Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
1
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1939 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 334,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Holmbäck hemställt, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan
om införande av möjlighet att inskriva gruvrätt i ett protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt.
I fråga örn de skäl som föranlett motionärens hemställan får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
Den nya, den 3 juni 1938 utfärdade gruvlagen, vilken träder i kraft den
1 januari 1940, innehåller bl. a. följande bestämmelser.
Envar kan genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta vissa
inineralfyndigheter å egen eller annans grund. Den som vill erhålla dylik
rätt till mineralfyndighet (inmutningsrätt) har att göra skriftlig ansökan
därom hos bergmästaren. Bifalles ansökningen, utfärdas en s. k. mutsedel,
och sökanden äger därefter inom det område som i mutsedeln anvisas (inmutat
område) anställa undersökningsarbete å inmutningsbara mineral. Under
vissa förutsättningar, bestående däri att undersökningsarbete av visst
slag skall ha utförts, äger inmutaren, efter särskild ansökan hos bergmästaren,
få sig anvisat visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta och
tillgodogöra sig inmutningsbara mineral (1 och 2 §§ gruvlagen). Det undersökningsarbete
som erfordras för erhållande av utmål skall vara utfört inom
tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. I vissa fall kan denna tid
förlängas (19 §). Ansökan örn utmål skall göras skriftligen och hava inkommit
till bergmästaren före utgången av undersökningstiden. Försummar
inmutaren att inom den i lagen föreskrivna undersökningstiden göra ansökan
om utmål, förlorar han inmutningsrätten (20 §). Sedan utmål vid en särskild
förrättning blivit anvisat, äger den eller de som hava del i fyndigheten
(gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet
befintliga inmutningsbara mineral (51 §). Det åligger gruvinnehavaren att
från och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslutats utgiva
en årlig försvarsavgift. Denna avgift skall förskottsvis för varje år senast
den 31 december föregående år inbetalas till bergmästaren. Försummar gruv
Bihang
till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 23.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
innehavaren alt inom denna tid erlägga försvarsavgiften, skall han senast
den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala dubbel avgift, vid äventyr
örn det försummas att rätten till gruvan förverkas. Det åligger bergmästaren
att senast den 15 januari i rekommenderat brev översända påminnelse
örn avgiftens erläggande med angivande av nyssnämnda äventyr. Då
rätt till gruva förverkats, förlorar gruvinnehavaren all rätt till de inom utmålet
befintliga icke uppfordrade inmutningsbara mineralen, till de för gruvans
styrka och bestånd verkställda byggnaderna samt till den mark som
inom eller utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften. Andra för gruvdriften
gjorda anläggningar än de nyssnämnda ävensom ur gruvan uppfordrade
inmutningsbara mineral må under högst två år efter förverkandet
kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det som icke inom nämnda
tid borttagits förlorar gruvinnehavaren all rätt. Efter förverkandet är jordägaren
berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten
för gruvdriften. Annan förverkad egendom tillfaller kronan; dock skola de
för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader övergå till den som
i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande. (55—57 §§.)
Angående gruvregister stadgas i gruvlagen (78 §), att bergmästaren skall
föra ett gruvregister dels över inmutade områden och dels över utmål. I detta
register skall anteckning göras då rätt till gruva eller andel däri övergått
å ny innehavare. Vidare skall anteckning göras örn alla sådana av bergmästare,
domstol eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna
åtgärder, som röra det inmutade området eller utmålet, ävensom beträffande
andra omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten till
gruvan. När domstol eller annan myndighet meddelat beslut varom anteckning
bör ske i gruvregister, skall underrättelse om beslutet så snart ske kan
tillsändas bergmästaren.
Avtal varigenom rätt till gruva eller andel däri överlåtes skall upprättas
skriftligen. I avhandlingen skola upptagas samtliga villkor som betingas.
Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan, överlåtelse
av rätt till gruva är ej gällande mot överlåtarens borgenärer, förrän anmälan
om överlåtelsen blivit gjord hos bergmästaren.
Enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag gäller följande. Utländsk
medborgare må ej utan Konungens för särskilt fall givna tillstånd
här i riket förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift,
ej heller i något fall härstädes inmuta mineralfyndighet. Vad sålunda
är stadgat örn utländsk medborgare skall ock tillämpas beträffande utländska
bolag, föreningar, andra samfälligheter och stiftelser (1 §). Svenskt handelsbolag,
vari finnes utländsk bolagsman, svenskt aktiebolag vars aktiebrev
må ställas till innehavaren eller svensk ekonomisk förening må icke
här i riket inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta inmutad mine
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
3
ralfyndighet eller idka gruvdrift, utan att Konungen för särskilt fall givit
bolaget eller föreningen tillstånd därtill. Detsamma gäller örn svenskt aktiebolag
vars aktiebrev skola vara ställda till viss man, örn icke i bolagsordningen
intagits förbehåll av visst angivet innehåll (2 §). Vad i 1 och 2 §§
är stadgat utgör dock ej hinder att medelst inrop å exekutiv auktion förvärva
inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet (6 §). Har någon enligt
vad i 6 § sägs förvärvat inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet, skall
han i regel avyttra denna inom ett år efter det den exekutiva auktionen vunnit
laga kraft (10 §). Företager någon å inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet,
för vars förvärvande eller bearbetande Konungens tillstånd erfordras,
utan sådant tillstånd undersöknings- eller gruvarbete, är detta arbete
utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten eller gruvlägenheten (11 §).
Rätt till gruva är enligt svensk rätt att anse såsom lös egendom. Det till
gruvan hörande inmutade området eller utmålet tillhör, även om lösen för
detsamma erlagts till jordägaren, fortfarande den fastighet varå gruvan upptagits.
Gruvinnehavaren tillhöriga å utmålet uppförda byggnader eller andra
anläggningar som äro avsedda för gruvdriften äro, jämlikt bestämmelserna
i 4 § i lagen angående vad till fast egendom är att hänföra, ej att räkna till
den fasta egendomen. Detta gäller även örn dessa anläggningar tillhöra
ägaren av den jord varå gruvan är belägen. Av dessa regler följer att gruvinnehavare
icke kan komma i åtnjutande av de med fastighetskrediten förenade
förmånerna. Däremot kan rätten till gruva användas såsom säkerhet
för fordran i den formen att förlagsinteckning meddelas. I kungl, förordningen
den 13 april 1883 angående förlagsinteckning stadgas sålunda numera,
att då någon som driver industriell rörelse, för vilken i regel användes
drivkraft örn minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst tio arbetare,
utfäster att hans för rörelsen avsedda lösa inventarier och råvaror samt i
rörelsen frambragta alster skola utgöra säkerhet för fordran, må förlagsinteckning
beviljas i denna egendom. Under begreppet industriell rörelse innefattas
idkande av bergsbruk eller gruvdrift. Under förlagsegendomen inbegripes
vid gruvdrift jämväl gruva.
Till skillnad från inteckning i fast egendom medför förlagsinteckning
ej panträtt i den intecknade egendomen utan endast en förmånsrätt till betalning
ur den intecknade egendomen vid konkurs (17 kap. 7 § handelsbalken).
Därest den intecknade egendomen utmätes för annans fordran, är
däremot innehavaren av förlagsinteckningen icke berättigad till betalning ur
(gendomen framför utmätningssökanden. För att kunna göra sin rätt gällande
i samband med utmätningen skall emellertid innehavare av förlagsinteckning
av utmätningsmannen underrättas örn utmätningen (72 § utsökningslagen.
Jfr 4 och 24 §§ konkurslagen.) Då förlagsegcndom försäljcs,
(iger innehavare av förlagsinteckning förmånsrätt i köpeskillingen, sä länge
den utestår ogulden.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
Redan vid tillkomsten av 1883 års förordning angående förlagsinteckning
var frågan om gruvas utnyttjande såsom säkerhet för fordran föremål för
behandling. Då gällde en förordning av år 1748 örn förlag vid bergs- och
brukshantering. Däri meddelades särskilda föreskrifter rörande förlag som
bergsmännen i järnbergslagerna behöva taga till deras bergsbruk, antingen
på tack- eller stångjärn (2 §), förlag till järn- och mässingsbruk samt kopparhamrar
(14 §), kopparförlag vid stora och nya Kopparberget (18 §) samt
förlag till alla andra gruvor av ädlare metaller samt mineralier och därpå
byggda verk (17 §). I fråga om kopparförlag stadgades, att om förlagstagaren
hade andra borgenärer skulle förläggaren alltid äga företräde till
bans koppar, nasgods, trotssten, malm, kol och ved som av bruket härrör
så ock till hans hytte- och gruvedel. Den som lämnat förlag till sådana
gruvor och verk som nämnas i 17 § skulle äga förmånsrätt till betalning uti
själva gruvan med dess åbyggnad och effekter. Vid förlag till övriga slags
rörelser talas däremot icke örn att gruva skulle utgöra säkerhet för förlaget
utan endast om företräde till förlagstagarens tillverkning, såväl som
rede, dragare och körredskap (2 §), resp. brukets inventarier och effekter
(14 §).
I det kommittéförslag som ligger till grund för 1883 års förordning saknades
stadgande om förmånsrätt i gruva. I motiven anfördes, att ägare till
gruvor av vissa ädlare metaller visserligen enligt 1748 års förordning kunde
förskriva själva gruvan med dess åbyggnader, men då förlag hade till ändamål
att befrämja den industriella rörelsens drift och dess förbättring och
ingalunda borde användas för förvärvande av den egendom där rörelsen
bomme att drivas, syntes en förlagsgivare icke böra erhålla förmånsrätt i
denna egendom. Kommittén ansåg fördenskull att ifrågavarande endast för
vissa gruvor gällande stadgande icke borde bibehållas. Den proposition i
ämnet som framlades vid 1882 års riksdag tillerkände icke den som lämnat
förlagslån till idkande av gruvdrift någon förmånsrätt i själva gruvan. Lagutskottet
vid 1882 års riksdag ansåg det kunna ifrågasättas, huruvida icke
enligt 17 § i 1748 års förordning varje slag av gruva kunde vara föremål
för förlagsinteckning. Vidare syntes vid inteckning för förlagslån för gruvdrift
själva gruvan vara det yppersta föremålet för förmånsrätten.
Sedan frågan om ny lagstiftning rörande förlagsinteckning fallit vid 1882
års riksdag, avläts ny proposition i ämnet till 1883 års riksdag. I överensstämmelse
med den ståndpunkt första kammaren intagit år 1882 innehöll
den nya propositionen bestämmelse att även själva gruvan, dock ej järngruva,
skulle utgöra säkerhet för förlagslån. Till stöd härför åberopades
att meningen var att såvitt möjligt bibehålla förlagsinteckningsrätten i dess
förutvarande utsträckning, att det kunde sättas i fråga huruvida icke äldre
författningar medgåve förmånsrätt i själva gruvan, att inteckning på grund
av dessa författningar faktiskt blivit meddelad i stenkolsgruvor samt att
man från den då gällande lagstiftningen kunde hämta stöd för den meningen
5
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
alt järngruvor varit från förmånsrätt uteslutna liksom ock diskussionen i
första kammaren ådagalagt att en sådan rätt icke av gruvägarna eftersträvades.
I första kammaren hade år 1882 åberopats att de bolag — solidariska
bolag eller aktiebolag — som ägde de bruk varunder de flesta järngruvor i
landet hörde ej hade synnerligt behov av att upptaga förlagslån för gruvdriften,
då densamma bekostades medelst årliga tillskott. Dessutom skulle
såväl aktierna som de s. k. lottbreven i de solidariska bolagen förlora den
huvudsakligaste delen av sitt belåningsvärde, om förlagsinteckning medgåves
i själva järngruvan. Enligt den lydelse 17 kap. 7 § handelsbaden
erhöll 1883 skulle förlagsinteckning vid förlag till bearbetande av andra
gruvor än järngruvor medföra förmånsrätt bl. a. i själva gruvan.
I en vid 1904 års riksdag väckt motion föreslogs sådan ändring i 17 kap.
7 § handelsbaden att förmånsrätt vid förlag till gruvdrift skulle finnas i
själva gruvan jämväl då fråga var om järngruvor. I motionen anfördes att
alla mera värdefulla järngruvor tidigare ägts av järnverken men att förhållandena
i det hänseendet ändrats. På många håll hade uppstått fullt självständig
gruvdrift utan förening med bruksrörelse. Den antydda lagändringen
skulle särskilt bliva till fördel för mindre bemedlade inmutare och jordägare,
som oftast bliva tvungna, i saknad av nödigt driftkapital, att för en ringa penning
avyttra sin inmutarrätt eller sin jordägarandel i nyupptäckta men
kanske värdefulla malmfyndigheter. I anledning av motionen hemställde
lagutskottet (1904 nr 17) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Majit måtte taga under övervägande, huruvida förlagsinteckning
för gruvdrift kunde, vad järngruvor angick, medgivas jämväl i
själva gruvan. Utskottet erinrade om att järngruvdriften i mycket stor utsträckning
idkades såsom självständig industriell verksamhet, vilken liksom
varje annan dylik måste antagas hava bestämd fördel av att få sina kreditmöjligheter
utvecklade. Faran för att kreditens underlättande för järngruvindustrien
skulle komma att medföra att landets järnmalmstillgångar hastigare
än eljest uttömdes, ansåg utskottet böra mötas genom åtgärder på helt andra
områden. Utskottet uttalade vidare, att en vidgning av förlagsinteckningsinstitutets
tillämpning på järngruvor ej kunde antagas medföra någon ökad
risk att utlänningar skulle komma i besittning av delar av landets territorium.
I anslutning härtill erinrade utskottet örn de då gällande inskränkningarna
i rätten att förvärva gruva samt örn det förhållandet att förlagsinteckning
icke medförde panträtt utan endast förmånsrätt. Utskottets hemställan
bifölls av riksdagen.
Riksdagens framställning remitterades av Kungl. Majit till kommerskollegium
för avgivande av utlåtande. Fullmäktige i järnkontoret, vilka hördes
av kommerskollegium, tillstyrkte den ifrågasatta lagändringen, varvid de
anförde att det för järnbruken skulle vara till fördel att vid anordnande av
gruvdriften efter moderna principer, vilket ofta kräver dyrbara maskiner,
kunna lämna en även i själva gruvan gällande förlagsinteckning såsom säker
-
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
het för erforderliga penningförsträckningar. Även kommerskollegium tillstyrkte
lagändringen under åberopande av att de skäl som föranlett järngruvornas
undantagande från förlagsinteckning förlorat sin giltighet. Handlingarna
i ärendet överlämnades år 1920 till gruvlagstiftningssakkunniga.
Genom ändring i förlagsinteckningsförordningen år 1932 borttogs skillnaden
mellan järngruvor och andra gruvor, och numera är förlagsinteckning
medgiven beträffande gruvor av alla slag, såvida de uppfylla de i förordningen
upptagna bestämmelserna. Inteckningen medför, såsom förut
nämnts, säkerhet jämväl i själva gruvan.
4 kap. i 1907 års lag örn nyttjanderätt till fast egendom innehåller regler
om nyttjanderätter av särskilt slag. Till tomt som äges av kronan, kommun
eller municipalsamhälle och är belägen å område som blivit planlagt för
bebyggande kan upplåtas s. k. tomträtt för en tid av 26—100 år. Till säkerhet
för beståndet av upplåten tomträtt kan tomträtten inskrivas i ett av
inskrivningsdomaren fört tomträttsprotokoll. Sedan sådan inskrivning meddelats,
skall byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande bruk avsedd
anläggning som finns på tomten såsom tillbehör hänföras till tomträtten.
Inskriven tomträtt kan intecknas för fordran, vilket för fordringshavaren
medför panträtt i tomträtten med vad därtill hör. Vad i utsökningslagen,
lagsökningslagen och konkurslagen är stadgat örn fast egendom och inteckning
däri skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn tomträtt och
inteckning däri. Det huvudsakliga syftet med tomträttsupplåtelse är att bereda
enskilda tillfälle att på fördelaktiga villkor och under betryggande
former komma i besittning av mark för uppförande av eget hem. Upplåtelse
av tomträtt skall ske genom skriftligt avtal. Innehållet i dylikt avtal har icke
i lag reglerats i annan mån än i fråga örn tiden. Hinder möter således icke
att avtalet kan innehålla bestämmelser att tomträtten skall anses förverkad
om tomträttshavaren åsidosätter sina förpliktelser eller att å tomten uppförda
byggnader vid avtalets upphörande skola tillfalla upplåtaren utan
ersättning. Därest lösen skall utgå äger inteckningshavare viss rätt till beloppet.
Vattenfall som äges av kronan må för viss tid upplåtas under vattenfallsrätt.
Därvid kan även upplåtas utmål av kronan tillhörig mark. Liksom
tomträtt kan vattenfallsrätt inskrivas i tomträttsprotokollet och därefter
intecknas. Syftet med upplåtelse av vattenfallsrätt torde hava varit att tillföra
industrien kraft från kronans vattenfall under former som medgåve att
nyttjanderättshavaren kunde använda vattenkraftsanläggningen såsom underlag
för en verklig realkredit.
Vid högsta domstolens granskning år 1881 av förslag till gruvstadga anfördes,
att gruvor därigenom att de i rättsligt hänseende kommit att betraktas
såsom lösören till stor olägenhet för gruvägarna blivit uteslutna från
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
7
det skydd lagfarten medförde samt ej heller kunde bliva delaktiga av fastighetskreditens
förmåner. I en promemoria av nuvarande hovrättspresidenten
Bendz, vilken promemoria fogats vid det betänkande med förslag till
gruvlag som avgivits av 1920 års gruvlagstiftningssakkunniga (stat. off. utr.
1924: 16), framhålles att flera skäl tala mot en förändring i lagstiftningen
därhän, att gruvegendom hänföres till fast egendom, men att det därför
icke torde vara uteslutet att genom ändringar i lagstiftningen förbättra den
säkerhet som gruvegendomen vid belåning kan erbjuda. Man kunde efter
mönster av tomträtt och vattenfallsrätt införa ett nytt rättsinstitut: inskriven
gruvrätt, som sedan kunde bliva föremål för inteckning av fordran. Under
den inskrivna gruvrätten borde inbegripas rätten till själva fyndigheten,
gruvägarens rätt till mark som inlösts för gruvdriften, byggnader och fasta
anläggningar för gruvdriften samt möjligen även driftsinventarier, förråd
för gruvdrift och de i gruvdriften utvunna produkterna.
I augusti 1927 avgav socialiseringsnämnden till Konungen yttrande angående
allmänna principer för en ny gruvlagstiftning. Vid yttrandet var
fogad en av två av nämndens ledamöter avgiven gemensam reservation beträffande
vissa delar av nämndens yttrande. I denna reservation anfördes
bl. a.:
För tillkomst och utveckling av en sund gruvindustri med därå baserad
förädlingsverksamhet erfordras av självklara skäl, att rätten till gruvtillgångarna
är på betryggande sätt säkerställd. Såsom positivt önskemål för
blivande gruvlagstiftning vilja vi uttala, att rätt till gruva bör givas så långt
som möjligt samma karaktär som rätt till annan egendom. I samband med
frågan örn rättssäkerheten vilja vi erinra örn behovet av lagbestämmelser,
som möjliggöra intecknings beviljande dels i gruva, och detta oberoende av
om denna håller järnmalm eller fyndighet av annat slag, och dels i för
gruvrörelsen upplåten mark med därå uppförda anläggningar. Endast genom
att rätten till gruva och till den mark, varå gruvanläggningarna uppföras,
blir säkerställd och genom att inteckningsinstitutet utvidgas på föreslaget
sätt, bliva gruvföretag kreditvärdiga i samma mening som företag
inom andra industribranscher, vilket påtagligen är för gruvnäringens kapitalanskaffning
och utveckling av stor betydelse. Rätt till gruva bör givas
så långt som möjligt samma karaktär som rätt till annan egendom. Rätt till
inteckning i gruvegendom bör vidgas.
I propositionen nr 40 till 1938 års riksdag med förslag till gruvlag m. m.
anfördes bl. a. (s. 116):
»I samband med frågan om gruvrättens säkerställande ha jämväl framställts
vissa önskemål örn underlättande av gruvnäringens kreditmöjligheter.
Dessa önskemål sammanhänga i viss mån därmed, att enligt förlagsinteckningsförordningen,
sådan denna författning tidigare varit utformad, järngruva,
i motsats till annan gruva, icke kunnat utgöra föremål för förlagsinteckning.
Genom den revision av förlagsinteckningsförordningen, som genomförts
år 1932, har emellertid även järngruva inbegripits i sådan egendom
som kan förlagsintecknas. Härigenom lia sålunda nyss angivna önskemål
i ej oväsentlig utsträckning redan vunnit beaktande.
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
Emellertid torde fa medgivas att förlagsinteckning knappast erbjuder den
säkerhet, som ur synpunkten av en mera omfattande kreditgivning kunde
förefalla önskvärd. Förlagsinteckningen medför ej någon panträtt utan endast
viss förmånsrätt i den intecknade egendomen. Den är vid sådant förhållande
ej på långt när likvärdig med fastighetsinteckningen eller tomträttsinteckningen.
Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, huruvida icke
gruvnäringens behov av realkredit boede tillgodoses i annan ordning än
genom förlagsinteckning. Vissa uppslag härtill ha diskuterats i den promemoria
angående hithörande spörsmål, som finnes fogad vid det av gruvlagstiftningssakkunniga
avgivna betänkandet. Efter att bland annat ha avvisat
tanken att gruvegendom skulle förklaras vara fast egendom och .sålunda
kunna bliva föremal för faslighetsinteckning, synes promemorians
författare närmast förorda införandet av ett nytt'' rättsinstitut, inskriven
gruvrätt, som i likhet med inskriven tomträtt skulle kunna särskilt intecknas.
Den utväg som sålunda anvisats lärer i och för sig vara förtjänt av att
närmare prövas. Tydligt är emellertid att en sådan reform förutsätter en
ganska omfattande lagstiftning, en reglering som lämpligen torde böra upptagas
i en fristående författning. Då någon utredning av beskaffenhet att
kunna läggas till grund för utarbetandet av dylika lagbestämmelser ej hittills
blivit förebragt, torde det kunna befaras att frågans upptagande i förevarande
sammanhang komme att väsentligen fördröja genomförandet av den
nya gruvlagstiftningen. Detta synes opåkallat såväl med hänsyn till frågans
fristående karaktär, som ock i betraktande därav att viss erfarenhet om
den nya gruvlagstiftningens verkningar kan vara av betydelse för frågans
lösning. En särskild anledning att tills vidare låta frågan anstå är att lagbestämmelserna
rörande inteckning i fast egendom — vilka i viss utsträckning
torde bliva förebildliga jämväl för det eventuellt tillskapade institutet
inteckning i inskriven gruvrätt — kunna antagas undergå väsentliga förändringar
såsom en följd av den igångsatta utredningen rörande revision av
jordabalken.»
I förevarande motion framhålles, att värdet av en förlagsinteckning såsom
underlag för kredit åt ett gruvföretag är jämförelsevis ringa, varefter det
anföres:
Man borde stödja gruvindustriens kapitalbehov genom att skapa en annan
inteckningstyp med sakrättslig verkan — ett problem, som ligger på sidan
om den lagstiftning på gruvrättens område, vilken resulterat i gruvlagen den
3 juni 1938, och i följd därav icke under detta arbete var under ingående
debatt.
En inteckningstyp med sakrättslig verkan kan tänkas vare sig gruva göres
till fast egendom eller förblir lös egendom. Att förvandla gruva till fast egendom
skulle stå i överensstämmelse med äldre svensk rättsuppfattning, och
med att, enligt 5 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är
att hänföra, vissa nvttjanderätter äro fast egendom. Olägenheterna av att förvandla
gruva till fast egendom torde emellertid vara påtagliga; bl. a. ur fastighetsredovisningens
synpunkt bör man tvärtom sträva efter att blott äganderätt
till jord och vad därmed äger samband blir fast egendom. Det riktiga
synes därför vara att gruva förblir lös egendom. I så fall bör man åstadkomma
liknande regler som nu gälla beträffande tomträtt och vattenfallsrätt,
vilka kunna intecknas, ehuru de äro lös egendom. Möjlighet bör alltså
beredas att inskriva gruvrätten i ett protokoll, fört av inskrivningsdomaren.
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
9
Inskriven gruvrätt bör kunna intecknas på samma sätt som inskriven tomträtt
och inskriven vattenfallsrätt. Noggranna regler böra givas om vilken
egendom panträtten skall omfatta. Detta torde nödvändiggöra analoga stadganden
till § 3 lagen om vad till fast egendom är att hänföra, med paragrafens
föreskrifter örn vad som hör till fabrik eller annan för industriell
verksamhet inrättad byggnad.
För ett införande av inskrivning av gruvrätt erbjuder 1938 års gruvlag
ett bättre underlag än 1884 års gruvstadga. Med den nya lagstiftningen måste
de fall, då gruva förverkats, bliva vida färre än förr: förverkande sker enligt
1938 års lag blott, om gruvägaren försummar att erlägga en mycket ringa
avgift och först sedan gruvägaren i rekommenderat brev påmints om avgiften.
Härigenom har gruvrätten vunnit i fasthet. Hinder torde icke finnas
att giva regler om att även inteckningshavare skola underrättas örn att gruvan
hotas av att bliva sönad, för att de skola bliva i tillfälle att inbetala
avgiften. Dylika regler skulle innebära fullständig trygghet för inteckningshavarna
mot att en värdefull gruva ginge förlorad genom förverkande.
Sedan utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttrande över motionen från kommerskollegium, har sådant yttrande inkommit
(se Bilaga A). Därjämte har kollegium överlämnat inkomna yttranden
i ärendet från Brukssocietetens fullmäktige i Jernkontoret, Svenska
bankföreningen och bergmästarämbetena (se Bilaga B—G). Kommerskollegium
har vidare till utskottet överlämnat avskrift av en av kollegium till
Konungen överlämnad, den 29 december 1938 dagtecknad utredning med
förslag till åtgärder i anledning av 1938 års gruvlag. I denna utredning anföres
bl. a.: Vid utmålsläggningen erhåller bergmästaren kännedom om vem
eller vilka jorden inom utmålet tillhör. Begäres ej senare förändring av utmålet
eller området i dagen eller — så länge gruvstadgan gäller — viloståndsförlängning,
erhåller bergmästaren ej å tjänstens vägnar någon kännedom
örn eventuellt ändrade förhållanden i avseende å äganderätten till
marken. Emellertid synas bestämmelser böra utfärdas i administrativ ordning
för att bergmästaren alltid må äga så tillförlitlig kännedom som möjligt
örn dessa äganderättsförhållanden och alltså bliva i tillfälle att utan
den omgång, som en utredning av varje särskilt fall skulle medföra, vidtaga
åtgärder för fördelning av försvarsavgifterna på jordägarna. Detta torde
ej kunna ernås på annat sätt än att dels bergmästarna lämna vederbörande
inskrivningsdomare uppgift å de fastigheter, å vilkas mark utmål ligga och
senare utläggas, samt dels inskrivningsdomarna meddela bergmästarna för
vilka personer fastigheterna äro lagfarna och de förändringar i lagfartshänseende
dessa fastigheter undergå. Kollegium hemställde därför att Kungl.
Maj:t måtte förordna, att till inskrivningsdomare från vederbörande bergmästare
i tjänsten lämnat meddelande örn förefintlighelen av gruvutmål inom
fastighet skall antecknas i fastighetsboken ävensom att inskrivningsdomare
skall hava att inom en månad underrätta bergmästaren örn vem som
har lagfart å sådan fastighet och vilka anteckningar om lagfartsärenden beträffande
densamma han därefter inför i fastighetsboken.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
Utskottet.
Frågan om ordnandet av gruvnäringens kreditmöjligheter kan icke anses
hava blivit slutgiltigt löst genom den år 1932 genomförda lagändringen,
enligt vilken järngruva, i likhet med andra gruvor, inbegripits i den egendom
som kan förlagsintecknas. Det spörsmål som återstår att lösa är på
vad sätt gruvinnehavare skall kunna beredas möjlighet att begagna gruvan
såsom underlag för en kredit av samma slag som fastighets- och tomträttsinteckningen.
Från skilda håll har påtalats den svaghet som vidlåder förlagsinteckningen,
bestående däri att verklig panträtt i den förlagsintecknade
egendomen icke uppkommer utan endast en viss förmånsrätt till betalning
vid konkurs.
I de till utskottet inkomna yttrandena vitsordas att en utredning erfordras
rörande möjligheterna att göra gruva till ett mera tjänligt kreditobjekt. Allenast
i ett yttrande, från bergmästarämbetet i södra distriktet, har den meningen
kommit till uttryck att en utredning icke är av behovet påkallad.
De i detta yttrande aberopade skälen mot ett genomförande av motionärens
förslag synas icke böra tillmätas avgörande betydelse. Enligt utskottets mening
är förevarande fråga av den vikt, att densamma bör närmare utredas.
De olika vägar på vilka frågan kan lösas böra därvid undersökas. Utskottet
saknar anledning att i detta sammanhang fatta ståndpunkt i fråga om valet
mellan dessa vägar.
I enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 1 februari 1935 har lagberedningen,
sedan den avlämnat betänkande angående revision av aktiebolagslagstiftningen
vilket beräknas kunna ske i början av budgetåret 1939/40,
att övergå till behandling av frågan om en reform av jordabalken. En av
beredningens ledamöter är redan sysselsatt med förberedelser till detta reformarbete.
Den av utskottet förordade utredningen bör lämpligen ske i
samband med den översyn av reglerna om inteckning i fast egendom och
tomträtt vilken torde komma att ingå i nämnda reformarbete.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
överlämna motionen jämte däröver avgivna yttranden till
lagberedningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av dess uppdrag att revidera jordabalken.
Stockholm den 25 april 1939.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
11
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson, Karl
Johan Olsson, Emil Andersson, Theodor Magnusson*, Brandt och Anton Svensson;
från andra kammaren: herrar Bergquist, Hedlund i Östersund, Lindmark*,
Berg*, Larsson i Hede, Lindberg i Stockholm, Hansson i Vännäsby* och Gustafsson
i Lekåsa.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
Bilaga A.
KUNGL. MALTS OCH RIKETS
KOMMERS KOLLEGIUM
Bergsbyrån
Stockholm den 16 mars 1939.
Till Riksdagens Första Lagutskott.
Kungl. Kommerskollegium, som erhållit nådig befallning att till Riksdagens
Första Lagutskott avgiva yttrande över en i Andra Kammaren väckt
motion, nr 334, angående införande av möjlighet att inskriva gruvrätt i
protokoll, fört av inskrivningsdomare, och därefter inteckna samma rätt,
får härmed avgiva det sålunda begärda yttrandet.
Därvid får Kollegium överlämna till Kollegium inkomna yttranden i ärendet
från Brukssocietetens fullmäktige i Jernkontoret, Svenska Bankföre.
n*?®en och bergmästarämbetena, till vilka yttrandens innehåll Kollegium
tillåter sig hänvisa.
För egen del får Kollegium anföra följande.
I likhet med motionären finner Kollegium frågan om tillskapande av möjlighet
att med sakrättslig verkan erhålla inteckning i gruva vara av sådan
betydelse, att utredning härom bör komma till stånd.
För den ifrågasatta utredningen har motionären framlagt vissa riktlinjer,
nämligen att gruva fortfarande skulle anses som lös egendom och att den
av honom förordade rätten att erhålla inteckning i gruva skulle anknytas
till ett inskrivningsförfarande hos inskrivningsdomaren.
Det med motionen avsedda syftet kan vinnas såväl örn gruva utgör fast
som lös egendom. Visserligen betraktas nu gruva som lös egendom, och
vilka följdverkningar en ändring av detta förhållande skulle komma att
medföra tilltror sig Kollegium ej att nu kunna överblicka, men Kollegium
anser dock den ifrågasatta utredningen ej böra utan vidare bortse från
möjligheten av att grunda förslaget på en ändring av gruvegendoms natur
i detta avseende.
Kollegium får emellertid härjämte uttala sig för att utredningen ej heller
får som given utgångspunkt att gruvrätt i likhet med tomt- och vattenfallsrätt
skall göras till föremål för ett inskrivningsförfarande hos inskrivningsdomare.
Både i nuvarande gruvstadga och, nied ännu större eftertryck, i
1938 års gruvlag föreskrives, att örn rätt till gruva övergår på ny innehavare
sådant skall registreras hos bergmästaren. På grund av vad tjänsten i andra
avseenden erfordrar, skulle bergmästarna, även örn en sådan bestämmelse
ej funnes, knappast kunna undgå att föra anteckningar örn vederbörande
gruvinnehavare. Örn för förandet av dessa gruvregisteranteckningar angående
gruvinnehavarna tillräckligt noggranna föreskrifter meddelades, vore
det, så vitt Kollegium nu kan finna, ej otänkbart, att desamma skulle kunna
träda i stället för det ifrågasatta inskrivningsförfarandet hos inskrivningsdomaren.
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
13
En för Kollegium närliggande analogi erbjuder sig särdeles i fartygsregistreringen,
som verkställes hos Kollegium, ehuru inteckning av fartyg
sker hos inskrivningsdomare vid Stockholms rådhusrätt.
Genom att ersätta inskrivningen med anteckning i gruvregistret skulle
ett i vissa fall dubbelt förfarande med därav härflytande olägenheter, såsom
t. ex. olika anteckningar beroende på meningsskiljaktigheter mellan bergmästaren
och inskrivningsdomaren, kunna undvikas, och Kollegium finner
önskvärt, att vid utredningen också den av Kollegium ifrågasatta utvägen
prövas.
Det skulle därvid även kunna tänkas, att bergmästaren i tveksamma fall
skulle kunna få inhämta råd hos inskrivningsdomaren.
Om ett av Kollegium, såsom av bilagda avskrift framgår, även i annat
sammanhang föreslaget samarbete mellan myndigheterna i fråga kommer
till stånd, torde utsträckandet av delta samarbete till även nu berörda område
ligga nära till hands.
Förutom vad sålunda anförts och vad motionären påpekat angående behovet
av noggranna regler örn vilken egendom den ifrågasatta panträtten
borde omfatta synes vid utredningen böra beaktas, bland annat, följande
frågor.
Det bör övervägas örn icke gemensam inteckning i flera gruvor (utmål)
bör tillåtas. Sådant torde bliva svårfrånkomligt vid kredit till ägare av
gruvfält med flera utmål med gemensamma anläggningar.
Inteckningshavaren bör sättas i tillfälle att bevaka sin rätt, om gruvegendomen
vanvårdas och särskilt om säkerheten kommer i fara genom gruvans
sonande.
I samband härmed torde övervägas de verkningar, som åtgärder enligt
45 § i gruvlagen böra medföra i inteckningsavseende, och här bör jämväl
beaktas det behov bergmästaren kan komma att få av meddelanden örn
inteckningsåtgärder.
Kollegium får alltså tillstyrka, att i anledning av motionen en förutsättningslös
utredning av frågan begäres.
AXEL GJÖRES.
Karl Sidenvall.
C. G. Hindbeck.
Bilaga B.
JERNKONTORET
Till Kungl. Kommerskollegium.
Sedan Kungl. Kollegium genom skrivelse den 28 februari 1939 hemställt
örn fullmäktiges i Jernkontoret yttrande över motion nr 334/1939 i andra
kammaren angående införande av möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll,
fört av inskrivningsdomare, och därefter inteckna samma rätt, få fullmäktige
anföra följande.
Det måste anses såsom en brist i gällande lagstiftning, att möjlighet saknas
att göra gruva till ett mera tjänligt kreditobjekt.
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
I en motion vid 1904 års riksdag angående utsträckning av förlagsinteckning
att gälla jämväl järngruva anförde motionären, borgmästaren O. V.
Lundberg i Sala, att på många håll uppstått en fullt självständig gruvdrift,
som ej vore förenad med bruksrörelse, och att gruvdriften i dylika fall
sköttes med ett på en gång tillskjutet kapital och således utan årliga tillskott
av delägare, vid vilket förhållande behov lätt kunde uppstå för bolaget
att genom lån anskaffa nytt kapital till bekostande av nya anläggningar och
till nödigt förlag.
Fullmäktige i Jernkontoret tillstyrkte i till Kungl. Kollegium den 24 september
1904 avgivet utlåtande den ifrågasatta lagändringen och yttrade
därvid bl. a., att det icke blott för den järngruvdrift, som idkades såsom
självständig industriell verksamhet, utan även i lika hög grad för de gamla,
annu med järnbruken direkt samverkande gruvbolagen skulle vara till fördel
att vid anordnande av gruvdriften efter moderna principer, vilket ofta
kiävde dyrbara maskinerier, kunna lämna en i själva gruvan gällande förlagsinteckning
såsom säkerhet för erforderliga penningförsträckningar.
Några åtgärder i frågan vidtogos dock som bekant icke förrän år 1932,
då genom en lagändring möjlighet bereddes att förlagsinteckna även järngruva.
Förlagsinteckningsinstitutet är emellertid i och för sig mindre lämpligt
såsom grundval för kreditfrågans ordnande. Förlagsinteckning medför icke
— såsom vanlig inteckning i fast egendom — panträtt i den intecknade
egendomen utan allenast viss förmånsrätt till betalning ur densamma. Panti
ätten kan göras gällande gentemot tredje man, som blir innehavare av den
pantförskrivna egendomen, men fordringsägarens säkerhet i förlagsintecknad
egendom upphör, då gäldenären föryttrar denna. Endast om gäldenären
törsättes i konkurs sa snart därefter, att konkursboet kan återvinna egendomen,
har förmånsrätten till förlagsintecknad egendom i dylikt fall någon
rättslig betydelse. Den som äger panträtt i viss egendom kan, om gäldenär^
icke fullgör sina förbindelser, göra sig betald därur i därför föreskriven
ordning, medan innehavaren av en förlagsinteckning i allmänhet
kan göra sin förmånsrätt gällande endast i samband med konkurs och i viss
omfattning vid utmätning.
Den i 1904 års motion och i fullmäktiges yttrande däröver i korthet angivna
karaktären av modern gruvdrift äger i ännu högre grad giltighet
i våra dagar. I motionen till innevarande års riksdag lämnas en redogörelse
för sättet för gruvdrifts bedrivande dels nu och dels för cirka femtio år
sedan. Utvecklingen under denna tidrymd kännetecknas av en genomgripande
förändring. Gruvdriften har förvandlats från en mera hantverksmässig
hantering till en rationellt bedriven industri av ofta betydande storlek.
Fyndigheternas exploatering sker i våra dagar på ett av den tekniska
utvecklingen betingat, systematiskt sätt.
Lagstiftningen har icke följt med denna utveckling. I sin reservation till
socialiseringsnämndens år 1927 avgivna betänkande om allmänna principer
för en ny gruvlagstiftning fäste direktören Oscar Falkman och fil. dr. Axel
Lindblad uppmärksamheten härpå och hemställde, att rätt till gruva så långt
som möjligt måtte förlänas samma karaktär som rätt till annan egendom,
samt att rätt till inteckning i gruvegendom borde vidgas.
I vissa utländska rättssystem är gruva fast egendom och underkastad
samma regler som denna. Emot införandet av en liknande anordning i
vårt land hava vissa betänkligheter anförts. Utan att i detta sammanhang
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
15
taga ställning till detta spörsmål vilja fullmäktige dock ifrågasätta, örn det
icke vöre lämpligt, att, därest motionen bifalles och utredning kommer till
stånd, i samband därmed en undersökning verkställes rörande frågan om
gruvas karaktär av lös eller fast egendom. Den förändring har ju genom
1938 års gruvlag inträtt, att de fall, då rätt till gruva förverkas, blivit vida
färre än i 1884 års gruvestadga.
Det i motionen ifrågasatta institutet inskriven gruvrätt skulle i varje fall
avsevärt förbättra gruvnäringens kreditmöjligheter. Då detta skulle fylla
ett förefintligt praktiskt behov, vilja fullmäktige tillstyrka, att den föreslagna
utredningen kommer till stånd.
En av de viktigaste uppgifterna för en dylik utredning blir frågan örn
vilken egendom panträtten skall omfatta. Fullmäktige hava icke anledning
att i detta yttrande närmare ingå härpå utan vilja endast uttala den
förhoppningen, att representanter för gruvnäringen måtte beredas tillfälle
att yttra sig härutinnan vid en blivande utredning.
Stockholm den 8 mars 1939.
JERNKONTORET.
Wiking Johnsson.
I H. Dahlerus.
Bilaga C.
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom skrivelse den 28 sistlidne februari har Ni anhållit örn Svenska
Bankföreningens yttrande över en av professor Åke Holmbäck i riksdagens
andra kammare väckt motion nr 334 om utredning av frågan örn införande
av möjlighet att inskriva gruvrätt i ett protokoll, fört av inskrivningsdomaren,
och därefter inteckna samma rätt.
I anledning härav får styrelsen för bankföreningen vördsamt meddela,
att styrelsen tillstyrker utredningens företagande.
Stockholm den 14 mars 1939.
För SVENSKA BANKFÖRENINGEN
Dess Styrelse:
Helmer Stén.
I K. Dahlberg.
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
Bilaga D.
Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium.
Anmodad att inkomma med yttrande över riksdagsman Holmbäcks motion
nr 334 i Andra kammaren vid 1939 års riksdag angående införande
av möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt, får jag härmed vördsamt uttala mitt
instämmande i motionens syfte och dess begäran örn närmare utredning
av frågan.
Luleå den 8 mars 1939.
E. Lindeman.
(Bergmästare i norra distriktet)
Bilaga E.
BERGMÄSTAREÄMBETET
I ÖSTRA DISTRIKTET
Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium.
Med anledning av Kungl. Kollegii skrivelse, Dnr B 145 av den 28 februari
1939, får jag härmed på uppdrag av bergmästare Tiberg, som är ute på
tjänsteresa, vördsamt meddela, att han för sin del tillstyrker bifall till professor
Holmbäcks motion i riksdagens andra kammare angående möjlighet
att inteckna gruvegendom.
Falun den 7 mars 1939.
Knut Mörtsell.
Bilaga F.
BERGMÄSTAREÄMBETET
I VÄSTRA DISTRIKTET
Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium.
Till svar å skrivelsen D. N:r B. 145/1939 får jag vördsamt anföra, att
på grund av de kapitalbehov, som numera erfordras för gruvindustriell
verksamhet, största möjliga trygghet för nyttighetens bevarande är påkallad
jämväl med hänsyn till möjlighet till förpantning under betryggande säkerhet
för långivaren, desto mer som gruvdrift på grund av sin natur är mer
riskfylld än annan verksamhet.
För närvarande kan endast förlagsinteckning erhållas i de driftsanläggningar
och bostadsbyggnader, som för fyndighetens tillgodogörande uppförts
på enligt gruvstadgan (resp. gruvlagen) löst mark.
För införande av inteckningstyp med sakrättslig verkan skulle enligt
motionären erfordras, att jämväl långivaren i likhet med gruvägaren erhölle
påminnelse, om risk föreligger för utmåls försonande. Detta skulle förutsätta,
att bergmästaren hölles underkunnig örn; långivare och huru förhållandena
härutinnan successivt förändrades. Då han ej på betryggande
Första lagutskottets utlåtande Nr 23.
17
sätt är i stånd följa dessa skulle sålunda ej förefinnas säkerhet för att den
rätte långivaren bleve underrättad, varför motionärens förslag härutinnan
är otillfredsställande.
Motionens syftemål skulle på anförda skäl dock lända gruvhanteringen
till gagn, varför jag får instämma i att den begärda utredningen kommer
till stånd.
Knutsberg, Nora den 3 mars 1939.
På Bergmästareämbetets vägnar:
Joli. Kreepelien.
Bilaga G.
BERGMÄSTAREÄMBETET
I SÖDRA DISTRIKTET
Till Kungl. M a j : t s och Rikets Kommerskollegium.
Med anledning av skrivelsen D. N:r B 145 får jag härmed vördsamt anföra
följande:
Den i motionen föreslagna utredningen av frågan om införande av möjlighet
att inteckna gruvrätt, d. v. s. förvandla gruva från lösöre till fastighet,
anser jag icke vara av behovet påkallad.
Det ligger nog icke så stor fara däri, att en gruvägare skulle underlåta att
inbetala föreskriven försvarsavgift, helst sedan han blivit påmind om skyldigheten,
och därigenom gå förlustig en värdefull gruva. På denna grund
skulle nog inteckningshavaren mycket sällan komma i tillfälle att erlägga
försvarsavgiften.
Motionären har icke meddelat, örn han tänkt sig, att äganderätten till
gruvan skulle övergå från den ursprunglige ägaren till inteckningsägaren,
om denne bleve tvungen att erlägga försvarsavgiften. Detta tillvägagångssätt
tillämpas i åtminstone ett utomeuropeiskt land. Skulle gruvägaren
underlåta att erlägga försvarsavgiften på den grund, att gruvan befunnits
värdelös, har inteckningshavaren knappast något att vinna på att själv
inbetala avgiften. Å andra sidan skulle man kunna tänka sig, att en mindre
nogräknad inteckningshavare genom att uppsäga ett lån vid ett för gruvägaren
olämpligt tillfälle skulle kunna tillägna sig panten för lånet, d. v. s.
tillskansa sig gruvan för oskäligt pris.
Ramlösa den 9 mars 1939.
På Bergmästare-ämbetets vägnar:
A. F. Hedlund.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 23.
2