Jordbruksutskottets utlåtande Nr 82.

11

Nr 82.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande dt
stadsplanelagda samhällen på landet av lättnad i dem
åvilande bördor för väg- och gatuhållning.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 105 av herr Johanson, Karl August, m. fl. och II: 172
av herr Werner i Hultsfred m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning och förslag angående
den omfattning, vari gatuhållningen inom stadsplanelagda samhällen
på landet må bekostas såsom allmän väghållning, och angående sådana
åtgärder i övrigt som kunna bereda dessa samhällen skälig lättnad i
dem åvilande bördor för väg- och gatuhållningen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionerna
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska vägstyrelsernas förbund
och 1935 års vägsakkunniga.

Sakkunniga för utredning av frågan örn ett förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet. Såsom direktiv för dessa sakkunnigas arbete
gäller enligt statsrådsprotokollet för den 25 november 1938 bland annat följande: Statens

utgifter för väghållningen, inberäknat bidragen till städerna, hade
under hudgetåren 1933/34—1937/38 ökat med 50 °/o. Med hänsyn därtill att
vägskatten under denna tid utgjort ungefär samma belopp, innebure nyssnämnda
stegring av statens utgifter för väghållningen även att statens relativa
andel av väghållningsbördan väsentligt stegrats. På grund av de stegrade
belopp vägväsendet sålunda kostade samhället vore det av största vikt,
att detta handhades på det mest rationella sätt. Ur synpunkten att väghållningen
numera icke kunde betraktas som ett ortsintresse utan finge i
likhet med övriga viktiga kommunikationsmedel anses vara ett allmänt
intresse, bleve det av ökad betydelse, att väghållningsbördan fördelades i
möjligaste mån jämnt över hela landet. Den förändring av vägtrafikens karaktär,
som skett, ökade jämväl betydelsen därav att vägarna i olika delar

12

]ordbruksutskottets utlåtande Nr 82-

av landet hölles i ett i förhållande till trafikmängden någorlunda likartat
skick. Den önskvärda enhetligheten skulle lättare kunna åstadkommas, örn
skötseln av de allmänna vägarna befunne sig i en hand. Att såsom 1929 års
vägsakkuniga föreslagit i fråga omi vägbyggnadsverksamheten förstatliga
väghållningen beträffande blott en del av de allmänna vägarna, de s. k.
huvudvägarna, torde icke vaxa en praktisk lösning. En sådan ordning syntes
komma att komplicera i stället för förenkla organisationen för den allmänna
väghållningen. Det vore å andra sidan klaid, att de lokala intx-essena
icke helt kunde avkopplas från inflytande på vägväsendet. Det torde
därför, även om vägväsendet förstatligades, vara nödvändigt att lämna de
lokala synpunkterna möjlighet att framträda och göi-a sig gällande i rådgivande
syfte. I fråga örn städernas väg- och gatuhållning syntes i berörda
hänseende icke någon ändring böra vidtagas, utan städerna tolide foidfarande
böra vara väghållare inom sina områden med möjlighet till statsbidrag till
de för automobiltrafiken viktiga lederna. I den mån anledning kunde visa
sig uppkomma till förändring i gällande grunder för statsbidrag till städerna,
syntes även detta spörsmål kunna upptagas till behandling. Ifrågavarande
utredning torde sålunda böra omfatta frågan örn statens fullständiga
övertagande av den allmänna väghållningen på landet. Utredningen torde
vidax-e få avse frågan örn behövlig organisation för statens handhavande av
väghållningen. Frågan om det lokala intressets medverkan vid vägfrågoi--nas lösning torde få övervägas och i samband därmed spörsmålet örn på vilket
sätt och genom vilka organ ortssynpunkterna skulle göras gällande.

Genom vägväsendets fullständiga förstatligande löstes frågån örn vägskattebördans
utjämning. Spörsmålet örn någon speciell vägskatt vidare
skulle uttagas, sedan .staten helt övertagit den allmänna väghållningen, syntes
icke böra ingå i här åsyftade utredning. Under utredningen toi-de samråd
böra äga rum med kommunalskatteberedningen.

Under utredningen torde även få tagas under omprövning, i vilken mån
en revision av lagstiftningen rörande det allmänna vägväsendet i övrigt
behövde företagas på grund av de förslag vilka komme att framläggas i huvudfxågan.

1935 ars vågsakkunniga — tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 15 juni 1935 för verkställande av utredning och avgivande av förslag i
fråga om ny lagstiftning beträffande enskilda vägar, örn förutsättningarna
för bidrag av allmänna medel till det enskilda vägväsendet och om principerna
för bidrag till det allmänna gatu- och vägväsendet jämte därmed sammanhängande
spörsmål —- ha den 2 januari 1939 avgivit betänkande angående
grunder för intagning av enskilda väg till allmänt underhåll ävensom
angående statsbidrag till enskilda vägar (statens off. utredn. 1939:1).

I proposition nr 212 till årets riksdag angående statsbidrag till enskilda
vägar har Kungl. Majit upptagit vägsakkunnigas förslag i detta avseende.
Enligt propositionen skall sålunda bidrag av statsmedel kunna lämnas dels
till byggande av enskilda vägar (byggnadsbidrag) och dels till underhåll av

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 82.

13

och vinterväghållning å enskilda vägar (underhållsbidrag). Från denna bidragsverksamhet
undantages emellertid väg inom stad eller samhälle på landet,
för vilket stadsplanelagens bestämmelser för stad skola lända till efterrättelse,
såvitt angår område, där stadsplan fastställts.

Med avseende på förslaget örn åstadkommande av enhetliga grunder för
enskild vägs förvandling till allmän har föredragande departementschefen
samtidigt anfört, att detta nära sammanhänger med den pågående utredningen
örn förstatligande av den allmänna väghållningen på landet, och på grund
därav icke ansett sig böra nu föreslå någon särskild åtgärd i anledning av
de sakkunnigas förslag. Emellertid har departementschefen därvid förutsatt,
att länsstyrelserna, innan berörda utredning om vägväsendets förstatligande
slutförts, iakttaga återhållsamhet vid meddelande av beslut örn intagning
av enskild väg till allmänt underhåll.

Beträffande vägsakkunnigas förslag i sistberörda hänseende torde här antecknas
följande: De sakkunniga anföra, att en uttömmande reglering av hithörande
spörsmål icke därmed givits. Någon fullt säker norm för tillrättaläggande
av rådande missförhållanden kunde enligt de sakkunnigas uppfattning
dylika anvisningar ej innebära. Att det vore inom det organisatoriska
området, som lösningen av problemet måste sökas, framstode för de sakkunniga
såsom ganska säkert. Skulle en omorganisation vidtagas, torde vara
klart, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde i en eller annan form beredas
inflytande på ärendenas avgörande. En så pass omfattande organisato
risk förändring sammanhängde även intimt med ett annat spörsmål, som
för närvarande gjorts till föremål för särskild undersökning genom tinkal
lade sakkunniga, nämligen frågan om ett förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet. Med hänsyn särskilt härtill anse de sakkunniga det
icke vara lämpligt att i förevarande sammanhang genomföra någon föränd;
ring i gällande organisation av vägväsendet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i ärendet anfört följande:

Enligt vad motionärerna anföra skulle länsstyrelserna i allmänhet vara
alltför återhållsamma i fråga örn gators indömande till allmänt underhåll,
varigenom många samhällen blivit mycket klent tillgodosedda i detta avseende.
Härtill vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhålla, att någon utredning
om denna länsstyrelsernas tillämpning av gällande bestämmelser
icke synes erforderlig, då ju samhälle, som anser sig missgynnat, har möjiigliet
alt anföra besvär hos Kungl. Maj:t. Så har också skett i åtskilliga
fall, varom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillåter sig hänvisa till regeringsrättens
årsbok för senare år.

Då det emellertid icke torde kunna bestridas, att stadsplanelagda samhällen
på landet ofta hava en väghållningsbörda, som får anses mycket tyngande
och då en utjämning härutinnan självfallet får anses önskvärd, synes
en utredning av den art, motionärerna åsyfta, kunna vara motiverad.

Med hänsyn till alt frågan örn förstatligande av vägväsendet på landet
är under utredning kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke förorda motionärernas
förslag, alt nu ifrågavarande spörsmål skulle vid sidan härom
göras till föremål för särskild behandling.

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 82.

Därest utredning i nu förevarande ämne anses böra komma till stånd, synes
densamma lämpligen böra uppdragas åt de sakkunniga, som syssla
med frågan om vägväsendets förstatligande.

Svenska vägstyrelsernas förbunds utlåtande lyder:

Olika uppfattning örn i vilken utsträckning tätt bebyggda samhällens galor
och vägar skola anses vara för allmänna samfärdseln erforderliga trafikleder
kommer med all sannolikhet att alltid förefinnas. En närmare undersökning
av den fråga motionärerna framfört torde dock vara av värde, varlör
förbundet för sin del anser att en förutsättningslös utredning bör komma
till stånd.

Då emellertid Kommunalskatteberedningen begärt utredning betr. vägväsendets
förstatligande just i avsikt att utröna huruvida en jämnare fördelning
av vägskattebördan härigenom kunde åvägabringas, synes det förbundet
lämpligast att den utredning, vilken motionärerna nu begära, utföres
i samband med denna undersökning. Svenska vägstyrelsernas förbund vill
därför föreslå att frågan hänskjutes till 1938 års sakkunniga ang. vägväsendets
förstatligande.

1935 års vägsakkunniga lia anfört följande:

De sakkunniga vilja icke förneka, att väghållningsbördan för de stadsplanerna
samhällena på landet i många fall är betungande. Dessa samhällens
innevånare lia nämligen icke endast att betala vägskatt i samma utsträckning
som befolkningen på den kringliggande egentliga landsbygden
utan därjämte att själva bekosta väg- och gatuhållningen beträffande sådana
trafikleder inom samhällena, som icke ansetts vara av den betydelse för den
allmänna samfärdseln, att de intagits till allmänt underhåll.

Enligt motionärernas uppfattning lia vägarna i de stadsplanelagda samhällena
icke intagits till allmänt underhåll i den utsträckning som jämlikt
motiven till 1984 års lag om allmänna vägar varit avsedd. Föreligga härutinnan
missförhållanden, torde emellertid dessa kunna undanröjas utan någon
särskild utredning genom sakkunniga. Det står nämligen det samhälle,
som anser sina anspråk beträffande den allmänna väghållningen icke bliva
vederbörligen tillgodosedda av vederbörande länsstyrelse, fritt att underställa
frågan Kungl. Maj:ts prövning.

Huruvida särskilda åtgärder i övi''igt nu böra vidtagas för att bereda ifrågavarande
samhällen lättnad i deras bördor för väg- och gatuhållningen,
kail vara föremål för olika uppfattning och därför måhända kräva en allsidig
utredning. Beträffande dessa samhällens skyldighet att jämlikt 17 §
allmänna väglagen inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, utan
kostnad för vägdistriktet tillhandahålla mark, som erfordras för byggande
av allmän väg, ma erinras, att utredning pågår genom de sakkunnigas försorg.

Med hänsyn till den nyligen påbörjade utredningen av frågan om ett för
statligande av den allmänna väghållningen på landet synes det de sakkunniga
för närvarande knappast lämpligt att vid sidan av denna utredning
och innan resultaten av densamma föreligga igångsätta ytterligare särskilda
undersökningar som beröra vägväsendet på landet. I samband med sistnämnda
utredning skulle emellertid ifrågavarande spörsmål kunna upptagas
till övervägande.

Med anledning av motionen II: 194 vid 1936 års riksdag avlät riksdagen
i enlighet med jordbruksutskottets hemställan (utlåtande nr 70) skrivelse
med anhållan, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning i anslutning

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 82.

15

till vad utskottet anfört om ändring i skyldigheten enligt 17 § i 1934 års
väglag för köping och annat samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser
angående stad äga tillämpning, att kostnadsfritt tillhandahålla vagmark
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.

Såsom framgår av vägsakkunnigas ovan intagna yttrande pågår nu den
i nämnda riksdagsskrivelse begärda utredningen genom de sakkunnigas försorg.

Såsom motionärerna framhållit förefinnas vissa missförhållanden i fråga
om de stadsliknande samhällenas väg- och gatuhållningsskyldighet. Särskilt
kommer härutinnan i betraktande, att enhetliga grunder ej tillämpas, när
det gäller förändring av trafikled inom dylikt samhälle till landsväg, och att
praxis är ojämn även beträffande sådana spörsmål, som röra erforderlig
vägbredd, vägbeläggning, gångbanor och dylikt. Vägdistrikten ha på grund
härav kommit att i mycket olika omfattning hålla trafikleder, varom här är
fråga. En väl snäv uppfattning om möjligheterna att tillgodose den allmänna
samfärdselns behov i förevarande hänseenden synes i vissa fall ha kommit
till uttryck i berörda praxis, med påföljd antingen att väghållningen icke
blivit nöjaktigt ordnad eller ock att samhällena nödgats på egen bekostnad
fylla vad som brustit och därigenom drabbats av alltför tyngande väg- och
gatuhållningsbördor.

Det synes utskottet angeläget, att åtgärder vidtagas för rättelse i berörda
förhållanden.

Vad angår samhällenas kostnader för gator, vilka befinnas icke böra hållas
såsom allmänna vägar, och frågan örn statsbidrag till dessas bestridande,
så är detta en angelägenhet, som står i närmare samband med Kungl.
Maj:ts proposition nr 212 angående statsbidrag till enskilda vägar, vadan
utskottet icke har anledning att yttra sig därom.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 105 och II: 172 må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att vad utskottet anfört rörande den allmänna väghållningen
inom stadsliknande samhällen måtte föranleda vidtagande
av de åtgärder, som kunna finnas påkallade.

Stockholm den 25 maj 1939.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Utskottet.

närvarande: se utlåtande nr 78.