Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1939 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner,
om ändrad kommunal indelning i syfte att åstadkomma
större kommunala enheter m. m.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 50 av
herr Wallentheim m. fl. och nr 187 av herr Lundqvist.

I motionen II: 50 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa om en skyndsam och allsidig utredning av frågan angående
behovet av och möjligheterna för en ändrad kommunal indelning i syfte att
åstadkomma större kommunala enheter samt för riksdagen framlägga de
förslag ifråga örn vilka riksdagens medverkan anses betingad».

I motionen II: 187 hemställes, »att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla
om utredning i vad mån municipalsamhälles befolkning må kunna befrias
från skyldigheten att deltaga i kostnaderna för sådana föranstaltningar
inom moderkommunen, som endast avse landsbygdsdelen av denna, och för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda förslagen får
utskottet hänvisa till vederbörande motioner.

Över motionen II: 50 har utskottet dels låtit inhämta kammarkollegii utlåtande
med stöd av § 46 riksdagsordningen, dels berett styrelserna för
.svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund tillfälle
att avgiva yttranden. Yttrandena äro såsom bilagor (Bil. 1—3) fogade
till förevarande utlåtande.

Sockenindelningen i vårt land är av kyrkligt ursprung. Från att socknens
behörighet ursprungligen var begränsad till kyrkliga angelägenheter, kom
den med tiden att omfatta även ärenden av rent borgerlig natur. I samma
mån som socknens borgerligt kommunala betydelse växte, blev behovet
av föreskrifter till närmare reglering av dess självförvaltande verksamhet
starkare. I de bestämmelser härom, som innehöllos i 1817 och 1843 års
sockenförfattningar, var emellertid — oaktat de borgerliga ärendenas överhandtagande
vikt och mängd — samtliga angelägenheters behandling alltjämt
förbehållen sockenstämman med dess företrädesvis kyrkliga organisation.
Det var delvis kravet på ett åtskiljande av den kyiddiga och den borgerliga
stämman, som gav anledning till den nya lagstiftning, vilken innefattas
i 1862 års kommunalförfattningar. Genom denna skedde en fullständig
utskiftning mellan de kyrkliga och de borgerliga intressena. Härvid avBihang
till riksdagens protokoll 1939. 5 sami. 2 avd. Nr 18. 1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

sågs emellertid icke att för någon av dessa båda intressegrupper skapa nå
gon ny indelningsenhet, ehuru frågan om en ändring härutinnan under förarbetena
varit under övervägande. Den gamla indelningen i socknar (och
städer) bibehölls alltså. Anmärkningsvärt är sålunda, att den nya kommunala
lagstiftningen icke gjorde den borgerliga kommunen till en i förhållande
till den förutvarande, äldre indelningen självständig områdesenhet; kommunen
blev vilande på och beroende av annan indelning. I 1 § i kommunalförordningen
för landet fastslogs också uttryckligen som grundregel, att »varje
socken på landet utgör för sig en särskild kommun». Från att kommunen
alltså varit en av den kyrkliga indelningen avsevärt beroende enhet, löstes
detta samband genom 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning. Men enligt grunderna för denna lagstiftning
skall även härefter den kyrkligt och den borgerligt kommunala indelningen
i allmänhet inbördes överensstämma; skiljaktigheter dem emellan
böra även i fortsättningen endast undantagsvis förekomma. Principen
örn att varje socken skall utgöra en kommun, har därför också kunnat komma
till förnyat uttryck i 1 § i 1930 års lag om kommunalstyrelse på landet.

Ett betydande antal kommuner i vårt land har ett mycket ringa invånarantal
— vilket på många håll visar en tendens att ytterligare minskas genom
utflyttning från landsbygden. I trots av dessa kommuners litenhet har
inom dem mångenstädes utförts ett kommunalt arbete, som förtjänar det
största erkännande och medfört värdefulla resultat. Det bör vidare framhållas
att tillvaron av mycket små kommuner icke, såsom ofta antages, utgör den
enda eller ens den huvudsakliga anledningen till den under nuvarande förvaltningsordning
rådande stora ojämnheten i skattebelastningen olika kommuner
emellan. Men då de verkligt små kommunala enheterna av naturliga
skäl i regel måste äga en ringa ekonomisk bärkraft äro de mycket
känsliga för även i och för sig obetydliga utgifter. Allt eftersom de kommunala
uppgifterna vuxit i omfattning och fått en allt större ekonomisk
räckvidd icke minst på grund av ålägganden från statens sida på socialverksamhetens
m. fl. områden, har det blivit allt svårare för de ifrågavarande
kommunerna att på ett tillfredsställande sätt tillgodose dem. Det har där
också ofta visat sig svårt att erhålla lämpliga personer att handhava de kommunala
förvaltningsuppgifterna. I alltför små kommunala enheter möta
sålunda, i varje fall numera, synnerliga svårigheter för en rationellt bedriven
kommunalverksamhet.

Vissa försök hava gjorts att genom lagstiftningsåtgärder undanröja de eljest
ogynnsamma verkningarna av förefintligheten av en mångfald små kommuner.
Sålunda kunna två eller flera kommuner för handhavande av en
kommunal förvaltningsuppgift sammansluta sig till ett kommunalförbund
eller förenas till ett fattigvårdssamhälle eller skoldistrikt. Men dels kan kommunalförbundsinstitutionen
icke tänkas erhålla en så vidsträckt tillämpning,
att olägenheterna med den nuvarande splittringen i en mångfald små kommunala
enheter därigenom undanröjes, dels har dess användning i tillämpningen
ingalunda visat enbart goda resultat. Förfaringssättet att bilda spe -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18. *

cialkommuner för handhavande av särskilda förvaltningsuppgifter kan också,
om det tillgripes i mera vidsträckt omfattning, äventyra planmässigheten
i den kommunala förvaltningen och i längden t. o. m. kommunens fortbestånd
såsom bärare av den kommunala självstyrelsen. Genom 1919 års
indelningslag hava visserligen skapats ökade möjligheter att sammanslå
smärre kommuner, något som också skett i vissa fall. Men mot vederbörande
kommuners bestridande är en sådan sammanslagning endast möjlig i en
mycket begränsad utsträckning. Däremot banar lagstiftningen i sin nuvarande
utformning i viss mån vägen för en ytterligare utveckling i riktning
mot en förminskning av kommunernas omfång. Sålunda förekommer det»
att de skattekraftiga delarna av landskommuner inkorporeras med städer och
köpingar samt att socknar uppdelas på nya kommunalbildningar genom att
municipalsamhällen brytas ut till särskilda köpingskommuner.

Frågan om en lagstiftning, som syftar till en mera rationell kommunal
indelning än den nuvarande, är alltså av den aktualitet och betydelse, att
utskottet i anledning av motionen 11:50 finner sig böra föreslå, att den
göres till föremål för allsidig utredning. Visserligen är det förevarande
spörsmålet till en del redan under övervägande inom vissa statliga kommittéer,
främst kommunalskatteberedningen och socialvårdskommittén, men
dessa kunna, med de för dem nu givna direktiven, icke pröva föreliggande
fråga annat än ur vissa speciella synpunkter, vilket icke kan vara tillräckligt
för en lösning av ett så invecklat och omfattande spörsmål som det förevarande.

Vid utredningen i ämnet bör beaktas, att befolkningssiffrorna givetvis icke
ensamt kunna läggas till grund för åstadkommandet av en mera rationell
kommunal indelning. Det är också av vikt, att kommunernas gränser uppdragas
med beaktande av bygdens geografiska läge, bebyggelsen, kommunikationerna
och dylikt. Det bör vidare tillses, att kommunerna genom en
sammanslagning icke komma upp till en sådan storleksordning, att den personliga
kontakten mellan kommunmedlemmarna eller det lekmannamässiga
inflytandet på kommunalförvaltningens praktiska handhavande äventyras.
I den mån så kan ske utan åsidosättande av andra mera vägande intressen,
bör härvid också hänsyn tagas till de faktorer, delvis av traditionsbunden
karaktär, som hittills föranlett ett betydande motstånd från kommunernas
sida mot sammanslagning med andra kommuner. Det har i nu avgivna yttranden
och även tidigare ifrågasatts, huruvida icke i större eller mindre utsträckning
pastoratsindelningen, vilken efter tillkomsten av 1932 års ecklesiastika
boställslagstiflning fått ökad betydelse skulle kunna läggas till grund
för en mera rationell kommunal indelning. I frågans nuvarande läge är utskottet
icke berett att göra något uttalande örn lämpligheten härav.

Frågan örn en av förhållandena påkallad mera ändamålsenlig gränsdragning
än den nuvarande mellan vissa kommuner synes vidare böra beaktas
vid en blivande utredning.

För att icke ett sammanförande av mindre kommunala enheter till större
sådana skall äventyra syftemålet med 1930 års lag örn skolstyrelse i vissa

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

kommuner — enligt vilken skolärendena kunna bliva borgerligt kommunala
angelägenheter endast i kommuner, som sammanfalla med skoldistrikt — bör
vid utredningen även beaktas frågan om en efter de nya kommunala enheheterna
anpassad skoldistriktsindelning.

Vid undersökning av spörsmålet, på vilket sätt en fortsatt uppdelning av
landskommuner genom utbrytning av ekonomiskt mera bärkraftiga delar
från dessa skall kunna förhindras, bör uppmärksamhet ägnas även åt municipalsamhällsbildningens
problem. Skulle det visa sig möjligt att gå vidare på
den väg, som vissa kommuner redan beträtt, att utan municipalsamhällsbildning
sörja för de mera tättbebyggda delarnas särskilda behov, torde man
mången gång kunna undvika tillgripandet av denna organisationsform, vilken
onekligen erbjuder vissa olägenheter bl. a. så till vida att — såsom framhållits
i motionen II: 187 — municipalsamhällenas invånare understundom
måste deltaga i kostnaderna för åtgärder, som endast avse den icke-municipala
delen av den kommun de tillhöra. För redan bestående municipalsamhällen
erfordras emellertid andra åtgärder för avhjälpande av påtalade olägenhet.
Det är möjligt, att Kungl. Maj:t redan enligt gällande municipallagstiftning
kan för särskilda fall meddela undantag från dennas allmänna
regler i vidare utsträckning än som hittills skett i praxis. Måhända kan dock
en lagstiftning även i detta hänseende befinnas erforderlig. I varje fall synes
det utskottet lämpligt, att riksdagen fäster Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på spörsmålet. Utskottet vill sålunda uttala sig för att frågan om municipallagstiftningen,
som är av påtaglig betydelse för lösande av spörsmålet
om en rationell kommunal indelning, tages under omprövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna II: 50 och II: 187
i skrivelse till Kungl. Majit ville hemställa om utredning,
med beaktande av ovan anförda synpunkter, av frågan örn
ändrad lagstiftning, syftande till en rationell kommunal indelning.

Stockholm den 24 maj 1939.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: Herrar Hallén, Anton Pettersson, Gustaf Adolf Björkman, Oscar Gottfrid
Karlsson, Björck, Herlitz, Karl Bodin,, Nils Andersson, Härdin, Anderberg,
Söderkvist, Andersson i Igelboda, Fast, Andersson i Ovanmyra, Mosesson,
Lundqvist, Hällgren*, Wallentheim, Wolgast* och Nolin.

* Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

5

SVENSKA LANDSTINGSFÖRBUNDET.

Bilaga 1.

Till Riksdagens Konstitutionsutskott.

Genom remiss den 3 februari har konstitutionsutskottet berett styrelsen
för Svenska landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över en inom
riksdagen väckt motion nr 11:50 angående ändring av den kommunala indelningen
i syfte att åstadkomma större kommunala enheter. Ehuru det
föreliggande spörsmålet icke direkt berör landstingen, vill styrelsen dock ej
underlåta att i korthet angiva sin inställning till detsamma och får i sådant
avseende vördsamt anföra följande.

Det är, såsom i motionen framliålles, ett gammalt önskemål att kunna
åstadkomma större kommunala enheter. Det försök, som genom tillskapande
av kommunalförbundsinstitutet gjorts, att i vissa avseenden undanröja
olägenheterna av den nuvarande splittringen i småkommuner, kan
knappast sägas hava utfallit lyckligt. Kommunalförbunden hava också vunnit
relativt liten utbredning, varför det synes otänkbart, att man på denna
väg kan komma fram till en rationell lösning av det föreliggande problemet.
Frågan om åstadkommande av större kommunala enheter är därför alltjämt
lika aktuell. För närvarande är den föremål för överväganden inom åtminstone
ett par statliga kommittéer, nämligen kommunalskatteberedningen
och socialvårdskommittén. Man får emellertid giva motionärerna rätt i,
att det vore mest rationellt, att frågan utredes under beaktande av alla de
synpunkter, som härvidlag kunna spela in. Även om mycket stora svårigheter
möta, när det gäller att komma fram till en lösning, anser emellertid styrelsen
det vara värdefullt, att de möjligheter, som förefinnas för åstadkommande
av en rationellare kommunindelning, underkastas en allsidig prövning.
Styrelsen har sålunda för sin del intet att erinra mot att den ifrågasatta
utredningen kommer till stånd.

Stockholm den 3 mars 1939.

För Svenska landstingsförbundets styrelse:
E. v. HOFSTEN.

Ivar Dahlgren.

Bilaga 2.

SVENSKA LANDSKOMMUNERNAS FÖRBUND.

Till Konstitutionsutskottet.

Då konstitutionsutskottet berett Svenska landskommunernas förbund tillfälle
att avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion nr
11:50 angående ändring av den kommunala indelningen i syfte att åstadkomma
större kommunala enheter, får förbundets styrelse anföra följande.

Rikets kommunala indelning på landet bygger på den vid kristendomens
införande uppkomna sockenindelningen. 1 lagen örn kommunalstyrelse på

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

landet fastslås denna grundsats i lagens första ord, där det heter: »Varje socken
utgör en kommun.» Denna regel kan dock brytas genom Konungens
förordnande jämlikt lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning. Dessutom kunna kommuner för visst ändamål
tillsammans bilda kommunalförbund och två eller flera kommuner 1 örenas
till ett fattigvårdssamhälle, som då har att som självständig kommun ordna
fattigvården och barnavården inom området. Med stöd av dessa lagar pågår
en ständig förskjutning i den kommunala indelningen, ehuru dock icke
alltid i sådan riktning, som motionärerna med motionen avse. Visserligen
skapas icke sällan, genom att hela socknar förenas med städer och i enstaka
fall jämväl genom socknars sammanslagning, större kommunala enheter.
Men å andra sidan undermineras många landskommuners ekonomiska bärkraft
genom att de ofta skattekraftigaste sockendelanm inkorporeras nied
angränsande stad eller köping. Den minskade socknen far da mangen gång
svårt att tillfredsställande fylla sina kommunala uppgifter. Liknande svårigheter
följa i allmänhet med uppdelning av socknar genom utbrytningar
av samhällsbildande delar till köpingskommuner, då tvenne mindre kommunala
enheter uppstå mot förut en större sådan.

Socknen, som synes hava tillkommit med den ursprungliga uppgilten alt
bygga kyrka och tillsätta präst, har så småningom visat sig mindre lämplig
sorn förvaltningsenhet för dessa ecklesiastika angelägenheter. För uppgiften
att hålla kyrka har den ursprungliga socknen ganska väl kunnat uppehållas
såsom församlingsenhet. Beträffande däremot angelägenheter, som
röra prästerskapets avlöning och prästgårdarnas förvaltning, har det mångenstädes
icke varit möjligt att bibehålla sockenenheten för dessa uppgifter.
Sålunda bestod hela riket i början av år 1938 av 2,564 församlingar men
av blott 1,378 pastorat. Pastoratens antal har visserligen icke för hela riket
genomgått någon större förskjutning under de senaste årtiondena. Pastoratens
antal voro nämligen år 1915 1,403, år 1920 1,419, år 1925 1,401, år
1930 1,395, år 1935 1,378. Denna relativt minimala förskjutning får anses
bero på att samtidigt som mindre pastorat sammanslagits ha större sådana
uppdelats. Gör man en undersökning av den pågående förskjutningen
av pastoratsindelningen mellan olika storleksgrupper finner man en påtaglig
tendens att sammanslå småpastoraten. År 1920 fanns 115 pastorat
med under 1,000 invånare, medan inom samma grupp antalet pastorat år
1930 utgjorde 59. I folkmängdsgruppen mellan 1,000 och 2,000 voro motsvarande
siffror år 1920 419 och år 1930 394. Samtidigt ökades i gruppen
2,000—3,000 antalet pastorat från 279 till 330.

En jämförelse mellan antalet församlingar inom dessa olika grupper ger
vid handen, att medan det i riket år 1930 var 59 pastorat, som hade ett invånareantal
å 1,000 och därunder, fanns det samtidigt 1,100 församlingar
med angivna invånareantal. Antalet landskommuner med mindre än 1,000
invånare var vid samma tid 1,102.

De förskjutningar i den ursprungliga sockenbildningen till större pastorat
har ansetts oundgängligen nödvändig för att icke utgifterna till prästerskapets
avlönings- och bostadsförmåner skulle bli för betungande för dessa små
församlingar med deras begränsade skatteunderlag. Vården av själva kyrkan
och tillhörande kyrkogård lia församlingarna på landet, som ingått i
större pastorat, som regel fått behålla såsom en enskild församlingsangelägenhet,
ett förhållande, som dock mera sällan är fallet med socknar, som
inkorporerats med städer. Även om inkorporeringen icke alltid omedelbart
även omfattat den ecklesiastika indelningen har detta dock så småningom
skett. Församlingarna ingå då som regel i ett för staden gemensamt pastorat
och bilda för de rent kyrkliga angelägenheterna en kyrklig samfällighet.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

7

Här blir följaktligen den ursprungliga socknen borteliminerad även som
självständig församling.

Beträffande de rent borgerligt kommunala uppgifterna kan det knappast
anföras någon omständighet, som ger de små förvaltningsenheterna företräde
framför större. Visserligen kan det ha ett vissst värde, att en förvaltningsenhet
har gammal tradition bakom sig, och man får förvisso ej
heller underskatta betydelsen av den intimare samhörighet, människor inom
en trängre krets ofta känna med varandra. Särskilt inom den sociala verksamheten
torde den personliga kännedomen vara av stor betydelse. Men
här som på andra områden sker förskjutningar. De förbättrade kommunikationerna
bidraga givetvis till en vidgad kännedom om bygdens förhållanden,
och en ganska god personkännedom utvecklas inom betydligt större
områden än vad de minsta kommunerna utgöra. Genom socialverksamhetens
utbyggnad och hälsovårdsuppgifternas ökade betydelse har det för de
små enheterna blivit alltmera svårt att på ett rationellt sätt tillgodose dessa
uppgifter. Det sammanförande av små kommuner, som för vissa ändamål
måst tillgripas under kommunalförbundsformen, främjar icke alltid ett gott
samarbete. Det bryter snarare på ett mer allvarligt sätt sönder den kommunala
självstyrelsen, än om socknarna helt förenades i större kommuner.
En annan omständighet, varav småkommunerna lida, är den känslighet de
ha för även ganska obetydliga utgifter, och det överskrider ofta den mänskliga
förmågan att objektivt bedöma medmänniskors hjälpbehov, örn den erforderliga
åtgärden på ett kännbart sätt direkt verkar på skattetrycket. Det
är ju ett känt förhållande, att de minsta kommunerna ofta lia så lågt skatteunderlag,
att enstaka fattigvårdsfall omedelbart kan medföra kännbar skatteökning.

Små kommunala enheter kunna icke vara till fördel för en rationellt bedriven
kommunalverksamhet. Den ringa erfarenhet, som det fåtal specialfall
inom dessa kommuner bringar sina verkställande förtroendemän, talar
också emot de små enheterna.

Det är emellertid svårt, för att ej säga omöjligt, att angiva någon viss gräns
för en lagom stor kommun. Antalet invånare bör heller icke enbart utgöra
ledning för den kommunala indelningen. En kommuns gränser hör ansluta
sig till bygdens geografiska läge, bebyggelsen, kommunikationer o. dyl. Utan
att i egentlig mening redan på detta stadium uttala sig örn huru långt en
eventuellt företagen sammanslagning av mindre kommuner hör gå, anser
styrelsen för sin del lämpligt, att kommunerna och pastoraten så långt möjligt
hållas samman som geografiska enheter. Med denna utgångspunkt för
en reform skulle kommunerna icke komma upp i sådan storleksordning, att
den personliga kontakten mellan kommunmedlemmarna äventyrades, men
kommunerna likväl vinna i bärkraft.

En utredning om den kommunala indelningen i avsikt att skapa för sina
uppgifter bärkraftiga kommuner borde emellertid icke blott omfatta möjligheterna
att sammanslå småkommuner. Spörsmålet örn kommuners uppdelning
genom inkorporering med städer och köpingar av de skattekraftiga
delarna av landskommuner, och socknars uppdelning på nya kommunbildningar,
synes jämväl samtidigt höra göras till föremål för omprövning.

Den förskjutning i bebyggelsen, som ständigt pågår på landsbygden till
mer eller mindre tättbebyggda delar, bar gjort frågan örn landskommunernas
ställning till dessa samhällsbildningars kommunala behov allt mer aktuell.
Enligt den ordning, som anses vara giltig härför, ankommer det på
dylika samhällen, att, när en viss bebyggelse uppkommit, bilda municipalsamhälle
med tillämpning av samtliga stadsstadgor eller vissa av dem. Härigenom
komma dessa samhällens invånare under ett hårdare skattetryck än

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

övriga sockenbor. De få då icke blott bära sitt eget samhälles speciella utgifter
utan få jämväl deltaga i kommunens samtliga utgifter och t. o. m. i
vissa sådana, varav de icke lia direkt gagn. Skatteunderlaget blir emellertid
mer koncentrerat i samhället än i den glest bebyggda sockendelen med resultat,
att samhällena per individ räknat genomgående lia större skatteunderlag
än socknen i övrigt. Vid en kalkyl över det tillstånd, som i skatteavseende
skulle uppkomma, om samhället bröte sig ut ur socknen och bildade
egen köpingskommun, visar det sig, att köpingen ofta skulle kunna tillgodose
sina samtliga kommunala behov nied lägre skatt än samhället hade, då
det tillhörde moderkommunen. I varje fall skulle det som självständig
kommun iner tillfredsställande kunna tillgodose sina samhälleliga behov. En
motsvarande försämring i skattetillståndet följer vid en utbrytning som regel
för den minskade moderkommunen. Eli dylik uppdelning är emellertid
sällan i längden till fördel för någondera parten. Det har också visat sig, att
fråga i flera fall uppkommit örn återförenande av tidigare på dylikt sätt åtskilda
kommuner.

Enda möjligheten att undgå dylik kommunklyvning synes vara, att landskommunerna
mera allmänt och så långt möjligt tillgodose de tätbebyggda
delarnas municipala behov, så att samhällena härför icke behöva bilda egna
municipalsamhälle!! eller inkorporeras.

Genom hälsovårdsstadgans nuvarande lydelse har i stort sett samma uppgifter
lagts på en landskommun som på en stad. Brandstadgans bestämmelser
för landsbygden medger landskommunen stor befogenhet att vidtaga åtgärder
för brandskydd och eldsläckning. Likaså innehåller stadsplanelagen
och byggnadsstadgan särskilda bestämmelser för landsbygden, som ge
landskommun vidsträckt befogenhet att vidtaga åtgärder för ordnad bebyggelse.
Sålunda kan för visst område inom en landskommun fastställas utomplansbestämmelser
eller upprättas byggnadsplan med byggnadsplanebestämmelser,
vari kan föreskrivas tillsättande av byggnadsnämnd, som har att
granska ritningar för byggnader och meddela byggnadslov samt i övrigt övervaka
bebyggelsen.

Med stöd av dessa stadgor kan en landskommun ganska tillfredsställande
ordna ett samhälles bebyggelse och sanitära förhållanden och andra angelägenheter
utan att tillämpa de delar av stadsstadgorna, som gälla för stad.
Genom att en landskommun sålunda tillgodoser de samhällsbildande delarnas
särskilda behov skulle dessa delar ej behöva bilda speciella municipalsamhället!
med egen förvaltning, som i regel utgör embryot till en kommunal
nybildning. Den pressning, som inom olika delar av landet ständigt pågår
å samhällena att bilda municipalsamhället!, behövde icke äga rum, örn å ena
sidan myndigheterna nöjde sig med tillämpning av de delar i stadsstadgorna,
som gälla för landsbygden, och å andra sidan landskommunerna ådagalade
större intresse för samhällenas bebyggelse och de sanitära förhållandenas
ordnande.

En påtaglig förskjutning härutinnan synes emellertid hålla på att inträda
mot förut gängse kutym. En hel del landskommuner ha börjat att fullt tillfredsställande
tillgodose samhällenas behov utan tillämpning av municipalfonnen,
och Kungl. Majit synes även hava intagit en i viss mån ändrad inställning
till dylika frågor än tidigare. Sålunda har t. ex. en kommun,
Domnarvet, hållits samman som landskommun, ehuru stadsstadgorna där
tillämpas på vissa delar av kummunen, och inom Karlsborgs kommun skola
stadsstadgorna tillämpas med bibehållande av den landskommunala styrelseformen.
Vidare Ilar det förekommit fall, då Kungl. Majit icke funnit
skäl meddela fastst å länsstyrelses förordnande örn bildande av muni cipalsamhälle,

sås-! .nJiiråga örn Sollentuna kommun, där ärendet återremitte -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

9

rades till länsstyrelsen för förnyad utredning i syfte att bibehålla kommunen
som en enhet. Ur detta Kungl. Maj:ts den 10 maj 1936 meddelade beslut
må följande anföras: »Med hänsyn emellertid till i ärendet upplysta förhållanden
och särskilt därtill, att uppkomsten av skilda municipalsamhällen i
socknen skulle innebära en splittring av de kommunala uppgifternas handhavande
därstädes, vilken måste anses ägnad att medföra avsevärt men,
finner Kungl. Majit nu ifrågavarande del av socknen icke böra i detta hänseende
bilda en enhet tillsammans med socknen i övrigt eller i allt fall huvuddelen
därav.»

Denna tendens är emellertid inte genomgående. Samtidigt härmed bildas
municipalsamhällen, vars angelägenheter sannolikt kunde ombesörjas
av landskommunen. Framställningar göras ständigt om utbrytningar till
köpingar och örn inkorporeringar till städer av delar av landskommuner,
där motivet för en sådan åtgärd oftast synes vara att skaffa staden ökade
skatteobjekt.

De myndigheter, som ha att pröva dessa angelägenheter, göra visserligen
gällande, att, i de fall, då förslagen vunnit deras stöd, förutsättningarna för
municipal- och köpingsbildning eller för inkorporering varit för handen
och att åtgärden följaktligen skett i överensstämmelse med gällande författning.
önskar man därför en ändring i dessa förhållanden måste nog författningsändringar
vidtagas, varigenom för de municipala behovens tillgodoseende
anvisas andra utvägar än åtgärder, som samtidigt söndra och försvaga
den kommunala förvaltningen.

Med hänvisning till vad sålunda anförts anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka,
att frågan om den kommunala indelningen göres till föremål för
utredning med den begränsning, som motionärerna ifrågasatt. Det förefaller
vara av samma stora betydelse att förhindra uppkomsten av små och
mindre bärkraftiga enheter som att förena de små. Styrelsen anser sig
därför böra tillstyrka att frågan om den kommunala indelningen i sin
helhet på sätt, som här anförts, företages till utredning.

Stockholm den 16 mars 1939

Styrelsen för Svenska Landskommunernas Förbund.

ANDERS RÅSTOCK.

J. A. Zander.

KUNGL. MAJ:TS OCH RIKETS
KAMMARKOLLEGIUM

Bilaga 3.

Till riksdagens konstitutionsutskott.

På grund av därom gjord framställning har Kungl. Majit den 10 februari
1939 anbefallt kungl, kammarkollegiet att till Eder avgiva yttrande över
en vid årets riksdag väckt motion, nr 50 i andra kammaren, angående ändring
i den kommunala indelningen i syfte att åstadkomma större kommunala
enheter.

Med anledning härav har kollegiet från länsstyrelserna i samtliga län
utom de norrländska och Kopparbergs län begärt yttranden, i vad män ett
mera allmänt känt behov av sammanslagning av lr kommuner till större
enheter gjort sig gällande inom respektive län. Ko. - ! It har därvid utgått

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

från att i de nordliga länen kommunernas väsentligt större areal i allmänhet
lägger hinder i vägen för dylika sammanslagningar. Yttranden hava avgivits
av samtliga ifrågavarande 18 länsstyrelser. Sex länsstyrelser, i Uppsala,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus och Skaraborgs
län, hava förordat en utredning i motionens syfte delvis under vitsordande
av behovet därav för länets vidkommande; särskilt gäller detta Skaraborgs
län. Två, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, hava förklarat
sig icke hava något att erinra mot en dylik utredning utan att vitsorda behovet
för länets del. Tio länsstyrelser, i Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, örebro
och Västmanlands län hava icke ansett något dylikt allmänt behov
föreligga för länets del. Länsstyrelsen i sistnämnda län har likväl, under
betonande särskilt av svårigheten att besätta kommunala förtroendeuppdrag
med lämpliga personer ansett den av motionärerna framförda frågan värd
allt beaktande.

För egen del får kollegiet, med överlämnande av nämnda från vissa länsstyrelser
inhämtade yttranden, anföra följande.

Kollegiet har tidigare haft tillfälle att taga ståndpunkt till en med den föreliggande
frågan likartad nämligen i sammanhang med yttrande den 15
maj 1933 över den s. k. skatteutjämningsberedningens betänkande III (1932),
i vilket ifrågasattes att i och för en rationell utjämning av skattetrycket inom
kommunerna omlägga den landskommunala indelningen till i allmänhet
större enheter. Kollegiet framförde i sitt nämnda yttrande tanken på att i
dylika fall — utan ändring av den primära kyrkliga indelningen — lägga
pastoratsindelningen till grund för nybildningarna, där så lämpligen kunde
ske, samt att i samband därmed göra kommunalfullmäktigeinstitutionen
obligatorisk för samtliga landskommuner. En avskrift av yttrandet i fråga
bifogas.

Den nu föreliggande motionen åsyftar i huvudsak att till bättring av de
brister, som göra sig gällande vid fullgörandet av de kommunala förvaltningsuppgifterna
i de små landskommunerna, företrädesvis av agrar natur,
samt ett förbilligande av de åtgärder, som i följd av statsbidragssystemet
ankomma på statsverket, sammanföra sådana kommuner gruppvis till större
enheter. I de avgivna yttrandena har av åsyftade brister uppmärksamheten
ägnats väsentligen åt svårigheten att erhålla kompetenta personer för de
kommunala förvaltningsposterna. För visst län (Jönköpings) har sådan
brist ej kunnat av länsstyrelsen vitsordas, under det att av andra länsstyrelser
(i Uppsala, Gotlands, Skaraborgs och Västmanlands län) den särskilt
framhållits. En förbättring härutinnan skulle otvivelaktigt vinnas genom
ett allmännare införande av kommunalfullmäktigeinstitutionen. Förutsättningen
härför är emellertid ett visst minimum i avseende å folkmängdstalet.
Sedan gränsen för ett obligatoriskt införande av fullmäktiginstitutionen
numera nedsatts till en folkmängd av 700, skulle även genomförandet
av ett blygsamt program för sammandragning av den landskommunala
indelningen kvarlämna mycket få landskommuner utan kommunalfullmäktige.
Därmed skulle bl. a. en rationalisering av förvaltningen vinnas
samt därmed ock förutsättningar skapas för en vidgad tillämpning
av lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner och anlitande i större omfattning
än hittills skett av fackutbildade biträden vid det kommunala förvaltningsarbetet.
Emellertid står det också utom tvivel, att uppehållandet av
särskilda kommunala förvaltningsorganisationer för mycket små kommuner
medför icke oväsentliga kostnader, vilka vid en sammanslagning i större
skala skulle kunna väsentligen nedbringas.

Den kommunala indelningen är emellertid även bunden vid vissa fak -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

11

torer, delvis av traditionskaraktär, vilka icke kunna åsidosättas. Sådana
faktorer hava i många fall föranlett kommuner att motsätta sig eljest väl
motiverade indelningsändringar, vilket också, med hänsyn till avfattningen
av gällande lagstiftning, hindrat genomförande av dylika ändringar. Det
är dock givet att dessa faktorer icke böra vid en allmän reglering från de
synpunkter, varom nu är fråga, tillerkännas alltför stor vikt, utan därvid
måste andra omständigheter av avgörande betydelse för den tekniska förvaltningen
bliva utslagsgivande. Hit hör behovet av tillgång på kommunala
förtroendemän och att hålla förvaltningsutgifterna inom en för skattebetalarna
rimlig ram. Likväl måste man vid en dylik reglering taga hänsyn
till förhållandena i varje särskilt fall och medgiva undantag från tilllämpningen
av de allmänna principerna för regleringen, där en sammanslagning
skulle göra mera skada än nytta.

Vad beträffar det närmare utformandet av dessa allmänna principer kan
det ifrågasättas, huruvida icke förutom pastorat, varom ovan förmälts, även
polisdistrikt, som bestå av flera kommuner, eller fattigvårdssamhällen kunna
komma ifråga såsom lämplig bas för en dylik sammandragning; och
givet är att detta i vissa fall kan gälla även sådana enheter, som utgöras
av kyrkliga samfälligheter, annan kyrkogemenskap eller kommunalförbund.

Vad angår innebörden av nu gällande lagstiftning och tillämpningen av
densamma vill kollegiet erinra att, ehuru ett antal under de senaste årtiondena
genomförda landskommunala indelningsändringar kunna betecknas
såsom »geografiska» (motionen s. 9), ändringarna knappast i något fall
åsyftat en geografisk reglering såsom sådan utan så gott som alltid ett tillgodoseende
av praktiska behov. Lagen örn ordning och villkor för ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning ger emellertid i 3 § 2 st. vissa garantier
för kommun mot sådan indelningsändring mot dess bestridande, som nedför
avsevärd olägenhet för kommunen. Kommunens utplånande såsom
självständig enhet genom en sammanslagning med annan Ilar ansetts utgöra
dylik olägenhet. En utredning i motionens syfte måste därför taga
sikte ej blott på att uppdraga grundlinjerna för en revidering av den kommunala
indelningen på landet utan ock på erforderliga ändringar i nämnda
lag.

Kollegiet, som håller före, att en utredning i motionens syfte efter ovan
angivna linjer bör kunna lämna ett positivt resultat, förordar alltså en dylik
utredning.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
kammarråden Skoglund och Grönvall.

Stockholm den 15 mars 1939.

LENNART BERGLÖF.

Erik Schalling.

Föredragande.

Bilaga till Bilaga 3.

Utdrag ur kammarkollegiets yttrande den 15 maj 1933 angående skatteutjämningsbcredningens
betänkande III.

Innan kollegiet övergår till behandling av beredningens olika förslag
tillåter sig kollegiet framställa vissa erinringar i fråga örn de skäl, som föranlett
beredningen att lämna å sido frågan örn revision av den primärkommunala
indelningen.

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

A sidorna 57—60 hava behandlats skälen för och emot en nygruppering
inom det primärkommunala indelning sväsendet efter tre alternativ för skapande
av nya utdebiteringsenheter, motsvarande 1) pastoraten, II) häraderna
eller landsfiskalsdistrikten, III) landstingsområdena. Beredningen,
som i princip accepterat landstingsområdet såsom utdebiteringsenhet men
förordat denna utsträckning blott för vissa förvaltningsuppgifter, har såsom
avgörande skäl mot alternativ I) (s. 58) åberopat, att en sammanföring
av kommuner på angivet sätt säkerligen skulle medföra nästan oöverkomliga
svårigheter i alla de enstaka fall, då därav verkligen skaile följa
en mera betydande utjämning av skatteunderlag och skattetryck. Det läge
nämligen i sakens natur, att ju färre de kommuner vore, som skulle sammanföras,
desto starkare framträdde motsättningarna i dessa hänsenden,
desto mer komme de skattskyldiga i de bättre situerade kommunerna att
förlora och i de sämre situerade att vinna på sammanföringen, och desto
häftigare samt mera berättigat bleve motståndet från de torras sida. Örn
det oaktat lagstiftningen utformades enligt detta alternativ, bleve en oundgänglig
följd, att under någon form ekonomiskt vederlag tillförsäkrades de
kommuner, vilkas ställning i skattehänseende väsentligen försämrades. Ett
sådant vederlag kunde staten knappast undandraga sig att lämna, och därmed
förbundna utgifter skulle säkerligen för statsverket bliva ansenliga. I
de täll åter där pastoraten bestode av kommuner med ungefär lika starkt
skatteunderlag och skattetryck, skulle någon utjämningseffekt att tala örn
ej ens i det enstaka fallet vinnas. Såsom avgörande skäl mot alt. II) har
beredningen anfört (s. 59), att de olika slagen av utdebiteringsområden
skulle till antalet ökas, flera nya och kostnadskrävande organ (lokala hjälporgan)
behöva skapas jämte det förutvarande och det nätverk av gränser
för dylika områden, som för närvarande genomkorsade landet, ytterligare
tilltrasslas.

Kollegiet vill beträffande alt. I) erinra, att därest en dylik sammandragning
av den primärkommunala indelningen skedde samtidigt med en överflyttning,
såsom beredningen förordat, av mera betydande förvaltningsuppgifter
till staten eller landstingen, — vilken överflyttning redan den komme
att motväga och i de flesta fall vida överväga den ökade utdebitering, som
för vissa orter bleve en följd av sammandragningen — vederlag, varom
beredningen talar, blott i undantagsfall behövde ifrågakomma. Det synes
vid sådant förhållande kollegiet, som örn det av beredningen mot alternativet
anförda, på vederlagstanken grundade skäl icke har tillräcklig giltighet.
I detta sammanhang må erinras örn beredningens ställning (s. 145 f.)
till den i princip nekande besvarade frågan, huruvida ersättning bör av
staten utgöras till kommunerna vid övertagande av deras fattigvårdsanstalten
Den förenkling och det förbilligande av förvaltningskostnaderna, som
småkommunernas uppgående i de större komme att föranleda, skulle sannolikt
åstadkomma, om icke direkt någon större utjämningseffekt (jfr s.
58), dock en betydande förenkling i förvaltningen och därmed i såväl kommunala
som statliga förvaltningskostnader samt, på sätt nedan angives
(under rubriken »Vissa spörsmål rörande den primärkommunala indelningen
och ändringar däri») möjlighet till koncentration av skolor och
andra anstalter. Städer och köpingar, som hava särskilda förvaltningsuppgifter,
sammanhängande med stadsmannanäringarna och tätare bebyggelse,
torde emellertid få lämnas utom en sådan reglering.

Av den genom beredningen utgivna »Statistisk utredning angående det
kommunala skattetrycket» Skatteutjämningsberedningen 1) framgår (s.
480), att inom riket år 1929 funnos 2,374 landskommuner (utom köpingar),
var 1 4 4 med ett folkmängdsantal av högst 300, 2 9 0 med en folkmängd

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr IS.

13

av 301—500, 660 med en folkmängd av 501—1,000, 435 med en folkmängd
av 1,001—1,500, 5 2 3 med en folkmängd av 1,501—3,000 och 32 2
med en folkmängd av över 3,000. De smärre av dessa, nied en folkmängd
av intill 1,500 eller 1,5 2 9 stycken, torde i regel vara i ecklesiastikt hänseende
gruppvis sammanförda till pastorat, som med relativt lå undantag
(c:a 200) hava en folkmängd över 1,500 personer. Antalet pastorat utgör
för närvarande 1,386 (den 1 jan. 1933), varav 593 beslå av en församling,
alla de övriga 793 av flera församlingar. Av flerförsamlingspastoraten
äro blott 5 belägna inom stad. Antalet pastorat med folkmängd under
1,000 utgör omkring 50; i ett flertal fall har ökaraktär ansetts omöjliggöra
förening med andra församlingar, ett antal komma framdeles att sammanslås
med andra pastorat. Antalet pastorat med folkmängd av 1,000—1,500
utgör c:a 165.

Pastoraten utgöra redan kommunala enheter, som omhänderhava omsorgen
om prästerskapets avlöning och prästgårdar samt förvalta ett betydande
fastighets- och fondkapital. De moderna kommunikationsmedlen hava skapat
förutsättningarna för dessa enheters utvidgning och deras utveckling från
att vara mer eller mindre lösa förband av församlingar till verkliga kommuner.
Har en förstoring av de kyrkliga förvaltningsområdena kunnat ske
på denna bas, synes det som om densamma skulle kunna tjäna såsom territoriellt
underlag även för borgerligt kommunala förvaltningsuppgifter. Lika
litet som beträffande pastoratsförbanden synes hinder möta för att sammansluta
de smärre med landsförsamlingarna sammanfallande landskommunerna
till större enheter för besörjande av sistnämnda uppgifter. Dessa havn,
vare sig de röra folkundervisning, folkpensionering, fattigvård, barnavård,
hälsovård, brandväsen eller polisväsen, blivit föremål för en noggrann reglering
i författningsväg, och de bedömanden, som tillkomma den kommunala
representationen, äro av huvudsakligen ekonomisk karaktär. Det motstånd
mot ändring i den kommunala indelningen, som synes vara en allmän företeelse,
är sannolikt i väsentlig mån att hänföra till de värden, vilka äro förbundna
med den gamla sockenkyrkan och dess roll såsom medelpunkt för
bygdens liv. Dessa värden skulle icke genom en reform i antydd riktning
beröras. Däremot ligger huvudvikten vid de borgerligt kommunala förvaltningsuppgifternas
fullgörande på de ekonomiska synpunkterna, och bliva
dessa tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt, föreligger anledning antaga
att motståndet avsevärt försvagas. Det bör ock erinras, att inom två av de
undersökta länen, Skaraborgs och Älvsborgs, synes en. stark opinion förefinnas
för pastoratsområdena såsom underlag tor nya primärkommuner (s.

287 f.). . 0

Det är emellertid givet, att icke alla pastorat lämpa sig såsom nya primärkommuner.
Först och främst må erinras att, i den man stad eller köping
ingår i ett flerförsamlingspastorat, blott de i pastoratet ingående landskommunerna
böra bilda den nya kommunen. Där — undantagsvis — ett dylikt
pastorat, förutom stad eller köping, omfattar endast en landskommun av
måhända obetydlig storlek (mindre än 1,500 inv.), torde man kunna tills
vidare lämna dennas omfattning orubbad oell söka att medelst mdelningsändring
enligt indclningslagen, kommunalförbund eller dylikt undanröja de
största olägenheterna härav. Det är vidare tänkbart, att i särskilda tall Iva
angränsande pastorat kunna sammanföras till en borgerlig kommun.

Med en förstoring på angivet sätt av småkommunerna kan man ifrågasätta,
huruvida ej kommunalfullmäktigeinstitutionen bör bliva obligatorisk
för samtliga landskommuner. En given konsekvens härav och av grundel na
för lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner skulle bliva, att folkskoleväsendet
— i den mån detta fortfar att vara en kommunal angelägenhet — kommer

14

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.

att helt kommunaliseras och alltså enhetlighet härutinnan råda över hela
landet. Undantag synes böra göras blott där särskilda skäl påkalla avvikelse,
t. ex. där ett skoldistrikt består av en landskommun jämte i dess centrum
belägen köping. Antalet utdebiteringsområden skulle genom en sådan sammandragning
av landskommunerna, i stort sett till överensstämmelse med
pastoratsterritorierna (köpingar och städer frånräknade), nedskäras från omkring
2,400 till c:a 1,300. Ungefär 480 landskommuner bleve oberörda av
sammandragningen. Den sålunda berörda frågan torde emellertid icke kunna
tillförlitligen bedömas utan ytterligare utredning.

Vad angår den av beredningen under alt. II) diskuterade sammanslagningen
av landskommuner till än större enheter, motsvarande landsfiskalsdistrikt
eller härad, synes kollegiet mot en sådan lösning kunna, förutom vad beredningen
själv anfört, invändas, att man här saknar en bestående förvaltningsorganisation
att anknyta till.

Beredningen har (s. 234, 235) erinrat därom, att behov kunde tänkas uppkomma
av utvidgad befogenhet för Kungl. Majit att förordna om sammanslagning
av fattigvårdssamhällen och skoldistrikt till större enheter. Då de
förvaltningsuppgifter, som tillkomma dylika samhällen och distrikt, omfatta
huvudparten av de primärkommunala uppgifterna, torde även beredningens
nämnda erinran peka på den lösning av det primärkommunala indelningsproblemet,
som kollegiet ovan ifrågasatt. Erfarenheten giver vid
handen, att ett regleringsarbete på grundval av gällande lagstiftning icke
kan få någon större verkan för det avsedda syftet. Ett genomförande med
stöd av ny lagstiftning av den av kollegiet ifrågasatta indelningsregleringen
skulle visserligen icke medföra någon större direkt effekt i skatteutjämningshänseende,
men på densamma skulle säkerligen följa avsevärda indirekta
vinster, möjlighet till en med den nuvarande indelningen svårgenomförbar
koncentration såväl av skolväsendet som anstaltsvården samt därmed
nedläggande av icke erforderliga skolor och ålderdomshem (jfr s. 79, 120,
327 f). Det lärer vidare såsom en följd därav kunna förväntas ett bättre
urval vid besättande av de kommunala förvaltningsuppdragen samt en minskning
av det av beredningen (s. 79 ff., 135) påtalade slöseri med kapital och
arbetskraft, som till väsentlig del framkallats av uppgiftens splittring på för
många enheter. För framtiden komme behovet av partiella indelningsändringar
(överflyttningar) säkerligen att minskas; och, i den mån uppkommande
sådana fall hänförde sig till de utvidgade kommunerna, kunde de i regel
lättare tillgodoses därför att de nya kommunerna hade en bredare ekonomisk
bas än de gamla.

Antalet landskommuner i riket ordnade länsvis efter folkmängdens storlek. Ar 1988. Bilaga 4.

Län

Under

100

inv.

100-

200

200-

300

300-

400

400-

500

500-

600

600-

700

700-

800

800-

900

900-

1,000

1,000-

1,100

1,100-

1,200

1,200-

1,300

1,300-

1,400

1,400-

1,500

1,500-

2,000

över

2,000

inv.

Summa

kom-

muner

Stockholms........

—

2

4

3

6

5

16

6

4

5

5

3

4

3

5

10

31

112

Uppsala ..........

—

4

4

9

10

7

5

8

3

6

5

3

1

2

3

5

11

86

Södermanlands ....

—

—

5

4

6

8

1

6

5

7

4

8

3

6

—

10

16

89

Östergötlands ......

—

1

5

9

9

11

13

12

10

5

13

7

3

6

12

8

21

145

Jönköpings ........

—

2

2

9

7

10

9

4

9

7

6

8

7

4

9

13

22

128

Kronobergs........

—

1

1

5

3

5

3

4

4

4

6

5

6

5

1

5

28

86

Kalmar............

—

1

—

6

4

8

5

8

4

2

4

2

10

2

4

17

29

106

Gotlands ..........

—

3

16

20

16

11

8

2

10

1

1

—

—

2

—

1

—

91

Blekinge ..........

—

—

—

1

1

—

1

—

1

1

1

2

1

—

1

3

23

36

Kristianstads ......

—

—

1

3

13

4

4

11

6

9

14

4

7

9

4

25

33

147

Malmöhus ........

—

11

17

21

21

20

17

13

15

11

15

12

8

2

8

23

21

235

Hallands..........

—

—

2

10

1

8

3

11

5

5

5

2

2

5

1

10

16

86

Göteborgs o. Bohus..

—

—

—

—

6

8

1

3

3

6

4

5

5

4

3

16

23

87

Älvsborgs..........

1

8

14

27

20

14

18

17

13

8

11

6

10

4

2

16

28

217

Skaraborgs ........

—

18

33

32

35

21

26

16

11

18

8

10

5

4

1

11

10

259

Värmlands ........

—

—

1

1

3

2

4

2

2

2

6

2

1

4

2

17

39

88

Örebro............

—

—

1

3

—

2

1

2

—

2

2

2

1

4

5

8

27

60

Västmanlands......

—

—

4

3

5

2

4

1

5

3

3

7

2

2

9

16

66

Kopparbergs ......

—

—

—

—

—

1

—

—

1

-

—

1

1

—

1

10

37

52

Gävleborgs ........

—

1

—

—

1

—

1

—

1

—

1

1

1

1

7

38

53

Västernorrlands____

—

—

—

—

1

—

1

—

—

2

1

3

3

2

—

8

42

63

Jämtlands ........

—

—

1

1

2

2

—

1

3

1

1

8

2

1

2

12

24

61

Västerbottens......

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

—

3

25

30

Norrbottens........

—

—

—

——

—

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

1

23

25

Riket

1

51 |

108

169 |

167 |

153

138 |

131

110 |

108

116

97

89

72

67

249

582

2,408

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.