Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.
1
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1939 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående rätt att i deklaration av inkomst av fastighet
avdraga viss ngbgggnadskostnad samt örn ändring
av kommunalskattelagens avdrags- och avskrivningsbestämmelser
med avseende å jordbruket.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande, av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1) motionen nr 86 i första kammaren av herr Löfvander, vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och
förslag till riksdagen angående sådan ändring i taxeringsförordningen att
avdrag i deklaration av inkomst av fastighet må varda tillåtet för kostnad
av nybyggnad, som är avsedd att ersätta befintlig byggnad», samt
2) de likalydande motionerna nr 157 i första kammaren av herr Sederholm
m. fl. och nr 227 i andra kammaren av herrar Liedberg och Lundell,
däri hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om
skyndsam utredning med framläggande av förslag senast till 1940 års riksdag
till sådan ändring i kommunalskattelagen, att jordbruket i fråga om avdrags-
och avskrivningsbestämmelser blir fullt jämställt med andra näringar».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionerna.
Enligt 22 § kommunalskattelagen må från bruttointäkten av jordbruksfastighet
avdrag göras bland annat för kostnaderna för reparation och underhåll
av byggnader samt för värdeminskning, som till jordbruket eller dess
binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna för
driften nödiga bostadsbyggnader, äro underkastade. För kostnad för ny-,
till- eller ombyggnad å fastigheten får avdrag icke göras.
Jämlikt punkt 2) av anvisningarna till förenämnda lagrum bör avdrag,
som må medgivas för sådan värdeminskning, som byggnaderna även med normalt
underhåll och aktsam vård äro underkastade, bestämmas till viss procent
av byggnadens värde, olika allt efter den tid en byggnad av ifrågavarande
art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Såsom för driften nödiga
bostadsbyggnader anses dels byggnader, som äro upplåtna till anställd per
Dihang
till riksdagens protokoll 1939. 7 sami. 1 avd. Nr 30. 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.
sonal, dels ock jordägarens egen bostadsbyggnad, i den män denna ej representerar
ett större värde än som för jordbruk eller skogsbruk av motsvarande
storlek må anses behövligt. Förefinnes ett dylikt mervärde, må avdraget
avse endast så stor del av värdeminskningen, som kan anses belöpa på nödig
bostadsbyggnad.
Från bruttointäkten av jordbruksfastighet får enligt förenämnda lagrum
jämväl göras avdrag för kostnad för anskaffning av levande eller döda inventarier
till ersättning för avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall
eller kreaturssjukdom förlorade. För nyuppsättning av eller värdeminskning
å inventarier får avdrag icke göras.
Enligt punkt 1) av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen får icke
såsom driftkostnad avföras kostnad för anskaffande av sådana inventarier,
till vilka motsvarighet förut icke funnits å fastigheten. Om en lantbrukare
inköper maskiner av annan art än dem han förut haft eller till följd av brukningssättets
omläggning inköper ökat antal kreatur, är detta att hänföra
till nyuppsättning, därför kostnaden ej får avräknas som driftkostnad. Nyuppsättning
och nyanskaffning kunna samtidigt föreligga, exempelvis örn
äldre maskin ersättes med ny av annan och dyrbarare konstruktion. I dylikt
fall skall såsom driftkostnad upptagas det belopp, som skulle belöpa
å en den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.
De nu återgivna bestämmelserna äga jämväl tillämpning vid taxering till
inkomst- och förmögenhetsskatt.
Vid 1938 års riksdag beslöts i samband med den då genomförda reformen
på statsbeskattningens område vissa ändringar i de tidigare gällande bestämmelserna
örn avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier och liknande
tillgångar, vilka användas i rörelse.
De nya bestämmelserna i detta ämne, vilka återfinnas i 29 § kommunalskattelagen
jämte därtill hörande anvisningar, gå i huvudsak ut på följande.
Från bruttointäkten av rörelse får avdrag göras för kostnaderna för reparation
och underhåll av till driften hörande maskiner, inventarier och dylikt
samt för värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren
tillhöriga maskiner och andra inventarier eller, om dylik tillgång
är underkastad hastig förbrukning, kostnad för anskaffning av tillgången.
Genom värdeminskningsavdrag fördelas en tillgångs anskaffningsvärde
såsom omkostnad på ett antal år i följd med belopp så avpassade, att
nämnda värde kan i sin helhet avdragas under den tidrymd tillgången beräknas
vara ekonomiskt användbar. Det årliga värdeminskningsavdraget bör
normalt bestämmas enligt avskrivningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet.
Örn en tillgång, varom nu är fråga, avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån detta belopp överstiger
vad som influtit vid avyttring av tillgången. Under vissa närmare angivna
villkor får jämkning av värdeminskningsavdragen med hänsyn till rörelsens
växlande resultat äga rum.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 30-
3
Är tillgången underkastad hastig förbrukning, vilket vanligen kan anses
vara fallet, när den beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år, får
under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden för tillgångens anskaffande.
De nu återgivna bestämmelserna gälla i fråga örn alla rörelseidkare. Vissa
juridiska personer, som driva rörelse, kunna under vissa villkor medgivas
rätt till avdrag för värdeminskning å maskiner m. m. i enlighet med de i
räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning).
I fråga om annan fastighet gäller, att från bruttointäkten av sådan fastighet
får avdrag göras för kostnader för reparation och underhåll av byggnader
men ej för ny-, till- eller ombyggnad. Dessutom får avdrag ske för
värdeminskning, som byggnad är underkastad. De år 1938 beslutade ändringarna
i skatteförfattningarna lämna närmare anvisningar om, huru bland
annat värdeminskningsavdrag skall beräknas å byggnad, vilken är avsedd
för användning i rörelse, därunder inbegripna jämväl för driften nödvändiga
bostadsbyggnader. Enligt de nya bestämmelserna får avdraget beräknas i
förhållande till byggnadens anskaffningsvärde, om detta kan utrönas. I
detta fall får avdraget beräknas enligt avskrivningsplan. Utrangeras eller
nedrives i rörelse använd byggnad, beträffande vilken den skattskyldige förebringar
utredning om anskaffningsvärdet och i beskattningsavseende åtnjutna
värdeminskningsavdrag, får avdrag ske för vad som återstår oavskrivet
av anskaffningsvärdet, i den mån detta överstiger vad som influtit vid
avyttring av byggnadsmaterialier och dylikt i samband med utrangeringen
eller rivningen.
Frågan, huru bestämmelserna angående avdrag för värdeminskning å
byggnader skulle tillämpas, var jämväl föremål för 1938 års riksdags uppmärksamhet
i samband med prövningen av då framlagt förslag till ändrade
bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning å maskiner m. m.
1936 års skattekommitté hade i sitt betänkande (Statens off. utredn.
1937:42) beträffande nyssnämnda fråga bland annai framhållit, att även
vid bibehållande av nuvarande avskrivningsregler skäl ofta torde föreligga
att medge större värdeminskningsavdrag beträffande byggnader än de dittills
tillämpade, därför att utvecklingen på byggnadsområdet ginge i en så
hastig takt, att en byggnads livslängd i många fall beräknades bliva väsentligt
kortare än den man förut ansett sig böra räkna med. Detta gällde såväl
byggnader, avsedda att användas i rörelse, som andra byggnader. Kommittén
funne för sin del lämpligt, att beskattningsnämndernas uppmärksamhet
fästes härå. Dessutom ansåg kommittén, att örn möjligt åtgärder borde
vidtagas för en likformig tillämpning hos beskatlningsnämnderna.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 32 underströk 1938 års bevillningsutskott
betydelsen av, att gällande regler ej tillämpades på sådant
sätt att med hänsyn till byggnadernas antagliga livslängd rimliga värdeminskningsavdrag
förvägrades. Särskilt med syftning på bostadsfastigheter
hade i yttranden över skattekommitténs betänkande samt i skrivelser till utskottet
hemställts, att frågan om avskrivning å byggnader måtte göras till
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.
föremål för ny, särskild utredning. Såvitt utskottet kunnat finna åsyftades
här främst en utredning angående de skäliga avskrivningssatser, vilka borde
av beskattningsmyndigheterna tillämpas. Utskottet vore av den uppfattningen,
att lösningen av denna mångskiftande fråga tills vidare väsentligen
måste anförtros åt praxis. Detta hindrade emellertid ej, att vad som kunde
göras för att ge taxeringsmyndigheterna nödig ledning vid deras bedömande
av hithörande spörsmål också borde göras samt att mera ingående överläggningar
i ämnet mellan landskamrerarna syntes böra äga rum, därvid
även teknisk och annan sakkunskap borde vara representerad.
I motionen I: 86 har till stöd för det däri framställda yrkandet anförts
bland annat, att i praktiken ofta vore svårt att göra skillnad mellan en omfattande
reparation och en ombyggnad. Det förekomme icke sällan fall,
där det i stället för reparation av en byggnad vore mera ändamålsenligt och
ekonomiskt riktigt att riva den gamla byggnaden och i stället uppföra en
ny för samma ändamål. Då emellertid kostnad för ny-, till- eller ombyggnad
å fastighet icke finge avdragas vid taxeringen, reparerade man den
gamla byggnaden. I följd härav finge byggnadsbeståndet å fastigheten icke
det högre värde, som skulle blivit fallet, om nybyggnad skett. Enligt motionärens
mening kunde det icke anses vara orimligt, att avdrag finge
göras för kostnader för sådan nybyggnad, som avsåge att ersätta förut befintlig
gammal byggnad.
I de likalydande motionerna I: 157 och II: 227 har bland annat framhållits,
att efter de vid 1938 års riksdag beslutade ändringarna i skatteförfattningarna
förelåge en mycket markerad skillnad emellan vad som i beskattningsavseende
vore medgivet i fråga om avskrivningar å driftbyggnader
och inventarier vid jordbruksföretag och vid företag inom andra
produktionsgrenar. Beträffande jordbrukets byggnader tillämpades gällande
bestämmelser om avdrag för reparations- och underhållskostnader på
olika sätt inom olika beskattningsnämnder, i det att större eller mindre avdrag
i nämnda hänseende medgåves. Till följd av prejudikat från regeringsrätten
vore värdeminskningsavdraget standardiserat till en procent av
byggnadsvärdet eller ett godtagbart brandförsäkringsvärde dock så, att högst
en procent av jordbruksvärdet medgåves i avdrag för värdeminskning å
ifrågavarande byggnader. I fråga örn jordbrukets inventarier kunde man
sammanfattningsvis säga, att avdragsrätt endast funnes för ersättningsanskaffning
men därutöver förelåge ingen avskrivningsrätt. Skatteförfattningarnas
bestämmelser i detta avseende motsvarades bokföringsmässigt av
att jordbrukets hela inventariebestånd skulle finnas upptaget till sina anskaffningsvärden.
Detta gällde även örn sådana inventarier, som på grund
av driftomläggningar icke längre användes. Betraktade man jordbrukets
hela inventariebestånd under den tid, som nämnda bestämmelser varit gällande,
vore tydligt, att oerhörda summor i verkligheten utgivits för jordbrukets
drift men icke fått vid taxeringen avdragas såsom driftutgifter.
De avskrivningsregler för byggnader och inventarier, som år 1938 beslu -
Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.
5
tats i fråga om rörelse, innebure tillstånd till affärsmässigt i huvudsak tillräckliga
avdrag. De utgifter, som gjordes för byggnader och inventarier
vid jordbruksföretag, vore i lika hög grad utgifter för driftens räkning som
vid företag inom andra produktionsgrenar. Jordbruksföretagen finge finna
sig i att kanske 70—80 procent av deras utgifter för ny-, till- och ombyggnad
aldrig avskreves utan kvarstode som kapitalinvestering även sedan
byggnaderna nedrivits, samt att hela deras aktuella inventariebestånd och
mycket av det utrangerade stöde oavskrivet vid sina fulla inköpsvärden.
Härtill komme att de avskrivningar som finge ske vid nyinköp av samma
art icke finge ske successivt utan först då föremålen vore utslitna. Då utgifterna
för byggnader och inventarier utgjorde en mycket betydande del
av jordbrukets sammanlagda utgifter, vore det tydligt, att jordbruket genom
nämnda förhållanden vore synnerligen missgynnat i skatteavseende vid jämförelse
med andra näringar. Det vöre ej annat än rättvist och billigt, att
kostnaderna för jordbrukets byggnader, vare sig äldre eller nyare, behandlades
som avdragsgilla kostnader i driften och att de verkligen bleve
avskrivna under den tid byggnaderna varade. Detta vore också otvivelaktigt
avsikten med bestämmelserna i 22 § kommnnalskattelagen med därtill
hörande anvisningar, fastän man där gått in för en slags genomsnittsberäkning
i stället för individuell beräkning för varje särskild byggnad. Lagtillämpningen
hade emellertid utbildat sig på ett sätt som i varje fall ej
svarade mot nuvarande varaktighetstider.
I motionen I: 86 har ifrågasatts, att vid beräkning av inkomst av fastighet
rätt till avdrag borde medgivas för kostnad för sådan nybyggnad, som
är avsedd att ersätta befintlig byggnad. I gällande skatteförfattningar göres
skillnad mellan å ena sidan sådana avdragsgilla driftkostnader som för reparation
och underhåll av byggnader och å andra sidan icke avdragsgill
kostnad för ny-, till- och ombyggnad å fastighet. Ett bifall till motionärens
förslag skulle innebära ett avsteg från den princip, som gäller vid beräkning
av inkomst av fast egendom. Härtill kommer, att en bestämmelse
av antydd natur för många fastighetsägare icke skulle leda till det av motionären
åsyftade resultatet. Kostnaderna för om- eller nybyggnad å en fastighet
torde nämligen i många fall uppgå till så stora belopp, att den skattskyldige
vid beräkning av sin inkomst av fastigheten för beskattningsåret
icke skulle kunna utnyttja avdraget samt ej heller kunna från sin inkomst
av övriga förvärvskällor avdraga det underskott, som uppstått å fastigheten.
På grund av det förut anförda anser sig utskottet icke kunna förorda
bifall till det i förenämnda motion väckta förslaget.
1 de likalydande motionerna I: 157 och 11:227 har bland annat anförts,
att särskilt efter de år 1938 beslutade ändringarna i skatteförfattningarna
förelåge en betydande skillnad emellan vad som i beskattningsavseende
vore medgivet i fråga om avskrivningar å driftbyggnader och inventarier vid
jordbruksföretag och vid företag inom andra produktionsgrenar. Då utgifterna
för byggnader och inventarier utgjorde en mycket betydande del av
Utskottet.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.
jordbrukets sammanlagda utgifter, vore jordbruket synnerligen missgynnat
i skatteavseende vid jämförelse med andra näringar.
Vad först angår frågan om avdrag för värdeminskning å jordbrukets byggnader
bör enligt gällande bestämmelser sådant avdrag bestämmas till viss
procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid en byggnad av ifrågavarande
art anses kunna utnyttjas för sitt ändamål. Enligt vad utskottet
inhämtat synes numera i praxis med stöd av utslag, som meddelats av regeringsrätten,
medgivas sådant avdrag med en procent av fastighetens jordbruksvärde.
Det sålunda beräknade avdraget utgör ett normalavdrag för de
fall, att utredning eller särskilda omständigheter icke föranleda annan beräkning.
Utskottet har givetvis icke kunnat verkställa en så ingående undersökning,
som skulle vara erforderlig för bedömande av, huruvida det av
praxis godtagna normalavdraget kan anses vara skäligt eller icke. Enligt
vad för utskottet uppgivits, skall medellivslängden för jordbruket tillhöriga
byggnader, särskilt dess ekonomibyggnader, vara kortare än som tidigare ansetts
vara förhållandet samt i hög grad variera efter byggnadernas ändamål.
I likhet med vad 1938 års bevillningsutskott anfört i sitt förenämnda betänkande
rörande avdrag för värdeminskning å byggnad av annan fastighets
natur finner utskottet det vara av vikt, att nu ifrågavarande bestämmelser
icke tillämpas på sådant sätt att med hänsyn till jordbruksbyggnadernas
antagliga livslängd och ändamål rimliga värdeminskningsavdrag förvägras.
Intill dess den nu arbetande kommunalskatteberedningen tagit ställning till
frågan om den kommunala beskattningens ordnande finner utskottet det
icke vara lämpligt att på sätt motionärerna föreslagit vidtaga sådana ändringar
i gällande bestämmelser, som allenast skulle kunna komma att erhålla
giltighet under en kortare tid.
Beträffande härefter motionärernas förslag, att jordbruket i fråga örn avdrag
för värdeminskning å inventarier i beskattningsavseende bör likställas
med rörelse, må framhållas följande. De vid 1938 års riksdag beslutade ändringarna
i bestämmelserna angående avdrag för värdeminskning å maskiner
och inventarier, använda i rörelse, ha kunnat genomföras till följd därav,
att det med ledning bland annat av rörelseidkares räkenskaper varit möjligt
att på ett betryggande sätt ordna kontrollen över, att vid taxeringen för inkomst
av rörelse icke beviljades sådant avdrag med belopp överstigande an -skaffningsvärdet, samt att vid avyttring av dylika tillgångar återbekomna avskrivningar
bleve beskattade. Då i fråga om jordbruk icke föreligger bokföringsskyldighet
samt ordnad bokföring i allmänhet ej förekommer, har
det hittills icke låtit sig göra att på samma sätt som vid rörelse ordna en
tillfredsställande kontroll i nyssberörda avseenden. Utskottet, som anser de
nuvarande bestämmelserna i föreliggande ämne för jordbruket stundom
icke leda till ett i beskattningsavseende nöjaktigt resultat, finner skäl tala
för att denna fråga göres till föremål för närmare utredning. Därvid bör
omprövas, huruvida icke jordbrukets avskrivningsfråga kan lösas efter i
huvudsak samma grunder, som gälla beträffande rörelse. Vid en sådan
lösning av frågan finner utskottet det vara nödvändigt, att garantier ska
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.
7
pas för en tillfredsställande kontroll liknande den vid rörelse antingen genom
bestämmelser om bokföringsskyldighet för jordbruket eller ock på annat
betryggande sätt. Då denna avskrivningsfråga äger nära samband med
spörsmålet om den kommunala och statliga inkomstbeskattningen, anser utskottet
frågan böra tagas under övervägande i samband med de nu pågående
utredningarna på beskattningsområdet. På grund av det anförda och
då utskottet icke anser tillräckliga skäl föreligga för en ändring av nu gällande
bestämmelser i avvaktan på förenämnda utredningar, finner sig utskottet
icke böra förorda bifall till motionärernas förslag om skrivelse till Kungl.
Maj:t i detta ämne.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att motionen I: 86 av herr Löfvander, angående rätt att
i deklaration av inkomst av fastighet avdraga viss ^byggnadskostnad,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt
2) att de likalydande motionerna I: 157 av herr Sederholm
m. fl. och II: 227 av herrar Liedberg och Lundell, om
ändring av kommunalskattelagens avdrags- och avskrivningsbestämmelser
med avseende å jordbruket, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 maj 1939.
På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, friherre Lagerfelt, Bengtsson, Elon Andersson,
Velander, Ekman, Robert Berg, Herman Ericsson, Egnell och Franzon; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Olsson i
Gävle, Andersson i Dunker, Eklund, Blomquist, Lundell, Olsson i Kullenbergstorp och
De Geer i Lesjöfors.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.
Reservation
av friherre Lagerfelt samt herrar Egnell, Andersson i Dunker, Lundell och
Olsson i Kullenbergstorp.
Särskilt yttrande
av herr Lundell, som anfört:
»Orsaken till att byggnaderna i avdrags- och avskrivningsavseende kommit
att vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet behandlas på annat
sätt än vid beräkningen av inkomst av annan fastighet eller av rörelse torde
huvudsakligen ligga i den olika avfattningen av hithörande föreskrifter i
anvisningarna till kommunalskattelagens 22, 25 och 29 §§ samt därjämte i
den omständigheten, att vid fastighetstaxering jämlikt lagens 10 § byggnadsvärde
ej bestämmes för jordbruksfastighet men väl för annan fastighet, vari
även inbegripes i rörelse använd fastighet. Det kan icke erbjuda någon
svårighet att formulera enhetliga bestämmelser om avdrags- och avskrivningsrätten
gällande alla tre slagen av inkomst. Man bör observera att ett
sådant enhetliggörande ej kan åstadkomma nämnvärda omkastningar i jordbrukskommunernas
skatteunderlag, eftersom ju detta skyddas av garantiskattesystemet.
Vad så angår jordbrukets inventarier, har i motionerna huvudsakligen
tagits sikte på de döda inventarierna. Beträffande dessa låter det tänka
sig att avskrivningsrätt såsom vid rörelse medgåves endast jordbrukare,
som frivilligt åtoge sig bokföringsskyldighet. Emellertid kan sådan inskränkning
anses obehövlig, då det låter sig göra att medelst enkla schematiska
uppställningar i vederbörande självdeklarationer erhålla tillfredsställande
utredning om vad som återstår i beskattningsavseende oavskrivet av
anskaffningsvärdet å ifrågavarande inventarier liksom även erhålla trygghet,
att vid avyttring av inventarier möjligen uppkommande vinster ej skola
undgå taxering.
Den enklaste redovisningen skulle erhållas genom att i jordbruksbilagan
intoges ett förkortat inventariekonto, som i en kolumn eller en rad gåve
följande uppgifter: ingående värde + nyinköp + underhåll — avyttring —
värdeminskning = utgående värde. Posten värdeminskning vore här att betrakta
som ett yrkande av deklaranten och borde till sitt belopp i allmänhet
få motsvara underhåll ökat med 10 å 40 % av skillnaden mellan ingående
värde och avyttring. Jämkning av värdeminskningsavdragen med hänsyn
till rörelsens växlande resultat kunde då ske genom växlande procentsatser.
Någon överavskrivning kan på detta sätt icke komma att äga rum, utan det
utgående värdet angiver just, vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.
9
Samma utgående värde skulle uppföras i deklarationens förmögenhetsredovisning
och skulle återkomma i följande års deklaration i jordbruksbilagan
såsom ingående värde.
I samband med en sådan särskild redovisning över de döda inventarierna
i jordbruksbilagan skulle under intäkter posten rörande försäljning av
döda inventarier utgå och under avdrag ovan angivna post örn värdeminskning
bli den enda, under det att nuvarande om inköp och örn underhåll
skulle utgå liksom den särskilda uppgiften om nyuppsättning.
Eventuellt kan tänkas, att en minimigräns fixeras för det utgående inventarievärdet
i procent av taxerade jordbruksvärdet eller i beroende av åkerarealen.
Vid upphörande av jordbruksdriften och realisation av inventarierna
måste såsom vinst beskattas vad som inflyter utöver senast redovisade
utgående värde.
Givetvis kunna andra uppställningar tänkas i stället för här skisserade.
Till exempel så att underhåll kvarstode som förut bland avdrag å jordbruksbilagan
och värdeminskning då komme att omfatta endast viss procent av
skillnaden mellan ingående värde och avyttring.
I fråga om jordbrukets levande inventarier torde nuvarande redovisning
i jordbruksbilagan genom uppgifter om försäljning respektive-inköp i allmänhet
innebära tillräcklig rättvisa, så att särskilda anordningar för värdering
av tillväxt respektive försämring kunna anses obehövliga.»
bihang tilt riksdagens protokoll 1939. ? sami. i avd. Nr 3Ö.
2