10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62-

Nr 62.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående förhindrande av
spekulation i jord och skog m. m.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 167, av herrar Ericsson i Sörsjön och Pettersson i Dahl har hemställts,
att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Majit hemställa om utredning för
att förhindra spekulation i jord och skog samt främjande av jordens bevarande
i den jordbrukande befolkningens händer.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet
hänvisa till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionen
från dels centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, efter hörande av
skogsvårdsstyrelserna, och dels länsstyrelserna, efter hörande av såväl hushållningssällskapens
förvaltningsutskott och egnahemsnämnder som jordbrukskommissionerna.

Motion i ämnet vid 1938 års riksdag. I samband med Kungl. Majits proposition,
nr 262, till 1938 års riksdag med förslag till lag örn ändrad lydelse
av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) — vilket förslag avsåg att
begränsa nytillträdande fastighetsägares rätt att avverka skog under 5 år
från det lagfart sökts å fånget — behandlade jordbruksutskottet vissa inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, däribland de likalydande
motionerna I: 112 av herr Sköldén och II: 115 av herr Jonsson i Skedsbygd,
vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa om utredning
om lagstiftning avseende att förhindra spekulation och kapitalinvestering av
icke jordbrukare i jord och skog och främjandet av jordens bevarande i den
jordbrukande befolkningens händer.

Utskottet anförde (utlåtande nr 88) i förevarande del följande:

De vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 112 och 11:115
synas ha en innebörd, som delvis går utanför propositionens ram, i det att
motionärerna vilja förhindra, att bestående jordbruk undandragas jordbrukarebefolkningen
genom »spekulation och kapitalinvesteringar av icke jordbrukare».
Även örn dessa motioners syftemål kan förtjäna visst beaktande,
förutsätter utskottet emellertid, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad
jämväl på de här påtalade förhållandena, och anser sig utskottet därför

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62-

11

icke böra tillstyrka den av motionärerna begärda utredningen om lagstiftning
i förevarande avseende.

Utskottets hemställan, att omförmälda lagförslag måtte antagas och att
förevarande motioner måtte anses besvarade med vad utskottet anfört, bifölls
av riksdagen.

Centralrådet för skogsvårdsstgrelsernas förbund har — efter gjord sammanfattning
av skogsvårdstyrelsernas yttranden — anfört följande:

Då centralrådet går att för egen del uttala sig i ärendet, vill centralrådet
först framhålla, att de av motionärerna behandlade jordförvärven synas vara
av olika beskaffenhet. Dels avses överlåtelser, där köparen icke är jordbrukare
men Ilar för avsikt att använda fastigheten såsom penningplacering
på längre sikt. Dels åsyftas sådana köp, som bero på en önskan hos i städer
och andra samhällen bofasta att skaffa sig tillflyktsplatser på landet för
sommarvistelse eller annan rekreation. Dels, slutligen, hava motionärerna
riktat sig mot de mera tillfälliga förvärv, som av spekulanter företagas i akt
och mening att snabbt realisera en del till fastigheten hörande, lätt exploaterbara
värden, och framför allt då skog.

Vad beträffar de jordbruksförvärv, som göras av personer, som icke äro
jordbrukare, och som ej avse spekulationsaffärer av korttidskaraktär torde
man enligt centralrådets mening ej böra förutsätta, att dessa ur samhällets
synpunkt äro mindre önskvärda. I dessa fall synes det nämligen böra ligga
i köparens intresse att hålla såväl jord som byggnader i god hävd. Eljest
riskeras minskning i avkastningen och, som följd därav, en nedgång i fastigheternas
kapitalvärde. Nu ifrågavarande kategori av köpare torde i regel
utarrendera sina fastigheter. Gällande arrendelagstiftning lärer emellertid
få anses bereda arrendator möjlighet att, i vad angår förhållandet till ägaren,
under jämförelsevis tillfredsställande betingelser driva jordbruket. Strävanden
göra sig även gällande att ytterligare förbättra arrendators villkor. Centralrådet
kan därför knappast finna, att nu avsedda jordbruksförvärv i stort
sett skola vara till men för jordbruksbefolkningen. I varje fall kan detta
icke vara förhållandet i sådan omfattning, att särskilda lagstiftningsingripanden
däremot kunna anses påkallade.

Beträffande de fastighetsköp, som gå ut på att i samhällen bosatta personer
i stället för att hyra s. k. sommarnöjen på landet skaffa sig egna jordbruksfastigheter,
tillfälligtvis uppehålla sig därstädes, framför allt sommartid, och
utarrendera jordbruket, torde dessa köp av samma skäl, som nyss anförts,
merendels icke hava något menligt inflytande på egendomarnas skötsel.
Även om överlåtelser av dylik beskaffenhet här och var förekomma, synas
de knappast kunna påverka jordpriserna i allmänhet. För att i detta fall
utgöra lämpliga objekt för förvärv erfordras vanligen, att fastigheterna hava
ett naturskönt läge, äga andra fördelar ur trevnadssynpunkt eller eljest äro
särskilt lämpade för ändamålet. Dessa fastigheters värde röner då inflytande
av sistberörda förhållanden. Men med hänsyn till de speciella förutsättningarna
torde cn sådan uppvärdering näppeligen vara av större betydelse
för marknaden för jordbruksfastigheter överhuvud taget.

I motionen framhålles, bland annat, att det i vissa trakter förekommer att
jordbruk med skogsmark, som förvärvats av icke jordbrukare, styckas på
för jordbruksdriften ödesdigert sätt. Jordbruket med en mindre areal
skogsmark frånskiljes oell försäljes. Härigenom kan jordbruket bliva så
ekonomiskt svagt, alt dess drivande omöjliggöres. Centralrådet vill i anledning
härav allenast erinra, att bestämmelserna i lagen den 18 juni 1926 örn

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.

delning av jord å landet, nied däri under de senaste åren vidtagna ändringar,
redan nu torde lämna vissa garantier för att en för jordbruksdriften olämplig
jorddelning icke kommer till stånd.

Vidkommande slutligen korttidsspekulationen med jordbruksfastigheter för
exploaterande av därå befintlig skog, får centralrådet rikta uppmärksamheten
på den efter beslut av 1938 års riksdag vidtagna ändringen av skogsvårdslagens
5 § till stävjande av osund spekulation med skogsfastigheter. Centralrådet
anser, att den begränsning i rätten att avverka skog å nyförvärvad fastighet,
som i nämnda lagrum föreskrives med avseende å särskild kategori
av köpare, i huvudsak torde vara för ändamålet tillfyllest. Visserligen kan
det tänkas, såsom centralrådet för övrigt framhållit i samband med förarbetena
till sagda bestämmelse, att denna exempelvis genom försäljning av avverkningsrätt
före fastighetsköpets avslutande kan kringgås. Tillräckliga
erfarenheter härom hava dock ännu ej kunnat inhämtas. Centralrådet finner
därför önskvärt, att gällande lagstiftning ytterligare prövas, innan åtgärder
för dess skärpning bliva föremål för övervägande. Om sådana framdeles
skulle befinnas erforderliga, synas de lämpligen såsom hittills böra reglera
fastigheternas skötsel. I överensstämmelse härmed böra de alltså utgöra
komplettering till gällande skogsvårdslagstiftning.

Av det anförda framgår, att centralrådet för närvarande ej kan finna den
av motionärerna föreslagna utredningen vara av behovet påkallad. Centralrådet
får därför avstyrka bifall till motionen ifråga.

Beträffande övriga utlåtanden och yttranden i ärendet torde meddelas följande
sammanfatlningar.

Skogsvårdsstyrelserna: Av rikets tjugufem skogsvårdsstyrelser lia aderton,
nämligen de i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Norra
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands
och Västerbottens län, icke ansett att åtgärder i motionens syfte för
närvarande äro erforderliga. Skogsvårdsstyrelserna ha allmänt uttalat den
uppfattningen, att nämnvärda nackdelar av nu rådande förhållanden på området
ej kunnat iakttagas. Motiv för en skärpt lagstiftning i de i motionen
angivna riktningarna anses därför ej föreligga. Hittills vidtagna lagstiftningsingripanden
torde ännu vara ur allmän synpunkt nöjaktiga. En längre gående
laglig reglering av handeln med jordbruksfastigheter kan, framhålles det,
medföra påtagliga olägenheter för landsbygdsbefolkningen. Tvä skogsvårdsstyrelser
— skogsvårdsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län
—- vilja ej motsätta sig den utredning, som av motionärerna föreslagits.
Fem skogsvårdsstyrelser — de i Stockholms, Kronobergs, Södra Kalmar,
Jämtlands och Norrbottens län — ha i huvudsak anslutit sig till motionen
och tillstyrka sålunda den föreslagna undersökningens verkställande. I dessa
fall har ansetts påkallat att närmare klarlägga vilka menliga verkningar för
den jordbrukande befolkningens intressen, som fastighetsförvärv av icke jordbrukare
kunna medföra, samt huruvida och i vilka avseenden åtgärder häremot
böra vidtagas.

Länsstyrelserna: Tjugu av de tjugufyra länsstyrelserna ha avstyrkt den i
motionen begärda utredningen, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Malmöhus, Hal -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.

13

lands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. De återstående fyra länsstyrelserna i Östergötlands,
Kalmar, Blekinge och Kristianstads län ha icke velat motsätta sig
utredning i ämnet.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott: Bland de tjugusex förvalt ningsutskott,

som yttrat sig i ärendet, har den begärda utredningen avstyrkts
av följande femton utskott, nämligen de i Uppsala, Östergötlands — ej enhälligt
— Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
(bägge utskotten), Skaraborgs, Värmlands, Örebro — ej enhälligt — Västmanlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Ett förvaltningsutskott,
det i Södermanlands län, har intagit en tvekande ståndpunkt.
Fem utskott ha ansett sig icke böra motsätta sig utredning av frågan; dessa
äro de i Stockholms, Kronobergs — ej enhälligt — Blekinge, Kristianstads
och Jämtlands län. Utredningsyrkandet har tillstyrkts av de fem utskotten
i Kalmar (bägge utskotten), Hallands, Kopparbergs och Gävleborgs län.

Hushållningssällskapens egnahemsnämnder: Hos de tjugusex egnahems nämnderna

har motionärernas utredningskrav avstyrkts av följande femton
nämnder, nämligen i Uppsala, Jönköpings, norra Kalmar, Gotlands, Malmöhus
— ej enhälligt — Göteborgs och Bohus, Älvsborgs (bägge nämnderna),
Skaraborgs, örebro — ej enhälligt — Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Två egnahemsnämnder — de i
Stockholms och Södermanlands län — ha icke angivit någon bestämd ståndpunkt.
Från fyra nämnder har förklarats, att anledning saknas att motsätta
sig frågans utredning; dessa äro de i Östergötlands, Kronobergs — ej enhälligt
— Blekinge och Jämtlands län. Utredning har tillstyrkts av de fem
nämnderna i södra Kalmar, Kristianstads, Hallands, Värmlands och Kopparbergs
län.

Jordbrukskommissionerna: Tjugusex kommissioner lia yttrat sig i ärendet.
Av dessa ha elva avstyrkt motionärernas hemställan örn utredning, nämligen
de i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, norra Kalmar, Göteborgs och
Bohus, norra Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands
och Västerbottens län. En jordbrukskommission, den i Gotlands
län, har icke uttalat någon bestämd mening. Anledning att motsätta sig utredning
har saknats hos de sju kommissionerna i Jönköpings, Kronobergs,
Blekinge, Kristianstads, södra Älvsborgs, Gävleborgs och Jämtlands län. Tillstyrkan
av utredningsyrkandet föreligger i yttrandena från följande sju kommissioner,
nämligen de i Stockholms, södra Kalmar, Malmöhus, Hallands,
Värmlands, Örebro och Norrbottens län.

Till stöd för sina ställningstaganden i ärendet lia länsstyrelserna samt de
av dem hörda förvaltningsutskotten, egnahemsnämnderna och jordbrukskommissionerna
anfört bland andra följande synpunkter.

De myndigheter, som mer eller mindre bestämt avstyrkt motionärernas
hemställan örn utredning, lia i många fall hänvisat lill vissa gällande lagar,

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.

vilka i flera hänseenden förklaras främja motionärernas syfte. Spekulationer
i styckning av lantegendomar anses sålunda motverkas av 1937 års
ändringar i jorddelningslagen med syfte att trygga tillkomsten av ändamålsenliga
jordbruksfastigheter genom kravet, att jordbruk skola vara bärkraftiga
och fördenskull i vissa fall tilldelas stödskog. Vad särskilt skogsspekulationer
beträffar erinras om den år 1938 vidtagna ändringen av skogsvårdslagen,
varigenom möjligheten att avverka skog å nyförvärvad fastighet begränsats.
Skärpningen år 1937 av lagstiftningen om förbud i vissa fall för
bolag och föreningar att förvärva fast egendom anses förhindra vissa ur
social synpunkt icke önskvärda fastighetsöverlåtelser och därigenom bevara
jordbruken i lantbefolkningens ägo. Vanhävdslagen och jämväl lantarbetstidslagen
tillmätas återhållande verkan mot spekulationsaffärer i rena jordbruksfastigheter.
Det av 1936 års arrendeutredning framlagda förslaget till
ändringar i arrendelagstiftningen anses verka i samma riktning. Från något
håll har erinrats, att 1936 års egnahemsutredning behandlat frågan om
kontroll av enskild jordstyckningsverksamhet. Vidare har genmälts, att stora
svårigheter torde möta för åvägabringande av en speciell lagstiftning, varigenom
sker inskränkning i rätten att förvärva och försälja jordbruks- och
skogsfastigheter på sätt motionärerna synas ha tänkt sig. En sådan lagstiftning
befaras medföra att jordvärdet sänkes och motverka möjligheten att
ordna jordbrukets kreditförhållanden genom svårighet att utfå högsta möjliga
salupris vid försäljning. Ett flertal myndigheter ha förklarat, att
missförhållanden av den i motionen angivna beskaffenheten icke förmärkts.
Tvärtom påpekas det, att, då jordbruksfastigheter utan spekulationssyfte
inköpts av icke-jordbrukare, dessa ägare tillsett, att jordbruken blivit väl
skötta eller utarrenderade på ofta fördelaktiga villkor. Vanligen lia de —
utan att kunna påräkna räntabel avkastning — nedlagt stora kostnader på
att iordningställa de förvärvade fastigheterna genom byggnadsarbeten, dikning
m. m. De ha ock tillfört vederbörande kommun ökat skatteunderlag.
Slutligen har det icke ansetts lyckligt att medverka till en lagstiftning, som
förmodligen snarare skulle skärpa än utjämna motsättningarna mellan lantoch
stadsbefolkningen.

En av de myndigheter, som icke velat motsätta sig den begärda utredningen,
har anfört, att det visserligen måste bliva synnerligen svårt att till
gagn för den jordbruksidkande befolkningen genomföra motionärernas förslag.
Med hänsyn till frågans stora betydelse för landets jordbruksnäring
och för uppehållandet av självständiga och bärkraftiga jordbruk har emellertid
hinder icke ansetts böra resas mot att en allsidig och grundlig utredning
i saken verkställes. Från ett par håll har föreslagits, att utredningsuppdraget
anförtros åt 1938 års jordbruksutredning.

Liknande synpunkter ha andragits av de myndigheter, som tillstyrkt
motionärernas utredningsyrkande. Den i motionen upptagna frågan anses
sålunda av ett förvaltningsutskott så nära sammanhänga med övriga ekonomiska
angelägenheter på jordbrukets område att den lämpligen bör under -

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 62.

15

sökas och behandlas i samband med klarläggandet av de riktlinjer, som i
fortsättningen skola vara vägledande för statsmakternas stödjande av jordbruket
och som därigenom komma att bliva bestämmande för jordbrukets
utveckling. Utredningen bör därför lämpligen ankomma på 1938 års jordbruksutredning.
Då vissa fastighetsjobbare och fastighetsmäklare bidraga
till att skapa osunda jordvärden och förluster både för den verkliga jordbrukarbefolkningen
och för det allmänna, är det enligt en egnahemsnämnd i
hög grad angeläget, att statsmakternas uppmärksamhet riktas på nämnda
missförhållanden samt att fortast möjligt vidtagas åtgärder, som äro möjliga
för att stävja och förebygga dylika företeelser. Ehuru det möter stora svårigheter
att få till stånd en fullt effektiv lagstiftning till förhindrande av spekulationsförvärv
av i privat ägo befintlig jord och skog, synes dock, enligt
vad en jordbrukskommission anför, så starka skäl tala för införandet av lagbestämmelser,
som i möjligaste mån förhindra att jord och skog förvärvas
i rent spekulativt syfte, att utredning om åtgärder i sådan riktning äro av
behovet påkallade. Ett par myndigheter ha, samtidigt som de tillstyrkt den
begärda utredningen, förklarat att detta skett utan att på något sätt tagits
ställning till vad i motionen anförts såsom motivering för utredningskravet.

Utskottet vill erinra om att vid 1938 års riksdag, i samband med förslag
om viss ändring i skogsvårdslagen, behandlades tvenne likalydande motioner
(I: 112 och II: 115) med i huvudsak samma innehåll som den nu föreliggande
motionen med hemställan om »utredning för att förhindra spekulation
i jord och skog samt främjande av jordens bevarande i den jordbrukande
befolkningens händer». I sitt utlåtande över fjolårets motioner anförde utskottet
bland annat att, även örn motionernas syftemål kunde förtjäna visst
beaktande, utskottet emellertid förutsatte, att Kungl. Majit hade sin uppmärksamhet
riktad på de däri påtalade förhållandena; och ansåge sig utskottet
därför icke böra tillstyrka den begärda utredningen om lagstiftning
i förevarande avseende. Utskottets hemställan, att motionerna ifråga måtte
anses besvarade med vad utskottet anfört, vann riksdagens bifall. När nu
samma spörsmål ånyo dragits under riksdagens prövning, synas utskottet
inga sådana ytterligare omständigheter eller skäl lia anförts till stöd för framställningen
om utredning i ämnet att utskottet finner anledning frångå sin
tidigare intagna ståndpunkt. Utskottets och riksdagens omförmälda ställningstagande
har tvärtom vunnit anslutning hos det stora flertalet av de
myndigheter, som yttrat sig över årets motion. Från flera håll har bland annat
erinrats om vissa de senaste åren vidtagna skärpningar i jorddelningslagen
och skogsvårdslagen, varigenom rena spekulationsköp av jordbruks- och
skogsfastiglieter anses starkt motverkade. År 1937 ändrades sålunda jorddelningslagen
med syfte att trygga tillkomsten av ändamålsenliga jordbruksfastigheter
genom kravet, alt nya jordbruk skulle vara i alla avseenden bärkraftiga
och fördenskull i vissa fall tilldelas stödskog. Genom omförmälda 1938
års ändring av skogsvårdslagen har nytillträdande fastighetsägares rätt att
avverka skog begränsats under 5 år från det lagfart sökts å fånget. Enligt

Utskottet.

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.

vad föredragande departementschefen anförde vid framläggandet av förslaget
till sistberörda lagstiftning ansågs en avverkningsbegränsning med sådan varaktighet
vara tillräcklig för att avhålla från fastighetsköp i spekulationssyfte.
Utskottet för sin del ifrågasatte, om icke den föreslagna tidrymden av 5 år
borde utsträckas, men ansåg utskottet att med en jämkning av lagen härutinnan
kunde anstå, tills erfarenhet vunnits av lagens tillämpning. Departementschefen
uttalade vidare såsom självfallet att, om ett ingripande mot utnyttjandet
av avverkningsrätter för skogsspekulation framdeles komme att
visa sig behövligt, lagstiftningen borde kompletteras med bestämmelser i dylikt
hänseende.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att motionen II: 167 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1939.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 59.

Reservationer

av herrar Alfred Andersson, Ericsson i Sörsjön och Pettersson i Dahl, vilka
yrkat bifall till motionen II: 167.

397760. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.