Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 12 m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen
den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och
beskattning av brännvin.
I en den 3 mars 1939 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 175, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom.
förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning
och beskattning av brännvin.
Härigenom förordnas, att 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen
den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin skola
erhålla följande ändrade lydelse:
18 §.
3. All för kontrollen behövlig handräckning ävensom för densamma erforderliga
målkärl och andra redskap har tillverkare att tillhandahålla.
30 §.
3. Den som olovligen tillverkat brännvin skall ock dömas skyldig att
gälda tillverkningsskatt för den myckenhet brännvin som, efter vad utrönas
kan, blivit tillverkad, dock för minst femtio liter av normalstyrka.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.
Bihang iill riksdagens protokoll 1939. 7 sami. 1 avd. Nr 22—23.
1
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
Beträffande vad föredragande departementschefen vid ärendets föredragning
inför Kungl. Majit anfört till motivering för ifrågavarande förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till ovannämnda statsrådsprotokoll.
I skrivelse till Kungl. Majit den 13 januari 1939 har kontrollstgrelsen
föreslagit vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående
tillverkning och beskattning av brännvin. Förslaget avser dels ändrade bestämmelser
rörande beräkningen av tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning,
dels viss skärpning av förordningens ansvarsbestämmelser, dels
ock en jämkning av 18 § 3 mom. för vinnande av överensstämmelse med
motsvarande stadgande i lagen om mått och vikt.
Vad först angår uttagande av tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning
skall enligt 30 § 3 mom. ifrågavarande förordning sådan skatt gäldas
med 65 öre för varje liter olovligen tillverkat brännvin av normalstyrka.
Vid skattebeloppets beräknande skola emellertid särskilda, i 3 mom. under
a), b), c) och d) angivna regler iakttagas. Enligt dessa regler särskiljas tre
olika fall:
a) Har tillverkningen skett med enkel, omedelbarligen med eld driven
redskap, skall skatten beräknas efter redskapens avverkningsförmåga, vilken
skall antagas under dygn uppgå till 4 gånger pannans rymd. Kan redskapens
storlek icke utrönas, bestämmes skatten efter 500 liters tillverkning för
dygn.
b) Är tillverkningen utövad med mera sammansatt eller medelst ånga driven
redskap, skall skatten beräknas för den myckenhet som efter vad utrönas
kan blivit tillverkad, dock för minst 800 liter för dygn.
c) Har tillverkningen skett på annat sätt än under a) och b) avses, skall
skatten beräknas för den myckenhet som efter vad utrönas kan blivit tillverkad,
dock för minst 50 liters tillverkning för dygn.
Enligt vad under d) stadgas gäller vidare, att skatten i alla tre fallen skall
utgå för minst 30 dygn; har tillverkningen blivit utövad över 30 men ej 60
dygn, utgöres skatt för 60 dygn; har den utövats över 60 men ej 90 dygn
för 90 dygn o. s. v.
Dessa bestämmelser innebära, att skattens belopp utgör
i fallet a) 78 kronor för varje liter av pannans rymd och, om redskapens
storlek ej kan utrönas, minst 9,750 kronor;
i fallet b) minst 15,600 kronor; samt
i fallet c) minst 975 kronor.
Efter att inledningsvis hava lämnat en redogörelse för tillkomsten av och
det ursprungliga syftet med gällande bestämmelser örn tillverkningsskatt vid
olovlig brännvinstillverkning har kontrollstyrelsen till stöd för sitt förslag
örn ändring av nämnda bestämmelser anfört bland annat följande:
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
3
Enligt kontrollstyrelsens mening hava förhållandena ändrats därhän, att
skälen för den hårda skattepåföljden icke längre kunna åberopas med samma
styrka som vid bestämmelsens tillkomst. Vidare må framhållas, att straffet
för olaga brännvinstillverkning, som ursprungligen allenast utgjorde böter,
väsentligen skärpts, så att numera vid tillverkning i större omfattning
eller i syfte att försälja framställt brännvin eller vid upprepad förseelse av
hithörande slag även fängelse i högst ett år samt, då synnerligen försvårande
omständigheter föreligga, straffarbete i högst ett år kan ådömas.
Vid nu anförda förhållanden synas skäl tala för att en revision av bestämmelserna
om skyldighet att gälda tillverkningsskatt vid olaga brännvinstillverkning
bör enhetligt omfatta alla slag av dylik tillverkning. Erfarenheten
har givit vid handen, att dessa bestämmelser i realiteten även visa sig i
hög grad verkningslösa, enär de för olovlig brännvinstillverkning dömda personerna
merendels befinna sig i så dåliga ekonomiska omständigheter, att de
sakna förmåga att gälda de betydande belopp, varom här är fråga. Detta
förhållande belyses närmare av följande från riksräkenskapsverket inhämtade
uppgifter rörande debiterade och influtna belopp, avseende ådömd
brännvinstillverkningsskatt budgetåren 1935/36—1937/38:
Debiterade Influtna
1935/36 .................. kronor 808,561: 86 kronor 12,404: 57
1936/37 .................. » 639,229:29 » 3,557:64
1937/38 .................. » 594,162:63 » 12,630:90.
Sammanlagt under nämnda tre budgetår uppgå de utdömda skattebeloppen
till icke mindre än 2,041,953 kronor, varav dock allenast 28,593 kronor,
motsvarande omkring 1.5 procent, kunnat indrivas.
Under senare år har i ett stort antal fall inträffat, att personer, som dömts
för olaga brännvinstillverkning, gjort framställning örn nåd beträffande antingen
enbart brännvinstillverkningsskatten eller ock skatten jämte ådömt
straff. Enligt en inom justitiedepartementet verkställd undersökning hade
sålunda under åren 1936 och 1937 samt januari—september 1938 behandlats
57 dylika nådeansökningar, avseende 63 dömda personer. I regel hade
ansökningarna helt eller delvis bifallits såvitt gällt tillverkningsskatten.
Fullständig befrielse hade beviljats 15 personer, medan 38 fått skatten avsevärt
nedsatt, i allmänhet till belopp mellan 100 kronor och 25 kronor. Endast
9 ansökningar hade avslagits. En person hade erhållit nåd i den formen,
att han utan hinder av den intill den 1 januari 1939 gällande bestämmelsen
i 46 § 3 mom. i förordningen berättigats att betala böterna, oaktat
att han ej förmått erlägga skatten. I samtliga fall utom ett hade Kungl.
Maj:ts beslut överensstämt med Högsta domstolens yttrande. Till jämförelse
må nämnas att hela antalet för olovlig brännvinstillverkning i första
instans dömda personer utgjorde 735 år 1935 och 753 år 1936.
De talrika fall, i vilka Kungl. Maj:t sålunda bifallit nådeansökningar örn
befrielse från erläggande av ådömd tillverkningsskatt, torde giva uttryck
för att även Kungl. Maj:t funnit, att bestämmelserna örn tillverkningsskattens
beräknande i hithörande fall verka med oskälig hårdhet samt att ett eftergivande
å skattekravet ansetts kunna ske i jämförelsevis stor omfattning,
utan att det allmännas intressen därigenom äventyrades. Det torde i detta
sammanhang böra erinras örn att statsmakterna nyligen även vidtagit en åtgärd,
varigenom den med de stränga bestämmelserna örn skatteberäkningen
avsedda verkan i realiteten kommer att ytterligare försvagas. Före upphävandet
av ovanberörda 46 § 3 mom. i förordningen giillde nämligen enligt
stadgandet i detta lörfattningsrum, att böter för olovlig brännvinstillverk
-
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
ning icke finge gäldas, där tillgång saknades till samtidigt ådömd skatt eller
någon del därav. Den saklållde skulle i sådant fall i stället undergå förvandlingsstraff
för böterna. Sedan bestämmelsen i samband med den år 1937
genomförda lagstiftningen om verkställighet av bötesstraff (S. F. S. 1937: 279)
med utgången av år 1938 bortfallit, kan betalning av skatten hädanefter alltså
ej framtvingas annorledes än genom utmätning eller konkursförfarande,
vilka åtgärder enligt vad ovan anförts dock ytterst sällan torde leda till resultat.
Av det ovan anförda har framgått, att den höga skatteplikten vid olaga
brännvinstillverkning icke med de former, i vilka den olovliga hanteringen
numera förekommer, visat sig fylla syftemålet att utgöra ett starkt avhållande
moment mot brottslighet av detta slag men att däremot de nuvarande
bestämmelserna i ämnet oftast leda till resultat, som måste anses alltför
stränga såväl i förhållande till brottets beskaffenhet som med hänsyn till
den brottsliges betalningsförmåga. Enligt kontrollstyrelsens mening bör det
egentliga korrektivet mot förseelser, varom här är fråga, vara knutet vid
själva straffet. Påföljden med avseende å skyldighet för den saktallde att
gälda tillverkningsskatt torde allenast böra uppfylla det syftemålet att på ett
i möjligaste mån betryggande sätt tillgodose statens fiskaliska intresse. Denna
uppfattning synes även ha kommit till uttryck i vissa på senare tid utfärdade
författningar angående statliga tillverknings- och andra avgifter —-
--i vilka motsvarande bestämmelse givits den innebörden, att den sak
fällde
skall förpliktas utgiva den skatt, som undandragits statsverket.
I överensstämmelse med vad sålunda i vissa andra förordningar gäller i
fråga örn erläggande av tillverkningsavgifter o. dyl. vid överträdelse av skattebestämmelserna,
anser kontrollstyrelsen, att det även för brännvinstillverkningsförordningens
vidkommande skulle vara tillfyllest, om skyldigheten att
vid olovlig brännvinstillverkning betala tillverkningsskatt reglerades genom
en bestämmelse av allenast det innehållet, att den, som begått dylik förseelse,
även skall gälda den tillverkningsskatt, som undandragits statsverket.
I betraktande av svårigheterna för domstolarna att särskilt vid olovlig mäskberedning
genom åvägabragt utredning bestämma den myckenhet brännvin,
för vilken skatt av den sakfällde skall gäldas, får dock kontrollstyrelsen förorda
att en dylik bestämmelse bör kompletteras med föreskrift om att skatt
skall utgå för minst 100 liter av normalstyrka, d. v. s. med minst 65 kronor.
Svea hovrätt har i yttrande över kontrollstyrelsens förslag örn ändring av
bestämmelserna angående tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning
förklarat sig finna de av konlrollstyrelsen åberopade skälen för mildring av
nu gällande stränga bestämmelser rörande utdömande av tillverkningsskatt
synnerligen beaktansvärda. Hovrätten har vidare anfört:
Erfarenheten giver vid handen, att utdömande av tillverkningsskatt i enlighet
med nu gällande regler i de allra flesta fall, allt efter den dömdes
sämre eller bättre ekonomi, antingen blir utan betydelse eller ock drabbar
oskäligt hårt i förhållande till den begångna förseelsen. Då det sålunda gäller
att utforma en ny bestämmelse om tillverkningsskattens beräknande i
dessa fall, är det uppenbarligen av stor betydelse, att sådana regler uppställas,
som icke medföra vare sig för mycken omgång vid tillämpningen eller
ökade krav på utredningens fullständighet. I sådant hänseende synes det
lämpligt att, såsom föreslagits, upptaga bestämmelse, att skatten beräknas
efter den kvantitet, som efter vad utrönas kan, blivit tillverkad, dock ej un
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
5
der viss minimikvantitet. Det kan emellertid ifrågasättas, örn icke den till
100 liter föreslagna minimikvantiteten, motsvarande en tillverkningsskatt av
65 kronor, ej sällan skulle leda till väl stränga resultat. Särskilt kan detta
bliva händelsen dels i de av kontrollstyrelsen i motiveringen till ändringsförslaget
framhållna fall, som stå den tillåtna vinberedningen nära, dels ock
eljest, då det är uppenbart att tillverkningen avsett allenast en ringa myckenhet.
Att döma av den kännedom hovrätten äger av dylika mål torde statens
fiskaliska intresse bliva tillräckligt tillgodosett även om minimikvantiteten
sänkes till 50 liter, motsvarande en skatt av 32 kronor 50 öre. Om en sådan
bestämmelse emellertid skulle anses alltför lindrig i de grövre fallen, vore det
måhända tänkbart att för dessa stadga en högre minimikvantitet, t. ex. 100
liter. Härvid kunde man lämpligen anknyta till förordningens straffbestämmelser
på det sätt, att den högre minimikvantiteten bleve tillämplig, då någon
av de i 30 § 1 mom. andra stycket omnämnda kvalifikationsgrunderna
vore för handen.
Beträffande kontrollstyrelsens förslag om viss skärpning av brännvinstillverkningsförordningens
ansvarsbestämmelser må framhållas följande:
Enligt 30 § 1 mom. utgör normalstraffet för olovlig brännvinstillverkning
böter från och med 300 till och nied 3,000 kronor. Har tillverkningen bedrivits
i större omfattning eller i syfte att försälja det tillverkade eller föreligger
iteration av dylik förbrytelse — med vilken i sådant sammanhang jämställas
förbrytelser mot vissa andra i författningsrummet angivna bestämmelser
-— utgör straffet fängelse i högst ett år eller böter från och med 500
till och med 5,000 kronor. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
kan straffarbete i högst ett år ådömas. Har tillverkningen icke bedrivits
i större omfattning eller i syfte att försälja det tillverkade, kan, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, straffet nedsättas till 100 eller vid
upprepad förbrytelse 300 kronors böter.
I kontrollstyrelsens skrivelse har framhållits att om påföljden i fråga om
skyldighet att erlägga tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning i
enlighet med styrelsens förslag bleve mildrad, ett från dylik brottslighet i
viss grad avhållande moment bortfölle. Fråga uppstode då, huruvida en
sådan åtgärd nu borde föranleda viss motsvarande skärpning av straffbestämmelserna.
Rörande detta spörsmål har styrelsen vidare anfört:
En särskild anledning till övervägande av en straffskärpning för förbrytelse
av här ifrågavarande slag har kontrollstyrelsen även ansett ligga i
tillkomsten av dagsbotsystemet, vilket enligt den särskilda böteslagen skall
tillämpas i fall, varom här är fråga. En följd av denna tillämpning har
blivit, att väsentligt lägre bötesbelopp numera i regel utdömas än vad som
eljest skulle följa av de i 30 § 1 mom. angivna beloppen för böterna. På
grund av böteslagens bestämmelser utgör minsta antalet dagsböter vid normalstraffet
för olovlig brännvinstillverkning 30 och, då synnerligen mildrande
omständigheter föreligga, 10. 1 betraktande av den svaga ekonomiska
ställning, vari de för dylik förbrytelse sakfällda merendels befinna sig, pläga
domstolarna bestämma dagsbotens belopp i hithörande fall till mycket låga
belopp, ofta nog till allenast 1 krona.---Enligt kontrollstyrelsens me
ning
synas därför straffbestämmelserna i brännvinstillverkningsförordningen
böra göras lill föremål för en översyn, i vilken även torde inbegripas motsvarande
bestämmelser i alkohollagstiftningen i övrigt.---
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
Kontrollstyrelsen, som icke ansett att vad sålunda uttalats angående behovet
av överarbetning av straffbestämmelserna bör föranleda ett undanskjutande
av det nu framlagda förslaget om ändring av bestämmelserna om
påföljden i fråga om tillverkningsskatten, har emellertid velat ifrågasätta,
huruvida icke såsom en provisorisk åtgärd bestämmelsen örn lägre straff
vid synnerligen mildrande omständigheter nu kunde uteslutas ur 30 §
1 morn., detta med hänsyn till de möjligheter till bestämmande av lindrigare
straff, som domstolarna numera äga genom tillämpningen av den
särskilda böteslagen. Kontrollstyrelsen har härvid icke förbisett, att den
nu föreslagna ändringen i nämnda straffbestämmelser kan vara ägnad att
ytterligare öka den bristande överensstämmelsen mellan straffbestämmelserna
i de olika alkoholförfattningarna. Styrelsen får sålunda erinra om att
även straffbestämmelserna mot olovlig rusdrycksförsäljning och spritsmuggling
upptaga lindrigare straff vid synnerligen mildrande omständigheter. Detsamma
är även förhållandet med avseende å den i 31 § 1 och 2 mom.
brännvinstillverkningsförordningen meddelade straffbestämmelsen.---
Då olovlig tillverkning måste anses utgöra en förseelse av annan och merendels
allvarligare karaktär än övriga här åsyftade förseelser, synas emellertid
några avgörande betänkligheter icke böra ur nu förevarande synpunkt
möta mot uteslutande av nyssberörda bestämmelse.
Svea hovrätt har beträffande kontrollstyrelsens förslag om skärpning av
förenämnda ansvarsbestämmelser förklarat, att det syntes kunna starkt ifrågasättas,
örn sådan ändring nu borde genomföras. Till stöd för denna uppfattning
har hovrätten uttalat bland annat, att på sätt kontrollstyrelsen i sin
skrivelse även erinrat, dels särskilda straffskalor vid förekomsten av synnerligen
mildrande omständigheter finnas upptagna i vissa andra rusdrycksförfattningar,
dels ock en allmän översyn av straffbestämmelserna i dessa författningar
i annat sammanhang är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Hovrätten har av anförda skäl avstyrkt ett genomförande av förslaget till
ändring av straffbestämmelserna för olovlig brännvinstillverkning utan samband
med en mera omfattande revision av straffskalorna på rusdrycksförfattningarnas
område. I
I 18 § 3 mom. brännvinstillverknings förord ningen stadgas för närvarande,
att tillverkare skall tillhandahålla, bland annat, för kontrollen erforderliga
målkärl och andra redskap samt att mätnings- och vägningsredskap
skola vara vederbörligen justerade. Härtill har kontrollstyrelsen anmärkt
bland annat följande:
Enligt 8 § andra stycket lagen den 11 maj 1934 (nr 162) om mått och vikt,
vilken trädde i kraft den 1 juli 1935, gäller icke justeringstvång med avseende
å mätning, som sker uti förvarings- eller transportredskap, i vilket
den uppmätta varan förvaras eller levereras och som med avseende å rymden
är märkt på visst i lagen angivet sätt. Då dylika av justeringsman
vederbörligen märkta förvarings- och transportkärl sedan gammalt komma
till användning inom brännvinshanteringen och då det givetvis icke
varit avsett, att strängare krav i nämnda hänseende skola gälla i fråga örn
dylika kärl än vad som följer av lagen örn mått och vikt, hade ovanberörda
stadgande i 18 § 3 mom. brännvinstillverkningsförordningen måhända bort
jämkas i samband med utfärdandet av sagda lag. Så har emellertid ej skett.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22. 1
Då den bristande överensstämmelsen mellan de båda författningarna givit
anledning till den missuppfattningen, att hinder skulle möta att använda erforderliga
redskap av beskaffenhet att skola märkas i stallet för justeras,
har styrelsen föreslagit, att orden »skolande mätnings- och vagnmgsredskap
vara vederbörligen justerade» skola uteslutas ur nuvarande 3 morn. Styrelsen
har framhållit, att det torde vara uppenbart, att en dylik ändring icke
finge anses innebära någon befrielse för tillverkaren att alltjamt liksom hittills
svara för att redskapen, i den mån så skulle ske, hilva vederbörligen
justerade eller märkta.
Mynt- och justering sverket, som yttrat sig över kontrollstyrelsens nu berörda
förslag, har tillstyrkt detsamma.
Till stöd för det föreliggande förslaget har departementschefen anfört följande:
»Lämpligheten
av att beräkningsgrunderna för tillverkningsskatten vid
olovlig brännvinstillverkning nu bliva ändrade synes mig klart framgå
av kontrollstyrelsens utredning om de nuvarande reglernas tillkomst och
ursprungliga syfte och det i flera betydelsefulla hänseenden ändrade läge,
sorn numera inträtt. Skatten bör sålunda även enligt min mening beräknas
allenast till belopp motsvarande den tillverkningsskatt, som undandragits
statsverket, medan korrektivet mot den brottslighet, varom här är fråga, bör
läggas i själva straffet. Till undvikande av alltför betungande krav pa utredningens
fullständighet, synes mig emellertid nödvändigt att, såsom kontrollstyrelsen
jämväl förutsatt, principen för skattebeloppets fastställande
kompletteras med en regel örn visst minimibelopp, som alltid skall uttagas.
I likhet med Svea hovrätt finner jag därvid statens fiskaliska intresse bliva
tillräckligt tillgodosett, örn den minimikvantitet, varå skatten skall beräknas,
bestämmes till 50 liter av normalstyrka.
Därest nu berörda förslag genomföres, torde en skärpning av straffbestämmelserna
väl kunna ifrågasättas. Såsom Svea hovrätt erinrat, är emellertid
en allmän översyn av rusdrvcksförfatlningarnas straffbestämmelser
under övervägande. I likhet med hovrätten anser jag, att kontrollstyrelsens
förslag i nu ifrågavarande del bör upptagas i nämnda större sammanhang.
Såsom kontrollstyrelsen uttalat, torde dock icke behovet av en överarbetning
av straffbestämmelserna böra föranleda uppskov med frågan örn tillverkningsskattens
beräknande.
Vad slutligen angår den ifrågasatta ändringen av 18 § 3 mom. brännvinstillverkningsförordningen
till ernående av överensstämmelse med lagen om
mått och vikt, har jag intet att erinra mot vad kontrollstyrelsen därutinnan
föreslagit.» I
I skrivelse till utskottet har Nykterhetsnämndernas riksförbund bland annat
anfört, att från många nykterhetsnämnder vittnades örn pågående lönnbränning.
En utvidgning av denna hantering kunde spåras på olika håll. Det
förhållandet, att lag och förordning icke tillräckligt kraftigt reagerade mot
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
dessa brott, bidroge otvivelaktigt till, att hanteringen alltjämt påginge och
även utvidgades. Förbundet funne det vara synnerligen angeläget, att den av
kontrollstyrelsen föreslagna straffskärpningen för dessa brott bomme till
stånd. På grund härav har förbundet hemställt, att utskottet för sin del
ville bifalla vad kontrollstyrelsen i förevarande hänseende föreslagit.
XJulcotieL Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att straffet för olaga brännvinstillverkning,
som ursprungligen allenast utgjorde böter, sedermera väsentligen
skärpts. Normalstraffet för sådan tillverkning utgör böter från och
med 300 till och med 3,000 kronor. Därest tillverkningen bedrivits i större
omfattning eller i syfte att försälja framställt brännvin eller vid upprepad
förseelse av hithörande slag utgör straffet fängelse i högst ett år eller böter
från och med 500 till och med 5,000 kronor. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, kan straffarbete i högst ett år ådömas. Har tillverkningen
icke bedrivits i större omfattning eller i syfte att försälja det tillverkade,
kail, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet nedsättas till
100 eller vid upprepad förbrytelse 300 kronors böter. Den som ådömts
straff för olaga brännvinstillverkning skall till staten erlägga tillverkningsskatt
med 65 öre för varje liter olovligen tillverkat brännvin av normalstyrka.
Enligt gällande bestämmelser skall skatten därvid beräknas enligt särskilda
regler för olika fall.
På sätt framgår av det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet hava
åtskilliga anmärkningar riktats mot det nuvarande beräkningssättet av tillverkningsskatten
vid olovlig brännvinstillverkning. Erfarenheten har givit
vid handen, att gällande bestämmelser i ämnet i realiteten visat sig vara i
hög grad verkningslösa, enär de för sådan olovlig tillverkning dömda personerna
merendels befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter, att de
sakna förmåga att gälda de betydande belopp, varom här är fråga. Av de
från riksräkenskapsverket lämnade uppgifterna rörande debiterade och influtna
belopp, avseende ådömd brännvinstillverkningsskatt under budgetåren
1935/36—1937/38, framgår, att av de under nämnda tre budgetår sammanlagt
utdömda skattebeloppen, 2,041,953 kronor, allenast 28,593 kronor,
motsvarande omkring 1.5 procent, kunnat indrivas. Det nu anförda och den
av kontrollstyrelsen i övrigt verkställda utredningen finner utskottet giva
stöd för den meningen, att de nuvarande bestämmelserna om tillverkningsskalt
i förevarande fall icke fylla det syfte, som ursprungligen avsetts med
dessa bestämmelser. I likhet med kontrollstyrelsen anser utskottet påföljden
för den sakfällde att gälda tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning
allenast böra fylla det kravet, att statens fiskaliska intresse blir
tillgodosett på ett i möjligaste mån tillfredsställande sätt. På grund härav
får utskottet förorda bifall till det i propositionen framlagda förslaget, att
skatten bör beräknas allenast till belopp motsvarande den tillverkningsskatt,
som undandragits statsverket, dock att skatt skall utgå för minst 50 liter av
normalstyrka. Utskottet vill i detta sammanhang understryka, att den av
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
9
utskottet förordade ändringen av ifrågavarande bestämmelser icke innebär en
lindring av själva straffbestämmelserna för förenämnda förseelser utan
endast en rättelse av en påföljd, som visat sig vara verkningslös i det ursprungligen
avsedda syftet.
Såsom departementschefen och kontrollstyrelsen anfört anser utskottet, att
korrektivet mot den brottslighet, varom här är fråga, bör ligga i själva straffet
och icke i förenämnda påföljd. Kontrollstyrelsen och nykterhetsnämndernas
riksförbund hava föreslagit att, därest påföljden i fråga om skyldighet
att erlägga tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning bleve mildrad,
en viss motsvarande skärpning av brännvinstillverkningsförordningens
ansvarighetsbestämmelser borde vidtagas. I likhet med departementschefen
finner utskottet skäl icke föreligga att i nu förevarande sammanhang taga
ifrågavarande ansvarsbestämmelser under prövning. Detta spörsmål bör
lämpligen såsom departementschefen föreslagit tagas under övervägande i
samband med den allmänna översyn av rusdrycksförfattningarnas straffbestämmelser,
som för närvarande är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Utskottet finner det vara av vikt, att denna översyn slutföres inom sådan
tid, att förslag i ämnet snarast kan föreläggas riksdagen.
Mot det i propositionen framlagda förslaget till ändring av 18 § 3 mom.
brännvinstillverkningsförordningen för ernående av överensstämmelse mellan
nämnda författningsrum och motsvarande stadgande i lagen örn mått och
vikt har utskottet icke funnit skäl till erinran.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 175, antaga det vid propositionen fogade
förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom.
och 30 § 3 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående
tillverkning och beskattning av brännvin.
Stockholm den 9 maj 1939.
På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, friherre Lagerfelt*, Heiding, Wahlmark*,
Bengtsson*, Sjödahl, Elon Andersson*, Velander, Ekman och Robert Berg; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren*, Björklund*, Ericson
i Boxholm, Johanson i Huskvarna, Werner i Hultsfred, Blomquist, Hagberg i Malmö,
Jonsson i Skedsbygd och Olsson i Kullenbergstorp.
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Reservation
av herrar Johan Bärg och Johanson i Huskvarna.