4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1939 kl. 4 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion
angående undantagande av tilläggspension från beskattning.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 319, har fru Nordgren m. fl. hemställt, »att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om
utredning angående frågan örn huruvida och i vilken utsträckning tilläggspension
må undantagas från beskattning samt till riksdagen inkomma med
de förslag i ärendet, vartill utredningen kan föranleda».
Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt C § 2 mom. lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering utgår jämte
grundpension tilläggspension med 250, 350 och 450 kronor i respektive
första, andra och tredje ortsgruppen med avdrag av sju tiondelar av den
pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga 100 kronor.
I 19 § kommunalskattelagen hava angivits de förvärv, som icke äro liänförliga
till skattepliktig inkomst. Enligt punkt 1) av anvisningarna till
nämnda lagrum är fattigunderstöd, begravningshjälp, natura- och andra förmåner,
som utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, underhåll,
som lämnats fånge eller patient å hospital m. m. dylikt icke att hänföra
till skattepliktig inkomst. Detsamma gäller även enligt förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Jämlikt 32 § kommunalskattelagen är grundpension enligt lagen om folkpensionering
att hänföra till skattepliktig intäkt. Detsamma gäller även vid
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
I 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och 17 § 2 mom. förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälas de särskilda avdrag, som
kunna medgivas vid ömmande omständigheter. Härom stadgas i förstnämnda
författningsrum följande:
»Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövan
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 12. 5
de den skattskyldiges inkomst minskas med ytterligare ett belopp av högst
700 kronor.»
Enligt motsvarande stadgande i förenämnda 17 § 2 mom. är avdraget vid
den statliga beskattningen maximerat till 1,000 kronor.
I motionexr bär bland annat anförts, att det på sina håll rådde oklarhet
bland personer, som uppbure folkpension, huruvida denna utgjorde skattepliktig
inkomst eller icke. Särskilt gällde detta örn tilläggspensionen. Att
den del av folkpensionen, som utgjorde grundpension och som grundade sig
på erlagda avgifter, vore skattepliktig inkomst, syntes vara klart, och däremot
kunde inga berättigade erinringar göras. Annorlunda förhölle det sig
med tilläggspensionen, vilken hade karaktär av understöd. Mellan kontanta
arbetslöshetsunderstöd, vilka förklarats utgöra skattepliktig inkomst, och
tilläggspensionerna förelåge en betydande skillnad. Den arbetslöses ekonomiska
förhållanden kunde ganska snart förändras genom att han erhölle
arbete, medan åter den, som inträtt i pensionsstadiet på grund av ålder
och arbetsoförmåga, endast i undantagsfall hade några utsikter till en framtida
förbättring av sin ekonomiska ställning. Folkpensionen och vad vederbörande
kunde hava i form av privilegierad inkomst vore däremot ofta det
enda, han hade att lita sig till för sin försörjning, om han ville undvika
fattigvården. Det vore därför önskligt att frågan, huruvida tilläggspension
borde undantagas från beskattning eller, huruvida rent av de, som tillerkänts
högsta tilläggspension, överhuvud taget borde vara befriade från erläggande
av skatt, toges under prövning i samband med den pågående utredningen
rörande kommunalskattefrågan.
I samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 258 till
1938 års riksdag med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen
m. m. var frågan om de särskilda avdrag, som kunna utgå vid ömmande
omständigheter, föremål för riksdagens uppmärksamhet.
I sitt betänkande (Statens off. utredn. 1937:42) hade 1936 års skattekommitté
i detta ämne anfört bland annat följande:
»I detta sammanhang må ifrågavarande stadgande något belysas ur en
annan synpunkt. Då för tillämpning av bestämmelsen erfordras, att den
skattskyldiges skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt, kan detta i
och för sig icke betyda annat än att skatteförmågan skall vara väsentligen
nedsatt under den som normalt är förenad med en viss inkomstnivå. Nedsättningen
är alltså icke principiellt bunden till särskilda inkomstskikt. Det
ligger dock i sakens natur, att de ömmande omständigheter, varom här är
fråga, bliva mest kännbara för skattskyldiga med mycket låga inkomster.
Enligt kommitténs mening bör emellertid bestämmelsen kunna tillämpas
ganska långt lipp i inkomstskikten. Även för skattskyldiga, i ekonomiskt
avseende tillhörande medelklassen, kan inträffandet av de i bestämmelsen
angivna omständigheterna innebära mycket allvarliga påfrestningar å ekonomien,
till vilka hänsyn bör tagas vid beskattningen.»
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.
Efter att hava framhållit, att kommittén övervägt lämpligheten av att
låta de av kommittén anförda synpunkterna komma till uttryck i själva
lagrummet eller i anvisningar till detta, men att denna tanke övergivits, anförde
kommittén:
»Vad som påkallas är enligt kommitténs åsikt, att beskattningsmyndiglieterna
erinras om de möjligheter till åstadkommande av skälig jämkning
i skattskyldigheten, som bestämmelsen erbjuder. Det är en känd sak att
praxis på detta område varit mycket växlande; av det statistiska materialet
synes framgå, att endast i ett fåtal orter stadgandet tillämpats i större utsträckning.
Lämpligast torde vara, att genom samråd mellan landskamrerarna
samt instruerande av taxeringsnämndsordförandena allvarliga försök
göras att få till stånd en jämn praxis hos taxeringsnämnderna. Detta är så
mycket angelägnare som taxeringen regelmässigt icke överklagas, därest
extra avdrag medgives med högre belopp än som bort utgå, och prövningsnämndema,
vare sig besvär anförts eller ej, endast i undantagsfall torde ändra
taxeringsnämndernas på ortskännedom grundade avgöranden i berörda
fall.»
I förenämnda proposition anförde departementschefen, att han i huvudsak
kunde instämma i de uttalanden, som i detta ämne gjorts av kommittén.
Departementschefen underströk därjämte, att det syntes honom vara av stor
betydelse, att de möjligheter till skattedifferentiering, som stadgandet erbjöde,
verkligen tillvaratoges, och han vore ense med kommittén därom, att
bestämmelsen borde kunna tillämpas ganska långt upp i inkomstskikten,
därest de angivna förutsättningarna vore för handen.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 32 framhöll 1938 års bevillningsutskott,
att utskottet för sin del anslöte sig till vad skattekommittén och
departementschefen anfört samt underströk ytterligare betydelsen av en utvidgad
och såvitt möjligt jämn tillämpning av ifrågavarande bestämmelser.
Dessutom anförde utskottet bland annat följande:
»Genom en riktig användning av stadgandet bör enligt utskottets mening i
många fall kunna uppnås en differentiering efter skatteförmågan i de individuella
fallen mellan skattskyldiga i ett och samma inkomstläge utöver den
som åstadkommes genom familjeavdragen. Utskottet har liksom kommittén
övervägt att i själva lagrummet eller i anvisningar till detta upptaga ytterligare
vissa beaktansvärda fall ävensom att där angiva synpunkter för tolkning
av stadgandet. Då en dylik exemplifiering ändock icke kan bliva fullständig,
vill utskottet i avvaktan på utvecklingen av praxis å området inskränka
sig till att hänvisa till vad kommittén och departementschefen anfört
till ledning för tolkningen av bestämmelsen. Särskilt vill utskottet därvidlag
understryka, att nedsättningen icke principiellt är bunden till vissa
inkomstskikt utan att bestämmelsen bör kunna tillämpas ganska långt upp i
inkomstskikten, därest de angivna förutsättningarna äro för handen.»
Utskottet har under hand från skattedirektören i Stockholm och vederbörande
landskamrerare erhållit upplysningar örn beskattningsnämndemas
praxis rörande taxeringen av tilläggspensionerna. Av dessa upplysningar
framgår i huvudsak följande. I 3 län hava vederbörande landskamrerare
till taxeringsnämnderna givit anvisning om, att tilläggspensionerna böra be
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.
7
skattas, medan åter i övriga län icke lämnats sådana anvisningar. Såvitt
landskamrerarna kunnat utröna, hava tilläggspensionerna inom en del taxeringsdistrikt
icke blivit föremål för beskattning, medan åter ifrågavarande
pensioner inom andra taxeringsdistrikt tagits till beskattning, därest de skattskyldiga
i sina deklarationer lämnat uppgift om den tilläggspension, de åtnjutit.
För de fall, då tilläggspensionerna ansetts utgöra skattepliktig inkomst,
hava de skattskyldiga, försåvitt de icke åtnjutit annan skattepliktig intäkt,
i allmänhet icke åsatts taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och endast undantagsvis taxerats till kommunal inkomstskatt, enär
särskilda avdrag för ömmande omständigheter medgivits de skattskyldiga
antingen efter därom gjord framställning eller ock utan särskild anhållan
därom. Prövningsnämnderna hava i regel icke haft förevarande beskattningsfråga
under prövning. Undantagsvis ha emellertid dessa nämnder i
några enstaka fall haft frågan under omprövning, och därvid har inom 5
län tilläggspension förklarats utgöra skattepliktig inkomst och i ett län
skattefri inkomst. Enligt vad som uppgivits hava varken taxeringsnämnderna
eller prövningsnämnderna verkställt några närmare undersökningar örn.
vilka skattskyldiga som åtnjutit tilläggspension. — Såvitt kunnat utrönas
har denna beskattningsfråga icke varit föremål för skattedomstolarnas prövning.
I den föreliggande motionen har ifrågasatts, att tilläggspensioner enligt lagen
om folkpensionering böra vara undantagna från beskattning eller ock
att de personer, som tillerkänts högsta sådan pension, böra vara befriade
från skyldighet att erlägga skatt.
Vad angår frågan, huruvida tilläggspensionerna vid taxeringen för närvarande
undantagas från beskattning eller icke, framgår av de utskottet tillliandakomna
upplysningarna från landskamrerarna, att beskattningsnämndernas
praxis i fråga om beskattning av nämnda pensioner hittills icke varit
enhetlig. Detta förhållande har medfört, att jämlikhet icke ernåtts vid taxeringen
de skattskyldiga emellan. Såvitt utskottet kunnat utröna har frågan
örn beskattningen av ifrågavarande pensioner ännu icke varit underställd
skattedomstolarnas prövning. Något prejudicerande utslag i ämnet föreligger
sålunda icke.
Beträffande motionärernas förslag, att de personer, som tillerkänts högsta
tilläggspension, böra vara befriade från skyldighet att erlägga skatt, finner
utskottet ur principiell synpunkt det vara synnerligen betänkligt att generellt
undantaga en viss kategori medborgare från skattskyldighet. Avgörande
för en persons skatteförmåga är i regel icke, varifrån den av honom åtnjutna
inkomsten härleder sig, utan storleken av det belopp, han uppburit.
Ett avsteg från denna princip beträffande nu ifrågavarande inkomsttagare
skulle kunna leda till icke önskvärda konsekvenser. I icke ringa utsträckning
förekommer nämligen, ali de pensionsberättigade vid sidan av folkpension
åtnjuta annan inkomst, samt alt deras sammanlagda inkomst uppgår
till belopp, för vilka andra skattskyldiga i samma inkomstläge äro pliktiga
UUlcoHet.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.
att erlägga skatt. Ett bifall till motionärernas förslag skulle emellertid leda
till, att tilläggspension skulle bliva fri från skatt, medan åter ett belopp av
samma storlek, vilket en person uppbure i form av pension från sin arbetsgivare,
skulle betraktas såsom skattepliktig inkomst. En sådan lösning av
den föreliggande frågan kan utskottet icke biträda.
Oberoende av vilken ställning skattedomstolarna komma att intaga till
förevarande tolkningsfråga, vill utskottet framhålla, att detta spörsmål ur
praktisk synpunkt för framtiden icke torde erhålla samma betydelse som
tidigare. I den föregående redogörelsen har utskottet fäst uppmärksamheten
på de uttalanden, som från statsmakternas sida gjorts rörande en utvidgad
tillämpning av gällande bestämmelser angående särskilda avdrag vid ömmande
omständigheter. Genom en riktig användning av nämnda bestämmelser
är det givetvis möjligt för beskattningsmyndigheterna att åstadkomma
en relativt tillfredsställande differentiering efter skatteförmågan i de individuella
fallen mellan skattskyldiga i ett och samma inkomstläge utöver
den som åstadkommes genom familjeavdragen. Därest beskattningsmyndigheterna
för framtiden ägna denna fråga större uppmärksamhet än som hittills
varit fallet, torde det kunna förväntas, att den grupp av inkomsttagare,
varom nu är fråga, endast mera undantagsvis kommer att drabbas av skatt
till stat eller kommun.
Under åberopande av vad sålunda anförts och med hänsyn till de nu pågående
utredningarna på beskattningsområdet får utskottet hemställa,
att motionen 11:319 av fru Nordgren m. fl., angående undantagande
av tilläggspension från beskattning, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 mars 1939.
På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.
Närvarande: se under betänkandet nr 11.