Bankoutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1939 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående ändring i visst
avseende av gällande bestämmelser örn sparbanks utlåningsrörelse.

I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning
hänvisad motion nr 3 har herr Paulsen hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att utredning verkställes angående
lagstiftning om rätt för sparbanker att utlämna krediter utan annan säkerhet
än den, som kan ligga i den kreditsökandes personliga kvalifikationer,
samt att de förslag, vartill utredningen må föranleda, föreläggas riksdagen.

Syftet med motionen framgår av följande utdrag ur densamma:

Sparbankerna hava numera nått en sådan konsolidering och styrka, att
de böra kunna, utan att insättarnas intressen på något sätt äventyras, användas
som hjälpmedel i större utsträckning än tidigare för åstadkommandet
av förbättrade sociala förhållanden. Jag är även övertygad, att sparbankerna
själva med glädje se en sådan utveckling.

Förvisso skulle deras säkerhet icke på något sätt äventyras, därest man i
sparbankslagen inrymde möjlighet för dem att inom vissa gränser utlämna
mindre krediter till mindre bemedlade, för hederlighet, energi och sparsamhet
kända personer utan annan säkerhet än vad kredittagarens egen utfästelse
innebure. Jag benämner i det följande denna kreditform »personkredit».

För att icke säkerhetskraven på sparbankernas penningplaceringar skola
rubbas så, att det äventyrsmoment, som kan ligga i dylika, av mig avsedda
personkrediter, må kunna anses mindre tilltalande, kunde man begränsa
rätten att utlämna dylika krediter till viss procent av den kreditgivande
sparbankens insättarbehållning eller kanske ännu hellre sparbankens egna
fonder; i sistnämnda fallet förslagsvis tio procent av de egna fondernas
samlade belopp.

De svenska sparbankernas egna fonder lära med tillägg av de ökningar,
som komma att ske i samband med årssammanträdena innevarande år,
komma att uppgå till cirka 375 miljoner kronor.

Beloppet av de enskilda personkrediterna torde icke behöva sättas högre
än till 5 000 kronor. I allmänhet lärer väl den person, som önskar en sådan
kredit, icke hava behov av så stort belopp, varför det förefaller mig troligt,
att man kan räkna med ett medeltal örn högst 2 000 kronor för varje sådan
kredit.

Med det tillåtna procenttal av fonderna, som jag förslagsvis angivit, skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 8 sami. Nr 38. 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 38.

alltså införandet av personkrediten betyda, att cirka 18 750 personer kunna
verksamt hjälpas.

Man kan med avseende fäst å sparbanksstyrelsernas egen önskan att undvika
förluster utgå ifrån, att personkrediter icke komma att beviljas andra
än sådana personer, som allmänt gjort sig kända såsom synnerligen pålitliga
och duktiga. Vill man emellertid i säkerhetens intresse ytterligare kringgärda
denna kreditform med säkerhetsföreskrifter, så skulle man kunna
föreskriva skyldighet för vederbörande sparbanksstyrelse att inhämta särskilda
yttranden angående den kreditsökande från en eller flera för vederhäftighet
kända personer i besittning av ingående kännedom om den kreditsökande
och hans kvalifikationer. Jag förutsätter, att dylika krediter icke
må utlämnas till andra personer än de, som äro bosatta inom vederbörande
sparbanks verksamhetsområde.

över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande av
sparbanksinspektionen, varjämte styrelsen för svenska sparbanksföreningen
bereus tillfälle att avgiva yttrande över densamma.

Sparbanksinspektionen har anfört bland annat följande:

Jämlikt bestämmelser i sparbankslagen (26 § tredje stycket) må lån, då
fråga ej är om lån till kommun eller dylik samfällighet eller till annan
sparbank, utlämnas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. 1
lagrummet angivas vidare vissa objekt, som icke alls eller endast i begränsad
utsträckning må godtagas såsom säkerhet för sparbankslån. Sålunda
må mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att mottaga sådan
säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet, som nyss nämnts.
Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må icke utlämnas till högre sammanlagt
belopp än som motsvarar hälften av sparbankens fonder.

Enligt 46 § lagen om bankrörelse må bankaktiebolag icke bevilja kredit,
utan att säkerhet, som av bolaget prövas betryggande, ställes antingen i
fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den,
åt vilken krediten beviljas. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock
enligt särskilda undantagsbestämmelser kredit lämnas utan att säkerhet
ställes, bland annat kortvarig kredit till affärsidkare i och för hans rörelse,
därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för förbindelsens fullgörande
ändock kan anses föreligga.

Nu återgivna stadganden i lagen om bankrörelse tillkommo vid 1933 års
riksdag. Dessförinnan hade regler för banks kreditgivning lämnats i vederbörande
banks av Kungl. Majit fastställda bolagsordning. Nyssnämnda
undantagsstadgande i banklagen överensstämmer i allt väsenligt med det
förslag, som i detta hänseende framlagts av 1924 års bankkommitté i ett
den 17 juni 1927 avgivet betänkande med förslag till lag örn ändring i vissa
delar av lagen örn bankrörelse. Efter vissa allmänna uttalanden angående
reglerande i lagstiftningsväg av bankernas kreditgivning anförde kommittén
beträffande säkerheternas beskaffenhet bland annat följande:

»En av huvudgrundsatserna för bankverksamheten i Sverige har alltid
varit, att kredit icke beviljas, utan att banken får säkerhet för krediten,
vilken säkerhet kan vara antingen realsäkerhet eller namnsäkerhet. Denna
grundsats har för närvarande på det sätt kommit till uttryck, att i de för
bankerna fastställda bolagsordningarna stadgas, att bankens medel icke må,
annat än i vissa undantagsfall, utlämnas på endast ett namn. Denna prim

Bankoutskottets utlåtande Nr 38.

3

cip att säkerhet för kredit skall finnas bör enligt kommitténs mening lagfästas.
Mot anförda, i bolagsordningarna nu förekommande bestämmelse
kan emellertid anmärkas, att densamma såtillvida kräver för litet, att ingen
som helst fordran uppställes på beskaffenheten av den säkerhet, som skall
finnas. Att meddela några i detalj gående stadganden om säkerhetens beskaffenhet
och om dess förhållande, i värde räknat, till kreditbeloppet bör
dock av förut angivna allmänna skäl icke komma i fråga.»

Såsom särskild motivering för den föreslagna undantagsbestämmelsen anförde
de sakkunniga:

»Det har förut nämnts, att den i nuvarande bolagsordningar förekommande
bestämmelsen, att bankens medel icke må utlämnas på endast ett
namn, icke innebär någon fordran i fråga om säkerhetens beskaffenhet. Ett
namn, vilket som helst, utöver gäldenärens, uppfyller ifrågavarande krav.
Detta förhållande gör, att det mycket ofta förekommer, att där en bank
lämnar ett företag kort förlagskredit, banken dessutom kräver och godtager
borgen eller, där växelform användes, växelförpliktelse av personer, som
icke i minsta mån kunna anses öka värdet av bankens fordran. Med tanke
närmast på dylika fall, där fordringens säkerhet uteslutande bedömes efter
säkerheten i den affärsrörelse eller den särskilda affärstransaktion, för vilken
krediten användes, har kommittén upptagit en undantagsbestämmelse, varigenom
det medgives bank att under vissa villkor bevilja kredit, utan att
särskild säkerhet ställes. Att dylik kredit endast bör få förekomma såsom
kredit åt affärsidkare i och för rörelsen ligger i sakens natur. Vidare är
det uppenbart, att fordran på särskild säkerhet endast bör eftergivas i sådana
fall, då det är fråga örn ren förlagskredit av kortvarig natur. Vad
härmed bör förstås beror av förhållandena inom den ifrågavarande näringsgrenen.
Den omständigheten att kravet på särskilt ställd säkerhet uppgives,
innebär icke ett uppgivande av det vid krediter av ifrågavarande slag i och
för sig självklara kravet, att kredittagarens tillgångar skola innebära en
fullgod säkerhet för fordringen. För denna skola således, låt vara indirekt,
finnas reella värden såsom säkerhet, i allmänhet inköpta eller producerade
för just de medel, som banken tillhandahållit. För att banken skall kunna
anses hava fullgod säkerhet för den lämnade krediten måste banken i regel
på något sätt kunna följa företagets ställning under den tid krediten äger
bestånd, t. ex. genom periodiska rapporter eller annan liknande anordning.

Då det givetvis är av synnerlig vikt, att bankerna ej missbruka de medgivna
undantagen från huvudregeln om särskild säkerhet för meddelade
krediter, bör det vara en uppgift för bankinspektionen att tillse, att bankerna
utöva sin rätt härutinnan på ett sätt, som kan anses stå i överensstämmelse
med en sund bankpolitik.»

Inspektionen har ansett sig böra lämna förestående redogörelse för hithörande
lagstiftning på sparbanks- och affärsbanksväsendets områden och
i det senare hänseendet beträffande lagstiftningens tillkomst i syfte att påvisa,
dels att för såväl sparbanks- som affärsbanksväsendet i vart land
gäller och för övrigt alltid gällt såsom en huvudgrundsats, att kredit icke
må beviljas, utan att säkerhet för krediten blivit ställd, dels ock att sparbankerna
i fråga örn säkerhetens beskaffenhet äro bundna av väsentligt
strängare regler än affärsbankerna. Det bör emellertid härutinnan beaktas,
att det förut åberopade undantaget från fordran på ställande av säkerhet,
som medgavs genom 1933 års ändring i lagen örn bankrörelse, a ena sidan,
enligt vad bestämmelsens avfattning och förarbetena till densamma giva
vid handen, icke innebär ett åsidosättande över huvudtaget av säkerhet för

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 38.

krediten utan upprätthåller fordran på att sådan säkerhet skall prövas
vara förefintlig i kredittagarens egna tillgångar, och å andra sidan är tilllämpligt
allenast då det är fråga om kortvarig kredit. Det vill synas, som
om motionären skulle för sparbankerna åsyfta en kreditgivning, som i viss
mån skulle kunna gå än längre än vad motsvarande bestämmelse i banklagen
medgiver för affärsbankernas vidkommande.

En sådan kreditgivning, som motionären avser, fyller givetvis icke de
fordringar på en sund sparbanksverksamhet, som den nu gällande sparbankslagen
uppställt. Motionären har också låtit andra synpunkter vara
avgörande vid framförande av sitt förslag. En så betydelsefull och ur principiell
synpunkt djupgående ändring av sparbankslagens grundsatser, som
den, vartill motionärens förslag sålunda syftat, bör enligt inspektionens
förmenande icke företagas genom en isolerad lagstiftningsåtgärd. Den av
motionären åsyftade utredningen synes därför böra anstå, tills en allmän
översyn av sparbankslagen företages.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har anfört följande:

Vad angår motionen örn ändring i visst avseende av gällande bestämmelser
om sparbanks utlåningsrörelse finner styrelsen, med allt beaktande av
de i motionen framförda synpunkterna, det dock vara förenat nied vissa
betänkligheter att för sparbankernas del bereda möjlighet till utlämnande av
krediter utan annan säkerhet än den som kan ligga i den kreditsökandes
personliga kvalifikationer.

En kreditgivning av det slag, motionären föreslår, skulle medföra, att sparbankerna
bleve nödsakade att uppdela sina kredittagare efter ett bedömande
av deras personliga förmåga att fullgöra ingångna förpliktelser, något som
ej sällan skulle kunna försätta sparbankernas styrelser i obehagliga situationer.

Även örn styrelsen till fullo delar motionärens åsikt om förslagets ideella
innebörd att arbetsamma, hederliga och pålitliga personer skola kunna erhålla
lån utan borgen, får man dock icke förbise den misstämning, som kan
uppstå bland de lånesökande, som måste åläggas att prestera borgen och
vilka efter det nödvändiga urvalet från sparbankens sida lätt kunna komma
att känna sig deklasserade.

Då i detta sammanhang till stöd för motionärens förslag kan erinras därom
att enligt gällande lag affärsbankerna äga rätt att i vissa fall lämna kredit
å blott ett namn, vill emellertid styrelsen framhålla, att denna affärsbankerna
medgivna rätt dock vilar på helt andra förutsättningar än vad som
för sparbankernas del skulle bliva fallet med en liknande kreditgivning.
Den kredit affärsbankerna kunna lämna utan särskild säkerhet är en kortvarig
kredit, varjämte i detta sammanhang uppmärksamheten bör riktas därå
att affärsbankerna på grund av sin organisation lia en helt annan förmåga
att bedöma av dem finansierade kunder samt om dylik tillfällig kredit kan
lämnas utan säkerhet.

Styrelsen tillåter sig för övrigt ifrågasätta, om behov verkligen förefinnes
för en låneform som den föreslagna. Enligt styrelsens erfarenhet torde för
personer med de kvalifikationer, som fordras för att komma i åtnjutande av
vad motionären kallar »personkredit» vanligen icke föreligga några som
helst svårigheter att skafta borgen. En för ordentlighet och ekonomisk vederhäftighet
känd person kan vanligen utan olägenhet anskaffa erforderlig
borgen under det att enligt vad erfarenheten giver vid handen mindre ordentliga
personer esomoftast uppvisa mindre goda borgensnamn.

Bankoutskottets utlåtande Nr 38.

5

Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra erinra därom att i högst få
länder sparbankerna hava större frihet i fråga örn placeringsmöjligheter än
den som vår sparbansklag medgiver, och såvitt styrelsen kunnat inhämta
äro erfarenheterna från de länder, där större frihet lämnats i detta hänseende,
ej ägnade att mana till efterföljd, i följd varav enligt styrelsens mening vid
ett övervägande av frågan om en utvidgning av utlåningsmöjligheterna försiktighet
är av nöden.

Även om styrelsen finner motionens syfte beaktansvärt, anser styrelsen
frågan om en lagändring i förevarande avseende för tidigt väckt och skulle
styrelsen för sin del vilja framhålla lämpligheten av att innan detta spörsmål
upptages till omprövning erfarenheterna från de av riksdagen beslutade
bosättningslånen avvaktas. Styrelsen anser förty att motionen för närvarande
icke bör föranleda till lagändring.

Utskottet delar motionärens uppfattning därom, att det vore önskvärt, utskottet.
att tillfälle kunde beredas arbetsamma, hederliga och pålitliga personer att
genom sparbankerna erhålla lån utan borgen. Syftet med motionärens förslag
måste också enligt utskottets mening anses vara beaktansvärt, särskilt
i betraktande av förslagets starkt framträdande ideella innebörd. Å andra
sidan bör emellertid beaktas, att såsom sparbanksinspektionen framhållit,
ett genomförande av motionärens förslag skulle innebära en ur principiell
synpunkt djupgående ändring av en av de grundsatser, på vilka vårt sparbanksväsende
uppbyggts, nämligen att kredit till enskilda personer må av
sparbank beviljas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Med
hänsyn härtill måste utskottet ställa sig betänksamt mot förslaget. Enligt
utskottets mening är det dessutom i hög grad tveksamt, huruvida en låneform
av den art, som i motionen ifrågasättes, skulle kunna bliva av nämnvärd
praktisk betydelse för tillgodoseende genom sparbankernas försorg av
ett legitimt lånebehov, som ej kan fyllas genom redan förefintliga kreditmöjligheter.
Det måste nämligen förutsättas, att sparbanksstyrelserna, vilka
i sin utlåningsverksamhet hava att med hänsyn till insättarna tillse, att lånesäkerheten
är i möjligaste mån betryggande, måste iakttaga särskild försiktighet
vid beviljande av personkredit utan borgen, vilken kredit väl får
anses vara förenad med jämförelsevis stor förlustrisk. Härtill komma de
svårigheter och olägenheter, vilka på sätt styrelsen för svenska sparbanksföreningen
påvisat torde komma att uppsta i tillämpningen av den föreslagna
låneformen. På grund av vad nu anförts anser sig utskottet icke kunna
förorda någon åtgärd i motionens syfte och får därför hemställa,

att förevarande motion II: 3 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 april 1939.

På bankoulskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 8 sami. Nr 38.

2

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 38.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg*, Friggeråker, Sandén,
Holmström, Nilsson i Mölndal och Sundvik;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Osberg och Svedman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Paulsen, som ansett att utskottets yttrande och hemställan bort
hava följande lydelse:

»Utskottet delar motionärens uppfattning därom, att det vore önskvärt,
att tillfälle kunde beredas arbetsamma, hederliga och pålitliga personer att
genom sparbankerna erhålla lån utan borgen. Syftet med motionärens förslag
måste också enligt utskottets mening anses vara beaktansvärt, särskilt
i betraktande av förslagets starkt framträdande ideella innebörd. Å andra
sidan bör emellertid beaktas, att såsom sparbanksinspektionen framhållit,
ett genomförande av motionärens förslag skulle innebära en ur principiell
synpunkt djupgående ändring av en av de grundsatser, på vilka vårt sparbanksväsende
uppbyggts, nämligen att kredit till enskilda personer må av
sparbank beviljas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Den
betänksamhet, som man med anledning härav kan hysa mot förslaget, torde
emellertid väsentligt minskas med hänsyn till att den ifrågasatta utlåningen
skulle begränsas till att omfatta högst viss del av sparbankens fonder. Även
i andra hänseenden torde det vara möjligt att förhindra, att den nya låneformen
skulle medföra ogynnsamma verkningar på sparbankernas soliditet. På
grund härav och i betraktande av vad i motionen anförts synes enligt utskottets
mening det väckta förslaget böra göras till föremål för närmare
utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 3, må
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning
och förslag i fråga örn rätt för sparbanker att utlämna krediter
utan annan säkerhet än den, som kan ligga i den
kreditsökandes personliga kvalifikationer.»

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1939

941413