Bevillningsutskottets betänkande Nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1939 kl. 4 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
ändring av 56 § i lagen örn vägdistrikt.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 74, har herr nort Seth hemställt, »att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av § 56 i 1934 års lag om vägdistrikt att för varje skattekrona och
skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påförts skattskyldig såsom underlag
för fastighetsskatt, påföras honom såvitt angår jordbruksfastighets jordbruksvärde
samt tomt- och industrivärde så ock annan fastighet en vägskattekrona
respektive ett vägskatteöre samt såvitt angår jordbruksfastighets skogsvärde
en vägskattekrona respektive ett vägskatteöre. Vad som icke uppgår
till helt vägskatteöre bortfaller. Etthundra vägskatteören bilda en vägskattekrona.
»

Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 56 § lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt skall för varje skattekrona
och skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påförts skattskyldig såsom
underlag för fastighetsskatt, påföras honom såvitt angår jordbruksfastighets
jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde så ock annan fastighet en och
en halv vägskattekrona respektive ett och ett halvt vägskatteöre samt såvitt
angår jordbruksfastighets skogsvärde en och tre fjärdedels vägskattekrona
respektive ett och tre fjärdedels vägskatteöre. Vad som icke uppgår till helt
vägskatteöre bortfaller. Etthundra vägskatteören bilda en vägskattekrona.

För varje skattekrona och skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påförts
skattskyldig såsom underlag för kommunal inkomstskatt, skall påföras
honom en vägskattekrona respektive ett vägskatteöre; dock skall i fråga örn
fysisk person, som för kommunal inkomstskatt i hemortskommunen påförts
mindre än tre skattekronor, sådan påföring därstädes icke äga rum. Beträffande
äkta makar skall, därest de i fråga örn taxering till kommunal inkomstskatt
icke äro att anse såsom av varandra beroende skattskyldiga, befrielse
enligt vad nyss sagts äga rum, allenast örn makarna påförts sammanlagt
mindre än tre skattekronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 7 sami. Nr 11—13.

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 11.

I motionen har till stöd för det däri framlagda förslaget bland annat framhållits,
att jordbrukets transporter på landsvägarna numera utfördes i mycket
stor utsträckning med bil. För dessa transporter lämnades bidrag till vägväsendet
genom bensin- och fordonsskatterna. De för varje år ökade kostnaderna
för vägväsendet, som vore nödvändiga för att tillgodose bilismens och
och trafiksäkerhetens krav, borde ej extra belasta fastighetsägare av olika kategorier.
En skatteutjämning hade genomförts i städerna, där kostnaderna
för gatuhållningen bestredes av stadsförvaltningarna utan att medel anskaffades
i annan ordning än för övriga kommunala ändamål. En fullständig
skatteutjämning borde även komma till stånd på landsbygden. Många fastigheter
därstädes ålåge en i hög grad betungande enskild väghållning. För
dessa verkade det synnerligen orättvist att jämväl få bidraga till allmänna
väghållningen med större andel än andra skatteobjekt.

Sedan kommunalskatteberedningen i skrivelse till Kungl. Majit den 10 oktober
1938 hemställt, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning rörande
vägväsendets förstatligande, samt därvid framhållit, att enligt beredningens
mening mycket allvarliga erinringar ur skatteutjämningssynpunkt kunde riktas
mot den nuvarande ordningen, har chefen för kommunikationsdepartementet,
jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 25 november 1938, tillkallat
särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om ett förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet samt att avgiva de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet sistnämnda dag anförde chefen för
kommunikationsdepartementet bland annat, att genom vägväsendets fullständiga
förstatligande löstes frågan om vägskattebördans utjämning. Spörsmålet,
om någon speciell vägskatt vidare skulle uttagas, sedan staten helt övertagit
den allmänna väghållningen, borde däremot icke ingå i de sakkunnigas
utredning. Under utredningens gång borde, framhöll departementschefen,
samråd äga rum med kommunalskatteberedningen, som i sin förenämnda
skrivelse hemställt, att utredningen borde så bedrivas, att frågan örn vägväsendets
förstatligande kunde föreläggas riksdagen samtidigt med förslag till
ny ordning för den kommunala beskattningen.

Utskottet. Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att frågan om ett förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet är föremål för närmare utredning.
Av chefens för kommunikationsdepartementet förenämnda yttrande synes
framgå, att departementschefen förutsätter, att nämnda utredning skall bedrivas
så snabbt, att förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen samtidigt med
förslag till ändrade bestämmelser rörande den kommunala beskattningen.
Det torde sålunda kunna förväntas, att spörsmålet, huruvida vägskatten alltjämt
skall bibehållas eller icke, kommer att bliva föremål för närmare övervägande
i samband med utredningarna på vägväsendets och kommunalbeskattningens
område. Med hänsyn härtill och då det synes sannolikt, att förutberörda
förslag torde kunna föreläggas riksdagen inom den närmaste fram -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 11.

3

tiden, finner sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionärens förslag
om ändring i gällande bestämmelser rörande grunderna för vägskattens
beräkning för fastighet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 74 av herr von Seth, om ändring av 56 §
i lagen om vägdistrikt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1939.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, friherre Lagerfelt, Viktor Larsson, Heiding,
Wahlmark, Sjödahl, Elon Andersson, Velander, Ekman och Gustaf Björkman; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Olsson i
Gävle, Andersson i Dunker, Ericson i Boxholm, Werner i Hultsfred, Hammarlund, Hagberg
i Malmö och Sandberg.