Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.
9
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1939 kl. 4 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående utredning om viss ändring i gällande
bestämmelser örn lindring i eller befrielse från skatt
för dödsbo samt angående lindring i skattskyldigheten
för åldringar och dödsbon.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande, av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1) motionen nr 225 i andra kammaren av herr Wallén, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit hemställa om utredning
och förslag rörande sådan ändring i gällande skattelagar att dödsbo i de
fall där beskattningsnämnd har befogenhet att medgiva lindring eller befrielse
från skatt — med undantag för objektskatt — skall utan vidare tillgodonjuta
skattefrihet»; samt
2) motionen nr 230 i andra kammaren av herr Annér, däri hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att Kungl. Majit
ville i samband med pågående utredningar angående omläggning av beskattningen
jämväl låta utreda och till riksdagen avgiva förslag om lindring
beträffande åldringar åliggande skattskyldighet samt likaledes örn höjning
av det belopp för tillgångarna i dödsbo, inom vilket enligt gällande
skattelagar beskattningsnämnd kan befria från skattskyldighet resp. medgiva
skattelindring».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.
Jämligt 55 § kommunalskattelagen må dödsbo, därest behållningen i boet
efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet varit här i riket bosatt, ej
överstigit 20,000 kronor samt den avlidne efterlämnat make, oförsörjda barn
eller andra bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för
sin försörjning, kunna av beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från
skattskyldighet för sådan den avlidnes inkomst, som skolat upptagas till
beskattning under det år, han avlidit, eller under året näst därefter. Därest
den avlidne efterlämnat mer än två hodelägare, som vid hans frånfälle varit
beroende av honom för sin försörjning, må sådan befrielse kunna medgivas,
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 7 samt. Nr 11—13.
2
10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.
om behållningen i boet ej överstigit 30,000 kronor. Fråga om sådan befrielse
skall upptagas beträffande inkomst, som skolat taxeras under dödsåret,
av beskattningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och beträffande inkomst,
som skolat taxeras under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd
för detta år. Liknande bestämmelser finnas i 15 § 2 mom. kommunalskattelagen
rörande fastighetsskatt samt i 23 § förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt i fråga om taxering till sådan skatt för inkomst
och förmögenhet.
I motionen II: 225 har bland annat framhållits, att de flesta dödsbon på
grund av bristande kännedom om gällande bestämmelser icke begärde befrielse
helt eller delvis från skatt i förevarande fall, samt att beskattningsnämnderna
icke hade skyldighet att utan särskild framställning medgiva
dylik befrielse. För att bestämmelserna skulle komma att medföra den med
dem avsedda effekten borde de avfattas på sådant sätt, att rätten att erhålla
befrielse respektive lindring i skattskyldigheten icke borde vara beroende
på framställning från dödsbo utan borde tillkomma sådan skattskyldig
utan vidare i den utsträckning och under de förutsättningar, som angåves i
gällande bestämmelser. Undantag borde dock därvid göras för fastighetsskatten.
I motionen II: 230 har bland annat anförts, att de medborgare, som genom
sparsamhet samlade kapital eller på annat sätt försäkrade sig örn inkomst
till täckande av sina levnadskostnader på ålderdomen, ur samhällssynpunkt
vore mera värdefulla än de som icke vårdade sig härom. I förra
fallet icke blott ökades den ekonomiska motståndskraften och minskades i
motsvarande grad understödsbehovet hos åldringarna utan även främjades
kapitalbildningen. Det vore därför riktigt, att stat och kommun visade
sin uppskattning av den individuella ansvarskänslan mot den förstnämnda
kategorien medborgare och bidroge till att underlätta deras självförsörjning.
Dessa båda syften syntes kunna vinnas genom införande av ett skattefritt
avdrag utöver redan nu stadgade för personer, som uppnått förslagsvis 67
år. Ett ytterligare skäl härför vore, att en åldrings inkomst icke borde beskattas
lika hårt som en fullt arbetsför persons inkomst. Det föreslagna avdraget
borde bestämmas till 500 kronor och följa en lämpligt avvägd fallande
skala för att helt upphöra vid en inkomst av förslagsvis 5,000 kronor.
Gällande bestämmelser om beskattning av dödsbon vore för många mycket
betungande, särskilt för de fall, då tillgångarna vore svåra att omsätta i
penningar. Gränsen för lindring i beskattningen av dödsbon borde därför
böjas till förslagsvis 40,000 kronor.
Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 24 februari 1939 har chefen för finansdepartementet
bemyndigats tillkalla en sakkunnig att inom departementet
biträda med utredning av frågan, huruvida och i vad mån en utsträckning
borde ske av rätten till skattebefrielse beträffande avliden persons inkomst
och förmögenhet. Av statsrådsprotokollet i ärendet framgår, att utredningen
skall så bedrivas, att förslag i frågan kan föreläggas 1940 års riksdag.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.
11
I de föreliggande motionerna har föreslagits ändring av gällande bestämmelser
rörande befrielse helt eller delvis från skattskyldighet för avliden persons
inkomst och förmögenhet. På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen,
är denna fråga redan föremål för utredning inom finansdepartementet.
Med hänsyn härtill och då nämnda utredning förväntas kunna slutföras
inom sådan tid, att förslag till ändrade bestämmelser i ämnet kan
föreläggas nästa års riksdag, anser sig utskottet icke böra föreslå någon
åtgärd i anledning av motionerna II: 225 och 230 i denna del.
I motionen II: 230 har ifrågasatts lindring i den åldringar åliggande skattskyldigheten
för inkomst och förmögenhet. Beträffande detta spörsmål får
utskottet erinra om, att enligt den grundläggande principen för vår inkomstbeskattning
skall envar erlägga skatt efter förmåga. Genom systemet med
skattefria avdrag har i anslutning till nämnda princip avsetts att uppnå differentiering
efter familjestorlek mellan skattskyldiga i ett och samma inkomstläge.
Oavsett denna differentiering kunna emellertid på grund av
olika individuella förhållanden ofta stora olikheter i skatteförmågan för
samma inkomstläge förefinnas. 1 syfte att utjämna de olikheter i skatteförmågan,
som föranledas av vissa sådana mera allmänt förekommande omständigheter,
som verka nedsättande å skatteförmågan, ha i skattelagstiftningen
införts bestämmelser om särskilda avdrag vid ömmande omständigheter.
Dylika avdrag kunna av beskattningsnämnderna beviljas skattskyldig
vid den kommunala taxeringen med högst 700 kronor och vid den
statliga taxeringen med högst 1,000 kronor. Bland de särskilda omständigheter,
som finnas angivna i dessa bestämmelser, märkes en grupp, där den
nedsatta skatteförmågan beror på den skattskyldiges ålderdom.
Vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 258 till 1938 års riksdag
med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen med mera var
jämväl frågan om särskilda avdrag vid ömmande omständigheter föremål för
riksdagens uppmärksamhet. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr
32 framhöll bevillningsutskottet i likhet med 1936 års skattekommitté och
vederbörande departementschef betydelsen av en utvidgad tillämpning av
bestämmelserna i detta ämne. Bevillningsutskottet anförde även, att genom
en riktig användning av sagda bestämmelser borde i många fall kunna uppnås
en differentiering efter skatteförmågan i de individuella fallen mellan
skattskyldiga i ett och samma inkomstläge utöver den som åstadkommes
genom familjeavdragen. Vidare underströk bevillningsutskottet, att nedsätlningen
i skatteförmågan principiellt icke vore bunden till vissa inkomstskikt
utan att bestämmelserna borde kunna tillämpas ganska långt upp
i inkomstskikten.
På grund av den ståndpunkt, 1938 års riksdag intagit till frågan örn tilllämpningen
av bestämmelserna angående avdrag för ömmande omständigheter,
torde kunna förväntas, att den äldre, mera snäva praxis på ifrågavarande
område kommer att ändras så att dylika avdrag av beskattningsmyndigheterna
medgivas sådana skattskyldiga, varom nu är fråga, vid den
kommunala och den statliga taxeringen i större utsträckning än som hittills
Utskottet.
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.
varit förhållandet. Vid en sådan utveckling av ifrågavarande praxis torde
det av motionären avsedda syftet att ernå lindring i åldringars beskattning
kunna bliva bättre tillgodosett än enligt motionärens förslag och utan
att något avsteg behöver ske från den för vår inkomstbeskattning grundläggande
principen. Med hänsyn till det anförda och då det dessutom torde
kunna antagas, att kommunalskatteberedningen och 1936 års skattekommitté
i samband med prövningen av ett flertal andra, med den nu förevarande
frågan nära sammanhängande spörsmål komma att ägna jämväl den
i motionen 11:230 berörda frågan örn åldringars beskattning närmare uppmärksamhet,
anser sig utskottet icke böra föreslå någon åtgärd i anledning
av sistnämnda motion, i vad den nu berörts.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att motionen II: 225 av herr Wallén, om viss ändring
i gällande bestämmelser om lindring i eller befrielse från
skatt för dödsbo, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt
2) att motionen II: 230 av herr Annér, angående lindring i
skattskyldigheten för åldringar och dödsbon, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 mars 1939.
På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.
Närvarande: se under betänkandet nr 11.
397617. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.