Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1939 kl. 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion
om höjning av tullen å vissa slag av vävnader.

(lia avd.).

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 88, hava herrar Gustaf Adolf Björkman och Bergström hemställt,
»att riksdagen ville besluta, att gällande tulltaxa från och med den dag
Kungl. Maj:t bestämmer skall erhålla följande ändrade lydelse i här nedan
angivna delar.

Tull

för 100 kg
kronor

Vävnader, ej särskilt nämnda:
innehållande silke:

andra slag:

av silke i förening med mer än 15 % annat spånadsämne: vävnader

av ull, innehållande trådar, helt eller
delvis av silke, för så vitt silket utgör högst
5 % av vävnadens hela vikt, vägande per m2:

479: 1 mer än 200 g .......................... E 250: —

479: 2 200 g eller därunder .................... E 300: —

helt eller delvis av ull, utan inblandning av silke:
andra slag, vägande per m2:

485: 1 mer än 200 g men ej mer än 500 g.............. E 225: —

485: 2 200 g eller därunder .......................... E 275: —

Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Vid behandlingen av motionen har utskottet anlitat byråchefen i generaltullstyrelsen
E. Sandquist såsom sakkunnig.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 7 sami. Nr 21. 1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.

Införseln av vävnader, fallande under stat. nr 1022:1—2 (tulltaxenr 485),
d. v. s. vävnader av ull och vistra med en vikt av 500 gram eller därunder
per mI 2, har åren 1929—1938 varit följande:

Å r

Ton

1,000

kronor

Å r

Ton

1,000

kronor

1929 .................

1,197

19,983

1934 .................

952

14,044

1930 .................

1,400

22,582

1935 .................

1,140

15,399

1931 .................

1,579

22,601

1936 .................

1,344

17,372

1932 .................

956

14,421

1937 .................

1,556

19,148

1933 .................

824

11,948

1938 (prel.) ..........

1,597

18,826

Tillverkningen av yllevävnader, andra slag än maskinfilt, mattor, fälb-,
plysch- och sammetsvävnader, dukar, schalar, filtar, draperier m. m., har
under åren 1931—1937 varit följande:

Å r

Ton

1,000

kronor

Å r

Ton

1,000

kronor

1931 .................

6,004

56,475

1935 .................

8,070

72,311

1932 .................

6,639

62,131

1936 .................

9,126

82,144

1933 .................

6,736

61,971

1937 (prel.) ..........

9,165

85,700

1934 .................

8,273

77,334

Till och med år 1930 äro i industristatistiken samtliga hel- och halvyllevävnader,
inklusive stampad filt, sammanförda under en rubrik, som från
och med år 1931 uppdelats, vadan inbördes fullt jämförbara uppgifter föreligga
först från och med detta år.

Importen och tillverkningen, sådana de i det föregående redovisats, äro ej
direkt jämförbara, enär den sistnämnda omfattar ett större antal varuslag
än den förra.

I 1911 års tulltaxa voro tullarna å medeltunga och lätta yllevävnader ursprungligen
bestämda på det sätt, att vävnader, vägande mer än 200 gram
men ej mer än 700 gram per m2, drogo en tull av 175 kronor för 100 kilogram,
medan vävnader, vägande 200 gram eller därunder per m2, voro
underkastade en tull av 225 kronor för 100 kilogram. Genom beslut av

1926 års riksdag höjdes tullen för vävnader, vägande mer än 200 gram men
ej mer än 500 gram per m2, med 50 kronor för 100 kilogram, under det att
tullen sänktes för vävnader, vägande mer än 500 gram men ej mer än 700
gram per m2, med 15 kronor för 100 kilogram. För vävnader med en vikt
av 200 gram eller därunder per m2 vidtogs däremot icke någon förändring
i tullsatsen. De verkställda ändringarna i viktgruppsindelningen och tullarna
motiverades i huvudsak därmed, att den inhemska konsumtionen alltmera
övergått från tyngre till lättare vävnader. Då produktionskostnaderna per

Bevillningsutskottets betänkande Nr 21. *

viktenhet vore större för de lättare än för de tyngre vävnaderna, borde tullen
å de förra höjas, medan tullen för de senare samtidigt kunde sänkas.

I den föreliggande motionen har hemställts, att jämväl tullen å vävnader,
vägande 200 gram eller därunder per m2, måtte höjas med 50 kronor för
100 kilogram, varigenom tullen i fråga skulle komma att uppgå till 275
kronor för 100 kilogram. I syfte att denna tullökning icke skulle kunna
kringgås på det sätt, att en ringa mängd silke inblandades i varan, har samtidigt
hemställts örn en motsvarande höjning av den för yllevävnader, innehållande
högst 5 procent silke, nu gällande tullsatsen av 250 kronor för
100 kilogram, vilken alltså beträffande dylika vävnader med en vikt av
200 gram eller därunder per m2 skulle höjas till 300 kronor för 100 kilogram.

Till stöd för motionärernas förslag hava åberopats i stort sett enahanda
skäl, som föranledde de av 1926 års riksdag vidtagna ändringarna i tullarna
för yllevävnader. Sålunda har framhållits bland annat att förbrukningen
numera omfattade tunna och lätta vävnader i långt större utsträckning än
förr och att dessa kvaliteter helt naturligt droge betydligt högre tillverkningskostnader
än de grövre och tyngre. Härigenom hade uppstått betydande
svårigheter för den inhemska industrien pa området att göra sig gäl
lande i konkurrensen gentemot utlandet.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit ett av kommerskollegium avgivet utlåtande. Vid utlåtandet hava
fogats yttranden av handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Malmö, Göteborg
och Borås ävensom från Svenska yllefabrikantföreningen och Sveriges
grossistförbund.

De från näringsorganisationerna inkomna yttrandena giva uttryck åt
olika uppfattningar rörande behovet av de föreslagna tullhöjningarna.

Stockholms handelskammare, som utgår från att import av ifrågavarande
vävnader förekommer i stor omfattning, finner den väckta tullskyddsfrågan
hava vittgående betydelse, såväl ur industriens synpunkt som med hänsyn
till handelspolitiska förhållanden. Med hänsyn till konkurrensmöjligheterna
i de länder, från vilka en mycket stor del av importen härrör, funnes anledning
förmoda, att den föreslagna tullförhöjningen i många fall icke skulle
medföra den avsedda importminskningen. På grund av att traktatsenligt
tullen i fråga vore begränsad till 25 procent av värdet kunde man med säkerhet
räkna med att den förhöjda vikttullen i många fall icke skulle komma
i tillämpning. Härtill komme, att de rådande handelspolitiska förhållandena
manade till stor varsamhet, då det gällde att vidtaga höjningar i
tullsatserna. Sådana åtgärder borde icke vidtagas, med mindre än att de
vöre strängt nödvändiga för vederbörande industris upprätthållande. Da
förhållandena i förevarande fall icke torde kunna sägas vara av denna karaktär,
avstyrker handelskammaren bifall till motionen.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare har under hänvisning

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.

till i motionen förebragt motivering tillstyrkt bifall till motionärernas hemställan.

Skånes handelskammare vitsordar, att den övermäktiga utländska konkurrens,
som den svenska ylleindustrien i fråga örn lätta vävnader nu hade
att möta, skulle genom den ifrågasatta tullhöjningen åtminstone i viss grad
kunna motverkas. Av den stora importen av olika slags yllevaror framginge
otvivelaktigt, att ylleindustrien i jämförelse med andra textilindustrier
i skyddshänseende vore missgynnad och icke nått den utveckling och betydelse
ur sysselsättningssynpunkt, som eljest varit möjlig. Handelskammaien
förordar därför bifall till de i motionen framlagda tullhöjningarna.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att den föreslagna tullförhöjningen
icke spelade någon större roll ur importsynpunkt och att den för
konsumenterna knappast syntes kunna bliva till någon större olägenhet.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare anser den föreslagna
tullförhöjningen vara en värdefull hjälp för den svenska ylleindustrien för
att i någon mån återvinna den marknad av lätta ylletyger, vilken under senare
år på grund av utlandets starka konkurrens till stor del gått förlorad. Under
förutsättning, att hinder icke befunnes möta ur handelspolitisk synpunkt,
tillstyrker handelskammaren den föreslagna tullförhöjningen.

Svenska yllefabrikant/öreningen tillstyrker bifall till motionen.

Sveriges grossistförbund har ansett, att i motionen icke framförts bärande
skäl för höjning av tullen å lättare yllevävnader och har därför avstyrkt
framställningen.

Till stöd härför har förbundet i huvudsak anfört följande.

Ben i motionen åberopade ökade importen åren 1933—1938, som jämväl
avsåge andra vävnader än sådana, för vilka tullhöjning föreslås, kunde med
säkerhet tillskrivas en genom ökat välstånd åstadkommen höjning av allmänhetens
köpkraft, vadan de i motionen åberopade siffrorna icke stödde
uppfattningen, att importökningen skulle ha skett på den svenska industriens
bekostnad. Skäl för en tullhöjning å vistravävnader, vilken automatiskt
skulle ske, örn motionen bifölles, förelåge ej, då de i stor utsträckning
tillverkades av varor av svenskt ursprung och utgjorde ett mycket viktigt
råmaterial för tillverkning av rena konsumtionsvaror, som vöre av betydelse
för de mindre bemedlades försörjning med beklädnadsartiklar. Därjämte
ersatte vistravävnader med hänsyn till kvaliteten i huvudsak bomullsvaror
och icke yllevaror, varför en tullbehandling efter samma grunder, som sker
vid införsel av bomullsvävnader, vore motiverad.

Den svenska fabrikationen av ifrågavarande yllevävnader arbetade med
utländskt halvfabrikat, alltså importerade yllegarner, vilka icke tillverkas i
Sverige. Fabrikerna vore icke i behov av ökat tullskydd, då de väverier,
vilka tillverka lättare yllevävnader, under de senare åren kunnat i stor utsträckning
öka sina tillverkningar. En kraftig stegring av vinstsiffrorna för
väverierna i fråga under de senaste fem åren kunde konstateras. Även om
dessa väverier förutom yllevävnader även tillverkade vävnader av vistra, visade
dock expansionen inom industrien tydligt, att ytterligare tullskydd icke
behövdes.

Den ojämförligt största tillverkningen av de klädesplagg, vari ifrågavarande
lätta yllevävnader ingå, avsåge billigare artiklar, sorn" vore ägnade att
tillgodose den stora men mindre köpkraftiga allmänhetens behov. Även den

Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.

5

ökning av lullkostnaderna med 10 öre för kvadratmeter, som tullhöjningen
enligt uppgift i motionen skulle medföra, skulle under sådana omständigheter
väsentligt fördyra varan och medföra en ökning av utförsäljningspriset
för billigare klädningar med minst 7 procent.

Importen av lättare yllevävnader från Japan visade avsevärd ökning, men
dessa varor vore så billiga, att tullen beräknades till 25 procent av varuvärdet,
vadan de knappast berördes av den föreslagna ändringen av tullen.

Kommerskollegium har bland annat framhållit, att i enlighet med vad
som anförts i motionen, importen av de i motionen avsedda vävnaderna i det
närmaste fördubblats från år 1933. Det förefölle troligt, att denna importökning
främst finge tillskrivas en inom landet ökad förbrukning. Det vore
vidare tydligt, att yllevävnadsindustrien, som helhet betraktad, kunnat avsevärt
och i ganska jämn progression öka sin tillverkning ända från år 1931.

Kommerskollegium har vidare anfört följande:

»Tillgängligt material tillåter icke att i detalj bedöma, i vad mån den utländska
konkurrensen varit övermäktig i fråga om de lättaste yllevävnaderna,
såsom uppgives i motionen och i vissa inkomna yttranden. Uppenbart
är dock, att örn så varit fallet har situationen beträffande andra slag av
yllevävnader medgivit, att den svenska tillverkningen kunnat icke blott hävda
sig utan även avsevärt utvecklas.

Varken av handelsstatistiken eller industristatistiken kan utläsas den
verkliga storleken av den varugrupp, det här är fråga om. Tvivelsutan rör
det sig dock om väsentliga kvantiteter och belopp. Även en måttlig tullhöjning,
sådan som i motionen föreslagits, kan under sådana omständigheter
tänkas få kännbara verkningar, icke minst med avseende på handelsförbindelserna
med utlandet. Detta förhållande måste i och för sig föranleda
varsamhet i fråga om ökning av tullbelastningen. Därjämte har, såsom
ovan anförts, en granskning av importens och tillverkningens utveckling
under en följd av år icke givit sådant resultat, att enligt Kollegii mening
den föreslagna tuilförhöjningen för närvarande skulle kunna anses tillräckligt
motiverad.»

Under åbex-opande av vad i utlåtandet anförts har kommerskollegium avstyrkt
bifall till motionen.

Enligt vad utskottet inhämtat utgöras de vävnader, som i motionen avses,
icke endast av vanliga hel- och halvyllevävnader utan även av vävnader,
som helt eller delvis bestå av vistra eller cellull. Sistnämnda slag av vävnader
skola nämligen enligt gällande bestämmelser i tullbeskattningsavseende
jämställas med yllevävnader.

De vävnader, örn vilka här är fråga, äro föremål för tillverkning inom såväl
ylleindustrien som bomulls- och linneindustrierna. Enligt vad för utskottet
uppgivits lär dylik tillverkning numera bedrivas vid ett flertal större
och mindre företag. Vissa omständigheter synas tala leir, att tullarna å ifrågavarande
vävnader med fullföljande av den tanke, som låg till grund för de
av 1926 års riksdag beslutade ändringarna av nämnda tullar, borde underkastas
en av den fortsatta övergången från tyngre till lättare vävnader betingad
ytterligare differentiering och att i samband därmed en ny viktgrupp
med högre tull, på sätt i motionen föreslagits, borde införas för vävnader

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 7 sami. Nr 21. a

Utskottet.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.

vägande 200 gram eller därunder per nr. Det är emellertid här fråga om
mycket betydande importartiklar, beträffande vilka en tullförhöjning på sätt
kommerskollegium framhållit, skulle kunna få kännbara verkningar med avseende
å våra handelsförbindelser med utlandet. Det bör därvid beaktas att
en tullförhöjning för vävnaderna automatiskt skulle medföra en höjning av
tullarna jämväl för av vävnaderna tillverkade kläder och andra sömnadsarbeten,
enär dylika arbeten beläggas med samma tull som den spånadsvara, av
vilken de framställts, med vissa procentuella tillägg. Under sådana förhållanden
anser sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till den föreslagna tullförhöjningen,
men förutsätter att frågan ägnas uppmärksamhet vid en blivande
allmän revision av tullskyddssystemet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen I: 88 av herrar Gustaf Adolf Björkman och
Bergström, om höjning av tullen å vissa slag av vävnader,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1939.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAD ANDERSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Viktor Larsson, Heiding, Wahlmark, Bengtsson, Sjödahl,
Elon Andersson, Velander, Ekman och Sylwan; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Olsson i
Gävle, Ericson i Boxholm, Johanson i Huskvarna, Werner i Hultsfred, Hammarlund, Hagberg
i Malmö och Jonsson i Skedsbygd.

397754. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.