8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1939 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
viss ändring i 11 § förordningen örn automobilskatt.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 313, har herr Holmbäck hemställt, »att riksdagen ville för sin del antaga
följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 11 § förordningen den 2 juni 1922

om automobilskatt.

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 2 juni 1922 örn automobilskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse.

§ 11.

Den, som---femhundra kronor.

Där någon, som eljest brukar skattepliktig automobil, ej på begäran av
polisman företer kvitto, som enligt 9 § skall medföras å automobilen, straffes
med böter från och med tio till och med femtio kronor. Styrker den, som
ertappats med att under färd icke hava medhaft skattekvitto, senast å tredje
söckendagen därefter hos vederbörande åklagare, att han vid tiden för förseelsen
innehade vederbörligt skattekvitto, och giva omständigheterna vid handen,
att förseelsen haft sin grund allenast i ett tillfälligt förbiseende, vare han
från ansvar fri.

Har förseelse — — — allmän strafflag.»

Beträffande motiveringen för detta yrkande, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 9 § andra stycket förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt,
sådant detta författningsrum lyder enligt förordningen den 23 maj 1924,
skall det å skatt för viss automobil senast bekomna kvitto under färd medföras
å automobilen för att på tillsägelse av polisman för denne uppvisas. I
11 § andra stycket samma förordning stadgas, att där någon, som brukar
skattepliktig automobil, ej på begäran av polisman företer kvitto, som enligt
9 § skall medföras å automobilen, straffes med böter från och med tio till och
med femtio kronor.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

9

Jämlikt 20 § 6 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 skall förare av
automobil under färd medhava det för honom utfärdade körkortet för att på
tillsägelse av besiktningsman eller polisman uppvisas. Den som åsidosätter
denna föreskrift straffas jämlikt 40 § 2 mom. första stycket samma stadga
med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor. I 40 § 2 mom.
andra stycket föreskrives emellertid, att styrker den, som ertappats med att
under färd icke hava medhaft körkort, senast å tredje söckendagen därefter
hos vederbörande åklagare, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande
körkort, och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen haft sin grund
allenast i ett tillfälligt förbiseende, vare han från ansvar fri.

Bestämmelsen om befrielse från straffpåföljd för det fall, att underlåtenheten
att medföra körkort har sin grund i ett tillfälligt förbiseende, infördes
genom beslut av 1930 års riksdag i anledning av då väckta motioner. Tidigare
gällde i huvudsak samma bestämmelse örn ansvar för sådan underlåtenhet
som nu gäller i fråga örn underlåtenhet att medhava skattekvitto.
Till stöd för den år 1930 beslutade ändringen åberopade andra lagutskottet
(utlåtande nr 34), att starka billighetsskäl talade för befrielse från straffpåföljd
i nyssberörda fall.

1 motionen har framhållits, att under en provtur med en nyinköpt automobil
hade densamma stoppats av statspolisen och därvid hade konstaterats,
att skattekvittot ej medfördes. Ä vederbörande polisstation hade föraren av
fordonet samma dag uppvisat nämnda kvitto. Sedan talan anhängiggjörts
mot föraren på grund av försummelsen att medföra kvittot, hade föraren
såsom ursäkt för sin försummelse åberopat glömska att medtaga kvittot.
Föraren blev emellertid för sin underlåtenhet att medföra kvittot ådömd
bötesstraff.

Efter att hava erinrat örn, att gällande bestämmelser i ämnet vore mycket
kategoriska, har motionären anfört, att vid jämförelse med motsvarande bestämmelser
i fråga om straff för underlåtenhet alt medföra körkort syntes
nu ifrågavarande bestämmelse vara allt för sträng. Enligt motionärens mening
borde samma bestämmelse örn befrielse från straffpåföljd gälla i fråga
örn skattekvitto och körkort.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att gällande bestämmelser
örn ansvar för underlåtenhet att under färd med automobil medhava skattekvitto
respektive körkort avvika från varandra bland annat därutinnan, att
undantag från sådant ansvar icke i något fall kan ifrågakomma beträffande
skattekvitto, medan åter detta kan bliva förhållandet i fråga örn
körkort, för såvitt den försumlige på visst närmare angivet sätt styrker, att
förseelsen har sin grund i ursäktligt förbiseende. Såsom skäl för den
strängare ansvarsbestämmelsen i fråga örn skattekvitto torde kunna anföras,
att i regel anledning icke förefinnes att borttaga kvittot ur fordonet. Underlåter
innehavare av fordonet att medföra skattekvitto torde denne därför

Bihang till riksdagens protokoll 7 sami. Nr 3—4.

Utskottet.

2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

mera sällan kunna åberopa såsom ursäkt för sin försummelse sådant tillfälligt
förbiseende som förare kan åberopa beträffande motsvarande förseelse
i fråga örn köikort. På sätt motionären framhållit, kunna emellertid
fall förekomma, då underlåtenhet att medföra skattekvitto berott på ett tillfälligt
förbiseende av sådan natur, som kan medföra frihet från ansvar vid
underlåtenhet att medhava körkort. Med hänsyn härtill och då ur ordningsoch
kontrollsynpunkl det synes vara minst lika betydelsefullt att medhava
körkort som skattekvitto, finner utskottet skäl tala för att ansvarsbestämmelserna
för underlåtenhet att medföra skattekvitto icke böra vara strängare
än i fråga örn körkort. Utskottet får därför förorda bifall till motionärens
förslag om befrielse från straffpåföljd för underlåtenhet att medhava skattekvitto
under enahanda förutsättningar som nu gälla för motsvarande fall
beträffande körkort. Mot det föreliggande förslaget till författningstext i
ämnet har utskottet i sak icke funnit skäl lill erinran. Utskottet har emellertid
i förslaget vidtagit några smärre redaktionella ändringar.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motion
II: 313 av herr Holmbäck, för sin del antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 11 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.1

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 2 juni
1922 örn automobilskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

11 §•

Den, som---femhundra kronor.

Där någon, som eljest brukar skattepliktig automobil, ej
på begäran av polisman företer kvitto, som enligt 9 § skall
medföras å automobilen, straffes med böter från och med
tio till och med femtio kronor. Styrker den, som ertappats
med att under färd icke hava medhaft skattekvitto, senast å
tredje söckendagen därefter hos vederbörande åklagare, att
han vid tiden för förseelsen innehade gällande skattekvitto,
och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen haft

1 Senaste lydelse, se 1924 :128.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4-

11

sin grund allenast i ett tillfälligt förbiseende, vare han från
ansvar fri.

Har förseelse---—• till ansvar.

Böter, som — ---tillfalla kronan.

Saknas tillgång —---allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.

Stockholm den 3 mars 1939.

På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.

Närvarande: se under betänkande nr 3.