Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
3
Nr 19.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1939 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
begränsning av skattskyldigs sammanlagda beskattning
med hänsyn till hans beskattningsbara inkomst.
(2:a avd.)
I en inom första kammaren av herr Mannerskantz vackt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 154, har hemställts, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla örn utredning rörande möjligheterna att i skattelagarna
införa en bestämmelse om, att i sammanlagd skatt icke av någon får utkrävas
mer än ett belopp lika med den. verkligt beskattningsbara inkomsten för
det år varom fråga är».
Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.
Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt dels inkomstskatt. Den
kommunala fastighetsskatten utgår för fastigheterna inom kommunen och
beräknas efter varje fastighets taxeringsvärde, oberoende av storleken av fastighetens
avkastning eller den nettoinkomst den lämnat. Vid beräkning av
den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av fastighet får
från nettointäkten därav avdragas ett belopp, motsvarande vad som anses
beskattat genom fastighetsskatten.
Enligt de vid 1938 års riksdag antagna bestämmelserna är förmögenhetsbeskattningen,
såvitt angår fysiska personer, ordnad sålunda. I den kombinerade
inkomst- och förmögenhetsskatten inräknas Vioo av den skattepliktiga
förmögenheten. Dessutom uttages särskild skatt å förmögenhet, därest den
skattepliktiga förmögenheten överstiger 20,000 kronor. I skattelindrande
syfte har vid beräkning av den särskilda skatten å förmögenhet införts en
s. k. reduktionsregel. Denna innebär att, därest för annan skattskyldig än
familjestiftelse eller utländskt bolag den skattepliktiga förmögenheten överstiger
25 gånger det för den skattskyldige för beskattningsåret till .statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet, den beskattningsbara
förmögenheten skall utgöra ett belopp motsvarande 25 gånger det
taxerade beloppet, dock minst 40 procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Ilar för den skattskyldige icke fastställts något taxerat belopp, skall
den beskattningsbara förmögenheten utgöra ett belopp motsvarande 40 procent
av den skattepliktiga förmögenheten.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
I fråga om den förmögenhetsbeskattning, som innefattas i den kombinerade
inkomst- och förmögenhetsskatten, finnes icke någon särskild reduktionsregel.
Systemet med kombinerad skatt verkar i och för sig reducerande
på skatten i de fall, då inkomsten är ringa. Förmögenhetsdelen beskattas
efter en genomsnittligt lägre skatteprocent ju mindre den inkomst är, med
vilken den är förenad. Finnes icke någon inkomst eller är densamma så låg,
att ortsavdraget ej kan helt utnyttjas därå, får avdraget göras å förmögenhetsdelen,
varigenom förmögenhetsskatten reduceras. För större förmögenheter
spela ortsavdragen ingen nämnvärd roll i nu nämnda hänseende.
I sitt av 1938 års riksdag godkända betänkande nr 32, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 258 medförslag till omläggning av den direkta
statsbeskattningen m. m., anförde bevillningsutskottet beträffande förenämnda,
av Kungl. Maj:t föreslagna reduktionsregel, att utskottet ej ville bestrida,
att det ur många synpunkter skulle varit önskvärt, om en för de skattskyldiga
förmånligare utformning av reduktionsregeln kunnat komma till stånd.
Bevillningsutskottet, som av anförda skäl icke ansåg sig kunna tillstyrka
ändring i det av Kungl. Majit framlagda förslaget, framhöll emellertid, att
spörsmålet om reduktionsregelns utformande vore av den natur, att det borde
upptagas till prövning så snart erfarenheter om verkningarna av den då
föreslagna regelns tillämpning vunnits eller ändring i det allmänna ränteläget
sådant påkallade.
I motionen har bland annat anförts, att vid tillämpningen av gällande
skatteförfattningar inträffade stundom, att en skattskyldig finge erlägga skatt
med mer än 100 procent av den beskattningsbara inkomsten. Detta förhållande
sammanhängde med utformningen av bestämmelserna angående förmögenhetsbeskattningen
och den kommunala fastighetsskatten. Det vore
orimligt och obilligt samt stridande mot beskattningens principer, att stat
och kommun kunde uttaga skatt av personer, som icke ägde någon beskattningsbar
inkomst eller icke ens någon taxerad sådan. I skatteförfattningarna
borde därför införas en bestämmelse, att skattskyldig icke skulle behöva erlägga
skatt med belopp överstigande 100 procent av den beskattningsbara inkomsten.
Utskottet. På sätt motionären anfört kan stundom inträffa, att en skattskyldig nödgas
erlägga skatt med större belopp än den för honom fastställda beskattningsbara
inkomsten. Detta sammanhänger med bland annat förmögenhetsskattens
och den kommunala fastighetsskattens natur.
Vad angår den kommunala fastighetsskatten utgår densamma såsom förut
nämnts efter varje fastighets taxeringsvärde, oberoende av storleken av
fastighetens avkastning eller nettoinkomst. Med denna skatt avses att tillförsäkra
kommunerna ett visst minimum av skatteunderlag. Det ligger sålunda
i denna skatteforms natur, att skatten för de fall, då en fastighet
icke lämnat den skattskyldige någon behållen inkomst eller blott ringa
sådan, kan leda till sådana verkningar, som motionären påtalat. I motionen
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
5
har icke ifrågasatts, att den kommunala fastighetsskatten skulle upphävas
utan endast att densamma skulle modifieras så, att fastighetsskatten icke
leder till påförande av skatter överstigande den verkligt beskattningsbara
inkomsten. På grund av det anförda och då frågan om den kommunala
beskattningens ordnande är föremål för utredning inom kommunalskatteberedningen,
finner sig utskottet icke böra föreslå någon åtgärd i anledning
av motionen i nu berörda del.
Örn förmögenhetsskatten gäller liksom i fråga örn den kommunala fastighetsskatten,
att förmögenhetsskatt utgår oberoende av om en förmögenhet
lämnat avkastning eller icke. Av den förut lämnade redogörelsen
framgår, att i samband med 1938 års reform av statsbeskattningen genomfördes
en viss lättnad i skattskyldigheten till särskild skatt å förmögenhet
för de fall, då förmögenhet lämnat ingen eller blott ringa avkastning. Den
förut omförmälda reduktionsregeln innebär sålunda, att skattelättnaden inträder
så snart den skattskyldiges taxerade inkomst — oberoende av om
inkomsten härflyter från förmögenhet eller icke — understiger 3 procent av
förmögenheten. Några erfarenheter om verkningarna av denna regels tilllämpning
hava ännu ej vunnits, då de nya bestämmelserna trätt i kraft
först den 1 januari 1939 och sålunda tillämpas första gången vid innevarande
års taxering. I likhet med vad 1938 års bevillningsutskott anfört,
finner utskottet det vara av vikt, att den föreliggande frågan ägnas närmare
uppmärksamhet så snart kännedom örn verkningarna av ifrågavarande
bestämmelser erhållits eller ändringar i det allmänna ränteläget eller andra
förhållanden sådant påkalla. Utskottet förutsätter att, så snart de förut antydda
förutsättningarna för en översyn över dessa bestämmelser äro förhanden,
Kungl. Majit kommer att upptaga frågan till förnyad prövning samt
för riksdagen framlägga de förslag till ändring av bestämmelserna, som
kunna befinnas vara av förhållandena påkallade.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen I: 154 av herr Mannerskantz, örn begränsning
av skattskyldigs sammanlagda beskattning med hänsyn till
hans beskattningsbara inkomst, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 april 1939.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bårg, friherre Lagerfelt, Heiding, Bengtsson,
Sjödahl, Velander, Ekman, Herman Ericsson, Roos och Franzon; samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Olsson i Gävle, Andersson i Dunker, Werner
i Hultsfred, Hammarlund, Eklund, Sandberg, Lundell, Karlsson i Grängesberg och Thorell.
Reservationer:
1) av friherre Lagerfelt samt herrar Bengtsson, Lundell och Thorell, vilka
anfört:
»Det är allmänt erkänt, att skatter böra utgå av skattskyldigs inkomst och
av denna ej taga mera i anspråk än att åtminstone så mycket återstår som
motsvarar det statliga ortsavdraget, vilket ju är beräknat motsvara existensminimum.
En sådan begränsning av de sammanlagda skatter som må påläggas
fysisk person kan ej åstadkommas genom anordningar som gälla enbart
den allmänna kommunalskatten tillsammans med landstingsskatt och
vägskatt eller enbart genom en förbättrad reduktionsregel vid den särskilda
skatten å förmögenhet, utan kan endast åstadkommas genom en från de
olika speciella skatteförfattningarna fristående spärregel.
Beträffande behovet av en skattespärr uppåt torde få erinras om att en
sådan lär finnas i Norge och vara fixerad till 75 procent.1 Det må ock erinras
örn att i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten sådan denna utformades
år 1919 infördes en grundbeloppsspärr vid 12 procent.
Huruvida en spärregel uppåt, om en sådan nu införes i de svenska skatteförfattningarna,
bör gälla enbart de två statsskatterna eller även de tre kommunalskatterna,
därom kunna olika uppfattningar råda. För att en spärr
lämpligen bör omfatta alla fem skatterna talar bland annat den omständigheten,
att gränsen mellan de statliga och kommunala arbetsområdena är
ganska flytande och att överflyttningar av arbetsuppgifter dem emellan tid
efter annan äga rum.
En sådan spärr omfattande såväl statsskatter som kommunalskatter lär
böra utformas så, att kommunerna i varje fall få sitt, under det att staten
i de fall det här är fråga om får göra avkall på viss del av sina skattekrav,
väl lämpligast genom restitution. En sådan anordning av spärren torde även
vara att rekommendera av den grund att kommunalskatterna ligga under
utredning och örn ett eller annat år kunna föreligga i en annan utformning
än för närvarande. Huruvida slutligen spärrens höjdläge bör vara 100 pro
-
1 Se Kungl. Maj:ts proposition år 1934 nr 200, sid 68.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. *
cent eller lägre, därom torde Kungl. Majit framlägga på skälighetsprövning
fotat förslag.
Utredningen av här behandlade frågor lär väl lämpligast böra ske genom
någondera av de sittande skattekommittéerna.
På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om
utredning och framläggande av förslag om en skattespärr
innebärande att, därest fysisk person för visst beskattningsår
påförts skatter till stat och kommuner med belopp tillsammans
överstigande 100 procent, eller den lägre procent
Kungl. Majit kan finna skälig, av den skattskyldiges till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomst minskad
med ortsavdrag, han må äga rätt till restitution av staten
med överskjutande skattebelopp, dock ej med mera än
han i statsskatter utgivit».
2) av herr Velander, vilken ansett, att utskottet bort, i anledning av motionen
I: 154 av herr Mannerskantz, hemställa,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Maj :t ville snarast möjligt förelägga riksdagen förslag
till sådana bestämmelser att, såvitt angår den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten samt den särskilda skatten
å förmögenhet, icke av någon skattskyldig i sådan skatt
sammanlagt uttages mer än förslagsvis 50 procent av den
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten».