Bankoutskottets utlåtande Nr 57-
1
Nr 57.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1939 kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om förfogande över utländska betalningsmedel
m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
(valutalag).
I en till riksdagen avlåten, den 5 maj 1939 dagtecknad proposition nr 290,
som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel
m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
(valutalag).
Berörda lagförslag är såsom bilaga fogat vid detta utlåtande.
I propositionen lämnas till en början redogörelse för det föreliggande ärendets
förberedande handläggning inom finansdepartementet. Härav framgår,
bland annat, att ett författningsutkast, benämnt 1939 års sakkunnigförslag,
genom remiss underställts olika myndigheter. Härefter har inom departementet
utarbetats förslag till valutalag, i propositionen betecknat såsom departements
förslaget.
Departementschefens yttrande.
Departementschefen har till stöd för det föreliggande lagförslaget anfört
följande allmänna motivering:
»Såsom med styrka framhållits i de yttranden som avgivits över sakkunnigförslaget,
bör en reglering av valutahandeln icke ifrågakomma i andra
fall, än då de olägenheter, som en sådan reglering även vid en försiktig tilllämpning
måste medföra, framstå såsom ett mindre ont än de verkningar,
som utvecklingen på valutamarknaden skulle erhålla, örn regleringen icke
genomfördes. Till grund för bedömandet av föreliggande lagstiftningsfråga
bör därför läggas en diskussion av den sannolika valutautvecklingen i olika
krislägen, betydelsen av denna utveckling för det svenska folkhushållet samt
möjligheterna att utan tillgripande av en reglering behärska valutasituationen,
i den mån den utvecklas i för landet ogynnsam riktning.
Valutautvecklingen i olika krislägen.
Att man, för den händelse Sverige skulle indragas i krig, har att räkna
med risk för en omfattande kapitalutströmning, trots att den allmänna
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 8 sami. Nr 57.
I
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
politiska situationen då otvivelaktigt skulle starkt begränsa möjligheterna till
en överföring av tillgångar till utlandet, får anses ställt utom diskussion. Riksbankens
stora innehav av främmande valutor skulle i ett dylikt läge icke utgöra
tillräckligt skydd mot en sådan utveckling. Dessa tillgodohavanden
motsvaras i mycket betydande utsträckning av kortfristiga skulder till banker
och enskilda, vilket betyder, att de snabbt kunna undandragas riksbankens
disposition. Därtill kommer, att kapitalrörelserna i ett krigsläge knappast
i högre grad påverkas av riksbankens tekniska möjligheter att någon
tid framåt försvara valutan. En kapitalutströmning vid krig kan väntas inträda
med sådan snabbhet, att den kan förebyggas endast genom omedelbara
motåtgärder.
Örn Sverige skulle omedelbart hotas av krig, har man sannolikt
att räkna med i allt väsentligt samma valutautveckling som i händelse av
krig. Det vore alltför optimistiskt att tro, att de grupper, som vid ett
krigsutbrott kunna befaras vilja överföra sina tillgångar i guld eller främmande
valutor, skulle handla väsentligt annorlunda, då krigsfara föreligger.
De åtgärder på valutamarknaden, som anses böra ifrågakomma vid krig,
måste därför med samma rätt få vidtagas, när riket befinner sig i omedelbar
krigsfara.
För den händelse krigsfaran allmänt uppfattas som verklig, synes den av
anförda skäl utgöra tillräcklig anledning till ingripanden i valutahandeln, så
snart tecken till kapitalutströmning börja visa sig. Uppfattningarna om krigsfarans
aktualitet måste emellertid vara växlande; redan ett krig mellan europeiska
makter, i vilket Sverige icke synes löpa omedelbar fara att bliva indraget,
kan tänkas utlösa sådana farhågor beträffande deli framtida utvecklingen,
att en omfattande kapitalutströmning från Sverige kommer till stånd.
En sådan av krig mellan främmande makter orsakad kapitalutströmning
måste anses ställa samma valutapolitiska problem,
som möta vid krig eller omedelbar krigsfara för Sverige. Icke heller på denna
punkt torde delade meningar behöva råda. Örn ett krig mellan främmande
makter utlöser panikartade företeelser på den svenska marknaden,
får detta anses tyda på att farhågorna för att även Sverige skall indragas i
krig ha full aktualitet.
Jag vill i detta sammanhang även beröra risken för en omfattande kapitalutströmning
från Sverige utan bakgrund i ett europeiskt
krig. Örn den än icke kan helt avvisas, är den dock otvivelaktigt
att anse såsom åtminstone för närvarande mycket ringa. Såsom i det följande
erinras, föreligga i stället vissa förutsättningar för en kapitalinströmning
till Sverige. Då de sannolika utvecklingstendenserna utom landet i händelse
av bibehållen fred sålunda snarast tala för en haussespekulation i svenska
kronor, är det tydligen icke stor anledning att under samma förutsättning
räkna med möjligheten av kapitalutströmning. Till en annan slutsats torde
man kunna komma, endast om man räknar med risk för en primär inflation
i Sverige, ett alternativ som här kan lämnas åsido.
Den enighet, som i stor utsträckning föreligger rörande behovet av ingri -
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
3
panden i vissa lägen mot en utströmning av kapital ur landet, möter icke,
då man kommer till det andra slag av risker, som förslaget till valutalag tar
i sikte, alltså möjligheten av en skadlig kapitalinströmning till vårt land.
Detta torde, av yttrandena över förslaget att döma, hänga samman med
att de olika möjligheter, som innefattas under uttrycket svår penningkris,
icke blivit närmare preciserade. Att en dylik inströmning av kapital
måste utgöra en ganska osannolik eventualitet, för den händelse Sverige befunne
sig i krig eller hotades av en omedelbar krigsfara, behöver knappast
framhållas. Däremot kan icke den möjligheten avvisas, att krig mellan
andra makter eller krigsfara, som icke omedelbart synes
beröra vårt land, skulle kunna skapa ett sådant läge på valutamarknaden,
att främmande kapital i icke önskvärd utsträckning söker sig
till Sverige.
Den svenska kronan torde för närvarande allmänt betraktas såsom en relativt
stark valuta både på grund av att riksbanken redovisar betydande
utländska tillgodohavanden, på vilka betalningsbalansens utveckling icke
hittills övat tryck, och med tanke på den relativt stabila prisutvecklingen
inom landet. Under sådana förhållanden kan den uppfattningen vinna spridning,
att en höjning av den svenska kronans värde mot andra valutor är blott
en tidsfråga. Tillräckligt stora belopp äro för närvarande spekulativt engagerade
på den internationella penningmarknaden, för att en för svenska förhållanden
mycket omfattande kapitalinströmning till landet skall kunna komma
till stånd. Jag återkommer i det följande till de olägenheter med vilka
en sådan utveckling skulle vara förbunden. Här må blott påpekas, att dessa
olägenheter komma att göra sig gällande, även örn kapitalinströmningen på
grund av den politiska situationens utveckling eller av andra skäl snabbt
skulle vändas i sin motsats. Om den väntade höjningen av den svenska kronans
värde blivit verklighet, upphävas icke därav förorsakade förluster genom
en påföljande sänkning vid en eventuell utströmning av flyktkapitalet.
Valutautvecklingens betydelse för folkhushållet.
Det torde vara obehövligt att utförligare behandla vådorna av en omfattande
kapitalutströmning när landet befinner sig i krig eller omedelbar krigsfara.
Att landets utländska tillgodohavanden i ett sådant läge måste skyddas
för att, såvitt möjligt, användas till tryggande av varuförsörjningen samt
att de i samma syfte böra i nödvändig utsträckning sta till statsmakternas
förfogande, erkännes av alla. Såsom närmare utvecklats i den protokollet
bifogade promemorian om behovet av valutapolitisk krigsberedskap
(bil. D) kunna emellertid återverkningarna på folkhushållet av en omfattande
kapitalutströmning i rent penningpolitiskt hänseende bliva sådana,
att motåtgärder äro påkallade, även örn man bortser från behovet att
skydda varuförsörjningen.
Vid en betydande kapitalinströmning måste verkningarna ses mot bakgrunden
av penningpolitikens utformning. Innan jag går vidare, torde jag
därför få i korthet erinra örn de av statsmakterna godtagna riktlinjerna för
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
den svenska penningpolitiken. Den teoretiska behandlingen av valutafrågan
i nyssnämnda promemoria utgår från två krav: relativt stabil prisnivå och
såvitt möjligt oförändrade växelkurser. I stark förenkling återge dessa krav
två grundläggande önskemål, vilka i en krigssituation sannolikt aldrig kunna
samtidigt tillgodoses och även vart för sig blott i begränsad utsträckning
kunna uppfyllas. Jag torde vid anmälan av förslag till maximiprislag
få anledning att utförligare behandla frågan om prisutvecklingen och prispolitiken
i händelse av krig. Här må blott framhållas, att en av riktpunkterna
för penningpolitiken vid krig eller krigsfara måste bliva att med minsta
möjliga förlust för exporten till följd av en reduktion av exportvalutornas
värde så effektivt som möjligt begränsa de utländska prisrörelsernas återverkan
på den svenska marknaden.
De olägenheter av en omfattande kapitalinströmning till Sverige, som
i detta sammanhang kräva beaktande, sammanhänga främst därmed, att
kapitalimporten mäste allvarligt försvåra genomförandet av en penningpolitik
efter angivna linjer, närmast till följd av de betydande förlustrisker,
varmed en sådan politik under angivna förhållanden blir förbunden. Redan
till följd av en stark prisstegring utomlands även om denna icke utlöser
några kapitalrörelser av betydelse, ställas statsmakterna inför en
svårbedömd avvägning mellan prisstegring på hemmamarknaden och reduktion
av värdet på expoitvalutorna. Konflikten skärpes, i den mån kapital
strömmar till landet, eftersom valutan då kommer att utsättas för ett dubbelt
tryck och dessutom förlustriskerna för Sverige ökas, i samma mån som
landets utländska tillgodohavanden tillväxa. Hur valet i en konfliktsituation
bör träffas, beror på omständigheterna i det särskilda fallet. Enklast
ställer sig valet, om valutafördelningen är sådan, att staten får bära den
övervägande delen av förlusten vid en för prisstabilisering nödvändig växelkursförändring,
men det får icke förbises, att statens förlust vid en sänkning
av de utländska växelkurserna efter en omfattande kapitalinströmning
till landet, såsom framhållits i den tidigare åberopade promemorian, är en
förlust för hela folkhushållet.
Möjligheter att behärska valutautvecklingen.
Riksbankens möjligheter att med traditionella medel behärska en kapitalutströmning,
föranledd av krig eller krigsfara, äro begränsade. En höjning
av räntesatserna, en skärpning av kraven på bankernas reserver och
direkta överenskommelser med de större bankerna om kreditrestriktioner
de åtgärder som närmast komma i fråga — behöva icke frånkännas värde,
men måste i det förutsatta läget anses avgjort otillräckliga. Ett kraftigare
medel vore en så betydande höjning av de utländska valutornas notering,
att innehavare av svenskt kapital hölles tillbaka genom förlustrisken.
Utvägen torde i denna form endast ha ett teoretiskt intresse.
Gynnsammare te sig möjligheterna vid kapitalinströmning. I sitt yttrande
över sakkunnigförslaget ha bankofullmäktige erinrat om olika sätt att
fran riksbankens sida dämpa en sådan rörelse på valutamarknaden. Även
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
5
fullmäktige synas emellertid räkna med att de traditionella medlen vid en
kapitalimport i samband med krigsfara kunna visa sig otillräckliga. Om
detta är fallet eller ej, torde i väsentlig grad bli beroende på huruvida man
är beredd till en kraftig sänkning av de utländska växelkurserna. En vägning
av nackdelarna vid en sådan sänkning kan ge till resultat, att valutareglering
är att föredraga.
Slutsatser.
Det anförda leder närmast till slutsatsen, att möjligheter till valutareglering
böra föreligga i händelse av kapitalutströmning orsakad av krig och
överhängande krigsfara såväl som av krig mellan främmande makter. För
detta talar icke endast risken för att riksbankens utländska tillgodohavanden
under dessa omständigheter snabbt gå förlorade, om motåtgärder ej
vidtagas, samt de för varuförsörjningen olyckliga konsekvenserna av en sådan
utveckling utan även riksbankens relativa maktlöshet, när det gäller att
med traditionella medel skydda valutareserven.
Vad åter angår en kapitalutströmning utan sammanhang med krig, delar
jag den av, bland andra, fullmäktige i riksbanken framförda åsikten, att en
sådan rörelse på kapitalmarknaden icke för närvarande bör föranleda införandet
av valutareglering.
Svaret blir i någon mån tveksammare, när det gäller frågan om behovet av
valutareglering till skydd mot en av krig mellan främmande makter föranledd
kapitalinströmning. Då emellertid en inströmning av kapital väl kan tänkas
komma till stånd just i de lägen, då den — som i det föregående visats —
måste i särskilt hög grad försvåra en rationell penningpolitik och då därjämte
riksbankens vanliga hjälpmedel kunna befaras visa sig otillräckliga,
anser jag, att man icke bör frånsäga sig möjligheten att med stöd av en allmän
valutalag ingripa reglerande mot en sådan kapitalrörelse. Det finnes
så mycket mindre skäl till detta, som de regleringsåtgärder, som erfordras
för att förhindra att man genom en spekulativ kapitalinströmning försättes
i ett tvångsläge, sannolikt kunna göras relativt enkla och för det enskilda
näringslivet —- med undantag för bankerna -—• föga kännbara.»
Departementschefen har härefter ingått på frågan örn sakliga och
formella förutsättningar för införande av valutareglering
samt lämnat en detaljmotivering till lagförslaget. Beträffande
hithörande spörsmål får utskottet hänvisa till propositionen (sid. 10—20).
Jämväl i fråga om innehållet i övriga till ärendet hörande handlingar tillåter
sig utskottet hänvisa till propositionen.
Slutligen har departementschefen i fråga örn valutalagens tilllä
m p n i n g framhållit följande.
^»När förslaget till valutalag av tidigare angivna skäl ansetts böra utformas
så, att lagen möjliggör åtgärder till förhindrande av såväl kapitalflykt som
kapitalinströmning, har en följd därav blivit, att den i formellt hänseende
lämnar utrymme för en allsidigare och mera genomgripande valutareglering
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
än som i verkligheten kan ifrågakomma; förordnanden enligt lagen böra givetvis
avse att förebygga antingen en utströmning av kapital eller en kapitalimport.
De alternativa tillämpningssätten belysas närmare av de båda vid
protokollet fogade utkasten till valutaförordningar, vilka emellertid även de
i så måtto spegla en längre gående reglering, än man har anledning att räkna
med, som de utarbetats för att belysa lagens tillämpning vid fullständigt
utnyttjande av de möjligheter den ger till ingripande i den ena eller andra
riktningen. Valutalagen bör av naturliga skäl användas endast för att vinna
en eventuellt erforderlig komplettering av vad som står att vinna på andra
vägar och närmast då genom direkta överenskommelser med berörda parter.
Förordnanden enligt lagen torde redan på denna grund få förutsättas föregångna
av förhandlingar.
Vid tillämpning av valutalagen och med stöd av denna meddelade förordnanden
bör man inxåkta sig på att skydda handelns och samfärdselns intressen,
bland annat genom att inom legitima gränser möjliggöra valutasäkringar;
i detta sammanhang må understrykas att valutalagen icke är avsedd
såsom medel för en reglering av utrikeshandeln och sålunda i detta avseende
helt skiljer sig från den lagstiftning som genomförts i vissa andra länder.
Bortsett från att en valutareglering med stöd av lagen under alla förhållanden
måste medföra ett visst formellt tvång behöver och bör den ej vara
till skada för enskildas legitima intressen. Risken för förluster till följd av
riksbankens prissättning på utländska valutor ökas icke genom införandet av
valutareglering, eftersom riksbanken redan nu har en effektiv monopolställning
när det gäller bestämmandet av växelkurserna. Vid förfogande över
enskildas tillgångar skall enligt lagen värdering ske genom en särskild
nämnd.
I lagstiftningens syfte ligger däremot, att den kan utnyttjas till förhindrande
av att enskilda till förlust för det allmänna bereda sig vinster på åtgärder,
som måste vidtagas i hela samhällets intresse, eller till men för rikets
ekonomiska motståndskraft i en krigssituation söka föra sina tillgångar i säkerhet
genom placering utom landet.»
Utskottets yttrande.
Det föreliggande förslaget till valutalag har karaktären av en fullmakt för
Kungl. Maj:t att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga av krig föranledda förhållanden, när riksdagen ej
är samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd
jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret, meddela i lagen närmare angivna
förordnanden om förfogande över utländska betalningsmedel m. m.,
i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnåendet av det mål, som
fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Lagförslaget avser
sålunda att, i den mån under nyss angivna extraordinära förhållanden de
valutapolitiska hjälpmedel, som stå till buds för penningpolitiken, skulle
visa sig otillräckliga, bereda möjlighet för riksbanken att ingripa på valutamarknaden
med tvångsåtgärder för reglering av valutahandeln och kontroll
av betalningsförhållandena med utlandet. Ett fullständigt utnyttjande
av befogenheterna i lagen skulle medgiva ett upphävande av nuvarande fria
valutahandel och fria kapitalrörelser till och från utlandet. Ifrågavaran
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
7
de valutarestriktioner skulle väsentligen hava till syfte att under ovan angivna
förhållanden å ena sidan vid kapitalflykt skydda valutareserven samt
å andra sidan vid kapitalinströmning minska riskerna för en sådan utveckling
på den svenska valuta- och penningmarknaden, som skulle avsevärt försvåra
riksbankens valutavårdande verksamhet. Vad i propositionen anförts
rörande den sannolika valutautvecklingen i olika krislägen, denna utvecklings
betydelse för folkhushållet och möjligheterna att behärska valutasituationen
synes ådagalägga behovet av en lagstiftning på hithörande område.
Utskottet finner välbetänkt, att en valutapolitisk beredskapslagstiftning
kommer till stånd såsom ett led i vår ekonomiska krigsberedskap.
I åtskilliga av de över det remitterade sakkunnigförslaget avgivna yttrandena
hava betänkligheter anförts mot den ifrågasatta lagstiftningen med
hänsyn till de vittgående statliga ingripanden i näringslivets och den enskildes
handlingsfrihet, som skulle kunna företagas med stöd av valutalagen.
Med den avfattning, bestämmelserna om lagens tillämpning erhållit i det
nu föreliggande departementsförslaget, synes emellertid ett missbruk av
fullmakten näppeligen vara att befara. Enligt utskottets mening äro de
sakliga och formella förutsättningar för införande av valutareglering, som
angivas under 1 § av lagförslaget, preciserade på ett tillfredsställande sätt.
I likhet med departementschefen vill utskottet betona, att en reglering av
valutahandeln icke bör ifrågakomma i andra fall, än då de olägenheter,
som en dylik reglering även vid en försiktig tillämpning måste medföra,
framstå såsom ett mindre ont än de verkningar, som utvecklingen på valutamarknaden
skulle erhålla, om regleringen icke genomfördes. Såsom departementschefen
framhållit, bör av naturliga skäl valutalagen användas
endast för att ernå en eventuellt erforderlig komplettering av vad som står
att vinna på andra vägar och närmast då genom direkta överenskommelser
med berörda parter. Med hänsyn härtill och till de av departementschefen
i övrigt gjorda uttalandena rörande valutalagens tillämpning torde
man kunna utgå från att lagen icke kommer att sättas i kraft utan tvingande
skäl samt att dess tillämpning kommer att genomföras under hänsynstagande
till handelns och samfärdselns intressen.
Med stöd av den föreslagna valutalagen skulle, såsom närmare framgår
av propositionen, valutaförordningar kunna utfärdas till förhindrande av
såväl kapitalflykt som kapitalinströmning. Medan några delade meningar
om behovet av åtgärder mot kapitalflykt i stort sett icke synas vara rådande,
hava däremot åtgärder mot kapitalinströmning ansetts vara mindre
påkallade eller knappast erforderliga. I likhet med departementschefen
finner utskottet emellertid icke osannolikt, att under vissa förhållanden
främmande kapital i icke önskvärd omfattning kan komma att placeras i
svenska kronor. De olägenheter, som härigenom skulle kunna åsamkas det
svenska folkhushållet, äro ingående berörda i propositionen och måste anses
vara av den art, att redan på ett tidigt stadium av en sådan utveckling kraftiga
motåtgärder kunna bliva erforderliga. I en dylik situation bör möjlighet
till valutareglering förefinnas. Utskottet finner därför lämpligt, att va
-
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
lutalagen täcker icke blott eventualiteten av en kapitalflykt utan även möjligheten
av kapitalinströmning.
Bankofullmäktige hava i sitt yttrande över sakkunnigförslaget redogjort
för de olika sätt, på vilka ett kapitalinflöde skulle kunna förebyggas och
de skadliga verkningarna därav hindras, utan att valutareglering behövde
tillgripas. I samband härmed hava fullmäktige framfört tanken på att
genom beskattning indraga vinster, som uppkommit genom spekulation i
värdestegring av den svenska valutan. Då en dylik beskattning torde vara
ett verksamt medel till förhindrande av kapitalinströmning och i sin mån
torde kunna medverka till att en valutareglering bleve överflödig, synes den
salunda väckta fragan böra göras till föremål för närmare övervägande.
Vad härefter beträffar de i lagförslaget innefattade föreskrifter, som här
ovan icke särskilt berörts, har utskottet icke funnit anledning till erinran
mot desamma. Utskottet föranledes dock i detta sammanhang uttala, att
det enligt utskottets förmenande skulle framstått såsom mera naturligt att
låta skyldigheten att till inlösen avstå oarbetat guld och guldmynt regleras
genom valutalagen än att, såsom departementschefen förutsatt, guldet skulle
hänföras till sådana förnödenheter, som skulle omfattas av den allmänna
förfogandelagen. Då emellertid ifrågavarande guldinlösen för närvarande
torde sakna nämnvärd praktisk betydelse, framställer utskottet icke något
yrkande på denna punkt.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 25 maj 1939.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Berling, Friggeråker, Sandén, Sundvik,
Swartling, von Horn och Albertsson;
från andra kammaren: herrar Lovén, K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Svedman,
Johansson i Djursnäs, Dahlbäck, Henriksson och Sundberg.
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
9
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden (valutalag).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden åge Konungen, när riksdagen ej
är samlad, i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av det
mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige
i riksgäldskontoret, förordna på sätt nedan närmare stadgas; dockmå
förordnande, som nu sagts, ej meddelas, med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall inom trettio dagar sammanträda.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom
trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången
av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, fall vara för handen, som i
första stycket sägs, äge Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande,
som där avses.
2 §.
I förordnande, som Konungen jämlikt 1 § meddelar, må föreskrivas:
1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill
bemyndigar (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som
innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och
utländska fodringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper,
vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska
värdepapper);
2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper
må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och
föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;
3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till
inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 8 sami. Nr 57. 2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 57.
4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras
till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;
5) att dylika tillgångar icke utan särskilt tillstånd må införas till riket;
6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för
den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning
av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer; och
7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper utan särskilt
tillstånd förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till
valutabank.
Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken
tillkommande befogenheter.
3 §•
Utan hinder av förordnande, varom i 2 § sägs, åge riksbanken meddela
bankaktiebolag eller annan tillstånd att på de villkor riksbanken bestämmer
driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående
med medel för reseändamål.
4 §•
Förordnar Konungen, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar
eller utländska värdepapper skola erbjudas riksbanken eller valutabank till
inlösen, skall, där enighet ej kan vinnas om det värde i utländskt mynt, efter
vilket ersättningen skall beräknas, värdet bestämmas av en nämnd av tre
personer. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, av Konungen,
en av riksbanken och en av handelskamrarna i riket.
Vid inlösen skall omräkning till svenskt mynt ske efter den av riksbanken
vid tidpunkten för beslutet örn inlösen tillämpade köpkursen.
Avdrag må vid inlösen göras för särskilda med inlösningen förbundna utlägg
ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.
5 §•
Där för tillsyn å efterlevnad av förordnande, som Konungen jämlikt 2 §
meddelat, så finnes behövligt, åge Konungen stadga skyldighet att förete
handelsböcker jämte därtill hörande handlingar. Konungen må jämväl i
övrigt meddela erforderliga föreskrifter för förordnandets genomförande
så ock till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka
vinnandet av det med förordnandet avsedda ändamålet.
6 §•
Konungen åge uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av meddelat förordnande.
Bankoutskottets utlåtande Nr 57-
11
Konungen må ock uppdraga åt riksbanken att pröva och avgöra ansökningar
om tillstånd, vartill förordnandet giver anledning, samt att i övrigt
handlägga de ärenden, som föranledas av förordnandet, och vare riksbanken
skyldig ställa sig till efterrättelse av Konungen därutinnan meddelade
särskilda föreskrifter.
7 §•
Den, som på grund av sin befattning med i denna lag avsett ärende erhållit
del av enskildas förhållanden, må ej, i vidare mån än ärendets beskaffenhet
kräver, yppa vad för honom sålunda blivit känt.
8 §•
Har Konungen meddelat förordnande, som i 2 § under 1) sägs, äge riksbanken,
utan hinder av vad i 14 och 16 §§ i lagen den 30 juni 1934 för
Sveriges riksbank är stadgat, köpa och sälja utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper ävensom förmedla köp och
försäljning av dylika tillgångar i den omfattning, som föranledes av förordnandet.
9 §•
För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst straffarbete i två år. Tillika må bestämmelse meddelas
örn förverkande till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller av vederlag därför, så ock om utgivande av däremot
svarande värde.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och gäller tillsvidare till
och med den 31 mars 1940. Förordnande, som meddelats jämlikt denna
lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. I 7 § meddelad föreskrift örn
tystnadsplikt och med stöd av 9 § meddelad bestämmelse rörande överträdelse
av samma föreskrift skola gälla även därefter. I fråga om överträdelse,
som skett under tiden för lagens giltighet, skall jämväl annan med stöd
av 9 § meddelad bestämmelse tillämpas efter nämnda tid.