Första lagutskottets utlåtande Nr @4-
1
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1939 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beredande
av effektivare skydd för svensk konstslöjd.
Första lagutskottet Ilar till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 168 i första kammaren avherrar
Fredrik Ström och Alfred Andersson samt nr £41 i andra kammaren
av herr Kilbom m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, har föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa örn undersökning
av på vad sätt svensk konstslöjd skall såväl inom som utom
landet beredas effektivare skydd samt om att Kungl. Majit måtte inför
riksdagen snarast framlägga resultaten av undersökningen och de förslag
denna kan föranleda.
Beträffande de skäl som föranlett motionärernas hemställan får utskottet
hänvisa till motionerna.
Enligt den ursprungliga lydelsen av 1 § i lagen den 30 maj 1919 örn rätt
till verk av bildande konst skyddades rätten till verk av bildande konst,
såsom teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst samt
byggnadskonst. Genom uttryckligt tillägg till paragrafen voro alster av
konsthantverk och konstindustri undantagna från lagens skydd.
Ett mycket begränsat mönsterskydd har anordnats genom lagen den 10
juli 1899 örn skydd för vissa mönster och modeller. Genom registrering
enligt nämnda lag kan, därest mönster är nytt, dess upphovsman eller hans
rättsinnehavare vinna rätt att med andras uteslutande begagna mönster
vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrien. Med metallindustri
avses såväl industri som hantverk inom metallbranschen. Lagen
gäller emellertid endast prydnads- och icke nyttighetsmönster. Detta framgår
av förarbetena till lagen och har jämväl fastslagits i rättspraxis. Under
mönster innefattas jämväl modell, som i avseende å ändamålet är jämförlig
med mönster. Skyddstiden är fem år.
Genom en år 1926 verkställd ändring i lagen örn rätt till verk av bildande
konst utsträcktes denna lags tillämpningsområde. I lagen upptogs nämligen
ett så lydande stadgande: Till verk av bildande konst hänföras jämväl
alster av konsthantverk och konstindustri; dock att beklädnadsartiklar
Bihang till riksdagens protokoll 1030. 0 sami. 1 avd. Nr 2/f.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 24.
och vävnader, avsedda för dylika artiklar, icke äro föremål för skydd enligt
denna lag. Skyddstiden är 10 år.
Angående räckvidden av föreslagna bestämmelserna till skydd för konsthantverk
och konstindustri anförde departementschefen i den proposition
(nr 2), varigenom förslag i ämnet förelädes 1926 års riksdag (sid. 30):
Rörande räckvidden av de ifrågasatta skyddsbestämmelserna föreslogo
de sakkunniga i ett år 1914 avgivet betänkande, att skyddet skulle omfatta
konstslöjden i dess helhet. Däremot intog kommerskollegium år 1915
den ståndpunkten, att skyddet skulle gälla konsthantverket samt av konstindustrien
möbeltillverkningen och guldsmidet. Första lagutskottet uttalade
1919, att skyddet principiellt borde omfatta hela konstslöjden. I riksdagsskrivelse
år 1924 har tillkännagivits anslutning till den åsikten, att lagskyddet
bör gälla all konstslöjd, vilket dock icke ansetts utesluta, att vid
en på sådan grund utformad lagstiftning särskilda omständigheter kunna
påkalla undantag från skyddets verkningar beträffande vissa industrier.
Under den nu verkställda utredningen har från en del håll gjorts gällande,
att vissa industrigrenar borde ställas utanför en dylik lagstiftning. Sålunda
har Östergötlands och Södermanlands handelskammare påyrkat, att undantag
måtte göras för metall- och textilindustrierna. Denna mening torde
delas även av Stockholms handelskammare. Sveriges industriförbund har
framhållit såsom önskvärt, att undantag från skyddet måtte göras för textilindustriens
produkter eller åtminstone för vävnader, avsedda för beklädnadsartiklar.
Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg
hava ifrågasatt, huruvida icke de industrigrenar, vilkas utövare ej önska
skydd, skulle kunna undantagas från lagens tillämplighetsområde, varjämte
Västergötlands och norra Hallands handelskammare framhållit behovet av
bestämmelser, som förhindra, att säsongvaror och enklare nyttighetsartiklar
komma att hänföras till konstindustrien. Enligt vad den nu verkställda
utredningen giver vid handen förefinnes inom textil-, metall- och hushållsglasindustrierna
en önskan, att dessa industrier icke måtte bliva föremål
för rättsskydd. Kommerskollegium har i sitt senaste utlåtande ansett rättsskyddet
böra omfatta konstslöjden i allmänhet men funnit undantag böra
stadgas för beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar.
För min del ansluter jag mig till den uppfattningen, att, därest auktorsskydd
införes för konstslöjdsalster, detta skydd principiellt bör utsträckas
till att gälla konstslöjdens hela område. I detta hänseende böra icke tilllämpas
olika regler för konsthantverk och konstindustri. Såsom under frågans
föregående behandling framhållits, måste det ofta möta olösliga svårigheter
att avgöra, huruvida ett föreliggande alster är en produkt av hantverk
eller industri. Enligt min uppfattning bör alltså endast där det kan
påvisas, att för någon viss näringsgren påtagliga olägenheter skulle uppstå
genom införande av skydd, denna näringsgren ställas utanför skyddet.
Detta torde vara förhållandet endast i fråga örn de näringsgrenar, vilka för
sin tillverkning äro beroende av utländska förebilder och genom införande
av skydd skulle berövas tillgång till dessa. Något berättigat intresse att
obehindrat kunna eftergöra inländska mönster och modeller lärer icke
föreligga.
Den verkställda utredningen torde hava givit vid handen, att det svenska
konsthantverket icke längre har behov av utländska förebilder. Beträffande
åter konstindustrien synes det vara obestridligt, att ett dylikt
3
Första lagutskottets utlåtaiide Nr %4-
behov förefinnes inom beklädnadsindustrien. Ej blott den del av textilindustrien,
som tillverkar vävnader för beklädnadsändamål, utan även
vissa andra grenar av beklädnadsindustrien torde vara hänvisade till att
följa modets växlingar i de på detta område ledande länderna. Någon utsikt
att inom landet frammana nya mönster och modeller för beklädnadsindustrien
lärer, såsom kommerskollegium framhållit, näppeligen förefinnas.
I likhet med kommerskollegium anser jag därför lämpligt, att beklädnadsartiklar
och vävnader, avsedda för dylika artiklar, lämnas utom skyddets
tillämplighetsområde. Härvid synes uttrycket beklädnadsartiklar böra
"ivas en jämförelsevis vidsträckt tolkning. Parasoller, näsdukar, spetsar
o. d. torde sålunda böra hänföras till sådana artiklar. Därest en vävnad
väl lämpar sig till såväl beklädnadsartiklar som andra ändamål, bör den
tydligen vara undantagen från skydd. Däremot bör den omständigheten,
att en vävnad kan tänkas erhålla användning för dylika artiklar, icke.medföra
denna verkan, om vävnadens naturliga och ojämförligt viktigaste
användning är en annan. Vad åter angår den del av textilindustrien, som
icke tillverkar vävnader för beklädnadsartiklar, synes anledning icke föreligga
att göra undantag från skyddet.
De skäl, som alltså föranleda beklädnadsindustriens ställande utanför det
tilltänkta skyddet, synas icke föreligga beträffande någon annan industri.
För övriga industrier torde icke kunna åberopas något lojalt behov att
efterbilda utlandets konstslöjd. Vidkommande metallindustrien finner jag
i likhet med kommerskollegium de anförda betänkligheterna mot införande
av skydd i viss mån överdrivna. I regel torde de mönster och modeller,
som inom denna industrigren komma till användning vid produktion i
större omfattning, icke falla inom ramen för ett konstslöjdsskydd. Någon
möjlighet för en näringsidkare att förskaffa sig monopol på standardartiklar
lärer icke föreligga. Ej heller synes den omständigheten, att för vissa
inom metallindustrien använda mönster skydd kan beredas enligt. 1899
års lag, böra medföra nämnda industris uteslutande från auktorsskydd.
Det torde för övrigt ytterst sällan komma att inträffa, att ett alster, vilket
åtnjuter skydd såsom konstverk, tillika skyddas på grund av registrering
enligt mönsterlagen. Märkas bör även, att dylikt dubbelt skydd kan tänkas
uppkomma även med nu gällande lagstiftning.
Då auktorsskyddet sålunda enligt min mening med nu angivna undantag
bör gälla för konstslöjden i dess helhet, uppkommer frågan, när ett alster
av hantverk eller industri blir att betrakta såsom konstslöjdsalster och alltså
bör åtnjuta skydd. Tydligen kan ett uttömmande svar på denna fråga
icke givas i lag. En legal definition på alster av konstslöjd lärer icke kunna
uppställas. Det måste i varje enskilt fall överlämnas åt domstol att avgöra,
huruvida ett omtvistat alster kan betraktas som en konstslöjdsprodukt.
Till ledning härvid torde tjäna, att ett konstslöjdsalster i mer eller mindre
övervägande grad bör avse ett praktiskt ändamål. Tillika måste emellertid
uppställas den fordran, att alstret kan anses såsom ett verk av bildande
konst, d. v. s. att detsamma genom individuell formgivning syftar till en
estetisk verkan. Ett föremål, som framställts utan varje konstnärlig originalitet,
kan alltså icke betecknas som ett konstslöjdsalster. Allenast i den
mån en hantverks- eller industriprodukt genom upphovsmannens skapande
verksamhet gestaltats i en konstnärlig form, kan auktorsrätt uppkomma.
Då skyddet emellertid omfattar endast den ur konstnärens individuella
åskådning framgångna utformningen, biljer därav, att varken det fram
-
4 Första lagutskottets utlåtande Nr £).
ställda alstrets rent tekniska element eller det använda motivet utgör
föremål för skydd. Endast då ett alster såsom helhet betraktat framstår
såsom efterbildning av ett annat verk, föreligger intrång i auktorsrätten.
Däremot är det uppenbarligen tillåtet för envar att i fri anslutning till ett
konstslöjdsalster framställa ett nytt, i det väsentliga självständigt sådant.
I likhet med övriga verk av bildande konst bör ett konstslöjdsalster skyddas
under alla stadier av sin tillblivelse. Även ritningar och modeller till
dylika alster böra därför inbegripas under det konstnärliga skyddet.
Såsom en allvarlig olägenhet med ett auktorsskydd för konstslöjdens
alster har stundom framhållits svårigheten att vid rättstillämpningen bestämma
skyddets räckvidd. Från olika håll har anförts, att det ofta vore
omöjligt att avgöra, huruvida ett hantverks- eller industrialster vore att
anse som ett verk av bildande konst, samt att ovissheten därom måste
skapa osäkerhet inom näringslivet och verka hämmande på produktionen.
I syfte att förebygga dylika svårigheter har kommerskollegium föreslagit
inrättande av en särskild institution, en s. k. konstslöjdsnämnd, vilken
skulle erhålla till uppgift att dels i samband med en fakultativ registrering
av konstslöjdsalster undersöka, huruvida ett visst föremål vöre att
anse som dylikt alster, dels ock efter anmodan av domstol avgiva utlåtande
rörande icke registrerade alster.
Visserligen kan det icke förnekas, att i åtskilliga fall svårigheter kunna
uppstå vid avgörande av frågan, huruvida ett visst föreliggande alster skall
betraktas såsom en produkt av konstslöjd. Denna fråga torde dock icke
erbjuda större vanskligheter än åtskilliga andra spörsmål, som^ komma
under domstolarnas prövning. I rättspraxis saknas icke exempel på att likartade
frågor kunna uppstå även beträffande andra arter av auktorsskydd.
I sitt utlåtande över nyssnämnda proposition (nr 9 år 1926) yttrade
första lagutskottet:
»Utskottet har såväl 1919 som 1924 uttalat den åsikten, att konstverksskyddet
principiellt borde omfatta varje art av bildande konst, och denna
åsikt omfattar utskottet allt fortfarande. Härvid förbiser utskottet icke,
att vissa svårigheter kunna uppstå vid bedömandet av vad som är att hänföra
till konstslöjdsalster. Särskilt har såsom en allvarlig olägenhet av
auktorsskyddets införande framhållits, att ovissheten, om ett alster vore
skyddat eller ej, måste skapa osäkerhet inom industrien och verka hämmande
på produktionen. Utskottet hyser emellertid den tillförsikten, att
de sålunda uttalade farhågorna skola visa sig överdrivna. Om förslaget
upphöjes till lag, torde i allmänhet allenast i fall av illojalt efterbildande
ingripande komma att ske, och, där tvist dragés under domstols prövning,
lärer all möjlig varsamhet vid tillämpningen av lagen bliva iakttagen.
I fråga örn räckvidden av skyddsbestämmelserna har departementschefen
i princip anslutit sig till den av utskottet vid 1919 och 1924 års riksdagar
hävdade uppfattningen, att skyddet bör omfatta konstslöjden i dess
helhet. Av hänsyn till beklädnadsindustriens behov av utländska förebilder
föreslås emellertid, att undantag göres för beklädnadsartiklar och vävnader,
avsedda för dylika artiklar. Stadgande härom är upptaget i 1 §.
Utskottet har icke ''något att erinra mot vad sålunda föreslagits.»
Genom proposition (nr 5) vid 1919 års riksdag framlade Kungl. Maj:t
förslag till lag örn ändringar i och tillägg till 1899 års mönsterlag. För
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 2J+. 5
slaget innebar i huvudsak, att mönsterskyddet skulle utsträckas att omfatta
jämväl träindustrien samt att skyddstiden skulle förlängas till tio år.
Sistnämnda förslag var närmast föranlett av en utredning, som verkställts
av den år 1908 tillsatta s. k. patentlagstiftningskommittén. Nämnda
kommitté hade den 24 mars 1916 avgivit betänkande med förslag till
lag örn mönsterskydd. Vid förhandlingar, som kommittén under sitt arbete
haft med representanter för skilda industrigrenar, hade gensagor mot
mönsterskyddets utsträckande framförts av representanter för vissa
grenar av textilindustrien och för glasindustrien samt därjämte av vissa
porslinsfabrikanter. Enligt kommitténs förslag skulle emellertid mönsterlagen
utsträckas att principiellt avse industrien i dess helhet.
Kommittén uttalade, att det icke kan vara annat än billigt och rättvist,
att även åt den gren av andligt arbete, som består i komponerandet av
mönster, ges ett skydd, som möjliggör för dess utövare att erhålla skälig
ersättning för sitt arbete. Värdefullt sålunda i första hand för mönsterritaren
är mönsterskyddet av ej mindre betydelse för industriidkaren och
hantverkaren. Men ej blott av hänsyn till enskilda intressen är mönsterskyddet
påkallat; i dess betydelse såsom en mäktig hävstång för höjande
av konsthantverket och konstindustrien, uppammande av en inhemsk, på
nationell grund arbetande inönsterritarkår, odlande av skönhetssinnet och
den goda smaken, främjande av lojala affärsmetoder och stärkande av respekten
för andras andliga arbete ligger enligt kommitténs mening förvisso
tillräcklig anledning att anse ett dylikt skydd såsom ett beaktansvärt statsintresse.
Givet är, att med den möjlighet att förvärva rättigheter, som
mönsterskyddet medför, även följer en förpliktelse att respektera andras
mönsterrätter, men enligt kommitténs åsikt kan denna helt naturliga förpliktelse
i allmänhet icke verka betungande, och de farhågor, som i detta
avseende understundom kommit till synes, torde mången gång hava berott
på ett missförstånd angående mönsterskyddets innebörd.. Kommittén anser
därför det principiellt riktiga vara att låta mönsterskyddet utsträckas
till hela industriens område. Endast där det kan påvisas, att någon industrigren
genom ett dylikt skydd kommer att lida verkligt men, bör en sådan
industri hållas utanför området för en mönsterlag.
Kommittén anmärkte, att Sverige genom att ansluta sig till den genom
pariskonventionen av år 1883 bildade internationella unionen för skyddande
av den industriella äganderätten förpliktat sig att i fråga örn
mönsterskydd giva unionsstaternas medborgare och med dem enligt konventionsbestämmelserna
likställda personer samma rättigheter som landets
egna undersåtar, d. v. s. att mönsterlagen måste bereda dessa utlänningar
möjlighet att erhålla skydd i samma omfattning och inom samma
industriområden som svenskar. Vidare framhöll kommittén, att de protester,
som förekommit mot ett mönsterskydd, egentligen varit riktade mot
skyddets utsträckande till även utländska mönster, under det att så gott
som undantagslöst någon farhåga för ett mönsterskydd, begränsat till inhemska
mönster, icke torde hava försports inom någon gren av industrien.
Efter en utförlig motivering kom kommittén till den åsikten, att något
annat undantag från lagens tillämpning icke bör göras, än det som berör
textilindustrien, nämligen med avseende å vävnader, avsedda för bekläd
-
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 2I+.
nadsartiklar, vilket undantag motiveras av textilindustriens tvång att på
nämnda område följa det i utlandet skapade modets växlingar.
Vid kommittéförslagets anmälan i statsrådet förklarade departementschefen,
att han av vad i ärendet förekommit bibragts den övertygelsen,
att det icke skulle vara tillrådligt att nu införa ett så omfattande mönsterskydd,
som kommittén föreslagit, samt anförde därutinnan:
Kommittén synes vid avvägandet av mönsterskyddets gagneliga och
mindre gynnsamma sidor hava i viss män överskattat de förra. Det bör
särskilt framhållas, att hänsynen till mönsterritarnas intressen, vilka kommittén
tillmäter stor vikt, näppeligen motiverar den föreslagna utsträckningen
av mönsterskyddet. I sistnämnda avseende är nämligen att märka,
att, om arbetsgivarna tillerkännas rätt med avseende å anställda mönsterritares
mönster i den omfattning, kommittén föreslagit, de mönsterritare,
som äro anställda i industriens tjänst, och som torde utgöra det övervägande
flertalet, knappast kunna hava något större intresse av om skydd
förefinnes eller icke. Även örn farhågorna för mönsterskyddets skadliga
inverkan på industrien i vissa fall kunna vara överdrivna, anser jag försiktigheten
bjuda att ej införa ett mönsterskydd för de industrigrenar, där det
förefinnes en utbredd önskan att få stå utanför skyddet. Av de olika industrierna
är det egentligen endast möbelindustrien, inom vilken en allmän
önskan om införande av mönsterskydd gjort sig gällande. Vid sådant förhållande
synes mönsterskyddet nu böra utvidgas endast därhän, att vid
sidan av metallindustrien upptages ett visst annat område av industrien,
så avgränsat, att möbelindustriens intressen bliva tillgodosedda.
I anledning av 1919 års proposition anförde första lagutskottet, bland
annat:
Vad angår frågan örn mön st er skyddets utsträckning, anser utskottet —
i likhet med patentlagstiftningskommittén och i överensstämmelse med utskottets
åsikt i fråga örn konstverksskyddets utsträckande till konstslöjden
— det principiellt riktiga vara att låta mönsterskyddet utvidgas att
gälla hela industrien; de skäl, som patentlagstiftningskommittén härutinnan
anfört till stöd för sin ståndpunkt, finner utskottet övertygande. Eh
annan fråga är, huruvida inom någon del av industrien möjligen skulle
kunna föreligga särskilda omständigheter och förhållanden, som påkalla
något undantag i ett eller annat avseende från mönsterskyddets verkningar.
Vad beträffar det motstånd, som från vissa industriers sida framträtt
mot mönsterskyddet, torde detta delvis hava sin grund i en missuppfattning
angående mönsterskyddets rätta innebörd och delvis vara att söka i
betydligt överdrivna farhågor för mönsterskyddets skadliga inverkan på
industrien.
Utskottet hemställde, att riksdagen måttes dels förklara, att propositionen
ej kunnat bifallas, dels ock i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Majit ville efter förnyad utredning låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till ny lagstiftning om mönsterskydd, byggd på
den grundsatsen, att skyddet skulle utsträckas till att omfatta industrien
i allmänhet. Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen, varefter
riksdagen avlät skrivelse till Kungl. Majit den 1 april 1919.
Första lagutskottets utlåtande Nr 7
Med föranledande av riksdagens skrivelse förordnade Kungl. Majit den
7 september 1920 en sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda vid
behandling av, jämte annat, den i skrivelsen gjorda framställningen. Genom
beslut den 24 november 1922 förordnade Kungl. Majit, att utredningsarbetet
skulle vila från och med den 1 januari 1923.
I samband med konstverksskyddets utsträckande år 1926 framlade departementschefen
icke något förslag örn utvidgning av mönsterskyddet.
Departementschefen anförde i propositionen nr 2 år 1926:
Ett närmare ingående på spörsmålet örn mönsterskyddets utsträckande
torde för närvarande vara uteslutet. Redan för några år sedan uppkom
fråga om ett samarbete mellan de nordiska länderna för åvägabringande
av gemensam mönsterskyddslagstiftning. I avbidan på resultatet av förhandlingar,
som förts örn inledande av ett dylikt samarbete, hava vidare
åtgärder för reformering av den svenska lagstiftningen på detta område
fått anstå. Härtill kommer, att frågan örn en utsträckning av mönsterskyddet
står i nära samband med patentlagstiftningen. Av dessa skäl lärer
ett mera väsentligt utsträckande av mönsterskyddet icke för närvarande
kunna ifrågakomma.
Frågan drogs emellertid under riksdagens prövning genom motion i
andra kammaren (nr 186 år 1926), däri hemställdes, att riksdagen måtte
dels förklara, att propositionen ej kunde bifallas, dels ock i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville efter den utredning, som
kunde vara erforderlig, taga under förnyat övervägande, huruvida lagstiftningen
angående mönsterskydd lämpligen kunde utsträckas att omfatta
industrien i allmänhet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
ett sådant övervägande kunde föranleda.
Första lagutskottet, som i avgivet utlåtande (nr 9) tillstyrkte Kungl.
Majits förslag till ändring i lagen örn rätt till verk av bildande konst med
viss ändring, fann vad departementschefen anfört till stöd för sin ståndpunkt
att ej till behandling upptaga frågan örn vidgad mönsterskyddslagstiftning
välgrundat och avstyrkte motionen.
Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.
Är 1935 väcktes inom andra kammaren motion (nr 164), att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i lagen örn skydd för vissa mönster och modeller,
att lagen komme att omfatta jämväl alster tillhörande glasindustrien.
Motionären ansåg att den av honom önskade utsträckningen av
tillämpningsområdet för mönsterlagen skulle kunna åvägabringas genom
en mindre redaktionell jämkning i 1 § första stycket av lagen.
Första lagutskottet begärde yttrande från patent- och registreringsverket
över nyssnämnda motion. I det yttrande som i anledning därav inkom
från verket anfördes, att den av motionären föreslagna ändringen
av mönsterlagen i och för sig icke torde möta några betänkligheter, att
8 Första lagutskottets utlåtande Nr 2J+.
det emellertid kunde ifrågasättas huruvida icke mönsterskyddet samtidigt
borde utsträckas att jämväl avse den glasindustrien i olika avseenden närstående
porslinsindustrien och lergodsindustrien i övrigt samt likaså, i överensstämmelse
med propositionen nr 5 till 1919 års riksdag, träindustrien,
samt att ett utsträckande av skyddet till industrien i allmänhet däremot
icke för det dåvarande syntes vara att förorda.
I sitt utlåtande (nr 44 år 1935) anförde första lagutskottet:
Det torde vara riktigt att lagen om rätt till verk av bildande konst ger
ett endast ofullständigt skydd för mönster. Detta förhållande föreligger
emellertid icke allenast beträffande glasindustrien utan även i fråga örn
andra industrigrenar. Tidigare har mot en utvidgning av lagen om mönsterskydd
rests starkt motstånd från vissa industrier, däribland glasindustrien.
Det är möjligt att detta motstånd icke numera är av samma styrka.
Därest ändrade förhållanden i detta avseende sålunda inträtt, torde det
kunna förväntas att representanterna för de industrier som må vara i behov
av skydd enligt mönsterlagen komma att hos Kungl. Majit påkalla
lagstiftning i ämnet.
Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd.
Hörande den svenska konstslöjdens rättsliga ställning i utlandet anförde
departementschefen i propositionen nr 2 år 1926 (sid. 5, 35):
Av betydelse för den svenska konstslöjdens rättsliga ställning är även,
att Sverige från och med den 1 januari 1920 biträtt den reviderade bernkonventionen
den 13 november 1908 för skydd av litterära och konstnärliga
verk. Enligt denna konvention äro de fördragsslutande länderna, vilka
bilda den så kallade bernunionen för skydd av författares och konstnärers
rättigheter, skyldiga att i särskilda, viktiga hänseenden bereda utländska,
till unionen hörande auktorer ett visst minimiskydd. Rörande konstslöjden
innehåller konventionens artikel 2 sista stycket, att verk av konst, tillämpad
å industrien, skyddas i den mån varje lands inre lagstiftning sådant
tillåter. Denna bestämmelse innebär, att ett till unionen anslutet land, vars
lagstiftning icke skyddar egna konstslöjdsalster, ej heller har skyldighet
att bereda skydd för dylika alster från andra unionsländer samt att ett
land, vars lag meddelar skydd för inhemsk konstslöjd, är pliktigt att skydda
jämväl utländska konstslöjdsalster, oberoende av örn skydd finnes i dessas
hemland. Skyddet gäller således utan reciprocitet. Enligt konventionens
artikel 27 andra stycket kunna de stater, som undertecknat konventionen,
vid ratifikationernas utvexling förklara, att de önska i fråga örn den
ena eller andra punkten förbliva bundna av bestämmelserna i konventioner,
som av dem tidigare undertecknats.
I de flesta av de till bernunionen hörande staterna är konstslöjden i likhet
med de fria konsterna föremål för skydd. Auktor sskydd för konstslöjdens
alster finnes sålunda i större eller mindre omfattning i Belgien, Danmark,
Danzig, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Schweiz,
Storbritannien, Tyskland,_ Ungern och Österrike. Dylikt skydd torde även
bestå i Italien samt möjligen i Norge och Japan. Av nämnda länder har
Frankrike vid konventionens ratificerande, under åberopande av stadgandet
i artikel 27 andra stycket, förklarat sig vilja i fråga om alster av till
-
9
Första lagutskottets utlåtande Nr 2Jt.
lämpad konst kvarstå vid äldre konventionsbestämmelser. Genom detta
förbehåll, om vars innebörd viss tvekan råder, torde för Frankrikes del
reciprocitetsgrundsatsen hava blivit gällande. Det skydd, som enligt republikens
lagstiftning kommer de franska konstslöjdsalstren till del, utsträckes
sålunda till verk från ett annat unionsland endast för det fall, att
även detta land enligt sin lag anordnar skydd för konstslöjd.
Sverige har vid ratificerande av konventionen icke gjort något förbehåll
rörande dess bestämmelser örn skydd för konstslöjdens alster. För Sveriges
del är således enligt konventionen ställningen denna. Den svenska konstslöjdens
alster åtnjuta skydd i de unionsländer, vilkas lagstiftning anordnar
auktorsskydd för konstslöjdsprodukter. Antagligen åtnjutes dock sådant
skydd icke i Frankrike. Sverige har visserligen icke någon skyldighet
att införa skydd för konstslöjd, men därest dylikt skydd införes, är Sverige
pliktigt att skydda även utländska konstslö jdsalster, för så vitt de falla
under konventionen, och detta utan avseende därå, om svensk konstslöjd
skyddas i deras hemland. Om skydd å ifrågavarande område kommer till
stånd i vårt land, skyddar givetvis även Frankrike den svenska konstslöjden.
--—
Kommerskollegium har framhållit önskvärdheten av att den i konstverkslagen
— liksom i de övriga lagarna på det auktorsrättsliga området
— fastslagna ömsesidighetsgrundsatsen måtte tillämpas jämväl beträffande
det föreslagna konstslöjdsskyddet. Såsom redan omnämnts, har emellertid
Sverige utan förbehåll om reciprocitet i denna del biträtt den reviderade
bernkonventionen och därigenom förbundit sig att, därest skydd
beredes den inhemska konstslöjden, skydda jämväl konstslö jdsalster från
annat till bernunionen hörande land, oberoende av örn svensk konstslöjd
åtnjuter skydd i alstrets hemland. Vid sådant förhållande är det icke möjligt
att beträffande konstslöjdsskyddet vidhålla kravet på reciprocitet.
Det torde ej heller vara förenat med någon olägenhet att för detta begränsade
område uppgiva ömsesidighetsgrundsatsen, då de flesta länder, vilkas
konstslöjd kan tänkas erhålla någon betydelse för vårt land, redan infört
konstslöjdsskydd. Märkas bör även, att — med undantag av Frankrike
—- alla de till bernunionen hörande länder, vilka anordnat skydd för konstslöjd,
på grund av konventionens bestämmelser åtagit sig skyldighet att
skydda i annat unionsland hemmahörande konstslö jdsalster oberoende av
ömsesidighet.
I överensstämmelse härmed har ömsesidighetsvillkoret i 23 § andra
stycket i lagen om rätt till verk av bildande konst begränsats till att avse
allenast annat konstverk än alster av konsthantverk och konstindustri.
I den reviderade bernkonventionen 1928 har artikel 2 sista stycket icke
undergått någon förändring.
Sedan utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttrande över motionerna från kommerskollegium samt patent- och registreringsverket,
hava sådana yttranden inkommit. (Se bilaga A och E.)
Vid förstnämnda yttrande hava fogats särskilda yttranden från svenska
slöjdföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges hantverksorganisation.
(Se bilaga B, C och D.) Patent- och registreringsverket har åbe
-
Utskottet.
10 Första lagutskottets utlåtande Nr U
ropat
och vid sitt yttrande fogat ett tidigare av verket avgivet yttrande
till utskottet i anledning av ovannämnda motion nr 164 år 1935 i andra
kammaren. (Se bilaga F.)
Av utskottets redogörelse framgår, att avsikten med den år 1926 genomförda
ändringen i konstverkslagen varit att utsträcka skyddet till att omfatta
konstslöjden i dess helhet, med undantag allenast för de i lagen särskilt
angivna artiklarna. Det ligger emellertid i sakens natur att detta
skydd är begränsat såtillvida, att det omfattar endast sådana alster som
äro att anse såsom verk av bildande konst. I förarbetena till lagändringen
har detta krav på konstnärlighet och ursprunglighet uttryckts så, att
alstret skall genom individuell formgivning syfta till en estetisk verkan.
Huruvida detta krav är uppfyllt i ett särskilt fall, där efterbildning av
ett alster ägt rum, ankommer det i sista hand på domstolarna att avgöra.
För beivrande av intrång på en förment konstnärsrätt till ett alster av
konstslöjd är upphovsmannen, om annat ej hjälper, nödsakad att anlita
rättegång. Härav blir en följd att ganska lång tid kan förflyta innan laga
kraft ägande dom föreligger och skyddet därigenom blir effektivt.
I de till utskottet inkomna yttrandena från kommerskollegium, svenska
slöjdföreningen och Sveriges industriförbund har det understrukits, att det
skydd som konstverkslagen bereder upphovsmannen till ett konstslöjdsalster
i praktiken visat sig vara så bristfälligt, att särskilda åtgärder torde
erfordras för dess effektivisering. Beträffande det sätt varpå bristerna böra
avhjälpas råder icke full samstämmighet. Kommerskollegium har i en
tidigare utredning uttalat sig till förmån för att genom en särskild lag
borde skapas ett registreringsförfarande som gjorde skyddet för konstslöjden
effektivt. I sitt nu avgivna yttrande har kommerskollegium framhållit,
att olika till buds stående möjligheter borde tagas under övervägande.
Sveriges industriförbund har såsom sin mening uttalat, att en utvidgning
av konstnärsskyddet icke torde kunna åstadkommas inom konstverkslagens
ram. Förbundet har i stället förordat att det eftersträvade
skyddet bör beredas genom en lagstiftning enligt mönsterlagens principer.
Frågan på vad sätt en förbättring av skyddet för konstslöjden inom
landet skall kunna åvägabringas, synes kunna besvaras först efter en
närmare undersökning. Uppmärksamheten torde emellertid i främsta
rummet vara inriktad på möjligheterna att genomföra erforderliga reformer
antingen inom konstverkslagens ram eller i anslutning till mönsterlagen.
Beträffande förstnämnda lag pågår redan för närvarande ett
revisionsarbete i det att enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober
1938 särskilda sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning
rörande revision av gällande författningar om rätt till litterära och musikaliska
verk samt verk av bildande konst ävensom angående en ny lagstiftning
om andra närstående andliga rättigheter. Denna utredning
Första lagutskottets utlåtande Nr H
lärer emellertid i första liand komma att taga sikte på möjligheterna
till en gemensam nordisk lagstiftning inom denna del av de andliga
rättigheternas område, och den i motionerna framförda frågan om förbättring
av skyddet för konstslöjden torde i varje fall icke i hela sin
vidd falla inom den givna ramen för utredningsarbetet.
Vad åter angår mönsterlagen har tidigare framhållits att en utsträckning
av mönsterskyddet står i nära samband med patentlagstiftningen.
Även denna sistnämnda lagstiftning är föremål för utredning. Särskild
sakkunnig har nämligen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 juni
1938 utsetts att verkställa utredning rörande ny patentlagstiftning.
Denna utredning avser dock icke själva mönsterlagen och kan således
icke förväntas föranleda en lösning av det i motionerna framförda
spörsmålet.
Vid sådant förhållande synes vara påkallat att föranstalta om en allsidig
utredning av frågan örn beredande av effektivare skydd at konstslöjden
inom landet. Därvid torde även böra tagas under övervägande
spörsmålet örn skyddande av svensk konstslöjd utomlands.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning av frågan
på vad sätt svensk konstslöjd kan såväl inom som utom
landet beredas effektivare skydd samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
Stockholm den 25 april 1939.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson, Karl Johan Olsson,
Emil Andersson, Theodor Magnusson*, Brandt och Anton Svensson;
från andra kammaren: herrar Bergquist, Hedlund i Östersund, Lindmark*, Berg*, Lindberg
i Stockholm, Hansson i Vännäsby* och Gustafsson i Lekåsa.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr
KUNGL. MALTS OCH RIKETS
KOMMERSKOLLEGIUM. ....
— Bilaga A.
INDUSTRIBYRÅN.
Till Riksdagens första lagutskott.
Genom beslut den 17 februari 1939 har Kungl. Majit anbefallt kommerskollegium
att senast den 15 mars 1939 avgiva och till riksdagens
första lagutskott överlämna yttrande över två vid årets riksdag väckta,
likalydande motioner, nr 168 i första kammaren och nr 241 i andra
kammaren, angående beredande av effektivare skydd för svensk konstslöjd.
Kollegium har i anledning härav inhämtat här bifogade yttranden i
ärendet från Svenska slöjdföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges
hantverksorganisation.
Den uppfattning rörande otillräckligheten av nu gällande legala skydd
för alster av konsthantverk och konstindustri, vilken kommit till uttryck
i motionerna, har vunnit ytterligare stöd av vad som anförts i
de inhämtade yttrandena. Samtliga de tre hörda organisationerna tillstyrka
sålunda den i motionerna begärda utredningen. Slöjdföreningen
har därvid vitsordat, att den nuvarande lagstiftningen för konstslöjdsalster
visat sig för praktiskt behov otillräcklig. Konstslöjdsalster, som
obestridligen företedde så karakteristiska drag, att verkets upphovsman
med full rätt kunde åberopa, att hans personliga smak och skicklighet
satt sin personliga prägel därå, hade i praktiken befunnits skyddslöst
och den enskilde konstnären praktiskt taget rättslös. Det vore enligt
föreningens mening av ett praktiskt behov i hög grad påkallat, att det
nuvarande skyddets område utvidgades och därjämte till sina gränser
närmare bestämdes. För ernående av detta syfte syntes en lagändring
vara oundviklig.
Industriförbundet har för sin del i huvudsak framhållit, att de förhoppningar,
som konstindustriens utövare fäst vid 1926 års lagstiftning,
i stort sett icke syntes hava blivit infriade. Detta syntes till en del
sammanhänga med den ofta framträdande, i sakens natur liggande svårigheten
att i det konkreta fallet avgöra, huruvida ett alster vore av
beskaffenhet att åtnjuta skydd enligt nämnda lagstiftning eller icke.
Denna svårighet belystes i sin mån av de synnerligen skiftande utlåtanden
från experthåll, som avgivits i domstolstvister rörande efterbildning
av hithörande alster. Beivrandet av sådan efterbildning hade dessutom
ofta visat sig förenat med sådana kostnader för expertis och annan
utredning, att en förfördelad fabrikant i det längsta droge sig för att
skrida till rättslig aktion. Och komme en sådan till stånd, hade det
konstindustriella alster, varom tvisten rört sig, mången gång hunnit
förlora det mesta av sin aktualitet vid den tidpunkt, då rättegången
kanske efter flera år bleve slutligen avgjord. På andra håll syntes man
närmast benägen att kritisera den principiella utformning, som lag och
praxis givit åt begreppet konstslöjd. Vad man framför allt vände sig
Första lagutskottets utlåtande Nr 2Jh
13
emot, vöre det i lagens förarbeten uttryckta kravet, att alster av konstslöjd,
liksom verk av bildande konst, för att åtnjuta skydd skulle utmärka
sig för konstnärlig originalitet. Ett dylikt krav innebure, att
ett föremål, som i fråga örn form eller dekor, eller kanske bådadera,
anknöte sig till kända former och mönster, icke åtnjöte skydd enligt
1926 års lagstiftning och detta oavsett, att föremålets skapare lyckats
förläna en personlig, konstnärlig karaktär åt föremålet. En viss eftergift
på originalitetskravet vore enligt denna uppfattning nödvändig,
därest lagstiftningen i fråga skulle få något egentligt praktisk värde.
Hantverksorganisationen slutligen har icke lämnat någon närmare motivering
för sitt förordande av undersökning i ämnet.
Den i förevarande motioner omförmälda ändring år 1926 av 1919 års
lag örn rätt till verk av bildande konst, genom vilken ändring jämväl
alster av konstslöjd tillförsäkrades visst rättsskydd, har tillkommit efter
en av kommerskollegium verkställd, i utlåtande till Kungl. Maj.! den
26 januari 1925 framlagd utredning med förslag till särskild lag om rätt
till konstslöjdsalster. Kollegium föreslog däri bland annat, att en särskild
nämnd (konstslöjdsnämnden) skulle tillsättas, hos vilken konstslöjdsalster
skulle kunna registreras. Ett registrerat alster skulle, tills
motsatsen bevisades, anses skyddsberättigat enligt lagen och utarbetat
av den, som sökanden uppgivit. Även icke registrerade alster skulle
emellertid åtnjuta rättsskydd, därest de uppfyllde lagens krav på konstnärlig
egenart. Beträffande sådana alster skulle det åligga konstslöjdsnämnden
att, efter anfordran av domstol, vid vilken tvist anhängiggjorts,
huruvida alstret skulle anses skyddsberättigat enligt lagen, avgiva
utlåtande häröver.
Kollegii förslag åsyftade således genomförande av ett väsentligt mera
effektivt rättsskydd för konstslöjdsalster än som sedermera kom till
stånd genom 1926 års lagbestämmelser på området. Enligt vad som
framgår av det utdrag av statsrådsprotokollet, som bifogats Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet till 1926 års riksdag (nr 2), förbisågs visserligen
icke de svårigheter, som i åtskilliga fall kunde uppstå vid avgörande
av frågor, huruvida ett visst alster skulle betraktas som en produkt
av konstslöjd. Emellertid ansågs tillräcklig anledning icke föreligga
för att för ifrågavarande jämförelsevis begränsade område anordna
en särskild statlig sakkunniginstitution. Även hänsynen till de kostnader,
som nämndens verksamhet oundgängligen skulle medföra, torde dock
hava varit av betydelse vid Kungl. Maj:ts ståndpunkttagande till frågan.
Förslaget örn en särskild konstslöjdsnämnd fick således förfalla,
och konstslöjdsalster likställdes i propositionen i rättsskyddshänseende
med andra verk av bildande konst. Såsom i förevarande motioner framhållits
blev även Kungl. Maj:ts förslag i huvudsak antaget av riksdagen.
Genom vad nu i ärendet framkommit har enligt kollegii mening otvetydigt
påvisats, att 1926 års lagbestämmelser icke varit tillräckliga för
att tillförsäkra konstslöjdsalster det rättsskydd, som med bestämmelserna
avsetts. Orsaken härtill synes i första rummet vara att söka i
svårigheterna att i de särskilda fallen avgöra, huruvida ett alster med
hänsyn till sin konstnärliga egenart kan anses falla inom lagens skyddsområde,
samt den därav uppkommande rättsosäkerheten. Tillräckliga
skäl synas därför föreligga för åvägabringande av en förnyad utredning
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 24-
i ämnet. Därvid bör givetvis undersökas olika till buds stående möjligheter
till genomförande av ett effektivt rättsskydd för ifrågavarande
produkter. I sådant avseende må bringas i erinran, att vid den föregående
behandlingen av frågan två olika former för rättsskydd voro
under övervägande, nämligen dels auktorsskydd och dels mönsterskydd.
Auktorsskyddet kom att ligga till grund för kollegii ovannämnda förslag
i ämnet, liksom även för 1926 års nu gällande bestämmelser. Mönsterskyddet
ansågs däremot av industriens talesmän utgöra den lämpligaste
formen för ett rättsskydd för konstslöjdsalster. I sitt nu föreliggande
yttrande har industriförbundet ånyo uttalat sig för genomförande
av mönsterskydd. Utan att i frågans nuvarande läge för egen
del taga ståndpunkt härtill vill kollegium framhålla önskvärdheten av
att vid en eventuell utredning i ämnet jämväl lämpligheten av en dylik
form av rättsskydd för konstslöjd tages under förnyat övervägande.
Vidare bör vid utredningen undersökas möjligheter att åstadkomma
ökat skydd för svenska konstslöjdsalster på den utländska marknaden.
Med stöd av vad sålunda anförts får kollegium tillstyrka, att den i
motionerna begärda undersökningen kommer till stånd.
Stockholm den 15 mars 1939.
AXEL GJÖRES.
Harald Carlborg.
Mogens Möller.
Första lagutskottets utlåtande Nr 24-
15
Bilaga B.
Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium.
Anmodad att avgiva yttrande i anledning av remiss till kommerskollegium
från justitiedepartementet rörande motioner väckta vid årets
riksdag angående effektivare skydd för svensk konstslöjd, far svenska
slöjdföreningen härmed anföra följande.
Föreningen instämmer i motionärernas motivering och ber att livligt
få tillstyrka den i motionen begärda utredningen. De förhållanden, som
för närvarande äro rådande inom konstindustrien och konsthantverket
i de avseenden, som av motionärerna beröras, äro icke tillfredsställande.
Föreningen har redan förut med tillfredsställelse erfarit, att Kungl. Maj:t
tagit initiativet till en förbättrad lagstiftning rörande bland annat rätten
till alster av bildande konst, däri inbegripna även konstslöjdsalster.
Föreningen använder tillfället att här erinra örn att den nuvarande
lagstiftningen beträffande konstslöjdsalster visat sig för praktiskt behov
otillräcklig. Konstslöjdsalster, vilka obestridligen förete så karaktäristiska
drag, att verkets upphovsman med full rätt kan åberopa, att
hans personliga smak och skicklighet satt sin prägel därå, hava i praktiken
befunnits skyddslösa och den enskilde konstnären praktiskt taget
rättslös. Det är enligt föreningens mening av ett praktiskt behov i hög
grad påkallat, att det nuvarande skyddets område utvidgas och därjämte
till sina gränser närmare bestämmes. För ernående av detta syfte
torde en lagändring vara oundviklig.
På grund av vad sålunda anförts förordar svenska slöjdföreningen,
att de nu väckta motionerna måtte få åsyftad verkan.
Stockholm den 4 mars 1939.
För Svenska Slöjdföreningen
ERIK WETTERGREN.
!Åke Stavenow.
Bilaga C.
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom remiss den 22 sistlidne februari har kungl, kollegiet anhållit
örn Sveriges Industriförbunds yttrande över en vid årets riksdag väckt
motion (11:241) angående beredande av effektivare skydd för svensk
konstslöjd.
16 Första lagutskottets utlåtande Nr 24.
Motionärerna uttala att det skydd för konstslöjdens — d. v. s. konstindustriens
och konsthantverkets — produkter, som för närvarande finnes,
är bristfälligt och belysa detta med flera exempel på fall, där svenska
konstslöjdsprodukter gjorts till föremål för obehörig efterbildning. Motionärerna
synas mena att nuvarande lagar till skydd för konstslöjdens
och liknande produkter — 1919 års lag om rätt till verk av bildande
konst (»konstverkslagen >), som 1926 utsträcktes till att avse även konstslöjdsalster,
samt 1899 års lag om skydd för vissa mönster och modeller
— böra undergå en omarbetning till avhjälpande av de påtalade
missförhållandena. Motionen utmynnar i en hemställan örn utredning,
på vad sätt svensk konstslöjd skall såväl inom som utom landet beredas
effektivare skydd.
Enligt vad förbundet har sig bekant råder inom vissa konstindustriella
yrken missnöje med det skydd, som för närvarande i vårt land beredes
konstindustriens alster. De förhoppningar, som konstindustriens
utövare fäst vid 1926 års lagstiftning, torde i stor utsträckning icke lia
blivit infriade. Detta lärer till en del sammanhänga med den ofta framträdande,
i sakens natur liggande svårigheten att i det konkreta fallet
avgöra, huruvida ett alster är av beskaffenhet att åtnjuta skydd enligt
nämnda lagstiftning eller icke. Denna svårighet belyses i sin mån aide
synnerligen skiftande utlåtanden från experthåll, som avgivits i domstolstvister
rörande efterbildning av hithörande alster. Beivrandet av
sådan efterbildning har dessutom ofta visat sig förenat med sådana kostnader
för expertis och annan utredning, att en förfördelad fabrikant i
det längsta drager sig för att skrida till rättslig aktion. Och kommer
en sådan till stånd, har det konstindustriella alster, varom tvisten rört
sig, mången gång hunnit förlora det mesta av sin aktualitet vid den
tidpunkt, då rättegången kanske efter flera år blir slutligen avgjord.
På andra håll synes man närmast benägen att kritisera den principiella
utformning, som lag och praxis givit åt begreppet konstslöjd. Vad
man här framför allt vänder sig emot är det i lagens förarbeten uttryckta
kravet, att alster av konstslöjd, liksom övriga verk av bildande
konst, för att åtnjuta skydd skall utmärka sig för konstnärlig originalitet.
Ett dylikt krav innebär, framhåller man, att ett föremål, som i
fråga örn form eller dekor eller kanske bådadera anknyter till kända
former och mönster, icke åtnjuter skydd enligt 1926 års lagstiftning och
detta oavsett att föremålets skapare lyckats förläna en personlig, konstnärlig
karaktär åt föremålet. En viss eftergift på originalitetskravet är
enligt denna uppfattning nödvändig, därest lagstiftningen ifråga skall
få något egentligt praktiskt värde.
Inom vissa konstindustriella yrken, t. ex. glas- och porslinsindustrierna,
betonar man vidare de svårigheter, som åsamkas svenska företagare
genom att utländska konkurrenter mer eller mindre direkt kopiera
omtyckta svenska industrialster och därmed skada de svenska företagens
avsättning. Motionärernas framställning tyder på att nu antydda missförhållande
av dem tillmätts särskild betydelse.
Även om en utredning icke torde kunna avhjälpa bristfälligheter i
skyddet för svenska konstslöjdsalster utomlands ■— detta skydd är en
fråga örn innehållet i och efterlevnaden av de bestämmelser rörande
dylika alster, som gälla i det land, där skyddet påkallas — vill förbundet
med hänsyn till vad i det föregående anförts biträda motionä
-
17
Första lagutskottets utlåtande Nr %4-
rernas yrkande om utredning. I fråga om den lämpliga inriktningen av
en sådan utredning tillåter sig förbundet anföra följande synpunkter.
I yttrande över förslag till 1926 års lagstiftning örn skydd för konstslöjdsalster
ställde sig förbundet avvisande mot att skydd för sådana
alster infördes genom en utvidgning av lagen om rätt till verk av bildande
konst och uttalade sig i stället till förmån för en utredning angående
möjligheten att tillgodose föreliggande skyddsbehov genom en
lagstiftning efter mönsterskyddslagens principer. Såsom motiv härför
anförde förbundet bland annat den rättsosäkerhet, som en lagstiftning
efter föreslagna linjer skulle medföra för näringslivet, i det att ovisshet
ofta skulle föreligga därom, huruvida ett visst alster vore skyddat av
lagen eller icke. Av vad ovan anförts bestyrkes att dessa betänkligheter
icke saknade grund.
Svagheten med en reglering av konstslöjdsskyddet i konstverkslagen
framträder även då fråga blir om en sådan utvidgning av detta skydd,
som nu från vissa håll ifrågasättes. En dylik utvidgning torde nämligen
icke kunna åstadkommas inom konstverkslagens ram. Det i denna lag
uppställda originalitetskravet gäller ju samtliga de alster av bildande
konst som lagen skyddar; och redan av principiella skäl torde icke
kunna ifrågakomma att eftergiva detta krav beträffande vissa av dessa
alster. Däremot torde hinder icke möta att efter principerna för en
mönsterskyddslag bereda skydd åt sådana alster av industri och hantverk,
som visserligen icke fylla kravet på konstnärlig originalitet men
som med hänsyn till sina egenskaper i övrigt ändock framstå såsom förtjänta
av skydd.
Den utredning rörande förbättrat skydd för konstslöjdens alster, som
enligt förbundets förmenande bör komma till stånd, synes för den skull
böra inriktas på en undersökning av möjligheterna att inom de yrken,
där så anses lämpligt, bereda det eftersträvade skyddet genom en lagstiftning
enligt mönsterskyddslagens principer. Förbundet tillåter sig
erinra, att vid tillkomsten av 1926 års lagstiftning införandet av ett
vidsträcktare mönsterskydd än det gällande icke avvisades utan att
frågan därom av vissa skäl lämnades öppen. Sålunda anfördes att en
utsträckning av mönsterskyddet inverkade på patentlagstiftningen samt
att frågan örn en internationell reglering av mönsterskyddet vore under
övervägande. Dessa skäl torde icke numera äga giltighet, så mycket
mindre som en reform av patentlagstiftningen för närvarande förberedes.
Stockholm den 11 mars 1939.
Sveriges Industriförbund
WILH. EKMAN.
Bihang till riksdagens protokoll 1981). 9 sami. 1 aud. Nr %//.
Gustaf Settergren.
18
Första lagutskottets utlåtande Nr 24-
Bilaga D.
Till Kungl. Kommerskollegium.
Med anledning av remiss av den 22 februari detta år beträffande
motion i andra kammaren nr 241 av herr Kilbom m. fl. angående beredande
av effektivare skydd för svensk konstslöjd vill Sveriges Hantverksorganisation
inskränka sig till förord för den i motionen föreslagna
åtgärden »om undersökning av på vad sätt svensk konstslöjd skall såväl
inom som utom landet beredas effektivare skydd».
Stockholm den 15 mars 1939.
Sveriges Hantverksorganisation
AUG. LINDMARK.
j Gunnar Willén.
KUNGL. PATENT- OCH Bilaga E.
REGISTRERINGSVERKET.
Till Riksdagens första lagutskott.
Enligt skrivelse den 17 februari 1939 från chefen för justitiedepartementet
har Kungl. Maj:t anbefallt patent- och registreringsverket att
senast den 15 mars 1939 avgiva och till Eder överlämna yttrande över
två inom riksdagen väckta motioner, nr 168 i första kammaren och 241
i andra kammaren, angående beredande av effektivare skydd för svensk
konstslöjd; och får i anledning härav ämbetsverket äran anföra följande.
Det ämne, som avhandlas i ifrågavarande motioner, berör patent- och
registreringsverkets verksamhetsområde endast i vad det hänför sig till
lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller. Ämbetsverkets
yttrande över motionerna lärer väl därför icke åstundas
annat än i sistnämnda avseende.
I fråga örn revision av mönsterlagen har ämbetsverket tämligen nyligen
avgivit yttrande till utskottet med anledning av en motion till
1935 års riksdag (nr 164 i andra kammaren) angående viss ändring i
nämnda lag. Detta yttrande innehåller vad som från ämbetsverkets
sida är att anföra med anledning av de nu ifrågavarande motionerna;
och får ämbetsverket därför såsom yttrande över dessa överlämna och
åberopa sagda yttrande, varvid dock bör anmärkas, att däri omnämnda
uppdrag för undertecknad Hjertén i fråga om mönsterlagens revision
numera upphört i samband med tillkomsten av 1938 års patentutredning.
I behandlingen av detta ärende hava deltagit, utom undertecknad
generaldirektör, byråcheferna Linroth (föredragande), Lindgren, Norrbin,
Burman, Gertz, Kinmanson, Trägårdh och Bohman.
Stockholm den 3 mars 1939.
H. HJERTÉN.
O. Källander.
1!)
Första Jagutskottets utlåtande Nr .i/,.
KUNGL. PATENT- OCH Bilaga F.
REGISTRERINGSVERKET.
Till Riksdagens första lagutskott.
Enligt skrivelse den 1 februari 1935 från chefen för justitiedepartementet
har Kungl. Majit anbefallt patent- och registreringsverket att senast
den 30 innevarande mars avgiva och till Eder överlämna utlåtande över en
inom riksdagens andra kammare väckt motion, n:r 164, angående viss ändring
i lagen den 10 juli 1899 örn skydd för vissa mönster och modeller (här
nedan kallad mönsterlagen); och får i anledning härav ämbetsverket äran
anföra följande.
Motionen avser vidtagande av sådan ändring i mönsterlagen, att denna
bomme att omfatta, icke såsom nu endast alster tillhörande metallindustrien
utan även alster tillhörande glasindustrien.
Vår nuvarande mönsterlag är i olika hänseenden mycket begränsad i
jämförelse med motsvarande lagstiftningar i många främmande länder. Förutom
att den enligt förarbetena till densamma och gällande praxis anses
omfatta allenast s. k. prvdnadsmönster i motsats till s. k. nyttighetsmönster,
gäller — såsom redan angivits — att skydd kan erhållas endast för
mönster till alster inom metallindustrien.
Det kommittéförslag av den 6 november 1878, vilket — örn också med
högst väsentliga ändringar — ligger till grund för 1899 års. lag, var icke
begränsat till metallindustrien utan avsåg hela elef industriella området.
Att någon lagstiftning i ämnet ej kom till stånd förrän cirka tjugu år
efter kommittébetänkandets avgivande och att den antagna lagen begränsades
till endast metallindustriens alster berodde väsentligen på det motstånd,
som från olika industribranscher, särskilt vissa med mode- och säsongvaror
sysslande grenar av textilindustrien, restes mot förslaget. Detta
motstånd bottnade i sin ordning i farhågan att genom en sådan lagstiftning
— vilken på grund av gällande internationella överenskommelser måste
omfatta rätt även för utlänningar att vinna mönsterskydd — den svenska
industrien skulle i stor utsträckning betagas möjligheten att utan avsevärda
uppoffringar hämta erforderliga mönster från utlandet, något som för
många industrigrenar skulle vara i hög grad betänkligt.
Efter tillkomsten av 1899 års mönsterlag har frågan örn dess utsträckande
till andra industrier än metallindustrien vid olika tillfallen varit aktuell.
Den år 1908 tillsatta s. k. patentlagstiftningskommittén, i vars uppdrag
ingick att verkställa revision av gällande mönsterlag, avgav den 24 mars
191 (i förslag i ämnet. Vid förhandlingar, som kommittén under sitt arbete
haft med representanter för skilda industrigrenar, hade gensagor mot mönsterskyddets
utsträckande framförts av representanter för vissa grenar av
textilindustrien och för glasindustrien samt därjämte av vissa porslinsfabrikanter.
Enligt kommitténs förslag skulle emellertid mönsterlagen utsträckas
att principiellt avse industrien i dess helhet. Dock innehöll 6 s
i förslaget viss begränsning av skyddet, såvitt anginge vävnader, avsedda
för beklädnadsartiklar. Och vidare skulle enligt stadgande i 22 § skyddet
för registrerat mönster upphöra, då i utlandet tillverkade föremal, sorn till
form eller utstyrsel väsentligen överensstämde med mönstret, till riket
för försäljning infördes av mönsterrättens innehavare eller med dennes tillin
t else . Emellertid skulle Konungen — huvudsakligen för beredande av
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 24.
samma lättnad för svenskar utomlands — äga förordna, att sistnämnda bestämmelse
ej skulle gälla i fråga om införsel av föremål, tillverkade i viss
främmande stat; och skulle ett sådant förordnande kunna avse föremål,
tillhörande endast en elei av industrien. Rörande motiven till kommitténs
förslag i dessa delar tillåter sig ämbetsverket att hänvisa särskilt till sid.
06 63, 112—114 och 171—174 i kommittébetänkandet.
I avgivna yttranden över förslaget möttes detsamma av motstånd från
''kilda håll, bland annat även från glasindustriens sida. Förslaget blex- oi
heller i sin helhet förelagt riksdagen. Däremot avläts till 1010 års riksdag
en kungl, proposition (n:r 5), avseende mönsterskyddets utsträckande
lill träindustrien, inom vilken mönsterskydd ansågs särskilt önskvärt. Riksdagen
beslutade emellertid i enlighet med första lagutskottets hemställan
'' n:r 11) att, med avslag å propositionen, i skrivelse till Kungl. Maj:t
i''n:r 77) anhålla, att Kungl. Majit ville efter förnyad utredning låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till ny lagstiftning örn mönsterskydd,
byggd på den grundsatsen att skyddet utsträcktes att omfatta industrien
i allmänhet. Utredningen i detta avseende, numera anförtrodd åt
undertecknad Hjertén, har ännu icke lett till resultat, väsentligen beroende
på förhållanden, varom nedan förmäles.
Genom lag den 31 mars 1026 infördes i 1 § lagen den 30 maj 1010 örn
rätt till verk av bildande konst en bestämmelse, enligt vilken till sådana
verk hänföras jämväl alster av konsthantverk och konstindustri, dock att
beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar, icke äro
föremål för skydd enligt konstverkslagen. Givetvis har härigenom behovet
av ett utsträckt mönsterskydd i viss mån minskats. Helt och hållet har
det emellertid icke bortfallit, vilket tidigare vid upprepade tillfällen betonats,
bland annat i första lagutskottets vid 1010 års riksdag avgivna, å
sid. 1—2 i förevarande motion citerade yttrande.
Under år 1034 biträdde Sverige efter beslut ax- Kungl. Majit och riksdagen
den nva lydelse, som \-id en i Haag år 1025 hållen konferens givits
åt den internationella konx-entionen för skydd av den industriella äganderätten
rilen s. k. Pariskonventionen); se Kungl. Maj:ts proposition n:r 4
lill 1034 ars riksdag. Enligt bestämmelse i ari;. 5 i den nya konventionstexten
är det icke längre möjligt att, såvitt angår de fördragsslutande länderna,
bringa i tillämpning ett restriktivt stadgande av det innehåll som
ovan refererade bestämmelse i 22 § av 1016 års kommittéförslag. Att
denna omständighet kan öka motståndet mot ett utsträckt mönsterskydd är
icke uteslutet. Dock synes, att döma bland annat axr Sx-eriges industriförbunds
å sid. 40 i nyssnämnda proposition återgivna yttrande, faran härför
numera vara mindre än förr.
Varje utsträckning ax- mönsterskyddet till nya industrigrenar, vare sig
en eller flera, kräx-er ökat arbete inom ämbetsverket med motsvarande
personalökning, x-ars storlek det emellertid torde vara mycket sxTårt att på
förhand bedöma. Redan nu är den s. k. nyhetspröxmingen — d. v. s. arbetet
att söka utröna, huruvida ett till registrering anmält mönster redan tidigare
funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet
å ^offentligen till salu hållna alster eller örn det ej väsentligen skiljer sig
från mönster, som förut blix-it sålunda känt — ganska besvärlig och tidsödande
utan att ändock under nuvarande förhållanden kunna göras fullt
effektiv. I händelse a\r mönsterskyddets utsträckande i större omfattning
skulle därför kunna ifrågasättas — såsom också i kommittébetänkandet
Första lagutskottets utlåtande Nr 04- 21
av år 1916 föreslagits — att avskaffa nyhetsprövningen, en åtgärd som
man emellertid med hänsyn till därigenom uppkommande osäkerhetstillstånd
för industrien icke utan tvingande skäl synes böra tillgripa.
Ett utsträckande av mönsterskyddet till en eller annan ny industrigren
torde icke med nödvändighet påkalla andra ändringar i mönsterlagen än
dem, som direkt föranledas av det större skyddsområdet. Ett utsträckande
i princip av skyddet till industrien i dess helhet synes däremot ej lämpligen
böra ske annat än i sammanhang med vår nuvarande, i mycket föråldrade
mönsterlags reformering även i andra avseenden. Det torde emellertid
kunna sättas i fråga, huruvida icke — särskilt efter 1926 års ändring av
konstverkslagen — andra lagstiftningsåtgärder på det industriella rättsskyddets
område äro mera trängande och därför böra äga företräde, så
t. ex. åvägabringande av erforderliga lagändringar för biträdande av de
vid konferens i London innevarande år fattade beslut örn vissa jämkningar
i den internationella konventionen enligt dess å konferensen i Haag erhållna
lydelse samt vidare omarbetande av vår gällande varumärkeslag i
och för införande av s. k. klassregistrering och upptagande i svensk rätt
av vissa andra i utlandet under årens lopp genomförda reformer på varumärkesrättens
område.
Med åberopande av vad sålunda anförts och i övrigt får patent- och registreringsverket
med anledning av ifrågavarande motion såsom sin mening
uttala:
att den av motionären föreslagna ändringen av mönsterlagen i och för
sig icke torde möta några betänkligheter;
att det emellertid kan ifrågasättas, huruvida icke mönsterskyddet samtidigt
bör utsträckas att jämväl avse den glasindustrien i olika avseenden
närstående porslinsindustrien och lergodsindustrien i övrigt samt likaså, i
överensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition nr 5 till 1919 års riksdag,
träindustrien;
att ett utsträckande av skyddet till industrien i allmänhet däremot icke
för närvarande synes vara att förorda;
att den ifrågasatta ändringen av 1 § mönsterlagen uppenbarligen kräver
motsvarande jämkning i lagens 16 § (jämför nyssnämnda proposition);
att vid en eventuell lagstiftning i förevarande riktning bör övervägas
lämpligheten av skyddstidens utsträckande i enlighet med berörda proposition
från fem till tio år mot särskild avgift för de fem sista åren; samt
att den nya lagstiftningen — likaledes i överensstämmelse med sagda
proposition — bör förklaras icke äga tillämpning i fråga örn skydd, som
sökts före lagens ikraftträdande.
I behandlingen av detta ärende hava deltagit undertecknad generaldirektör
(föredragande), byråcheferna Linroth, Påhlson, Bergenstråhle och
Norrbin samt byrådirektören Karlson.
Stockholm den 27 mars 1935.
II. HJERTÉN.
/ K. Sandegren.
Milling till riksdagens protokoll ISSI). !> sinni. 1 avil. Sr 2 Jj.