Bankoulskottets utlåtande Nr 23.

6

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1939 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av framställningar angående ersättning till
vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar angående ersättning till vissa personer i
anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.

I fråga om utredningen i de ärenden, som behandlas i detta utlåtande, får
utskottet, i den mån redogörelse i det följande ej lämnas, hänvisa till nedan
angivna propositioner och motioner.

l:o.

Filip Erling Ohlson. I en den 27 januari 1939 dagtecknad proposition
nr 48 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att till Filip Erling Ohlson må — utan hinder därav, att
anspråk pa ersättning icke framställts inom behörig tid —- från och med
den 1 januari 1939 fran beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för förordningen den
18 juni 1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
kan anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Ohlson i slutet av mars 1927
inryckt till värnpliktstjänstgöring vid dåvarande Andra livgrenadjärregementet;
att han den 14 juni 1927 sjukskrivits för svalgkatarr med åtföljande
hörselnedsättning; att han den 30 juli 1927 befunnits på grund av
hörselnedsättning oduglig till krigstjänst och i anledning härav hemförlovats;
att han i en den 26 januari 1938 till riksförsäkringsanstalten inkommen
framställning anhållit om ersättning för dövhet, som han ådragit sig under
nyssnämnda militärtjänstgöring; samt att anstalten genom beslut den 22
mars 1938 förklarat, alt, enär framställning örn ersättning gjorts först sedan
mer än tio ar förflutit Iran det Ohlsons öronsjukdom yppades och han vid
sådant förhållande jämlikt bestämmelserna i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer måste anses
Lava förlorat sin rätt till talan emot anstalten i fråga örn ersättning för

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

7

ifrågavarande sjukdom, anstalten funne sig icke kunna upptaga Ohlsons
ersättningsanspråk till prövning.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande anfört, bland annat, att
anstalten efter inhämtat yttrande från sin överläkare, professorn A. Troell,
funnit ifrågavarande sjukdom hava ådragits under sådana förhållanden, att
ersättning enligt 1909 års militärersättningsförordning, därest framställning
härom gjorts inom därför föreskriven tid, kunde hava tillerkänts Ohlson.

Under erinran att riksdagen tidigare i åtskilliga fall av likartad beskaf- Utskottet.
lenhet med det nu förevarande medgivit, att ersättning finge utgå enligt
grunderna för 1909 års militärersättningsförordning, oaktat framställning
om ersättning gjorts först sedan mera än tio år förflutit från det sjukdomen
yppades, får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må vinna riksdagens
bifall.

2:o.

Karl Gunnar Karlsson. I en den 27 januari 1939 dagtecknad proposition
nr 49 har Kungl. Maj:!, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att den Karl Gunnar Karlsson genom Kungl. Maj:ts beslut
den 16 mars 1906 tillerkända livräntan må — utan hinder därav, att framställning
om jämkning i tidigare beslutad ersättning icke blivit gjord inom
tid, som föreskrives i 16 § lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete — från och med den 19 april 1938
utgå med ett till 200 kronor förhöjt belopp.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bl. a. följande:

Den 12 juni 1904 ådrog sig jordbruksarbetaren Karl Gunnar Karlsson,
Vinnerstad, Östergötlands län, genom olycksfall under värnpliktstjänstgöring
vid dåvarande Första ^grenadjärregemente! sådan skada i vänstra benet
och höften, att han under viss tid år 1904 måste vårdas å sjukrum samt
året därpå hemförlovas såsom oförmögen till krigstjänst. Sedan riksförsäkringsanstalten
förklarat, att den Karlsson ågångna skadan borde anses hava
medfört nedsättning i hans arbetsförmåga motsvarande 20 procent av normal
arbetsförmåga, tillerkändes Karlsson genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 mars
1906 förutom sjukhjälp för viss tid en årlig ersättning (livränta) av 60 kronor,
att beräknas och utgå från och nied den 12 augusti 1905 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond. Såväl sjukhjälpen som den årliga
ersättningen fastställdes i enlighet med de i lagen den 5 juli 1901 (nr 39)
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete angivna grunder
för utgivande av dylik ersättning.

Från och med den 1 januari 1931 har Karlsson jämlikt kungörelsen den

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

23 maj 1930 (nr 172) örn ändrad lydelse av § 1 i kungörelsen den 10 juni
1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade
arbetare m. fl. av statsmedel utgående livräntor m. m. utöver livräntan å

00 kronor uppburit tilläggsersättning med ett årligt belopp av 75 kronor.

Sedan Karlsson i en till anné förvalt ningens civila departement den 19
april 1938 inkommen skrift anhållit att komma i åtnjutande av förhöjd ersättning
för berörda skada, bär civila departementet med skrivelse till Kungl.
Maj:t den 31 maj 1938 överlämnat Karlssons ifrågavarande skrift och därvid
anfört bland annat följande:

»Karlsson åberopar såsom stöd för sin anhållan örn ytterligare höjning
av livräntan två läkarutlåtanden, av vilka framgår bland annat, att Karlsson
numera lider av stelhet i vänstra höftleden och att vänstra benet är avsevärt
förkortat och atrofierat. Riksförsäkringsanstalten har i ett över framställningen
avgivet yttrande anfört bland annat, att Karlssons nuvarande tillstånd,
sådant det beskrives i eif av legitimerade läkaren Carl Fr. Ekman
avgivet utlåtande, vöre en följd av del Karlsson den 12 juni 1904 övergångna
olycksfallet samt att skadan för närvarande finge anses medföra nedsättning
av Karlssons arbetsförmåga med två tredjedelar av normal arbetsförmåga.

Departementet anser det vara med rättvisa och billighet överensstämmande,
att Karlsson må komma i åtnjutande av en mot den nuvarande nedsättningen
i arbetsförmågan svarande livränta enligt bestämmelserna i 4 §
1901 års olycksfallslag eller en livränta av (2/sX300) = 200 kronor för år.

Emellertid föreskrives i 16 § merberörda olycksfallslag att, därest, sedan
ersättning blivit genom slutligt beslut bestämd, väsentlig förändring yppas

1 de förhållanden, vilka voro avgörande för ersättningens bestämmande, ersättningstagaren
må inom två år från beslutets dag anhängiggöra talan örn
jämkning i ersättningen. Jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper
på tiden före den dag, då talan anliängiggjordes.

Med hänsyn härtill lärer Karlsson, vilken först i november 1937 gjort
framställning om jämkning i den honom år 1906 tillerkända livräntan, icke
kunna utan riksdagens medgivande tillerkännas förhöjd livränta. Vidare
synes det på grund av ovannämnda föreskrift icke böra ifrågakomma att
bereda Karlsson förhöjd livränta för tid före den 19 april 1938 eller den dag,
då Karlssons ansökning örn förhöjd livränta till departementet inkommit.

Därest förhöjning i livräntan beviljas Karlsson, ankommer det på departementet
att jämlikt kungörelsen den 10 juni 1921, nr 410, pröva och avgöra,
huruvida och i vad mån tilläggsersättning till den förhöjda livräntan
må utgå.»

Föredragande de part c merit selie fci i har anfört bland annat följande:

»Billighetsskäl synas tala för att den omständigheten, att frågan om jämkning
blivit för sent väckt, icke bör utgöra hinder för Karlsson att komma i
åtnjutande av en mot den nuvarande nedsättningen i arbetsförmågan svarande
livränta. Såsom civila departementet föreslagit torde den förhöjda
livräntan böra bestämmas till 200 kronor för år, motsvarande två tredjedelar
av den ersättning, som enligt bestämmelserna i 4 § förenämnda lag den 5
juli 1901 skolat utgå vid bestående förlust av arbetsförmågan. Den förhöjda
livräntan synes böra utgå från och med den 19 april 1938. Frågan
huruvida tilläggsersättning till den förhöjda livräntan må utgå jämlikt kungörelsen
den 10 juni 1921 ankommer det sedermera på civila departementet
att pröva.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

9

I likhet med föredragande departementschefen finner utskottet billighetsskäl
tala för att dispens från de i 1901 års olycksfallsersättningslag angivna
preskriptionsbestämmelserna i detta fall medgives.

Utskottet får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av riksdagen
bifallas.

3:o.

John Herbert Johansson. I motion II: 44 hemställer herr Blomquist, »att
riksdagen må medgiva, att till John Herbert Johansson må — utan hinder
av att framställning örn ersättning i anledning av kroppsskada under militärtjänstgöring
icke blivit gjord inom föreskriven tid — från och med den
1 januari 1939 utbetalas den sjukersättning, vartill han kan anses vara berättigad».

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Johansson är född den 14 maj
1902, att han, som under tiden 29 maj—6 oktober 1923 fullgjort värnpliktstjänstgöring
vid Kronobergs regemente, under deltagande i fälttjänstövningar
i början av oktober 1923 vid ett tillfälle känt sig förkyld och att han dagarna
därefter börjat hosta, att han den 10 januari 1924 blivit undersökt av dåvarande
provinsialläkaren Albin Rydeman, Emmaboda, vilken därvid konstaterat
symtom på katarr i vänstra lungspetsen, vanliga astmasymtom och
organiskt hjärtfel, att provinsialläkaren Y. Tegner den 16 februari 1924
konstaterat tydliga tecken till tuberkulösa affektioner av vänstra lungan,
att Johansson under tiden 20 mars—1 juli 1924 vårdats å Hässleby sanatorium
för lungtuberkulos samt att han år 1925 frikallats från vidare militärtjänstgöring.

I en den 11 december 1937 dagtecknad, den 14 i samma månad till riksförsäkringsanstalten
inkommen skrivelse gjorde Johansson framställning örn
ersättning för sjukdom —- lungtuberkulos — som han skulle hava ådragit
sig under berörda militärtjänstgöring.

Genom beslut den 26 juli 1938 förklarade riksförsäkringsanstalten, att då
Johanssons framställning örn ersättning gjorts först efter det mera än lio
år förflutit sedan eventuell fordran i anledning av ifrågavarande sjukdom
uppkommit och Johansson vid sådant förhållande jämlikt bestämmelserna i
förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn kallelse å
okända borgenärer måste anses hava förlorat sin rätt till talan emot anstalten
om ersättning för sagda sjukdom, anstalten funne sig icke kunna upplaga
ersättningsanspråket till prövning.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 3 sami. Nr 21—23.

Utskottet.

2

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Utskottet.

Över den nu föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning
införskaffat utlåtande från riksförsäkringsanstalten, som därvid anfört
följande:

»För den händelse Johansson utan hinder därav, att framställning icke
gjorts inom därför föreskriven tid, beredes ersättning jämlikt grunderna för
förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, därest hans militärtjänstgöring skäligen
kan antagas hava bidragit till hans ifrågavarande sjukdom, har riksförsäkringsanstalten
i anledning av nu förevarande motion prövat ärendet i sistnämnda
hänseende. Vid granskning av vad sålunda i ärendet förekommit
har anstalten, efter inhämtande av yttrande från sin biträdande läkare,
överläkaren A. Gullbring, funnit ifrågavarande sjukdom hava ådragits under
sådana förhållanden, att anstalten, därest framställning om ersättning gjorts
inom därför föreskriven tid, skulle hava tillerkänt Johansson ersättning
jämlikt ovannämnda förordning.»

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bär riksförsäkringsanslalten
funnit den sjukdom, varav Johansson lider, hava ådragits under sådana
förhållanden, att anstalten, därest framställning om ersättning gjorts inom
därför föreskriven tid, skulle hava tillerkänt Johansson ersättning jämlikt
1909 års militärersättningsförordning. Under erinran att riksdagen tidigare
i åtskilliga fall av likartad beskaffenhet med det nu förevarande medgivit,
att ersättning finge utgå enligt grunderna för 1909 års militärersättningsförordning,
oaktat framställning om ersättning gjorts först sedan mera än
tio år förflutit från det sjukdomen yppades, vill utskottet förorda, att Johansson
må utan hinder av att anspråk på ersättning ej framställts inom behörig
tid komma i åtnjutande av den ersättning, vartill lian enligt grunderna för
1909 års militärersättningsförordning eljest varit berättigad.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 44,
må medgiva, att till John Herbert Johansson må — utan
hinder av att anspråk på ersättning icke framställts inom
behörig tid -— från och med den 1 januari 1939 från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den
ersättning, vartill han enligt grunderna för förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, kan anses berättigad.

4:o.

Anders Oskar Sjöholm. I motion II: 285 hemställer herr Lindbeig i Stockholm,
»att riksdagen måtte bevilja förre volontären Anders Oskar Sjöholm
något understöd utöver honom från Vadstena krigsmanshuskassa tillerkänt
underhåll».

Iiankoutskottets utlåtande Nr 2S.

11

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Sjöholm är född den 30 november
1880 och således 58 år gammal, att han anställdes vid Göta livgarde från
och med den 1 november 1901, att han dels under tiden 9—2G juni 1903
dels ock från och med den 7 till och med den 24 juli samma år vårdades
å regementets sjukrum för knäledsinflammation, ådragen i tjänsten, att han
den 4 september 1903 före kontraktstidens utgång erhöll avsked från nämnda
regemente på grund av sjuklighet, samt att han alltjämt har men av ifrågavarande
kroppsskada.

I en den 17 december 1932 dagtecknad skrift anhöll Sjöholm hos Kungl.

Maj :t att få komma i åtnjutande av understöd i anledning av nämnda kroppsskada.

Efter hörande av riksförsäkringsanstalten avgåvo arméförvaltningens civila
departement och sjukvårdsstyrelse utlåtande över ifrågavarande ansökning.

Riksförsäkringsanstalten anförde, att anstalten med stöd av verkställd
läkarundersökning av Sjöholm funnit ådagalagt, att samband förelåge mellan
Sjöholms militärtjänstgöring och den knäskada, varav han lede. Beträffande
graden av nedsättningen i Sjöholms arbetsoförmåga finge anstalten
avgiva det yttrandet, att skadan finge anses medföra en för framtiden beslående
nedsättning i Sjöholms arbetsförmåga med 20 procent. Upplysningsvis
ville anstalten därjämte meddela, att livränta, därest sådan i förevarande
fall skulle hava utgått jämlikt förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, skulle hava
belöpt sig till 180 kronor för år räknat.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse upplyste,
att Sjöholm genom civila departementets beslut den 5 januari 1929 tillerkänts
underhåll ur Vadstena krigsmanshuskassa på grund av omförmälda knäskada.
I anledning härav syntes Sjöholms ansökning icke påfordra någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Genom beslut den 7 april 1933 fann Kungl. Maj.t ansökningen icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

På grund av civila departementets omförmälda beslut äger Sjöholm uppbära
underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa med sammanlagt 49 kronor
örn året, vilket underhåll emellertid kommer att utgå med 100 kronor
årligen jämte 150 kronors dyrtidstillägg efter det Sjöholm uppnått 60 års
ålder.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, äger Sjöholm enligt beslut utskottet.
av arméförvaltningens civila departement uppbära årligt underhåll från
Vadstena krigsmanshuskassa med 49 kronor på grund av omförmälda
kroppsskada. Enligt vad i ärendet upplysts kommer detta underhåll emellertid
att utgå med sammanlagt 250 kronor örn året för tiden efter det

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Sjöholm uppnått 60 års ålder eller således med högre belopp än som skulle
hava tillkommit Sjöholm i form av livränta, därest bestämmelserna i 1909
års militärersättningsförordning varit å honom tillämpliga. Med hänsyn
härtill finner utskottet tillräckliga skäl icke vara för handen för ett tillmötesgående
av det i förevarande motion väckta förslaget.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion II: 235 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1939.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg, Sandén, Holmström, Sundvik,
Leander, Bodin i Visby och Albertsson;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Osberg, Andersson i Munkaljungby och Henriksson.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1S38

041336