Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
1
Nr 43.
Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1939 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om revision av pensionsvillkoren
för föreståndare och föreståndarinnor vid
ålderdomshem m. fl. vårdanstalter.
I en inom andra kammaren under nr 19 väckt motion har herr Ericson i
Boxholm hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utredning och förslag till ändring i följande hänseenden av gällande
pensionsbestämmelser för föreståndare och föreståndarinnor vid ålderdomshem
och övriga i motionen angivna vårdanstalter, nämligen höjning av
minimipensionsunderlaget för nämnda befattningshavare från 600 kronor
till 1 200 kronor, sänkning av pensionsåldern för föreståndarinna från 60
till 55 år samt sänkning av antalet tjänstår för hel pension för föreståndarinna
från 30 till 25 år.
Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt kap. VI § 60 mom. 1 d) reglementet för statens pensionsanstalt
tillkommer pensionsrätt i anstalten föreståndare, föreståndarinna och husmoder,
anställd vid av staten, landsting, kommun eller annan samfällighet
anordnad vård av fattiga, sjuka, alkoholister, invalider, barn eller åldringar
eller ock vid stiftelse av allmännyttig natur, vilken övar dylik vård.
Jämlikt § 61 samma reglemente bestämmer pensionsanstalten tjänstepensionsunderlaget
för befattningshavare, varom nu är fråga, dock lägst till
600 kronor. Härvid gäller såsom huvudregel, att pensionsunderlaget skall
utgöra två tredjedelar av avlöningsförmånerna.
Pensionsåldern är jämlikt § 63 för föreståndarinna och husmoder 60 år
samt för föreståndare 65 år.
Enligt § 64 fordras för hel tjänstepension 30 tjänstår för nu ifrågavarande
befattningshavare.
Rätt till genast börjande tjänstepension inträder jämlikt § 66, bland annat,
i det fall, då befattningshavaren, efter att hava uppnått en ålder, som
med högst 5 år understiger pensionsåldern, i följd av försvagad hälsa eller
minskad arbetsförmåga frivilligt avgår eller, där huvudmannen har rätt alt
uppsäga honom, av huvudmannen uppsäges. Pensionen beräknas i dylika
fall efter försäkringstckniska grunder.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 8 sami. Nr 43.
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
Över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statens pensionsanstalt samt statens inspektör för fattigvård
och barnavård, varjämte styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
samt styrelsen för Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund
beretts tillfälle att avgiva yttrande över motionen.
Statens pensionsanstalt har i huvudsak anfört följande:
I motionen föreslås ändring av pensionsbestämmelserna allenast för föreståndare
och föreståndarinnor. Då emellertid arbetsuppgifterna i åtskilliga
fall äro likartade, vare sig befattningshavare vunnit inträde i pensionsanstalten
under benämningen föreståndarinna eller husmoder, och då pensionsbestämmelserna
i båda fallen äro desamma, torde det få förutsättas,
att vad i motionen föreslagits avser jämväl husmödrar. I varje fall kunna
föreståndarinnor och husmödrar svårligen särskiljas i pensionshänseende.
För närvarande äro i pensionsanstalten delaktiga 1 016 föreståndarinnor
och husmödrar (summa tjänstepensionsunderlag omkring 1 220 000 kronor)
samt 75 föreståndare (summa tjänstepensionsunderlag 160 000 kronor). Av
föreståndarinnorna och husmödrarna hava — om å s. k. oreglerade tjänstepensionsunderlag
ifrågakommande pensionsförhöjning inräknas — 791 underlag
av 1 176 kronor, 199 underlag från 1 176 lipp till 3 396 kronor samt
26 underlag, understigande 1 176 kronor. Det lägsta underlaget är praktiskt
taget 1 000 kronor (i ett fall är dock underlaget 970 kronor). Av föreståndarna
hava 72 tjänstepensionsunderlag från 1 350 upp till 5 724 kronor.
Det lägsta för föreståndare förekommande underlaget är 1 176 kronor (för
en befattningshavare).
Av det anförda framgår, att tjänstepensionsunderlagen, vilka enligt de i
pensionsanstaltens reglemente fastställda allmänna grunderna äro bestämda
med hänsyn till avlöningsförmånerna, icke i något fall rönt inverkan av
föreskriften i § 61 av nämnda reglemente om ett lägsta underlag av 600
kronor. Även örn tjänstepensionsunderlagets minimibelopp i enlighet med
motionen skulle höjas till 1 200 kronor, skulle detta icke nämnvärt inverka
på ifrågavarande befattningshavares pensionsförmåner. Effekten därav skulle
nämligen allenast bliva, att — bortsett från förenämnda 26 föreståndarinnor
och husmödrar med något lägre tjänstepensionsunderlag än 1 176 kronor
— de 792 befattningshavare, vilkas underlag nu uppgår till sistnämnda
belopp, .skulle få en underlagsförhöjning av 24 kronor. I betraktande härav
och med hänsyn jämväl till bl. a., att tjänstepensionsunderlaget, med pensionsförhöjning
inberäknad, för samtliga i pensionsanstalten delaktiga barnmorskor
och ett betydande antal sjuksköterskor icke överstiger 1 176 kronor,
kan pensionsanstalten icke finna det påkallat att, med frångående av de
allmänna grunderna för bestämmande av tjänstepensionsunderlag, höja
minimibeloppet för sagda underlag på sätt i motionen föreslagits.
Till stöd för förslaget örn höjning av minimiunderlaget har i motionen
bl. a. anförts, att tjänstepensionsunderlaget för sjuksköterskor i enlighet
med 1936 års riksdags beslut höjts till 1 560 kronor. I avseende härå vill
pensionsanstalten framhålla, att såsom villkor för nämnda pensionsunderlag
för sjuksköterskor i kungl, kungörelsen nr 462/1936 föreskrivits vissa
minimilöneförmåner, vilka icke understiga vad som enligt § 23 mom. 1 av
pensionsanstaltens reglemente motsvarar berörda underlag, samt att, såsom
ovan angivits, tjänstepensionsunderlaget för ett stort antal sjuksköterskor
alltjämt utgör allenast 1 176 kronor, pensionsförhöjning inräknad.
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
3
Beträffande föreståndarinnornas pensionsålder har i motionen föreslagits,
att den skulle sänkas från (50 till 55 år, och såsom motiv för detta förslag
har anförts bl. a., att det torde vara ytterst få, som kunna uppehålla sm
befattning tills de bliva pensionsberättigade. Erfarenheten från pensionsanstaltens
pensioneringsverksamhet synes emellertid icke giva stöd för antagandet,
alt behov av sänkning av pensionsåldern skulle föreligga. Sålunda
hava av de 72 föreståndarinnor och husmödrar, vilka åtnjuta genast börjande
tjänstepension och vilkas pensionsrätt prövats under 10-arsperioden
1929—1938, 61 pensionerats efter uppnådda 60 levnadsår (varav ej mindre
än 25 kvarstått i tjänst efter pensionsåldern under 1/2 år eller längre tid,
nämligen 3 under 1/.,—1 år, 8 under 1—2 år, 1 under 2 3 år, 6 under
3_4 "år, 3 under 4—5 år samt 4 under längsta medgivna tid eller 5 år),
5 hava pensionerats på grund av sjukdom och endast 6 hava begagnat sig
av den i § 66 av reglementet för pensionsanstalten medgivna rätten att tillträda
genast börjande, försäkringstekniskt beräknad tjänstepension vid avgång
på grund av försvagad hälsa eller minskad arbetsförmåga inom 5 år
före pensionsåldern. Då härtill kommer, att den föreslagna sänkningen av
pensionsåldern skulle — bortsett fran kostnaderna för dyrtidstillägg, för
framtida förhöjningar av tjänstepensionsunderlagen samt för nya befattningars
inordnande i pensionsanstalten — medföra en ökning av statens
kostnader för pensioneringen, motsvarande ett kapitalvärde (räntefot 3 /2 %
och dödlighetstabellen R 32) ej understigande 6 000 000 kronor (motsvarande
en genomsnittlig årlig merkostnad av över 200 000 kronor), finner
sig pensionsanstalten böra avstyrka densamma liksom även den i samband
därmed föreslagna sänkningen av det för erhållande av hel tjänstepension
föreskrivna antalet tjänsteår.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård har anfört, bland annat,
följande:
Statens inspektör för fattigvård och barnavård delar motionärens uppfattning
att det nuvarande minimipensionsunderlaget för föreståndarpersonalen
vid ifrågavarande vårdanstalter är alltför lågt och har intet att invända
mot att beloppet genom ändring i gällande pensionsbestämmelser
höjes från 600 till 1 200 kronor. .
Som motionären framhåller, förklarade på sin tid statens fattigvårdsinspektör,
att det vore önskvärt örn pensionsåldern för föreståndarinnorna
kunde sättas till 55 år. Erfarenheten torde ha givit statens fattigvårdsinspektör
rätt i hans uppfattning att pensionsåldern 60 år är för hög för dessa
befattningshavare.
Särskilt vid de mindre anstalterna är arbetet för föreståndarinnor och
husmödrar i hög grad påfrestande och uttömmer i förtid deras krafter. Ej
sällan få de ensamma stå för all vakning o. s. v. Men även vid de större
anstalterna lia föreståndarinnor och husmödrar ett synnerligen krävande
arbete.
Med hänsyn lill såväl dem som intagas å ifrågavarande vårdanstalter som
till föreståndarinnorna och husmödrarna själva förefaller det inspektören
lämpligt, att pensionsåldern för dessa befattningshavare sänkes till 55 år.
Med en dylik sänkning av pensionsåldern bör följa att antalet tjänsteår för
hel pension minskas lill 25 år.
Den i reglementet för statens pensionsanstalt stadgade skillnaden beträffande
pensionsåldern för å ena sidan sjuksköterska, barnmorska, tandskö
-
4 Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
sjukgymnast samt å andra sidan föreståndarinna och husmoder
1 ordalier inspektören icke vara motiverad.
Under hänvisning till vad ovan anförts får statens inspektör för fattigvård
och barnavård tillstyrka bifall till motionen.
Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavård sförbundet har anfört,
bland annat, följande:
Ehuru en ändring beträffande storleken av det i reglementet för statens
pensionsanstalt för föreståndarinnor m. fl. stadgade minimipensionsunderlaget
bOO kronor finge anses sakna egentlig praktisk betydelse, kunde det
anses riktigast, att detsamma anpassades efter numera rådande förhållanden,
och styrelsen ville därför tillstyrka en dylik ändring, därvid dock gränsen
syntes böra sättas icke vid 1 200 utan vid 1 176 kronor.
Beträffande den av motionären föreslagna sänkningen av pensionsåldern
vöre denna fråga i motsats till den förut berörda av stor praktisk räckvidd
saval ur själva vårdarbetets synpunkt som rent ekonomiskt. Om saken
forst betraktades ur arbetets synpunkt, kunde man anse beklagligt, att en
erfaren och inom vårdområdet mognad kraft skulle lämna det aktiva arbetet
sa tidigt som vid 55 års ålder. Det kunde med viss rätt göras gällande
att detta vore ett slöseri med goda arbetskrafter. Å andra sidan — och det
vore ju närmast motionärens synpunkt — kunde det påstås, att arbetet
vöre sa påfrestande att vederbörande redan vid sagda ålder i allmänhet
ej längre orkade med en fullgod prestation, och att det därför såväl ur arbetets
synpunkt som även ur föreståndarinnans egen vore riktigast, att hon
lamnade sin befattning. Motionären hänvisade härvidlag till att sjuksköterskor
hade en pensionsålder av 55 år och ansåge föreståndarinnornas
a.ete. numera vara av den art, att de i avseende på pensionsålder borde
jamstallas med sjuksköterskorna. Denna fråga vore givetvis svår att bedöma.
I själva verket utgjorde befattningarna såsom föreståndarinna eller
husmoder vid ålderdomshem, barnhem och andra i pensionsanstaltens reglemente
asyftade vårdanstalter ingen homogen grupp. Alltefter hemmets art
och storlek ankomme det på föreståndarinnan i högre eller lägre grad att
-hedvid de ledande uppgifterna — även sköta de rena vårduppgifterna
och hushållsarbetet. I själva verket syntes motionärens motivering framför
allt vara tdlämplig på de små ålderdomshemmen och barnhemmen, där det
otta saknades eller vore knappt med biträdande personal och där föreståndarinnan
därför själv kanske nästan ensam finge svara för de alltmera omfa*t3nd.
e vårduppgifterna, vakning m. m. dyl. På de större hemmen syntes
arbetsförhållandena därvidlag vara bättre och motionärens motivering för
en sänkning av pensionsåldern därför mindre bärande. Styrelsen hade sig
icke bekant, huru det härvidlag ställde sig beträffande sjuksköterskor m<m
hade vissa anledningar antaga, att man även i fråga om dem kunde finna
en grupp av befattningar (t. ex. såsom husmödrar på sjukhus), beträffande
vilka en pensionsålder på 60 år skulle vara fullt försvarlig.
Motionären hade icke berört frågan på vad sätt den avsevärda ökning av
pensionskostnaderna hans förslag innebure skulle bestridas. Skulle man vidhalla
den nuvarande fördelningen mellan staten, huvudmännen och beattnmgshavarna,
syntes på samtliga tre parter komma en icke oväsentlig
ökning av utgifterna, vilkens storlek dock vore obekant.
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
5
Det finge vid bedömande av motionärens nu ifrågavarande förslag icke
förbises, att situationen just nu och sannolikt för en ganska lång tid framåt
ur vårdarbetets synpunkt vore olämplig för förslagets förverkligande av den
orsak, att tillgången på kvalificerade arbetskrafter på vårdområdet för närvarande
vore knapp. Den pågående utvidgningen av sjukvården toge i en
ständigt stegrad omfattning de nya generationerna av kvinnlig ungdom i
anspråk. Allvarliga svårigheter för tillgodoseende av sjukvårdens behov bade
visat sig föreligga. Det vore givet, att detta förhållande återverkade på tillgången
på arbetskrafter för ålderdomshem och barnhem m. fl. anstalter,
och fattigvårdsstyrelserna hade nu många gånger svårt att finna kompetenta
föreståndarinnor. Ur denna synpunkt måste det förefalla mindre välbetänkt
att f. n. företaga en generell sänkning av pensionsåldern.
Av det anförda franninge, att beträffande förslaget om sänkning av pensionsåldern
från 60 till 55 år starka skäl kunde anföras både för och emot.
I ett avseende saknades emellertid alldeles upplysningar, nämligen i fråga
om kostnaderna för en dylik ändring och kostnadernas lämpliga fördelning
på olika parter. Styrelsen ansåge det för sin del icke möjligt att taga ställning
till förslaget, innan utredning i dylikt avseende förebragts, och kunde
sålunda f. n. tillstyrka motionärens förslag endast så tillvida, att styrelsen
ville hemställa om utredning angående storleken av de kostnader, som
skulle följa med den föreslagna sänkningen av pensionsåldern och den
lämpliga fördelningen av dessa kostnader.
Denna utredning borde emellertid enligt styrelsens mening omfatta även
kostnaderna för ett mindre långtgående förslag, som likväl skulle kunna i
avsevärd utsträckning tillmötesgå de önskemål, som från flertalet föreståndarinnor
framkommit såsom svar å en av styrelsen gjord förfrågan hos dessa
om en eventuell sänkning av pensionsåldern. Enligt § 66 i reglementet för statens
pensionsanstalt inträdde rätt till genast börjande tjänstepension för föreståndarinna
vid 55 år, örn hon i följd av försvagad hälsa eller minskad arbetsförmåga
frivilligt avginge. Pensionen utginge dock i dylikt fall med lägre belopp,
vilket beräknades med hänsyn till åldern efter försäkringstekniska
grunder, varjämte i de flesta fall en ytterligare avkortning av pensionen måste
följa, enär vederbörande icke hunnit uppnå det föreskrivna antalet tjänstår
(30). Det vöre värdefullt erhålla utredning rörande storleken av de kostnader,
som skulle följa av en sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser, att,
ehuru pensionsåldern bibehölles vid 60 år, det för hel tjänstepension erforderliga
antalet tjänsteår minskades från 30 till 25 år, samt att föreståndarinna
finge rätt att avgå efter fyllda 55 år utan åberopande av särskilda skäl.
Styrelsen för Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund har i avgivet
yttrande tillstyrkt de i motionen föreslagna ändringarna av de nu gällande
pensionsbestämmelserna för nu ifrågavarande befattningshavare.
Vad först angår det i motionen framställda yrkandet örn höjning av mini- Utskottet.
mipensionsunderlaget för föreståndare och föreståndarinnor (husmödrar)
fran 600 kronor till 1 200 kronor, framgår av den verkställda utredningen,
att en dylik höjning skulle i stort sett sakna praktisk betydelse för bestämmande
av pensionsbeloppen. Med hänsyn härtill torde en ändring av här
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 43.
avsedda bestämmelse i reglementet för statens pensionsanstalt kunna utan
olägenhet anstå till en mera allmän översyn av reglementet. Utskottet avstyrker
alltså motionen i nu förevarande del.
Vidkommande härefter förslaget örn en sänkning av pensionsåldern för
föreståndarinna (husmoder) från 60 till 55 år ävensom av antalet tjänstår
för hel pension från 30 till 25 år, lärer det visserligen icke kunna bestridas,
att de arbetsuppgifter, som åligga ifrågavarande anställningshavare, särskilt
inom mindre vårdanstalter, ställa stora krav på personalens fysiska uthållighet
och vigor. Arbetsförhållandena torde dock kunna förväntas bliva
i viss mån förbättrade genom det överförande av kroniskt sjuka och sinnesslöa
eller lindrigt sinnessjuka personer till egentliga sjukvårdsanstalter, som
efter hand i allt större omfattning kommer att äga rum. Statens pensionsanstalt
har vidare upplyst, att erfarenheten hittills från dess pensioneringsverksamhet
icke synts giva stöd för antagandet, att behov av sänkning av
pensionsåldern för ifrågavarande föreståndarinnor (husmödrar) skulle föreligga.
Härtill kommer, att, såsom pensionsanstalten framhållit, en dylik
åtgärd skulle medföra en jämförelsevis betydande ökning av statens kostnader
för pensioneringen. Mot genomförande av en sänkning av pensionsåldern
för ifrågavarande personal talar slutligen den nu rådande och säkerligen
även under den närmaste framtiden bestående bristen på dylik personal.
Erinras må i detta sammanhang, att 1938 års riksdag på framställning
av Kungl. Majit (prop. nr 324) fann erforderligt att för minskande
av de olägenheter, som uppstått genom den förefintliga bristen på statlig
sjuksköterskepersonal, vidtaga särskilda åtgärder genom medgivande av förlängt
anstånd med avsked eller entledigande av dylik personal. I anledning
av vad statens inspektör för fattigvård och barnavård anfört må slutligen
framhållas, att för tandsköterska och sjukgymnast gäller — enligt beslut av
fjolårets riksdag — samma pensionsålder 60 år som för föreståndarinna och
husmoder. På grund av vad nu anförts avstyrker utskottet bifall till motionen
jämväl i nu förevarande del.
Oavsett det nu anförda synes en sänkning av pensionsåldern icke böra,
såsom i motionen föreslås, genomföras för en enstaka grupp av befattningshavare.
Riksdagen har ock under de senare åren ställt sig avvisande mot
förslag om sänkning av gällande pensionsåldrar för olika till statens pensionsanstalt
anslutna befattningshavargrupper. Frågan örn en dylik sänkning
har nämligen ansetts böra upptagas till omprövning endast i samband
med en mera omfattande översyn av pensionsåldrarna för de i anstalten
delaktiga personalgrupperna. I detta sammanhang vill utskottet framhålla,
att det med hänsyn till de direktiv, vilka meddelats de enligt Kungl. Majits
bemyndigande den 17 juni 1938 tillkallade sakkunniga för utredning angående
statens pensionsanstalts fondställning m. m., synes vara att förvänta,
att på grundval av utredningen översyn kommer att företagas beträffande
Bankoutskottets utlåtande Nr 43,
7
vissa av de för pensionsanstalten nu gällande pensioneringsbestämmelserna,
varvid jämväl de i motionen berörda frågorna torde kunna förutsättas bliva
föremål för omprövning.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion II: 19 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 april 1939.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Berling, Friggeråker*, Sandén, Holmström*,
Nilsson i Mölndal, Bjurström och Swartling;
från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Osberg och Svedman.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.