Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

7

Nr 64.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omläggning
av krono parkerna till låns allmänning ar under länsstyrelsernas
administration m. m.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 103 av herr Svensson, Nils, och II: 174 av herr Lövgren,
har hemställts,

dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om en utredning
rörande möjligheterna att förstärka länens folkförsörjning genom en
omläggning av kronoparken^ till länsallmänningar, som direkt eller indirekt
ställas under länsstyrelsernas administration;

dels ock att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om en
skyndsam utredning rörande möjligheterna att förbehålla avkastningen från
Norrbottens läns skogar åt detta läns egen industri.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden i ärendet från
dels domänstyrelsen och dels länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens
län, de senare efter hörande av vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Motionernas innehåll: Motionärerna ifrågasätta utredning rörande möj ligheterna

att förstärka länens folkförsörjning genom en ondäggning av kronoparkerna
till länsallmänningar, som direkt eller indirekt skulle ställas
under länsstyrelsernas administration; och ha motionärerna därvid tänkt
sig, att staten skulle utan vederlag överlåta kronoparken^ på respektive län,
som sålunda skulle få tillgodogöra sig avkastningen av desamma. Härigenom
skulle enligt motionärerna de sociala synpunkterna få göra sig gällande
framför de affärsmässiga vid skogarnas förvaltning och lättnad beredas länsstyrelserna
och deras underordnade organ i deras strävanden att förbättra
folkförsörjningen och bekämpa arbetslösheten; särskilt skulle möjlighet erhållas
att under tider av depression bereda arbetstillfällen i rikligare mängd
än som hittills varit fallet. Fonder skulle i sådant syfte uppläggas, med vars
hjälp det bleve möjligt att utöka skogsvårdsarbetena under dåliga tider och
att i övrigt stödja önskvärd utveckling av näringslivet. Motionärerna hålla
även före, att åtskilligt skulle stå att vinna vid övergång till en lättare förvaltningsapparat
än den nuvarande.

8

'' ordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

1936 års skog sutredning. I direktiven av den 23 juli 1936 för denna utredning
har föredragande departementschefen anfört bland annat följande:

Vid denna utredning bör på sätt jag nyss antytt beaktas den centrala ställning,
som skogsbruket och den därpå grundade förädlingsindustrien intager i
vårt lands näringsliv. Betydelsen för vårt jordbruk av ett lönande skogsbruk
bör sålunda utredas. Även i övrigt bör det samband, sorn råder mellan
dessa båda näringsgrenar, bliva föremål för undersökning. 1 den män skogsbrukets
och den därpå grundade förädlingsindustriens betydelse för vårt
lands ekonomiska ställning klarlägges, torde det även bliva möjligt att bedöma,
huruvida och på vad sätt statsmakterna kunna mildra verkningarna
inom vårt land av en i framtiden inträffande konjunktur!örsämring å den
internationella marknaden för skogsprodukter. Enligt mia mening är det
av synnerlig vikt, icke minst med hänsyn till ifrågavarande näringsgrenars
stora betydelse för beredande av arbetstillfällen, att statsmakterna, i den mån
så är möjligt, vidtaga åtgärder i dylikt syfte. Om dessa i god tid förberedas,
torde vid inträffad kris erforderliga statliga åtgärder för ifrågavarande näringsgrenars
stödjande måhända kunna göras mindre omfattande och på så
sätt svårare rubbningar i det normala affärslivet undvikas.

Den utredning, vars igångsättande nu jag sålunda förordar, bör omfatta
med skogsbrukets och den därpå grundade förädlingsindustriens ekonomiska
läge sammanhängande spörsmål.

I anslutning till vad jag tidigare anfört synes genom utredningen böra i
första hand belysas skogsbrukets samt den därpå grundade förädlingsindustriens
betydelse ur försörjningssynpunkt. Uppgifter böra sålunda, i den mån
så är möjligt, lämnas örn antalet inom sagda näringsrenar verksamma personer
och deras utkomstmöjligheter med mera.

Frågan, huruvida staten kan medverka till ett stegrat ekonomiskt utbyte
genom förbättrad skogsvård och ökad skogsavkastning, bör ävenledes ägnas
uppmärksamhet. Visserligen hava statsmakterna i detta hänseende vidtagit
flera åtgärder, men det synes icke uteslutet, att åtminstone i vissa trakter ännu
åtskilligt kan göras. Även bör spörsmålet örn den statliga administrationen
på skogsbrukets område göras till föremål för närmare utredning.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande anfört följande:

Styrelsen får till en början framhålla, att kronoparkernas fördelnnig å de
olika länen är mycket ojämn. Så finnas (enligt styrelsens statistik för år
1937) inom Norrbottens län kronoparker med en areal av 7,525 hektar inägor
och 2,007,081 hektar skogsmark, vilka åsatts ett taxeringsvärde av 46,345,000
kronor. Motsvarande siffror äro bl. a. för Västerbottens län 7,098 hektar,
1,004,103 hektar och 45,453,400 kronor, för Västernorrlands län 1,314 hektar,
134,213 hektar och 8,548,600 kronor, för Västmanlands län 4,148 hektar,
44,925 hektar och 7,899,200 kronor, för Göteborgs och Bohus län 702 hektar,
8,890 hektar och 1,837,100 kronor och för Kronobergs län 1,078 hektar,
25,949 hektar och 5,297,100 konor. Storleken och värdet av de kronoparker,
som komme att överlåtas till respektive län, skulle således bli mycket skiftande,
och överlåtelsen skulle icke te sig rättvis de olika länen emellan. Det
synes därför styrelsen ur allmän synpunkt mest ändamålsenligt, att den behållna
avkomsten av kronoparken^, såsom hittills, ingår till statsverket, och
att statsmakterna besluta örn de tillskott av statsmedel, som för folkförsörjningens
och hälsovårdens främjande samt för arbetslöshetens bekämpande
böra tilldelas skilda län. Det bör i detta sammanhang observeras, att de

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

9

kostnader, som hänföra sig till virkesavkastningens tillgodogörande från kronoparkerna
och dessas skötsel och vård, vilka kostnader till all väsentlig del
i form av arbetslöner och skatter stanna inom länen, ofta uppgå till ett flera
gånger större belopp än det, som inlevereras till statsverket såsom behållning.
Styrelsen vill nedan något närmare belysa dessa förhållanden beträffande
Norrbottens län.

De arbetstillfällen, som kronoparkerna erbjuda, hänföra sig till avverkning
och transport av virkesavkastningen samt till väg-, diknings- och övriga
skogsvårdsarbeten. Kronoparkerna, sedda som en för landet gemensam enhet,
skötas enligt grunderna för uthålligt skogsbruk, och bär styrelsen —
icke minst i syfte att bereda jämn tillgång på arbete — låtit sig angeläget
vara, att detta uttag sker med ungefär lika belopp årligen. Skulle avverkningen
ett eller flera år höjas, måste den, om uthålligheten ej skall äventyras,
i motsvarande grad sänkas under kommande år. Härav följer, att arbeten,
avseende avverkning och virkestransport, ej lämpligen kunna ökas
under depressionstider, enär minskning i så fall måste vidtagas, då bättre tider
inträtt -— ett uppenbarligen orimligt förhållande, sett ur synpunkten av
den för allmän depression så känsliga trävaruindustriens bestånd. Däremot
kunna övriga ovan uppräknade arbeten i ej oväsentlig grad forceras under
depressionstider och därigenom bidraga till motverkande av arbetslöshet. För
sådana fall har styrelsen till sitt förfogande en förnyelsefond, bildad genom
årlig avsättning enligt av statsmakterna fastställda grunder av viss del ay
skogsavkastningen. Fonden har sedan 1932 uppgått till något över 11 milj.
kronor, vilket innebär, att under denna tid användningen av fonden ungefär
motsvarat avsättningen till densamma; vad Norr- och Västerbottens län
beträffar har under åren 1931—37 av fondens medel använts 9,090,953 kronor,
medan under samma tid avsättningen till densamma från skogar inom
länen utgjort 8,576,718 kronor. Genom inventering av arbetsobjekten och
upprättande av planer för större arbeten har styrelsen sedan en följd av år
förberett en dylik forcering. Vid en utökning av arbetena under depressionstider
lärer samverkan komma att ske med arbetslöshetsorganen.

Länsstyrelserna torde för närvarande icke vara så organiserade att de kunna
övertaga den inom flertalet län omfattande förvaltningsapparat, som kräves
för ett ekonomiskt tillgodogörande av kronoskogarnas avkastning och en
behörig skötsel av desamma. Domänverkets nuvarande organisation är så
sent som 1934 prövad av statsmakterna. Därvid framkom intet, som tyder
på att en lättare förvaltningsapparat än den av styrelsen då föreslagna och
av statsmakterna beslutade ansetts möjlig. Snarare giva uttalanden såväl ay
departementschefen i propositionen som av talare vid frågans behandling i
riksdagen vid handen, att förenklingen var driven till gränsen för vad som
kunde vara tillrådligt.

Motionärerna torde, vid motionens avfattande, närmast haft förhållandena
inom Norrbottens län för ögonen. De hava frapperats av den ringa behållningen,
som uppkommit på verksamheten å statens skogar inom länet.
Då inkomsterna av statens skogsbruk inom länet väl torde vala de högsta,
som under förhandenvarande förhållanden stått att utvinna, innebär ju den
ringa behållningen, att utgifterna varit proportionsvis höga. I själva verket
äro också de belopp, som i form av arbetslöner, skatter samt administrationskostnader
för den lokala personalen av domänverket utbetalats inom länet,
högst betydande i jämförelse med den redovisade behållningen, och uppgå
för åren i93(> och i<)37 lill omkring 7.1 och 8.8 milj. kronor respektive mot
behållningar av 2.0 och 3.3 milj. kronor för respektive år. Under år 1938 har
av domänverket i arbetslöner å skogarna inom hillet utbetalats 9.4 milj. kronor,
vartill komma skatter samt administrationskostnader för den lokala per -

10

Jordbruksiitskottets utlåtande Nr 64.

sonalen nied tillhopa omkring l.S milj. kronor. Till de inkomster, vilka genom
statens skogsbruk sålunda tillförts länet, kunna även läggas arbetslöner
för avverkning m. m. av virke, som sålts å rot från kronoskogarna. Dessa
löner kunna beräknas till 3 å 4 milj. kronor för vart och ett av åren.

Styrelsen finner av det ovan anförda framgå, att den av motionärerna ifrågasatta
utredningen angående omläggning av kronoparken^ icke är av behovet
påkallad.

I vad män den å sid. 6 i motionen intagna tabellen över det i Norrbottens
flottleder nedflottade virket är fullständig och riktig har styrelsen icke kunnat
granska, men intet motsäger, att den i huvuddrag ger ett riktigt uttryck
för utvecklingen under åren 1924—1938. Av tabellen kan utläsas, att de
utflottade stockarna i medeltal innehållit 4.3 kubikfot, de som förädlats i
hemorten 4.8 kubikfot och de som förädlats söderut 4.0 kubikfot. För femårsperioden
1934—38 bliva motsvarande medeltal 4.1, 5.0 och 3.5 kubikfot.
Härav lärer framgå, att under senare år för förädling söderut nedflottat virke
i högre grad än tidigare utgjorts av småvirke till cellulosaindustrien. Detta
sammanhänger därmed, att det sågtimmer, som från domänfondens skogar
tillföres norrbottensälvarna (Torne—Byske älvar), numera praktiskt tagel
i sin helhet förädlas inom länet, dels — och i huvudsak — vid statens av
domänverket drivna fyra norrbottenssågverk, dels av enskilda företagare; av
det sågtimmer, som ingått i 1937 och 1938 års försäljningar från domänfondsskogarna
vid nämnda älvar, ha endast respektive 483,020 och 474,338
kubikfot — insprängt i sullitvedsposter — sålts till företagare utom Norrbotten.
Några särskilda åtgärder för att bevara sågtimret från dessa skogar
för förädling inom länet äro ej behövliga, så mycket mindre som de statliga
sågverkens kapacitet ej är på långt när utnyttjad. Frågan om att genom
exportförbud för sågtimmer från övriga allmänna skogar och enskildas sko
gar inom länet förbehålla detsamma för sågverksindustrien inom länet är
av synnerligen komplicerad art; för egen del håller styrelsen före, att den
inom länet verksamma sågverksindustrien genom sitt läge närmare råvarans
produktionsort har förutsättningar för att även utan skyddsåtgärder
kunna hävda sig i konkurrensen örn den för driftens uppehållande erforderliga
och tillgängliga råvaran.

Vad beträffar övrigt gagnvirke är ställningen för närvarande den, att inom
länet befintlig industri ej kan förädla allt dylikt virke, som avverkas; sulfitindustri
t. ex. saknas inom länet. Det synes ur allmän synpunkt ej vara
välbetänkt att — för den inomlänska förädlingens skull — tillskapa ny
industri inom länet, om följden därav skulle bliva, att redan befintliga anläggningar
utom detsamma, baserade på råvaruinköp från länet, i större utsträckning
ställdes utan råvara. Motionärerna synas också, trots sitt yrkande
på exportförbud för all råvara, lia beaktat denna synpunkt, ty de erkänna
(sid. 8) att »försiktighet är utan tvivel av nöden, såvida det icke gäller
nya produktionsformer, som basera sig på användning av mindervärdigt
virke, vilket hittills icke kunnat vinna avsättning». Styrelsen instämmer
i detta uttalande. Styrelsen har i underdånigt utlåtande den 4 april 1938,
varav avskrift bifogas (Bilaga A) och vartill styrelsen får hänvisa, angående
av Norrbottens läns landsting gjord framställning rörande utbyggnad av
länets cellulosaindustri förordat, att de ekonomiska förutsättningarna för en
dylik utbyggnad genom särskild utredning grundligt belyses. Därest denna
utredning kommer till stånd, vilket ännu torde bero av Kungl. Maj:ts prövning,
synes den av motionärerna ifrågasatta utredningen rörande möjligheterna
att förbehålla avkastningen från Norrbottens läns skogar åt detta läns
egen industri ej vara av behovet påkallad.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

11

Styrelsen anser sig även böra vidröra frågan om den överavverkning inom
Norrbottens län, som motionärerna ansett konstaterad. Enligt den, vad sagda
län beträffar, år 1926 verkställda riksskogstaxeringen utgjorde länets förråd
inkl. bark av barrskog 195 milj. kubikmeter och av övriga trädslag 44.6
milj. kubikmeter eller tillhopa 239.5 milj. kubikmeter, därav 202 milj. kubikmeter
över 10 cm. Totala tillväxten beräknades till 5.64 milj. kubikmeter
årligen, motsvarande 1.3 kubikmeter per hektar produktiv mark, varav 78 °/u
eller 4.4 milj. kubikmeter, utgörande något mer än 1.0 kubikmeter per
hektar, belöpte på barrskog. Att till grund för en jämförelse härmed lägga
förutnämnda tabell å sid. 6 i motionen anser styrelsen knappast rättvisande;
i varje fall torde det icke vara befogat att av densamma draga de
slutsatser, angående en snart förestående råvarubrist, som motionärerna
gjort, då den av dem angivna årsavverkningen av 90 milj. kubikfot — som
dock endast nåtts under de typiska högkonjunkturåren 1937 och 1938 —
icke torde motsvara större virkesbelopp å rot än 3.5 å 4 milj. kubikmeter.
Av tabellen kan emellertid utläsas, att flottgodsmängden i medeltal per år
under 10-årsperioden 1924—33 utgjorde 56.5 milj. kubikfot och under 5-årsperioden 1934—38 74.3 milj. kubikfot och att således en ökning av 30 %
ägt rum från den förra till den senare perioden. Vad domänfondens skogar
beträffar har avverkningen i medeltal per år utgjort under tiden 1924—33
1,414,537 kubikmeter, motsvarande 0.74 fm3 per hektar skogsmark, och under
tiden 1934—38 1,565,200 kubikmeter eller 0.79 kubikmeter per hektar.
I genomsnitt för hela tiden har årsavverkningen uppgått till 1,464,758 kubikmeter
eller 0.76 kubikmeter per hektar. Enligt styrelsens uppfattning har
detta uttag icke inneburit någon nämnvärd överavverkning, ehuru sannolikt
en nedgång i sågtimmerproduktionen är att förvänta under en övergångsperiod.
Dessa frågor torde bli klarlagda, sedan den nu pågående omtaxeringen
av statsskogarna inom länet avslutats med år 1940.

Såsom ovan beräknats, synes en ökning i den årliga flottgodsmängden
under perioden 1934—38 av omkring 17.8 milj. kubikfot föreligga jämfört
med närmast föregående 10-årsperiod. Av denna ökning torde omkring 3.5
milj. kubikfot härröra från domänfondsskogarna. Återstoden beror alltså
av ökade avverkningar å övriga skogar, i huvudsak enskildas. Denna ökning
lärer sammanhänga med den från och med år 1934 gällande nya lappmarkslagen,
som medfört en snabbare realisation av urskogsförrådet å lappmarkshemmanen.
I vilken utsträckning överavverkning härigenom ägt eller
äger rum kan styrelsen icke avgöra. Det synes styrelsen emellertid kunna
starkt ifrågasättas, huruvida förhindrande av utförsel från länet av råvara
är lämpligaste åtgärden för att neutralisera de i vissa avseenden ogynnsamma
verkningarna av denna lag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört följande:

Av den lill domänstyrelsens förvaltning hörande skogsmarksarealen, nära
4,100,000 hektar, ligger 3,000,000 har eller omkring 3/4-delar av statens skogsmarksareal
inom Västerbottens och Norrbottens län. Inom Norrbottens län
äger staten 2 miljoner hektar skogsmark, i Västerbottens 1 miljon hektar och
i övriga tre norrlandslän tillsammans blott omkring ‘Å-del av sistnämnda
areal. På samtliga övriga lilli faller statlig skogsmark till en areal, som utgör
blott 3/,-delar av statens skogsmarksareal i Västerbottens län.

Sammanlagda taxeringsvärdet å statens skogsmarksareal i Västerbottens
län utgjorde år 1937 omkring 45.5 miljoner kronor eller nära 20 procent av
taxeringsvärdet å all statens skogsmark. Det taxerade värdet å all skog i
Västerbotten utgjorde något ("ivel- 100 miljoner. Taxeringsvärdet å statens
skogsmark uppgår alltså till 45 procent av totalvärdet.

12

Jorclbruksutskottets utlåtande Nr 64.

Till dessa sifferuppgifter böra fogas ännu ett par. Av hela det taxerade
skogsvärdet i de båda nordligaste länen, 164 miljoner kronor, belöper sig 92
miljoner kronor på statens skogar. 1 samtliga övriga 22 län är skogsvärdet
1,196 miljoner kronor, varav 144 miljoner faller på staten. I de båda nordligaste
länen befinner sig 60 procent av totala skogsvärdet i statens hand, medan
i övriga län staten förfogar över 12 procent.

I Västerbottens län omfatta de allmänna skogarna 43 procent av hela skogsmarksarealen,
skogsbolagens 19 procent och de enskildas 38 procent.

Härav framgår, att statens skogsmarksinnehav för de båda nordligaste länen
är av en betydelse, som i övriga delar av landet svårligen lärer kunna
fattas.

Folkmängden i Västerbottens län har sedan några decennier ökats med
2,000 årligen. Invånareantalet uppgick vid senaste sekelskiftet till 144,000
men är nu 218,000. Av ännu större intresse är emellertid utvecklingen på
länets landsbygd. Dess folkmängd har under de senaste 38 åren ökats med
ej mindre än 57,000, medan under samma tid folkmängden på landsbygden
minskats — i vissa fall avsevärt — i ej mindre än 14 län.

Det är naturligt att i ett län, som har en så stark folkökning, försörjningsfrågan
måste vara av allra största betydelse framför allt under mindre goda
tider men även när arbetsbristen är jämförelsevis ringa. Särskilt i tider av
arbetslöshet borde sysselsättning kunnat beredas i rätt stor utsträckning
främst på statens skogsmarker, men tyvärr lia sådana arbeten blott sparsamt
förekommit.

För 25 år sedan anhöll riksdagen i anledning av väckta motioner att
Kungl. Majit måtte låta verkställa en allmän undersökning rörande statens
för kolonisationsändamål lämpliga marktillgångar m. m. Två år senare eller
den 30 juni 1916 uppdrog Kungl. Majit åt en kommitté att verkställa utredning
och avgiva förslag till främjande av kolonisationen å kronans mark i
Norrland och Dalarna med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i de
båda nordligaste länen ävensom angående därmed sammanhängande spörsmål,
däribland frågan om tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska
statsskogarna samt örn därav påkallade åtgärder för ökad bosättning å dessa
skogar.

Denna kommitté, kolonisationskommittén, som den 31 maj 1922 avgav förslag
bland annat till kolonisation av kronoparken^ i Norrland och Dalarna
och till utsträckt tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska kronoparkerna,
fann att det erfordrades omkring 13,000 till Norrland nyinflyttade
hushåll för att behovet av arbetskraft å kronoparkema skulle kunna tillgodoses.
Domänstyrelsen hade tidigare tillstyrkt en »försökskolonisation», enär
den fortgående utvecklingen av det norrländska skogsbruket frambringat ett
alltjämt ökat behov av arbetskraft, vilket icke syntes kunna fyllas av den
norrländska befolkningen. Domänstyrelsen, som fann lämpliga åtgärder för
tillgodoseendet av detta behov synnerligen påkallade, vitsordade att en övergång
till ett mera intensivt skogsbruk inom jämförelsevis stora delar av
Norrland visat sig allt mera möjligt. Det måste därför, framhöll domänstyrelsen,
ligga i statsmakternas intresse att vidtaga åtgärder, varigenom det
större behovet av arbetskraft för samma skogars skötsel må kunna tillgodoses.
Det ansågs så angeläget att arbetskraften i största möjliga utsträckning kunde
tagas i anspråk för skogsvårdsbefrämjande uppgifter, att domänstyrelsen
avstyrkte upplåtande av kolonat av den föreslagna större typen för att förebygga
att kolonisterna bleve alltför mycket bundna vid jordbruket. Domänverket
hade behov av kolonisternas arbetskraft även sommartid.

Försökskolonisationen leddes av en kommitté i huvudstaden, vilken anordning
av riksdagens revisorer betecknades såsom mindre lämplig. Otvi -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

13

velaktigt begingos vissa missgrepp, men dessa voro dock ej av den beskaffenhet
att den mot kolonisationen bedrivna »kritiken» kunde anses i någon större
grad berättigad. Kolonisationsverksamheten avvecklades dock, och för
närvarande finnes på kronoparkcrna i de sex nordligaste länen 472 kolonat.

Onekligen har det tilldragit sig uppmärksamhet att det förslag till utsträckt
tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska kronoparkcrna,
som kommittén föreslog och som givetvis grundades på det stora intresse för
denna angelägenhet, varåt domänstyrelsen givit otvetydiga uttryck,^ ännu ej
påbörjats. Länsstyrelsen känner icke till, om nya rön på området ådagalagt
att det skogsbruk, som redan för tjugu år sedan ansågs vara lämpligt och av
behovet påkallat, sedermera skulle lia befunnits olämpligt. Att en förbättrad
skogsvård visat sig lämplig och påkallad i fråga örn enskildas skogar
synes framgå av de åtgärder, som statsmakterna funnit sig böra vidtaga på
detta område.

Arbetstillfällena i statens skogar äro alltjämt av begränsad omfattning och
lämna mera sällan en någorlunda jämn sysselsättning åt de omkring 1,000
kronotorpare och inemot 200 kolonister, som finnas i länet. Detta beklagliga
förhållande har fört med sig, att även om de kunna håll sig en skälig, i
vissa fall god dagsinkomst vid avverkningen, blir dock årsinkomsten ofta så
låg att det är ofattbart, huru de kunna livnära sig och sina familjer. Att dessa
förhållanden icke undgått att sätta beklämmande spår, har länsstyrelsen
vid fyrfaldiga tillfällen och på olika sätt iakttagit.

En medverkande orsak härtill utgör även bostadsfrågan. Länsstyrelsen
har upprepade gånger fäst uppmärksamheten på, att särskilt i fråga om kronotorpen
bostadsförhållandena äro de sämsta tänkbara. Möjligen kan detta
äga samband med vad motionärerna anfört rörande »riksdagens direktiv»,
vilka direktiv skulle förhindra domänverket att vidtaga sociala åtgärder. Det
är dock ofattbart att många av dem, som vanligen på grund av sin medellöshet
träffat avtal med Kungl. Majit och kronan att få bruka och bebo en liten
bit kronomark, skola vara hänvisade att med sina ofta stora barnskaror
vistas i bostäder som äro så usla, att hälsovårdsnämnderna i vissa fall ansett
bostäderna icke värdiga denna beteckning.

Då de vidsträckta kronoparkcrna liksom även skogsbolagcns områden lia
hållits i stort sett stängda när det gällt bebyggelse för den starkt växande befolkningen,
har i huvudsak endast enskild jord stått till buds. Den okloka
och långt drivna jordstyckning, som förekommit och som så ofta klandras, är
nog till mycket stor del beroende på att det allmänna vägrat upplåta mark.
En ändring häri har i viss mån inträtt genom den möjlighet som numera beretts
egnahemsnämnden i länet att i sin jordanskaffningsverksamhet övertaga
även kronomark, som anses behövlig och lämplig för odlingsändamål.
Det kan dock befaras att den åtstramning beträffande anslagstilldelningen,
som förekommit, kommer att begränsa denna av allt att döma löftesrika
verksamhet.

En mycket betydande del av det virke, som avverkas i statens skogar i
länet, avyttras till trävaruindustrier i andra delar av landet för att där förädlas.
Av länets egna trävaruindustrier lia hittills flera nedlagts. Den genom
sågverksnedläggelsen i Byske socken för ett tiotal år sedan uppkomna arbetslösheten
har ännu icke avhjälpts, och alla försök att avhjälpa densamma
lia strandat. En stor del av virket från ifrågavarande bygd går till andra
län. Det har visserligen gjorts gällande att smärre industrier inom länet få
sitt virkesbeliov tillgodosett från kronoparkcrna. Uppgiften är riktig örn därmed
åsyftas att en småindustri äger rätt att å kronoskogsauktionerna konkurcra
med trävarubolagen om hela stämplingar. En mindre möbelindustri

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

saknar emellertid i regel möjlighet att på detta sätt tillgodose sitt begränsade
behov av virke. Även småindustrien löper härigenom fara att förkvävas till
följd av det försäljningsförfarande, som i huvudsak tillämpas. Det borde
dock finnas utvägar för ett affärsdrivande verk att bättre tillgodose behovet
i de orter, där skogen vuxit.

Det är med verkligt bekymmer, som länets befolkning uppmärksamt följer
utvecklingen på detta område och iakttar den brist på förståelse, som ej
sällan kommer till synes i förekommande uttalanden rörande bär berörda
förhållanden, som äro en livsfråga för detta läns befolkning.

Länsstyrelsen vill såsom sin mening framhålla, att statsmakterna nödgas
i större utsträckning än hittills icke blott intressera sig för de frågor, som här
berörts, utan även vidtaga sådana åtgärder, som äro ägnade att bereda befolkningen
möjligheter till utkomst.

Såsom framgår av det anförda kan länsstyrelsen icke finna förvaltningen
av statens skogar i denna del av landet ändamålsenlig. Det är för folkförsörjningens
skull en tvingande nödvändighet att länets befolkning får en avsevärt
större del av sin utkomst ur skogarna, än nu tyvärr är fallet. Länsstyrelsen
finner det naturligt att stora svårigheter måste möta att centralt
sköta 3/4-delar av statens skogsmarker, då dessa väldiga marker äro belägna
på ett avstånd av 80—150 mil från förvaltningsorten. Domänstyrelsen torde
själv ha insett svårigheterna eftersom det för ej länge sedan planerades att
förflytta samtliga Överjägmästare till Stockholm. Det förelåg uppenbarligen
behov av att på något sätt komma i närmare kontakt med orterna, även örn
detta sätt ej synes hava varit det lämpligaste.

Ändamålsenligheten av motionärernas förslag kan icke utan föregående utredning
med visshet bedömas. Länsstyrelsen finner det dock mycket sannolikt
att överförandet av statsskogarna i länet till en länsallmänning skulle
vara en god lösning. Länsstyrelsen finner det uppenbart att en god skogsvård
framförallt skulle vinnas. Det kommer nämligen att ligga i länets eget
intresse att sörja för, att länsallmänningen bleve en givande inkomstkälla,
och för att så skall bli fallet krävas omfattande skogsvårdsåtgärder. Länsallmänningen
skulle fördenskull bereda väsentligt ökade arbetsmöjligheter.
För landet i sin helhet är denna utveckling av sådant värde att uppoffringen
av de summor, som reformen skulle medföra, vore i längden för statsverket
förmånlig. Länsstyrelsen vill nämligen icke fördölja att de försummelser
beträffande folkförsörjningsfrågans ordnande, som begåtts, inom en nära
framtid med nödvändighet måste medföra omfattande åtgärder till beredande
av arbeten, och dessa komma att fordra icke oväsentliga utgifter. En stor
del av försörjningsfragan skulle emellertid kunna anses löst, om frågan örn
förvaltningen av statens skogar ordnades på ett sätt, som framkallar verkligt
intresse fran ortens sida för omsorgsfull vard av denna betvdande naturtillgång.

Då en allsidig utredning av denna fråga vore av synnerligt intresse, vill
länsstyrelsen tillstyrka att utskottet måtte hos riksdagen förorda en skrivelse
till Kungl. Majit i sådant syfte.

Skogsvärdsstgrelsen i Västerbottens län bar yttrat följande:

Styrelsen anser sig nödsakad framhålla, att den allt för kort tillmätta remisstiden
har omöjliggjort för styrelsen att underkasta det av motionärerna
väckta förslaget den ingående prövning, som frågans väkt måste kräva. Förslaget
innebär ju en radikal omändring av administrationen för kronoskogarnas
förvaltning. Huruvida denna förändring kan innebära en förbättring
av kronoparkernas avkastning, är omöjligt för skogsvårdsstyrelsen att av -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

15

göra. Som förslaget emellertid syftar till åstadkommande av möjligheter
till förstärkning av de båda nordliga länens folkförsörjning, har skogsvårdsstyrelsen
för sin del intet att erinra mot av motionärerna påyrkad utredning
i frågan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört följande:

Frågan om skogens betydelse i folkförsörjningen för Norrbottens läns
vidkommande har under de senaste årtiondena undergått en högst väsentlig
förändring. Örn man endast går tillbaka till den tid på 1800-talet, då
skogen i Norrbotten i egentlig mening började att exploateras, så finner
man, att de arbeten, som under dåtidens tekniska förhållanden härigenom
bereddes länets folk, blevo otillräckliga med hänsyn till den folkmängd,
som länet då ägde. Ännu i början av detta århundrade hade träförädlingen
icke hunnit längre än att det för hand tillverkades sparrar och bjälkar
i många tusental årligen, varjämte den stora mängd sliprar, som för
järnvägarnas behov upphandlades, likaledes tillverkades för hand. Härigenom
utökades arbetstillfällena så att de tillika med den större sågverksindustri,
som ännu bedrevs i länet, beredde relativt tillfredsställande arbetstillgång.

I och med det stora sammanbrottet inom sågverksindustrien och de
många nedlagda sågverken uppstod allmän brist på arbetstillfällen för den
befolkning, som därur haft sin utkomst. Det är egentligen till denna tidpunkt
man har att hänföra de alltjämt dagsaktuella och med stegrad styrka
framförda kraven att länets skogar i allt väsentligt böra förädlas inom länet,
och att den avkastning, som skogen själv giver, får stanna kvar i länet, skapa
nya arbetstillfällen och därmed i allmänhet främja och berika länets ekonomiska
liv. Medan arbetstillfällena funnos, reflekterade nian föga över att
den omfattande mängd virke från länets skogar, som avverkades för transport
till andra delar av landet för att där förädlas, icke lämnade länets folk
någon annan del av denna hantering än den arbetslön, som gavs för avverkning
och nedflottning av skogen. Numera står det emellertid klart,
att detta i verkligheten inneburit, att stora värden överförts från länet till
andra landsdelar och därmed undandraga länets allmänna ekonomiska utveckling.
Örn man ser detta mot bakgrunden av den folkökning, som motionärerna
angiva, torde man också hava lättare att förstå de yrkanden, som
i motionen framställas. Länsstyrelsen har tidigare i olika sammanhang och
vid upprepade tillfällen haft anledning framhålla vådan av att länets industri
fått krympa samman, medan förutsättningen för dess återuppbyggande
alltjämt undergrävts genom råvarans måttlösa utförande från länet.
Länsstyrelsen finner det högst på tiden, att statsmakterna uppmärksamma
dessa icke blott för länets folk utan för hela riket skadliga förhållanden. Det
kan nämligen enligt länsstyrelsens mening icke vara i rikets intresse, att
den landsända, där födelsetalen ännu med 100 % överstiga medeltalet för
hela riket, skall berövas de naturliga tillgångar för tolkförsörjningen, som
skogen varit, är och för lång framtid säkerligen måste förbliva. Länsstyrelsen
instämmer därför till fullo i motionärernas uttalanden, att folkets försörjning
ovillkorligen kräver icke blott ett upprätthållande av den nu befintliga
trävaruindustrien inom länet utan jämväl dess fortsatta utbyggande, i
den mån råvarutillgångarna det medgiva eller nya förädlingsformer kunna
framkomma. Huruvida detta betingar överförandet av kronoparkerna till
länsallmänningar vill länsstyrelsen lämna obesvarat. Det väsentliga är, att
staten stiiller sina skogar i Norrbotten lill folkförsörjningens och det ekonomiska
livets tjänst. Härmed avser då länsstyrelsen givetvis att i enlighet
med vad ovan anförts jämväl den avkastning, som dessa statens skogar i

16

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

framtiden giva, måtte komma länet till godo. De praktiska vägarna för tillgodoseende
av motionärernas av länsstyrelsen livligt vitsordade önskemål lärer
det bliva en eventuell utrednings uppgift att anvisa, och får länsstyrelsen
sålunda livligt tillstyrka att frågan göres till föremål för skyndsam utredning.
Att därvid — som skogsvårdsstyrelsen i sitt härjämte närslutna utlåtande
föreslagit — ställa en omtaxering av länets skogar såsom en förutsättning
för bedömandet av motionärernas önskemål, finner länsstyrelsen opåkallat.
Tvärtom talar starkt den omständigheten, att man redan nu vet, att
Norrbottens skogar blivit för hårt avverkade, för att snara åtgärder i berörda
frågor vidtagas utan att tid spilles på att avvakta en ny skogstaxering, som
icke kan bliva annat än en bekräftelse på förut kända förhållanden.

■Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat följande:

Styrelsen konstaterar a priori motionens stora principiella betydelse och
finner det omöjligt att inom ramen för detta remissyttrande närmare taga
ställning till liela det problemkomplex, motionen framlägger.

I motionens första del hemställes om en utredning rörande möjligheterna
att förstärka de två nordligaste länens folkförsörjning genom en omläggning
av kronoparkerna till länsallmänningar, som direkt eller indirekt ställas
under länsstyrelsernas administration. Styrelsen finner motionens syftemål,
en utredning av framför allt Norrbottens försörjningsproblem att läggas
till grund för statliga överväganden för näringslivets och folkförsörjningens
tryggande, vara värt allt tänkbart beaktande. Huruvida den för
ändamålets ernående rekommenderade utvägen, att omlägga kronoparkerna
till länsallmänningar under länsstyrelsens administration, är lämplig eller
alls användbar undandrager sig med hänsyn till den kortfristiga remisstiden
styrelsens bedömande.

Motionen riktar uppmärksamheten på statens påfallande stora innehav av
länets försörjningsunderlag och återverkningarna härav på länets näringsliv
och gestaltningen av dess sociala och ekonomiska förhållanden i övrigt.
Statens skogsinnehav i Norrbotten har tillfölje avvittringspolitikens förutsättningar
givits en omfattning, som, jämfört med landet i övrigt, är enastående.
Påpekas härtill, att även av övriga för länet viktiga försörjningsunderlag
många helt eller till dominerande delar ägas och disponeras av staten torde
därmed det statliga inflytandet på länets utvecklingsmöjligheter vara beläst.
Det torde också vara svårt att bestrida motionärernas mening att vid statsinnehavets
disponerande riktlinjer följts, som uppdragits utan tillräckligt
hänsynstagande till de speciella länsintressena samt att näringslivets utvecklingsmöjligheter
inom länet genom försörjningsunderlagets fördelning blivit
begränsade. Detta liksom de viktigaste näringarnas direkta eller medelbara
beroende av den fria prisbildningen på världsmarknaden synes styrelsen
innebära de första förutsättningarna för många av de förhållanden, som
äro säregna för Norrbotten. Här skall endast påpekas den ytterliga känslighet
för även små konjunktursvängningar, som karakteriserar de sociala
och ekonomiska förhållandena inom länet, kommunernas oftast förhållandevis
små och ytterligt variabla skatteunderlag och kapitalbristen på snart sagt
alla områden.

Med hänvisning till ovanstående erinringar vill styrelsen livligt tillstyrka,
att en utredning åvägabringas i syfte att allsidigt belysa Norrbottens försörjningsproblem
och möjligheterna att befordra dess näringsliv, varvid all
uppmärksamhet bör ägnas det av motionärerna påtalade statsinnehavets betydelse
i detta sammanhang. Norrbottens förhållanden och problem äro i
många avseenden andra än det övriga Norrlands. Den eventuelia utredningen
bör därför göras länsvis jämförande för åstadkommande av en så -

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

17

dan bakgrund, som möjliggör ett rättvist bedömande av de särskilda förhållanden,
som råda inom detta län.

1 motionens andra del hemställes om en skyndsam utredning rörande
möjligheterna att förbehålla avkastningen från Norrbottens läns skogar åt
detta läns egen industri. Motionärerna avse därmed en lösning av eif i
Norrbotten såväl som i Västerbotten brännande försörjningsproblem. Styrelsen
förmenar givetvis, att den redan förefintliga industrien bör givas allt
erforderligt stöd för en utveckling efter sådana linjer, som angivas av naturliga
och allmängiltiga förutsättningar, men anser icke att länets försörjning
bör göras avhängig en par force vidmakthållen oskyddad exportmdustri
och kan därför icke ansluta sig till motionens drastiska syftemål.
Bristen på faktiska underlag för företagsekonomiska och näringspolitiska
bedömanden på skogsnäringens område är dock synnerligen kännbar och
en skyndsam utredning får därför anses starkt påkallad. En sådan utredning
bör givetvis få formen av bland annat en ny riksskogstaxering av länets
skogar.

Föregående riksskogstaxering övergick länet år 1926. Ägde den på denna
inventering grundade statistiken, trots vissa brister, på sin tid ett visst värde
har den numera tillfölje frånvaron av en tillförlitlig avverkningsstatislik
förlorat detta värde. Förhållandet gives en skarp relief mot bakgrunden av de
väsentliga förändringar i skogstillståndet, som försiggått inom länet sedan
1926 års uppskattning av skogstillgångarna. 1932 års lappmarkslag har sålunda
medfört ett måhända i och för sig berättigat realiserande av de sedan århundraden
anhopade förråden av gammal skog på enskilda fastigheter i
lappmarken, ett realiserande, som under den första 5-årsperioden efter
lagens ikraftträdande, tillfölje skogens beskaffenhet och under perioden rådande
relativt höga virkespriser, försiggått i forcerat tempo. Domänverkets
och allmänningarnas avverkningspolitik har i viss mån bedrivits efter enahanda
linjer, alltså ett realiserande av förråden av gammal skog. Även om
de årliga avverkningskvantiteterna här icke inneburit samma deciderade
ökning av uttagen under de sista 5-årsperioderna är dock tendensen påtaglig.
Då skogarna i lappmarken och i övrigt kronans och allmänningarnas
skogar utgöra en integrerande del av länets skogstillgångar, är en väsentlig
förändring av skogstillståndet här av synnerlig vikt vid bedömande av möjligheterna
till industriernas råvaruförsörjning och därmed sammanhängande
spörsmål av socialpolitisk art.

Det måste sålunda sägas vara ett vitalt industriintresse, att en omtaxermg
snarast kommer till stånd, och då detta intresse är bundet vid mera kapitalbeständiga
förelag, vilkas planläggning är av största ekonomiska betydelse
genom driftens sociala återverkningar, måste det även sägas innebära ett
hela länets intresse. En inträdande råvarubrist utan motsvarande ackommodering
av industriernas produktionsvolymer eller deras inriktning på andra
förädlingsformer och utan sociala åtgärder för arbetarestammens försörjning
skulle innebära en olycka med vittomfattande verkningar.

För de delar av Norrland och övriga Sverige, där skogstillståndet är stabiliserat
eller där exploateringen av den gamla skogen redan i det närmaste
avslutats, synes en omedelbar nyuppskattning vara av mindre vikt. Enligt
styrelsens förmenande bör en omtaxering i första hand komma till stånd
inom sådana områden, som innesluta de största reserverna, då det är hushållningen
med dessa, som under närmaste framtiden kummer att balansera
råvaruförsörjningen. Med utgångspunkt från denna allmänna princip och
de särskilda förhållanden, som ovan anförts, finner styrelsen att en nyuppskattning
av Norrbottens skogar snarast bör komma till stånd.

Bihang lill riksdagens protokoll 19.19. 10 saint. Nr 63- 64.

Utskottet.

18 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

Vad motionärerna anfört i fråga om önskvärdheten av sådan förvaltning
av kronoparkerna att ökade möjligheter beredas att förbättra folkförsörjningen
och bekämpa arbetslösheten inom respektive län synes utskottet förtjäna
beaktande. Emellertid torde överväganden i sådant syfte ingå i det
uppdrag, som lämnats 1936 års skogsutredning. Påpekas må dessutom,
att domänstyrelsen redan förordat en grundlig undersökning av förutsättningarna
för en utbyggnad av Norrbottens läns cellulosaindustri.

I anledning av motionärernas förslag att omlägga kronoparkerna till länsallmänningar
under länsstyrelsernas administration har domänstyrelsen anfört,
att länsstyrelserna för närvarande icke torde vara så organiserade att
de kunna övertaga den inom flertalet län omfattande förvaltningsapparat,
som kräves för ett ekonomiskt tillgodogörande av kronoskogamas avkastning
och en behörig skötsel av desamma. Vidare har erinrats, att domänverkets
organisation prövats av statsmakterna senast 1934. För övrigt synes
det icke utskottet, att den av motionärerna föreslagna administrationsformen
skulle vara ändamålsenligare än den nuvarande. Under sådana förhållanden
anser sig utskottet böra taga avstånd från motionärernas förslag till omorganisation
av skogsförvaltningen.

Det i motionerna framförda förslaget att förbehålla avkastningen från
Norrbottens läns skogar åt detta läns egen industri synes utskottet innebära
svårbedömliga och svåröverskådliga konsekvenser. Denna fråga torde emellertid
beröras av pågående skogsutredning ävensom av den ifrågasatta undersökningen
beträffande länets cellulosaindustri. Utskottet finner därför
icke anledning att ställa ifrågavarande förslag under särskild utredning.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att de likalydande motionerna I: 103 och II: 174 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1939.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 59.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

19

Bilaga.

Till Konunge n.

Angående framställning om anläggning av sulfitfabrik.

I skrivelse av den Vn och 12/n 1937 har domänstyrelsen anmodats avgiva
yttrande över en av Norrbottens läns landsting gjord framställning rörande
utbyggnad av länets cellulosaindustri, förslagsvis genom anläggande av en
sulfitfabrik, över denna framställning har länsstyrelsen i Luleå avgivit bilagt
yttrande av den 21/io 1937.

Domänstyrelsen får i ärendet anföra.

I sitt senast den 3/9 1937 på grund av remiss från herr Statsrådet och Chefen
för Kungl. Jordbruksdepartementet avgivna yttrande angående en då
från Råneå kommun föreliggande framställning om anläggande av en sulfitfabrik
inom nämnda kommun anförde styrelsen:

»Domänstyrelsen anser för sin del det från olika håll framförda förslaget
om en sulfitmasseindustri inom Norrbotten vara förtjänt särskild uppmärksamhet,
och är denna fråga även av intresse för styrelsens förvaltning.

Med hänsyn likväl till de sannolikt rätt avsevärda förskjutningar, som ägt
rum ifråga om virkeskapitalet inom Norrbotten och speciellt inom de mera
oväxtliga granbestånden under tiden efter den senaste allmänna skogstaxeringen,
samt det förhållandet att det även för statsskogarna inom dessa
trakter är i hög grad ovisst, huruvida nu tillämpade avverkningsplaner äro
anpassade efter virkeskapitalets nuvarande sammansättning, har styrelsen
under fjolåret igångsatt omtaxering av samtliga statsskogar inom Norrbotten.

Det slutliga resultatet av denna omtaxering torde föreligga inom loppet
av de närmaste två å tre åren, och torde det vara lämpligt att då upptaga frågan
om eventuell nybyggnad för förädling av granvirket inom Norrbotten
till närmare prövning.

Vid samma tillfälle torde även frågan om förläggning av en dylik anläggning
lämpligen prövas.»

Under de senaste fem åren har uttaget av sulfitved å statsskogarna inom
Norrbotten fördelat sig i medeltal per år sålunda:

Torne älv......

............ 884,000

fl.kbf.

Sangis » ......

............ 178,000

2-

Kalix » ......

............ 2,337,000

»

Töre » ......

............ 37,000

Vitån ......

............ 205,000

»

Råne » ......

............ 979,000

Lule » ......

............ 1,205,000

Pite » ......

............ 1,014,000

Lillpite » ......

............ 94,000

2>

Summa 7,533,000

fl.kbf.

Nämnda medelkvantitet motsvarar råvara till i runt tal cirka 40,000 tons
torr oblekt sulfitmassa.

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

Ovan angivna virkesuttag är emellertid baserat på nuvarande avverkningar
och omfattar till stor del engångsuttag av oväxtliga granbestånd. Det är
möjligt att den årliga avverkningen av granvirke kommer att avsevärt
minska så snart den nu pågående genomhuggningen i nämnda granskogar
genomförts.

Det torde även vara ett allmänt känt förhållande att avverkningarna å enskildas
skogar inom Norrbotten under de senaste åren varit särskilt stora,
varför det finnes anledning antaga att det nuvarande skogskapitalet särskilt
å de utpräglade granmarkerna, rätt avsevärt skiljer sig från de beräkningar,
som äro grundade på den senaste riksskogstaxeringen inom ifrågavarande
trakter.

Styrelsen vill även anföra, att det under de senaste åren ej mött någon
svårighet att i den öppna marknaden inom landet till i stort sett tillfredsställande
priser avyttra den sulfitvedskvantitet som årligen uttagits från
statsskogarna i Norrbotten. Med den successivt ökade produktionen vid sulfitfabrikerna,
respektive pappersbruken inom sydligare belägna delar av
landet har även avsättningsförhållandena för sulfitveden förbättrats.

Detta förhållande motsäger likväl icke att det från Norrbottenshåll ur lokal
folkförsörjningssynpunkt framförda kravet på en utbyggnad av cellulosaproduktionen
inom länet bör allvarligt beaktas.

Med hänsyn till de betydande kostnader som äro förenade med en helt fristående
nyanläggning av en sulfitfabrik av den storleksordning, varom här
ur förräntningsspunkt torde bliva fråga, och de krav på högsta möjliga ekonomiska
bärkraft som bör krävas för en dylik anläggning, fordrar en sådan
utredning ej endast en allsidig undersökning ifråga om den lokala förläggningen
och därmed förenade alternativa kostnader utan även alternativa
driftsberäkningar, som en följd av den ena eller den andra förläggningen
ur transportsynpunkt för råvaran, kraft och ångekonomi, utlastningsförhållanden
etc.

Av denna anledning synes det styrelsen av vikt att de ekonomiska förutsättningarna
för en utbyggnad av cellulosaproduktionen i Norrbotten genom
särskild utredning grundligt belysas.

En sådan teknisk-ekonomisk utredning kan givetvis redan nu verkställas,
även om med en eventuell utbyggnad av industrien i föreslagen riktning
lämpligen bör anstå tills råvarufrågan om något eller några år hunnit bliva
mera fullständigt belyst. Kostnaden för en dylik utredning torde ej kunna
beräknas till lägre belopp än 25 000 kronor.

Utöver den remissakten bilagda framställningen från Luleå stad vill styrelsen
erinra om att liknande framställningar under åberopande av sociala
skäl tidigare även gjort från Råneå kommun. Till styrelsen har därjämte
inlämnats här bilagda uttalande av den 20/u 1937 från Seskarö inom NederTorneå
kommun.

Med återställande av remisshandlingarna får styrelsen förorda att ovan
angivna tekniskt-ekonomiska utredning kommer till stånd.

Föredragande i detta ärende försäljningschefen Norlin.

Stockholm den 4 april 1938.

G. KUYLENSTJERNA.

E. Wiel-Berggren.

397801. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.