Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

7

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 14 april 1939 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om tull å tarmar.

(lia avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 161 i
första kammaren av herr Mannerskantz m. fl. och nr 228 i andra kammaren
av herrar Liedberg och Janson i Frändesta, har hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i gällande tulltaxa, att tullen vid rubriken
statistiskt nr 83:1, tarmar, sättes till 50 kr. per 100 kg».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa till
motionen nr 161 i första kammaren.

Vid behandlingen av motionerna har utskottet anlitat byråchefen i generaltullstyrelsen
E. Sandquist såsom sakkunnig.

Ut- och införseln av under stat. nr 83 fallande produkter, nämligen tarmar,
blod och djurdelar, ej särskilt nämnda, animaliskt avfall, ej särskilt
nämnt, har under åren 1934—1938 varit följande:

Å r

I n f ö

r s e 1

Utfo

r s e 1

Ton

1,000 kr.

Ton

1,000 kr.

1934 ....................

2,218

4,820

2,232

1,631

1935 ....................

2,815

5,082

1,890

2,101

1936 ....................

3,067

4,195

2,039

1,987

1937 ....................

3,160

4,697

2,256

2,134

1938 (prel.)..............

2,675

4,541

2,409

2,008

Från och med den 1 februari 1937 har i handelsstatistiken stat. nr 83
uppdelats i stat. nr 83:1, omfattande tarmar, och stat. nr 83:2, omfattande
blod och djurdelar, ej särskilt nämnda. Under tiden 1 februari—31
december 1937 har importen under stat. nr 83:1, tarmar, uppgått till cirka
2,378 ton med ett värde av cirka 3,957,000 kronor. Under hela år 1938
har motsvarande import varit cirka 2,182 ton med ett värde av 4,263,000
kronor. Även i fråga örn exporten har hela stat. nr 83 under nyssnämnda
perioder till vida övervägande del bestått av tarmar.

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

Efter därom i gnindlagsenlig ordning framställd begäran bär utskottet
emottagit av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium avgivna utlåtanden.
Vid kommerskollegii utlåtande hava fogats yttranden från Sveriges slakteriförbund
samt liandelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Malmö och
Göteborg.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att det av motionärerna upptagna spörsmålet
närmast finge betraktas såsom en sysselsättningsfråga, berörande de vid
tarmrenserierna anställda, samt att spörsmålet icke vöre av någon större betydelse
för jordbruket. Lantbruksstyrelsen ansåge det emellertid önskvärt,
att priset på tarmar, på sätt som befunnes lämpligt, om möjligt stöddes så,
all verksamheten vid tarmrenserierna kunde upprätthållas och deras personal
beredas fortsatt sysselsättning.

Av de vid kommerskollegii utlåtande fogade yttrandena framgår i huvudsak
följande.

Sveriges slakteriförbund har ansett att den prisförbättring för jordbrukarna,
som genom den föreslagna tullen skulle åstadkommas, bleve relativt
obetydlig. Tarmrenserierna hade drabbats hårt av det stora prisfallet å
tarmar och måste snart nedlägga driften, såvida de ej ville taga förluster
för att uppehålla den. Med hänsyn härtill önskade förbundet gärna tillstyrka
den föreslagna tullen men ville dock erinra örn den stora betydelse
priserna på konsttarmar hade för kreaturstarmarnas prisbildning. Användningen
av konsttarmar hade ökat under de senaste åren och det kunde
vara fara för att en ytterligare ökning inträdde, örn priset på kreaturstarmar
höjdes, såvida icke motsvarande prishöjning åstadkommes även för
konsttarmarna. Skulle statsmakterna av handelspolitiska eller andra skäl
anse sig förhindrade att genomföra den begärda tullförhöjningen, torde det
bliva nödvändigt att i stället på något sätt stödja exporten.

Stockholms handelskammare har bland annat anfört.

Vid företagen undersökning hade handelskammaren funnit, att orsakerna
till nedgången av världsmarknadspriserna å nötkreaturs- och hästtarmar
under senare år icke vore att söka enbart i det produktionsöverskott,
som uppstått på grund av avstängningsåtgärder i vissa betydande konsumtionsländer.
Även konkurrensen från konstgjorda tarmar hade härtill bidragit.
Med begagnande av dessa finge varan ett mera tilltalande utseende
och fördelar vunnes ur hygienisk synpunkt. I Sverige funnes en fabrik
för framställning av konsttarmar och ytterligare en vore under anläggning.

Av en av handelskammaren företagen utredning framginge, att den föreslagna
tullen, som syntes avse förhållning efter bruttovikt, i själva verket
genomsnittligen uppginge till mer än 50 procent av varuvärdet och i vissa
fall till 100 procent. Hästtarmar, av vilka den inhemska produktionen uppginge
till omkring 200,000 meter per år, importerades till en kvantitet av
1,700,000 meter årligen. Dylika tarmar vore föremål för en inhemsk förädlingsverksamhet,
som medgåve en lönande export. Örn motionärernas
förslag genomfördes skulle denna verksamhet ej vidare kunna upprätthållas.

Priset å svin- och fårtarmar, vilka icke kunde ersättas av konsttarmar,
hade ej undergått större förändringar sedan 1933 utan läge fortfarande väl

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

9

uppe. Av svenska svintarmar förekomme med god förtjänst en viss export,
som ersattes med import av billigare kinesiska tarmar för den inhemska
korvtillverkningen.

Handelskammaren hade erfarit, att storleken av den årsbonus, som delägarna
i de producentkooperativa slakterierna erhölle, vore i viss mån beroende
på lönsamheten av tarmberedningen. Den föreslagna tullen skulle
emellertid, enligt handelskammarens mening, icke få avsedd skyddsverkan,
då en fördyring av kreaturstarmarna och en utjämning av priserna å dessa
och å konsttarmar skulle föranleda en allmän övergång till användning vid
korvfabrikationen av det senare slaget av tarmar.

Med hänsyn jämväl till de olägenheter, som ur handelspolitisk synpunkt
vore att befara av tullbeläggande av tarmar, har Stockholms handelskammare
avstyrkt bifall till de föreliggande motionerna.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser, att svin- och
fårtarmar kunde helt elimineras från varje diskussion beträffande tullförhöjning.
Av svintarmar bedreves nämligen en ingalunda föraktlig export till lönande
priser och produktionen av fårtarmar vöre i förhållande till konsumtionen
synnerligen obetydlig. Härefter kvarstode den viktigaste produkten, kreaturstarmar,
beträffande vilken vara vi icke vore eller kunde förväntas bli självförsörjande.
Handelskammaren hade på grundval av primärmaterial funnit,
att den av motionärerna föreslagna tullen i stort sett uppginge till 100
procent av varans nettopris. Ingenting hindrade, att, örn motionerna bifölles,
kreaturstarmar inom charkuterirörelsen helt ersattes med konstgjorda
tarmar. Att så icke redan skett torde närmast bero på prisförhållandena.
Följden av införandet av den föreslagna tullen måste bli, att produktionen
av kreaturstarmar finge allt svårare att hävda sig i konkurrensen med den i
mångas tycke bättre konstprodukten. Tarmberedningen kunde för slakterierna
icke bliva annat än en skäligen obetydlig binäring. Bifall till motionerna
komme däremot att medföra en för konsumenterna i många fall
kännbar livsmedelsfördyring. Under hänvisning till det anförda har handelskammaren
avstyrkt bifall till motionerna.

Skånska handelskammaren har förklarat sig anse det av motionärerna
framförda tullkravet icke i och för sig oberättigat men framhållit, att handelskammaren
i det outredda skick, i vilket ärendet befunne sig, saknat tillräckligt
underlag för ett allsidigt och sakligt bedömande.

Handelskammaren i Göteborg har inhämtat, att den svenska förbrukningen
av tarmar till minst två tredjedelar, troligen tre fjärdedelar, bestode av importerad
vara. De mest efterfrågade tarmarna utgjordes av vida kreaturstarmar,
varå tillgången inom landet vore starkt begränsad. Orsaken till nedgången
i priset å tarmar under de senaste åren vore att främst tillskriva användandet
av konstgjorda tarmar. Följden av en tull å naturliga tarmar kunde
därför snarare befaras bliva en ökad användning av konstgjorda tarmar än
en ökad konsumtion av svenska naturliga tarmar. För får- och svintarmar
torde den föreslagna tullen icke spela någon nämnvärd roll, medan den för
kreaturstarmar uppgåves komma att uppgå till mellan 60 och 100 procent
av värdet, i vissa lall betydligt därutöver. Handelskammaren ifrågasatte,

Bihang lill riksdagens protokoll HISÖ. 7 sami. Nr V> 17. 2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr li -

om. den föreslagna konstruktionen av en eventuell tullavgift å tarmar vore
lämplig. Genom tullen skulle vidare den totala korvkonsumtionen komma
att belastas med en årlig merutgift av över en miljon kronor. Mot en tull
å tarmar talade även handelspolitiska skäl med hänsyn till att en stor del
av tarmimporten äger rum från sådana länder som Storbritannien och Finland,
med vilka vi ha en starkt aktiv handelsbalans. Handelskammaren avstyrker
i följd härav den föreslagna tullen å tarmar.

Kommerskollegium har som sin mening uttalat, att det i motionerna framförda
yrkandet ej syntes böra vinna bifall. Till stöd härför har kommerskollegium
bland annat anfört följande:

»Av den förebragta utredningen framgår, att en orsak till prisfallet å tarmar
under senare år visserligen är en i några länder förd restriktiv handelspolitik
men också, att prisfallet till stor del måste tillskrivas framväxandet
av en omfattande tillverkning av konstgjorda tarmar. Dessa få i åtskilliga
hänseenden inom betydelsefulla användningsområden betraktas som mera
lämpliga än naturtarmarna, om än dessa för vissa ändamål alltjämt äro att
föredraga. Det rör sig sålunda här örn en av nya uppfinningar och metoder
betingad utveckling, som för konsumtionen medför fördelar. Under sådana
omständigheter måste det a priori väcka betänkligheter att med tullpolitiska
medel söka hejda denna utveckling. Det torde ej heller kunna undvikas,
att om en högre prisnivå för naturtarmar tillskapas, uppstår därigenom
ett bättre konkurrensläge för de konstgjorda tarmarna, för den händelse
ej dessa genom någon statlig åtgärd samtidigt fördyras. I själva verket
torde i fråga om dessa sistnämnda fordras åtgärder, som kännbart pressade
ned avsättningsmöjligheterna för att tillräckligt utrymme skulle beredas
åt naturtarmarna på marknaden. I detta sammanhang bör ej glömmas,
att tillverkningen av konstgjorda tarmar i stor utsträckning är grundad på
inhemska råvaror och därför knappast kan betraktas som en för landet
mindre ''naturlig’ hantering än produktionen av naturtarmar.

Därjämte bör hänsyn även tagas till den omständigheten, att vissa slag
av importerade tarmar äro föremål för förädling inom landet till exportvara.
Det synes knappast vara annat att förvänta, än att en tull av den föreslagna
storleken skulle få ogynnsamma verkningar beträffande denna förädlingsindustri
och utkomstmöjligheterna för inom densamma sysselsatt
personal.

Importen av under stat. nr 83: 1 fallande varor har under tiden februari
1937—31 december 1938 uppgått till cirka 4,560 ton, motsvarande under
tolv månader en kvantitet av i medeltal cirka 2,380 ton. Med den föreslagna
tullsatsen av 50 kronor för 100 kilogram skulle tulluppbörden å
denna kvantitet hava uppgått till cirka 1,190,000 kronor. Huru stor del
härav, som skulle belöpt på den inhemska korv-konsumtionen, och huru
mycket som skulle drabbat förädlingen av de för export i förädlat skick
avsedda importerade tarmarna, kan med tillgängligt material ej beräknas.
Tydligt är emellertid, att belastningen på den inhemska konsumtionen ej
skulle blivit obetydlig och den skulle hava ökats ytterligare, om prisfördyrande
åtgärder företagits beträffande konstgjorda tarmar. Därtill komma
de menliga verkningarna beträffande de med tarmförädling för export sysselsatta
företagen.

Givetvis kan det, även enligt Kollegii mening, finnas situationer, i vilka
stöd av här avsett slag är nödvändigt. Emellertid bör då tillses, att effekten
av de vidtagna stödåtgärderna motsvarar de uppoffringar, som sandi -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

11

digt måste göras. Kollegium känner sig i förevarande ärende icke övertygat,
att så skulle bliva fallet. Det har bland annat från sakunnigt håll påpekats,
att den prisförbättring för jordbrukarna, som den föreslagna tullhöjningen
skulle medföra, bleve relativt obetydlig.

I skrivelse till utskottet har Sveriges Charkuteri- cfc Slakteriidkares Riksförbund
hemställt örn avslag å de föreliggande motionerna.

I de föreliggande motionerna har såsom skäl för upphävande av den för
naturtarmar gällande tullfriheten och dess ersättande med en tull av 50
kronor för 100 kilogram anförts, att priset å dylika tarmar under senare år
avsevärt sjunkit samt att den inhemska tarmproduktionen härigenom råkat
i ett svårt läge. I flera av de över motionerna avgivna yttrandena har
framhållits, att detta prisfall väsentligen torde haft sin grund i den skarpa
konkurrens med konstgjorda tarmar, som naturtarmarna numera hava att
utstå. Vid sådant förhållande kan en av tullbeläggningen å naturtarmar föranledd
prisförhöjning komma att ytterligare öka användningen av konsttarmar
på naturtarmarnas bekostnad. Då härtill kommer att en tullbeläggning
av en så betydande förbruknings- och importartikel som naturtarmar
icke torde kunna undgå att få menliga verkningar såväl ur konsumentsynpunkt
som i handelspolitiskt avseende, anser sig utskottet böra avstyrka bifall
till motionerna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 161 av herr Mannerskantz
och II: 228 av herrar Liedberg och Janson i Frändesta, örn tull
å tarmar, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 april 1939.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvar and e:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, friherre Lagerfelt, Wahlmark, Bengtsson,
Sjödahl, Elon Andersson, Velander, Ekman, Robert Berg och Egnell; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Ericson i
Boxholm, Johanson i Huskvarna, Werner i Hultsfred, Blomquist, Hagberg i Malmö,
Jonsson i Skedsbygd och Olsson i Kullenbergstorp.

Utskottet.