räntesats, som skall gälla, torde böra vara ett
slags medelränta på det sammanlagda fondkapitalet.

Förevarande spörsmål rörande reglerande av räntesatsen å prästlönefondsmedlen
står, såsom motionärerna framhålla, i nära samband med försäljningen
av prästlönejord. Stiftsnämndens erfarenhet är, att man vid
dylik jordförsäljning ofta gör en ekonomisk förlust, då räntan å köpeskillingen
ej uppgår till den årliga avgäldens belopp. Ur jordägarens synpunkt
te sig dessa försäljningar därför oförmånliga. De motiveras dock av sociala
skäl och då lagstiftaren tillerkänt dessa skäl utslagsgivande betydelse,
kan det synas konsekvent och befogat att fondränteregleringen icke blir
ett hinder för en författningsenligt avsedd jordförsäljning I

detta sammanhang framställer sig den av kontraktsprosten Birke berörda
frågan, huruvida icke för erhållande av bättre förräntning och värdebeständigare
placering åtgärder borde vidtagas för främjande av återplacering
av prästlonefondsmedel genom inköp av fast egendom. Prosten Birke
säger härom följande:

»Men här torde en annan fråga beaktas. Skulle icke försäljningsmedlen
kunna medgivas placering på sådant sätt, att avkastningen bleve bättre?
Då skulle kyrkofonden icke behöva ansträngas eller kyrkoavgiften höjas.

Huvudparten av de ecklesiastika boställen, från vilka nu tomter eller
egna hem försäljas, hava kommit till genom sammanskott redan under
medeltiden. De hava genom århundraden utgjort en värdebeständig tillgång,
ett arv från fäderna. Vad vore naturligare än att försäljningsmedlen
från dessa boställen placerades i annan värdebeständig fast egendom? Att
endast förvandla den fasta egendomen i något så obeständigt som penningar
synes undertecknad betänkligt. Men om ett pastorat nu inköper en
fastighet och hos Kungl. Majit anhåller örn att däri få placera friköpsmeuel
och att egendomen insvnas såsom löneboställe, föreskriver Kungl. Majit,
att fastigheten skall lagfaras för Kungl. Majit och kronan samt lagfartshandlingarna
överlämnas till kammarkollegium. Detta vill naturligtvis
intet pastorat gå med på. Men örn pastoraten hade rätt — ja, varför icke

15

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

skyldighet — att, om lämpligt tillfälle yppar sig, placera inflytande försäljningsmedel
i fast egendom, helst skogsmark, lagfaren i pastoratets namn
med anteckning i jordeboken, att fastigheten såsom ecklesiastikt löneboställe
icke får intecknas eller försäljas utan Kungl. Maj:ts medgivande, då
skulle större trygghet vinnas och säkerligen även en bättre ränteavkastning
åstadkommas.»

Stiftsnämnden finner vad sålunda anförts värt synnerligt beaktande.
Detta spörsmål tarvar en snar lösning.

På grund av det anförda får stiftsnämnden förorda, att i § 7 mom. 2
lagen örn kyrkofond vidtages den ändringen, att avkastningen av prästlönefond
beräknas till den procent lägst 2 V2 och högst 5 av fondens kapital,
som Konungen bestämmer. Stiftsnämnden vill dock icke föreslå, att räntesatsen
omedelbart sänkes till 2 ]/2 procent utan synes den böra bestämmas
till 3 procent.

Uppsala den 15 mars 1939.

På stiftsnämndens vägnar:

HENRIK PETTERSON.

J. Waltersson.

Till stiftsnämnden, Uppsala.

Bilaga D.

Anmodad avgiva yttrande över i riksdagen väckta motionerna nr 169 i
första och 246 i andra kammaren örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen
örn kyrkofond får undertecknad vördsamt anföra följande.

Försäljningen av kyrklig jord enligt lag 4 januari 1927 och följdförfattningar
har redan ägt rum i betydande omfattning och kommer säkerligen
att fortsätta. Enbart i ärkestiftet har, så vitt undertecknad kunnat räkna
ut, försäljningen av kyrklig jord under fyra år uppgått till en summa av
285,798 kronor 78 öre. Det är alltså betydande belopp, som inflyta till
pastoraten. Dessa belopp skola fonderas och ränta redovisas med 3,5 procent.
De medel, som inflöto under de första åren av lagens giltighet, torde
nog lia kunnat placeras så, att de verkligen inbringa 3,5 procent eller i varje
fall så, att ränteförlusten är mycket minimal. Men de medel, som influtit
de sista åren och som för närvarande inflyta, torde icke kunna placeras så,
att de inbringa mer än allra högst 3 procent, i regel endast 2,5 procent.

Med nu gällande bestämmelser angående placering av dessa försäljningsmedel
torde ränteförlust icke kunna undvikas. Det torde också vara
obestridligt, att detta kan medföra ovillighet hos pastoraten att avhända
sig ecklesiastik jord. Då starka sociala skäl dock tala för försäljning av
kyrklig jord för beredande av egna hem, torde billigheten också kräva en
räntesänkning, så att pastoraten icke nödgas tillgripa uttaxering för att
täcka ränteförlust.

Örn en sådan räntesänkning kommer till stånd, kommer följden givetvis
att bliva, att de pastorat komma att förtjäna härpå, som lyckats placera
sina influtna försälj ningsmedel på ett förmånligt sätt. Denna omständighet
torde icke böra få inverka på frågan. Räntesatsen bör vara lika för alla.

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

Motionärerna föreslå, att det lägsta procenttal, till vilket Konungen äger
att bestämma räntan sättes till 2 procent. Detta torde väl vara att gå
onödigt långt, ty 2,5 procent bör väl ett pastorat även under nuvarande
förhållanden kunna redovisa utan att lida förlust. De flesta större sparbanker
torde lämna 2,5 procent å insatta medel.

Motionärernas förmodan, att den önskade räntesänkningen icke kommer
att nämnvärt inverka på kyrkofondens ställning, kan undertecknad
icke dela. Följden blir säkerligen, att allmänna kyrkoavgiften måste höjas.
Men denna höjning drabbar rättvist, under det att nuvarande ränteförlust
drabbar orättvist.

Men här torde en annan fråga beaktas. Skulle icke försäljningsmedlen
kunna medgivas placering på sådant sätt, att avkastningen bleve bättre?
Då skulle kyrkofonden icke behöva ansträngas eller kyrkoavgiften höjas.

Huvudparten av de ecklesiastika boställen, från vilka nu tomter eller
egna hem försäljas, hava kommit till genom sammanskott redan under medeltiden.
De hava genom århundraden utgjort en värdebeständig tillgång,
ett arv från fäderna. Vad vore naturligare än att försäljningsmedlen från
dessa boställen placerades i annan värdebeständig fast egendom? Att endast
förvandla den fasta egendomen i något så obeständigt som penningar synes
undertecknad betänkligt. Men örn ett pastorat nu inköper en fastighet och
hos Kungl. Majit anhåller örn att däri få placera friköpsmedel och att egendomen
insynas såsom löneboställe, föreskriver Kungl. Majit, att fastigheten
skall lagfaras för Kungl. Majit och kronan samt lagfartshandlingarna
överlämnas till kammarkollegium. Detta vill naturligtvis intet pastorat gä
med på. Men om pastoraten hade rätt — ja, varför icke skyldighet — att,
örn lämpligt tillfälle yppar sig, placera inflytande försäljningsmedel i fast
egendom, helst skogsmark, lagfaren i pastoratets namn med anteckning i
jordeboken, att fastigheten såsom ecklesiastikt löneboställe icke får intecknas
eller försäljas utan Kungl. Majits medgivande, då skulle större trygghet
vinnas och säkerligen även en bättre ränteavkastning åstadkommas.

På grund av vad sålunda anförts får undertecknad vördsamt föreslå

att stiftsnämnden tillstyrker en sänkning av räntesatsen
å prästlönefonder till 2,5 procent,

att stiftsnämnden framhåller vikten av att frågan om
pastoratens möjlighet att placera inflytande försäljningsmedel
i fast egendom bringas till sådan lösning, som kan
accepteras av pastoraten.

Nora, Tärnsjö den 6 mars 1939.

Vördsamt

ERNST BIRKE.

Kontraktsprost.

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

17

LUNDS DOMKAPITEL.

Bilaga E.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom nådig remiss den 24 februari 1939 har domkapitlet i Lund anbefallts
att till Eder avgiva yttrande över två vid årets riksdag väckta motioner,
nr 169 i första kammaren och nr 246 i andra kammaren, örn ändrad
lydelse av 7 § 2 morn. lagen om kyrkofond; och får domkapitlet i anledning
härav anföra följande.

Domkapitlet finner motionernas innehåll förtjänt av beaktande och de
anförda synpunkterna i viss mån berättigade. Med hänsyn emellertid till
risken att ett bifall till de i motionerna framförda önskemålen skulle kunna
bidraga till ett upprivande av principerna för 1932 års lagstiftning i ämnet
finner domkapitlet sig böra framhålla, att stor försiktighet bör iakttagas
vid behandling och beslut angående förändring, som berör dessa principer.
Lunds domkapitel den 1 mars 1939.

Å domkapitlets vägnar:

EDV. RODHE.

/ A. Neuman.

LUNDS STIFTSNÄMND.

Bilaga F.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom nådig remiss den 24 februari 1939 har stiftsnämnden i Lund anmodats
att till Eder avgiva utlåtande över två vid årets riksdag väckta
motioner — nr 169 i första kammaren och nr 246 i andra kammaren —
örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond; och får stiftsnämnden
i anledning härav anföra följande.

Stiftsnämnden vill till en början fästa uppmärksamheten på att vid avräkningen
mellan kyrkofonden och pastoraten visst pastorats avlöningstillgångar
skola upptagas till ett normalvärde avseende såväl löneboställes
avkastning som avkastning av prästerlig avlöningsfond. Det är alltså icke
tal om den verkliga avkastningen av dessa avlöningstillgångar. Löneboställes
normalavkastningsvärde skall av stiftsnämnden fastställas för i regel
10 år. Vart 10:de år skall sålunda en omprövning ske av detta värde.
Under denna 1 O-årsperiod kan ju boställets årliga avkastning högst avsevärt
variera, vilket särskilt framträder om t. ex. skogsavverkningar ej ske
varje år utan allenast vart 3:dje eller 4:de år. Självfallet gäller samma
princip beträffande fondavkastningen. Örn avkastningen skulle hålla sig

Bihang till riksdagens protokoll ISSI). .9 sami. 1 avd. Nr SO.

2

18

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

under den fastställda räntesatsen under ett visst antal år, kunde ju ränteläget
bliva sådant under en annan följd av år, att ränteavkastningen överstiger
den fastställda räntesatsen. I längden skulle emellertid variationerna
i den verkliga ränteavkastningen taga ut varandra.

I den ursprungliga lydelsen av 1932 års kyrkofondslag hade räntesatsen
fastställts till 4 procent. Genom lagändring 1935 erhöll Kungl. Majit befogenhet
att fastställa räntesatsen till mellan 3 och 5 procent. En ändring
kom sålunda till stånd, som i viss mån bröt mot lagstiftningens principer.
Man ville anknyta fondavkastningen till den verkliga årliga avkastningen
genom att göra räntesatsen variabel. De nu föreliggande variationerna
vilja gå ytterligare på samma väg. Utslagsgivande för räntesatsens storlek
skulle det årliga ränteläget bliva utan hänsyn till tidigare placeringar till
möjligen högre räntesatser. Detta synes stiftsnämnden betänkligt ur synpunkten
av lagstiftningens principer.

Stiftsnämnden vill här peka på de vinster, pastoraten gjort sig genom
överskotten å skogsavverkningarna å löneboställena. Det torde nämligen
vara praktiskt taget omöjligt att på ett tillförlitligt sätt beräkna virkespriserna
under en normalavkastningsperiod. Förlusten på fondavkastningen
är försvinnande liten vid jämförelse med den vinst, pastoraten skörda av
särskilt virkesförsäljningarna. I de särskilda fallen kunna visserligen förlusterna
för pastoraten genom den beräknade fondavkastningen bliva påfallande.
Dessa pastorat med betydande fonder äro emellertid lätt räknade
— flertalet pastorat hava ganska obetydliga fonder.

Storleken av avlöningsfonderna inom stiftet uppgick den 1 januari 1937
till cirka 1,680,000 kronor. I medeltal komma sålunda på varje pastorat
inom stiftet cirka 7,600 kronor.

I motionerna har framhållits, att den fastställda räntesatsen lägger hinder
i vägen för ur social synpunkt önskvärd försäljning av ecklesiastik
jord. Stiftsnämnden, som har överinseendet över kyrklig jord inom stiftet,
taxerad till cirka 50 miljoner kronor — en avsevärd del av den kyrkliga
jorden inom riket — kan ej biträda detta omdöme. I högst få undantagsfall
har från pastoratens sida mot försäljningar använts argument av antytt
innehåll.

Stiftsnämnden lämnar här nedan en redogörelse för avslutade försäljningar
av kyrklig jord genom stiftsnämndens försorg.

Tidsperiod

Antal för-

säljningar

/-, 1933—31/i2l935

75

1936

86

1937

117

1938

105

Försäljningspris

(kr.)

91,375

185,748

275,847

92,487

Stiftsnämnden har hos Kungl. Majit tidigare uttalat önskvärdheten av
att för undvikande av det riskmoment, som förvaltningen av prästlöneboställena
medför för pastoraten, avkastningen av prästlönetillgångarna
mera skulle anknyta sig till den verkliga avkastningen an nu är förhållandet.
Från denna synpunkt sett har stiftsnämnden ej något att erinra mot
ett bifall till motionerna. Att utbryta frågan om fondavkastningen och behandla
den särskilt, skild från sammanhanget med frågan om avkastningen
från övriga prästlönetillgångar, anser emellertid stiftsnämnden vara betänkligt.
Nu avhandlade fråga bör i stället enligt stiftsnämndens förme -

19

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

nande upptagas till behandling vid den översyn, som förr eller senare måste
komma till stånd beträffande 1932 års lagstiftning i ämnet. Lunds stiftsnämnd
den 9 mars 1939.

Å stiftsnämndens vägnar:

EDV. RODHE.

/

j Tage Gynnerstedt.

LULEÅ DOMKAPITEL.

Bilaga G.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom remiss på nådigste befallning har domkapitlet anbefallts att till
utskottet inkomma med utlåtande över två vid årets riksdag väckta likalydande
motioner örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond
och får domkapitlet med anledning härav anföra följande.

Enligt de uppgifter rörande pastoratens s. k. prästlönefonder, som jämlikt
22 § 3 mom. lagen örn reglering av prästerskapets avlöning innevarande
år insänts till domkapitlet, hava av de fyrtiotvå pastorat inom stiftet,
från vilka uppgifter föreligga, allenast två under år 1938 erhållit 3%
procents eller högre avkastning av sina fonder. I båda dessa fallen hava
emellertid medlen varit utlånade till vederbörande församling. Sex pastorat
hava under nyssnämnda år lyckats erhålla en avkastning av fondmedlen,
uppgående till mellan 3—3,49 procent, under det att avkastningen för
tjugotre pastorat icke uppgått ens till 2% procent av vederbörande fondkapital.
Härav framgår, att, även örn Kungl. Majit skulle komma att bestämma
den i 7 § 2 mom. lagen örn kyrkofond ifrågakomna räntesatsen
till det för närvarande lägsta möjliga eller 3 procent — något som domkapitlet
i likhet med motionärerna anser sig kunna utgå ifrån — det likväl
för de flesta pastoraten i stiftet med prästlönefonder skulle uppstå en icke
obetydlig skillnad mellan fondernas verkliga avkastning och den fingerade
avkastning, som pastoraten vid bestämmandet av tillskott ur kyrkofonden
för prästlönekostnademas gäldande så att säga hava att svara för, vilken
skillnad av pastoraten måste täckas, i sista hand genom uttaxering av
medel.

Liksom motionärerna anser domkapitlet, att detta icke är lagstiftningens
mening, och får domkapitlet med anledning härav och på grund
av vad motionärerna i sin motivering i övrigt anfört, varuti domkapitlet
anser sig helt kunna instämma, tillstyrka i motionerna föreslagen lagändring.
Luleå den 8 mars 1939.

På domkapitlets vägnar:

BENGT JONZON.

/ *

/ Halvar Klejbom.

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

Bilaqa H.

STIFTSNÄMNDEN
I LULEÅ STIFT

Till riksdagens första lagutskott.

_ Genom remiss på nådigste befallning har stiftsnämnden anbefallts att
till utskottet inkomma med utlåtande över två vid innevarande års riksdag
väckta likalydande motioner örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen
örn kyrkofond.

Med anledning härav får stiftsnämnden, som tagit del av utav domkapitlet
i Luleå förebragt utredning rörande den verkliga avkastningen
under år 1938 från pastoratens i stiftet s. k. prästlönefonder, med instämmande
i vad motionärerna i sin motivering anfört tillstyrka den föreslagna
lagändringen. Luleå den 3 mars 1939.

På stiftsnämndens vägnar:

BENGT JONZON.

/ Halvar Klefbom.

i

Stockholm 1939, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

891532