Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1939 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
bekämpande av mul- och klövsjuka.

(2:a avd.)

Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 22 av herr Bondeson m. fl. och II: 51 av herr Liedberg m. fl., lika
lydande, vari anhållits, att riksdagen i skrivelse till Konungen ville hemställa
om skyndsam utredning och förslag örn åtgärder i syfte att befordra arbetet
för att förhindra spridandet av mul- och klövsjukan och för att lindra följderna
av sjukdomen ävensom för att säkerställa djurägarna mot förluster,
som direkt eller indirekt föranledas av sjukdomen, bl. a. så att kostnaderna
för sådan desinfektion, som åvilar djurägare i samband med sjukdomen, gäldas
av statsmedel till den del, som de icke kunna täckas genom statsunderstödd
försäkring; samt

2) 1:32 av herr Löfvander m. fl. och 11:68 av herr Pettersson i Dahl
m. fl., lika lydande, vari hemställts, att riksdagen beslutar, att alla av det allmänna
vid nu pågående och kommande epizooti påbjudna desinfektionsåtgärder,
företagna för att bekämpa smittsam krealurssjukdom, måtte bekostas
av statsmedel samt att en allmän översyn av epizootilagen måtte komma
till stånd, varvid även ett förslag om obligatorisk försäkring mot smittsamma
kreaturssjukdomar måtte övervägas.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa framställningar, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande huvud författningar, som ligga till grund för bekämpandet av
mul- och klövsjukan, äro följande:

1. lagen den 12 april 1935 (nr 105) örn bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilagen);

2. kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående
bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, ändrad genom kungörelserna
nr 545 och 665/1938;

3. kungörelsen den 21 juli 1938 (nr 536) angående skyddsområde vid utbrott
av mul- och klövsjuka m. m., ändrad genom kungörelsen nr 710/1938;

4. kungörelsen den 7 december 1929 (nr 371) med vissa föreskrifter rörande
inskränkningar i tillträde till ladugård, stall eller annat laun, där kreatur
eller foder förvaras.

Härjämte lia dels medicinalstyrelsen i cirkulär till veterinärerna och dels
länsstyrelserna genom länskungörelser meddelat åtskilliga föreskrifter i
ämnet.

Mul- och klövsjukan innefattas vidare i kungörelsen den 26 juli 1926 (nr
389) örn allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot för Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 10 sami. Nr 25 —26. 1

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

luster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar, ändrad genom kungörelsen
nr 164/1932.

Redogörelse för mul- och klövsjukans utbredning under år 1938 t. o. m.
januari 1939, grundad på en promemoria i ämnet från medicinalstyrelsen.
Epizootien hade sitt ursprung i Frankrike och spred sig därifrån till Danmark
under försommaren 1938, först till Sönderjylland och så över till Själland.
Det första sjukdomsfallet i Sverige inträffade i maj 1938 i Skåne,
Borrby socken. Nästa fall rapporterades i augusti, ett i södra Skåne och ett
i trakten av Eslöv. Den 2 september upptäcktes sjukdomen ha angripit den
stora avelsdjursbesättningen å Klågerups gård i Hyby socken av Malmöhus
län. Härifrån tyckes farsoten under september och oktober ha spritt sig åt
flera håll, till ett 60 å 70-tal besättningar. I motsats till övriga smittade besättningar
blev Klågerupsbesättningen på grund av dess stora värde icke nedslaktad.
Sedan farsoten i oktober fått hastig och stor spridning på Själland,
inträffade närmare ett 30-tal fall i Hälsingborgstrakten. Före oktober månads
utgång hade farsoten angripit 25 besättningar i Kristianstads län och 8
i Hallands län. Redan i oktober undantogos 10 gårdar från nedslaktningen
på grund av besättningarnas storlek och avelsvärde. Under första hälften av
november hade sjukdomen fått så omfattande utbredning att medicinalstyrelsen
den 17 i samma månad övergav nedslaktningsmetoden och i stället
förordnade om allmän isolering av sjukdomsfallen i vissa delar av Malmöhus
och Kristianstads län. Samtidigt meddelade medicinalstyrelsen föreskrifter
örn att resande från Danmark till Malmö, Hälsingborg och Landskrona,
med hänsyn till faran för spridning av mul- och klövsjuka, skulle
omedelbart efter landstigningen underkasta sig vissa desinfektionsåtgärder.

Bekämpandet av farsoten inriktades därefter på att begränsa sjukdomsutbrotten
till omförmälda isoleringsområden av Malmöhus och Kristianstads
län. I detta syfte upprättades en riksspärrgräns, över vilken transport av
klövbärande djur och delar av sådana, hästar, fodermedel m. m. förbjöds
utan särskilt tillstånd. Denna gräns gick efter en linje, som följde Kristianstads
länsgräns mot Blekinge och Kronobergs län samt länsgränsen mot Halland
till sjön Lygnern, där gränslinjen drogs genom Fjärås socken till
Kattegatt.

Trots vidtagna försiktighetsågärder spred sig farsoten uppåt landet. Till
den 15 december hade sjukdomsutbrott rapporterats i samtliga landskap
inom Götaland och i Södermanland inom Svealand. Farsoten kulminerade
omkring den 10 december och har sedan dess varit stadd i en bestämd tillbakagång.

Inom samtliga landskap med undantag av Skåne har nedslaktningsförfarandet
tillgripits i alla fall förutom två i Hallands län och ett i Skaraborgs
län. Dessa undantag betingades av att det gällde stora besättningar och gårdar
med sådant läge att isolering ansågs möjlig.

Antalet på grund av mul- och klövsjuka isolerade kreatursbesättningar
intill den 15 februari 1939 utgjorde cirka 5,700, omfattande cirka 145,000
nötkreatur och cirka 132,000 svin. Vid utgången av januari 1939 hade därjämte
på statens bekostnad nedslaktats 888 besättningar med tillhopa 19,217

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

3

nötkreatur och 20,985 svin. Ersättningarna för dessa djur, sedan betalning
för användbart kött och hudar frånräknats, uppgingo till 10,281,379
kronor.

Till en början ersattes med statsmedel icke blott nedslaktade djur utan även
vidtagna desinfektionsåtgärder. I brev den 9 december 1938 förklarade emellertid
Kungl. Majit, att endast J/4 av desinfektionskoslnaderna författningsenligt
kunde bestridas av statsmedel, vadan djurägarna ha att själva vidkännas
återstoden av samma kostnader. Desinfektionskostnaderna ha beräknats
uppgå till 3 å 4 °/o av totalkostnaderna vid inlösen av nedslaktade djur och
till 18 å 20 kronor i medeltal per djur. Verkställd undersökning har givit
vid handen, att knappt 40 % av de djurägare, vilkas besättningar angripits
av mul- och klövsjukan, i förtid skyddat sig genom statsunderstödd försäkring
enligt 1926 års kungörelse och att de, som icke tagit sådan försäkring,
i regel äro de mindre besättningarnas ägare.

De verkningar, som mul- och klövsjukan medfört inom besättningarna
inom isoleringsområdet, kunna ännu icke helt överblickas, enär de flesta
framträda först en eller två månader efter sjukdomsutbrottet och sedan det
akuta stadiet övervunnits. Emellertid har medicinalstyrelsen undersökt förlusterna
inom 300 besättningar med sammanlagt 10,663 nötkreatur över två
års ålder. Inom dessa besättningar ha 178 djur dött och 312 måst slaktas
på grund av följdsjukdomar. Förlustprocenten är sålunda 4.6. Härtill komma
betydande förluster genom minskad mjölkproduktion. De skador, som
insjuknade djur mest drabbas av, äro hjärtlidande, liggsår samt led- och
juveråkommor. Sjukdomen medför en tydlig nedsättning av resistensen
mot andra infektioner, framförallt mot de vanligare varbildande bakterierna.

Vissa uppgifter rörande mul- och klövsjukan år 1938 t. o. m. januari 1939,
meddelade från medicinalstyrelsen.

Län

Nötkreatur

Svin

Antal ned-slaktade
besätt-ningar

Statens

ersättnings-

summa

Kronor

Total
antal
i länet

Antal

ned-

slaktade

Total
antal
i länet

Antal

ned-

slaktade

Södermanland...........

123,784

14

37,553

8

1

6,705

Östergötland............

183,268

142

69,625

52

4

64,590

Jönköping..............

162,493

146

64,281

39

12

48,105

Kronoberg..............

113,053

136

57,804

86

17

49,665 i

,

Kalmar ................

168,886

189

66,292

63

10

69,457

Gotland................

46,127

20

30,539

8

1

8,050

Blekinge................

57,151

128

32,478

75

10

84,073

Kristianstad ............

181,792

2,990

203,425

3,743

181

1,526,884

Malmöhus..............

248,432

10,442

242,796

12,318

413

5,788,622

Halland................

120,254

3,516

89,105

3,992

149

1,981,131

Göteborgs och Bohus ....

92,612

398

43,306

49

19

193,725

Älvsborg................

198,582

433

86,218

176

21

199,835

Skaraborg ..............

228,718

663

102,659

376

50

260,537

Summa

1,925,152

19,217

1,126,111

20,985

888

10,281,379

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

Vissa uppgifter om den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot muloch
klövsjuka, införskaffade från vederbörande försäkringsanstalter. Denna
försäkringsverksamhet omhänderhaves av försäkringsbolaget för smittsamma
husdjurssjukdomar, Stockholm, skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening,
Malmö, Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening,
Lund, och Älvsborgs m. fl. läns häst- och nötkreatursförsäkringsbolag
(ömsesidigt), Vänersborg.

Enligt gällande bestämmelser utgår statsbidrag till försäkringsrörelsen dels
med belopp, motsvarande hälften av den del av utdebiteringsbeliovet mellan
30 och 60 öre för 100 kronors försäkringssumma, som återstår, sedan ränteavkastning,
säkerhetstillägg och reservfond disponerats i viss utsträckning,
och dels med belopp, motsvarande tre fjärdedelar av det på liknande sätt
beräknade utdebiteringsbehovet utöver 60 öre.

Ar 1937 — det senaste år för vilket fullständiga uppgifter äro tillgängliga
•— uppgick antalet försäkrade djur till 102,165 nötkreatur och 67,715 svin
eller sammanlagt 169,880 djur. Till jämförelse antecknas från jordbruksräkningen
år 1932, att inom Göta- och Svealand redovisades 2,467,214
nötkreatur och 1,429,243 svin. Av dessa djur voro sålunda cirka 4 procent
nötkreatur och cirka 5 procent svin försäkrade. Försäkringssumman för de
år 1937 försäkrade djuren var 61,118,000 kronor, därav för mjölkförluster

23.283.000 kronor. Försäkringsanstalternas årsinkomster för 1937 utgjorde
129,080 kronor, därav 74,733 kronor premieavgifter, medan årsutgifterna
stannade vid 43,521 kronor, därav 3,698 kronor skadeersättningar. Försäkringsrörelsen
visade ett årsöverskott å 85,558 kronor. Vid årets sint voro

1.201.000 kronor fonderade. Premiesatserna utgjorde, för Malmöhus län 18
öre, för Kristianstads län 14 öre och för övriga län vanligen 10 öre, allt för
100 kronors försäkringssumma. Under 5-årsperioden 1933—1937 inflöto inkomster
å tillhopa 726,000 kronor, därav 518,000 kronor premieavgifter; utgifterna
stannade samtidigt vid 270,000 kronor, därav 29,000 kronor skadeersättningar.
Slutligen må meddelas, att försäkringsbeståndet ökades under
år 1938 till 1,261,076 djur, fördelade på 808,210 nötkreatur och 452,866
svin. Försäkringssumman för dessa djur utgjorde cirka 488 miljoner kronor.
Vid ingången av år 1939 beräknas försäkringsstocken lia på grund av
förhandstecknade försäkringar ökat till cirka 1.55 milj. djur, därav 1 milj.
nötkreatur och 0.55 milj. svin, motsvarande cirka 40 procent resp. 38 procent
av hela beståndet nötkreatur och svin i Göta- och Svealand. I Skåne torde
därmed i det närmaste samtliga djur vara försäkrade. Den totala försäkringssumman
beräknas samtidigt lia stigit till cirka 600 milj. kronor. Premiesatserna
lia höjts till 25 öre för Malmöhus län, 20 öre för Kristianstads
län och 20—10 öre för övriga län.

Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har den 3 februari 1939
såsom sakkunniga att inom departementet verkställa utredning och avgiva
förslag rörande nya bestämmelser för bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar
samt för den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot
förluster till följd av sådana sjukdomar tillkallat landshövdingen E. A. Bes -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

5

kow, tillika ordförande, generaldirektören J. A. Höjer, professorn H. G. Magnusson,
hovrättsrådet B. A. Fallenius, t. f. byråchefen S. Jerion, sekreteraren
hos Malmöhus läns hushållningssällskap B. T. Lanke och lantbrukaren Hj.
Nilsson i Marielund.

Såsom direktiv för de sålunda tillkallade sakkunniga har departementschefen
anfört följande:

»De grundläggande bestämmelserna angående bekämpandet av de smittsamma
husdjurssjukdomarna äro upptagna i epizootilagen den 12 april 1935
(nr 105). I denna angivas, förutom de sjukdomar som falla under lagen, de
viktigaste allmänna åligganden, som i händelse av utbrott av sådan sjukdom
åvila djurägarna och veterinärerna samt länsstyrelse och medicinalstyrelsen,
vilka myndigheter närmast skola handhava kampen mot epizootierna. I lagen
upptagas ock de mera betydelsefulla befogenheter, som tillkomma djurägarna
och myndigheterna. I en särskild kungörelse den 12 april 1935 (nr
106) ha närmare föreskrifter angående bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar
meddelats. I denna lämnas de föreskrifter i ämnet, som ha
större allmängiltighet, varjämte i densamma upptagits de bestämmelser, som
reglera djurägarnas rätt till ersättning till följd av kostnader och förluster
i anledning av ifrågavarande sjukdomar. Vid lagstiftningens tillkomst förutsattes,
att de mera detaljerade föreskrifterna, vilka antingen vore av veterinärmedicinsk
art eller hade mera lokal betoning, skulle utfärdas av länsstyrelserna
efter samråd med medicinalstyrelsen.

Enligt de bestämmelser, som gälla beträffande djurägares rätt att erhålla ersättning,
skall han i ett flertal hänseenden utfå ersättning endast i den mån
han icke kunnat täcka sina kostnader eller förluster genom försäkring med
bidrag av statsmedel. De närmare bestämmelserna angående sådan försäkring
finnas upptagna i kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 389) örn allmänna
grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar.

Under den nu pågående häftiga mul- och klövsjukeepizootien i södra och
mellersta Sverige lia vissa brister framträtt i fråga om de bestämmelser, som
gälla för sjukdomens motverkande samt för fördelningen av kostnaderna
för bekämpandet mellan staten oell djurägaren. Ett flertal framställningar
rörande ändring i sistberörda bestämmelser lia från skilda håll inkommit;
särskilt lia dessa framställningar gällt frågan vilkendera, staten eller djurägaren,
som bör bära kostnaderna för föreskrivna smittreningsåtgärder. Vissa
brister lia även kommit till synes i fråga örn organiserandet av sjukdomens
bekämpande.

Med hänsyn till de brister, som sålunda uppmärksammats, anser jag, att
en utredning bör komma till stånd i syfte att söka finna utvägar att skapa
en bättre ordning vid kampen mot nini- och klövsjukan. I sammanhang härmed
bör även, där så synes erforderligt, sättet för motverkande av övriga i
epizootilagen upptagna smittsamma husdjurssjukdomar upptagas till övervägande.

Erfarenheten under den nu pågående imil- och klövsjukeepizootien har visat,
att den dualism i ledningen av kampen mot sjukdomen, som den nuvarade
lagstiftningens bestämmelser föranleda, icke är lycklig. Under utredningen
bör därför övervägas huruvida icke bestämmelser böra meddelas,
som möjliggöra tillskapandet av eif särskilt organ, som vid svårare epizootier
såsom imil- och kleis sjuka kan träda i funktion för att övertaga ledningen av
kampen mot sjukdomen.

Vidare torde böra uppdragas de huvudsakliga riktlinjerna för bekämpandet
av sjukdomen. Härvid bör beaktas vilka åtgärder, som böra företagas till

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

förhindrande av smittspridning. Undersökas bör, huruvida de nu tillämpade
reglerna rörande områdes och gårdars avspärrande samt beträffande inskränkning
i transporter av olika slag liro lämpligt utformade. Det torde
kunna ifrågasättas, om icke vissa förenklingar kunna ske. De under pågående
epizooti anordnade bevakningarna lia dragit väsentliga kostnader. Med
hänsyn härtill synes böra övervägas, i vad mån dylika bevakningar äro erforderliga
eller kunna förbilligas.

Under utredningsarbetet torde särskild uppmärksamhet böra ägnas frågan
om desinfektion. Kostnaderna för smittreningsåtgärderna lia i varje fäll
under epizootiens tidigare skede till följd av det sätt varpå åtgärderna genomförts
stigit till belopp, vilka icke stå i rimlig proportion till den uppnådda
effekten. Det bör därför undersökas i vad mån en förenkling och ett
förbilligande även av ifrågavarande åtgärder kunna ske utan att åtgärdernas
effektivitet eftersättes. Att dessa åtgärder icke nu organiserats rationellt torde
framgå därav att det inträffat, att t. ex. vid desinfektion av djurstallar dessas
väggar och tak underkastats en noggrann desinfektion genom besprutning
med kalk och andra smittreningsmedel, under det att andra utrymmen såsom
foderskullar, som stått i direkt förbindelse med stallarna och som dagligen
beträtts av djurskötarna, icke underkastats någon desinfektion utan att
likväl effekten ansetts därigenom ha förminskats.

Under den nu pågående epizootien synas brister lia förefunnits i fråga om
den materiel av olika slag som erfordrats i sammanhang med sjukdomens bekämpande.
Sålunda torde anordningarna för transport av djur till slakterierna
till en början icke lia varit tillfredsställande. Frågan örn på vad sätt anskaffandet
av sådan material lämpligen bör ske torde böra utredas. Härvid
bör övervägas, huruvida icke ett nedbringande av kostnaderna kan ske genom
en viss centralisering av anskaffningen. Då tillräcklig tillgång på serum är av
största betydelse för ifrågavarande sjukdoms bekämpande, bör förslag till
säkerställande av serumtillvcrkningen framläggas. Därjämte torde böra verkställas
utredning rörande på vad sätt lämpliga arbetskrafter, som erfordras
för t. ex. desinfektion och gravgrävning, därest nedslaktning bör ifrågakomma,
skola vid utbrott av epizooti bäst kunna anskaffas.

Vid utredningsarbetet bör även uppmärksammas frågan huruvida de i den
vanliga veterinärpraktiken arbetande veterinärerna med hänsyn till smittrisken
böra anlitas vid bekämpandet av mul- och klövsjukan. Vilka möjligheter,
som förefinnas att för denna uppgift anlita särskilda veterinärer, böra
undersökas och i den mån så kan ske plan uppskisseras för särskilda veterinärers
användande. Förslag bör jämväl utarbetas till de grunder, efter vilka
ersättning bör utgå till veterinärer och desinfektörer, som deltaga i kampen
mot epizootierna.

Även i andra än nu berörda hänseenden torde de gällande bestämmelserna
rörande epizootierna, sedda mot bakgrunden av nu vunnen erfarenhet på
ifrågavarande område, vara i behov av omarbetning och förtydligande. Där
så finnes vara förhållandet böra förslag givetvis framläggas. Under utredningen
bör tillika utarbetas förslag till de författningar och föreskrifter, som
i skilda hänseenden erfordras i anledning av de resultat, vartill utredningen
kommit.

Vad angår frågan örn ersättning till djurägare för skada och förlust till följd
av smittsamma husdjurssjukdomar intar den nuvarande lagstiftningen i stor
utsträckning den ståndpunkten, att endast i den mån försäkring i den statsunderstödda
försäkringsverksamheten icke kunnat erhållas staten skall träda
hjälpande emellan. Försäkringen är emellertid en helt frivillig åtgärd från
djurägarens sida, och djurägarna synas endast i förhållandevis ringa omfattning
ha begagnat denna möjlighet att skydda sig mot kostnader och förluster.
Till följd härav ha högst betydade ekonomiska krav kommit att ställas på

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

7

jordbrukarna i de trakter, som hemsökts av epizootien, utan att dessa i regel
varit beredda att möta desamma. Under epizootiens fortgång har därför i den
allmänna diskussionen upptagits spörsmålet, huruvida icke en statsunderstödd
obligatorisk försäkring bör komma till stånd. Jag anser att denna fråga bör
göras till föremål för utredning. Med hänsyn till den belastning å jordbruket
som en dylik försäkring skulle innebära torde böra övervägas, i vad mån det
kan anses skäligt, att staten lämnar något större bidrag än nu är förhållandet
till försäkringsverksamheten. Vid nu förordade utredning bör undersökas, i
vilka delar av landet denna försäkringsform bör komma till användning.
Uppenbart är, att, därest densamma skall bliva effektiv, den icke kan begränsas
till endast de sydligare delarna, som först och häftigast utsättas för muloch
klövsjukans härjningar. Uppmärksamhet bör även ägnas frågan, vilka
kostnader och förluster, som böra täckas av försäkringen. De nu gällande föreskrifterna
angående djurägares rätt till ersättning för arbetskraft, som han
ställer till förfogande för bekämpandet av sjukdom, varom nu är fråga, synas
icke leda till tillfredsställande resultat och dessa föreskrifter torde därför böra
tagas under omprövning. Ur flera synpunkter kan det förefalla önskvärt, att
försäkringen omfattar all skada och förlust till följd av de smittsamma husdjurssjukdomarna.
Skulle detta av ekonomiska, försäkringstekniska eller
andra skäl icke anses lämpligt, bör förslag framläggas rörande den omfattning
i vilken staten bör deltaga i täckandet av dessa kostnader och förluster,
övervägas bör härvid, huruvida icke staten i så fall bör i större utsträckning
än nu gälda kostnaderna för smittreningsåtgärderna med hänsyn till att dessa
huvudsakligen ha till syfte förhindrande av sjukdomarnas vidare spridning
och sålunda icke för djurägare, vars djur redan drabbats av sjukdom, äro av
någon större betydelse. Kostnader för övriga åtgärder, som förekomma i samband
med bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar, synas mera vara
den enskilde djurägarens angelägenhet.

önskvärt är, att under utredningen jämväl utarbetas förslag till bestämmelser
rörande den omfattning, vari staten bör ersätta kostnader och förluster
till följd av ifrågavarande sjukdomar under den förutsättningen att statsunderstödd
obligatorisk försäkring icke kommer till stånd.

I samband med de nu omförmälda spörsmålen torde även böra till utredning
upptagas frågan om inrättande av en anstalt, där forskning rörande muloch
klövsjukan kan bedrivas. Med hänsyn till kostnaderna m. m. bör härvid
undersökas möjligheterna att i samarbete med t. ex. Danmark få en sådan
anstalt till stånd.»

Enligt vad utskottet erfarit lia de sakkuniga fått i uppdrag att skyndsamt
utreda, vilka belopp som av statsmedel i anledning av den nu pågående
mul- och klövsjukeepizootien guldits eller kunna beräknas på grund
av den omfattning epizootien hittills haft skola komma att gäldas för smiltreningsåtgärder
dels i de fall då nedslagning av kreatursbesättningarna
ägt runi och dels i de fall då besättningarna isolerats. Därjämte skall snarast
utredas, vilka kostnader statsverket åsamkats därigenom att under den
pågående epizootien utbetalningar för smittreningsåtgärder ägt rinn utöver
vad gällande författningar medgiva. De sakkunniga lia därefter att så
snart ske kan framlägga förslag till de åtgärder, som de sakkunniga i anledning
av denna utredning finna påkallade.

Den mul- och klövsjukeepizooti, sorn utbröt under sommaren 19118 och alltjämt
härjar i vårt land, bär förorsakat stora skador och förluster för såväl
djurägarna sorn slaten. Enligt de här ovan meddelade; uppgifterna hade

Utskottet.

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

epizootien intill början av februari 1939 angripit tillhopa cirka 6,600 kreatursbesättningar,
omfattande 164,000 nötkreatur och 153,000 svin. Vid samma
tidpunkt uppgingo statens ersättningar för nedslaktade djur — cirka

19,000 nötkreatur och 21,000 svin — till omkring 10.3 miljoner kronor.
Dessutom hade staten åsamkats betydande utgifter för desinfektionsoch
isoleringsåtgärder. Härtill komma de stora förluster, som drabbat vederbörande
djurägare.

Den 3 februari 1939 har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
tillkallat sakkunniga att inom departementet verkställa utredning och avgiva
förslag rörande nya bestämmelser för bekämpandet av smittsamma
husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda försäkringsverksamheten
mot förluster till följd av sådana sjukdomar.

I de föreliggande motionerna har påtalats, att under den pågående muloch
klövsjukeepizootien framträtt allvarliga brister ej blott i hithörande bestämmelser
utan ock i organiserandet av kampen mot sjukdomen.

Uppenbarligen är det av största vikt, att allt göres för att förhindra muloch
klövsjukans inträngande och spridande i landet och att därför ifrågakommande
åtgärder, nedslagning, isolering, desinfektion m. m., organiseras
och genomföras planmässigt. Sjukdomens skadeverkningar i form av djuröd!
mjölkförluster m. m. liksom kostnaderna för isolering och desinfektion
böra regleras med beaktande av både djurägarnas och det allmännas berättigade
intressen. Angeläget är ock, att försäkringsverksamhetens utformning
blir ändamålsenlig, vare sig försäkringen ordnas såsom frivillig eller obligatorisk.

Den numera igångsatta sakkunnigutredningen synes inbegripa såväl ovanberörda
som övriga i föreliggande motioner upptagna spörsmål. Detta gäller
även yrkandet i motionerna I: 32 och II: 68, att riksdagen måtte besluta,
att kostnaderna för de under pågående epizooti redan vidtagna desinfektionsåtgärderna
skola helt bestridas av statsmedel. De sakkunnigas förslag i denna
fråga torde vara att förvänta så skyndsamt att frågan kan prövas före innevarande
riksdags avslutande.

Under åberopande av det anförda finner utskottet icke anledning att nu
föreslå någon riksdagens åtgärd på grund av de i ämnet väckta motionerna.

Utskottet får alltså hemställa,

dels att de likalydande motionerna 1:22 och 11:51 må
anses besvarade med vad utskottet här ovan anfört,

dels ock att de likalydande motionerna 1:32 och 11:68
ävenledes må anses besvarade med vad utskottet här ovan
anfört.

Stockholm den 3 mars 1939.

På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

9

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Granath, Tjällgren, Alfred Andersson,
Gabrielsson, Hansson, Anderberg och Gottfrid Karlsson samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Uddenberg, Hedlund i Häste,
Gustafson i Vimmerby, Carlström, Casenberg, Ericsson i Sörsjön och Lundbom.

Reservationer

av herrar Sederholm och Casenberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 10 sami.

Nr 25—26.

2

7*ir v''