Förslå lagutskottets utlåtande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 18 april 1939 kl. 2 e. rn.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning med vissa bestämmelser angående
utrotande av berberis inom nationalparker och såsom
naturminnesmärken fridlysta områden, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 10 mars 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 160, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden föreslagit riksdagen att antaga följande vid
propositionen fogade förslag till
Förordning
med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker
och såsom naturminnesmärken fridlysta områden.
Härigenom förordnas som följer:
Utan hinder av vad som finnes stadgat angående nationalparker eller av
bestämmelser, som må hava meddelats vid områdes fridlysande såsom naturminnesmärke,
äger lagen den 26 maj 1933 om utrotande av berberis å
viss mark tillämpning å sådana skyddade områden.
Utrotning, som ankommer på annan än vetenskapsakademien, må dock
icke inom dylika områden verkställas, utan att anmälan örn sättet för arbetets
utförande skett hos akademien samt vid utrotningen iakttages vad akademien
därutinnan föreskrivit. Bryter någon mot vad sålunda är stadgat,
straffes med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor, vilka
böter tillfalla kronan. Förseelse som nu sägs åtalas av allmän åklagare.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.
I samband med denna proposition bar utskottet till behandling förehafl
två före propositionens avlämnande inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 30 i första kammaren av herr Heiding
m. fl. samt nr 65 i andra kammaren av herrar Tornegård och Jonsson i
Skedsbygd. I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av lagarna den 25 juni 1909 angående nationalparker
och angående naturminnesmärkens fredande, att lagen den 26 maj
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 22. 1
Första lagutskottets utlåtande Nr 22.
1933 om utrotande av berberis å viss mark må äga tillämpning på nationalparker
och såsom naturminnesmärken fredade områden.
I fråga örn de skäl som ligga till grund för det genom propositionen framlagda
författningsförslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till
motionärernas hemställan hänvisas till motionerna.
Gällande lagbestämmelser örn utrotande av berberis innefattas i lagen
den 26 maj 1933 om utrotande av berberis å viss mark. Enligt 1 § i denna
lag äger Konungen, där förhållandena inom något hushållningssällskaps
område det påkalla, på framställning av hushållningssällskapet och vederbörande
landsting förordna, att vanlig berberis (Berberis vulgaris), däri inbegripet
dess varieteter, samt andra arter av för svartrost (Puccinia gränums)
mottaglig berberis skola utrotas inom hushållningssällskapets verksamhetsområde.
Skyldighet att ombesörja utrotningen åligger jordägare eller
vissa nyttjanderättshavare.
I samma paragraf stadgas, att förordnande örn utrotning ej må omfatta
berberis i botaniska trädgårdar som äro förbundna med högre undervisningsanstalter.
Därutöver innehåller berberislagen icke någon bestämmelse
som begränsar dess tillämplighetsområde. På grund av stadganden i lagen
den 25 juni 1909 angående nationalparker samt på grund av fridlysningsbestämmelser,
som utfärdats med stöd av lagen samma dag angående naturminnesmärkens
fredande, har emellertid osäkerhet uppkommit rörande berberislagens
tillämplighet å nationalparker och såsom naturminnesmärken
fridlysta områden.
Rörande 1909 års naturskyddslagstiftning må här anmärkas följande.
I lagen angående nationalparker stadgas, att om kronan tillhörigt område
blivit avsatt till nationalpark, skall därinom nied vissa undantag vara
förbjudet att fälla eller skada växande träd eller borttaga växter eller växtdelar
av annan beskaffenhet än bär som användas till omedelbar förtäring.
Från vad sålunda är stadgat äger Kungl. Majit med avseende å varje nationalpark
i särskilt reglemente föreskriva de undantag, som må finnas nödiga
för bland annat parkens skyddande mot fara samt för annat ändamål som
är förenligt med det med nationalparken avsedda syftet. Genom reglemente
den 22 december 1911 ha föreskrifter meddelats rörande nationalparkernas
förvaltning. Dessa parker skola stå under vetenskapsakademiens vård
och av akademien förvaltas enligt sådana grunder, att syftet med områdenas
avsättande i möjligaste mån främjas.
Enligt lagen angående naturminnesmärkens fredande må område eller till
fastighet hörande naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedomen
örn landets natur eller på grund av märklig naturbeskaffenhet eljest synes
böra skyddas för framtiden, fridlysas såsom naturminnesmärke. Beslutanderätten
tillkommer länsstyrelsen i det län, där det avsedda området eller
föremålet finnes. Ansökning örn fridlysning må icke bifallas, därest den ej
gjorts av vetenskapsakademien eller blivit av akademien tillstyrkt. Bifalles
Första lagutskottets utlåtande Nr 22. •''
ansökning beträffande visst område, skall länsstyrelsen förklara detta för
fridlyst naturminnesmärke samt tillika meddela de bestämmelser som ina
finnas nödiga för naturminnesmärkets fredande. Länsstyrelserna ha i åtskilliga
fall vid fridlysning av områden meddelat förbud mot att borttaga
växter. Enligt § 7 i de av Kungl. Maj:t den 15 april 1904 fastställda grundstadgarna
för vetenskapsakademien äro fridlysta naturminnesmärken ställda
under akademiens inseende och vård.
I skrivelse den 9 september 1933 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
hemställde vetenskapsakademiens naturskyddskommitté örn
direktiv rörande berberislagens tillämpning på nationalparker och fridlysta
naturskyddsområden. Sedan i anledning av denna framställning utlåtanden
infordrats från statens växtskyddsanstalt och lantbruksakademien, förklarade
Kungl. Majit i brev till vetenskapsakademien den 15 juni 1934, att meddelade
förordnanden angående utrotande av berberis icke skulle hava tilllämpning
å nationalparker.
Under åren 1935 och 1936 inkommo till Kungl. Majit från Örebro läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, länsstyrelsen i Kalmar län samt
Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott framställningar
rörande berberislagens tillämplighet a skyddade områden av nu
ifrågavarande slag.
Över framställningarna avgåvo vetenskapsakademien, statens växtskyddsanstalt
och lantbruksakademien infordrade utlåtanden. Växtskyddsanstalten
anförde därvid bland annat, att det ur jordbrukets synpunkt vore synnerligen
farligt, att berberisbusken bereddes fristad och därmed utvecklingsmöjligheter
inom nationalparker eller andra naturskyddsområden, alldenstund
genom buskens spridning därifrån det arbete och de kostnader,
som nedlagts och alltjämt nedlades på buskens och därmed den för vårt
jordbruk betydelsefulla svartrostens utrotande, i hög grad äventyrades. Växtskyddsanstalten
hemställde, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för sådan
ändring av lagarna angående nationalparker och naturminnesmärkens
fredande, att berberislagen bleve tillämplig å nationalparker och fridlysta
områden. — Lantbruksakademien anförde i sitt utlåtande, att den i likhet
med växtskyddsanstalten funne lagändring önskvärd. Emellertid ansåg
lantbruksakademien det vara ett oeftergivligt villkor, att åt vetenskapsakademien
bereddes rätt till bestämmande av sättet för och möjligheter till effektiv
kontroll över eventuell berberisutrotning inom här avhandlade områden.
Vid lantbruksakademiens yttrande var fogat ett »utkast till lag örn undantag
i visst hänseende från gällande bestämmelser angående nationalparker och
naturminnesmärken».
I propositionen anför föredragande departementschefen efter att hava redogjort
för de inkomna framställningarna och däröver avgivna yttranden:
»Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att det för jordbruket inom
vissa delar av landet är angeläget, att åtgärder vidtagas för utrotande av
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 22.
berberis inom nationalparker och andra naturskyddsområden. Att så hittills
icke skett, torde i väsentlig mån vara att tillskriva det förhållandet, att på
grund av gällande föreskrifter angående sådana skyddade områden osäkerhet
varit rådande beträffande berberislagens räckvidd.
Såsom växtskyddsanstalten och lantbruksakademien framhållit tala otvivelaktigt
starka skäl för att berberislagen bör vara tillämplig å områden av
ifrågavarande slag. Emellertid måste tillses, att utrotning av berberis i dylika
fall sker på ett sätt, som icke äventyrar de naturskyddsintressen, vilka
statsmakterna velat tillvarataga genom 1909 års lagar angående nationalparker
och naturminnesmärkens fredande. Det synes med hänsyn härtill
böra överlämnas åt vetenskapsakademien att bestämma de metoder, som må
användas vid utrotningsarbetet.
Stadganden av angivet innehåll torde såsom lantbruksakademien förordat
lämpligen böra upptagas i en särskild författning. I denna bör sålunda angivas,
att 1933 års lag om utrotande av berberis å viss mark skall utan hinder
av vad som finnes stadgat angående nationalparker eller av bestämmelser,
som må ha meddelats vid områdes fridlysande såsom naturminnesmärke,
äga tillämpning å dylika skyddade områden. Vidare bör stadgas,
att utrotningsarbete, som enligt berberislagen ankommer å annan än vetenskapsakademien,
icke må verkställas, utan att anmälan om sättet för arbetets
utförande skett hos akademien samt vid utrotningen iakttages vad akademien
därutinnan föreskrivit. Det torde kunna förutsättas, att vetenskapsakademien
före meddelandet av dylika föreskrifter samråder med växtskyddsanstalten
och därigenom drager nytta av dennas sakkunskap. Det måste vidare
anses självfallet, att akademien utan onödigt dröjsmål skall lämna den
utrotningsskyldige besked, även om några särskilda föreskrifter icke behöva
meddelas.
För uraktlåtenhet att verkställa utrotning finnes straff stadgat i berberislagen.
Särskild straffbestämmelse torde emellertid vara erforderlig för det
fall, att utrotningsåtgärd vidtages utan att anmälan skett eller i strid mot akademiens
föreskrifter. Straffet för sådan ordningsförseelse synes böra bestämmas
till böter från och med tio till och med tvåhundra kronor. Bedrives utrotningsarbetet
på olämpligt sätt och skadas eller förstöres därigenom annan
växtlighet, kunna straffbestämmelserna i lagarna angående nationalparker
och naturminnesmärkens fredande bliva tillämpliga.
Inom justitiedepartementet har i enlighet härmed utarbetats förslag till
förordning med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom
nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden.
Det synes icke behövligt att verkställa någon jämkning av vare sig 1933
års lag om utrotande av berberis å viss mark eller 1909 års lagar angående
nationalparker och naturminnesmärkens fredande.
Några beräkningar rörande kostnaderna för utrotande av berberis å de
områden, som här äro i fråga, ha icke kunnat verkställas. Kostnaderna bliva
givetvis beroende av bland annat de metoder, som användas vid utrotningsarbetet.
Något särskilt anslag för ändamålet torde för närvarande icke
Första lagutskottets utlåtande Nr 22.
5
vara erforderligt. Det synes nämligen möjligt att inom ramen för tillgängliga
anslag i erforderlig omfattning understödja den verksamhet, som kan
påkallas av Kungl. Maj:ts förordnanden om utrotande av berberis.»
Utskottet har vid sin granskning av det genom propositionen framlagda
författningsförslaget icke funnit anledning till erinran mot detsamma. Genom
förslagets antagande torde det syfte, som legat till grund för motionerna,
bliva tillgodosett. På grund härav får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition, nr 160, måtte av riksdagen
bifallas; samt
B) att de i ämnet väckta motionerna, nr 1:30 och 11:65,
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under A.
Stockholm den 18 april 1939.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Eskhult, Ewerlöf, Karl
Johan Olsson, Verner Andersson, Brandt och Anton Svensson;
från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Lindmark, Olsson i Mellerud,
Gezelius, Lindberg i Stockholm, Lindahl* och Gustafsson i Lekåsa.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 7 avd.
Nr 22.