8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
Nr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1939 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om beredande av skattefrihet för vissa gåvor till inköp
av luftskyddsmateriel.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 211 i
första kammaren av herr Swartling och nr 314 i andra kammaren av herrar
Lundell och Olsson i Staxäng, har hemställts, »att riksdagen måtte för sin
del besluta sådana ändringar av kungl, förordningen den 3 juni 1938 om
rätt att vid taxering åren 1939—1941 enligt förordningen den 28 september
1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för belopp,
som utgivits såsom gåva till luftvärnet, att jämväl gåva till staten, försvarsförening
eller luftskyddsförening för inköp av luftskyddsmateriel fritages
från beskattning enligt sistnämnda förordning».
Tillika hava motionärerna hemställt, att vederbörande utskott ville utarbeta
förslag till erforderliga författningsändringar i ämnet.
Enligt 1 § luftskyddslagen den 11 juni 1937 avses med luftskydd åtgärder
av icke militär natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften eller begränsa
verkningarna av sådant anfall.
Det civila luftskyddet indelas i allmänt luftskydd, omfattande åtgärder,
som avse ett samhälle i dess helhet, industriluftskydd, avseende åtgärder
beträffande särskilda anläggningar och företag, samt enskilt luftskydd (hemskydd),
omfattande åtgärder i övrigt för beredande av luftskydd.
Tillsyn å luftskyddet inom riket utövas av luftskyddsinspektionen. Chef
för nämnda inspektion är luftskyddsinspektören, som utses av Kungl. Maj:t.
Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av luftskyddet. Riket indelas
i luftskyddsområden, i allmänhet motsvarande polisdistrikten. Inom varje
luftskyddsområde utövas den omedelbara ledningen av luftskyddet av en
luftskyddschef, i regel polischefen.
Enligt 1 § luftskyddskungörelsen äro de orter, inom vilka en mera omfattande
planläggning av luftskyddet bör ifrågakomma, de s. k. luftskyddsortema,
indelade i olika klasser med hänsyn till sin betydelse och risken för
luftanfall.
Jämlikt 7 § luftskyddslagen skall luftskyddsinspektionen verka för att
luftskyddets förberedande sker ändamålsenligt, planmässigt och enhetligt.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
9
För sådant ändamål skall inspektionen utfärda anvisningar till ledning för
myndigheter, enskilda sammanslutningar, vilka önska medverka vid luftskyddet,
samt allmänheten.
För det enskilda luftskyddets planläggning och organisation svarar närmast
vederbörande luftskyddschef. Utbildningen av personal för det enskilda
luftskyddet tillgodoses dock huvudsakligen av luftskyddsföreningar, vilka
i regel länsvis äro sammanförda till länsförbund. Dessa länsförbund sortera
under Sveriges riksförbund för civilt luftskydd (riksluftskyddsförbundet),
vilket förutom utbildningsverksamhet för det enskilda luftskyddet även bedriver
en omfattande upplysningsverksamhet. Luftskyddsföreningarna, länsförbunden
och riksluftskyddsförbundet arbeta efter de anvisningar och riktlinjer,
som meddelas av luftskyddsinspektionen. I riksluftskyddsförbundets
styrelse är Kungl. Maj:t representerad, för närvarande genom luftskyddsinspektören.
Enligt § 2 i stadgarna för riksluftskyddsförbundet har detsamma till uppgift
att på frivillighetens väg, efter de anvisningar luftskyddsinspektionen
kan komma att utfärda och i samförstånd med vederbörande myndigheter
och under samarbete med andra organisationer bland landets befolkning
väcka och bibehålla förståelse för det civila luftskyddets nödvändighet, möjligheter
och krav, samt verka för enhetlighet, stadga och effektivitet i den
verksamhet, som bedrives av förbundets medlemmar beträffande upplysning,
undervisning och utbildning för civilbefolkningens luftskydd ävensom i fråga
om frivilliga civilluftskyddsåtgärders planläggande och genomförande.
I särskilda vid 1938 års riksdag väckta motioner hemställdes bland annat,
att skattskyldig, som lämnat gåva för luftvärnet till staten eller till försvarsförening,
måtte fritagas från skatt till staten för så stor del av sin inkomst,
som svarade mot gåvans storlek.
I yttrande över sistnämnda motioner anförde kammarrätten, såvitt nu är
ifråga, bland annat följande:
Ehuru kammarrätten icke betvivlar, att en dylik åtgärd skulle vara till
gagn för luftvärnet genom att stimulera till ett frivilligt lämnande av större
eller mindre gåvor till anordnande av detsamma, känner sig dock kammarrätten
tveksam om lämpligheten av att slå in på en sådan väg.
Det skäl, som talar för en författningsändring i förevarande avseende,
skulle, såvitt angår statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kunna uttryckas
så, att staten icke bör uttaga skatt å sådan den skattskyldiges inkomst, som
denne frivilligt disponerar för direkta statsändamål. Att en dylik skattelättnad
skulle, såsom förut framhållits, uppmuntra till frivilliga gåvor för anskaffande
av luftvärnsmateriel samt egga till större frikostighet vid bestämmandet
av gåvornas storlek, förefaller icke osannolikt. Det måste sålunda
antagas, att staten härigenom skulle tillföras icke oansenliga belopp i form av
gåvomedel till luftvärnets fromma, medan .staten å andra sidan genom den
föreslagna skattelättnaden troligen icke skulle åsamkas någon nämnvärd
minskning i skatteinkomster. Ehuruväl principiella skäl kunna anses tala
emot införandet i skattelagstiftningen av en sådan för densamma hittills
ganska främmande princip, som den ifrågasatta bestämmelsen onekligen
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
skulle innebära, vill det dock synas, som om den ekonomiska nytta, statsmakterna
kunde förväntas draga härav, skulle bliva så pass betydande, att
en dylik skattefrihet bör, såvitt angår skatt till staten, medgivas.
På hemställan av bevillningsutskottet, betänkande nr 20, beslöt 1938 års
riksdag i anledning av förenämnda motioner, att vid taxering åren 1939—
1941 enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldig
skulle äga rätt åtnjuta avdrag för belopp, som utgivits såsom gåva
för luftvärnet. I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 3
juni 1938 särskild förordning i detta ämne (S. F. S. nr 225). Denna förordning
har trätt i kraft den 1 januari 1939.
Enligt nämnda förordning äro alla skattskyldiga berättigade till avdrag,
som nyss nämnts. Avdragsrätten är således begränsad till den statliga taxeringen.
Skattelättnaden omfattar sådana gåvor till luftvärnet, som lämnas
direkt till staten eller till en försvarsförening, och gäller icke blott gåvor
avsedda för anskaffning av luftvärnsmateriel utan även sådana bidrag, som
lämnas till bestridande av de kostnader, vilka äro förenade med utbildning
av den personal, som är avsedd att i krigstid bemanna nämnda luftvärnsmateriel.
Med försvarsförening enligt förordningen avses stiftelse eller sammanslutning,
som samverkar med militär myndighet för stärkande av
rikets försvar. Den skattefrihet för inkomst till belopp, motsvarande
gåvans storlek, som givaren äger åtnjuta vid den statliga taxeringen,
erhåller den skattskyldige i form av allmänt avdrag. Detta skall i
allmän självdeklaration upptagas under rubriken »periodiskt understöd».
Såsom villkor för åtnjutande av avdraget har föreskrivits, att skattskyldig
i sin deklaration skall lämna uppgift å gåvotagarens namn och adress. Styrelse
för försvarsförening är efter anmaning skyldig lämna uppgift örn storleken
av gåva, som föreningen emottagit från namngiven skattskyldig. På
sätt förut omförmälts gälla nämnda bestämmelser örn skattefrihet endast
vid taxering åren 1939—1941.
I de nu föreliggande motionerna har till stöd för det däri väckta förslaget
anförts, att gåvor till luftskyddsförening för inköp av luftskyddsmateriel
icke vore undantagna från skattskyldighet enligt förenämnda förordning
den 3 juni 1938, medan åter gåvor för inköp av kanoner eller strålkastare
vöre skattefria. De motiv, som föranlett lagstiftningen om skattefrihet för
gåvor av luftvärnsmateriel, måste emellertid i lika hög grad anses gälla gåvor
av luftskyddsmateriel till civilbefolkningens skydd i hem och industrier.
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttrande i anledning av de föreliggande motionerna av kammarrätten.
Kammarrätten har därvid anfört, att i huvudsak samma skäl, som föranlett
den genom förordningen den 3 juni 1938 medgivna rätten till avdrag vid
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för belopp, som utgivits
såsom gåva till luftvärnet, talade för att motsvarande avdrag medgåves vid
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
11
taxering till sådan skatt jämväl för gåvor, som avsåges i motionerna. Under
åberopande av sitt till 1938 års bevillningsutskott avgivna yttrande i fråga
om skattefrihet för gåvor till luftvärnet har kammarrätten förklarat sig icke
hava något att erinra mot den nu föreslagna författningsändringen.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att med luftskydd avses åtgärder
av icke militär natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften
eller begränsa verkningarna av sådant anfall. Det civila luftskyddet indelas,
såsom förut nämnts, efter de olika åtgärder som därmed avses i allmänt
luftskydd, industriluftskydd och enskilt luftskydd. Tillsynen över och ledningen
av luftskyddet utövas av statliga myndigheter. För det enskilda luftskyddets
planläggning och organisation svarar närmast vederbörande luftskyddschef.
Utbildningen av erforderlig personal för det enskilda luftskyddet
handhaves huvudsakligen av luftskyddsföreningar, vilka i regel länsvis
äro sammanförda till länsförbund, som sortera under riksluftskyddsförbundet.
Nämnda sammanslutningar arbeta efter de anvisningar och riktlinjer,
som meddelas av luftskyddsinspektionen. Av det anförda framgår, att luftskyddet
med hänsyn till sin uppgift utgör ett komplement till luftvärnet,
vilket i likhet med försvaret i övrigt är en rent statlig uppgift, samt att luftskyddet
ur organisatorisk synpunkt står under ledning av statliga myndigheter.
Detsamma gäller även om det enskilda luftskyddet.
Beträffande kostnaderna för luftskyddet hava statsmakterna intagit den
ståndpunkten, att de i princip böra bestridas av staten. Då emellertid staten
ansett sig icke kunna biträda på alla områden för det passiva försvaret,
har från nämnda princip gjorts ganska vittgående undantag. Sålunda
sker en gradering av åtgärderna på luftskyddets område med hänsyn
dels till behovet på sådant sätt, att staten i första hand bekostar det som är
mest trängande, dels ock till den synpunkten, att vissa kostnader på grund
av deras nära samband med kommunala förvaltningsgrenar och enskildas
intresse ansetts böra åvila kommunerna och de enskilda. Kostnaderna för
det enskilda luftskyddet bestridas i huvudsak med medel, som anskaffas på
frivillighetens väg.
Ur såväl militär som allmän synpunkt är det av utomordentlig vikt att
erforderliga åtgärder vidtagas redan i fredstid för ordnandet av ett effektivt
luftskydd. Den nu rådande bristen å luftskyddsmateriel måste anses
utgöra en allvarlig olägenhet i händelse av krigsfara. I syfte att minska
denna olägenhet har i de nu föreliggande motionerna under åberopande
av samma skäl, som anförts i de vid 1938 års riksdag väckta motionerna om
skattefrihet för gåvor till luftvärnet, föreslagits, att gåvor till staten, försvarsförening
eller luftskyddsförening för inköp av luftskyddsmateriel skulle
undantagas från beskattning enligt förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt.
Beträffande den föreslagna skattelättnaden för nu ifrågavarande gåvor får
utskottet anföra följande.
I sitt av 1938 års riksdag godkända betänkande angående skattefrihet för
Utskottet.
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
gåvor till luftvärnet anförde bevillningsutskottet bland annat, att det under
vissa förhållanden vore motiverat, att staten icke uttoge skatt å sådan den
skattskyldiges inkomst, som denne frivilligt ställde till förfogande för ett direkt
statsändamål, som av statsmakterna prövades vara av utomordentlig
vikt. Då luftskyddet med hänsyn till sitt ändamål torde få anses vara att väsentligen
likställa med luftvärnet, finner utskottet nyssnämnda av 1938 års
bevillningsutskott anförda skäl jämväl kunna åberopas till stöd för den av
motionärerna föreslagna skattefriheten för gåvor till luftskyddet vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. En lättnad i den statliga
beskattningen skulle i nu förevarande fall sannolikt uppmuntra företag
och enskilda medborgare att lämna bidrag till luftskyddet. Genom en sådan
reform torde kunna förväntas bland annat, att luftskyddet kommer att tillföras
värdefullt materiel eller gåvomedel för luftskyddets verksamhet utan
att staten likväl kommer att åsamkas någon mera betydande minskning i
skatteunderlaget. På grund härav finner utskottet skäl tala för bifall till
motionärernas ifrågavarande förslag.
I likhet med vad 1938 års bevillningsutskott anfört beträffande skattefriheten
för gåvor till luftvärnet finner utskottet det vara angeläget framhålla,
att en bestämmelse av förevarande natur innebär en uppenbar avvikelse från
de principer, som ligga till grund för gällande skattelagstiftning. Med hänsyn
härtill anser sig utskottet allenast kunna förorda, att bestämmelsen om
skattefrihet i detta fall gives giltighet under en kortare tid. Vad angår motionärernas
förslag, att i förordningen om skattefrihet för gåvor till luftvärnet
införa bestämmelser rörande gåvor av nu förevarande slag, anser sig utskottet
icke kunna biträda detta förslag. Ur bland annat författningsteknisk
synpunkt finner utskottet det icke vara lämpligt att utvidga tillämpningsområdet
för en förordning av allenast provisorisk natur. I sin hemställan
framlägger utskottet därför förslag till särskild förordning i nu föreliggande
ämne.
Utskottet får härefter lämna en närmare redogörelse för innebörden av
nämnda författningsförslag, vilket i sina huvuddrag sammanfaller med bestämmelserna
i 1938 års förordning örn skattefrihet för gåvor till luftvärnet.
Den föreslagna skattefriheten finner utskottet böra omfatta gåvor, som
för luftskyddet lämnas till staten och till luftskyddsförening av sådan beskaffenhet,
som nedan omförmäles. Motionärerna hava allenast berört gåvor,
avsedda för anskaffning av luftskyddsmateriel. Enligt vad utskottet
inhämtat erfordras emellertid icke ringa belopp för utbildning och övning av
personal för det enskilda luftskyddet. Kostnaderna härför åvila i huvudsak
de frivilliga sammanslutningarna. Då det torde kunna förväntas, att bidrag
jämväl komma att lämnas till bestridande av sistnämnda kostnader, finner
utskottet, att den avsedda skattelättnaden bör gälla i fråga örn gåvor, som
lämnas icke blott för inköp av luftskyddsmateriel utan även för nyssnämnda
ändamål. I detta sammanhang får utskottet framhålla, att utskottet anser
skyddsrum och liknande anordningar böra hänföras till sådana anläggningar,
som icke böra bekostas med gåvomedel till luftskyddet. Gåvor, som
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20. 13
eventuellt lämnas till dylika anläggningar, finner utskottet därför icke böra
vara skattefria.
Till förhindrande av att förmånen kommer att åtnjutas för gåvor till föreningar,
som kunna nyttja gåvorna för ändamål, vilka icke direkt sammanhänga
med iuftskyddet, har utskottet funnit det vara nödvändigt att begränsa
ifrågavarande skattefrihet till gåvor av förut antytt slag, vilka lämnas till
riksluftskyddsförbundet och därtill anslutna länsförbund (länsföreningar).
Enligt den föreslagna begränsningen av skattefriheten förebygges, att avdragsrätt
tillerkännes för gåvor, som lämnas till lokala luftskyddsföreningar
eller andra liknande sammanslutningar, exempelvis fastighets- eller företagareföreningar,
med uppgift att verka för det civila luftskyddet.
Den skattefrihet för inkomst till belopp, motsvarande gåvans storlek, som
givaren i förevarande fall skall få tillgodonjuta vid taxeringen till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, bör beredas den skattskyldige i form av allmänt
avdrag. Gåvobeloppet får sålunda icke frånräknas inkomsten av viss
förvärvskälla utan skall i allmän självdeklaration upptagas under rubriken
»periodiskt understöd». Såsom villkor för åtnjutande av nämnda avdrag
har i den föreslagna förordningen stadgats, att skattskyldig i deklarationen
skall lämna uppgift å gåvotagarens namn och adress.
I syfte att bereda beskattningsmyndigheterna möjlighet att, där så befinnes
erforderligt, verkställa kontroll beträffande riktigheten av i deklarationen
yrkat avdrag av ifrågavarande beskaffenhet, har i författningsförslaget
införts en föreskrift örn skyldighet för styrelse för luftskyddsförening att
efter anmaning lämna uppgift örn storleken av gåva, som föreningen emottagit
från namngiven skattskyldig. En motsvarande bestämmelse har utskottet
icke ansett vara behövlig i fråga om gåvor, som lämnas direkt till staten.
Redan på grund av gällande bestämmelser torde nämligen den statliga myndighet,
som mottagit gåvan, vid förfrågan av beskattningsmyndigheterna
komma att tillställa dem de uppgifter, som i förevarande hänseende kunna
vara erforderliga.
Insamling av medel för luftskyddet torde med sannolikhet komma att
äga rum allenast under en begränsad tid. Motionärerna hava föreslagit, att
ifrågavarande bestämmelser skola få samma giltighetstid som motsvarande
bestämmelser beträffande gåvor till luftvärnet. Av principiella skäl anser
sig utskottet icke kunna biträda motionärernas förslag, att bestämmelserna
skola gälla redan vid 1939 års taxering. Däremot får utskottet föreslå, att
ifrågavarande skattefrihet skall gälla med avseende å gåvor, som lämnats till
luftskyddet under beskattningsår, för vilket taxering skall verkställas åren
1940 eller 1941. Uti 1 § av författningsförslaget bär införts uttrycklig föreskrift
härom.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning av de likalydande motionerna
I: 211 av herr Swartling samt II: 314 av herrar Lun
-
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
dell och Olsson i Staxäng, om beredande av skattefrihet för
vissa gåvor till inköp av luftskyddsmateriel, för sin del antaga
följande
Förslag
till
förordning om rätt att vid taxering åren 1940 och
1941 enligt förordningen den 28 september 1928 (nr
373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta
avdrag för belopp som utgivits såsom gåva
för luftskyddet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Skattskyldig, som under något beskattningsår, för vilket
taxering verkställes åren 1940 eller 1941, till staten eller luftskyddsförening
lämnat gåva för luftskyddet, äger att vid
taxering enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
jämte avdrag som avses i 4 § nämnda förordning
från sammanlagda beloppet av sina inkomster från olika
förvärvskällor åtnjuta avdrag med belopp motsvarande
vad han under beskattningsåret utgivit såsom sådan gåva.
2 §.
Med luftskyddsförening enligt denna förordning avses Sveriges
riksförbund för civilt luftskydd (riksluftskyddsförbundet)
samt till nämnda förbund anslutet i Stockholm och länen
arbetande länsförbund (länsförening) med uppgift att
bedriva verksamhet inom det civila luftskyddet.
3 §•
Vid yrkande i allmän självdeklaration om avdrag enligt 1 §
skall gåvotagarens fullständiga namn och adress uppgivas.
4 §.
Styrelse för luftskyddsförening är pliktig att efter anmaning
i den ordning varom stadgas i 38 § taxeringsförordning
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
15
en lämna uppgift om storleken av gåva för luftskyddet, som
föreningen från namngiven skattskyldig emottagit.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940.
Stockholm den 21 april 1939.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, friherre Lagerfelt, Heiding, Bengtsson,
Sjödahl, Velander, Ekman, Herman Ericsson, Boos och Franzon; samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Olsson i Gävle, Andersson i Dunker, Johanson
i Huskvarna, Werner i Hultsfred, Hammarlund, Eklund, Lundell, Karlsson i Grängesberg
och Thorell.