Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående anordnande av
ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet
emittera vissa obligationer.

I en inom andra kammaren av herr Nyblom väckt motion nr 23, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av lämpligaste
formen för anordnande av ett statens emissionsinstitut med uppgift
att med ensamrätt i landet emittera obligationer för såväl staten, kommunen
och andra offentliga menigheter, sammanslutningar eller inrättningar som
enskilda företag samt om förslag till lagstiftning härom».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

över ifrågavarande motion har utskottet inhämtat yttrande från bankoch
fondinspektionen, som berett styrelsen för svenska bankföreningen tillfälle
att yttra sig i ärendet.

Av dessa yttranden, vilka såsom bilagor A och B fogats vid detta utlåtande,
framgår, att såväl bank- och fondinspektionen som styrelsen för svenska
bankföreningen avstyrkt bifall till motionärens förslag. Beträffande innehållet
i övrigt av de avgivna yttrandena tillåter sig utskottet hänvisa till
nyssnämnda bilagor.

Motionen åsyftar att få till stånd ett statligt emissionsinstitut med ensamrätt
att emittera obligationer för såväl staten, kommunerna och övriga offentliga
menigheter, sammanslutningar eller inrättningar som ock enskilda
företag. Institutet skulle således hava att ombesörja de obligationsemissioner,
som för närvarande ske genom riksgäldskontoret, riksbanken, hypoteksinrättningarna
och bankbolagen m. fl. Huruvida institutet även skulle
handhava placering av utländska obligationer på den svenska marknaden,
framgår ej av motionen. Likaledes är det oklart, örn institutet — vars rättigheter
och skyldigheter förutsättas reglerade genom lag — skulle ikläda sig
garanti för de av detsamma emitterade obligationslånen. Särskilt i betraktande
av att institutet väsentligen motiverats med att behov av klarhet på
denna punkt föreligger under nuvarande förhållanden, skulle en upplysning
i nämnda hänseende i motionen hava varit av intresse.

Utgångspunkten för den föreslagna, synnerligen genomgripande omläggningen
av emissionsverksamhcten är nämligen, att den nuvarande organi Bihang

till riksdagens protokoll 19.19. 8 sami. Nr 49—50. ]

Utskottet.

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

salonen av obligationsmarknaden såtillvida skulle vara otillfredsställande,
som lagstiftning om bankernas ansvarighet för av deni emitterade industriobligationer
saknas. Motionären förfäktar visserligen, att det är en gängse
uppfattning hos allmänheten, att bankerna stå garanti för dessa lån, och
han åberopar åtskilliga omständigheter, som skulle tala för riktigheten av
denna uppfattning. Då emellertid enligt motionärens mening en lagstiftning,
varigenom bankerna skulle åläggas att ansvara för ifrågavarande lån,
skulle av bankerna utnyttjas för ernående av ökat inflytande över näringslivet,
och då vidare bankerna principiellt borde vara förbjudna att syssla
med obligationsemissioner, har motionären ansett den bästa lösningen vara,
att ett statligt emissionsinstitut inrättas.

I sina över motionen avgivna yttranden hava bank- och fondinspektionen
samt styrelsen för svenska bankföreningen påvisat det oriktiga i de antaganden
rörande bankernas befattning med placeringen av industriobligationer,
på vilka motionären uppbyggt sitt yrkande om tillskapande av ett
emissionsinstitut med monopol på all obligationsutgivning. Av dessa yttranden
framgår, bland annat, att bankbolag, som emittera obligationer, icke
ikläda sig eller kunna ikläda sig ansvarighet för dessa obligationer.

Vad beträffar själva huvudfrågan, nämligen förslaget örn inrättande av
ett statligt monopolinstitut för obligationsutgivning, har, såvitt utskottet kunnat
finna, i motionen icke förebragts något verkligt bärande skäl för detta
förslag. Utskottet vill instämma i bank- och fondinspektionens uttalande,
att något allmänt behov av ett dylikt institut icke förefinnes vare sig ur
obligationsköparnas eller ur statens synpunkt. Fastmer torde tillskapandet
av institutet kunna förväntas lända låntagarna till nackdel. Särskilt torde
industriföretagen komma att åsamkas olägenheter, därest bankerna skulle
förbjudas att biträda dem vid deras obligationsupplåning. I anslutning till
de synpunkter, som härutinnan framförts av styrelsen för svenska bankföreningen
(sid. 10), vill utskottet framhålla, att under angivna förutsättning
den långfristiga upplåningen för industrien säkerligen kommer att försvåras
därigenom, att ett statligt emissionsinstitut kan förväntas komma alt
uppställa alltför stränga krav på lånesäkerheten. Låntagarintressena torde
bliva bäst tillgodosedda, örn det system med konkurrens om obligationslånen,
som nu är rådande, får bestå och ytterligare utvecklas. En statens
affärsbank, som har möjlighet att, i den mån behov framträder, utöva en
effektiv konkurrens med övriga bankföretag, torde vara en mera naturlig
utväg för ernående av inflytande på marknaden från det allmännas sida än
den statliga monopolinstitution, som föresvävat motionären.

På grund av det anförda finner utskottet sig böra avstyrka, att den föreliggande
motionen lägges till grund för en framställning till Kungl. Majit om
åtgärder för inrättande av ett statligt institut med ensamrätt att emittera
obligationer.

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

3

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion 11:23 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 maj 1939.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg*, Sandén*, Nilsson i Mölndal, Sundvik,
Swartling, Bodin i Visby och Ohlin;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Paulsen, Andersson i Falkenberg, Gustavson
i Västerås, Osberg, Svedman, Andersson i Munkal jungby* och Wallén.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

l:o) av herrar Swartling, Holmgren och Svedman: mot viss del av utskottets
motivering; samt

2:o) av herr Wallén.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

STYRELSEN FÖR SVENSKA
BANKFÖRENINGEN.

Bilaga A.

Till Kungl. Bank- och Fondinspeklionen.

I.

Vad angår motionen nr 23 om emissionsverksamheten önska vi till en
början betona, att densamma är uppbyggd på ett misstag, nämligen det misstaget
att den gängse uppfattningen skulle vara, att de banker, som tillhandagå
de svenska industriföretagen vid uppläggandet av obligationslån och därvid
till allmänheten utbjuda och försälja obligationerna, skulle vara garanter
för dessa obligationer. Med stöd av den omfattande erfarenhet på obligationsmarknadens
område, som inom bankföreningen finnes företrädd, få vi
förklara, att vi icke funnit någon dylik uppfattning vara rådande. Motionären
har icke antytt, att en motsvarande uppfattning skulle göra sig gällande
i fråga om obligationslån, som bankerna för försäljning till allmänheten
övertaga från svenska staten, svenska kommuner eller utländska stater,
kommuner eller industriföretag, och dock är bankernas emissionsverksamhet
i dessa fall ofta av alldeles enahanda beskaffenhet som i fråga örn
de förstnämnda lånen. Redan en dylik jämförelse borde hava kommit motionären
att inse, att hans påstående icke kunde vara riktigt. Vi skola senare
ingå i en närmare granskning av de skäl, som av motionären anföras för
den av honom påstådda uppfattningen hos allmänheten. Redan nu få vi
emellertid framhålla, att det icke kan förväntas, att vi skola vid detta tillfälle
inlåta oss på en djupgående uttydning av innebörden i de sedvanliga
obligationslånekontrakten och deras olika klausuler, om vilka motionären
fäller omdömet, att de utmärka sig genom en förrädisk formulering. Vi tillbakavisa
i varje fall detta påstående. Bankernas obligationslånekontrakt äro
fastmera klart och hederligt avfattade, ehuruväl det givetvis är en oundviklig
följd av den ganska komplicerade beskaffenheten av de ämnen, varom är
fråga, att den i dylika ting mindre bevandrade kan råka ut för missförstånd.
Helt nyligen har vid Stockholms rådhusrätt avgjorts en rättegång, där hithörande
frågor dryftats. Denna rättegång var anhängiggjord av Förvaltningsaktiebolaget
Dala i likvidation, till vilket herr Torsten Kreuger överfört
en post obligationer i Högbroforsens Industri Aktiebolag, mot Aktiebolaget
Svenska Handelsbanken. Banken har till tryck befordrat samtliga protokollen
i målet, och vi få härmed överlämna ett exemplar därav. Med påpekande
av att rådhusrätten enhälligt godkänt den av banken hävdade tolkningen
av det omtvistade lånekontraktet tillåta vi oss att hänvisa till den
av banken till stöd för sin tolkning åberopade utredningen. Ett kortfattat
framläggande av de synpunkter, som vi anse riktiga, återfinnes i det av
bankdirektörerna Brundell, Killander och Arfwedson avgivna utlåtandet (sid.
621 o. f.).

Till stöd för sitt förslag örn inrättande av ett statligt monopolföretag för
emission av obligationer anför motionären bl. a., att till bankernas verksamhet
näppeligen hör emitterandet av obligationslån. Det är oss veterligt
första gången en dylik uppfattning gjorts gällande. I stället förhåller det sig
så, att denna rörelsegren av såväl statsmakterna som näringslivet och all -

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

5

mänheten alltid betraktats såsom ett naturligt, praktiskt taget ofrånkomligt led
i bankverksamheten. Att förhållandet är sådant har jämväl tydligt nog erhållit
uttryck i banklagstiftningen. Vi hänvisa till innehållet i 44 och 45 §§
i lagen om bankrörelse.

Förslaget i motionen om inrättande av ett statens emissionsinstitut med
uppgift att med ensamrätt i landet emittera obligationer motiveras genom
anmärkningar mot de rådande förhållandena i följande hänseenden:

l:o) Bankernas befattning med industrilånen säkerställer icke en sådan
sakkunnig och objektiv prövning av lånesäkerheterna, som erfordras för att
de sparmedel, vilka investeras i obligationer, skola erhålla nödig trygghet
mot förlustrisk.

2:o) Bankerna åtaga sig icke garanti för av dem emitterade obligationers
godhet och tillvarataga ej heller i övrigt obligationsinnehavarnas intressen
på ett för dem tillfredsställande sätt.

3:o) Den ersättning, som bankerna betinga sig för sin medverkan vid
obligationsemissioner, står icke i rimlig proportion till bankernas däremot
svarande prestationer.

Innan vi närmare ingå på dessa anmärkningar skola vi framlägga några
allmänna synpunkter på det nuvarande systemet och dess funktionerande,
därvid vi främst taga hänsyn till obligationslån för industri- och kommunikationsföretag,
eftersom det ju är dylika lån, som med motionärens argumentering
åsyftas. Beträffande de tre av en obligationslåneemission berörda
parterna, nämligen låntagaren, långivaren-obligationsköparen och den emitterande
banken, är följande att beakta:

a) Låntagarens intresse är att med anlitande av de realsäkerheter, han kan
erbjuda, erhålla ett för längre tid — vanligen 20—30 år — bundet lån med
en fix ränta för hela lånetiden och successiv amortering av lånebeloppet under
denna tid. Med lånet avses sålunda dels att under lånetiden bereda låntagaren
säkerhet mot den vid kortfristiga krediter föreliggande risken av
att en åtstramning på penningmarknaden eller ett försämrat konjunkturläge
kan medföra behov av hastigare återbetalning än enligt lånets amorteringsplan,
och dels att eliminera risken av ökade kostnader genom räntestegring
under lånetiden. Denna form för näringslivets kapitalförsörjning har
som bekant under den gångna industriella expansionsperioden varit ett utomordentligt
viktigt och värdefullt stöd för möjliggörande av den för vårt land
så betydelsefulla industriella utvecklingen.

b) Långivaren-obligationsköparen å andra sidan har sitt intresse koncentrerat
på att dels få en med hänsyn till sin ekonomiska ställning och det
erbjudna hypotekets värde i möjligaste mån riskfri placering och dels kunna
göra sin placering mot en förräntning, som står i skälig relation till det aktuella
ränteläget och den utvecklingstendens, varmed man tror sig kunna
räkna.

c) Den emitterande banken slutligen har att genom en avvägning av låntagarens
och långivarens intressen avgöra, örn och på vilka villkor en emission
kail ifrågakomma. Bankens medverkan förutsätter sålunda i första
liand en prövning av frågan huruvida och till vilket belopp ett lån kan tänkas
med hänsyn till låntagarens ekonomiska läge och säkerhetens art vara
möjligt. I andra hand gäller det att bedöma, vilken förräntning obligationsköparna
kunna antagas vara villiga acceptera för ett lån av ifrågavarande
slag. Båda dessa spörsmål fordra mycket noggranna överväganden och undersökningar
samt en betydande erfarenhet. Även örn banken av naturliga
skäl icke kan åtaga sig juridisk ansvarighet för att lånet under alla omständigheter
skall visa sig riskfritt för köparen, har banken ett utomordentligt
starkt eget intresse av att bedömandet sker med sådan noggrannhet och

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

försiktighet, att förlustrisk icke uppkommer. Eljest råkar banken i första
hand ut för att själva emissionen misslyckas. Men framför allt skulle banken
riskera att förstöra sin good-will på emissionsområdet, om det framdeles
skulle visa sig, att dess bedömande av säkerhetens värde icke varit tillfredsställande.
Lika viktigt är, att en riktig avvägning sker mellan låntagarens intresse
av att erhålla lägsta möjliga ränta och obligationsköparens intresse av
bästa möjliga förräntning. Här kan även en mycket obetydlig felbedömning
betyda ett misslyckande av hela emissionen med därav följande ekonomiska
risker, i vanliga fall för banken själv, men i vissa fall för låntagaren. I vanliga
fall sker en obligationslåneemission så, att banken från låntagaren fast övertager
hela lånet för att därefter för egen räkning och på egen risk utförsälja
obligationerna till allmänheten. I detta fall är det således banken själv, som
tager den ekonomiska risken av att emissionen misslyckas. I undantagsfall
kan det emellertid också förekomma, att banken endast såsom kommissionär
ställer sin organisation till låntagarens förfogande för lånets utplacering på
dennes egen risk.

Vi återgå härefter till behandlingen av de tre av motionären framställda
anmärkningarna mot det nuvarande systemet för obligationslåneemissioner.

l:o) Prövningen av lånesäkerheten.

Gentemot motionären våga vi göra gällande, att de nuvarande formerna för
obligationslåneemissionerna erbjuda starkast möjliga garantier för att prövningen
av lånesäkerheten och låntagarens solvens sker med all tänkbar aktsamhet
och sakkunskap. Vi åberopa härvid följande:

a) Emissionsverksamheten är i huvudsak koncentrerad till ett fåtal större
institut, vilka på grund av beskaffenheten och omfattningen av sin verksamhet
äga den mest ingående erfarenhet och sakkunskap i hithörande frågor,
som överhuvud taget torde kunna åstadkommas.

b) Det emitterande institutet bär så gott som undantagslöst en mycket ingående
och på mångåriga förbindelser med låntagaren grundad kännedom
örn dennes ställning och de erbjudna hypotekens beskaffenhet och värde.

c) De största och för en låneemissions framgång avgörande obligationsköparna
utgöras av försäkringsbolag, sparbanker och dylika större kapitalplacerare,
hos vilka finnes samlad en betydande fond av erfarenhet och
sakkunskap just i fråga örn bedömandet av obligationers värde som placeringsobjekt
på längre sikt.

d) En påtaglig och mycket stark garanti för en försiktig värdebedömning
ligger också däri, att obligationsköparnas intresse härutinnan helt
sammanfaller med den emitterade bankens eget ekonomiska intresse. Detta
gäller icke blott den omedelbara förlustrisk, som för banken föreligger,
därest obligationsköparna finna hypoteket mindre tillfredsställande och
emissionen på denna grund misslyckas. Det gäller i minst lika hög grad i
fråga örn riskbedömningen på längre sikt. Även om nämligen banken icke
ikläder sig något ekonomiskt ansvar för obligationernas godhet under lånetiden,
skulle det, såsom redan erinrats, för banken innebära en så betydande
olägenhet för hela dess emissionsverksamhet, örn lånet framdeles
skulle bli nödlidande på grund av en oförsiktig hypoteksbedömning från
bankens sida, att banken för att icke riskera sin good-will kan nödgas taga
under övervägande att dock skydda lånet och påtaga sig därmed förenad
förlust. Sådana förluster hava bankerna vid åtskilliga tillfällen påtagit
sig.

Med användande av uppgifterna i förefintliga s. k. obligationsböcker
hava vi låtit uppgöra bifogade statistiska sammanställning angående svenska
industri- och kommunikationsföretags till allmänheten emitterade obligationslån
under tiden från och med år 1872 till och med år 1938. För

Bankoutskottets utlåtande Nr 40.

tiden löre år 1872 finnes icke material tillgängligt. Sammanfattningen av
denna statistik visar följande:

Antal lån. Summa kronor.

lån till industriföretag ...................................... 840 2,682.717,000

» » järnvägar och rederier.............................. 177 435,816,760

Summa 1,017 3,118,533,760

Med stöd av den grundliga örn också icke med full säkerhet helt uttömmande
undersökning rörande ifrågavarande obligationslån, som hos banker
på vår anmodan företagits, har det upplysts, att under äldre tid, varmed
vi avse tiden före år 1914, nio industriföretag gått i likvidation eller
konkurs, medan de haft obligationslån utelöpande. Dock hade, enligt vad
som uppgivits, två av dessa företag icke till allmänheten emitterat sina
obligationslån, vilka således icke skola här medräknas. Beträffande ett
tredje företag synes det vara tveksamt, huruvida någon försäljning till allmänheten
förekommit; i varje fall torde denna allmänhet varit begränsad
till ett fåtal företaget närstående personer. Av de nu avsedda övriga sex
företagen hava undersökningarna givit vid handen, att de obligationslån,
vilka fem av företagen utgivit, blivit till fullo guldna. I fråga om det slutligen
återstående företaget, vars obligationslån, uppgående lill 400,000 kronor,
emitterats av en numera icke existerande bank, har det tills vidare ej
varit oss möjligt att erhålla säkra upplysningar. Vissa omständigheter göra
det dock sannolikt, att även detta lån blivit till fullo betalat.

Vad angår tiden från och med år 1914 få vi först till undvikande av missförstånd
påminna därom, att de av Aktiebolaget Kreuger & Toll på den internationella
marknaden och även i Sverige utgivna obligationerna (bonds
och debentures av olika slag) icke höra hit. Dessa obligationer voro icke
säkerställda genom pant i svensk industri. Deras säkerheter, i den mån sådana
voro utlastade, voro internationella.

Efter denna erinran få vi meddela, att, såvitt vi funnit, under tiden från
och med år 1914 intet av bank till allmänheten emitterat obligationslån, utgivet
av svenskt industriföretag, orsakat någon slutlig förlust för obligationshavarna.
Under ifrågavarande kvartsekel har antalet sådana lån uppgått
till 420 och lånens sammanlagda belopp till 2,014,326,000 kronor.

Med hänsyn till det uppseende, som under senare tiden förhållandena kring
Högbroforsens obligationslån åstadkommit, och då det väl kan antagas, att
det just är dessa förhållanden, som givit anledning till en stor del av motionärens
felaktiga påståenden, vilja vi påpeka, att sagda lån av oss uteslutits
ur den statistiska sammanställningen och således icke är medtaget, då vi
låtit undersöka de slutliga resultaten av de av bankerna till allmänheten
emitterade industrilånen. Såsom bekant är det nämligen konstaterat, att
detta lån, som upplagts med visst biträde av Aktiebolaget Målarbanken, icke
blev föremål för någon emission från bankens sida, i det att banken varken
övertog lånet i fast räkning eller åtog sig att för låntagaren sälja lånet i
kommission. Att den liypotcksvärdering, som föregick bankens medverkan
visat sig baserad på helt oriktiga förutsättningar i fråga örn de avgörande
faktorerna, är en fråga, som vi icke här skola inlåta oss på.

De resultat, till vilka vi kommit vid vår undersökning av industrilånen,
synes oss på ett utomordentligt sätt bestyrka vårt uttalande, att rådande .system
för emission av industriens obligationslån är för den obligationsköpande
allmänheten i högsta grad betryggande. Ej minst bör beaktas, alt under
den tid, sorn undersökningen omfattar, inträffat ett pär av de svåraste ekonomiska
kriser, som modern ekonomisk historia känner. Särskilt belysande
för den försiktighet, varmed hypoteksbedömningen skett, är, att t. o. lii.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

1920-talets våldsamma reduktion av alla realvärden kunnat försiggå utan
att aktualisera några förluster på nödlidande obligationslån av ifrågavarande
slag.

Visserligen har såsom redan antytts tillfällen förekommit, då vederbörande
emissionsbank funnit sig böra inskrida för att på sin bekostnad skydda
obligationslån, som blivit nödlidande. Att sådana fall inträffat endast sällan
och avsett i förhållande till emissionsverksamhetens omfattning mycket
ringa belopp är dock säkert. Måhända är det emellertid just den omständigheten,
att ett eller annat dylikt fall kommit till allmänhetens kännedom,
som givit anledning till motionärens antagande, att allmänheten skulle förmena,
att de industriella obligationslånen åtnjöte bankgaranti.

Vad härefter angår de av banker emitterade obligationslån, som utgivits
av kommunikationsföretag, har av de erhållna uppgifterna inhämtats, att å
obligationslån, utgivna av sex järnvägsbolag, uppkommit större eller mindre
förluster för obligationsinnehavarna. Dessa förluster hava i allmänhet aktualiserats
under de allra senaste årtiondena och hava varit en naturlig
konsekvens av det kända förhållandet, att förutsättningarna för järnvägsdriften
förändrats på ett sätt som vid lånens uppläggning icke kunnat förutses.

Det bör tilläggas, att det tillgodoseende av obligationsköparnas intressen,
vilket torde hava genom den verkställda undersökningen blivit nöjaktigt bestyrkt,
kunnat äga rum utan att det lånesökande näringslivets intressen blivit
eftersatta. Tvärtom kan det konstateras, att den svenska industrien
tack vare det sätt, varpå obligationsmarknaden uppbyggts, kunnat taga vår
kapitalmarknad i anspråk för obligationslåneemissioner i en proportionsvis
större omfattning än som torde varit fallet i något annat land. Likaledes
är det odisputabelt, att detta utnyttjande av kapitalmarknaden kunnat ske
till räntesatser, som vid praktiskt taget varje tidpunkt legat på en i förhållande
till det allmänna ränteläget i landet lägre nivå en i något annat land.

2:o) Bankernas ansvar för obligationsemissionerna.

Av det sätt, varpå emissionsverksamheten handhafts, följer, att något behov
av en garanti från de emitterande bankernas sida för industriobligationernas
godhet icke kan anses förefintligt. Den garanti, som må anses behövlig,
finnes i själva verket redan i tillvägagåendet vid emissionerna och
det intresse för en försiktig hypoteksbedömning, som därmed följer.

Dessutom ligger det emellertid i sakens natur, att något sådant garantiansvar
icke kan ifrågakomma. Först och främst skulle ju ett dylikt ansvar
innebära ett jämställande ur säkerhetssynpunkt av obligationerna med av
banken själv mot insättningar utfärdade depositionsbevis. Grunderna för
bestämmandet av räntan å obligationslånen skulle därmed bliva helt undfå
än vad nu är fallet. Vidare skulle — alldeles oavsett frågan om kostnaden
för en sådan garanti -—- ett garantiansvar helt enkelt omöjliggöra en emissionsverksamhet
av någon nämnvärd omfattning, eftersom detta ansvar
skulle medföra en sådan ansvällning av bankernas ansvarsförbindelser, att
de skulle bliva nödsakade att ytterst starkt begränsa emissionerna. Och
slutligen bör, eftersom motionären uttalar såsom tänkbart, att det genom
lagstiftning borde fastslås, »att bank är skyldig ansvara för att ett av den
emitterat obligationslån icke blir nödlidande», påminnas om, att vid 1933
års revision av banklagen blev genom ett tillägg till 51 § stadgat uttryckligt
förbud för bank att ikläda sig ansvarighet för obligationer.

Vad angår påståendet, att de emitterande bankerna icke skulle i erforderlig
mån såsom pantvårdare tillvarataga obligationsinnehavarnas intressen
torde det vara tillräckligt att hänvisa till vad ovan sagts om den faktiska
utvecklingen under alla gångna år, vilken till fullo motiverar den källs -

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

9

la av förtroende, som obligationsköparna otvivelaktigt hysa med avseende
å bankernas emissioner. Beträffande i övrigt bankernas rättigheter och skyldigheter
som pantvårdare hänvisas, såsom redan sagts, till vad fran banksidan
finnes anfört i de bifogade tryckta rättegångsprotokollen.

3:o) Kostnaderna för obligationslåneemissionerna. •

Den ersättning, bankerna betinga sig för sin medverkan vid industri- oell
kommunikationsföretagens obligationslåneemissioner i sådana lall, da de
övertaga obligationerna i fast räkning, uppgår till 2 å 2 /2 /o av lånebeloppet.
Motionären förmenar, att ifrågavarande ersättning icke motsvaras av nagon
skälig prestation från bankernas sida. Denna uppfattning fönader saknåd
av insikt om emissionsverksamhetens funktioner.

Till en början är det ju uppenbart, att bankerna mäste, liksom varje annan
företagare, betinga sig en ersättning för att de ställa sin erfarenhet och
kunskap örn marknaden, sin vidlyftiga och dyrbara organisation samt sitt
arbete till förfogande för lånens planerande och försäljning. Därav foijer,
att en del av den betingade kapitalrabatten utgör ersättning för dessa
tjänster. Det bör bemärkas, att i de fall, då den emitterande banken icke
fast övertager lånet utan endast försäljer detsamma såsom kommissionär at
låntagaren och på dennes risk, kapitalrabatten utgör ersättning endast för
nämnda tjänster och att den för den skull stannar vid en procentsiffra av

högst V2 °/o. „

Vid den normala typen av obligationslåneemissioner -— alitsa sådana dar
banken fast övertager lånet och försäljer detsamma på egen risk utgör
den väsentliga delen av kapitalrabatten ersättning för den risk för kapitalförlust,
som banken påtager sig genom lånets fasta övertagande. För banken
är det som regel varken möjligt eller lämpligt att behålla lånet på längre sikt
i egen portfölj, utan emissionsverksamheten måste baseras på förutsättningen,
att upplagda lån skola kunna på mycket kort sikt utförsäljas. Har då
en felbedömning av det aktuella läget eller utvecklingstendenserna for räntan
skett vid lånets uppläggande, kan banken åsamkas betydande ekonomisk
förlust på emissionen. Erfarenheten visar också, att det kan vara ytterst
obetydliga differenser i uppfattningen örn marknadens villighet eller förmåga
att absorbera ett lån, som föranleder ett misslyckande. Och sådana
misslyckanden lia ingalunda varit alltför sällsynta vare sig t fråga om industrilån
eller statliga eller kommunala emissioner. Att åstadkomma en
verklig utredning härutinnan är svårligen möjligt. I bankkretsar bevaras
emellertid minnen om förluster, av vilka banker drabbats vid obligationslåneemissioner,
då vederbörande missräknat sig på marknadens läge eliel
»atmosfär» eller denna i någon mån ändrats under tiden mellan låneavtalets
avslutande och emissionen.

Den av motionären uttalade uppfattningen, att bankernas kapitalrabatter
vid obligationslåneemissioner icke skulle motsvaras av någon prestation fran
deras sida, är sålunda så långt ifrån riktigt, att det tvärtom förhåller sig
så, att kapitalrabatten måste betecknas som en moderat ersättning för de
tjänster och de risker, bankerna påtaga sig vid emissionerna. Detta framträder
även då man jämför förhållandena i vårt land med utländska förhållanden.
I ledande länder på finanslivets område — England, Frankrike,
Schweiz, Förenta Staterna — liro låntagarnas kostnader för genomforande
av obligationslåneemissioner högre, på sina håll avsevärt högre än i
Sverige.

Det bör slutligen tilläggas, dels alt ersättningen tor banks besvär och ansvar
med förvaring och vård av säkerheter för obligationslån plägar utgå
med V4 promille av säkerheternas nominella belopp samt dels att bank, som
åtager sig att för industri- eller kommunikationsföretags räkning inlösa och

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

redovisa förfallna obligationer och kuponger, plägar härför betinga sig en
provision av V* % av det belopp, som inlöses.

Ett statligt monopolinstitut med de av motionären avsedda uppgifterna
skulle enligt var mening till stor skada för såväl det industriella näringsliv^
som den långivande allmänheten försämra och beskära möjligheterna
tor ifrågavarande emissonsverksamhet. Vi finna det svårt att närmare ingå
på frågan härom men vilja dock framhålla vissa synpunkter.

l:o) Ett dylikt institut skulle med säkerhet starkt beskära de möjligheter
till en smidig anpassning av lånevillkoren efter marknadsläget i varje särskilt
fall, som den nuvarande konkurrensen medför. Även om nämligen i det
särskilda fallet konkurrens om lånets uppläggande icke skulle föreligga, innebar
den omständigheten, att likartade lån emitteras av skilda institut eller
grupper, som sorgfälligt undvika att träda i kontakt med varandra, en garaatl,
, r att emissionsvillkoren så nära som möjligt anpassas efter det
aktuella marknadsläget.

2:°) En synnerligen viktig förutsättning för ett bedömande såväl av frågan
örn eller i vad mån ett obligationslån överhuvud taget bör ifrågakomma som
av villkoren i övrigt för en emission är, att det emitterande institutet äger
en noggrann kännedom örn låntagarens ställning och lämplighet som låntagare.
Denna förutsättning föreligger med det nuvarande systemet därigenom
att den emitterande banken så gott som alltid är låntagarens bankförbmdeise.
Ett fristående ^missionsinstitut skulle däremot icke ha samma
torutsattningar för en riktig avvägning av alla på lånefrågan inverkande omstandigheter.

3:o) Även i fråga om den sida av emissionsverksamheten, som gäller kontakten
med marknaden, böra bankerna med sina vitt utgrenade kontorsnät
aga långt bättre förutsättningar än ett statliga emissionsinstitut att rätt bedöma
laget.

Med åberopande av det anförda få vi vördsamt avstvrka motionärens i
motionen nr 23 gjorda hemställan.

Stockholm den 18 mars 1939.

För Svenska Bankföreningen

Dess styrelse:
HELMER STÉN.

K. Dahlberg.

Bankoutskottets utlåtande Nr 49,

11

Svenska Industri- & traflkförctngs obligations- & förlagslån emitterade av banker

under åren 1872—1988.

Uppgifterna hämtade ur John Håkanssons »Obligationsbok» utgiven år 1900 samt Svenska
Bankföreningens »Svensk Obligationsbok» åren 1911—1938.)

Emissionsår

Industriföretag

Trafikföretag

Summa

Antal

lån

Nom. kr.

Antal

lån

Nom. kr.

Antal

lån

Nom. kr.

1872-1889 ............

25

37,200,000

12

17,645,000

37

54,845,000

1890—1899 ............

87

103,709,000

49

109,791,000

136

213,500,000

1900-1905 ............

123

181,706,000

32

40,360,000

155

222,066,000

1906-1910 ............

86

179,715,000

20

46,844,760

106

226,559,760

1911—1913 ............

99

166,061,000

17

16,525,000

116

182,586,000

420

668,391,000

130

231,166,760

650

899,556,760

1914—1915 ............

27

84,340,000

2

2,100,000

29

86,440,000

1916—1920 ............

104

361,860,000

17

65,432,000

121

427,292,000

1921—1925 ............

60

338,400,000

11

58,400,000

71

396,800,000

1926-1930 ............

123

647,085,000

5

28,352,000

128

675,437,000

1931—1935 ............

55

290,016,000

6

35,397,000

61

325,413,000

1936—1938 ............

51

292,625,000

6

14,970,000

57

307,595,000

420

2,014,326,000

47

204,651,000

467

2,218,977,000

Summa

840

2,682,717,000

177

435,816,760 | 1,017

3,118,533,760

12

Bankoutskottets utlåtande Xr 49.

KUNGL. BANK- OCH FONDINSPEKTIONEN.

Bilaga B.

Till Riksdagens bankoutskott.

I motionen nr 23 bär motionären hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning av lämpligaste formen för anordnande
av ett statens emissionsjnstitut med uppgift att med ensamrätt i landet emittera
obligationer för såväl staten, kommuner och andra offentliga menigheter,
sammanslutningar eller inrättningar som enskilda företag samt örn
förslag till lagstiftning härom.

Den motivering, som motionären lämnat, rör sig i huvudsak om obligationer,
som utfärdats av svenska industriföretag och emitterats av bankbolag.
Sin utgångspunkt för denna motivering har motionären funnit i påståendet,
att »den enskilde sparare, som placerar sina penningar i av bank emitterade
obligationer, gör detta, enär han delar den gängse uppfattningen, att banken
står garanti för obligationen». Motionären anger i främsta rummet såsom
skäl för denna den enskilde spararens uppfattning, att för obligationslånet
»nämligen» finnes en pantsäkerhet, vars värde banken före lånets beviljande
prövat. Denna prövning angives avse att fastslå, att säkerheten är sådan, att
den icke behöver väsentligen rubbas av konjunkturfluktuationer och växlingar
i det låntagande företagets driftresultat. Att icke några sådana störande
omständigheter inträffa, som verkligen sätta säkerhetens värde i fara,
anser motionären just vara den emitterande bankens uppgift att övervaka.
Motionären uppgiver vidare, att banken betraktas såsom ansvarig för att den
icke vid pantvärderingen eller sedermera under lånets löptid åsidosätter
obligationshavamas intressen, och drager härav den slutsatsen, att »detta är
praktiskt detsamma som att banken är garant för obligationslånet». I anslutning
härtill gör motionären det påståendet, att »det är just det förhållandet,
att denna uppfattning om obligationslånens bankgaranterade natur är
allmänt spridd, som gör, att det över huvud taget är möjligt att upplåna
ett så betydande kapital från allmänheten i form av billiga obligationslån
som faktiskt är fallet».

De anförda utdragen ur motionen giva enligt bank- och fondinspektionens
förmenande otvetydigt vid handen, att motionären givit sig in på ett område,
där han saknar den insikt, som måste erfordras för bedömande av det spörsmål,
varom fråga är. För att börja från slutet skall det visserligen icke förnekas,
att det kan finnas en och annan enskild sparare, vilken, enligt vad det
vill synas i likhet med motionären, inlåter sig på obligationsköp i den tron,
att den bank, som tilläventyrs emitterat obligationslånet, även garanterat
lånets bonitet. Men inspektionen vågar det påståendet, att de obligationsköpare,
hos vilka den ojämförligt största delen av utfärdade obligationer placeras
— sparbanker, försäkringsbolag, kassor, stiftelser, inrättningar och enskilda
kapitalplacerare med mera ekonomisk insikt — icke vid sina köp ledas
av någon dylik uppfattning. Dessa kapitalplacerare torde däremot helt
visst, såsom sig bör, fästa det största avseende vid att de beredas tillgång till
erforderliga uppgifter för bedömande av obligationsutfärdarens verksamhet
och de realvärden eller andra värden, varmed obligationslånet är säkerställt.
Det avgörande för dessa kategorier av obligationsköpare är tvivelsutan,
att de vid en självständig prövning av dessa uppgifter och vad för dem

Bankoutskottcts utlåtande Nr 49.

13

eljest är känt, finna att säkerheten för obligationslånet har en sannolik värdebeständighet,
vilken kan beräknas icke påverkas av konjunkturväxlingar i
sådan grad, att obligationerna förlora något av sin fullgodhet. Då en bank
uppträder såsom emittent av ett obligationslån, ser banken såsom sin uppgift
att framskaffa och till eventuella obligationsköpare vidarebefordra erforderliga
och såvitt möjligt fullständiga uppgifter i förutnämnda hänseenden,
därvid hanken, ej minst av eget intresse, utövar en viss granskning av
uppgifternas överensstämmelse med verkliga förhållanden. Men däremot
åtager sig den emitterande banken icke att, såsom motionären gör gällande,
övervaka, »att icke några sådana störande omständigheter inträffa, som verkligen
sätta säkerhetens värde i fara». Motionärens slutledning, att banken
praktiskt taget är att betrakta såsom garant för obligationslånet, är sålunda
redan med hänsyn härtill i grunden felaktig. Därtill kommer en omständighet,
som motionären tydligen förbisett. Gällande banklag innefattar i 51 §
ett lagbud, som uttryckligen förbjuder bankbolag att ikläda sig ansvarighet
för obligationer.

Motionären anger vissa förhållanden, vilka enligt hans mening utgöra anledningar
till att allmänheten skulle hava bibragts uppfattningen om en emitterande
banks ansvar för vederbörande obligationslån. En sådan uppfattning
anser motionären i mycket stor utsträckning vara resultat av bankernas
egen propaganda. Bankerna uppgivas göra stor affär av att de stå såsom
emittcnter av obligationslån, som utbjudas, och vara livligt verksamma för
att skaffa köpare till av dem emitterade obligationer, och de skulle därvid
hänvisa till den trygghet, ett obligationslån erbjöde på grund av att banken
emitterat detsamma. Köparen skulle då självfallet inbilla sig, att banken
på något sätt ansvarade för obligationslånet.

Om bankerna göra propaganda för av dem emitterade obligationer, är däremot
enligt inspektionens förmenande intet att invända. Såsom styrelsen för
svenska bankföreningen i sitt yttrande framhållit, förhåller det sig ju så, att
en bank själv eller jämte annan bank i de flesta fall i första hand och i fast
räkning övertager hela det obligationslån, som blivit upplagt. Att banken sedan
vidtager åtgärder för att avyttra de övertagna obligationerna, ligger i den
av banken bedrivna bankverksamhetens natur. Det är nämligen, i inotsats
till vad motionären vill göra gällande, bankens i gällande banklag, 45 §, medgivna
rätt att, såsom i dylikt fall sker, driva handel med obligationer. En viss
grad av propaganda måste ju för övrigt, huru än emitteringen sker, i obligationsutfärdarens
intresse förutsättas för att få obligationerna utplanterade hos
kapitalplacerare. Örn banken, som ju i första hand inträtt såsom kreditgivare,
härvid framhåller, att den för sin del prövat obligationerna vara goda,
lär väl detta få anses naturligt. I motsatt fall måste man göra gällande, att
banken handlar i ond tro, och detta får förutsättas icke hava varit motionärens
avsikt. Att av en hanks utbjudande av obligationer, som av densamma
emitterats, draga den slutsatsen, att banken iklätt sig ansvar för obligationerna,
lärer på grund av vad sålunda anförts kunna betecknas såsom lättvindigt.
o .

Även andra anledningar till den av motionären påstadda uppfattningen hos
allmänheten ha i motionen angivits. Styrelsen för svenska bankföreningen
har i sitt yttrande vederlagt vad motionären därutinnan anfört, och då föreningsstyrelsens
uttalanden i dessa hänseenden enligt inspektionens mening
äro sakligt riktiga och även höra vara övertygande, har inspektionen ansett
sig icke böna för sin del ytterligare ingå på ett bemötande av vad motionären
i dessa delar anfört.

Alt särskilda lagstiftningsålgärder i vissa fall kunna vara påkallade tor beredande
av skydd åt sparkapital, som söker placering, må villigt medgivas.

11

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

Så Ilar exempelvis skett ifråga om bankrörelse och sparbanksrevisor som ju
huvudsakligen arbetar med sparkapital, och örn det skulle visas, att lagstiftningsåtgärder
till allmänt skydd för kapitalplacering i obligationer verkligen
skulle vara behövliga, bör det givetvis tagas under övervägande, vilka åtgärder
av dylik art som kunna böra vidtagas. Men enligt inspektionens mening
bär i varje fall motionären icke anfört något, som visar att så är förhållandet,
icke ens för de »enskilda sparare», för vilka motionären särskilt ömmar. Om
dessa senare icke själva äga förutsättningar för att pröva och bedöma boniteten
hos de obligationer, på vilkas förvärv de reflektera, eller icke äga tillgång
till sakkunnig hjälp i sådant hänseende, böra de vända sig med sitt lediga
kapital åt annat båll. där sådan mera ingående prövning icke är nödvändig,
t. ex. till sparbankerna eller affärsbankerna för insättning å dessas inlåningsräkningar.
Av vad inspektionen i det föregående anfört framgår, alt
anspråken på kapitalskydd vid obligationsköp, låt vara utan lagstiftning,
måste anses vara väl tillgodosedda därigenom att — man lärer kunna säga
nästan undantagslöst — de. som reflektera på köp av i marknaden tillgängliga
industri- likaväl som trafikobligationer, lätt kunna erhålla tillgång till
av en emitterande bank upprättade prospekt eller andra redogörelser för de
säkerheter m. m., varpå vederbörande obligationer vila. Längre gående kapitalskydd
i förevarande hänseende är enligt inspektionens förmenande icke
behövligt. Erfarenheten från en lång följd av år kan också, såsom framgår
av vad styrelsen för svenska bankföreningen anfört, anses bestyrka, att så är
fallet. Inspektionen bortser här från det särskilt på sistone ofta uppmärksamgjorda
obligationslån, vilket på sin tid utfärdades av Högbroforsens industriaktiebolag,
och beträffande vilket tvist är vid domstol anhängig.

Det kan i detta sammanhang erinras därom, att det förslag till lag om emissionsrörelse
— varmed betecknades yrkesmässigt idkad verksamhet, som avsåge
att inbjuda till aktieteckning eller att utsläppa aktier, vilka tillkommit
vare sig i anledning av aktiebolags bildande eller på grund av ökning av aktiebolags
kapital •— vilket förslag i anledning av ett betänkande av 1917 års
bankkommitté upprättades inom finansdepartementet men sedermera visade
sig icke vara av något förefintligt behov erforderligt, avsåg kapitalskydd allenast
i sådan omfattning, att det vid varje aktieemission, varvid idkare av emissionsrörelse
medverkade, skulle åligga denne att utfärda och för envar, som
det önskade, tillhandahålla ett av en särskilt inrättad tillsynsmyndighet för
offentliggörande godkänt prospekt rörande de aktier, varom fråga vore. I
prospektet skulle finnas angivna de omständigheter, som för allmänheten kunde
anses erforderliga för bedömande av värdet å de aktier, varom fråga vore.

Motionären har åtminstone i förbigående förordat lagstiftning om skyldighet
för bank att ansvara för att av banken emitterade obligationslån icke bliva
nödlidande. Såsom framgår av vad inspektionen redan i det föregående anfört
skulle en dylik lagstiftning införa en princip, vilken skulle stå i direkt
strid mot ett i nuvarande banklag givet lagbud. Den ifrågasatta lagstiftningen
skulle till och med helt undanrycka en viktig del av grunden för nu gällande
banklagstiftning, i så måtto nämligen att bankernas förpliktelser i samband
med obligationsemissioner skulle komma att svälla ut i sådan grad, att ett nytt
system för begränsning av förpliktelserna lärer komma att bliva nödvändigt.
Inspektionen måste därför allvarligt avråda från en lagstiftning av den sålunda
av motionären antydda innebörden.

Motionären finner det enda effektiva botemedlet mot det onda, som lian utmålat,
vara inrättandet av ett statens emissionsinstitut. Av vad inspektionen
redan anfört torde framgå, att något allmänt behov av en dylik anordning ur
obligationsköpares synpunkt icke förefinnes. Ur statens synpunkt kan det
ifrågasatta institutet enligt inspektionens förmenande icke heller anses vara

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

15

påkallat. Särskilt för statens obligationsupplåning, som redan nu kan ske
och understundom även skett utan anlitande av bank såsom emittent — i det
senare fallet dock icke alltid med framgång — skulle institutets inrättande vara
en onödig utbyggnad.

Av sålunda angivna skäl är inspektionen av den meningen, att inrättande
av ett statens emissionsinstitut är varken behövligt, gagnelig! eller i övrigt
önskvärt.

Inspektionen har funnit motionen hava ett visst värde i så måtto, att det
genom dess behandling blir för en godtrogen allmänhet klarlagt, att bankbolag,
som emittera obligationer, icke ikläda sig och icke kunna ikläda sig ansvarighet
för dessa obligationer. I motsats till motionären hävdar inspektionen
emellertid med bestämdhet, att undanröjandet av en eventuellt bland enskilda
sparare förekommande missledd uppfattning i berörda hänseende icke
kan medföra någon som helst förtroendekris beträffande obligationslån.

Inspektionen förmenar, att vad motionären i den förevarande motionen
anfört och hemställt icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

I behandlingen av detta ärende har, förutom undertecknade Lindeberg och
Tondén, den senare föredragande, deltagit biträdande ledamoten Carlborg.

Stockholm den 31 mars 1939.

SVEN J. LINDEBERG.

Albert Tondén.