RIKSDAGENS PROTOKOLL
1938. Första kammaren. Nr I.
Sedan i kraft av § 49 regeringsformen och § 2 riksdagsordningen riksdagen
sammankommit till lagtima möte här i huvudstaden måndagen den 10 januari
1938, sammanträdde riksdagens första kammare i den uti riksdagens hus för
kammaren anordnade samlingssal samma dag,
Måndagen den 10 januari,
kl. 11 f. m.
Herr Lindhagen framträdde till talmansbordet och yttrade: Ärade församling!
Enligt konstitutionell praxis i denna kammare tillkommer det ålderspresidenten
att vid detta tillfälle inleda kammarens förhandlingar med en
hälsning.
Min företrädare brukade mana för ett starkt militärt svenskt försvar — ett
naturligt uttryck för nationens skräck inför de betryckta stormakternas traditionella
ofred och tillintetgörande rustningar. Det synes mig ej kunna anses
opåkallat att fran denna plats nu minna något även örn freden.
Vårt lösliga tal örn fred har visat sig icke vara mycket värt. Våra synvillor
att kunna avskaffa krig och rustningar med förtigande till och med av deras
orsaker bli ju i sak knappast annat än en bemantlad delaktighet i den stora
krigshypnosen.
Det klagas över kollektivismens vanmakt. Samarbete mellan många kan
dock aldrig undvaras. Men resultatet beror på individernas goda vilja. Bakom
de juridiska personernas upprustningsbenägenheter ruvar dock människornas
längtan efter fred.
Den internationella rättsordningen väntar. Eller, för att tala svenska, den
föraktade småstyvern i vår utrikesbudget till upplysningsarbete för freden
måste väl någon gang vika för upplysning örn denna rättsordnings förutsättningar
och en aktion för dess tillblivelse. Da först ställas vi mot väggen inför
allvaret. Och för övrigt: »Utan anfall ingen seger».
Modet till handling saknas som sagt ännu. Allra minst våga vi oss in på det
diskutabla problemet, om ej Norden gjorde sig själv och världen en större
tjänst genom att på stormakternas nödlägen svara med en egen avrustning.
Krigen nalkas nied sina maximiprogram. Freden kan ej göra sig respekterad
utan^att möta dem också med sina yttersta krav.
Ma vi besinna, att bombflygplanen nu äro jordens herrar. En naturlig
följd av världskriget och en segerfred. Vad människan sår, det skall hon ock
uppskära. Före katastrofen var man enig att söka åtminstone humanisera
kriget, särskilt genom skydd för civilbefolkningen. Den vita rasens vetenskapliga
triumf, luftkriget, utplånar en sådan omtanke.
Upproret mot situationen ligger emellertid på språng i människornas sinnen.
Men någon måste väl börja, givetvis saktmodigt men ändå oförbehållsamt!
En sådan kallelse kan nu vila på Norden, på dess sju små folk med en utpost i
Ishavet och sina rättfärdiga sydgränser vid Sönderjylland och Memel. Även
från den övriga världen ställas ju ofta förhoppningar på denna konstellation
såsom en ensam stjärna mellan mörka skyar. Jämväl presidenten Roosevelt,
Första kammarens protokoll 1938. Nr 1.
1
o
Nr 1.
Måndagen den 10 januari 1938.
nordamerikansk diktator pa kort demokratisk sikt, har en gang förkunnat, att
hans republik väntar på oss.
Vad är det då, som ligger bakom den frambrytande gudaskymnmgen, bakom
avslöjandet av den internationella rättsordningens förutsättningar, vilka fruktas
så mycket av vårt Europa, ja även av dess pacifism, så gott . sorn. överallt?
Nationalitetsförtrycket är som bekant en huvudorsak. Nationalitetsbefrielse
genom fredlig överenskommelse är den första betingelsen. Eljest löses den
i alla fall genom oavlåtliga krig. Andra internationalens program påbjuder
i detta fall ett »oavlåtligt ingripande». Nordiska interparlamentariska förbundet
krävde år 1920 å Svenska riksdagen år 1921 folkförbundets akts komplettering
med denna fredsbetingelse. . ..
För stormakterna gäller det här en svår självövervinnelse. För Norden är
det lättare att komma med följande eftertänksamhet.
När abessinierna väl trimmats in i den vita civilisationen, komma de att ga
samma väg mot självstyrelsen som Egypten och Indien. . .
Skandinavernas nuvarande endräkt kommer från deras inbördeskrig i gamla
tider med Danmark som erövrare och de två större ländernas frigörelse genom
en av krigen framtvingad egen organisation. Enahanda förlopp förberedes nu
i yttersta Östern. Det lilla Japan, överbefolkat och utan ravaror, ligger i
krig med anförvanterna efter att tidigare ha slagit en europeisk stormakt
och återbördat Mandsjuriet åt den mongoliska nationaliteten. Resultatet blir
kinesernas organisering och därefter endräkt örn det gamla programmet: de
färgade rasernas frigörelse, och således även Asien at asiaterna, vilket, av
Europa länge anat, nu också från Japan förklarats vara innersta meningen
med kriget av i dag. . . ..
Därmed blir den av dessa färgade raser bekämpade »vita olyckan» likviderad.
De vita förunnas, såsom från Asien erbjudes,^att i gengäld idka produktiv
samfärdsel med fria nationer utan att nödgas halla flottor och bygga fästningar
på områden, som icke tillhöra dem. Men variör får det ej ske godvilligt
redan nu eller åtminstone efter en amorteringsplan? »Do it ilow», gör
det nu, är en nordamerikansk visdomsregel.
Nyligen har »Sverige» fått i uppdrag av Nordamerika att dissekera, dess
negerproblem. Ledande negerkretsar äro pa det klara med, att enda lösningen
i tidernas längd är bildande av ett stort negerrike i Centralafrika, dit återinvandring
även från Amerika star öppen. Sa kommer ock att ske,, med godo
eller genom krig, när även det svarta folket i Afrika inammats i den vita
civilisationens livsföring.
På samma sätt är en emancipation a\ övriga färgade raser, araber och andra,
med möjligheter till utveckling, en betingelse för freden. Likaså uppfyllandet
så vitt möjligt av de s. k. europeiska minoriteternas berättigade förvänt
nilfttr''mörkt
kapitel är judarnas problem. De äro ju också människor. Efter
den vita rasens förstörelse av Jerusalem har nämnda folk fått leva ^i förskingringen.
På grund av rasens seghet och sammanhållning har den mångenstädes
föga sammansmultit med sina nya omgivningar. Vanskligheter av
många slag ha ej kunnat undgås.
Att lösa dessa genom att beröva familjerna deras uppehälle,.. förklara dem
fågelfria, är ingen vandring mot humanism och fred. Nu stå enligt dagspressen
även Rumäniens judar i sina synagogor och anropa sin gud örn förbarmande.
.
Judeproblemet måste i civilisationens namn generellt lösas, och det kan
knappast ske mer än pa tva vägar, som komma att motionsvis angivas.
Världsproblemets språkfråga sammanhänger intimt med nationalitetsproblemet.
Språkförbistringen är numera den väsentligaste grundvalen för mot
-
Måndagen den 10 januari 1938.
Nr 1.
3
sättningen mellan nationaliteterna. Ett gemensamt språk vid sidan av nationalspråken,
som gör att vi känna oss hemma hos varandra, är ett jättesteg
mot freden. Detta- kan tagas inom loppet av en halv generation utan svåra
komplikationer.
Det är symptomatiskt att vid tiden för Folkförbundets bildande delegerade i
förbundet från fjorton stater, engelska vetenskapssamfundet och folkförbundets
generalsekretariat uttala sig för en slik fredsgaranti. Denna kammare har som
pioniär inom parlamentarismen två gånger anslutit sig till denna mening. Bland
folkens djupa led har sedan länge organiserats propaganda mot språkförbistringen
— krigens gynnare, fredens fiende och kulturens nattsida.
En tredje huvudorsak till ofreden är det ekonomiska kriget mellan världsdelar,
raser, stater och individer inom samma stat. Den enes död är även här
den andres bröd. Insikten härom har slagit över till en konstgjord nationell
ransonering mellan import och export. När skall den gyllene medelvägen upptäckas
i denna mest svårlösta betingelse för världsfreden?
En fjärde huvudorsak är försummandet av mänsklighetens jordfråga, särskilt
överbefolkningen. När ett folk ej har någonting att äta, griper det till
vilket krig som helst. I stället för att sätta denna fråga på den internationella
rättsordningens program söka till och med redan överbefolkade länder stimulera
till ökad barnalstring för att ligga över i kampen mellan staterna om makten
på det militära och ekonomiska området och stärka sina anspråk på välden
över färgade rasers territorier.
Under sådana förhållanden åsidosättas för det femte de andliga värdena, de
moraliska faktorerna. Individens renässans, som är grundvalen för ali kultur,
dröjer.
Över vår inrikespolitik åter ljusnar det. Ansatser lia till en början kommit
att skapa landsregeringar i stället för partiregeringar, att avveckla lockouter
och strejker med överenskommelser under ansvar samt först och sist att nå ett
anständigt uppehälle för alla.
I tidens brännande fråga, demokrati eller diktatur, slå svenskarna med överväldigande
majoritet vakt om demokratiens begrepp. Vi höra dock besinna, att
diktaturerna nu som tillförne äro tillfälligtvis framsprungna ur demokratiens
vanskligheter som regeringsmakt och beroende av oberäkneliga majoriteter.
Demokratien måste väl, örn den vill leva, även rannsaka sig själv.
Romarna experimenterade en gång att i svåra tider lösa dessa vanskligheter
med en syntes mellan demokrati och diktatur genom att välja två diktatorer,
konsulerna, för kort tid i sänder under kontroll av två folktribuner.
Vårt minoritetsfolk, Same eller Lapparna, som i forna tider sattes som rättslösa
slavar under ett fogdevälde, har nu vaknat och vågat utbedja sig definitivt
en konstitution och ett fädernesland, vilket trots tidsenligare tillmötesgåenden
dock ännu ofullständigt skänkts dem.
Folkförbundets väsentliga verksamhet synes vara inställd och godtyckligt
övertagen av stormakternas förhandlingar. Vi småstater och i varje fall Norden
kunna ej undvara ett folkförbund. Det gamla förbundet har gjort vad det
kunnat och skänkt oss erfarenheter. Tiden är väl nu inne, att förbundet befrias
från sammankopplingen med segerfreden samt även i övrigt revideras från
grunden till idéer och organisation.
I en uppfordran till nyårsönskningar detta år från Nordens statsministrar
svarade den norske statsministern Nygaardsvold: »Det är sv fort liten realitet i
og bak slike önsker. Det är först når man virkelig setter nåe inn for å få dem
opfyldt at slike. önsker får sin betydning. For det förste önsker jeg, at det i det
nye året må skapes grunnelag for fred, varig fred hele verden över, og at vi her
i Norden ved vört eksempel og ved aktiv virksomhet altid stiller oss till tjenste
for denne store sak.»
4
Nr 1.
Måndagen den 10 januari 1938.
Med åberopande jämväl av denna ropandes röst från Norge i öknen med uppfordran
till Nordens framträdande i vikingastråt under åkallan av sanningens
makt och självövervinnelse i stället för våld och förhävelse såsom medel för den
internationella rättsordningens snara tillkomst -— får jag förklara kammarens
förhandlingar öppnade.
Sedan herr ordföranden därefter intagit talmansplatsen, tillkännagav herr
ordföranden, att han på grund av bestämmelsen i § 1 mom. 2 av kammarens
ordningsstadga anmodat kammarskrivaren i tullverket Eric Carlén att, till
dess sekreterare blivit utsedd, föra kammarens protokoll ävensom att herr ordföranden
för tillfället anställt kanslibiträden och vaktbetjäning till erforderligt
antal.
Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet
ankomna
Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den i januari 1938.
I anledning av stadgandet i § 32 riksdagsordningen hade statsrådet och
chefen för justitiedepartementet anmodat tre bland de av riksdagen valde fullmäktige
i riksbanken och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret att närvara
vid den granskning av riksdagsmannafullmakter, som skulle inför departementschefen
företagas, innan årets lagtima riksdag sammanträdde; och
infunno sig nu av fullmäktige i riksbanken herrar A. Amnér, S. Stendahl och
C. Jonsson samt av fullmäktige i riksgäldskontoret herrar K. Hildebrand, K.
Magnusson och K. Eriksson.
Till justitiedepartementet hade insänts fullmakter dels för tjugu personer,
som vid val i september 1937 för vissa valkretsar utsetts till ledamöter av riksdagens
första kammare för en tid av åtta år, räknade från och med den 1 januari
1938, dels ock för fem personer, som vid nya röstsammanräkningar blivit
utsedda såsom ledamöter av första kammaren i stället för avgångna ledamöter.
Vidare hade insänts fullmakter för lantbrukaren Melker Hansson i Lästvik
och redaktören Ernst Sewerin i Borås, vilka, sedan ledamöter av kammaren
avgått, vid nya röstsammanräkningar blivit utsedda till ledamöter av första
kammaren för tiden till den 1 januari 1938. Enär tiden, för vilken Hansson
och Sewerin blivit valda, numera gått till ända, undantogos dessa fullmakter
från granskning.
Vid granskning av övriga fullmakter framställdes icke någon anmärkning
mot desamma.
Protokoll över granskningen jämte förteckning å de granskade fullmakterna
skulle tillika med dessa överlämnas till första kammaren.
I ämbetet:
G. A. Eriksson.
Den åberopade förteckningen, som jämväl upplästes, lydde sålunda:
Förteckning
å ledamöter av riksdagens första kammare enligt fullmakter, granskade
inför chefen för justitiedepartementet den 4 januari 1938.
Stockholms stad.
1. Byråchefen Emil Oskar Hagman.
2. Direktören Karl Knutsson Wistrand.
Måndagen den 10 januari 1938.
Nr 1.
5
3. Redaktören Otto Fredrik Ström.
4. Direktören Knut Gerhard Ewerlöf.
5. Ledamoten av försäkringsrådet Olov Carlsson.
6. Före detta justitierådet Johannes Natanael Gärde.
7. Advokaten Georg Branting.
8. Redaktören Ivar öman.
9. Kassören Axel Wilhelm Strand.
10. Direktören Harald Nordenson.
11. Förbundsordföranden Karl August Karlsson.
12. Professorn Bertil Gotthard Ohlin.
Stockholms län och Uppsala lån.
13. Bruksägaren friherre Carl Sigvard Beck-Friis å Harg.
Jönköpings län.
14. Lantbrukaren Anton Emanuel Svensson i Pershult.
15. Lantbrukaren Eskil Axel Albert Albertsson i Tenhult.
Kalmar läns norra och södra landstingsområden samt Gotlands län.
16. Bruksdisponenten Carl Gustaf Sundberg i Överum.
Göteborgs och Bohus län.
17. Stenhuggaren Karl Herman Andersson i Rixö.
Älvsborgs län.
18. Lektorn Johan Edvard Björnsson i Borås.
19. Lantbrukaren Carl Ludvig Bengtsson i Örby Bosgård.
20. Hemmansägaren Johan Friggeråker i Friggeråker.
21. Kyrkoherden Karl Johan Sandegård i Lilla Edet.
22. Professorn Georg Andrén i Lerum.
23. Lantbrukaren Carl Jacobsson i Rödjan.
24. Handelsträdgårdsmästaren John Teodor Björck i Borås.
25. Redaktören Karl Johan Olsson i Borås.
Enligt § 2 i ordningsstadgan för kammaren anställdes upprop av kammarens
ledamöter, varvid såsom frånvarande antecknades:
herr Ekströmer,
» Sandegård,
» Schlyter,
» Sandler,
» Berglund.
Upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:
Till riksdagens första kammare.
Med hänvisning till bifogat läkarintyg får jag vördsamt anhålla örn 4 dagars
ledighet från riksdagsgöromålen (10—13 januari).
Lilla Edet den 9 januari 1938.
Karl Sandegård.
Att ledamoten av riksdagens första kammare, kyrkoherde Karl Sandegård,
Lilla Edet, på grund av sjukdom (gallblåseinflammation) är förhindrad att
för närvarande deltaga i riksdagsarbetet, intygas.
Lilla Edet den 8 januari 1938.
Hugo Appelgren,
leg. läkare.
6
Nr 1.
Måndagen den 10 januari 1938.
Till riksdagens första kammare.
Under åberopande av bilagda läkareintyg får undertecknad härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under tiden 10—17 januari.
Kramfors den 8 januari 1938.
Enar Berglund.
Att Överlärare Enar Berglund, Kramfors, vid i dag företagen undersökning
visat sig lida av luftrörskatarr med subfebril temperatur varigenom han är
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet under tiden från och med den 10 januari
till och med den 17 januari, intygas.
Kramfors den 8 januari 1938.
Per Stenbeck,
leg. läkare.
De begärda ledigheterna beviljades.
Vidare upplästes följande till kammaren inkomna ansökningar:
Till riksdagens första kammare.
Undertecknad, som av Kungl. Maj :t förordnats som svensk representant vid
sjunde internationella konferensen för enhetlig strafflagstiftning, far härmed
vördsamt anhålla örn ledighet från riksdagsarbetet under två veckor från riksdagens
början.
Malmö den 3 januari 1938.
K. Schlyter.
Till riksdagens första kammare.
Hänvisande till att jag den 26 november 1937 av Kungl. Majit beviljats
tjänstledighet från mina ämbetsgöromål för hälsans vårdande fr. o. m. 29 november
t. o. m. 28 februari, får jag härmed vördsamt anhålla örn ledighet från
riksdagsarbetet intill sistnämnda datum.
Storlien den 8 januari 1938.
Bickard Sandler.
Även de av herrar Schlyter och Sandler sökta ledigheterna beviljades.
Ledighet från riksdagsgöromålen under innevarande dag beviljades slutligen
herr Ekströmer, vilken anmält, att han vore av enskilda angelägenheter
förhindrad att deltaga i dagens sammanträde.
Anställdes val av talman; och utsågs därtill:
herr Nilsson. Johan, i Kristianstad.................... med 143 röster.
Företogs val av förste vice talman; och utsågs därtill:
herr Olsson, Olof, .................................. med 118 röster.
Anställdes val av andre vice talman; och utsågs därtill:
herr Nilsson, Petrus, i Gränebo........................ med 94 röster.
Herr Lindhagen, som nu lämnade talmansplatsen, yttrade därvid till herr
talmannen: Herr talman! Du har nu med samtliga avgivna röster återvalts
Måndagen den 10 januari 1938.
Nr 1.
7
till Din viktiga befattning. Det återstår nu endast för mig att till Dig överlämna
talmansklubban, denna brutala symbol, varmed Du skall med en skräll
klubba igenom kammarens beslut. Vi veta emellertid, att Du liksom Dina
föregångare förstår att lägga silkesvantar på denna handgångne medarbetare
i dina befogenheter. Vi lyckönska oss vidare till att i talmanskapet fortfarande
kunna se upp till en institution, som med reda leder propositionsordningen
och med vänskap omfattar oss alla.
Alla äro vi emellertid syndare inför Vår Herre. Respekt för gällande lag
är ett gammalt svenskt budord. För kort tid sedan stadgades i riksdagens
arbetsordning, att stim och oväsen icke fick förekomma under riksdagens förhandlingar.
Talmännen hava av lojal hänsyn fortfarande ansett sig ej kunna
undgå att hava överseende med dessa våra försyndelser. Jag får å egna och
kamraters vägnar vördsamt hemställa, att fungerande talmännen för sådana
fall lägga bort silkesvantarna. Jag vet, att detta också är nationens vilja.
Herr talmannen intog talmansplatsen och yttrade:
Herr ålderspresident, mina herrar! Då det stora förtroendet att vara första
kammarens talman ånyo lämnats mig, anhaller jag att härför få framföra
mitt vördsamma tack och står det klart för mig, att den utfästelse jag tidigare
givit uttryck at att försöka motsvara edert förtroende icke får bortglömmas.
Vice talmännens tack för förnyat förtroende har jag jämväl att enligt uppdrag
uttala.
Kammarens personliga sammansättning har ändrats, i det att Henne avlidit,
och dessutom ha icke mindre än 14 lämnat sina uppdrag. Alla ha vi anledning
att minnas med tacksamhet och erkänsla.
Personliga förändringar äro oundvikliga, men att kammarens beslut alltjämt
skola uppbäras av fosterlandets väl såsom en gemensam strävan därom
ar jag förvissad.
Jag hälsar såväl förutvarande som nytillkomna ledamöter välkomna och
noppas ia törmänen av att vara innesluten i eder välvilja.
På framställning av herr talmannen beslöt kammaren att nu företaga val
av sekreterare.
Valet företogs, och befanns efter valförrättningens slut hava blivit till sekreterare
utsedd:
kanslirådet G. H. Berggren.......................... med 103 röster>
Kanslirådet Berggren fick nu företräda, underrättades, att han blivit av
Kammaren vald till sekreterare, och övertog protokollsföringen.
In fidem
Eric Carlén.
knll^r-t 1 ffaVS’ att Miij :t latit genom offentligt anslag bjuda och
kalk riksdagens samtliga ledamöter att tisdagen den 11 innevarande månad
s h1 ''t; f'' lnfl,nna Slg} slottskapellet samt, efter förrättad gudstjänst, enligt
Li:ttde attmeS. ‘SS"" *“ **
8
Nr 1.
Måndagen den 10 januari 1938.
Herr talmannen meddelade, att till kammarens förfogande överlämnats 80
inträdesbiljetter till rikssalen vid riksdagens öppnande, och hemställde, att fördelning
av dessa biljetter proportionellt i förhållande till ledamots antalet i
varje valkrets finge ske genom sekreteraren.
Denna hemställan bifölls.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 12.12 på dagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
380293