Riksdagens skrivelse Nr 193.

1

Nr 193.

Godkänd av första kammaren den 8 april 1938.
Godkänd av andra kammaren den 8 april 1938.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till avtal med Luossavaara—
Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
jämte motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 88.)

Till Konungen.

I en den 28 januari 1938 dagtecknad proposition, nr 74, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Majit
att å statens vägnar med Luossavaara—Kiirunavaara samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund träffa avtal i enlighet med ett vid propositionen
fogat förslag.

I motionerna 1:243 och 11:362 har hemställts, att riksdagen ville bifalla
Kungl. Majits proposition nr 74 med vissa ändringar och tillägg till malmavtalsförslaget
angående malmleveranser för järntillverkning inom Norrbottens
län.

I två likalydande motioner, I: 244 och lii 360, har hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Majits proposition nr 74 ville besluta, att den i
1927 års malmavtal fastställda fördelningen av den totala brytningen av malm
mellan Luossavaara—Kiirunavaara, å ena, samt Gällivare (Malmberget), å
andra sidan, jämväl skall gälla för den ökade kvantitet malm, som i propositionen
föreslås skola få utfraktas.

I två ävenledes likalydande motioner, 1:245 och 11:361, har hemställts,
att riksdagen måtte i samband med ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 74 bos Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t söker åstadkomma att
minst en tredjedel av den samlade malmfraktningen från Luossavaara—Kiirunavaara
AB:s malmgruvor i Norrbotten utfraktas över svensk hamn (Luleå)
antingen på så sätt, att detta vid det slutliga avtalets ingående med bolaget
fastställes i nämnda avtal eller på annat sätt, exempelvis genom en särskild
överenskommelse vid sidan av förstnämnda avtal.

I motionen II: 359 bar hemställts, att riksdagen för sin del måtte antaga
det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 74 fogade förslaget till avtal med Luossavaara—Kiirunavaara
AB och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund

/lilläng till riksdagens protokoll 1938. 11 sami. Nr 193—196.

1

2

Riksdagens skrivelse Nr 193.

med den ändringen, att — sedan en tredjedel av den å merbrytningen för
året belöpande vinstandelen avsatts till extra avskrivning genom avsättning
till avskrivningsfond — den återstående vinsten fördelas på så sätt mellan
preferens- och stamaktier, att preferensaktierna erhålla två tredjedelar och
stamaktierna en tredjedel.

Slutligen har hemställts i motionen II: 159, att riksdagen i skrivelse till
regeringen måtte anhålla örn preciserade förslag för ett snabbt helförstatligande
av de gruvor och anläggningar, som drivas av Luossavaara—Kiirunavaara
AB.

Redan med de två avtal, som tidigare åren 1922 och 1927 träffats mellan
staten och Grängesbergsbolaget rörande formerna för en fortsatt gemensam
exploatering av de norrländska malmfälten, avsågs att uppnå en lämpligare,
mera på lång sikt inriktad malmförsäljningspolitik. Då sålunda år 1922 från
statens sida gjordes vissa rätt långt gående medgivanden skedde detta bland
annat för att trygga en dylik mera rationell avyttring av malmen i avvaktan
på att frågan örn statens övertagande av malmfälten inemot år 1936 behövde
tagas under övervägande. Malmförsäljningarna hade, enligt vad från
Grängesbergsbolagets sida då anfördes, dittills huvudsakligen skett till Tyskland.
De vunna erfarenheterna under den pågående kristiden visade emellertid
hän mot önskvärdheten av en malmmarknad inom flera olika länder,
däribland England och Amerika, något som emellertid kunde medföra stora
omkostnader, vilka i sin ordning motiverade vissa medgivanden från statens
sida. Även vid de förhandlingar, som föregingo 1927 års avtal, framhölls
vikten av att genom en ny överenskommelse jämna vägen för en mera rationell
försäljningspolitik med ett flertal olika länder som avnämare.

De härefter gångna åren hava emellertid, i viss mån i motsats till vad sålunda
åsyftades, kännetecknats av synnerligen starka växlingar i malmavsättningen.
Dessa omkastningar hava såsom känt är ingalunda varit utan sin
ofördelaktiga inverkan på företagets produktionsförhållanden och ekonomi.
Den ytterligare utökning av exporten, som i nu föreliggande avtalsförslag
föreslås, kan också den medföra vissa vanskligheter. Att märka är att här
avsedda utskeppning upp emot 11 miljoner ton malm per år -— en siffra som
med 2 miljoner ton överstiger nuvarande maximikvantitet av 9 miljoner ton
och som är mer än fem gånger högre än exportsiffrorna under vissa lågkonjunkturår
— ej kan försiggå utan en starkt forcerad brytning med arbete vid
gruvorna i treskift och med transporter på malmbanan upp emot gränsen
av dess transportförmåga.

Enligt vad departementschefen påvisat föreligga emellertid för närvarande
särskilda omständigheter som tala för en ökad svensk malmexport. På senaste
tiden har sålunda en allmän brist på järn och stål samt också på den
härför erforderliga råvaran järnmalm förelegat, och denna brist har ytterligare
skärpts genom att leveranserna från vissa utländska gruvdistrikt varit
hämmade. Det har i detta läge ansetts vara ett svenskt intresse att genom
ökade malmskeppningar söka tillgodose bristen på råvara. Därest så ej
sker kan ökad risk uppkomma för att malmbehoven i stället täckas från hit -

Riksdagens skrivelse Nr 193.

3

tills icke nyttjade fyndigheter, vilka normalt måste anses som mindre exploaterbara,
men vilka kunna medföra en bestående ny konkurrens sedan
brytningen sålunda en gång kommit i gång.

I betraktande av dessa oell övriga i propositionen anförda förhållanden
samt med hänsyn också till de upplysningar riksdagens vederbörande utskott
därutöver i ärendet inhämtat bar riksdagen kommit till den uppfattningen,
att riksdagen bör genom att godkänna avtalsförslaget möjliggöra den utökning
av malmbrytningen, som ansetts önskvärd. Enligt vad som övertygande
klarlagts kan på grund av malmens mäktighet och gynnsamma belägenhet
här föreslagna merbrytning äga rum utan att kraven på en sund hushållning
med denna nationaltillgång behöva åsidosättas. Som en tämligen självklar
förutsättning för riksdagens medgivande torde dock få uppställas att,
samtidigt som en jämn arbetstillgång eftersträvas, erforderliga förberedelsearbeten
för den fortsatta gruvdriften ej eftersättas.

Vad därefter angår de olika avtalsvillkoren märkas till en början de erinringar,
som motionsvis framställts mot den föreslagna normen för vinstens
fördelning med — kort sammanfattat — till staten som preferensaktieägare,
113 till Grängesbergsbolaget som stamaktieägare och 1/3 till en för
Luossavaarabolaget gemensam avskrivningsfond. I en väckt motion har nu
i stället föreslagits att, efter avsättning av */3 av vinsten på merbrytningen till
nämnda avskrivningsfond, återstoden skulle med 2/3 tillfalla staten och 1/3
stamaktieägarna. Härvid har framhållits, hurusom redan 1927 års malmavtal
förutsätter att efter den 1 oktober 1947 nettovinsten per ton, i vad den
belöper sig å en bortfraktad kvantitet av över 3s/4 miljoner ton, skall fördelas
med 2/3 till staten och V3 till Grängesbergsbolaget. Redan nu utnyttjades
rätten att bortfrakta maximum av den i 1927 års malmavtal medgivna
järnmalmskvantiteten av 9 miljoner ton per år, och stamaktieägarnas
intressen torde väl tillgodoses genom de förtjänster, som kunde göras härav.
Den föreslagna rätten till merbrytning och mervinsten härav betydde ett ytterligare
tillskott till stamaktieägarna, även om vinsten nedsattes till en tredjedel.
Det vore därför, enligt vad motionsvis framhålles, mycket rimligt, att
den vinst, som uppstode å merbrytningen, fördelades enligt den beräkningsgrund,
som läge till grund för vinstfördelningen efter 1947.

För egen del vill riksdagen framhålla, att med hänsyn till såväl de förhållanden,
på vilka statens och Grängesbergsbolagets intressen uti ifrågavararande
norrländska gruvfält ursprungligen grundats, som också innebörden
av de allmänna, efter hand ändrade villkor, varigenom dessa sedermera avtalsmässigt
reglerats, skäl visserligen kunna anföras för en för staten gynnsammare
vinstberäkningsnorm än som genom avtalsförslaget erbjudes. I
frågans läge och för att ej avtalets genomförande skall till eventuell skada
jämväl för mera allmänna intressen äventyras, torde vinstbestämmelsen
emellertid nu böra godtagas i den utformning, den sålunda vid förhandlingarna
erhållit.

I väckta motioner har erinrats, att vid en eventuell framtida statsinlösen
lösesumman skall beräknas efter medelnettovinsten å en viss brytningskvan -

4

Riksdagens skrivelse Nr 193-

titet samt att denna medelvinst och därmed inlösningssumman kunde påverkas
i förhöjande riktning vid en utökning av brytningen enligt nya avtalsförslaget.
Av upplysningar som riksdagens vederbörande utskott i detta hänseende
inhämtat synes emellertid framgå, alt den inträdande minskningen
per ton malm räknat i fråga om fasta kostnader (administration, avskrivningar
och skuldräntor) sannolikt blir rätt obetydlig samt att denna minskning
torde komma att motvägas av högre medelkostnader för själva brytningen
och vissa andra faktorer.

Vid exploateringen av ifrågavarande malmtillgångar är, såsom redan i 1907
års proposition i ämnet framhölls, av synnerlig vikt att tillse att möjligheten
att förädla malmen ej uteslutes genom att det malmägande bolaget
finner det »för sig ekonomiskt fördelaktigast att exportera all malm». I
förevarande avtalsförslag hava nu intagits tilläggsbestämmelser till 1927 års
avtal, vilka bland annat innebära vidgad rätt att erhålla malm till visst
lägre pris för järnmalmstillverkning i Norrbotten. Även med erkännande
av att dessa nya bestämmelser äro gynnsammare än de tidigare av år 1927,
kan riksdagen ej finna dem tillfredsställande. Prisberäkningen, innebärande
ett pålägg på 10 % utöver självkostnaden, torde visserligen i jämförelse
med de priser, bolaget kan utfå för exportmalmen, för närvarande ställa sig
fördelaktig, i all synnerhet som ingen royalty behöver erläggas för här avsedda
malm vare sig av Luossavaarabolaget till staten eller av ett blivande
järnverk till bolaget. Prisberäkningen kan dock ej betraktas som ett tillräckligt
långt gående tillmötesgående för det nationellt betydelsefulla och
samtidigt behjärtansvärda ändamål, det här gäller att främja, nämligen användning
för malmförädling i Norrbotten av en mycket blygsam del i jämförelse
med de värdefulla malmtillgångar, som obearbetade bortföras därifrån.
Frågan om hithörande bestämmelsers innehåll har aktualiserats genom
den pågående tack järnsutredningen, vilken har att särskilt taga sikte
på möjligheterna för anläggning av ett järnverk i Luleå.

Men förutom av prisfrågan äro möjligheterna för en malmförädling i
Norrbotten i hög grad beroende av malmens beskaffenhet. På sätt i väckta
motioner utvecklas synes i detta hänseende tarvas ett förtydligande av avtalets
bestämmelser så att även vid brytningen fallande malmmull ävensom
slig från anrikningsverket i Gällivare kunna få uttagas. För att underlätta
landets försörjning med fosforsyrehaltiga gödningsmedel är det också i högsta
grad angeläget att genom avtal säkerställes den erforderliga tillgången till
apatithaltig råvara, något som likaledes torde kunna ske utan nämnvärda
olägenheter för gruvbrytningen.

De uppoffringar, som här förutsatta jämkning i avtalet kunna innebära
för Luossavaarabolaget, enkannerligen för dess stamaktieägare, torde få betraktas
som obetydliga. Erinras må, att Luossavaarabolagets ändamål, sådant
detta sedan gammalt angivits i bolagsordningen, är ej endast att idka
gruvdrift utan ock att bedriva malmförädlingsverksamhet. Om bolaget ej
självt ser sig i stånd att förverkliga sistnämnda ur nationella synpunkter
betydelsefulla del av bolagets syfte, synes den fordran dock kunna uppstäl -

Riksdagens skrivelse Nr 193.

5

las, att bolaget gör vissa begränsade utfästelser, varigenom bolaget åtminstone
indirekt kan främja den inhemska järnhanteringen och i sin mån bana
vägen för ett järnverk i Norrbotten. Ett ytterligare skäl till eftergift i detta
avseende från Grängesbergsbolagets sida är den lättnad i nuvarande, av
hänsyn till inhemska järnförädlingen tillkomna restriktioner beträffande
exporten från Grängesberg, som bolaget skulle vinna genom nu föreslagna
tilläggsavtal. Utöver nu medgivna årskvantitet av 1 miljon ton skulle från
gruvorna i Grängesberg få exporteras sammanlagt ytterligare högst 600,000
ton intill utgången av år 1940.

Det synes riksdagen önskligt, att i samband med behandlingen av nu föreliggande
förslag till överenskommelse också avtalsmässigt klarläggas Luossavaarabolagets
skyldigheter i här förevarande avseende så, att denna fråga
i möjligaste mån kan hållas oberoende av ytterligare framtida förhandlingar
med bolaget under 1927 års avtals fortsatta giltighetstid.

Beträffande de väckta motionerna om garantier för dels ökad skeppning av
malm över Luleå dels ock utökning av brytningen i Gällivare må erinras, att
Kungl. Majit i proposition nr 248 framlagt förslag om särskilda stödåtgärder
åt malmkommunerna. Såsom av sistnämnda proposition framgår, torde
Luleå, så länge malmbrytningen pågår i nuvarande utsträckning, kunna påräkna
en betydande malmutskeppning. Även i Gällivare är sysselsättningen
för närvarande god. De motionsvis gjorda yrkandena synas emellertid riksdagen
förtjäna uppmärksamhet. Gällivare kommuns stora beroende av
gruvdriften synes tarva alldeles särskilt beaktande, då enligt tidigare erfarenheter
en nedgång i malmkonjunkturen med därav följande minskning
av malmbrytningen plägar i första hand och synnerligen hårt drabba nämnda
samhälle. Ur sagda synpunkter vore det önskvärt, att brytningen av den
utökade kvantiteten malm fördelades mellan de två gruvsamhällena efter
samma grunder, som bestämts i 1927 års avtal, förutsatt, att detta låter sig
förena med en rationell försäljning av malmen. Härigenom skulle också i
viss utsträckning kravet på ökad malmskeppning över Luleå kunna tillgodoses,
då ju Gällivaremalmen tämligen undantagslöst skeppas över sistnämnda
hamn.

Riksdagen vill även erinra därom, att 1935 års riksdag avlät skrivelse till
Kungl. Majit ifråga om ökad skeppning över Luleå ävensom att i proposition
nr 248 upplysts, att de i ovannämnda båda motioner I: 245 och lii 361
avsedda spörsmålen skola bli föremål för utredning inom finansdepartementet.
Kungl. Majit lärer icke underlåta att vidtaga de åtgärder, som av utredningen
kunna befinnas påkallade.

En ytterligare förbättring av arbetstillgången i såväl Gällivare som Luleå
och länet i övrigt bör också kunna förväntas, om ökad och stadigvarande
framställning av järnmalmsslig och apatitslig jämte järnförädling och eventuellt
även framställning av fosforsyrelialtiga gödningsmedel kommer till
stånd inom länet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen

dels anmäla, atl riksdagen bemyndigat Kungl. Majit alt å statens vägnar

6

Riksdagens skrivelse Nr 193.

med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag samt Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
träffa avtal i huvudsaklig överensstämmelse med det för
riksdagen framlagda förslaget;

dels ock i anledning av motionerna I: 243 och II: 362 anhålla om övervägande
av möjligheterna till en jämkning utav avtalets bestämmelser, så att
behovet av inhemsk råvara för järnförädling samt för tillverkning av fosforsyrehaltiga
gödningsmedel bättre säkerställes.

Stockholm den 8 april 1938.

Med undersåtlig vördnad.