Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.
5
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1939 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning
av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare
utsträckning av lagen den 22 juni 1928 örn ersättning
till strandägare för nastad fiskerätt.
(2:a avd.)
I två inora riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 177 av herr Gränebo m. fl. och II: 250 av herr Johansson
i Krogstorp m. fl., har hemställt, att riksdagen måtte fatta beslut om fortsatt
tillämpning av lagen den 17 juni 1932 (nr 240) angående ytterligare utsträckning
av lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad
fiskerätt, och att tiden för ersättningsanspråks framställande utsträckes till
den 1 juli 1940 eller den senare tidpunkt, som kan befinnas lämplig.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden i ärendet från
lantbruksstyrelsen, kammarkollegium och länsstyrelsen i Kalmar län, vilken
sistnämnda myndighet bifogat yttrande från länets norra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.
Gällande bestämmelser.
I 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske stadgas efter däri genom lag
den 17 juni 1932 (nr 239) gjord ändring, bland annat, att i Uppsala, Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands
län må med vissa inskränkningar strömmingsfiske med gam (skötar)
inomskärs idkas av varje svensk undersåte. Inskränkningarna innebära bland
annat, att strandägare i Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län äga
ensamrätt till sådant fiske i vatten, som har mindre djup än tio meter eller
finnes på ett avstånd ej överstigande 180 meter från det ställe invid stranden,
där stadigt djup av två meter vidtager. Vidare må icke utan strandägarens
samtycke garn utsättas i en sammanhängande sträcka till större längd än
fyrahundrafemtio meter, eller med mindre avstånd mellan skilda garnsträckor
än 100 meter, ej heller, så länge strandägare nyttjar av honom behörigen
utmärkt notvarp, närmare detta än 300 meter.
Enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 240) angående ytterligare utsträckt till -
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.
lämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare
för nastad fiskerätt är strandägare inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Blekinge och Gotlands län berättigad till ersättning,
under förutsättning att förenämnda ändring i lagen örn rätt till fiske
medför, att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva strömmingsfiske
med gam (skötar), där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens
ägare. Ersättning skall dock utgå allenast där strandägaren, med uteslutande
av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den 1 januari 1932 själv
eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfiske med garn. Framställning
om ersättning enligt lagen är ansedd såsom i rätt tid gjord, där den skett
före den 1 juli 1937.
Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande anfört följande:
Det förhållandet, att ett antal personer av ena eller andra orsaken icke
begagnat sig av de möjligheter till vinnande av fördelar, som en lag medgiver,
kan enligt Lantbruksstyrelsens mening svårligen anses utgöra skäl för
lagändring.
Till ifrågavarande motioner är fogad en förteckning över byalag och
strandhemman inom norra delen av Kalmar län, som enligt motionärernas
mening skulle kunnat påräkna ersättning för nastad fiskerätt jämlikt ifrågavarande
lag. Det tolide beträffande denna förteckning först böra framhållas,
att i fråga om ett flertal av de byar eller hemman, som däri uppräknas,
nämligen Bergebo, Hörtingerum, Kilmare, Gunnebo, Yxnevik och Helgerum
det till dem hörande fiskevattnet helt eller så gott som helt synes falla innanför
180-meterslinjen. I dessa vatten hava alltså ägarna fortfarande ensamrätt
till skötfisket och äro alltså icke berättigade till ersättning för mistad
fiskerätt.
Förutsättning för att en strandägare skall kunna erhålla dylik ersättning
är, som förut nämnts, att han efter den 1 januari 1897 men före den 1 januari
1932 inom den del av hans vatten, där skötfisket nu blivit fritt för varje
svensk undersåte, hävdat ensamrätt till skötfisket. Av protokollen vid de
sammanträden, vilka som ett led i förarbetena för 1932 års lagändring beträffande
rätten till skötfisket år 1931 höllos å olika platser med kustbefolkningen
för utrönande av rådande sedvänjor i fråga örn strömmingsfisket,
vilka protokoll Lantbruksstyrelsen haft tillfälle taga del av, framgår emellertid
att ägarna av ett flertal av de i förenämnda förteckning upptagna byarna
eller hemmanen uppenbarligen icke hävdat ensamrätt till skötfiske i sina
vatten på något avstånd från stranden. Troligt är därför, att även örn ersättningsanspråk
i rätt tid framställts, dessa vid en närmare prövning på grund
av sistberörda förhållande i kanske de flesta fallen icke skulle kunnat godkännas.
Motionärerna framhålla, att strandägarna nu stå inför det faktum, att deras
fiskerätt och därav härflytande inkomster blivit väsentligt beskurna utan
möjlighet för dem att därför utfå ersättning. Med anledning härav har Lantbruksstyrelsen
med ledning av uppgifterna till den officiella statistiken gjort
en sammanställning (Bilaga A) över den genomsnittliga fångstmängden av
strömming per år dels under åren 1922—1931 dels under åren 1932—1937
vid i meranämnda förteckning upptagna byar och hemman med undantag
av dem, vilkas fiskevatten synas falla innanför 180-meterslinjen. Som av
denna sammanställning framgår, visar strömmingsfisket vid 22 av de 31 i
sammanställningen upptagna byarna eller hemmanen en större eller mindre
ökning i den årliga medelfångstmängden under tiden efter lagändringen i
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.
7
jämförelse med tiden före densamma. Därvid bör observeras, att för de
byar, där strömmingsfisket är av större betydelse, har nämnda ökning varit
störst. Beträffande tre byar har fångstmängden varit ungefär lika stor före
som efter nämnda ändring och endast beträffande 6 byar gör sig en mer
märkbar minskning gällande för tiden efter lagändringen. För fem av dessa
senare byar spelar emellertid fisket i fråga en mycket liten roll. En jämförelse
av fångstkvantiteten inom hela norra delen av Kalmar län för de båda
tidsperioderna 1922—1931 och 1932—1937 visar, att medelfångsten per år
under första perioden utgjort 1,197,907 kilogram och för senare period
1,982,129 kilogram. Ökningen utgör alltså omkring 65 procent. Motsvarande
ökning för de å här bilagda förteckning upptagna byarna utgör omkring
69 procent. Byarna i fråga hava således, tagna såsom en enhet, efter lagändringen
fått en större ökning i fisket än som skulle följa av dettas allmänna
ökning. Det torde väl också förhålla sig så, att även strandägande fiskare
haft nytta av den 1932 genomförda ändringen av fiskerättslagen, alldenstund
de genom densamma erhållit större rörelsefrihet för fiskets bedrivande.
På grund av nu anförda statistiska uppgifter torde man därför kunna våga
det påståendet, att ifrågavarande ändring av lagen om rätt till fiske åtminstone
i det långt övervägande antalet av de av motionärerna anförda fallen icke
förorsakat någon minskning i strandägarnas avkastning av strömmingsfisket.
Det vill därför även ur rent sakliga synpunkter synas som om skäl knappast
skulle föreligga för vidtagande av åtgärder i uti ifrågavarande motioner
angivet syfte.
Kammarkollegiets utlåtande lyder:
Ansökningar om ersättning enligt nämnda lag hava inkommit till kollegium
från Kalmar län till ett antal av allenast fyra stycken, därav tre från
ägare av hemman i Misterhults och en från fastighetsägare i Västrums socken.
Antagligen skulle berörda ansökningar — som samtliga bifallits —
aldrig hava tillkommit, därest ej en kollegiets tjänsteman sommaren 1936
besökt Vinö i Misterhults socken och därvid bragts på tal frågan om ansökningar
av ifrågavarande art. Ingenting synes motsäga motionärernas antagande
att, bortsett från nämnda ersättningssökande fastighetsägare, man i
orten saknat kännedom om ifrågavarande lagstiftning.
Utan att taga ståndpunkt till i vad mån ersättning för mistad fiskerätt
skulle enligt nu ifrågavarande lag kunnat tillerkännas de i motionerna angivna
särskilda hemmanen, anser sig kollegium emellertid böra uttala, att enligt
protokollen vid sammanträden i orten år 1931 inför de särskilt tillkallade
sakkunniga (hovrättsrådet Carl Romberg och fiskeriintendenten Chr. Hessle)
för undersökning rörande strömmingsfisket vid vissa delar av ostkusten,
det vill synas som om ersättning bort tillkomma flera fiskerättsägare inom
Kalmar län än dem, som enligt det ovanstående blivit tillerkända sådan.
Det torde icke kunna förnekas, att preklusionsbestämmelser av den art,
varom nu är fråga, kunna leda till obilligheter och icke skäliga rättsförluster
för den enskilde. Även om det av vissa skäl är nödvändigt att använda sig
av dylika preklusionsbestämmelser och därmed avskära ifrågakommande
rättskrav, synes detta icke böra medföra ett ovillkorligt underkännande^ av
skälighetskriiY från den enskilde, som lidit rättsförlusten, att härför erhålla
ersättning inom ramen för vad staten skulle nödgats till honom utgiva, därest
icke preklusionsbestämmelsen befriat staten från denna ersättningsskyldighet.
Kollegium tillåter sig erinra om vad som förekommit i ett med det förevarande
i viss måll likartat fall, nämligen det som avses i prop. nr 126 år
1935 med förslag till lag örn inlösen av vissa frälscräntor m. lii. (första lag
-
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.
utskottets uti. nr 32, riksdagens skrivelse nr 132). Enligt där ifrågavarande
förslag skulle vissa frälseräntor upphöra, därest de icke inom i förslaget angiven
preklusionstid av ägaren hos statsverket anmäldes till inlösen. De sålunda
föreslagna bestämmelserna föranledde erinringar från dels länsstyrelsens
i Stockholms län dels kammarkollegii sida (prop. sid. 21—22, utskottsutl.
sid. 10—11). Därvid framhölls av dessa myndigheter, att nämnda bestämmelser
kunde komma att verka med onödig hårdhet och borde kompletteras
med bestämmelser, som beredde ränteägaren ersättning även i vissa
dylika fall. Kollegium ifrågasatte för sin del en bestämmelse örn befogenhet
för Kungl. Majit att i särskilt ömmande fall medgiva, att fråga om ersättning
för dylik ränta finge upptagas till prövning ändock att ansökning örn
inlösen inkommit för sent. Eventuellt ifrågasattes ett stadgande att Kungl
Maj :t skulle äga omedelbart besluta om ersättning för räntans värde med belopp,
som Kungl. Majit med hänsyn till omständigheterna kunde finna skäligt.
Föredragande departementschefen fann (prop. sid. 22—23, utsk. uti. sid.
11) berörda anmärkningar förtjäna ett visst beaktande. Under särskilda, av
departementschefen angivna omständigheter måste det anses befogat, att ränteägaren
bereddes ersättning för förlust i anledning av räntans upphörande.
Då man likväl syntes kunna räkna med att dylika fall endast undantagsvis
skulle uppkomma, förefölle det icke vara erforderligt att meddela lagbestämme^?er„
* nyss angivna syfte. I stället borde det ankomma på Kungl. Maj :t
att i sådana undantagsfall träffa erforderliga anstalter, för att vederbörande
rättsägare skulle hållas skadeslösa.
Utskottet uttalade i förevarande fall följande (sid. 11):
»Mot förslaget, att inlösningsbara frälseräntor skola utan särskild åtgärd
upphöra, om inlösen icke påkallats före den 1 januari 1940, kunna väl, på
sätt även departementschefen i ovan återgivna uttalande beaktat, vissa betänkligheter
anföras. I ett eller annat fall kan möjligen tänkas, att kammaradvokatfiskalsämbetet
icke vinner kännedom om frälseränta av ifrågavarande
beskaffenhet och att icke heller ränteägaren före den 1 januari 1940
påkallar inlösen av räntan. Anledningen till en sådan underlåtenhet från
ränteägarens sida kan vara att han överhuvud saknar kännedom om förevarande
lagstiftning eller att han antagit att frälseräntan icke varit av beskaffenhet
att kunna inlösas. Departementschefen anför att fall kunna tänkas
framkomma, då en ränteägare ursäktligt antagit att hans ränta icke varit av
beskaffenhet att kunna inlösas och att det i dylika fall lärer böra ankomma
på Kungl. Majit att träffa erforderliga anstalter för att vederbörande rättsägare
skola hållas skadeslösa. I anledning av detta departementschefens uttalande
vill utskottet såsom sin mening framhålla, att ersättning bör utgå lika
väl då ränteägarens underlåtenhet att påkalla inlösen har sin grund i
bristande kännedom örn förevarande lagar som när underlåtenheten beror på
felaktig uppfattning örn räntans natur. Något krav att underlåtenheten skall
vara ursäktlig hör enligt utskottets mening ej heller uppställas.»
Detta utskottets uttalande föranledde ingen erinran inom riksdagen.
Det vill synas kollegium, att synpunkter motsvarande dem, som sålunda
framförts vid behandlingen 1935 av frågan örn inlösen av vissa frälseräntor
m. m., må vinna beaktande i nu förevarande sammanhang.
Kollegium anser emellertid för sin del icke lämpligt, att, på sätt i motionen
ifrågasättes, den försuttna fatalietiden skulle generellt över hela landet och
genom lagstiftning återställas och därefter ersättningsfrågan handläggas i
enlighet med lagens bestämmelser. Det torde vara lämpligare och mer i
överensstämmelse med vad 1935 skedde i då föreliggande fråga, att vederbörande
icke återinsättes i den rättsliga möjligheten att utfå ersättning utan
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.
9
i stället efter en skälighetsprövning i administrativ ordning må kunna hållas
skadeslös för sin rättsförlust. Utredning i det särskilda fallet torde böra
ske genom myndighets försorg i samverkan med vederbörande fastighetsägare
till utrönande av, huruvida och i så fall till vad värde fiskerätt gått
förlorad och skäligen bör ersättas. Att nu närmare utforma visst tillvägagångssätt
torde icke vara nödvändigt utan böra, i händelse av riksdagens
bifall, bero av vidare utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.
Kollegium får sålunda föreslå utskottet att hemställa till riksdagen att i
anledning av föreliggande motioner hos Kungl. Majit begära, att Kungl.
Majit ville verkställa utredning och för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan giva anledning, om ersättning av statsmedel i sådana
fall, då på grund av nu ifrågavarande preklusionsbestämmelse förutvarande
fiskerättsägare tillskyndats rättsförlust, för vilken han skäligen bör hållas
skadeslös.
Länsstyrelsen i Kalmar län har i ärendet anfört följande:
Beträffande de fyra fall inom detta län, i vilka anspråk på ersättning framställts
inom laga tid, får länsstyrelsen hänvisa till en sammanställning (Bilaga
B) vari angivits dels fastigheternas taxeringsvärden och dels de ersättningsbelopp,
som preliminärt blivit fastställda. Uppgifterna giva belägg för,
att den genom 1932 års lagändring införda begränsningen i ensamrätten till
strömmingsfiske är av betydande ekonomisk räckvidd för strandägarna.
Lagens syfte att bereda strandägarna skälig ersättning för intrånget i
fiskerätten kan icke anses uppnått, därest det stora flertalet strandägare genom
uraktlåtenhet att inom stadgad tid anmäla sina anspråk nu bliva ställda
helt utanför möjligheten till ersättning. Det torde kunna antagas, att yrkesfiskarna
först så småningom börjat begagna sig av den utvidgade fria fiskerätten
och att det sålunda tagit ganska lång tid innan lagändringens verkliga
innebörd blivit klar för strandägarna. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas,
huruvida icke den stadgade preklusionstiden varit alltför kort tillmätt.
I varje fall synas starka billighetsskäl tala för att strandägarna beredas
ny möjlighet att få sina ersättningsanspråk prövade, och länsstyrelsen
får därför för sin del tillstyrka bifall till motionerna.
Kalmar låns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat
följande:
Det är obestridligt, att ett avsevärt antal fiskevattensägare inom hushållningssällskapets
område fått sin fiskerätt väsentligt nedsatt i värde genom
den lagändring av år 1932, varigenom strömmingsfisket inomskärs frigavs
i enlighet med bestämmelserna i sagda lag. Endast ett fåtal av de
strandägare, som kunde ifrågakomma till erhållande av ersättning för nastad
fiskerätt, hava därom gjort framställning inom tid, som lagen föreskriver.
Orsakerna härtill torde närmast vara de, som i motionerna samt i fiskeriinstruktörens
utlåtande blivit angivna.
Det får anses vara i hög grad önskvärt, att dessa strandägare beredas möjlighet
att inkomma med de ansökningar om ersättning för minskad fiskerätt,
vartill de må vara berättigade på grund av i dylikt hänseende utfärdade bestämmelser.
Utskottet vill därför varmt tillstyrka, att den i de ovannämnda
motionerna gjorda framställningen bifalles.
Enligt gällande lag örn ersättning till strandägare för mistad rätt lill
strömmingsfiske skall framställning om dylik ersättning lia skei t före den 1
juli 1937. Motionärerna hemställa, att tiden för ersättningsanspråks fram
-
ZJtskottet.
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.
ställande måtte utsträckas till den 1 juli 1940 eller den senare tidpunkt,
som kan befinnas lämplig.
De över föreliggande motioner hörda myndigheterna ha intagit skilda
ståndpunkter. Enighet synes dock råda därom att ifrågavarande strandägare,
såvitt möjligt, böra hållas skadeslösa i förevarande hänseende. Till
denna uppfattning ansluter sig utskottet. De skiljaktiga meningarna gälla
huvudsakligen det sätt, på vilket berättigade ersättningsanspråk lämpligen
kunna tillgodoses. De synpunkter på detta spörsmål, som framförts av
kammarkollegiet, synas utskottet beaktansvärda. Liksom kollegiet finner
utskottet det icke lämpligt, att den försuttna fatalietiden skulle generellt över
hela landet och genom lagstiftning återställas och därefter ersättningsfrågorna
handläggas i enlighet med lagens bestämmelser. I stället för att återinsättas
i den rättsliga möjligheten att utfå ersättning torde fastighetsägarna
lämpligen - och mer i överensstämmelse med vad tidigare skedde i liknande
fråga — efter en skälighetsprövning i administrativ ordning böra hållas
skadeslösa för sina rättsförluster. Undersökning i det särskilda fallet torde
sålunda böra ske av myndighet i samverkan med vederbörande fastighetsägare
till utrönande av huruvida och till vad värde fiskerätt gått förlorad
och skäligen bör ersättas. Att närmare utforma visst tillvägagångssätt torde
få bero av vidare utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 177 och 11:250 må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning och för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan giva
anledning, angående ersättning av statsmedel i sådana fall,
då på grund av preklusionsbestämmelsen i lagen den 17
juni 1932 (nr 240) angående ytterligare utsträckt tillämpning
av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning till
strandägare för mistad fiskerätt förutvarande fiskerättsägare
tillskyndats rättsförlust, för vilken han skäligen bör hållas
skadeslös.
Stockholm den 20 april 1939.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Närvarande: se memorial nr 46.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49
11
Bilaga A
(Lantbruksstyrelsens yttrande).
Den genomsnittliga l&ngstmängden av strömming per år vid vissa byar och hemman
i norra delen av Kalmar län under åren 1921—1931 och 1932 1937.
1922-1931 |
1932-1937 |
1922—1931 |
1932—1937 |
||
kg |
kg |
kg |
kg |
||
19,842.5 |
29,387.5 |
Gräntzö.......... |
9,040.0 |
9,700.0 |
|
14,700.0 |
32,666.7 |
Justerö .......... |
| 5,590.0 |
2,783.3 |
|
15,717.5 |
15,315.0 |
Vidö ............ |
|||
12,897.5 |
7,575.0 |
Horn ............ |
870.0 |
1,441.6 |
|
4,388.0 |
8,291.6 |
Händelö.......... |
152,860.0 |
331,250.6 |
|
Horsö............ |
7,129.0 |
6,033.3 |
Nävelsö .......... |
68,180.0 |
118,333.4 |
12 955.0 |
31,689.1 |
Marsö............ |
14,235.0 |
14,250.0 |
|
5 757.5 |
12,508.3 |
Långö ............ |
3,060.0 |
2,956.6 |
|
3 380 0 |
1,465.0 |
Hultö............ |
1,270.0 |
1,554.1 |
|
Kårö ............ |
614.2 |
1,191.6 |
Flatholmen ...... |
48,740.0 |
72,000.0 |
2 600.0 |
1,956.3 |
Ö. Eknö.......... |
215,430.0 |
341,666.7 |
|
2,538.0 |
2,636.6 |
V. Eknö.......... |
146,640.0 |
242,000.0 |
|
Städsholmen...... |
1,495.0 |
3,785.0 |
Hamnö .......... |
2,463,9 |
15,133.3 |
19,747.5 |
17,741.6 |
Örö .............. |
4,576.7 |
19,333.4 |
|
52,330.0 |
72,533.3 |
Hunö ............ |
0 |
1,750.0 |
|
Äskeskär.......... |
3,675.0 |
6,616.6 |
880,154.8 |
1,491,120.5 |
|
Hasselö .......... |
27,432.5 |
65,575.0 |
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.
Bilaga B
(Länsstyrelsens yttrande).
Hos länsstyrelsen 1 Kalmar län handlagda ansökningar om ersättning för mlstad
fiskerätt.
Följande fyra ansökningar om ersättning för mistad fiskerätt ha handlagts
av länsstyrelsen:
B.D. 320/118 — 1936.
1 mtl. Vinö nr 1 i Misterhults socken.
Sammanlagt taxeringsvärde: 63,600 kronor.
201? 1938 skiljenämndens beslut om ersättning: 13,000 kronor, (överklagat.
)
B.D. 323/150 — 1936.
1 mtl. Strupö nr 1 i Misterhults socken.
Sammanlagt taxeringsvärde: 57,000 kronor.
20/t 1938 skiljenämndens beslut örn ersättning: 20,000 kronor, (överklagat.
)
B.D. 306/47 — 1937.
V* mtl. Idö nr 1 och V* mtl. Idö nr 2 i Västrums socken.
Sammanlagt taxeringsvärde: 57,500 kronor.
20/7 1938 skiljenämndens beslut örn ersättning: 29,500 kronor.
Efter besvär av Kronan utslag av Häradsrätten den 7/3 1939: 15,000 kronor.
B.D. 306/50 — 1937.
V* mtl. Älö nr 1 i Misterhults socken.
Sammanlagt taxeringsvärde: 31,500 kronor.
13/io 1938 skiljenämndens beslut om ersättning: 9,300 kronor. (Överklagat.
)
Anm. Taxeringsvärdena = de vid ansökningstiden gällande.
Kalmar läns landskontor den 15 mars 1939.
Lars Schött.