Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1939 kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
i fråga om besvär över kommunala organs beslut örn
tillsättning av tjänstebefattningar.
Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta motioner, nämligen dels de likalydande motionerna
nr 120 i första kammaren av herrar Rahmn och Holmström och nr 347 i
andra kammaren av herrar Lundqvist och Arnemark, dels ock de likalydande
motionerna nr 121 i första kammaren av herr Ohlin och nr 265 i andra
kammaren av herr Tengström.
I motionerna I: 120 och II: 347 hemställes, »att riksdagen ville hos Kungl.
Maj :t anhålla örn utredning och förslag rörande sådan ändring i kommunallagarna
och eventuellt andra lagar och förordningar, att frågor örn tillsättning
av kommunala tjänster må kunna i större utsträckning än nu är fallet
underkastas prövning i besvärsväg och därigenom i möjligaste mån garantier
skapas för att vid sådana tjänsters tillsättning behörig hänsyn tages till förtjänst
och skicklighet».
I motionerna I: 121 och II: 265 hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda frågan om skapandet
av ett kommunalt besvärsinstitut med enhetliga bestämmelser angående
besvär över kommunala organs beslut örn tillsättande av eller förordnande
å kommunala tjänstebefattningar».
Beträffande motiveringen för de framlagda förslagen får utskottet hänvisa
till vederbörande motioner.
Över motionerna har utskottet inhämtat yttrande från svenska landstingsförbundets
styrelse, svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska
landskommunernas förbund samt Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.
Därjämte har i anledning av motionerna till utskottet inkommit yttrande
från svenska kommunalarbetareförbundet. Yttrandena äro såsom bilagor
fogade till utlåtandet. (Bilaga 1—5.)
Besvär över kommunalmyndighets beslut enligt lagarna om kommunalstyrelse
på landet och i stad (kommunalbesvär) må anföras, om beslutet icke
tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller
annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, eller kränker
den klagandes enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Besvären
kunna sålunda endast medföra en prövning av det överklagade beslutets laglighet
i formellt hänseende, d. v. s. av frågan huruvida myndigheten varit
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 5 sami. 2 avd. Nr 17.
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
behörig till fattande av beslutet och om detta tillkommit på formellt riktigt
sätt. Några särskilda bestämmelser angående överklagande av kommunala
myndigheters beslut om tjänstetillsättning och entledigande från tjänst finnas
icke. Nyssnämnda allmänna regler gälla därför även vid besvär i ärenden
av nu angivet slag. Detta innebär, att om ett kommunalt organ bland
flera sökande utsett en person till en syssla, de som härigenom blivit förbigångna
ej äga anföra besvär över beslutet hos statlig myndighet på den grund
att de ansett sig lämpligare för befattningen. Någon meritprövning kan sålunda
ej ifrågakomma — till skillnad från vad som gäller i tjänstetillsättningsärenden
inom statsförvaltningen.
Beträffande Stockholms stad råder dock ett särskilt förhållande efter tillkomsten
av 1935 års lag om kommunalstyrelse i Stockholm Frågan örn
skapande av en särskild form för klagan rörande tjänstetillsättning hade
emellertid redan dessförinnan varit föremål för övervägande. Sålunda förelädes
riksdagen år 1925 en proposition med förslag till viss ändring av
besvärsbestämmelserna i dåvarande förordningen örn kommunalstyrelse
i Stockholm i syfte att möjliggöra besvär — eller underställning, som det
här benämndes — i nu angivna hänseenden. Härvid föreslogs bl. a. ett
tillägg till besvärsbestämmelserna av innehåll, att klagan genom besvär
ej finge föras över beslut, som enligt av Kungl. Majit fastställda föreskrifter
skulle på begäran av den, som vore missnöjd med beslutet, underställas
prövning av särskild förtroendenämnd. Härmed åsyftades, att
en var, som vore missnöjd med beslut i tjänstetillsättningsärende, skulle äga
underställa beslutet en för prövning av dylika frågor tillsatt förtroendenämnd.
Denna skulle enligt förslaget bestå dels av stadsfullmäktiges ordförande
och båda vice ordförande, dels ock av två av Kungl. Majit utsedda
ledamöter med erfarenhet i allmänna värv. Konstitutionsutskottet avstyrkte
emellertid förslaget och riksdagen avslog detsamma. Konstitutionsutskottet
yttrade bl. a. (uti. nr 19), att ehuru det ifrågasatta underställningstörfarandet
endast i en formell detalj krävde riksdagens medverkan, utskottet
ej kunnat underlåta att beakta den sakliga innebörden av den tillärnade
anordningen. Att överlåta realprövningen i kommunala tjänstefrågor åt
en nämnd, som till avsevärd del skulle bestå av medlemmar, utsedda av
Kungl. Majit, syntes utskottet icke stå i god överensstämmelse med den ledande
självstyrelseprincipen inom den svenska kommunalförvaltningen.
Ar 1935 kom spörsmålet åter upp genom det förslag till lag örn kommunalstyrelse
i Stockholm, som då framlades för riksdagen. I propositionen
föreslogs, att de vanliga besvärsbestämmelserna skulle erhålla ett tillägg av
innehåll, att örn stadskollegiets eller stadens nämnders beslut enligt särskilda
av Konungen meddelade föreskrifter kunde överklagas hos stadskollegiet
eller hos nämnd, finge besvär hos Överståthållarämbetet anföras allenast
över beslut, som i anledning av sådant överklagande meddelades. Anfördes
sådana besvär, skulle det vara klaganden obetaget att, i den mån
anledning därtill funnes, till stöd för sina besvär åberopa jämväl, att förstnämnda
beslut icke tillkommit i laga ordning eller att det stöde i strid mot
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
3
allmän lag eller författning eller annorledes överskrede deras befogenhet,
som fattat beslutet, eller kränkte hans enskilda rätt eller eljest vilade på
orättvis grund. Föredragande departementschefen motiverade förslaget
med att det syntes innebära en praktisk lösning av det sedan länge i huvudstaden
aktuella spörsmålet örn en enhetligare handläggning av stadens befordringsärenden.
Då ur allmän synpunkt icke något syntes vara att invända
mot förslaget, förklarade sig departementschefen biträda detsamma.
Förslaget tillstyrktes av konstitutionsutskottet och bifölls av riksdagen.
På hemställan av Stockholms stad har Kungl. Majit sedermera den 5
mars 1937 fastställt stadga i ämnet, enligt vilken den, som ej åtnöjes med
nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning å
Stockholms stads lönestat, äger, där kommunalbesvär eljest skolat föras, att
anföra besvär hos en för ändamålet tillsatt stadens besvärsnämnd. Anordningen
innebär, att över beslut, varom nyss sagts, kunna anföras särskilda
befordringsbesvär, vilka i första instans hava samma karaktär som motsvarande
besvär inom statsförvaltningen, samt att, sedan besvärsnämnden fattat
sitt beslut, endast kommunalbesvär kunna föras.
Då besvär icke anföras med stöd av kommunallagarna utan jämlikt specialförfattningar,
gestaltar sig förhållandet annorlunda. Frågan huruvida
och i vilken utsträckning lämplighetsprövning i det enskilda fallet här kan
äga rum, är beroende av de särskilda föreskrifter i sådant hänseende, som
innehållas i dessa författningar.
Den avvisande ståndpunkt, som kommunallagarna intaga till frågan örn
lämplighetsprövning vid besvär över kommunala beslut, har sin grund i
den åskådningen, att de kommunala organen böra äga frihet att efter eget
skön bedöma en föreliggande fråga ur synpunkten av kommunens nytta
eller skada. Denna frihet utgör ett betydelsefullt led i den kommunala
självstyrelsen. Att medgiva lämplighetsprövning vid besvär till statligt organ
i kommunala tjänstetillsättningsärenden skulle därför innebära ett viktigt
avsteg från en av huvudprinciperna för den kommunala förvaltningen
och ett djupt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten, vilket
enligt utskottets mening ej bör ifrågakomma. De kommunala sammanslutningarna
hava också, såsom framgår av deras vid utlåtandet fogade yttranden,
bestämt avstyrkt en ändring i förevarande hänseende. De hava
jämväl i övrigt anfört åtskilliga vägande erinringar gentemot en reform i
antydd riktning.
Den ordning, som gäller för Stockholm — där den allmänna kommunallagen
ej äger tillämpning — utgör intet principiellt undantag från kommunallagstiftningens
ovan angivna allmänna ståndpunkt, eftersom rätten att
på materiella besvärsgrunder ändra ett tillsättningsbeslut här förbehållits
uteslutande ett kommunalt organ. Något behov av ändrad kommunallagstiftning
för införande av en liknande ordning för rikets kommuner i övrigt
kan emellertid icke anses vara för handen. Beträffande det stora fler
-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
talet kommuner skulle en dylik besvärsrätt knappast få någon praktisk betydelse,
enär förvaltningen där i huvudsak handhaves av kommunala förtroendemän.
Utskottet finner sålunda ej skäl tillstyrka den i motionerna begärda utredningen
och hemställer alltså,
1) att motionerna 1:120 och 11:347; samt
2) att motionerna 1:121 och 11:265
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 maj 1939.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande: herrar Hallén, Anton Pettersson, Strömberg*, Gustaf Adolf Björkman, Oscar
Gottfrid Karlsson, Björck*, Herlitz, Karl August Johanson*, Karl Bodin, Nils
Andersson, Söderkvist*, Fast, Andersson i Ovanmyra, Nilsson i Göteborg,
Hällgren, Arnemark, Fält, Wolgast* och Nolin*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Gustaf Adolf Björkman, Herlitz, Karl Bodin, Arnemark och
Nolin, som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
»Det tillkommer i regel kommunernas organ att tillsätta den personal,
sorn anställes i deras tjänst. Eftersom dessa organs beslut i regel endast
kunna överklagas enligt kommunallagarnas allmänna besvärsbestämmelser
och eftersom i regel inga föreskrifter finnas rörande de kommunala
tjänstemännens kvalifikationer, kan i allmänhet ingen kontroll på besvärsvägen
utövas över det sätt, varpå rekryteringen äger rum. På åtskilliga områden
är dock kommunernas självständighet kringskuren. Här och var finnas
kompetensvillkor uttryckligen fastslagna, i följd varav en materiell besvärsprövning
kan äga rum. Och även utan uttryckliga bestämmelser har
det i många fall ansetts vara möjligt att i besvärsväg föra sådan talan mot
beslut i tjänstetillsättningsfrågor. På vissa områden är kommunernas frihet
kringskuren ända därhän, att befattningshavare skola utses inom förslag,
som upprättats av statsmyndighet, eller rent av tillsättas av sådan.
På sätt i motionerna utvecklats, kan det sättas i fråga, huruvida den ordning,
som sålunda gäller, i allo är tillfredsställande. Det är en uppenbar olägenhet,
att det på många punkter är ovisst, i vilken utsträckning besvär
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
5
kunna förås. Och det kan starkt ifrågasättas, om de anspråk på en objektiv
och rättvis handläggning av tjänstetillsättningar, som kunna göras gällande
både ur tjänstemannasynpunkt och ur synpunkten av kommunernas välförstådda
intressen, med gällande bestämmelser kunna bliva i tillbörlig mån
tillgodosedda.
Det kan näppeligen ifrågakomma att lösa det problem, motionärerna uppställt,
genom en allmän regel, tillämplig för alla slag av tjänster. Det bör
tvärtom betonas, att behovet av en kontroll framträder med olika styrka
på olika områden, medan å andra sidan de skäl, som tala för den kommunala
självstyrelsens vidmakthållande i helt och hållet obeskuret omfång,
på det ena området kunna vara starkare än på det andra. Det är icke nödvändigt,
att samma regler skola bliva gällande för stora städer och små
landskommuner. Skälen för en viss begränsning av den kommunala friheten
framträda starkast, där kommunerna hava att fullgöra uppgifter, som
staten ålagt dem. Även i övrigt synes beskaffenheten av den verksamhet
tjänstemännen hava att utöva böra spela en viss roll, o. s. v. Det kan av
dessa och andra skäl befinnas lämpligt att på olika områden gestalta besvärsmöjligheterna
ganska olika; härutinnan må hänvisas till vad som anförts
i motionerna I: 120 och II: 347.
Beträffande de vägar, till vilka vid en utvidgning av besvärsmöjligheterna
klagandena skola hänvisas, vill utskottet icke uttala någon mening. Olika
möjligheter härutinnan böra vid en utredning komma under övervägande.
Under åberopande av vad nu anförts hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 120 och II: 347
samt I: 121 och II: 265 ville hos Kungl. Maj:t anhålla om ututredning
och förslag rörande sådan ändring i kommunallagarna
samt andra lagar och förordningar, att frågor om
tillsättning av kommunala tjänster må kunna i större utsträckning
än nu är fallet underkastas prövning i besvärsväg
och därigenom i möjligaste mån garantier skapas för
att vid sådana tjänsters tillsättning behörig hänsyn tages till
förtjänst och skicklighet.»
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
SVENSKA LANDSTINGSFÖRBUNDET.
Bilaga t.
Till Riksdagens Konstitutionsutskott.
Genom remiss den 3 februari har konstitutionsutskottet berett styrelsen för
svenska landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen
väckta likalydande motionerna nr I: 120 och II: 347 örn ändrade bestämmelser
rörande tillsättning av kommunala tjänster samt likalydande motionerna nr
1:121 och 11:265 örn skapande av ett besvärsinstitut för överklagande av
kommunala organs beslut örn tillsättande av tjänstebefattningar. Med anledning
härav får förbundsstyrelsen vördsamt anföra följande.
Alla de ovannämnda motionerna avse tillskapande av ett besvärsinstitut
vid tillsättande av kommunala tjänstebefattningar. Innan styrelsen ingår närmare
på behovet av ett dylikt institut, vill den i korthet erinra örn de grunder.
efter vilka landstingens befattningshavare tillsättas.
Framhållas må då till en början, att beträffande stora grupper av landstingens
befattningshavare staten förbehållit sig anställningsrätten eller betingat
sig ett avgörande inflytande på tjänstetillsättningarna. Sålunda tillsättas lasaretts-
och sanatorieläkare av Kungl. Majit, och underläkare förordnas av
medicinalstyrelsen. Folktandvårdsläkare förordnas likaledes av medicinalstyrelsen.
Föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvud- och avdelningskontor
skola godkännas av socialstyrelsen. Lärare vid folkhögskola tillsättes
efter förslag av skolöverstyrelsen. Till föreståndare för lantmannaskola får
endast antagas den, som av lantbruksstyrelsen förklarats kompetent. Övriga
befattningshavare tillsättas i regel av resp. av landstinget utsedda styrelser.
Beträffande tillsättningen av landstingens befattningshavare gäller i allmänhet
enligt bestämmelserna i vederbörande tjänstereglementen, att hänsyn
skall tagas till väl vitsordad föregående tjänstgöring, skicklighet och nit samt
lämplighet för den ifrågavarande befattningen. Vid i övrigt lika kvalifikationer
skall företräde lämnas åt sökande, som är eller varit i landstingets
tjänst anställd.
Såvitt styrelsen har sig bekant, hava landstingens underlydande organ vid
tjänstetillsättningar lojalt sökt följa dessa bestämmelser.
För närvarande förefinnes, vad angår tillsättningen av landstingens befattningshavare,
förutom den allmänna besvärsrätt, som föreligger beträffande
kommunala organs beslut i allmänhet, särskild besvärsrätt jämlikt sjukhuslagens
9 §. Det heter där bl. a.
Där ledamot av direktion eller någon -—■ --vars enskilda rätt beröres av
direktions beslut, förmenar, att direktionens beslut ej tillkommit i laga ordning
eller icke åtnöjes med sådant beslut i fråga rörande sjukvård, läkares
tjänsteutövning, upprättande av förslag till underläkartjänst, vid sjukhuset
anställd sjukvårdspersonals arbetsförhållanden eller, därest entledigande av
befattningshavare, som tillhör sagda personal, skall ankomma på direktionen,
med beslut i sådant hänseende, må den missnöjde söka ändring i beslutet
inom den tid och i den ordning, som föreskrivits för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut. Ändring skall sökas hos
medicinalstyrelsen.---
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
7
Beträffande övriga befattningshavare, främst kontors- och ekonomipersonal,
förefinnes, i likhet med kommunala befattningshavare i övrigt, ingen särskild
besvärsrätt.
Vid bedömande av frågan örn behovet av besvärsrätt vid tillsättning av
kommunala befattningshavare måste till en början hållas i minne, att dessa
i motsats till statens tjänstemän i regel tillsättas tillsvidare med en ömsesidig
uppsägningstid av 1—6 månader. Anställningsförhållandena anknyta sålunda
mera till dem, som gälla i privat tjänst. Det är uppenbart, att besvärsrätt
är mindre påkallad vid tillsättning av befattningshavare med dessa
lösare anställningsförhållanden, än när det gäller befattningshavare med den
fasta ställning, som staten erbjuder sina tjänstemän.
Erinras må vidare, att de kommunala organen, som ovan nämnts, i sina
tjänstereglementen sökt förebygga orättvisa tillsättningsgrunder. Uppställandet
av vissa kompetensfordringar — beträffande stora grupper av landstingens
befattningshavare hava statsmakterna fastställt dylika — utgör en
ytterligare garanti för, att okvalificerade och olämpliga krafter icke anställas.
För övrigt ligger i den allmänna opinionen ett starkt korrektiv mot missbruk
i anställningsfrågor från de kommunala myndigheternas sida. Det vill sålunda
synas, som örn något större behov av en allmän besvärsrätt i förevarande
fall knappast föreligger.
Huru en dylik besvärsrätt än utformas, kommer den otvivelaktigt att innebära
ett starkt intrång i den kommunala självbestämmanderätten, som för
varje år allt mer beskäres. Det är framförallt på statsbidragsvägen detta
intrång sker. Vill en kommun lia statens stöd i vissa avseenden, måste den
också vara beredd att underkasta sig de villkor, staten uppställer för sin medverkan.
I föreliggande fall synas emellertid, enligt styrelsens mening, icke
sådana förhållanden föreligga, att det är motiverat att införa ett system, som
medför en väsentlig inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten.
En ytterligare olägenhet nied en eventuell besvärsrätt är den stora ovisshet
vid tjänstetillsättningar, som därav måste följa och som blir till förfång
såväl för kommunen som för den förordnade befattningshavaren. Särskilt
betänkligt blir detta vid tillsättande av befattningshavare vid de kommunala
affärsdrivande verken, vilka därigenom kunna komma i ett ogynnsamt läge
i förhållande till privata företagare.
Härtill kommer, att den prövning en eventuell besvärsmyndighet kan ägna
ett tillsättningsärende, knappast kan bliva fullt tillfredsställande. Den kommunala
verksamheten är nämligen av mycket skiftande art, och man har
svårt att tänka sig en besvärsinstans, som är tillräckligt sakkunnig för att
kunna avgöra, vilken befattningshavare som i varje särskilt fall är den för
resp. befattning mest meriterade och lämpliga. Vid tillsättande av en kommunal
befattningshavare måste hänsyn tagas icke endast till föregående utbildning
och anställningar, utan en sökande måste bedömas även ur andra
synpunkter, såsom hans kännedom örn lokala förhållanden av olika slag,
och hans rent personliga egenskaper, såsom initiativkraft, omdömesförmåga,
förmåga att samarbeta med andra o. s. v. Det är mycket sannolikt, att en
allmän besvärsinstans icke bar möjlighet att i samma utsträckning som ett
kommunalt organ förskaffa sig kännedom örn dylika kvalifikationer hos en
sökande.
Örn sålunda tillskapandet av ett besvärsinstitut av ifrågasatt slag är ägnat
att medföra väsentliga olägenheter ur kommunal synpunkt, synes ett dylikt
institut ej heller innebära några nämnvärda fördelar för tjänstemännen.
Tvärtom kan det, som av det ovan anförda framgår, leda till, att allt för stor
vikt kommer att läggas vid s. k. pappersmeriter, medan den genom praktiskt
arbete dokumenterade personliga förmågan icke i tillräcklig grad vinner be
-
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
aktande vid tjänstetillsättningen. Därtill kommer, att räckvidden av ett besvärsinstitut
skulle begränsas av i kommunala tjänstereglementen förefintliga
bestämmelser om viss maximiålder vid nyanställning. Det säger sig
självt, att en dylik begränsning i första hand träffar de mest kvalificerade
befattningarna, där av allt att döma besvärsrätten annars skulle få sin
största betydelse.
Styrelsen kan sålunda icke tillstyrka motionärernas förslag örn tillskapande
av ett kommunalt besvärsinstitut utan anser, att man i stället bör, liksom
skett i den privata verksamheten, förhandlingsvägen i samförstånd med de
anställda söka ordna hithörande förhållanden. Ökade möjligheter härutinnan
komma att föreligga, då frågan om en laglig reglering av de kommunala
tjänstemännens förhandlingsrätt fått sin lösning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får svenska landstingsförbundets
styrelse vördsamt hemställa, att ifrågavarande motioner örn införande av
besvärsrätt vid tillsättning av kommunala tjänster icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 mars 1939.
För Svenska landstingsförbundets styrelse:
E. v. HOFSTEN.
Ivar Dahlgren.
Bilaga 2.
SVENSKA STADSFÖRBUNDET.
Till Riksdagens Konstitutionsutskott.
Sedan utskottet berett Svenska stadsförbundet tillfälle att avgiva yttrande
över tvenne vid årets riksdag i första kammaren väckta motioner nr 120
och 121 om dels ändrade bestämmelser rörande tillsättning av kommunala
tjänster och dels tillskapande av ett besvärsinstitut för överklagande av kommunala
organs beslut om tillsättande av tjänstebefattningar, får förbundets
styrelse härmed anföra följande.
I den mån de föreliggande motionerna avse, att en reell prövning av kommunala
myndigheters beslut i tillsättningsfrågor skulle förläggas till en besvärsinstans
utom kommunalförvaltningen, vill styrelsen för sin del bestämt
motsätta sig en sådan tanke. En dylik anordning skulle innebära ett
så allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen, att denna bleve rent
illusorisk. Det är på de kommunala myndigheterna ansvaret för förvaltningen
vilar och till dessas förfogande måste då stå tjänstemän, som åtnjuta
deras fulla förtroende.
Därtill kommer att en prövning, förlagd till ett centralt statligt organ, lätt
måste komma att i allt för hög grad grundas på formella meriter. Åtskilliga
av de ledande tjänstemän i våra städer, som gjort betydande insatser på sitt
arbetsområde, skulle sannolikt icke kommit i tillfälle därtill, örn deras meriter
efter ett överklagande vägts mot andra sökandes med måhända överlägsen
teoretisk utbildning. Vid sitt bedömande av befordringsärenden är den
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
9
kommunala myndigheten ofta i det förmånliga läget att från föregående
tjänstgöring känna relativt jämbördiga sökandes samtliga förutsättningar
för en viss ledig befattning. Vid en central prövning kan det befaras, att
t. ex. antalet tjänsteår komme att tillmätas en överdriven betydelse. Från
tjänstemannahåll torde man utöver tjänsteår framför allt komma att åberopa
längre tjänstgöring inom det verk, utnämningen avser. När det gäller att
bedöma de olika befordringsgrundernas värde i det aktuella fallet, torde ett
på noggrann kännedom om faktiska förhållanden grundat bedömande vara
för förvaltningen och sannolikt i stort sett också för tjänstemännen det lyckligaste.
För de större städernas del skulle möjligen en rent kommunal besvärsnämnd
kunna medföra några fördelar, främst därigenom att en viss
större offentlighet skulle givas åt de i dessa städer talrika befordringsärendena.
En lagstiftning, som möjliggjorde en sådan anordning, borde dock
lämna kommunerna största möjliga frihet att lämpa organisationen efter
sina lokala förhållanden.
Vad åter angår kravet på fastställda kompetensfordringar, kan det konstateras,
att sådana på de senaste åren blivit allt mera vanliga i reglementen och
instruktioner av olika slag. De senaste årens ymniga lagstiftning särskilt på
det sociala området har på tjänstemännen ställt krav, som framtvungit uttryckliga
kompetensfordringar. Även härvidlag synes det emellertid vara
till största gagn för kommunerna, att icke alltför formella synpunkter anläggas.
Med hänsyn till ovan i korthet utvecklade skäl har styrelsen enhälligt beslutat
avstyrka bifall till de föreliggande motionerna.
För Svenska stadsförbundets styrelse
JOHAN-OLOV JOHANSSON.
Dess ordförande.
Henning Karlson.
Stockholm den 10 mars 1939.
SVENSKA LANDSKOMMUNERNAS FÖRBUND
STOCKHOLM.
Bilaga 3.
Till Konstitutionsutskottet.
Sedan styrelsen för Svenska landskommunernas förbund genom remiss
den 3 februari 1939 bereus tillfälle att inkomma med yttrande över dels
de likalydande motionerna I: 120 och 11:347 om ändrade bestämmelser rörande
tillsättning av kommunala tjänster dels ock motioner nr I: 121 och
II: 265 angående skapande av ett besvärsinstitut för överklagande av kommunala
organs beslut örn tillsättande av tjänstebefattningar, får förbundets
styrelse, vilken prövat det föreliggande spörsmålet huvudsakligen ur landskommunal
synpunkt, härmed anföra följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 5 sami. 2 avd. Nr 17.
2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
I motionerna nr 1:120 och 11:347 ifrågasättes tillskapandet av ett besvärsinstitut,
vilket skulle möjliggöra, att ett av vederbörande kommunala
organ fattat beslut örn tillsättande av kommunal tjänstebefattning kunde
genom besvär bringas under omprövning av »helt nya personer, vilka icke
förut handlagt ärendet», och enligt motionärerna syntes ligga närmast till
hands, »att besvärsprövningen i tjänstetillsättningsfrågor likaväl som i andra
kommunala mål får ligga hos regeringsrätten».
Motionerna nr I: 121 och 11: 265 gå i samma riktning.
Det är givet, att ett sådant besvärsinstitut som det ovan skisserade, vilket
avser att såsom överinstanser över det i första hand beslutande kommunala
organet sätta myndigheter, vilka icke kunna erhålla kännedom örn
andra kvalifikationer hos de sökande än sådana, som dokumenteras genom
lärdomsintyg och tjänstgöringsbetyg, förutsätter, att enhetliga formella kompetensvillkor
införas för de kommunala befattningshavarna. Styrelsen ifrågasätter
emellertid örn någonting sådant överhuvud taget är möjligt. Givetvis
finnas en hel del tjänster, för vilkas bestridande tarvas viss utbildning,
men, såvitt angår landsbygden, torde dessa tjänster icke höra till det övervägande
flertalet. Örn man bortser från kommunala befattningshavare med
mera speciella uppgifter såsom personalen å vissa anstalter, kommunsköterskor,
fjärdingsmän m. fl. och fäster uppmärksamheten vid de kommunala
befattningshavarna inom den administrativa förvaltningen på landsbygden,
då framstår såsom ett utmärkande drag, att de i stor utsträckning
ombesörja sysslor, vilka eljest skulle fullgöras av valda förtroendemän, för
vilka man icke uppställt några formella kompetenskrav, utan tvärtom i
väsentlig mån med bortseende från kompetensen kringskurit möjligheten att
frånsäga sig ifrågavarande uppdrag.
En annan synpunkt, som torde vara värd beaktande, är, att det övervägande
flertalet av uppgifter, vilka på landsbygden handhavas av kommunala
befattningshavare, av dessa fullgöras icke allenast på eget ansvar.
För desammas behöriga utförande svarar i regel det administrativa organ,
under vars överinseende befattningshavaren sköter sin tjänst, och ledamöterna
i organet äro härutinnan ålagda ett personligt ansvar inför kommunens
beslutande organ. Vid sådant förhållande är det givet, att tillsättandet
av den kommunala tjänstebefattningen måste ske på sådant sätt, att
ledamöterna i det administrativa organ, till vilket den hör, kunna äga förtroende
till befattningens innehavare. Mera än pappersmergel- måste i sådana
fall personliga kvalifikationer i övrigt tillmätas betydelse vid tjänstetillsättningen.
Därmed reser sig ett svåröverkomligt hinder mot införandet
av ett besvärsinstitut efter de linjer, som i motionerna föreslagits.
Till ovan anförda betänkligheter mot de i motionerna framlagda förslagen,
vilka betänkligheter i lika mån rikta sig mot samtliga i remissen avsedda
motioner, vill styrelsen till slut foga den erinran, att genom införandet
av ett besvärsinstitut, där överinstanserna skulle äga rätt att ingå på
prövning av och ändra kommunala beslut utifrån icke bara formella utan
även materiella synpunkter innebär ett betydande avsteg från en av huvudprinciperna
för den kommunala förvaltningen och skulle innebära ett
synnerligen djupt och såvitt styrelsen kan se ganska onödigt ingrepp i den
kommunala självbestämmanderätten.
Stockholm den 16 mars 1939.
Styrelsen för Svenska Landskommunernas Förbund
ANDERS RÅSTOCK.
.1. A. Zander.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
11
SVERIGES KOMMUNALTJÄNSTEMANNAFÖRBUND.
bilaga 4.
Till Riksdagens Konstitutionsutskott.
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund bär genom skrivelse den 8 februari
1939 bereus tillfälle inkomma med yttrande över de inom riksdagen
väckta likalydande motionerna 1:120 och 11:347 örn ändrade bestämmelser
rörande tillsättning av kommunala tjänster samt likalydande motioner
nr I: 121 och II: 265 örn skapande av ett besvärsinstilut för överklagande
av kommunala organs beslut om tillsättande av tjänstebefattningar. I anledning
härav får förbundet anföra följande.
1 motionerna nr I: 120 och 11:347 påpekas, att i många fall de kommunala
myndigheterna icke tagit tillräcklig hänsyn till berättigade krav på att
förtjänst och skicklighet skola vara avgörande vid tjänstetillsättningar och
därigenom på samma gång kränkt tjänstemännens rätt och åsidosatt kommunernas
egna intressen. Riktigheten av detta påstående torde icke kunna
jävas. Att missförhållandet kunnat fortgå, kan möjligen förklaras av den
omständigheten att, såsom i motionerna 1:121, 11:225 anmärkes, för befordran
till kommunala tjänster icke uteslutande gälla de principer om förtjänst
och skicklighet, som i regeringsformen äro stadgade för befordran
till statliga tjänster.
I syfte att bereda möjlighet för bl. a. tjänstemännen att vinna ändring i
felaktiga tillsättningsbeslut lia motionärerna föreslagit, att en särskild materiell
besvärsrätt införes rörande sådana frågor. Den ena gruppen av motionärer
synes vilja föreslå, att besvär över kommunala tjänstetillsättningar skola
få föras hos regeringsrätten, medan den andra gruppen av motionärer icke
direkt angivit det forum, som skulle hava att pröva tillsättningsbesluten. Det
synes förbundet som om man vid lösningen av nu ifrågavarande problem bör
taga hänsyn till de möjligheter, som utöver besvärsvägen för närvarande stå
kommunaltjänstemännen till buds, när det för dem gäller att tillvarataga sina
intressen. I de flesta fall beredas de kommunala tjänstemännen nämligen
rättsskydd genom möjligheten för dem att föra förhandlingar med vederbörande
kommuner. Förhandlingsrätten för huvudparten av de kommunala
tjänstemännen är visserligen ännu icke lagfäst, men förslag därom föreligger
som bekant sedan december 1938. (Statens offentliga utredningar 1938: 56.)
Frågan örn huru missförhållandena ifråga örn de kommunala tillsättningarna
skola övervinnas synes böra sos i samband med ifrågavarande lagförslag.
Man skulle visserligen kunna sätta ifråga, huruvida enskild kommunaltjänstemans
befordran skulle kunna bli föremål för förhandlingar mellan
kommun och tjänstemannaorganisation. I det sakkunnigbetänkande, som
föregick proposition med förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, uttalades, att det icke vore lämpligt att sådana frågor
som enskild tjänstemans befordran, förflyttning, avsked för sjukdom, bestraffning
etc. gjordes till föremål för förhandlingar. Departementschefen
tillkännagav emellertid avvikande mening i propositionen till nämnda kungörelse
och författningen kom också i sitt antagna skick att medgiva statens
tjänstemän möjlighet till förhandling i frågor rörande enskild tjänstemans
rätt. De sakkunniga rörande förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän
hava i enlighet med för dem givna direktiv anslutit den föreslagna förhandlingsordningens
bestämmelser till de regler, som gälla i ovan nämnda kungö
-
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
reise. Lagförslaget medgiver i följd härav förhandling angående enskild
kommunaltjänstemans rätt och därmed också rörande tillsättningsfrågor. Sådana
frågor torde i den mån de röra befattningar, för vars tillsättande bestämts
särskild kompetens, oftast gälla tolkning av kompetensvillkoren. Enligt
förslaget skola tolkningsfrågor, i den händelse parterna däri efter förhandling
icke uppnå enighet, avgöras av en särskild tjänstemannadomstol. Av de
sakkunniga har föreslagits utredning örn inrättande av dylik domstol.
Den av motionärerna begärda utredningen måste väl i första hand syfta
till ett framläggande av förslag om forum för tvistiga tillsättningsfrågors avgörande.
Lämpligheten av att detta organ sökes utanför de kommunala myndigheterna
torde vara obestridligt. Detta framgår redan av erfarenheterna
från den i Stockholms stad inrättade besvärsnämnden. Bortsett från att
denna nämnd endast upptager tillsättningsfrågor berörande vissa tjänstemannakategorier,
kan nämnden redan på grund av sin sammansättning ej
anses fungera tillfredsställande. I densamma lia nämligen i viss utsträckning
samma personer säte, vilka i egenskap av ledamöter i nämnder och styrelser
besluta just i de tillsättningsfrågor, vari besvär kan anföras. Om det
hesvärsprövande organet skall tillsättas inom kommunen, torde olägenhet av
sistberörda beskaffenhet svårligen kunna undvikas. Man har därjämte anledning
befara, att högst olika principer för tillsättningsfrågornas avgörande
skulle komma att gälla inom de olika kommunala besvärsnämnderna.
Ä andra sidan kan ifrågasättas, örn det är lämpligt att, på sätt en del av
motionärerna föreslå, regeringsrätten erhåller den hesvärsprövande befogenheten.
Det måste anses innebära en för detta forum ganska främmande
uppgift att undersöka och avgöra, huruvida erforderliga kvalifikationer föreligga
hos viss sökande till kommunal tjänst.
Under sådana omständigheter torde alla skäl tala för att frågan om inrättande
av kommunalt besvärsinstitut sammanföres med frågan örn inrättande
av särskild tjänstemannadomstol. Den av motionärerna påyrkade utredningen
synes därför lämpligen böra utföras av de sakkunniga, som kunna bliva
utsedda för utredning angående tjänstemannadomstol.
I anslutning till motionerna må till sist påpekas att lika viktigt som det är,
att de kommunala tillsättningarna ske efter objektiva grunder, lika viktigt
är det att de kommunala tjänstemännen icke utsättas för entlediganden och
avskedanden utan att en objektiv rättsgrund föreligger. I åtminstone en stadskommun,
nämligen Visby, har rättsskydd givits tjänstemännen i berört avseende.
Staden har visserligen icke såsom i Stockholm berett tjänstemännen
särskild besvärsrätt i tillsättningsfrågor men däremot inrättat ett särskilt besvärsinstitut
rörande avsättningsfrågor. De båda frågorna synas logiskt sett
sammanhänga så nära, att en utredning örn besvärsrätt i det ena slaget avfrågor
också bör innefatta utredning om besvärsrätt i det andra slaget.
Med åberopande av det ovan sagda får Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund
hemställa, att den av motionärerna begärda utredningen kommer
till stånd, att utredningen jämväl kommer att omfatta frågan om särskdt
besvärsinstitut i frågor rörande kommunala tjänstemäns entledigande, samt
att utredningen verkställes i samband med den av de sakkunniga rörande
förhandlingsrätt förordade utredningen rörande tjänstemannadomstol.
Stockholm den 27 februari 1939.
För Sveriges kommunaltjänstemannaförbund:
SVEN STENBERG.
Ordf.
Filip Anger.
Sekr.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
13
Bilaga 5.
SVENSKA KOMMUNALARBETAREFÖRBUNDET.
Till Riksdagens konstitutionsutskott.
Svenska kommunalarbetareförbundet, vilket bl. a. omfattar i runt tal
10,000 kommunala befattningshavare (tjänstemän), har uppmärksammat de
till konstitutionsutskottet remitterade motionerna nr 120 och 121 i I kammaren,
väckta dels av herrar Rahmn och Holmström, dels ock av herr Ohlin
samt avseende ändrade bestämmelser rörande tillsättning av kommunala
tjänster och skapande av ett besvärsinstitut för överklagande av kommunala
organs beslut om tillsättande av tjänstebefattningar.
Med anledning härav anhåller förbundet härigenom att få fästa konstitutionsutskottets
uppmärksamhet på följande synpunkter. Det framhålles bl. a.
i motion nr 120, att utformningen av ett besvärsinstitut, varigenom statlig
prövning av tillsättande av kommunala tjänster skulle äga rum, är en fråga
av vital betydelse för kommunaltjänstemännen. Påståendet kan måhända i
och för sig vara riktigt, men icke i den mening, motionärerna synas förutsätta,
nämligen så, att ett sådant institut skulle vara något för de kommunala befattningshavarna
särskilt eftersträvansvärt. Det förhåller sig enligt förbundets
uppfattning så, att ett besvärsinstitut på sätt motionärerna synas lia
tänkt sig kan komma att på ett betänkligt sätt byråkratisera tillsättningen av
kommunala tjänster. Genom att statliga myndigheter bliva inblandade i tillsättningsärendena
synes det direkta samarbetet mellan kommunerna och de
kommunalanställdas fackorganisationer komma att kompliceras och försvåras,
vilket icke kan vara till gagn för vare sig det allmänna eller befattningshavarna.
I den mån de kommunala befattningshavarna kunna ha intresse av
tillsättningarna av kommunala tjänster, synes detta intresse kunna bäst tillgodoses
genom överläggningar och därav följande fria överenskommelser
mellan kommunerna och befattningshavarnas organisationer så långt lag och
författning det medgiver. Genom ytterligare lagstiftning, som inskränker
kommunernas beslutanderätt, bliva självfallet möjligheterna för en organisatorisk
samverkan mellan kommunerna och nämnda organisationer mindre.
Med andra ord: ramen för att träffa för båda parterna lämpliga uppgörelser
blir trängre.
Förbundet kan icke finna en sådan lagstiftning påkallad av några bärande
skäl. Vare sig kommunerna eller de kommunala befattningshavarnas organisationer
kunna sägas ha missbrukat den frihet, som finnes på berörda
område, så att lagstiftning därför är nödvändig. Det skulle vara en orättvisa
mot de kommunala myndigheterna att påstå, att dessa icke äro lika objektiva
som andra myndigheter vid tjänsters tillsättande. Man bör nämligen vid
bedömandet härav icke förbise, att några av statsmakterna fastställda regler
för huru kommunala tjänster skola tillsättas samt kompetensfordringar m. m.
icke finnas utom i speciella fall. Några allmänna regler och kompetensfordringar
torde heller icke kunna uppställas så skiftande som kommunerna äro
både med hänsyn till karaktär, .storlek och annat.
Bihang till riksdagens protokoll 19.19. 5 sami. 2 avd. Nr 17. !)
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 17.
Med hänsyn till vad sålunda anförts får Svenska kommunalarbetarförbundet
hemställa, att konstitutionsutskottet måtte avstyrka Riksdagen från att
bifalla ifrågavarande motioner.
Stockholm den 15 februari 1939.
Svenska Kommunalarbetareförbundet.
R. F. SOHLBERG.
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
39204»