Jordbruksutskottets utlåtande Nr 31.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1939 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag örn vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15
juni 1923 (nr 212) m. m.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 3 mars 1939 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 142, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen antaga
Kungl. Maj:ts förslag till

1. lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

2. lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)
om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden; samt

3. förordning om upphävande av 5 § förordningen den 11 oktober 1912
(nr 275) örn skogsvårdsavgift.

Förslagen äro av följande lydelse:

»Förslag

till

Lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, dels att 2 § 1 mom. skogsvårdslagen den 15 juni
19231 skall erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår, dels ock
att i nämnda lag skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och
betecknad 2 a §:

2 §.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen örn vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden; 1

Senaste lydelse av 2 § 1 moni.: punkt 1, se 1932:181; punkt 2, se 1938:298; punkterna
3-6, se 1937:151.

lii hang till riksdagens protokoll 19.19. 10 saini. Nr 34.

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

2) skogar lydande---och Dalarna;

3) städernas skogar;

4) statens till — ---anslagna skogar;

5) skogar å--- — jord; samt

6) övriga här---nämnda förordning.

2 a §.

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade
med äganderätt till fast egendom, vare åbo å kronohemman eller krononybygge
under stadgad åborätt likställd med ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna lag upphävas förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående
utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden samt förordningen den 26 januari 1894 (nr 17)
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, såvitt dessa förordningar
äga tillämpning beträffande skogar å kronohemman och krononybyggen
under stadgad åborätt inom de sex norra länen.

Vid tillämpning av skogsvårdslagen å skogar tillhörande sistnämnda hemman
och nybyggen skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,
skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,
som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkningen ej må i något
fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar nya
lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning
för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande
av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning. Överträdelse av
föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre bestämmelser.

3) Vad skogsvårdslagen innehåller örn skyldighet att vidtaga åtgärder till
betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § av lagen sägs,
gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande i kraft.

4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller
skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta
om viss åtgärd, skall efter nya lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning
eller enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet,
i stället gälla om skogsvårdsstyrelsen samt, vad angår rätt att taga i
beslag virke, som skall anses förbrutet, jämväl örn hos denna anställd befattningshavare
med skoglig utbildning.»

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

3

»Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:

2 §•

1 morn. Från tillämpning av denna lag undantagas:

1) skogar lydande---och Dalarna;

2) städernas skogar;

3) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord;
samt

4) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger
tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 3) eller 4) angives, i samfällighet med
skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda
skogsområdet i dess helhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Vid tillämpning av lagen den 10 juni 1932 å skogar tillhörande kronohemman
och krononybyggen under stadgad åborätt skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,
skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,
som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkningen ej må i något
fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar
nya lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till
avverkning för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhällande
av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse
av föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre bestämmelser.

3) Vad lagen den 10 juni 1932 innehåller om skyldighet att vidtaga åtgärder
till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 16 § av

Senaste lydelse se 1938: 299.

4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

lagen sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande
i kraft.

4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å
viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera
områden är stadgat örn befogenhet eller skyldighet för befattningshavare
vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta om viss åtgärd, skall efter nya
lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning eller enligt densamma meddelat
tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället gälla om skogsvårdsstyrelsen
samt, vad angår rätt att taga i beslag virke, som skall anses
förbrutet, jämväl om hos denna anställd befattningshavare med skoglig utbildning.
»

»Förslag

till

Förordning om upphävande av 5 § förordningen den 11 oktober
1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 11 oktober 1912 örn skogsvårdsavgift1
skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1940.»

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet, i den mån redogörelse därför
ej lämnas nedan, hänvisa till propositionerna.

I motion vid 1935 års riksdag (II: 166) hemställdes, att riksdagen måtte
besluta, att kronohemman och krononybyggen, som innehades med stadgad
åborätt inom de sex norra länen, måtte underkastas den inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden för skattehemman gällande
skogsvårdslagen. Jordbruksutskottet, till vilket motionen hänvisades,
hemställde, efter att hava införskaffat vissa yttranden i ämnet, i utlåtande
nr 69, att riksdagen i anledning av motionen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa skyndsam utredning angående
ny skogslagstiftning för kronohemman och krononybyggen under stadgad
åborätt samt för 1936 års riksdag framlägga de förslag, till vilka utredningen
kunde föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan (R. skr. nr 201).
Den av riksdagen begärda utredningen uppdrogs jämte andra skogslagstiftningsfrågor
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1935 åt en utredningsman
och särskilda sakkunniga, vilka chefen för jordbruksdepartementet

1 Senaste lydelse se 1933: 82.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

5

skulle äga tillkalla. Med stöd av detta beslut tillkallades den 28 i samma
månad såsom utredningsman hovrättsrådet T. W. G. Sjöfors varjämte sedermera
särskilda sakkunniga utsågos. Den sålunda bildade utredningen
antog benämningen skogslagkommissionen. Sedan hovrättsrådet Sjöfors på
egen begäran den 14 september 1938 entledigats från uppdraget, upptogs
inom jordbruksdepartementet frågan om ny lagstiftning rörande kronohemman
och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra länen
till övervägande. Efter det en promemoria rörande denna lagstiftningsfråga
utarbetats inom departementet, införskaffades yttranden och utredningar
från ett flertal myndigheter.

Sedan sagda yttranden och utredningar inkommit, har lagstiftningsfrågan
varit föremål för beredning inom justitie- och jordbruksdepartementen, varvid
utarbetats förslag till dels lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212), dels lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 10
juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, dels ock förordning om upphävande
av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

Gällande bestämmelser rörande flertalet skogar, hörande till kronohemman
och krononybyggen med stadgad åborätt inom de sex nordligaste länen,
återfinnas i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss
skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
Denna förordning, som är ändrad genom förordningen den 14 juni
1929 (nr 172), Ilar numera betydelse allenast för nyssnämnda under stadgad
åborätt upplåtna kronoegendomar. 1915 års förordning är byggd på principerna
om uthålligt skogsbruk och utsyningstvång. Avverkning av barrträd
för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov får icke bedrivas annat än efter utsyning och stämpling
av vederbörande skogsstatstjänsteman. Detsamma gäller lövträd ovan
odlingsgränsen. Utsyning skall verkställas i enlighet med upprättad avverkningsplan.
Sådan plan skall gälla för viss tid och upprättas på sådant
sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk
med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga örn borttagande
av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga.
Område, där i följd av markens försumpning, brist på fröträd
eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad, skall i
avverkningsplanen behandlas för sig. Avverkningsplan upprättas i allmänhet
av vederbörande skogsstatstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons
begäran men kan jämväl genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg
upprättas av annan sakkunnig person än vederbörande skogsstatstjänsteman.
Utsyning skall verkställas för en tid av tre år; dock äger domänstyrelsen
medgiva utsyning därutöver för högst tre år. Förordningen innehåller
även vissa bestämmelser för tryggande av återväxten efter avverkning. I
detta avseende föreskrives, alt i protokoll över utsyningsförrättning skola
angivas de åtgärder flir skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits såsom villkor eller
angivits såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder
av dylikt slag skola vara vidtagna. Därjämte stadgas, att, därest vid utsyning
förrättningsmannen anser nödigt att vissa träd tillsvidare överhällas såsom
fröträd, föreskrift härom skall meddelas vid förrättningen samt att fröträden,
sedan desamma genom förrättningsmannens försorg försetts med tydligt
märke, icke må avverkas utan tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.
Förordningen saknar däremot bestämmelser, varigenom föreskrivna
återväxtåtgärder kunna framtvingas. Den enda påföljd, som kan förekomma
vid underlåtenhet från en avverkares sida att fullgöra meddelade föreskrifter
med avseende å återväxt och skogsvård, är en nedsättning i utsyningsbeloppet
vid kommande utsyningar. — I övrigt innehåller förordningen vissa stadganden
örn skogsmarks uppodling till åker eller äng m. m. ävensom föreskrifter
om fullföljd av talan, örn överträdelse av förordningens bestämmelser
samt örn lapparnas rätt till bete.

Handhavandet av 1915 års förordning ankommer i huvudsak å jägmästarna
i de revir, där de under lagen lydande skogarna äro belägna, samt dem
underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning i
förevarande avseende utövas av vederbörande Överjägmästare och domänstyrelsen.

Vissa skogar tillhörande kronohemman och krononybyggen under stadgad
åborätt inom lappmarkerna äro emellertid underkastade lagen den 10
juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden. De skogar som äro underkastade
denna lag äro sådana, å vilka förut lagen den 5 juni 1909 (nr 51
s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden varit tillämplig.

Enligt från domänstyrelsen inhämtade uppgifter uppgå skogarna å ifrågavarande
hemman och nybyggen i de fyra nordligaste länen, i fråga örn
vilka 1915 års förordning alltjämt gäller, till en areal av 170,653 hektar,
därav 79,876 hektar produktiv skogsmark. Inom Kopparbergs och Gävleborgs
län finnas numera icke några skogar av ifrågavarande slag. Antalet
.skogar utgör 571.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Såsom framgår av vad förut anförts har frågan angående ny lagstiftning
rörande vården av skogarna å kronohemman och krononybyggen under stadgad
åborätt sedan länge stått på dagordningen. Såvitt angår de av dessa
skogar, som äro belägna inom de sex norra länen och lyda under 1915 års
förordning, har förslag till lagstiftning i ämnet framlagts av 1927 års skogssakkunniga
för lappmarken. Anledningen till att detta förslag icke föranledde
lagstiftning var önskemålet att samtidigt genomföra ny lagstiftning
för samtliga skogar å fastigheter av ifrågavarande natur. Innan denna lagstiftning
kunde genomföras ansågs emellertid erforderligt att verkställa utredningar
rörande antalet och omfattningen ävensom angående vissa skogliga
förhållanden beträffande dessa skogar. Enighet torde däremot råda rörande

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

7

den tillämnade lagstiftningens innehåll såvitt angår vården av skogarna å
kronohemman och krononybygge!! under stadgad åborätt i de sex norra
länen. Det torde sålunda vara mest ändamålsenligt, att de regler, som i allmänhet
gälla beträffande skogsvården för enskilda skogar i de trakter, varest
nyssnämnda skogar äro belägna, även gälla för dem. Härigenom torde skogsvården
på bästa sätt tillgodoses, varjämte större enhetlighet på skogsvårdslagstiftningens
område vinnes. Ur administrativ synpunkt torde det vara
önskvärt, att domänstyrelsen befrias från befattningen med ifrågavarande
skogar, av vilka staten icke har någon direkt intäkt. De farhågor, som på
vissa håll yppats för att missbruk från innehavarens sida skall bli följden
av en större frihet i fråga örn avverkningsrätten, kan jag icke dela. De
synpunkter, som i detta hänseende framfördes i samband med upphävandet
av den förut gällande särlagstiftningen rörande vården av husbehovsskogarna
och dessas införande under 1932 års lappmarkslag, torde även såvitt
angår nu ifrågavarande skogar äga sin giltighet. Det torde alltså kunna
förväntas, att skogsvårdsstyrelserna tillse, att missbruk av avverkningsrätten
förhindras. I likhet med vad jag uttalade vid tillstyrkandet av husbehovslagens
upphävande vill jag även nu understryka vikten av att den möjlighet
till ett snabbare uttag av skogen, som de nu ifrågasatta bestämmelserna
komma att medgiva, begagnas med försiktighet. Det är att märka, att genom
antagandet av berörda lagstiftning angående husbehovsskogarna, varigenom
jämväl skogar å vissa kronohemman och krononybyggen under stadgad
åborätt i de nordligaste länen underkastats de för enskilda skogar i allmänhet
gällande bestämmelserna, statsmakterna i princip måste anses lia tagit ställning
till frågan angående vilka regler, som böra gälla för vården av de skogar,
varom nu är fråga. Att sedan så skett längre bibehålla gällande mindre
lämpliga skogsvårdslagstiftning för övriga i samma län belägna skogar av nu
ifrågavarande slag anser jag icke ändmålsenligt. Den utredning som igångsatts
rörande skogar hörande till kronohemman och kronolägenheter i landet
i övrigt torde icke, med hänsyn till planläggningen av det pågående utredningsarbetet
rörande skogslagstiftningsfrågor, kunna förväntas bliva färdig
på ännu några år. På grund av det anförda och med hänsyn därtill att bland
innehavarna av skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad
åborätt i de norra länen en allmän önskan synes föreligga att lagstiftningsfrågan
för dessa skogar snarast löses anser jag, alt vidare uppskov härmed
icke bör äga rum och förordar därför, att förslag i ämnet förelägges inne
varande års riksdag.

Vad angår formen för lagstiftningen för skogarna å kronohemman och
krononybyggen i de sex norra länen, i fråga om vilka 1915 års förordning
gäller, torde dessa skogar lämpligen böra införas under skogsvårdslagen och
1932 års lappmarkslag alltefter deras belägenhet i trakter där den ena eller
andra lagen gäller. Lagstiftningen torde sålunda böra innebära ett upphävande
av 1915 års förordning i vad densamma alltjämt äger tillämplighet, samt de
i 2 § 1 mom. 1) skogsvårdslagen och 2 § 1 mom. 2) 1932 års lappmarkslag
upptagna stadgandena, varigenom skogar å kronohemman och krononybyg -

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

gen under stadgad åborätt, lydande under sagda förordning, skola vara undantagna
från nämnda lagars tillämpning. I samband härmed torde vissa ändringar
av redaktionell natur böra vidtagas i 2 § av 1932 års lappmarkslag
samt i 2 § 1 mom. 1) skogsvårdslagen. I anledning av ändringarna i nämnda
lagar torde emellertid tillika uttrycklig bestämmelse böra meddelas, att 1894
års skogsordning upphäves, såvitt densamma avser skogar å kronohemman
och krono nybyggen under stadgad åborätt i sex norra länen. Härigenom avses
icke att göra någon ändring i åbons rätt ifråga om skogen. Särskilt stadgande
härom torde emellertid numera icke vara erforderligt.

I sammanhang med införandet under skogsvårdslagen av nu ifrågavarande
skogar torde i likhet med vad som skedde vid införandet under 1932 års
lappmarkslag av husbehovsskogar till hemman eller nybyggen av nu förevarande
natur i skogsvårdslagen böra införas en föreskrift att i avseende å
rättigheter och skyldigheter, som enligt skogsvårdslagen äro förenade med
äganderätt till fast egendom, åbo å kronohemman eller krononybygge under
stadgad åborätt skall vara likställd med ägare. Stadgandet torde lämpligen
kunna upptagas efter 2 § såsom en särskild paragraf, betecknad 2 a §.
Upptagandet av detta stadgande i skogsvårdslagen torde icke behöva föranleda
någon ändring i kapitelrubriken.

De nu förordade förändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari
1940.

Vid införandet under skogsvårdslagen och 1932 års lappmarkslag av
nu ifrågavarande skogar torde följande övergångsbestämmelser böra upptagas.

1) Av allmänna regler torde följa, att i fråga örn avverkningar, som verkställts
å berörda skogar före den nya lagens trädande i kraft, de nuvarande
bestämmelserna böra gälla. Denna grundsats innebär å ena sidan, att någon
skyldighet att vidtaga åtgärder till återväxtens betryggande efter sådan
avverkning icke förefinnes. Å andra sidan följer därav, att, örn överträdelse
av sistnämnda bestämmelser vid avverkningen ägt rum, överträdelsen skall
straffas enligt samma bestämmelser även efter nya lagens ikraftträdande.

2) Äro utsyning och stämpling, som verkställts enligt 1915 års förordning
gällande vid nya lagens ikraftträdande, torde utsyningens och stämplingens
giltighet ej genom nya lagen böra rubbas. Detsamma torde ock böra gälla
i fråga örn tillstånd till avverkning för skogsmarks uppodling samt föreskrifter
örn överhållande av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning,
som lämnats enligt 1915 års förordning.

Överträdas eller eftersättas föreskrifter, som meddelats enligt 1915 års förordning,
bör denna tillämpas.

Jämlikt 19 § skogsvårdslagen jämförd nied 7 § 2 mom. samma lag samt
enligt 9 § 3 mom. lappmarkslagen må giltighetstiden för avverkningstillstånd,
sorn enligt nämnda lagar meddelas, bestämmas till högst fem år. I anslutning
härtill torde böra föreskrivas, att avverkning på grund av utsyning,
som verkställts enligt 1915 års förordning och gäller vid nya lagens ikraftträdande,
ej må utföras senare än fem år efter utsyningen.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

9

3) Därest skada, som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen eller 16 § lappmarkslagen,
uppkommit å nu ifrågavarande skog före nya lagens ikraftträdande,
torde enligt allmänna regler vad i skogsvårdslagen eller lappmarkslagen
stadgas örn skyldighet att efter skadan vidtaga åtgärder för återväxtens
betryggande ej böra vinna tillämpning.

4) En del av de bestämmelser i 1915 års förordning, som enligt vad förut
nämnts böra förlänas fortsatt giltighet efter nya lagens ikraftträdande, förutsätta
vidtagande av vissa åtgärder av skogsstatstjänsteman eller annan
befattningshavare vid skogsstaten. Därjämte förutsättes i förordningen, att
vid utförande av odlingsföretag, vartill tillstånd enligt lagen meddelats, vissa
åtgärder skola utföras av skogsstatstjänsteman eller genom dennes försorg.
Nu angivna åtgärder torde, sedan den nya lagen trätt i kraft och uppsikten
över de skogar varom nu är fråga övertagits av vederbörande skogsvårdsstyrelser,
lämpligen böra ankomma å dem. Vad angår beslagtagande av virke,
som kan dömas förbrutet, synes dock befogenhet att vidtaga sådan åtgärd
böra tillkomma jämväl hos skogsvårdsstyrelserna anställda befattningshavare
med skoglig utbildning.

Enligt 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift
skall sådan avgift icke erläggas för virke, som avverkats å kronohemman och
krononybyggen, beträffande vilka 1915 års förordning äger tillämpning.
Denna bestämmelse torde böra upphävas i samband med att ifrågavarande
skogar införas under respektive skogsvårdslagen och 1932 års lappmarkslag
och ställas under vederbörande skogsvårdsstyrelses tillsyn.

Att ett genomförande av den nu förordade lagstiftningen kommer att medföra
behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län torde vara uppenbart. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen
icke är avsedd att träda i kraft förrän den 1 januari 1940, och då
det i riksstaten upptagna anslaget till skogsvårdens befrämjande avser medelsåtgången
under det kalenderår, vars senare hälft ingår i det budgetår,
för vilket medel anvisas, inträder behovet av ökade anslag först budgetåret
1940/41. Till följd härav lärer anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande.
De av skogsvårdsstyrelserna verkställda beräkningarna torde
emellertid kunna godtagas såsom ägnade att giva en i huvudsak riktig föreställning
angående de ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna, som bliva av
behovet påkallade. Möjligen torde någon jämkning nedåt av de ifrågasatta
beloppen befinnas genomförbar. Någon indragning av personal vid domänverket
synes icke kunna ske i samband med den ändrade lagstiftningen
rörande ifrågavarande skogar. För närvarande anvisas å riksstaten årligen
medel såsom ersättning till statens domäners fond för utgifter för tillsyn å
kronohemmans skogar. I 1939 års statsverksproposition har under punkt
180 i nionde huvudtiteln för ändamålet äskats 18,400 kronor. Efter den nu
föreslagna lagstiftningens genomförande torde anslaget för berörda ändamål
kunna väsentligt nedsättas.»

Lagrådet bar lämnat lagförslagen utan erinran.

bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Xr 34

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

Deri föreslagna lagstiftningen avser införande av ändrade bestämmelser
rörande skogsvården för de skogar å kronohemman och krononybyggen under
stadgad åborätt i de sex norra länen, i fråga örn vilka nu tillämpas 1915 års
förordning angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden. Detta utgör en fortsättning på det
arbete, som under senare år bedrivits i syfte att sammanföra bestämmelserna
rörande vården av landets skogar under de mera allmänt gällande skogslagarna.
Såsom departementschefen anfört torde det vara mest ändamålsenligt,
att de regler, som i allmänhet gälla beträffande skogsvården och skogshushållningen
för enskilda skogar i de landsdelar, varest nyssnämnda skogar
äro belägna, vinna tillämpning även på dem. Någon ändring i åbons rätt i
fråga om skogen avses icke. Utskottet finner sålunda det föreliggande förslaget
att införa ifrågavarande skogar under skogsvårdslagen och 1932 års
lappmarkslag alltefter deras belägenhet i trakter, där den ena eller den andra
lagen gäller, vara välbetänkt.

Under åberopande av det anförda och då de särskilda bestämmelserna i
författningsförslagen icke heller föranleda någon Utskottets erinran, hemställer
utskottet,

att riksdagen må bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 21 mars 1939.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Granath, Alfred Andersson, Mannerskantz,
Lindbärg, Anderberg, Bror Nilsson och Gottfrid Karlsson samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Uddenberg, Hedlund i Häste,
Gustafson i Vimmerby, Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön, Hilding och Persson i
Grytterud.

397543. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.