JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1938

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1938

IVAR H.SGGSTRÖM8 BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

874078

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................ 1

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) häradshövdingen S. Odéen för lagstridigt ådömande av villkorlig dom (ämbetsbe rättelsen

1936 sid. 151)............ . ...................... 7

2) häradshövdingen T. Ahlström för vägran att lata part sittande övervara rättegångs förhandlingar

(ämbetsberättelsen 1937 sid. 96)...................... 8

3) utmätningsmannen B. Björnesten för uttagande av för hög ersättning i handräck ningsärenden

(ämbetsberättelsen 1937 sid. 102)...................... 9

4; tullöveruppsyningsmannen J. F. Kruger m. fl. för obehörigt tagande av ersättning
för upprättande av märkrulla eller biträde därmed (ämbetsberättelsen 1937 sid. 109) 9

5) t. f. häradsskrivaren R. Lindroth för underlåtenhet att i röstlängd upptaga vissa

personer, som rätteligen bort däri upptagas........................ 10

6) länsassessorn B. Julin för dröjsmål med översändande av besvärshandlingar, inkomna

till länsstyrelse från häktad person............................ 17

7) förste notarien N. Wettergren för felaktig behandling av konkursärende....... 24

8) häradshövdingen O. Bergfeldt för felaktigt ådömande av straff för första resan stöld 40

9) t. f. landsfiskalen M. Swedenborg för missbrukande av tjänsteställning såsom allmän
åklagare......................................... 45

10) kyrkoherden J. Skoglund för olämpliga uttalanden i predikan............. 54

11) kyrkoherden E. Widell för försummelse vid granskning av mantalslängd....... 60

12) häradsskrivaren Chr. Stenhammar för upptagande av röstberättigad person i röstlängd
såsom icke röstberättigad.............................. 66

13) utmätningsmannen E. Ekström för försummelse vid förande av dagbok i utsökningsmål
............................................... 71

14) platsledaren hos arbetslöshetskommissionen A. Lindholm för utbetalning av avlönings medel,

som enligt införselbeslut skolat innehållas.................... 79

15) landsfiskalen R. Kriigel för felaktig behandling av införseläreude........... 79

16) biskopen T. Bohlin m. fl. ledamöter av domkapitlet i Härnösand för disponerande

av stiftelses tillgångar för annat ändamål än det med stiftelsen avsedda ...... 94

17) landsfiskalen W. Lundgren för införpassande till straffanstalt av en till frihetsstraff

dömd person, ehuru denne sökt nåd............................104

18) poliskommissarien P. Zandén för bristande tillsyn över verkställighet av bötesförvandlingsbeslut
och underlåtenhet att vidtaga åtgärder för brotts beivrande m. m. . 112

Sid.

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnde tjänsteman:

1) e. o. ingenjörsassistenten vid telegrafverket L. W. Ohrling för underlåtenhet att återbetala
för hög resekostnadsersättning...........................134

lil. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Felaktig lagtillämpning vid ådömande av straff för brott, begånget före tidigare

meddelad villkorlig straffdom................................137

2) Ådömande av straff för andra resan snatteri, ehuru den tilltalade ådömt straff för

första resan snatteri icke verkställts............................140

3) Fråga örn utövandet av rättens ombudsmans tillsyn å förvaltares handhavande av

konkursförvaltning......................................143

4) Utmätande av lägre straff än som lagligen kunnat ådömas ..............150

5) Underlåtenhet av kommissionär i domsaga att genast å posten avhämta och taga

del av aviserad värdeförsändelse..............................153

6) Felaktigt ådömande av böter för utevaro såsom part..................156

7) Fråga om tillämpningen av den i 198 § tullstadgan meddelade föreskriften om förbud
för tulltjänsteman att mottaga ersättning för åtgärd under tjänstgöring .... 158

8) Fråga örn befogenhet för pastor (i Stockholm) att utan betygsinnehavarens medgivande
genom sönderrivning makulera i visst hänseende felaktigt flyttningsbetyg . . 163

9) Vägran av polismyndighet att till ägaren återställa omhändertagna fotografiska bilder

av osedlig art m. m......................................176

10) Fråga om allmän åklagare äger tala å förseelse, som omförmäles i 19 § femte stycket
jaktstadgan..........................................184

IV. Framställningar till Konungen.

1) Ang. bestämmelser om fördelning av kostnaderna för tjänsteresor i vissa fall .... 186

2) » upprättande av centrala register över personer, vilka dömts till ansvar för

vissa brott, som vid återfall utöva iterationsverkan................190

3) » förtydligande bestämmelser om lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. m. 201

4) » rätt för svarandepart, som beviljats fri rättegång, att kostnadsfritt erhålla

protokoll i målet, även om begäran därom framställes först efter det utslag
meddelats........................................211

V. Inspektionsresor under år 1937 ........................... 215

VI. Under år 1937 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......216

Berättelse av tryckfrihetskommittén

219

Sid.

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1937 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................220

II. Förteckning över de av 1937 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 222

1) Justitiedepartementet...................................222

2) Utrikesdepartementet...................................228

3) Försvarsdepartementet...................................230

4) Socialdepartementet....................................234

5) Kommunikationsdepartementet..............................243

6) Finansdepartementet.....................................247

7) Ecklesiastikdepartementet.................................259

8) Jordbruksdepartementet..................................263

9) Handelsdepartementet...................................271

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1937 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................274

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1937 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter örn den behandling, dessa ärenden undergått under år 1937: 280

1) Justitiedepartementet...................................280

2) Utrikesdepartementet....................................287

3) Försvarsdepartementet...................................287

4) Socialdepartementet....................................288

5) Kommunikationsdepartementet..............................301

6) Finansdepartementet....................................306

7) Ecklesiastikdepartementet..........-......................318

8) Jordbruksdepartementet..................................322

9) Handelsdepartementet...................................330

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1937 och vari under år 1937 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majits prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................334

Till RIKSDAGEN.

J ämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1937. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester under tiderna den 5—den
15 juli och den 13 september—den 16 oktober samt att under nämnda tider
min av riksdagen utsedde suppleant och efterträdare revisionssekreteraren
Knut Nissen förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Lagstridigt ådömande av villkorlig dom.

I 1936 års ämbetsberättelse (sid. 151 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Ragnar Gyllenswärd anbefallt åtal mot häradshövdingen

S. Odéen för lagstridigt ådömande av villkorlig dom. Enligt redogörelsen
hade Ångermanlands södra domsagas häradsrätt, däri Odéen fört ordet,
genom utslag den 20 februari 1935 för brott, begånget den 26 juli 1934,
dömt köpmannen Albin Leander Runsten i Ljusdal jämlikt 1 § lagen den
7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon att hållas
i fängelse tre månader. Trots det att Runsten, enligt företett utdrag av

straff registret, den 28 september 1928 av Svea hovrätt dömts för brott till
fängelse sex månader, vilken bestraffning varit verkställd den 11 mars 1930,
hade häradsrätten emellertid, i strid mot stadgandet i 2 § första stycket
lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, förordnat att med
verkställigheten av det Runsten den 20 februari 1935 ådömda straffet
skulle anstå och på villkor som i lagen angående villkorlig straffdom sägs
bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet. — I målet mot Odéen hade
Svea hovrätt i utslag den 4 november 1935 dömt Odéen jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen att för fel i domarämbetets utövning utgiva 10 dagsböter,
varje dagsbot bestämd till 20 kronor.

Över hovrättens utslag hade Odéen anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 26 februari 1937 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

Om nämnda beslut voro fyra justitieråd ense. Ett justitieråd yttrade:

”Jag finner väl att Odéen förfarit felaktigt i sin tjänst på sätt hovrätten
angivit; men då vad Odéen sålunda låtit komma sig till last med hänsyn till
föreliggande omständigheter skäligen icke bör för honom till ansvar föranleda,
prövar jag rättvist att, med ändring av hovrättens utslag, förklara
den mot Odéen i målet förda talan icke kunna bifallas.”

2. Vägran att låta part sittande övervara rättegångsförhandlingar.

Av 1937 års berättelse (sid. 96 o. f.) framgår att jag, efter klagomål av
advokaten Carl Romanus i Hälsingborg, anbefallt åtal mot häradshövdingen
Tor Ahlström för det han såsom ordförande i Konga häradsrätt vid
handläggning av ett åklagarmål mot hemmansägaren Johan Magnus Svensson
i Nöbbeled Trottagård avslagit av Romanus i egenskap av biträde åt
Svensson gjord framställning att denne, som enligt företett intyg var sjuk,
skulle få sitta under målets handläggning. I utslag den 6 oktober 1936 hade
Göta hovrätt, enär Ahlström genom att icke tillåta Svensson att vid ifrågakomna
tillfälle sittande övervara rättegångsförhandlingarna visat oförstånd
i utövning av sitt ämbete, dömt Ahlström jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
att utgiva 7 dagsböter, envar örn 35 kronor.

Över hovrättens utslag hade Ahlström anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 19 mars 1937 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

3. Uttagande av för hög ersättning i handräckningsärenden.

Såsom 1937 års berättelse (sid. 102 o. f.) utvisar hade jag låtit anställa
åtal mot utmätningsmannen B. Björnesten för det han i handräckningsärenden
enligt lagen örn avbetalningsköp debiterat och utkrävt dels för
höga avgifter och dels avgifter, vartill han ej alls varit berättigad. Sedan
Sollentuna och Färentuna domsagas häradsrätt genom utslag den 7 december
1936 jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen dömt Björnesten för oförstånd
i tjänsten att utgiva 15 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 10
kronor, har häradsrättens utslag vunnit laga kraft.

4. Obehörigt tagande av ersättning för upprättande av
märkrulla eller biträde därmed.

I 1937 års berättelse (sid. 109 o. f.) redogöres för ett av mig anbefallt
åtal mot tullöveruppsyningsmannen J. F. Kruger och tullmästaren B. Olsson
för obehörigt tagande av ersättning för upprättande av märkrulla eller
biträde därmed. Enligt redogörelsen hade landsfogden i Malmöhus län, vilken
även erhållit förordnande såsom tullåklagare, vid rådhusrätten i Malmö
yrkat ansvar å Kruger och Olsson jämlikt 25 kap. 5 § tredje stycket eller
16 § strafflagen eller jämlikt 229 § tullstadgan. I utslag den 12 december
1936 hade rådhusrätten yttrat följande: I målet vore utrett, att Kruger
och Olsson, vilka den 9 december 1931 erhållit del av generaltullstyrelsens,
under hänvisning till 198 § tullstadgan, meddelade förbud att mottaga ersättning
för under tjänstgöring vidtagen åtgärd, därefter intill slutet av
juni 1935 i många fall, då de vid förrättande av invisitation å fartyg tillhandahållit
blanketter till inkommande fartygsanmälan samt upprättat
denna anmälan eller biträtt därmed, mottagit betalning för fartygsanmälan
med belopp, som — i vissa fall avsevärt — överstigit en krona för varje
blankett; och enär betalningen till överskjutande del, med hänsyn till Kruger
och Olssons egna utgifter för blanketterna, måste anses hava utgjort
ersättning för upprättande av fartygsanmälan eller därvid lämnat biträde,
samt Kruger och Olsson följaktligen gjort sig skyldiga till överträdelse
av ovannämnda i 198 § tullstadgan stadgade förbud, men Kruger och Olsson
genom sitt berörda förfarande icke kunde anses förvunna till ansvar enligt
åberopade lagrum i 25 kap. strafflagen, vid vilket förhållande straff för
vad Kruger och Olsson låtit komma sig till last mera än två år före stämningsdagen
i målet, den 7 september 1936, vore förfallet, prövade rådhusrätten,
som funne de av Kruger och Olsson därefter begångna förseelserna
utgöra fortsättning av en och samma förseelse, rättvist på det sätt bifalla
åklagarens talan, att Kruger och Olsson dömdes, jämlikt 198 och 229 §§

tullstadgan samt 4 kap. 3 § strafflagen, för tjänstefel att utgiva, Kruger 40
dagsböter, var om 6 kronor, och Olsson 20 dagsböter, var örn 8 kronor,
vilka samtliga böter skulle tillfalla kronan och tullstatens enskilda pensionsinrättning
med hälften vardera. Därjämte förpliktades Kruger och
Olsson att, gemensamt eller vilkendera förmådde gälda, ersätta statsverket
vad av allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå till på åklagarens
begäran i målet hörda vittnen för deras inställelser.

Över rådhusrättens utslag hade Kruger och Olsson anfört besvär.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har genom utslag den 28 maj 1937
ej funnit skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag.

Mot hovrättens utslag fick talan ej föras.

5. Underlåtenhet att i röstlängd upptaga vissa personer, som
rätteligen bort däri upptagas.

Torsdagen den 17 september 1936 innehöll tidningen Social-Demokraten
under rubriken: ”Slarv fråntar 67 Solnabor all rösträtt. Vanföreanstalten
kom ej med på röstlängd.” en artikel, däri bland annat anfördes.

Den 15 september 1936 hade vid vanföreanstalten i Solna socken anställda
personer erhållit ett meddelande av följande lydelse:

”På grund av ett beklagligt förbiseende här har Ni icke blivit i författningsenlig
ordning uppförd i årets röstlängd för bl. a. val till riksdagens
andra kammare i Solna socken. Röstlängden har under föreskriven tid
varit framlagd för granskning, utan att på grund av nämnda förhållande
någon anmärkning framställts. Då vederbörande valförrättare till följd
härav lärer förvägra Eder att utöva Eder rösträtt vid riksdagsvalet den
20 innevarande månad, har jag till undvikande av ytterligare olägenheter
för Eder och med upprepande av mitt livliga beklagande av det begångna
felet härigenom velat upplysa Eder om vad som förekommit.

Stockholm i Danderyds fögderis häradsskrivarekontor den 15 september
1936.

Häradsskrivaren.”

I tidningsartikeln anfördes vidare: Mottagarna av detta meddelande,
som saknade namnunderskrift, hade till en början trott sig utsatta för ett
skämt, men snart nog hade det visat sig att meddelandet var riktigt. Detta
hade då väckt den allra största bestörtning. Personalen vid vanföreanstalten
hade samtidigt med anstaltens överflyttning från Stockholm till Solna
socken blivit mantalsskriven i socknen och självfallet tagit för givet, att

den efter mantalslängden i laga ordning skulle bliva upptagen i röstlängden.
Ingen hade heller brytt sig om att bevaka rösträtten inom föreskriven tid.
För någon vecka sedan hade dock en anstaltens befattningshavare gått till
kommunalnämnden för att undersöka röstlängderna. Han hade då märkt,
att samtliga befattningshavare voro uppförda däri. Därför hade ovannämnda
meddelande om förbiseendet kommit som en mycket stor överraskning.
En medarbetare i tidningen hade haft ett samtal med kommunalnämndsordföranden
i Solna socken, J. Enberg, som därvid beklagat det
inträffade. Först någon dag tidigare hade Enberg blivit upplyst om rätta
förhållandet. Han hade då företagit en undersökning för att om möjligt
söka återfå rösträtten åt de missgynnade, till antalet 67, men hans försök
hade misslyckats. Orsaken till det inträffade vore att söka hos häradsskrivaren,
som haft att upprätta röstlängden efter mantalslängden och därvid
förbisett de nyinflyttade. Enberg betonade slutligen, att örn en enda av
personalen infunnit sig medan röstlängden låg ute för granskning, felet
lätt avhjälpts. Det vore emellertid en svag tröst, när i och med mantalsskrivningen
anmälningsskyldigheten fullgjorts och man sedan räknat med
att i vanlig ordning bliva upptagen i röstlängden. Dessbättre hörde misstag
som det förevarande till sällsyntheterna, men det vore ett krav från
hela personalen att saken skulle utredas till grunden.

Jämväl andra tidningar innehöllo uppgifter om begånget fel vid upprättandet
av ifrågavarande röstlängd.

I anledning av innehållet i tidningsartiklarna anmodade jag t. f. häradsskrivaren
i Danderyds fögderi Robert Lindroth, som var ansvarig för de
år 1936 upprättade röstlängderna för Solna socken, att till mig inkomma
med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Lindroth därefter följande.

Det vore riktigt, att personalen å vanföreanstalten vid Norrbacka i Solna
socken på grund av förbiseende från Lindroths sida icke upptagits i 1936
års röstlängd för socknens sjätte valdistrikt. Vanf öreanstalten hade i slutet
av år 1935 flyttats från Stockholm till Solna socken. Dess personal hade
till följd därav blivit mantalsskriven i socknen för år 1936. Vid den tidpunkt,
då stommen till mantalslängden för sagda år upplagts, hade närmare
kännedom om tiden för anstaltens flyttning ännu icke erhållits. I följd
därav hade utrymme icke lämnats på vederbörligt ställe i mantalslängden
för den nyinflyttade personalen, utan denna hade sedermera måst uppföras
i slutet av mantalslängden, varvid en sida lämnats tom mellan detta tilllägg
och mantalslängden i övrigt. Vid Norrbacka i mantalslängden hade
emellertid gjorts en hänvisning till den sida i längden, där vanföreanstaltens
personal upptagits. Genom ett olyckligt sammanträffande hade vid

röstlängdens upprättande detta tillägg undgått såväl den person, som upplagt
röstlängden, som ock de båda biträden, vilka kollationerat densamma
med mantalslängden. Härtill bade givetvis bidragit nyssnämnda tomma
sida, då nämligen mantalslängden därigenom kommit att. te sig som avslutad
redan före det ställe i längden, där vanföreanstalten uppförts. Felet
hade upptäckts på Solna kommunalkontor efter utgången av tiden för
röstlängdens granskning och anmärkningars framställande. Detta hade inträffat
under Lindroths tjänstledighet, varunder jämväl röstlängden från
kommunalkontoret återställts till häradsskrivarekontoret. Så snart Lindroth
kommit i tjänst, hade han uppfört samtliga ifrågavarande personer
i slutet av den justerade röstlängden, enär Lindroth under alla förhållanden
ansett sig böra lämna upplysning om vilka personer, som blivit obehörigen
uteslutna. Detta tillägg hade verkställts och daterats den 13 augusti
1936, samma dag som Lindroth underskrivit detsamma. Någon tid innan
dagen för riksdagsmannaval, den 20 september 1936, hade Lindroth telefonledes
förfrågat sig hos valnämndens ordförande, trädgårdsmästaren
E. W. Gredin i Haga, rörande hans uppfattning örn verkningarna av det
inträffade misstaget och örn det icke kunde finnas någon möjlighet att rätta
felet. Då Lindroth därvid erfarit Gredins uppfattning, att de uteslutna
personerna icke under några förhållanden kunde tillåtas rösta, hade Lindroth
den 15 september 1936 till var och en av dem avlåtit en skrivelse av
det i tidningsartiklarna angivna innehållet, i förhoppning att därigenom i
någon mån kunna mildra verkningarna av det begångna felet, så att åtminstone
icke någon skulle utan vetskap om sin förlorade rösträtt infinna sig
till valet och för ändamålet kanske även åsamka sig resekostnader.

Vidare anförde Lindroth: Till belysning av de omständigheter, som stöde
i samband med det uppkomna felet, ville Lindroth framhålla, att fögderiets
folkmängd ävensom antalet ärenden, skattskyldiga och röstberättigade
under de senaste fem åren så gott som oavbrutet ökat år från år. En
med åren alltmer växande arbetsbörda hade alltså tillkommit Lindroth.
— Mantalslängden^, som ju läge till grund för röstlängderna, vore att
anse som justerade, så snart de vid pastors granskning framkomna rättelser
och tillägg blivit av häradsskrivaren införda i längderna. Detta inträffade
i slutet av februari månad. Kort tid därefter skulle ett exemplar av den
justerade mantalslängden vara färdigt för att tillställas taxeringsnämndernas
ordförande. Senast den 1 mars skulle i Danderyds fögderi riksförsäkringsanstaltens
arbetsgivareförteckningar vara upprättade, och senast den
25 mars skulle såväl stommar till fastighetstaxeringslängder som förteckningar
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring vara avlämnade till vederbörande
taxeringsnämnd. De maktpåliggande speciella arbetsuppgifter, som
sålunda åvilade Lindroth under den närmaste tiden efter mantalslängdernas
justering, hade i förening med nödvändigheten att utan oskälig tids -

utdräkt handlägga även de smärre ärenden, som tillhörde det löpande arbetet,
föranlett, att röstlängderna icke kunnat börja uppläggas förrän under
förra hälften av april månad. Detta arbete måste vara avslutat till mitten
av maj, ty då började taxeringslängderna från taxeringsnämnderna inkomma.
Taxeringslängderna måste omedelbart granskas samt skattekronor
däri debiteras, och först därefter kunde längderna avskrivas i föreskrivna
två exemplar, vilket skulle vara fullgjort senast den 20 juni. Som
röstlängderna skulle avlämnas till vederbörande valnämndsordförande
före den 1 juli, måste all tillgänglig arbetskraft under tiden den 21—den
30 juni ansträngas till det yttersta för medhinnande av den s. k. inprickningen
av röstberättigade i de båda exemplaren av röstlängderna. Lindroth
trodde sig härmed hava visat, att den enda tid, som stöde till buds
för kollationering av röstlängder, huvudsakligen infölle under den tid, då
taxeringslängderna inkomme från taxeringsnämnderna och påkallade omedelbar
handläggning av Lindroth. Då arbetet därmed vid sidan av löpande
ärenden upptoge Lindroth mycket strängt under hela nämnda tid, vore det
omöjligt för Lindroth att medhinna att själv kollationera alla röstlängder.
Lindroth hade därför sett sig nödsakad att överlåta mycket sådant arbete
åt sitt första kvinnliga biträde, som varit anställd på häradsskrivarekontoret
sedan 18 år samt befunnits utmärkt skicklig och samvetsgrann. Under
nästan alla dessa år hade hon biträtt med kollationering av röstlängder,
förut alltid utan anmärkning. Jämväl den nu ifrågavarande röstlängden
hade kollationerats av henne tillsammans med ett av de pålitligaste biträdena.
Själv hade Lindroth emellertid, med ledning av till honom inkomna
uppgifter, verkställt anteckningar i röstlängderna örn lagstadgade hinder
att rösta. Slutligen ville Lindroth framhålla att, enligt vad ett av t. f.
landssekreteraren Emil Lindström utfärdat intyg utvisade, det begångna
felet icke inverkat på riksdagsmannavalet. Emellertid skulle Lindroth givetvis
för framtiden städse låta sig angeläget vara att icke underlåta något,
som kunde vara ägnat att förebygga ett upprepande av det inträffade.
Det förelupna misstaget, vilket Lindroth helt måste tillskriva svårigheten
att under de krävande arbetsförhållanden, som rådde i Danderyds fögderi,
utöva en i allo fullt effektiv personlig övervakning av arbetet, måste Lindroth
djupt beklaga. Under åberopande av vad han sålunda anfört hemställde
Lindroth, att J. O. måtte låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Vid yttrandet var bland annat fogat ett så lydande intyg:

”På begäran får jag härmed intyga, att den omständigheten, att 61 personer,
mantalsskrivna vid vanföreanstalten i Solna sockens sjätte valdistrikt,
icke varit införda i den för distriktet upprättade, justerade röstlängden
och tillföljd härav icke kunnat utöva sin rösträtt vid årets riksdagsmannaval
i Stockholms läns valkrets, icke, enligt vad av mig företagen

undersökning utvisat, kunnat inverka på valutgången inom valkretsen; betygar
Stockholm den 5 oktober 1936.

Emil Lindström,
t. f. landssekreterare.”

I en den 9 december 1936 till landsfogden i Stockholms län avlåten skrivelse
anförde jag följande.

Enligt § 16 riksdagsordningen tillkommer valrätt vid val till riksdagens
andra kammare, med vissa i paragrafen angivna undantag, envar man och
kvinna, som är svensk undersåte och senast under nästföregående kalenderår
uppnått 23 års ålder.

I 11 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet stadgas,
att rättighet att deltaga i kommunalstämmas överläggningar och beslut
tillkommer, utom i fall varom sägs i 13 §, envar inom kommunen mantalsskriven
man eller kvinna, som är svensk undersåte samt senast under nästföregående
kalenderår uppnått 23 års ålder. Från utövandet av sådan rättighet
äro dock, liksom i fråga örn utövande av valrätt vid val till riksdagens
andra kammare, undantagna personer, som äro i avsaknad av vissa
för rösträttens utövande erforderliga kvalifikationer.

Av 9 § i lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse inhämtas, att rättighet
att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut tillkommer
på landet den, som äger utöva rösträtt å kommunalstämma; dock att härifrån
äro undantagna främmande religionsbekännare och de, som anmält
sig till utträde ur svenska kyrkan.

Föreskrifter om röstlängd för val till riksdagens andra kammare äro
givna i 37—53 §§ lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen. Bestämmelser
om kommunal röstlängd lämnas i 6—10 §§ kommunala vallagen
den 6 juni 1930.

Närmare föreskrifter i avseende å de båda röstlängdernas upprättande
äro meddelade i kungl, kungörelsen den 13 mars 1931 om upprättande av
röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd.

I § 1 nämnda kungörelse stadgas, att röstlängd för val till riksdagens
andra kammare ävensom röstlängd för kommunalval, val av elektorer för
utseende av ledamöter av riksdagens, första kammare och kommunala beslut
(kommunal röstlängd) skola upprättas på landet av mantalsskrivningsförrättaren.
Röstlängderna skola, upplagda i särskilda delar enligt vad i
lag stadgas, upprättas i en gemensam, i två exemplar utskriven handling.

I § 2 heter det att, när mantalslängden för året blivit justerad, skola
efter denna längd i röstlängderna för varje område, för vilket särskilda delar

av röstlängderna skola uppläggas, upptagas alla där mantalsskrivna personer,
vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder av 23 år.
Enligt § 7 åligger det röstlängdsupprättaren att i dessa längder för varje
person göra anteckningar om de särskilda förhållanden, som enligt inkomna
uppgifter kunna inverka på rösträtten.

Av § 9 inhämtas, att på landet röstlängderna skola senast den 30 juni
vara avsända eller avlämnade till ordföranden i valnämnden.

I 40 § första stycket lagen örn val till riksdagen föreskrives, att röstlängden
skall från och med den 6 till och med den 12 juli vara å lämpligt
ställe inom valdistriktet under behörig tillsyn framlagd för granskning.
Enligt tredje stycket i samma paragraf åligger det valnämndens ordförande
att senast den 30 juni kungöra tid och ställe för framläggandet av röstlängden.

I 42 § samma lag heter det att örn någon, vilken rösträtt enligt längden
ej tillkommer, vill för sig påstå sådan rätt, eller om någon anser att annan
icke må vara däri upptagen såsom röstberättigad, äger han att sina anmärkningar,
skriftligen avfattade och åtföljda av de bevis han vill åberopa,
ingiva till valnämndens ordförande sist den 18 juli före klockan 12 på dagen.

Enligt 44 § gäller att anmärkning, som ej ingives inom föreskriven tid,
icke kommer under prövning.

Den 25 juli eller, örn söndag då infaller, nästa dag skall, jämlikt bestämmelse
i 45 §, valnämnd på landet sammanträda för prövning av de mot röstlängden
framställda anmärkningar. Valnämnden skall senast dagen efter
slutad förhandling avkunna beslut i saken. De rättelser, som av dessa beslut
föranledas, skola införas i röstlängden, vilken därefter underskrives
av valnämnden. Om anmärkning mot röstlängden ej inom behörig tid framställts,
skall intyg därom av valnämndens ordförande tecknas å längden.

46 § innehåller bestämmelser rörande klagan över valnämnds beslut i
fråga om anmärkning mot röstlängd. Sådan klagan föres genom besvär till
K. B. Över K. B:s beslut må, enligt 51 §, särskild klagan ej föras.

Enligt bestämmelse i 9 § kommunala vallagen skall vad i lagen örn val
till riksdagen stadgas om röstlängds framläggande till granskning och om
kungörelse därom, om framställande av anmärkning mot längden, om prövning
av sådan anmärkning samt om längdens justering ävensom om klagan
över valnämndens beslut äga motsvarande tillämpning beträffande kommunal
röstlängd.

I 52 § första stycket lagen örn val till riksdagen föreskrives att, om emot
röstlängd, som blivit i föreskriven ordning framlagd, anmärkning ej förekommit
eller om i anledning av framställd anmärkning beslut givits och
rättelse, där sådan ifrågakommer, gjorts i längden, denna skall lända till
ovillkorlig efterrättelse vid riksdagsmannaval, som därefter, intill dess ny
röstlängd på enahanda sätt kommit till stånd, hålles, där ej, pä sätt i andra

stycket stadgas, rättelse skall i längden verkställas. I andra stycket av
samma paragraf stadgas att, om på klagan, som i samband med besvär över
valförrättning blivit förd, röstlängden i någon del förklarats felaktig, K. B.
skall, evad felaktigheten länt till förrättningens upphävande eller ej, i längden
införa de av beslutet föranledda rättelser.

Bestämmelser motsvarande nu angivna i 52 § lagen om val till riksdagen
intagna föreskrifter återfinnas i 10 § kommunala vallagen.

I förevarande ärende är upplyst, att ett 60-tal personer, som för år 1936
mantalsskrivits vid vanföreanstalten å Norrbacka i Solna socken och uppnått
den för persons upptagande i röstlängd stadgade ålder, det oaktat icke
blivit upptagna i de röstlängder, som samma år jämlikt ovannämnda kungörelse
den 13 mars 1931 upprättats för socknens sjätte valdistrikt. Det
härutinnan förelupna felet har icke blivit upptäckt förrän efter utgången
av den för framställande av anmärkningar mot röstlängd stadgade tiden.
Rättelse i saken har följaktligen icke stått att vinna genom anmärkning
enligt 42 § lagen om val till riksdagen. Röstlängderna gälla därför, med uteslutande
av omförmälda personer från rösträtt, till ovillkorlig efterrättelse
intill dess nya röstlängder år 1937 kommit till stånd eller röstlängderna på
klagan, som förts i samband med besvär över valförrättning eller annan
omröstning, förklarats felaktiga.

Vad Lindroth, som är ansvarig för röstlängdernas upprättande, anfört
till ursäkt för det begångna felet kan jag icke godtaga. Jag vill särskilt
erinra om, att å den sida i mantalslängden, å vilken under fastigheten Norrbacka
å vanföreanstalten boende personer rätteligen bort upptagas, gjorts
en särskild hänvisning till den sida i slutet av längden, där nämnda personer
upptagits. Vid röstlängdernas upprättande hade givetvis med anledning
av denna hänvisning de vid anstalten mantalsskrivna personerna bort
upptagas i röstlängderna i rätt ordning efter fastigheternas inskrivning i
mantalslängden. Sidhänvisningen utgjorde ett tydligt observandum vid röstlängdernas
uppläggning. Av Lindroths yttrande framgår visserligen, att
han icke själv verkställt vare sig uppläggningen av de nu ifrågavarande
röstlängderna eller deras kollationering med mantalslängden. Detta förhållande
kan dock icke fritaga Lindroth från ansvaret för röstlängdernas
innehåll. Den omständigheten, att vanföreanstaltens personal måst uppföras
i ett tillägg i mantalslängden och att en tom sida funnits i denna längd
efter längdens sista ordinära upplägg och före nyssnämnda tillägg, hade
enligt min mening utgjort en särskild anledning för Lindroth att ägna synnerlig
uppmärksamhet åt att anstaltens personal bleve upptagen i röstlängderna.
Även om Lindroth vid tiden i fråga haft andra viktiga arbetsuppgifter
att syssla med, synes mig dock i betraktande av det nyss sagda
Lindroths underlåtenhet att kontrollera sina biträdens arbete med röstlängdernas
uppläggande i den del, varom nu är fråga, icke vara ursäktlig.

Genom det förelupna felet hava de omförmälda personerna gått miste
om sin rösträtt vid det i september 1936 förrättade valet till riksdagens
andra kammare ävensom rätt att deltaga i kommunalstämmas och kyrkostämmas
beslut under tiden intill dess antingen ny kommunal röstlängd
kommer till stånd eller ock i den felaktiga röstlängden införes rättelse, vilket
senare dock kan ske allenast på klagan, som föres i samband med besvär
över valförrättning eller annan omröstning. Då det synes mig vara av
synnerlig vikt att de myndigheter, vilka det åligger att upprätta röstlängder,
med noggrannhet och omsorg fullgöra detta sitt åliggande, så att icke
medborgare oförskyllt berövas dem tillkommande rösträtt, finner jag, särskilt
med hänsyn till antalet personer som det nu ifrågavarande felet gått
ut över, Lindroth såsom för detsamma ansvarig icke kunna undgå åtal för
tjänstefel.

Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Lindroth för tjänstefel i ovan
anmärkta hänseende samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Södra Roslags domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 22 januari 1937 följande.

I målet vore upplyst, att vid upprättande av röstlängd för Solna socken
år 1936 ett 60-tal personer, vilka för samma år mantalsskrivits å Norrbacka
i nämnda socken och varit röstberättigade, genom förbiseende icke
kommit att medtagas i röstlängden; och enär Lindroth varit för den ifrågavarande
röstlängdens upprättande ansvarig samt vad han till sitt fredande
anfört icke kunde för honom medföra befrielse från ansvaret, prövade
häradsrätten rättvist döma Lindroth jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att
för försummelse i sitt ämbete gälda 15 dagsböter, envar örn 20 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

6. Dröjsmål med översändande av besvärshandlingar, inkomna
till länsstyrelse från häktad person.

Av handlingarna i ett genom klagomål av agenten Karl Edvard Persson
från Karlskrona härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Den 22 januari 1935 frigavs klaganden efter undergånget tvångsarbete för
tredska enligt 12 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling,
och förpassades klaganden därvid till Karlskrona. Sedermera blev klaganden
den 29 november 1935 av t. f. stadsfiskal i Skellefteå E. Strandmark

2 — Justitieombudsmannens ämb et aber ät telse till 1938 års riksdag.

för lösdriveri häktad och för vidare förordnande av K. B. i Västerbottens
län införpassad till kronohäktet i Umeå.

Efter förhör med klaganden yttrade K. B. i utslag den 18 december
1935 följande: Enär klaganden, som den 19 juli 1933 dömts till tvångsarbete
i ett år sex månader, vilket tvångsarbete slutat den 22 januari 1935,
visat tredska att efterkomma vad honom enligt 12 § lagen angående lösdrivares
behandling ålegat, prövade K. B. jämlikt 12 och 3 §§ samma lag
lagligt döma klaganden att hållas till tvångsarbete i sex månader.

Sedan vederbörlig fullföljdshänvisning meddelats, förordnade K. B. slutligen,
att klaganden skulle kvarbliva i häkte, till dess utslaget vunnit laga
kraft eller annorledes förordnades.

I en till K. B., å landskansliet, den 27 december 1935 ingiven, till Konungen
ställd skrift anförde klaganden därefter besvär över ovannämnda
utslag och anhöll tillika örn anstånd till den 4 januari 1936 för utvecklingav
sin talan och anskaffande av viss utredning.

Den 3 januari 1936 inkom till K. B. från klaganden en skrift till Konungen,
däri klaganden utvecklade sina besvär samt yrkade att Kungl.
Maj:t måtte, med upphävande av överklagade utslaget, befria klaganden
från det honom ådömda tvångsarbetet. Därjämte hemställde klaganden,
att han omedelbart måtte bliva försatt på fri fot.

I en till K. B. den 7 mars 1936 inkommen, till Konungen ställd skrift
förmälde klaganden sig ånyo anföra besvär över utslaget den 18 december
1935. Klaganden framhöll i skriften, att han redan den 27 december 1935.
och den 3 januari 1936 ingivit besvär i målet, och anhöll återigen att bliva
försatt på fri fot.

I en den 21 mars 1936 dagtecknad, genom föreståndaren för kronohäktet
i Umeå till mig översänd klagoskrift uppgav klaganden, att han trots den
långa tid som förflutit sedan besvärens ingivande ännu icke erhållit något
besked örn utgången av besvärsmålet. Då klaganden på grund därav hyste
en viss oro för att handlingarna i målet kunde hava förkommit, anhöll klaganden,
att jag måtte verkställa undersökning i saken.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften, som kom mig tillhanda
den 24 mars, hos nedre justitierevisionen inhämtat, att klagandens
besvärsskrifter icke inkommit dit, lät jag genom min expedition telefonledes
efterforska handlingarna å landskansliet i Umeå, varvid utröntes, att
de samma dag expedierats till nedre justitierevisionen. Därefter anmodade
jag i särskild skrivelse K. B. att till mig inkomma med upplysningar i
ärendet.

Besvärshandlingarna inkommo till nedre justitierevisionen den 26 mars.

I en skrivelse, varmed handlingarna översänts, hemställde K. B. allenast,
att klagandens besvär måtte lämnas utan avseende.

Den 7 april meddelade Kungl. Majit utslag på klagandens besvär och
yttrade däri följande.

Kungl. Majit funne väl klaganden hava visat tredska såsom i 12 § 6 mom.
lagen angående lösdrivares behandling sägs därigenom att han uppehållit
sig utom Karlskrona, dit han vid frigivandet den 22 januari 1935 förpassats,
utan att därtill hava erhållit tillstånd av polismästaren eller av K. B. i Blekinge
län jämlikt 12 § 5 mom. nämnda lag. Med hänsyn emellertid till omständigheterna
i målet funne Kungl. Majit skäligt sålunda ändra överklagade
utslaget, att förseelsen förklarades ej skola för honom medföra
annan påföljd än varning, örn vars meddelande K. B. i Västerbottens län
hade att förordna.

Till svar å min remiss överlämnade K. B. i Västerbottens län med skrivelse
den 15 april ett rörande klaganden gjort utdrag av det å landskansliet
förda diariet över häktade år 1935. I kolumnen under rubrik ”Utslagets
innehåll, vidtagna åtgärder m. m.” fanns i nu ifrågakomna mål antecknat
följande:

”2/12 —35 ink. förpassn. och prof. från stadsf iskalen. 2/12 —35 rekv.
prästbevis och straffuppg. 7/12 —35 ink. straffuppg. 12/12 —35 ink. prästbevis.
18/12 —35 prot., varigenom P. ådömts tvångsarb. i 6 mån. 21/12 —35
ink. anh. örn rättegångsbiträde. 23/12 —35 förordn. E. Lindström. 27/12
—35 ink. besvär till KM:t 3/1 —36 ink. ytterligare besv.skrift. 7/3 —36
ink. ytterligare besv.skrift. (sistnämnda två ant. gjorda den 23/3 —36, då
skrifterna utlämnats för anteckning i diariet). 24/3 —36 exp. besvären till
KM:t jämte protokoll av den 12 och 18 december —35. 9/4 —36 ink.
Kungl. Majits utslag, varigenom utslaget ändrats till varning. P. samma
dag meddelad varning (prot. 9/4 —36, varigenom Isen förordnat, att P.
skulle försättas på fri fot.)”

I skrivelsen till mig anförde K. B. följande: Huru handläggningen av
målet mot klaganden skett hos K. B. framginge av det överlämnade diarieutdraget.
Enligt gällande föreskrifter rörande fördelning mellan vederbörande
avdelningschef och länsassessor av dem åliggande föredragningsskyldighet
hade målets handläggning ankommit på länsassessorn å landskansliet.
Tjänsten hade bestritts under tiden den 2—den 19 december 1935
och den 30 december 1935—den 23 mars 1936 av länsassessorn Bertil Julin
samt den 20—den 29 december 1935 av länsnotarien G. Wik. Då Julin, som
”dömt i målet”, velat expediera besvären och omhändertagit den först inkomna
preliminära besvärsskriften, hade tjänstförrättande länsassessorn
funnit sig icke böra taga vidare befattning med målet. Först den 23 mars
1936 hade landssekreteraren i länet erhållit kännedom om målets forsum -

made handläggning och då omedelbart vidtagit åtgärder för besvärens överlämnande
till Kungl. Majit. Då Julin icke kunnat lämna annan förklaring
till sin uraktlåtenhet att expediera ärendet än sjukdom, hade han anmodats
att omedelbart låta underkasta sig läkarundersökning. Sedan verksläkaren,
förste provinsialläkaren E. Björnwall, efter undersökning hänvisat Julin
till fortsatt undersökning av sjukhuschefen vid Umedalens sjukhus, hade
denne avgivit ett förhandsintyg, varav avskrift bifogades. Julin åtnjöte
sedan den 24 mars tjänstledighet på grund av sjukdom. Sedan Kungl. Majit
meddelat utslag på klagandens besvär och klaganden försatts på fri fot,
hade mellan klaganden och Julin träffats uppgörelse angående skadestånd
för oförskylld häktningstid och hade klaganden uti en till K. B. ingiven
skrift, som bifogades, förklarat sig icke påkalla vidare åtgärd i anledning
av klagoskriften till J. O.

Vid skrivelsen voro fogade däri omförmälda avskrift av läkarintyg och
skrift från klaganden.

Intyget var av följande lydelse:

”Sjukintyg.

På begäran av länsassessorn Carl Johan Bertil Julin i Umeå har jag
undersökt honom med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet — vilken undersökning
verkställts under tiden 26 mars—11 april 1936 — och får jag med
anledning härav och med stöd av vad jag i övrigt genom erhållna meddelanden
och uppgifter inhämtat örn honom dels av hans hustru och dels av
landssekreteraren Elis Almgren i Umeå avgiva det utlåtandet, att assessor
Julin, som redan 1928 företedde en övergående höggradig psykisk depressionsperiod,
i maj månad 1935 drabbats av recidiv därav och att han sedan
sistnämnda tid på grund därav varit oförmögen att på tillfredsställande
sätt uppehålla sin tjänst samt att han av samma skäl är i trängande behov
av tjänstledighet för sin hälsas vårdande med sannolikhet till och med den
30 juni 1936; vilket allt på heder och samvete intygas. Umedalens sjukhus
vid Umeå den 11 april 1936.

Gösta Eriksson.

Överläkare och sjukhuschef.”

I klagandens skrift, som var dagtecknad den 14 april 1936 och ställd till
mig, förklarade klaganden att, sedan han erhållit full gottgörelse för den tid
han kunde hava för länge hållits i häkte i avbidan på utslag i ovannämnda
mål, han återkallade sina hos mig anförda klagomål.

Sedan jag därefter anmodat Julin att till mig inkomma med yttrande,
anförde Julin följande.

Beträffande handläggningen av ifrågavarande mål ville Julin hänvisa till
de av K. B. lämnade upplysningarna samt ytterligare meddela följande. I
klagandens första besvärsskrift, som inkom till landskansliet den 27 decem -

ber 1935, hade klaganden anhållit om några dagars anstånd för att bliva i
tillfälle att komplettera sina besvär i visst hänseende. Den 3 januari 1936
hade från klaganden inkommit en kompletterande besvärsskrift med bilagor.
Denna besvärsskrift hade — liksom den sedermera den 7 mars 1936
från klaganden inkomna skriften — då den kommit Julin till handa, varit
försedd med landskansliets inkomststämpel. Julin, som tyvärr ej observerat,
att diarienummer icke fanns antecknat å skriften, hade därför utgått från
att anteckning om skriftens inlämnande redan blivit gjord i diariet. Det
hade sålunda icke funnits någon som helst avsikt hos Julin att från anteckning
i diariet undanhålla ifrågavarande den 3 januari och den 7 mars 1936
inkomna skrifter, vartill Julin ju för övrigt saknat anledning. Orsaken till
att Julin icke i vederbörlig ordning expedierat de från klaganden inkomna
besvårsskrifterna kunde Julin ej förklara på annat sätt än att han gjort sig
skyldig till en förväxling, som i sin ordning förorsakats av det sjukliga psykiska
depressionstillstånd, vari han befann sig och varom utredning funnes
i ett av överläkaren Eriksson avgivet utlåtande, till vilket Julin ville hänvisa.
Ända till den 7 mars 1936, då klagandens tredje skrift inkom, hade
nämligen Julin levt i den tron, att besvärshandlingarna blivit expedierade
dagarna efter den 3 januari. Anledningen till denna Julins villfarelse torde
med sannolikhet hava varit, att han i sitt sjukliga tillstånd, som vid denna
tid med hopade göromål vid årsskiftet var synnerligen utpräglat, förväxlat
expedieringen av handlingarna i målet mot klaganden med expedieringen
av några besvärshandlingar, som vid denna tidpunkt från kronohäktet inkommit
från för brott dömda häktade personer. Att Julin varit övertygad
örn att nu ifrågavarande besvärshandlingar expedierats framginge därav,
att då föreståndaren för kronohäktet vid några tillfällen per telefon gjort förfrågan,
huruvida Kungl. Maj:ts utslag på klagandens besvär icke avhörts,
Julin meddelat honom, att så ej vore fallet men att utslaget väl vore att
förvänta när som helst. Hade Julin hyst någon misstanke om att besvären
ej blivit vidarebefordrade, hade han givetvis undersökt saken. Då det med
anledning av klagandens den 7 mars 1936 inkomna skrift uppdagats, huru
verkliga förhållandet var — handlingarna i målet befunnos ligga å skrivbordet
i Julins tjänsterum bland handlingarna i några andra mål — hade
Julin blivit fullkomligt psykiskt nedbruten och helt ur stånd att vidtaga
någon som helst åtgärd i saken. Julin kände sig givetvis djupt olycklig i
anledning av det inträffade, då han alltid sökt att samvetsgrant fullgöra sina
åligganden. Särskilt funne Julin det smärtsamt, att klaganden kommit att
hållas i häkte längre än vederbort. Julin hade gentemot klaganden sökt gottgöra
sin försummelse genom att lämna honom ersättning för såväl den
ekonomiska skada som det lidande, han ansett sig hava fått utstå, med av
honom sorn skäligt ansett belopp. På grund av vad sålunda anförts och då
Julins försummelse uteslutande finge tillskrivas hans sjukdom samt klagan -

den förklarat sig icke påkalla någon vidare åtgärd i anledning av klagoskriften,
hemställde Julin, att J. O. måtte låta bero vid vad i saken förekommit.

Vid yttrandet var i avskrift fogat ett av överläkaren Eriksson den 11
april 1936 avgivet utlåtande rörande Julin. Såsom en sammanfattning uttalade
Eriksson däri, att Julin alltsedan maj 1935 befunne sig i ett sjukligt
psykiskt depressionstillstånd, att detta tillstånd varit av avgörande betydelse
för de försummelser, som Julin därvid ådragit sig i tjänsten alltsedan
maj 1935, samt att Julin på grund av nämnda sjukdom vore i behov av
tjänstledighet till och med den 30 juni 1936.

I en till advokatfiskal vid Svea hovrätt den 11 september 1936 avlåten
skrivelse anförde jag därefter följande.

Enligt 3 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling ankommer
det på K. B. att under i lagen angivna förutsättningar till tvångsarbete
under viss tid döma den, som blivit beträdd med lösdriveri.

Beslut, varigenom någon dömes till tvångsarbete, skall för den dömde
genast avkunnas med underrättelse örn vad för besvärs anförande bör iakttagas.

I 6 § i lagen stadgas att, örn någon vill söka ändring i K. B:s utslag, varigenom
han blivit dömd till tvångsarbete, äger han inom åtta dagar efter
det utslaget blivit avkunnat, den dagen oräknad, till K. B. ingiva sina till
Konungen ställda besvär. I samma lagrum heter det vidare, att inkomna
besvär åligge K. B. att, så fort ske kan, insända till justitierevisionsexpeditionen,
tillika med vederbörandes yttrande, örn anledning förekommit att
infordra sådant, ävensom eget utlåtande och övriga till målet hörande handlingar.

Att mål, däri någon hålles häktad, skola handläggas utan dröjsmål ligger
i sakens natur. Ovannämnda bestämmelse att besvär över utslag, varigenom
tvångsarbete ådömts, skola så fort ske kan av K. B. insändas till justitierevisionsexpeditionen
har tillkommit just för att möjliggöra en skyndsam
handläggning av besvären. Då det med hänsyn särskilt till den häktades
intresse men även ur andra synpunkter är angeläget, att besvären så snart
sig lämpligen göra låter bliva prövade, ligger det uppenbarligen största vikt
däruppå, att nyss anförda bestämmelse noggrant iakttages.

I förevarande fall är upplyst att klaganden, som den 18 december 1935
av K. B. i Västerbottens län dömts till tvångsarbete och skulle kvarbliva
i häkte i avbidan på att utslaget vann laga kraft, den 27 i samma månad till
K. B. ingivit till Konungen ställda besvär över utslaget samt den 3 januari
och den 7 mars 1936 ingivit ytterligare besvärsskrifter ävensom att dessa

handlingar först den 24 mars 1936 översänts till nedre justitierevisionen.
Med hänsyn till klagandens i den första skriften framställda begäran om
anstånd synes väl det förhållandet, att denna skrift icke expedierats före
den 3 januari, då skriften nr 2 innehållande en närmare utveckling av besvären
inkom, icke böra läggas den tjänstgörande länsassessorn, å vilken
ärendets föredragning och expediering ankom, till last såsom försummelse
i tjänsten. Så snart klagandens andra skrift inkommit den 3 januari, borde
däremot besvären ofördröjligen hava expedierats till nedre justitierevisionen.
Trots det att sedermera ytterligare en skrift från klaganden inkommit i
målet, nämligen den 7 mars, hava besvärshandlingarna icke expedierats
förrän den 24 mars, då målets försummade handläggning genom klagomålen
till mig kommit till vederbörande landssekreterares kännedom.

För det uppkomna dröjsmålet med handlingarnas expediering är Julin
ensam ansvarig. Av det åberopade läkarutlatandet framgår visserligen, att
Julin vid den tid varom nu är fråga befunnit sig i ett sjukligt psykiskt depressionstillstånd.
Frågan huruvida detta förhållande bör för Julin medföra
befrielse från ansvar för det begångna tjänstefelet synes mig emellertid
med hänsyn till försummelsens allvarliga beskaffenhet böra ankomma på
domstol att avgöra.

På grund av vad jag ovan anfört uppdrog jag alitsa at advokatfiskalen
att ställa Julin under åtal inför hovrätten för tjänstefel samt å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

I det med anledning av min skrivelse anhängiggjorda målet mot Julin
avgåvo överläkaren vid Ulleråkers sjukhus professorn B. Jacobowsky och
K. B. i Västerbottens län yttranden.

Hovrätten för Övre Norrland, dit målet från Svea hovrätt överlämnats,
meddelade den 19 mars 1937 utslag i målet och yttrade däri följande. °

Hovrätten funne i målet utrett, att Julin underlåtit att, på sätt ålegat
honom såsom en tjänsteplikt, föranstalta örn att klagandens besvärsskrifter
insänts till nedre justitierevisionen, de till K. B. den 27 december 1935 och
den 3 januari 1936 inkomna skrifterna ofördröjligen efter sistnämnda dag
samt den skrift, som till K. B. inkommit den 7 mars 1936, ofördröjligen
därefter, men enär av vederbörande läkares utlåtande samt vad för övrigt i
målet förekommit framginge, att Julin vid ifrågavarande tid på grund av
sinnessjukdom var berövad förståndets bruk, och Julins uraktlåtenhet vid
sådant förhållande jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen vore strafflös, funne hovrätten
den mot Julin förda ansvarstalan icke kunna bifallas.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

7. Felaktig behandling av konkursärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av lägenhetsägaren Gösta Lundberg
i Vagnhärad och hans hustru Edla Lundberg härstädes anhängiggjort
ärende inhämtas följande.

Den 16 maj 1935 avled änkan Helena Sofia Karlsson, född Strömberg,
från Lilla Hultenäs under Kloster i Vena socken. Såsom dödsbodelägare
efterlämnade hon sonen Carl Johan August Johansson i Hultsfred samt döttrarna
änkan Hulda Sofia Olsson i Norrköping, Josefina Dahlström, gift med
polismannen A. L. Dahlström i Hultsfred, Hildur Charlotta Bardh, gift
med Gustaf Bardh i Saugus, Amerika, samt klaganden Edla Lundberg.

Bouppteckning efter Helena Sofia Karlsson förrättades den 10 augusti
1935 av nämndemannen Axel Falk och fjärdingsmannen Axel Lang, båda
i Vena. Boet uppgavs av Gösta Lundberg. De uppgivna tillgångarna värderades
till sammanlagt 163 kronor 50 öre. Skulder antecknades till ett
belopp av 190 kronor 50 öre, förutom en av Edla Lundberg anmäld fordran
å 1,700 kronor, vilken av övriga dödsbodelägare bestreds.

I en hit insänd skrift anförde klagandena, förutom annat som jag ej
funnit föranleda vidare åtgärd från min sida, följande.

Edla Lundberg hade under många år skött sin moder, vilken bott i Edla
Lundberg tillhöriga fastigheten Lilla Hultenäs. Hon hade därför vid bouppteckningen
anmält en fordran i boet a 1,700 kronor. Gösta Lundberg hade
under edlig förpliktelse underskrivit bouppteckningsinstrumentet. Genom
skriftlig överlåtelsehandling, som upprättats vid bouppteckningstillfället,
hade klagandena mot erläggande av vissa kostnader övertagit all den dödas
kvarlåtenskap. Den 28 november 1935 hade Gösta Lundberg från konkursdomaren
i Sevede och Tunaläns domsaga erhållit kallelse att inställa sig
å domarekansliet i Vimmerby för att beediga bouppteckningen på grund
därav, att boet efter Helena Sofia Karlsson avträtts till konkurs. Dessförinnan
hade klagandena icke haft någon vetskap om att boet, vars tillgångar
klagandena förvärvat, försatts i konkurs. Edla Lundberg, som ju vore
delägare i dödsboet, hade icke i enlighet med bestämmelserna i 11 § konkurslagen
erhållit någon underrättelse om att konkursansökning ingivits av
någon eller några av de övriga stärbhusdelägarna. Ej heller hade Edla Lundberg
erhållit meddelande att eller till vilken dag konkursansökningen jämlikt
nyssnämnda paragraf utsatts till prövning. Klagandena hade därför
blivit synnerligen pinsamt överraskade, när de genom kallelsen den 28
november erhållit vetskap örn att boet den 16 november försatts i konkurs.
Då i boet icke funnes några utmätningsbara tillgångar, hade klagandena
varit förvissade om att vad i lagen örn boutredning och arvskifte
stadgades örn urarvagörelse icke ägde tillämpning å boet. Genom konkurs -

domarens förfarande hade Edla Lundberg icke blivit i tillfälle att begagna
sig av den möjlighet, som ju numera öppnats för dödsbodelägare, vilka icke
biträtt konkursansökning å dödsbo, att förhindra konkurs genom ansökan
om tillsättande av en boutredningsman. Hade så skett, hade med största
sannolikhet icke något konkursförfarande erfordrats, utan hade boets
affärer kunnat avvecklas på ett mera tillfredsställande sätt. Den största
fordringsägaren i boet vore Edla Lundberg och hon hade icke haft den
ringaste anledning att sätta boet i konkurs, i synnerhet då såväl hon som
övriga dödsbodelägare redan tillträtt boet. Klagandena skulle hava försökt
varje möjlighet till en frivillig avveckling av boets affärer genom tillsättandet
av boutredningsman, örn de haft en aning om att planer förefunnits
på konkurs. Denna konkurs hade bland folket i bygden väckt
stor och pinsam uppmärksamhet. Klagandena trodde, att den nya lagen
örn arvskifte och boutredning tillkommit just för att örn möjligt förhindra,
att konkursförfarande skulle i första hand behöva tillgripas, utan
att i stället avvecklingen skulle kunna företagas på ett mindre uppseendeväckande
och generande sätt. Klagandena anhölle, att J. O. måtte vidtaga
laga åtgärder mot konkursdomaren för det tjänstefel han enligt klagandenas
uppfattning gjort sig skyldig till i förevarande fall samt bereda
klagandena tillfälle att framställa ersättningsanspråk.

Vid klagoskriften voro bland annat fogade följande handlingar:

1) en i vidimerad avskrift så lydande köpeavhandling:

”Undertecknade stärbhusdelägare försäljer all kvarlåtenskap efter änkefru
Sofia Karlsson i Hultenäs för en summa stor kr. 143:— som betalas
på så sätt.

Bouppteckningsarvode ............... kr. 20: — till Edla Lundberg

Del i begravningskostnader .......... » 123: — och hennes man

Summa kronor: 143: 40 Gösta Lundberg.

Hultenäs den 10 augusti 1935.

Carl Johansson. A. L. Dahlström. Gösta Lundberg.

Arvid Carlsson. köpare,

säljare.

Bevittnas av

Axel Falk. Axel Lang.

Bouppteckningsarvodet betalt av Lundberg erkännes kronor 20: —.

Kvitteras Vena dag som ovan
Axel Falk.”

2) i vidimerad avskrift en så lydande skrivelse:

”Till Herr Gösta Lundberg, Herrvreten, Trosa, Vagnhärad.

Sedan dödsboet efter änkan Helena Sofia Karlsson från Lilla Hultenäs
under Kloster i Vena socken på grund av en denna dag ingiven ansökan

samma dag försatts i konkurs vid Sevede Häradsrätt, vilken konkurs, då
anledning förefunnes till antagande, att boet efter den avlidna icke skulle
förslå till bestridande av konkurskostnaderna, skulle komma att handläggas
enligt 185 § konkurslagen, åligger det Eder i egenskap av uppgivare
av boet att fredagen den 29 innevarande november klockan 11 f. m. iakttaga
inställelse å domarekansliet i Vimmerby för att avlägga den i 91 §
konkurslagen föreskrivna bouppteckningseden. Vimmerby den 16 november
1935.

Nils Wettergren.

Förste notarie.”

3) ett så lydande protokollsutdrag:

”Avskrift. Utdrag av protokollet, hållet inför konkurs domaren

i Sevede härad å domarekansliet i Vimmerby
den 18 november 1935.

N:o 19. Diversearbetaren Carl Johan August Johansson i Hultsfred
företrädde och ingav en så lydande ansökan:

Till Konkursdomaren i Vimmerby.

Undertecknade stärbhusdelägare efter avlidna änkan Helena Sofia Karlsson
född Strömberg från Lilla Hultenäs under Kloster i Vena socken anhåller
härmed att få avträda stärbhusets egendom till urarva konkurs, enär
tillgångarna ej förslår till gäldande av dess skuld. Bouppteckning bifogas
utvisande boets tillgångar och skulder. Hultsfred den 16 November 1935.

Josefina Dahlström. Carl Johansson.

A. L. Dahlström.

Vid ansökningen fanns fogad en den 10 augusti 1935 efter avlidna änkan
Helena Sofia Karlsson, född Strömberg, från Lilla Hultenäs under Kloster
i Vena socken upprättad bouppteckning, varav inhämtades, att den avlidna
såsom stärbhusdelägare efterlämnat bland andra dottern Josefina
Dahlström och sonen Carl Johan August Johansson.

Med anledning av vad sålunda förekommit blev dödsboet efter änkan
Helena Sofia Karlsson, född Strömberg, från Lilla Hultenäs under Kloster
i Vena socken försatt i konkurs, vilken, enär anledning funnes till antagande,
att boet icke försloge till gäldande av konkurskostnaderna, skulle
behandlas enligt 185 § konkurslagen. Som ovan

På domareämbetets vägnar:

Emil Severin.

Rätt avskrivet; betygar Vimmerby i Sevede och Tunaläns härads domsagas
kansli den 19 december 1935.

På tjänstens vägnar:

Sten Neikter.”

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat häradshövdingen
i Sevede och Tunaläns domsaga Emil Severin att till mig inkomma
med yttrande, anförde Severin i avgivet yttrande följande.

Vad först beträffade påståendet, att konkursdomaren icke lämnat Edla
Lundberg tillfälle att förhindra konkurs genom ansökan örn tillsättande av
boutredningsman, ville Severin framhålla, att han, ehuru han i den föreliggande
situationen skulle hava önskat det, icke vore ansvarig för eller
visste sig hava del i konkursdomarens beslut den 16 november 1935, varigenom
boet efter Helena Sofia Karlsson försatts i konkurs. Förste notarien
i domsagan Nils Wettergren hade nämligen mottagit konkursansökningen,
meddelat nämnda beslut och vidtagit samtliga i lag föreskrivna åtgärder
i anledning av detsamma. På grund av ett beklagligt kollationeringsfel
å domsagans kansli hade i den protokollsavskrift, som bifogats klagoskriften
och till riktigheten bestyrkts av andre notarien i domsagan, Sten
Neikter, Severins namn av rent misstag kommit att stå under konkursbeslutet.
Efter att hava tagit noggrann del av konkursakten och verkställt
en del undersökningar ville Severin till klargörande av det verkliga sakläget
i ärendet och till bemötande av en del oriktiga påståenden av klagandena
ytterligare anföra följande. Makarna Dahlström och Johansson hade
överlämnat konkursansökningen till Wettergren sent på eftermiddagen,
efter kansliets stängning, lördagen den 16 november. Wettergren syntes
hava omedelbart behandlat densamma. Konkursbeslutet hade meddelats
samma dag, icke den 18 november 1935, såsom en vid klagoskriften fogad
protokollsavskrift felaktigt angåve. Vid konkursansökningen syntes hava
varit fogade — förutom bouppteckningen och vissa andra handlingar —
två fullmakter, den ena av Hulda Sofia Ohlsson samt den andra av Hildur
Charlotta Bardh och hennes man Gustaf Bardh. A. L. Dahlström hade
nu på förfrågan upplyst, att han beträffande konkursansökningen handlat
även på uppdrag av dessa stärbhusdelägare. Till åtgärden att söka boet
i konkurs syntes åtskilliga anmärkningsvärda förhållanden hava bidragit.
Genom köpebrev den 4 maj 1925 hade Helena Sofia Karlsson ”försålt”
sin lägenhet Lilla Hultenäs nr 1 till sin dotter Edla för en angiven köpeskilling
av 1,000 kronor. Någon köpeskilling hade emellertid icke erlagts och
skulle uppenbarligen ej heller erläggas. Båda köpevittnena hade intygat
detta, likasom att deras uppfattning varit den, att säljaren i gcngiild skulle
under sin återstående livstid få kvarbo i lägenheten och åtnjuta nödig
vård av köparen. Även befolkningen i övrigt i trakten hade delat denna
uppfattning och haft klart för sig, att det varit ”ett fingerat köp”. Att,
även säljarens övriga barn levat i samma övertygelse torde därför icke
vara att förvåna sig över. Vid dessa förhållanden vore det högst förståeligt,
att nämnda barn med häpnad och sorg sett, hurusom klagandena
debiterat stärbhuset för hyra och vård under tio år för den gamla modern.

I orten boende stärbhusdelägare hade förklarat, att de sett sig nödtvungna
att genom konkursansökning fria sig från kravet, övertygade som de vore,
att klagandena icke skulle hava dröjt att vända sig mot dem. Att edgång
avfordrats klagandena hade syftat till att klarhet skulle nås även i åtskilliga
andra frågor. Såsom skäl för edgång hade stärbhusdelägarna bland
annat uppgivit, att klagandena före den gamlas död från lägenheten bortfört
det värdefullaste av hennes tillhörigheter. Klagandenas påstående,
att de köpt all kvarlåtenskapen, holle icke streck. Väl stöde det så uti
den av klagandena vid klagoskriften fogade handlingen. Denna vore emellertid
såtillvida missvisande, att den avsåge allenast den i bouppteckningen
förtecknade lösegendomen. Vittnena till försäljningen hade intygat
detta. I detta sammanhang ville Severin jämväl påpeka, att den
av klagandena åberopade avskriften av köpehandlingen av den 10 augusti
1935 icke överensstämde med den originalhandling, som innehades av
makarna Dahlström. Severin hade själv förvissat sig därom. Klagandena
hade uteslutit den allra viktigaste delen av handlingens innehåll, nämligen
följande bestämmelse: ”Köpesumman betalas den 10 september
1935.” Någon köpeskilling hade ännu icke erlagts. Enligt konkursdomarens
protokoll den 29 november 1935 ansåge i Vimmerbyorten varande
stärbhusdelägare köpet annullera^ En sak torde vara fullt klar, nämligen
att klagandena icke genom köpehandlingen kunde hava fått äganderätt
vare sig till kontanta penningar eller till lösegendom, som ej förekomme
i bouppteckningen. — Att klagandena icke haft en aning örn, att
planer förefunnits på konkurs, vore oförståeligt. De hade åtminstone två
gånger på förhand underrättats därom av nämndemannen Falk. I stället
för att söka komma överens med övriga stärbhusdelägare hade de, enligt
Falk, tegat och uraktlåtit besvara hans brev. Det förefölle egendomligt,
att klagandena icke, med sin nu tillkännagivna inställning till saken, i
vanlig ordning i hovrätten överklagat konkursbeslutet. Detta — jämte
andra omständigheter — förefölle Severin utvisa, att klagandena icke
förrän i samband med klagomålen till J. O. haft kännedom om institutet
”boutredningsman” eller ämnat söka tillsättande av någon sådan. — Klagandenas
påstående, att konkursen bland folket i bygden väckt stor och
pinsam uppmärksamhet, vore fullkomligt stridande mot verkliga förhållandet
och förefölle vara ren fantasi. Severin kunde härutinnan åberopa
intyg av de kommunala myndighetspersonerna i orten och åtskilliga
grannar och andra närboende. Severin anhölle, att klagomålen, åtminstone
för hans del, icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Vid yttrandet voro fogade

1) ett av Neikter den 3 mars 1936 utfärdat intyg av innehåll, att den
av honom bestyrkta avskriften av konkursdomarens protokoll den ”18”
november 1935, nr 19, genom förbiseende från Neikters sida vore oriktig

därutinnan, att Severins namn förekomme under konkursbeslutet i stället
för ”den för detsamma enligt protokollet ansvariges”, nämligen Wettergren;

2) ett exemplar av Post- och Inrikes Tidningar för den 22 november
1935, vari fanns intagen följande

”Kungörelse.

Boet efter änkan Helena Sofia Karlsson, född Strömberg, från Lilla
Hultenäs under Kloster i Vena socken har på grund av en denna dag ingiven
ansökan samma dag försatts i konkurs vid Sevede Häradsrätt. Då anledning
förefinnes till antagande, att boet efter den avlidna icke förslår
till bestridande av konkurskostnaderna, kommer konkursen att handläggas
enligt 185 § konkurslagen.

Vimmerby den 16 november 1935.

Nils Wettergren
Förste notarie.”

3) en bestyrkt avskrift av den rörande konkursbeslutet utfärdade kungörelsen,
som var likalydande med den i tidningen införda;

4) bestyrkta avskrifter av två den 16 november 1935 dagtecknade skrivelser
från Wettergren till respektive Johansson och Josefina Dahlström,
innehållande kallelse å dem, vilka såsom bouppgivare undertecknat en vid
konkursansökningen fogad tilläggsbouppteckning, att den 29 november avlägga
bouppteckningsed.

I därefter infordrat yttrande anförde Wettergren följande.

Klagandena anmärkte i första hand på det förhållandet, att konkursdomaren
förfarit felaktigt därutinnan, att Edla Lundberg i egenskap av
stärbhusdelägare i boet efter Helena Sofia Karlsson icke erhållit underrättelse
därom, att dödsboet blivit på yrkande av övriga stärbhusdelägare försatt
i konkurs, och att hon därigenom icke fått tillfälle att förhindra
konkurs genom ansökan om tillsättande av boutredningsman. I 11 § konkurslagen
stadgades att, sedan någon eller några av stärbhusdelägarna ingivit
ansökan om ett dödsbos försättande i konkurs, konkursdomaren skulle
före konkursbeslutets meddelande lämna övriga stärbhusdelägare tillfälle
att yttra sig över ansökningen. Konkursdomaren hade alltså i detta fall
förfarit felaktigt genom att han ej lämnat Edla Lundberg, som ej biträtt
konkursansökningen, tillfälle att yttra sig över densamma innan konkursbeslutet
meddelats. Sagda felaktighet hade emellertid enligt vad Wettergren
kunde erinra sig ägt rum på grund av synnerligen olyckliga omständigheter,
för vilka Wettergren skulle söka lämna en detaljerad redogörelse.
Den 16 november 1935 hade Severin anmodat Wettergren i egenskap
av förste notarie i domsagan att, enär han själv vore därtill förhindrad,
kvarstanna å kansliet efter arbetstidens slut för att mottaga
en konkursansökan, under förklaring tillika att han samma dag haft

telefonsamtal med nämndemannen Falk, vilken rådfrågat honom rörande
ovannämnda dödsbos försättande i konkurs samt slutligen anhållit, att det
måtte tillåtas honom att först efter klockan 2, d. v. s. efter expeditionstidens
slut, få inlämna konkursansökningen å domarekansliet. I anledning
därav hade Wettergren kvarstannat å kansliet till dess Falk i sällskap med
Johansson och Josefina Dahlström jämte hennes man A. L. Dahlström infunnit
sig och avlämnat ifrågavarande konkursansökan. Ansökningen
jämte därvid fogade handlingar hade av Wettergren inlagts i kappa och
placerats i vederbörligt fack. Därefter hade Wettergren omedelbart lämnat
kansliet. Först påföljande måndag klockan 9 f. m. hade Wettergren
åter infunnit sig där. Enär Wettergren vid ifrågavarande tillfälle på grund
av dels kansliets några dagar tidigare verkställda förflyttning från det
gamla till det nyuppförda tingshuset och dels inom de närmaste dagarna
eller den 21 och den 22 november infallande ting varit överhopad med
arbetsgöromål, hade Wettergren ej genast på morgonen gripit sig an med
ifrågavarande konkurs. Först några timmar senare hade Wettergren fått
tillfälle att taga itu därmed. Wettergren hade då upptäckt, att handlingarna
ej kvarlågo i det fack, vari han på lördagseftermiddagen placerat
dem. Enär Wettergren ej själv utdelat någon order om protokollets uppsättning,
hade han därigenom jämte vad som under lördagen förekommit
bibragts den uppfattningen, att Severin själv tagit ärendet örn hand, meddelat
konkursbeslutet samt föranstaltat om protokollets uppsättande. Wettergren
hade därför omedelbart utfärdat vederbörliga kungörelser rörande
konkursen, vilka kungörelser Wettergren emellertid daterat den 16 november
i den tron, att jämväl konkursprotokollet skulle dateras samma dag.
Wettergren hade alltså vid denna tidpunkt haft giltiga skäl antaga, att
Severin, som vid tillfället ifråga varit konkursdomare, uppdragit åt någon
av de övriga notarierna att uppsätta protokollet och att han sedermera
personligen skulle justera och underskriva detsamma, varför Wettergren
ej vidare ägnat någon tanke åt saken. Att händelseförloppet varit det nu
relaterade bestyrktes jämväl av det förhållandet, att konkursprotokollet
avslutats med ”På domareämbetets vägnar” och att detsamma i verkligheten
daterats den 18 november. Om Wettergren, såsom gjorts gällande,
personligen skulle hava handhaft uppsättningen av protokollet, skulle han
hava undertecknat detsamma ”På tjänstens vägnar” samt daterat det
den 16 november i likhet med kungörelserna. Det vore möjligt, att Severin
å sin sida varit av den uppfattningen, att Wettergren skulle justera och
underskriva protokollet, varom Wettergren emellertid aldrig erhållit någon
tillsägelse. Severin och Wettergren måste tydligen fullständigt hava missförstått
varandra med den olyckliga påföljd, att protokollet över dödsboets
försättande i konkurs ej kommit att vare sig justeras eller underskrivas
av någondera av dem. Enär konkursen skolat behandlas enligt

185 § konkurslagen och någon utskrift av protokollet således icke omedelbart
erfordrats, hade förhållandet ej heller blivit upptäckt, förrän J. 0:s
remiss kommit Severin tillhanda. Visserligen hade Neikter på rekvisition av
advokaten S. Isberg i Södertälje den 20 december 1935 verkställt avskrift av
protokollet, men han hade därvid tydligen varit av samma uppfattning som
Wettergren, nämligen att protokollet skulle underskrivas av Severin, och i
anledning därav satt dennes namn under protokollsutdraget. Något kollationeringsfel
i egentlig mening, så att Severins namn av misstag ditskrivits i
stället för Wettergrens, hade således i verkligheten icke förekommit, enär
Wettergren ej förrän den 22 februari 1936 på anmodan av Severin skrivit
sitt namn under det olycksaliga protokollet.

Såsom han ovan framhållit — anförde Wettergren vidare — hade Severin
och Wettergren blivit uppmärksammade på den påtalade felaktigheten först
genom J. 0:s remiss till Severin. Vid en därpå följande diskussion, huru vid
ärendets behandling tillgått, hade Severin förklarat, att han icke kunde
erinra sig, att han haft någon del i eller kännedom örn ifrågavarande konkursbeslut.
Den 22 februari 1936, vilken dag Wettergren slutat sin tjänstgöring
i domsagan, hade Severin efter arbetstidens slut kallat till sig samtliga
notarier för att ytterligare diskutera det uppkomna spörsmålet. Enär
de båda övriga notarierna tidigare förklarat, att de ej kunde erinra sig
hava uppsatt protokollet över konkursbeslutet, hade diskussionen avsett
att utröna, vem av dem som verkställt uppsättningen. Efter att gemensamt
hava granskat protokollet och därvid frapperats av däri ofta förekommande
felslag, raderingar m. m. hade samtliga dragit den slutsatsen,
att den vid maskinskrivning och protokollsuppsättning mest ovane bland
notarierna, Paul Leander, verkställt uppsättningen av protokollet, vilket
denne ej heller direkt ville bestrida, ehuru han ej exakt kunde erinra sig
det. Sedan detta fastslagits och Leander i anledning därav tillfrågats, av
vem han erhållit order att uppsätta protokollet, hade Leander förklarat, att
han icke kunde erinra sig detta. Severin hade därefter framhållit att, enär
Wettergren utfärdat kungörelserna i konkursen, Wettergren jämväl vore
ansvarig för konkursbeslutet och således borde underteckna protokollet.
Med anledning därav och jämväl på grund av andra omständigheter hade
Wettergren ansett sig böra göra detta och skrivit sitt namn under protokollet.
Emellertid ville Wettergren beträffande klagandenas anmärkning
i ovannämnda del särskilt framhålla, att den påtalade felaktigheten icke
blivit begången på grund av okunnighet örn gällande lagbestämmelser utan
enbart haft sin grund uti det missförstånd, som tydligen vid ärendets behandling
uppstått mellan Severin och Wettergren. Detta påstående bekräftades
jämväl av det förhållandet, att någon tid före ifrågavarande konkursbeslut
till konkursdomaren ingivits ansökningar örn andra dödsbons försättande
i konkurs, varvid dock bestämmelsen i 11 § konkurslagen iakt -

tagits. Om man toge i betraktande, att klagandena syntes vilja utnyttja
den obestridliga felaktighet, som olyckligtvis förelupit vid konkursbeslutets
meddelande, för att söka undgå den dem ålagda edgångsskyldigheten,
måste deras anspråk på ersättning av konkursdomaren i detta fall för
varje rättänkande medborgare framstå såsom synnerligen frånstötande.
Wettergren ville uttrycka en förhoppning, att ifrågavarande fall måtte bedömas
ej blott ur rent juridiska utan även ur mänskliga synpunkter.

Med anledning av Wettergrens uppgifter anmodade jag därefter Severin
att infordra skriftliga upplysningar från Neikter och Leander om vad de
hade sig bekant rörande meddelandet av ifrågavarande konkursbeslut och
tillkomsten av det däröver uppsatta protokollet samt till mig inkomma
med nämnda upplysningar ävensom med eget nytt yttrande i ärendet.

Till svar härå inkom Severin med skriftliga redogörelser i saken från
Neikter och Leander, varjämte Severin avgav eget yttrande.

Neikters redogörelse innehöll följande.

På förmiddagen den 16 november 1935 hade Falk uppringt domarekansliet,
varvid han talat vid Severin örn att senare på dagen få inkomma
med en konkursansökan å Helena Sofia Karlssons dödsbo. Falk hade utlovats,
att någon skulle kvarstanna å kansliet något efter stängningstiden,
klockan 2 e. m., för den händelse Falk icke skulle hinna in dessförinnan.
Enär Severin vid V2 2-tiden på grund av ett ärende blivit tvungen att
lämna kansliet, hade han meddelat Wettergren telefonsamtalet med Falk
och ombett honom att kvarstanna en stund efter stängningstiden. Strax
innan Neikter vid 2-tiden berett sig att lämna kansliet hade Falk anlänt i
sällskap med ett par andra personer, varför Wettergren kvarstannat för
att mottaga Falks ansökan. Huru han därefter förfarit med denna vore
Neikter obekant, enär Neikter omedelbart lämnat kansliet för dagen. Att
Wettergren skulle hava placerat ansökningshandlingarna i ett visst fack
och påföljande måndagsmorgon icke funnit dem kvarligga där vöre något,
som Wettergren måste hava dragit sig till minnes på sista tiden, enär han
aldrig tidigare till Neikter nämnt något därom. Vem som i realiteten försatt
dödsboet i konkurs, Severin eller Wettergren, vore Neikter fullkomligt
obekant, enär han vid denna tid erhållit sitt första förordnande som inskrivningsdomare
och i överensstämmelse med uppgjord fördelning av
arbetsgöromålen inom kansliet huvudsakligen ägnat sin tid åt inskrivningsärendena
och med anledning därav icke kommit i närmare beröring
med konkursärendena inom domsagan. Neikter hade emellertid alltsedan
konkursansökan inkommit levt i den uppfattningen, att Wettergren vore
den, som ensam haft hand om ifrågavarande konkursärende och dess behandling.
Neikter hade icke hört Severin yttra sig över eller på något sätt
befatta sig med konkursbeslutet. Vem som nedskrivit protokollet över be -

slutet kunde Neikter icke yttra sig om, men Neikter visste med bestämdhet,
att han själv" ej gjort det. Frågan, vem som vore ansvarig för konkursbeslutet,
hade för Neikter blivit aktuell först i samband med att han å
tjänstens vägnar den 19 december skulle bestyrka en avskrift av protokollet
över beslutet. Enär konkursbeslut under hela Neikters tjänstgöringstid i
domsagan undertecknats av förste notarien på tjänstens v ägnar, hade
Neikter frapperats av att under ifrågavarande protokoll stod ”På domareämbetets
vägnar” och att därunder icke fanns någon namnunderskrift. Då
Wettergren såsom förste notarie vore den, som bäst borde hava reda på
vem som skulle skriva under detsamma, hade Neikter tillfrågat honom,
huru med saken förhöll sig. Därvid hade Wettergren svarat, att Severin
var domhavande den dag, som protokollet ifråga daterats, den 18 november,
och med anledning därav skulle underteckna detsamma. På så sätt hade
Severins namn kommit att i avskriften stå under konkursbeslutet, vilket
Neikter erkände vara ett beklagligt misstag. När sedermera det begångna
felet upptäckts, hade Neikter förklarat sig villig att genom ett under edsansvar
utfärdat intyg rätta till felet. Innan han utfärdat ett dylikt intyg,
hade Neikter emellertid ansett nödvändigt att protokollet verkligen bleve
underskrivet av den för detsamma ansvarige, varför Neikter någon dag före
den 22 februari 1936 direkt tillfrågat Wettergren, huruvida han ämnade
underskriva protokollet. Wettergren hade förklarat, att han icke vore villig
därtill. Sista dagen, som Wettergren tjänstgjort i domsagan, hade efter
arbetets slut Severin och de tre notarierna samlats i ett av kanslirummen,
varvid Neikter funnit tillfället lämpligt att åter upptaga frågan rörande
nämnda protokolls underskrivande. Med anledning därav hade Neikter
gått in i arkivet och hämtat konkursprotokollet, lagt fram det på det bord,
kring vilket de övriga stodo samtalande, och därefter frågat Wettergren
rent ut, örn han tänkte underskriva protokollet eller ej. Härpå hade Wettergren
icke svarat. Severin hade då tillfrågat Wettergren, huruvida denne
ansåge, att Severin vore ansvarig för konkursbeslutet eller att han på något
sätt tagit befattning därmed, varvid Severin jämväl uttalat, att han i så
fall vore villig att taga på sig ansvaret därför. Wettergren hade förnekat,
att Severin haft något som helst att göra med tillkomsten av konkursbeslutet
eller konkursens vidare behandling. Severin hade därefter tillfrågat
Neikter och Leander, huruvida de kunde minnas eller om de över huvud
taget hade någon misstanke örn att han på något sätt befattat sig med
tillkomsten av konkursbeslutet, vilket de givetvis måst förneka, då så enligt
deras uppfattning ej varit fallet. Utan att göra någon som helst invändning
mot deras uttalanden hade Wettergren därefter tagit konkursprotokollet
och underskrivit beslutet utan att på något sätt hava blivit
därtill anmodad av Severin.

Leander uppgav, efter en redogörelse för Falks telefonsamtal och kon 3

Justitieombudamanuens ämbctsbcrättelsc till 1938 års riksdag.

kursansökningens ingivande till Wettergren, följande: Leander kände icke
till, huruvida Wettergren under Falks besök meddelat något konkursbeslut
eller vad som eljest därvid förekommit. Huruvida Severin under de närmaste
dagarna därefter ägnat ärendet någon uppmärksamhet kunde Leander
icke nu minnas. Leander ansåge sig här böra tillägga, att Wettergren
icke vid något tillfälle under de 14 dagar, som förflutit sedan klagoskriften
remitterats till Severin innan Wettergren lämnat domsagan, till Leander
yttrat något om att han ansåge Severin hava haft något att skaffa med
konkursbeslutet. Leander kunde icke erinra sig, huruvida han uppsatt protokollet
över beslutet. Han hade vid denna tidpunkt endast tjänstgjort en
månad i domsagan. Han hade under de första månaderna av sin tjänstgöring
efter häradshövdingens och de äldre notariernas anvisningar fått
utföra göromål av mycket växlande art. Det syntes emellertid ganska
sannolikt, att Leander efter någons anvisningar verkställt uppsättningen
av protokollet. När detta i så fall skulle hava skett eller på vems order
kunde Leander naturligtvis så mycket mindre minnas. Därest han satt upp
protokollet, hade han förmodligen använt något äldre liknande protokoll
som förebild. Om då detta protokoll varit underskrivet ”På domareämbetets
vägnar”, hade Leander förmodligen skrivit av detta utan att reflektera
över vem som skulle underteckna protokollet eller vem som vore därtill
behörig. Den omständigheten, att protokollet över ifrågavarande konkursbeslut
avslutats med orden ”På domareämbetets vägnar”, behövde alltså
icke betyda, att uppsättningen skett på Severins order. Beträffande omständigheterna
vid det tillfälle, då Wettergren underskrivit protokollet,
vore den relation, som av Wettergren lämnats till J. O., ofullständig och i
viss mån även felaktig. Sålunda hade den av Wettergren omtalade diskussionen
av frågan mellan Severin och notarierna kommit till stånd på Neikters
initiativ, icke på Severins. Anledningen till att saken den gången kommit
att diskuteras hade varit, att Neikter vid ett tillfälle, då Severin och samtliga
notarier voro samlade på kansliet, gått efter protokollet, lämnat det
till Wettergren och frågat, om han skulle skriva under detsamma innan
han lämnade domsagan. Då Wettergren synts tveka att skriva under protokollet,
hade Severin frågat, om Wettergren icke ansåge sig vara ansvarig
för konkursbeslutet samt huruvida han visste, om Severin själv tagit någon
befattning med konkursansökningen eller konkursbeslutets meddelande.
Därtill hade Wettergren svarat, att han ansåge sig själv ensam ansvarig för
beslutet och att han icke visste, att Severin på något sätt befattat sig
därmed. Severin hade därefter frågat även Neikter och Leander, huruvida
de kunde erinra sig eller misstänkte, att han meddelat eller på något sätt
påverkat konkursbeslutet, samt förklarat, att han i så fall önskade påtaga
sig ansvaret för beslutet. Sedan Neikter och Leander förklarat sig icke ens
hava någon misstanke i sådan riktning, hade Wettergren skrivit sitt namn

under protokollet utan någon uppmaning av Severin. På grund av de omständigheter
rörande konkursbeslutet, som Leander kunnat erinra sig, och
på grund av vad han vid diskussioner örn saken kunnat sluta sig till hade
han fått den uppfattningen, att Wettergren ensam handlagt konkursansökningen,
meddelat konkursbeslutet och företagit därmed sammanhängande
åtgärder.

Severin anförde i sitt andra yttrande följande.

I flera olika avseenden kunde den av Wettergren lämnade redogörelsen
för vad i saken förekommit icke vitsordas av Severin. Att Falk den 16
november 1935 telefonledes vänt sig till Severin vore riktigt. Likaså att han
därvid förfrågat sig, huruvida det ginge för sig att redan samma dag inkomma
med en konkursansökan. Att han däremot skulle hava ”rådfrågat”
Severin rörande stärbhusets försättande i konkurs vore icke sanningsenligt.
Något råd därutinnan hade Severin icke givit, och han hade icke heller för
Wettergren förklarat, att han givit Falk råd i saken. Severin visste sig icke
hava lovat Falk något annat än att Severin skulle ställa om, att någon
funnes tillstädes å domarekansliet, som kunde i Severins ställe — själv hade
Severin förhinder — mottaga Falk, då han efter kansliets stängning infunne
sig. Omedelbart efter telefonsamtalet, som åhörts av kanslipersonalen, hade
Severin anmodat Wettergren att kvarstanna efter klockan 2 e. m. för att
mottaga och betjäna Falk. Kommissionären i domsagan, sysslomannen Eric
Carlsson, som befann sig alldeles intill telefonen under telefonsamtalet, hade
på Severins förfrågan vitsordat, att Severin icke givit Falk några råd i
konkurssaken. Severin ville i detta sammanhang framhålla, att det, alltsedan
han den 1 juli 1932 tillträtt häradshövdingämbetet i domsagan, varit
sådan arbetsfördelning och praxis å kansliet, att förste notarien å tjänstens
vägnar omhänderhaft alla sådana konkursgöromål, vilka han enligt domsagostadgan
ägt behörighet att taga befattning med. I denna praxis hade
Wettergren blivit skolad. Endast i enstaka fall och då av någon särskild
anledning hade Severin behandlat inkomna konkursansökningar. Från
Severins sida hade det varit självklart, att Wettergren enligt arbetsfördelningen
å kansliet skulle på vanligt sätt pröva och behandla den konkursansökan
Falk ville inlämna. Wettergrens nu gjorda påstående, att han måndagen
den 18 november på morgonen ”upptäckt”, att konkurshandlingarna
flyttats från det fack, där han på lördagen placerat dem, syntes Severin
mycket egendomligt. Wettergren hade aldrig förut fört detta på tal vare
sig för Severin eller någon annan på kansliet. Men ännu egendomligare, ja
till och med djärva, syntes de konklusioner han nu tillåtit sig draga av
nämnda förhållande, om det verkligen förekommit. Wettergren hade känt
till praxis å kansliet , lian hade också vetat, att efter kansliets flyttning alla
handlingar vid nämnda tid ännu icke blivit slutligt placerade i något visst

fack och att detta organisationsarbete pågick. Ingenting hade varit enklare
och naturligare att göra för Wettergren än att fråga, om Severin omhändertagit
konkursärendet och meddelat konkursbeslut. Detta hade Wettergren
icke aktat nödigt. En enkel förfrågan hade varit så mycket mera på sin
plats, som Wettergren ju övertygat sig om, att ärendet icke blivit i konkursprotokollet
uppsatt. Enligt Severins mening vore Wettergrens påstående, att
han haft ”giltiga skäl antaga” att Severin mot rådande praxis och arbetsfördelning
å kansliet från honom övertagit konkursärendets behandling,
fullständigt ohållbart. Wettergren hade dessutom vetat, att Severin redan
före den 16 november sökt tjänstledighet i viss utsträckning för att i högsta
möjliga grad kunna ägna sig åt arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker.
Severin vore fullt på det klara med, att Wettergren låtit med konkursprotokollets
uppsättning anstå till efter fjärde allmänna sammanträdet
med Sevede härad. I realiteten hade Severin själv ”kopplat av” från
löpande göromål redan från och med den 18 november. Wettergren hade
ostridigt förvaltat domarämbetet vid den tid, då konkursprotokollet blivit
uppsatt. Uppsättningen hade med sannolikhet verkställts på Wettergrens
föranstaltande av Leander. Att Leander avslutat protokollet med orden
”På domareämbetets vägnar” grundade sig enligt Severins mening uteslutande
därpå, att Leander visste och såg, att Wettergren skötte domsagan,
och att Leander troligen icke reflekterat över vilken dag Wettergrens förordnande
tagit sin början. I övrigt och särskilt beträffande Wettergrens relation
av vad som förekommit å domarekansliet den 22 februari — vilken
relation icke vore riktig — nöjde Severin sig med att hänvisa till Neikters
och Leanders yttranden.

Sedan Wettergren lämnats tillfälle att inkomma med förnyat yttrande,
anförde Wettergren.

Wettergren sage sig nödsakad att bestrida de av Severin framställda påståendena.
Wettergren ville i första hand fästa uppmärksamheten på Severins
påstående, att Wettergren skulle hava låtit anstå med konkursprotokollets
uppsättning till efter fjärde allmänna sammanträdet med Sevede
härad och att uppsättningen med sannolikhet verkställts på hans föranstaltande
av Leander. Detta innebure att Wettergren, som först från och med
den 20 november 1935 innehade domarämbetet, en tid efter sagda datum
skulle hava anmodat Leander att uppsätta protokollet över konkursbeslutet
samt att datera detsamma den 18 i samma månad i stället för dagen för
uppsättandet. Detta påstående vore fullständigt felaktigt och folie för
övrigt på sin egen orimlighet. Om utredningen skulle erhålla en dylik karaktär,
ansåge Wettergren det meningslöst att fortsätta densamma. Wettergren
inskränkte sig därför till att förklara, att han icke anmodat Leander att
uppsätta protokollet. Beträffande Severins påstående, att han under tele -

fonsamtalet med Falk icke givit denne något råd angående ifrågavarande
konkurs, ville Wettergren framhålla, att han vid mottagandet av konkursansökningen
bibringats den uppfattningen, att så verkligen varit fallet.
Det hade just varit detta förhållande, som kommit att ligga till grund för
Wettergrens senare handlingssätt. Genom sammanställande av samtliga moment
i händelseförloppet hade nämligen Wettergren blivit övertygad om
att Severin själv skulle taga ärendet om hand, vilket enligt vad han själv
uppgåve ”i enstaka fall och då av någon särskild anledning’'' brukade ske.
Wettergren hade fått den uppfattningen, att detta just varit ett sådant
fall. Att nära sex månader efteråt kunna utförligt beskriva och förklara de
olika psykologiska moment, som föranlett Wettergren till detta antagande,
vore icke lika lätt som att efter samma tid påpeka, huru Wettergren
i stället bort hava handlat. Beträffande de av Neikter och Leander
underskrivna inlagorna måste Wettergren bestrida vissa däri förekommande
uppgifter. Wettergren bestrede således, att han någonsin gjort
något uttalande örn vem som vore ansvarig för konkursbeslutet, detta av
den anledningen att han ej förrän senare kunnat erinra sig de närmare
omständigheterna rörande konkursansökningen. Visserligen hade Wettergren
flera gånger blivit direkt uppmanad att underskriva protokollet men, då
Wettergren omöjligen kunnat erinra sig, att han meddelat konkursbeslutet,
hade han givetvis ställt sig tveksam inför dylika påbud. Wettergren hade
tvekat jämväl av den anledningen att, även om han skulle påtaga sig det
formella ansvaret för detsamma genom att underskriva protokollet, det
i alla händelser vore oriktigt att underskriva ”På domareämbetets vägnar”,
enär Wettergren vid det datum protokollet utvisade alls icke innehaft
domarämbetet. Severin hade då meddelat Wettergren, att detta icke hade
något att betyda, enär det ansåges att, därest en förste notarie, som icke
innehade domarämbetet, meddelade ett konkursbeslut, han likvisst kunde
underskriva ”På domareämbetets vägnar”. De verkliga omständigheter,
som föranlett Wettergren att sedermera sätta sitt namn under protokollet,
hade han utförligt angivit i sitt tidigare yttrande. Wettergren ville än en
gång påpeka, att Severins enträgna framhållande av att Wettergren, som
utfärdat kungörelser i konkursen, jämväl vore ansvarig för konkursbeslutet
varit den direkta anledningen till att han skrivit under. Om Wettergren
verkligen kunde hava erinrat sig hava anmodat Leander uppsätta
protokollet över konkursbeslutet, skulle Wettergren givetvis utan tvekan
hava påtagit sig ansvaret därför, men han kunde icke erinra sig hava
gjort det.

Klagandena inkommo därefter med påminnelser.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

I 7 § konkurslagen stadgas att, om gäldenär vill avträda sin egendom
till konkurs eller borgenär vill påkalla gäldenärs försättande i konkurs,
skall han skriftligen göra ansökning därom hos konkursdomaren i den ort,
där gäldenären bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet.
Avser ansökningen dödsbos egendom, skall den göras hos konkursdomaren
i den ort, där den döde bort svara i mål, som nyss sagts.

8 § andra stycket innehåller bestämmelser om de handlingar, som skola
fogas vid dödsbodelägares ansökning om boets avträdande till konkurs.

II § har, sådant lagrummet lyder enligt lag den 9 juni 1933, följande
lydelse:

”Upptages konkursansökning, som gjorts av gäldenär, meddele konkursdomaren
genast beslut örn gäldenärens försättande i konkurs.

Har, i fall då dödsbo ej står under förvaltning av boutredningsman, ansökning
örn boets avträdande till konkurs icke gjorts av samtliga dödsbodelägare,
utsätte konkursdomaren genast dag för prövning av ansökningen
inom fjorton dagar från dess ingivande; och skall konkursdomaren därom
utfärda kungörelse, som anslås å rättens dörr samt införes en gång i allmänna
tidningarna och i tidning inom orten, så ock med posten avsända
meddelanden genom rekommenderade brev till envar delägare, som ej
underskrivit ansökningen, där kallelsen kan hinna komma honom till handa.
Varder på framställning, som göres sist då konkursansökningen företages
till prövning, boets egendom ställd under förvaltning av boutredningsman,
vare konkursansökningen förfallen. I annat fall meddele konkursdomaren
beslut om dödsboets försättande i konkurs.”

Konkursdomare är på landet domaren. Den honom enligt konkurslagen
åvilande beslutanderätten utövas emellertid i viss utsträckning av i domsagan
anställd förste notarie.

Enligt 2 § gällande domsagostadga åligger det förste notarie bland annat
att, när domaren ej själv tager befattning med ärende, varom vidare i paragrafen
förmäles, i hans ställe mottaga handling, som må till domaren ingivas,
samt anmälan eller framställning, vilken ankommer på prövning
eller åtgärd av denne, så ock verkställa på konkursdomaren jämlikt 10
eller 11 § eller 12 § andra stycket konkurslagen ankommande prövning av
konkursansökning ävensom i fall, som avses i 8 § tredje stycket, 11 § andra
stycket, 12 eller 17 § samma lag, vidtaga föreskrivna åtgärder med anledning
av ansökning om konkurs. I konkursärenden åligger det vidare
förste notarie att utfärda, låta anslå och avsända kungörelse att beslut
örn egendomsavträde meddelats samt därom göra föreskrivna anmälningar;
meddela förordnande, som avses i 43 § eller 185 § under 2) eller 209 §
första stycket andra punkten konkurslagen; utfärda och avsända sådana

kallelser, underrättelser och meddelanden, som omförmälas i 20, 21, 103,
lil, 185 och 201 §§ sagda lag; vidtaga de åtgärder, som jämlikt 102, 107
och 118 §§ konkurslagen ankomma på konkursdomaren, upptaga borgenärsed
samt föra i 208 § nämnda lag omförmäld dagbok.

Med hänsyn till ovannämnda bestämmelser och den i domsagan tillämpade
arbetsfördelningen har Wettergren i egenskap av förste notarie, då
han den 16 november 1935 mottagit den av delägare i dödsboet efter Helena
Sofia Karlsson gjorda ansökningen om boets försättande i konkurs, varit
icke blott behörig utan jämväl pliktig att i laga ordning behandla ansökningen.
Om ansökningen gjorts av samtliga dödsbodelägare, hade Wettergren
sålunda ägt omedelbart bifalla densamma. Såsom av företedd bouppteckning
framgick var emellertid ansökningen i detta fall icke gjord av
alla delägarna i boet. Klaganden Edla Lundberg hade sålunda icke undertecknat
ansökningen. Vid sådant förhållande hade ansökningen icke bort
omedelbart bifallas utan hade, på sätt i 11 § andra stycket konkurslagen
stadgas, för prövning av densamma bort utsättas särskild dag och vidtagas
övriga i sagda stycke föreskrivna åtgärder. Emellertid har på den
gjorda ansökningen dödsboet genast försatts i konkurs. Kungörelse härom
har av Wettergren utfärdats och expedierats, varjämte även andra åtgärder
i anledning av konkursbeslutet vidtagits av Wettergren. Wettergren
har gjort gällande, att han icke är ansvarig för nämnda beslut. Vad han till
stöd för detta påstående åberopat anser jag mig icke kunna godtaga. Av
utredningen synes framgå, att häradshövdingen Severin icke själv fattat
något beslut i anledning av konkursansökningen. Då Wettergren under
förhandenvarande omständigheter, utan att förhöra sig i saken med Severin,
utfärdat kungörelse om konkursen, måste enligt min mening Wettergren
anses ansvarig för det av honom sålunda kungjorda felaktiga beslutet
om dödsboets avträdande till konkurs.

Jag vill framhålla att, även örn Wettergren icke skulle anses ansvarig
för konkursbeslutet, han i allt fall gjort sig skyldig till tjänstefel. Wettergren
har gjort gällande att han, utan att själv hava prövat konkursansökningen,
utfärdat kungörelse och vidtagit vissa andra därmed sammanhängande
åtgärder i tro att Severin försatt boet i konkurs. Förhåller det
sig så, har emellertid Wettergren genom att vidtaga nyssberörda åtgärder,
utan att dessförinnan hava skaffat sig visshet om att konkursansökningen bifallits,
visat uppenbar vårdslöshet i tjänstens utövande.

Genom konkursbeslutet har klagandena betagits möjligheten att begagna
sig av den dödsbodelägare medgivna rätten att få boets egendom
ställd under förvaltning av boutredningsman och efter förordnande av sådan
få konkursansökningen förklarad förfallen. Härigenom kan skada
hava tillskyndats klagandena. Med hänsyn härtill finner jag ifrågavarande
tjänstefel böra föranleda åtal mot Wettergren.

På grund av vad jag ovan anfört uppdrog jag åt advokatfiskalen att
ställa Wettergren under åtal inför hovrätten för tjänstefel samt å honom
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas
klagandena att i målet föra talan, och borde av dem framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Göta hörnätt yttrade i utslag den 1 april 1937 följande.

Enär ifrågakomna konkursansökan icke gjorts av samtliga dödsbodelägare
efter Helena Sofia Karlsson, hade ansökningen lagligen icke kunnat
omedelbart bifallas utan bort, såsom J. O. anfört, behandlas på sätt i
lil andra stycket konkurslagen omförmäldes. Såsom förste notarie i domsagan
hade det ålegat Wettergren, sedan han mottagit konkursansökningen,
att tillse att densamma, därest Severin ej Wettergren veterligen
själv handlade ärendet, bleve i laga ordning behandlad. Severin hade icke,
såvitt utredningen gåve vid handen, sedan ansökningen inkommit tagit
befattning med densamma, och Wettergren hade undertecknat och expedierat
kungörelse örn dödsboets försättande i konkurs och vidtagit vissa
därmed sammanhängande åtgärder. Då Wettergren således, även örn han
ej meddelat något formligt beslut örn dödsboets försättande i konkurs,
vore ansvarig för det felaktiga förfarande, som, enligt vad ovan angivits,
förelupit; prövade hovrätten lagligt döma Wettergren jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen att för oförstånd i tjänsten böta 8 dagsböter, envar örn
3 kronor.

Vidkommande av klagandena i målet framställda ersättningsanspråk,
funne hovrätten, att klagandena vore berättigade till gottgörelse av
Wettergren för tidsspillan och resor till juridiskt ombud ävensom för
kostnader å förevarande sak med skäligen ansedda 150 kronor, men att
fog ej kunde anses finnas för övriga ersättningsyrkanden. I följd därav
förpliktade hovrätten Wettergren att genast mot kvitto till klagandena
utgiva 150 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

8. Felaktigt ådömande av straff för första resan stöld.

Den 1 juli 1936 häktades förre trädgårdsarbetaren Karl Sixten Johansson
från Tidaholm såsom misstänkt för ”tjuvnadsbrott i förening med
inbrott” under natten till den 16 maj 1934 i Överlida diversehandel.

Rannsakning med Johansson företogs den 11 juli 1936 inför Kinds häradsrätt
under ordförandeskap av häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren
O. Bergfeldt.

Såsom åklagare i målet inställde sig landsfiskalen J. Björnberg, vilken
yrkade ansvar å Johansson för tillgrepp vid ovannämnda tillfälle av ett
handlanden G. Sandblom tillhörigt fickur jämte ett antal strumpor, näsdukar
m. m. Björnberg uppgav, att han låtit en urmakare besiktiga uret,
som i sitt dåvarande tillstånd ansetts vara värt 15 kronor och hava vid inköp
kostat omkring 10 dollars.

Johansson, som i rättegången biträddes av advokaten H. V. Rundberg i
Vänersborg enligt vederbörligt förordnande, bestred, att han gjort sig skyldig
till inbrott eller tillgrepp vid ifrågakomna tillfälle, samt uppgav beträffande
åtkomsten av uret, som ostridigt därvid tillgripits, att han den
16 maj 1934 för 15 kronor tillhandlat sig detta jämte en del kortvaror av
en person, som han endast kände under benämningen ”Malmö-Pelle”.
Enligt Johanssons uppgifter hade det inköpta haft ett sammanlagt värde av
36 kronor 25 öre.

I målet ingavs vederbörligt utdrag av straffregistret rörande Johansson,
som är född den 7 september 1897. Av detta framgick dels att rådhusrätten
i Lidköping den 13 september 1915 dömt Johansson för ”å särskilda tider
och ställen förövad stöld och snatteri” till straffarbete tre månader, villkorlig
dom, dels ock att rådhusrätten i Falköping den 23 januari 1917 dömt
Johansson för första resan å särskilda ställen förövat snatteri till fängelse
en månad samt förklarat anståndet med ovannämnda straffarbete förverkat,
varefter Johansson under år 1917 undergått honom sålunda ådömda
straff. Av straffregisterutdraget framgick vidare, att Johansson den 6 mars
1922 av Vartofta och Frökinds häradsrätt blivit dömd för första resan
medelst inbrott förövad stöld till straffarbete tre månader, vilket straff
Johansson den 9 juni 1922 till fullo avtjänat. Såvitt straffregistret utvisade,
hade Johansson därutöver icke undergått bestraffning för brott.

Sedan vittnen hörts, överlämnade Björnberg målet till rättens prövning.
Han framhöll därvid, att de varor, som Johansson mottagit av
”Malmö-Pelle”, varit stulna vid ovannämnda inbrott i Överlida diversehandel,
att Johansson borde dömas för inbrottet samt att, därest i brist
på fullt bindande bevisning så ej kunde ske, Johansson dock borde dömas
för handel med stulet gods i vetskap örn den olovliga åtkomsten. I egenskap
av ombud för Sandblom yrkade Björnberg slutligen ersättning av
Johansson för uret med 40 kronor.

Johansson bestred högre ersättning än 15 kronor.

Rundberg yrkade, att Johansson måtte frikännas och försättas på fri
fot, samt begärde ersättning för Johansson lämnat biträde med 100 kronor.

Efter enskild överläggning meddelade häradsrätten, som tillerkände
Rundberg ersättning med 100 kronor, utslag i målet. I utslaget yttrade
häradsrätten följande.

Enär genom Johanssons berättelse, som styrktes av omständigheterna

i målet, blivit ådagalagt, att Johansson å Axelfors järnvägsstation den 16
maj 1934 tillhandlat sig ett fickur, samt av omständigheterna i målet framginge,
att Johansson haft skälig anledning misstänka säljarens åtkomst av
uret, som genom inbrott tillgripits från Sandblom; men i övrigt icke blivit
styrkt, att Johansson förövat berörda inbrott eller eljest olagligen tillhandlat
sig något annat av det vid inbrottet tillgripna; alltså och då ovannämnda
fickur icke kunde anses hava haft högre värde vid köpet än 15
kronor, dömde häradsrätten Johansson, som förut undergått bestraffning
för stöld men häradsrätten veterligen icke under de tio närmast före köpet
gångna åren varit tilltalad eller undergått bestraffning för tjuvnad, att
jämlikt 20 kap. 1 § 1 morn., 6 § 2 mom. och 12 § strafflagen för första
resan stöld hållas till straffarbete i tre månader samt ersätta Sandblom
med 15 kronor; och skulle Johansson gottgöra statsverket vad det finge
vidkännas ej mindre i ersättning till ett i målet avhört vittne än även till
Rundberg med ovannämnda 100 kronor. Johansson skulle i avbidan på att
utslaget vunne laga kraft eller annorledes förordnades fortfarande hållas
i häkte.

Den 14 juli 1936 förklarade sig Johansson nöjd med häradsrättens utslag
och började samma dag avtjäna det honom ådömda straffet.

På ansökan av Johansson befriade sedermera Kungl. Majit genom utslag
den 31 juli 1936 av nåd Johansson från återstoden av straffarbetet.

Med anledning därav, att häradsrätten i förevarande fall, utan hänsyn
till bestämmelserna i 4 kap. 14 § strafflagen, för Johanssons befattning med
ovan omförmälda, till högst 15 kronor värderade fickur dömt Johansson till
ansvar för första resan stöld, anmodade jag Bergfeldt såsom ansvarig för
häradsrättens utslag att till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Bergfeldt följande.

Då Bergfeldt den 10 juli 1936 för handläggningen av ifrågavarande mål
genomläst polisförhörsprotokollet och sett, att rannsakningen skulle röra
sig om åtminstone ett guldur, som vore värt över 30 kronor, hade Bergfeldt
blivit inställd på att Johansson, örn han dömdes, skulle dömas för stöld.
Denna inställning hade Bergfeldt fortfarande haft vid utslagets avfattande
den 11 juli. Av någon för Bergfeldt nu oförklarlig anledning hade
Bergfeldt fäst sig vid ordalagen i strafflagens 20 kap. 6 § 2 morn., att den,
som förut begått stöld, skulle anses hava begått sådan, även om han allenast
begått snatteri, så att Bergfeldt jämväl förbisett 4 kap. 14 § samma
lag. Därtill torde ock i hastigheten hava uppkommit den föreställningen,
att för återfall enligt sistnämnda lagrum skulle fordras stöld, icke allenast
snatteri. Då enligt Bergfeldts uppfattning stöld förelåg, hade icke funnits
skäl taga hänsyn till preskriptionsbestämmelsen. Bergfeldt kunde natur -

ligtvis icke försvara någon av dessa uppfattningar, tillkomna i förhastande
efter en rannsakning. Johansson hade ju själv låtit utslaget gå till verkställighet
mot sig. Bergfeldt hade själv underrättat Johanssons försvarsadvokat
örn felaktigheten för att vinna rättelse. Enligt meddelande från
advokaten hade Johansson förklarat sig icke hava något ersättningsanspråk
att framställa i anledning av vad som förekommit och hade Johansson utfärdat
fullmakt för advokaten att svara för honom angående saken.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

I 20 kap. 6 § andra stycket strafflagen stadgas, att snatteri av den, som
förut begått rån, försök därtill, stöld eller inbrott, skall såsom stöld anses.

I 4 kap. 14 § strafflagen heter det att, där lagen utsätter särskilt straff
för den, som ånyo begår brott, det straff ej skall ådömas, utan då sådant
återfall skett sedan den brottslige till fullo undergått det för förra brottet
honom ådömda straff. Ej heller må, ändå att straffet för det förra brottet
var till fullo verkställt, till särskilt straff för återfall dömas, där den straffade,
sedan verkställigheten avslutades och innan det nya brottet förövades,
under en tid av tio år varken begått gärning, som i förhållande till
det förra brottet utgör återfall, eller för sådan gärning undergått bestraffning.
Vid tillämpning av vad sålunda är föreskrivet skall varje gärning,
som innefattar stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök därtill, i förhållande
till annan sådan gärning anses utgöra återfall.

Vad i sistnämnda lagrum sålunda stadgas därom, att under vissa i lagrummet
angivna förutsättningar icke må dömas till särskilt straff för återfall,
måste uppenbarligen gälla även i fråga örn återfall enligt 20 kap.
6 § strafflagen. Framhållas må, att i den vanliga lageditionen finnes under
denna paragraf en erinran om sagda förhållande i så måtto, att där hänvisas
till en vid 7 § i samma kapitel införd anmärkning, att enligt 4 kap.
14 § och 5 kap. 4 § strafflagen i vissa fall förhöjning av straff för återfall
i brott ej äger rum.

I förevarande fall har häradsrätten dömt Johansson för det han den
10 maj 1934 tillhandlat sig ett till högst 15 kronor värderat ur, som tillgripits
genom inbrott, att för första resan stöld hållas till straffarbete tre
månader. Då emellertid, såvitt handlingarna i målet utvisade, Johansson
efter den 9 juni 1922, då han till fullo undergått honom för stöld förut
ådömt straff, intill den 16 maj 1934 icke vare sig begått gärning, som
utgjort återfall, eller undergått bestraffning för sådan gärning, hade följaktligen
det den 16 maj 1934 begångna brottet icke bort enligt 20 kap.
6 § andra stycket strafflagen anses såsom stöld utan hade varit att anse
såsom snatteri.

Vad nu sagts bygger på den förutsättningen, att 20 kap. 12 § strafflagen
varit i förevarande fall tillämplig d. v. s. att Johansson tillhandlat sig uret
med vetskap örn den olovliga åtkomsten. Häradsrätten har åberopat nyssnämnda
lagrum, ehuru i motiveringen icke utsagts att Johansson ägt sådan
vetskap utan allenast att Johansson haft skälig anledning misstänka säljarens
åtkomst av uret. Denna formulering hade närmast bort föranleda
tillämpning av 3 kap. 10 § strafflagen, enligt vilket lagrum den skall
dömas, som utan vetskap örn brott, som annan förövat, honom tillhandagått
på sätt i 9 § sägs, ändå att han haft skäl att honom misstänka. I så
fall hade köpet av uret icke varit att anse som vare sig stöld eller snatteri.

Utgår man emellertid från att Johansson ägt vetskap om säljarens olovliga
åtkomst och att alltså Johanssons befattning med uret varit att anse
som snatteri, hade det oaktat straff för detta brott ej kunnat Johansson
ådömas. Brottet, som ej kunnat medföra högre straff än fängelse sex månader,
hade nämligen icke blivit åtalat inom två år från brottets begående,
i följd varav jämlikt 5 kap. 14 § strafflagen straff för brottet varit förfallet.

På grund av häradsrättens felaktiga utslag har Johansson lidit skada, i
det han nödgats avtjäna straffarbete under tiden den 14—den 31 juli 1936,
vilken sistnämnda dag Kungl. Majit av nåd befriat Johansson från återstoden
av straffet, samt därjämte förpliktats att utgiva ersättning till statsverket.
Vidare må anmärkas, att häradsrättens utslag medfört onödiga kostnader
för statsverket.

Med hänsyn till beskaffenheten av det i förevarande fall begångna felet
och den skada det åstadkommit fann jag detsamma icke kunna undgå beivran.
Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att ställa Bergfeldt såsom
för häradsrättens utslag ansvarig under åtal inför hovrätten samt å honom
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas Johansson
att i målet föra talan, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den män de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Sedan advokatfiskalen under åberopande av min skrivelse vid hovrätten
anhängiggjort åtal mot Bergfeldt, yrkade Johansson, att Bergfeldt måtte
förpliktas att till Johansson utgiva skadestånd med 240 kronor för mistad
arbetsinkomst under två månader från den 15 juli 1936 och med 200 kronor
för Johansson tillfogat lidande, allt jämte ränta, varjämte Johansson
begärde gottgörelse för sina kostnader å saken i hovrätten.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 26 april 1937 följande.

Enär häradsrätten genom ovan omförmälda utslag dömt Johansson för
det han den 16 maj 1934 under i utslaget angivna omständigheter till -

handlat sig ett till högst 15 kronor värderat ur, som tillgripits genom
inbrott, att för första resan stöld hållas till straffarbete i tre månader, men
Johanssons ifrågavarande brott, vare sig det skolat bedömas enligt 3 kap.
10 § strafflagen eller såsom snatteri enligt 20 kap. 12 § samma lag, ej vore
belagt med svårare straff än fängelse och straff för brottet, som icke åtalats
inom två år, förty jämlikt 5 kap. 14 § 5. strafflagen förfallit, samt den mot
Johansson förda ansvarstalan således rätteligen bort av häradsrätten lämnas
utan bifall, alltså och då Bergfeldt vore för häradsrättens utslag ansvarig,
prövade hovrätten lagligt jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma
Bergfeldt att för vad han låtit komma sig till last böta 10 dagsböter, varje
dagsbot bestämd till 25 kronor.

Vad anginge Johanssons ersättningsanspråk funne hovrätten skäligt på
det sätt bifalla desamma, att hovrätten förpliktade Bergfeldt att till Johansson
utgiva dels skadestånd med 200 kronor jämte 5 procent ränta därå från
den 6 februari 1937 till dess betalning skedde och dels gottgörelse för kostnaderna
å saken i hovrätten med 75 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Missbrukande av tjänsteställning såsom allmän åklagare.

I en hit ingiven klagoskrift anförde styrelsen för Sveriges Advokatsamfund
följande.

Enligt 19 § 1 punkten kungl, förordningen den 16 februari 1864 örn nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall ålåge det
åklagare att tala å brott, som hörde under allmänt åtal. Denna bestämmelse
innebure ju bland annat, att åklagaren icke ägde låta frågan om åtal
skulle anställas eller icke bliva beroende på örn den för brott misstänkte
ersatte målsäganden den skada denne kunde hava lidit. Med hänsyn till
nu anförda omständigheter funne styrelsen det i rättsvårdens intresse böra
tillses, att åklagare icke på föranledande av enskilda personer sökte indriva
fordringar under hot att, örn fordringen icke betalades, väcka åtal mot gäldenären
för brott, som läge under allmänt åtal. Ett sådant förfaringssätt
måste — örn ock ur olika synpunkter — anses oriktigt, vare sig gäldenären
gjort sig skyldig till det ifrågasatta brottet eller icke. Av nu angivna skäl
ville styrelsen under hänvisning till klagoskriften bilagda handlingar bringa
till J. 0:s kännedom, att t. f. landsfiskalen i Ramlösa distrikt, juris kandidaten
Måns Swedenborg ”enligt uppdrag” den 17 april 1936 anmodat handlanden
O. E. Jönsson i Bårslöv att senast den 15 maj samma år till lantbrukaren
Arvid Mårtensson därstädes inbetala 1,400 kronor vid äventyr att
laga åtgärder eljest komme att vidtagas, varvid Swedenborg utan att först

höra Jönsson erinrat om att straffet för den trolöshet, vartill Jönsson enligt
Swedenborgs påstående gjort sig skyldig, kunde uppgå till straffarbete i
ett år samt under hänvisning därtill förklarat, att Swedenborg motsåge uppgörelse
i godo.

Vid klagoskriften voro fogade dels i avskrift en så lydande skrivelse:
”Jur. kand. M. Swedenborg
Landsfiskal.

Hälsingborg den 17 april 1936.

Till Handlanden Herr O. E. Jönsson, Bårslöv, Gantofta.

Lantbrukaren Arvid Mårtensson i Bårslöv har till undertecknad anmält,
att Ni på svikligt sätt tillskansat Eder ett belopp av honom överstigande
1,400 kronor genom missbruk av växlar, vilka accepterats av honom
in blanco.

Beloppet 1,400 kronor skall hit inbetalas senast den 15 maj 1936 vid
äventyr att laga åtgärder eljest komma att vidtagas.

Under erinran om att straffet för den trolöshet, vartill Ni sålunda gjort
Eder skyldig, kan uppgå till straffarbete i ett år, emotses uppgörelse i godo.

Enligt uppdrag:

M. Swedenborg.”

dels ock i avskrift en av Swedenborg den 18 maj 1936 till Jönsson avlåten
skrivelse, däri Jönsson med anledning av att Mårtensson anmält honom
för brottsligt förfarande, varigenom Jönsson tillskansat sig penningar av
Mårtensson, anmodades att inom en vecka därefter infinna sig hos Swedenborg
för att höras i saken.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Swedenborg
att till mig inkomma med yttrande, anförde Swedenborg följande.

Den 17 april 1936 hade Mårtensson infunnit sig hos Swedenborg och
anhållit, att Swedenborg måtte avfordra Jönsson ett belopp av 1,400 kronor,
utgörande Mårtenssons fordran på grund av missbruk av växlar,
vilka in blanco accepterats av Mårtensson. Mårtensson hade förklarat sig
icke vilja göra någon polisanmälan. På fråga örn de närmare omständigheterna
i saken hade Mårtensson endast förklarat, att ifrågavarande växelaffärer
läge några år tillbaka i tiden samt att Jönsson för honom erkänt
sin skuld och sitt ”bedrägliga” förfarande. I övrigt hade Mårtensson icke
lämnat några upplysningar utan inskränkt sig till att upprepa sin begäran,
att Swedenborg skulle avfordra Jönsson beloppet. Härtill hade Swedenborg
då förklarat sig villig och i enlighet med Mårtenssons anvisningar avfattat
ovanintagna brev, vilket samma dag avsänts till Jönsson. I detta sammanhang
ansåge Swedenborg sig böra påpeka, att den företedda avskriften av
brevet icke vore riktig, i det att texten å originalbrevets Övra vänstra hörn
fullständigt lydde: ”Jur. kand. M. Swedenborg — Landsfiskal — Drott -

långgatan 52 — Tel. 4919 — Juridiska uppdrag.” Genom förvanskningen
och särskilt genom utelämnande av orden ”Juridiska uppdrag” hade brevet
förlorat sin karaktär av privat brev och i stället givits sken av tjänsteskrivelse.
I övrigt vore avskriften riktig.

Den 18 maj 1936 — anförde Swedenborg vidare — hade Mårtensson
ånyo inställt sig hos Swedenborg och anhållit att få anmäla Jönsson till
åtal för förfarande, som antecknats i protokoll av samma dag. Med anledning
därav hade förhör anställts med Jönsson den 22 maj. Ärendet hade
den 18 maj antecknats i brottmålsdiariet under nr 45. I det föregående
hade Swedenborg angivit de faktiska omständigheterna vid Mårtenssons
besök hos honom den 17 april. Brevet vore avfattat i enlighet med Mårtenssons
anvisningar. Mårtensson hade vid sitt första besök icke lämnat
några närmare upplysningar och Swedenborg hade därför icke varit i tillfälle
att bilda sig ett på faktiska omständigheter grundat omdöme, huruvida
Jönssons förment brottsliga förfarande vore att anse såsom straffbart.
Swedenborg hade vid sådant förhållande icke funnit anledning att på detta
stadium anteckna ärendet såsom tjänsteärende. Mårtensson hade emellertid
av Swedenborg anmodats att återkomma och uppmanats att om möjligt
tillrättaskaffa ifrågavarande växlar samt vara beredd att avgiva fullständig
berättelse angående de närmare faktiska omständigheterna, vilka
han alltså hade att söka draga sig till minnes. Jönssons hörande hade icke
lämpligen kunnat äga rum förrän anmälarens påståenden och uppgifter
blivit närmare preciserade. Då Mårtensson den 18 maj återkommit och avgivit
utförlig berättelse, hade ärendet upptagits såsom tjänsteärende samt
diarieförts. Vid med Jönsson anställt förhör hade denne bestritt, att han
gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, och, då erforderlig bevisning till
stöd för Mårtenssons uppgifter icke kunnat erhållas, hade ärendet därefter
blivit avskrivet från vidare åtgärd. Till slut ville Swedenborg bestämt bestrida,
att hans villfarande av Mårtenssons begäran att skriva ett kravbrev
i någon mån inverkat på hans åtgöranden i egenskap av polisman och
åklagare. Under hänvisning till vad han sålunda anfört hemställde Swedenborg,
att klagomålen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Vid yttrandet voro fogade följande handlingar.

1. ”Protokoll, hållet å landsfiskalskontoret i

Hälsingborg den 18 maj 1936.

Denna dag inställde sig lantbrukaren Arvid Mårtensson i Bårslöv å landsfiskalskontoret
samt anmälde följande:

1) Under år 1932 hade han stått i skuld till handlanden O. E. Jönsson
i Bårslöv för levererade varor och såsom betalning därför lämnat Jönsson
två av honom accepterade växlar, den ena å 250 och den andra å troligen
800 kronor. I december 1932 hade Mårtensson i Bårslöv-Fjärestads jordbrukskassa
mot växel erhållit ett lån å 1,000 kronor. Härav hade han be -

hållit 350 kronor för egen del och överlämnat återstående 650 kronor till
Jönsson för att denne därmed skulle omsätta de två förutnämnda växlarna,
vilka voro diskonterade i banker i Hälsingborg. Mårtensson kände icke
närmare till var växlarna diskonterats, enär Jönsson brukade verkställa
såväl diskonteringar som omsättningar av hans växlar. I nu nämnda fall
hade Jönsson emellertid icke i enlighet med sitt åtagande verkställt någon
avbetalning å Mårtenssons växelskulder utan behållit beloppet för egen del.

2) I slutet av år 1934 hade Mårtensson för att hjälpa Jönsson ur en tillfällig
penningförlägenhet lämnat honom en av Mårtensson accepterad
växel — å huru stort belopp kunde Mårtensson icke nu erinra sig. Växelbeloppet
hade Jönsson emellertid efter omsättning nedbringat till 207 kronor.
Den 4 februari 1935 hade Jönsson infunnit sig i Mårtenssons hem och
bett Mårtensson acceptera en växel in blanco. Mårtensson hade vid tillfället
legat sjuk och skolat forslas in till lasarettet i Lund. Jönsson hade bett om
en in blanco accept för att med denna omsätta nämnda växel å 207 kronor
och han hade därvid uppgivit, att han önskade den accepterad in blanco,
enär han för tillfället icke kunde säga, med huru stort belopp han skulle
kunna verkställa omsättning. Mårtensson hade gått med på att acceptera
in blanco men samtidigt varnat Jönsson för att taga ett nytt lån å växeln,
vilket Jönsson lovat ’på heder och samvete’ att icke göra. Jönsson hade
senare å denna växel ifyllt beloppet 540 kronor och med densamma betalt
en sin skuld till Foderkompaniet i Hälsingborg.

3) Den 2 eller den 3 januari 1935 hade Mårtensson infunnit sig i ett
ärende hos Jönsson i dennes bostad. Jönsson hade då sanningslöst uppgivit,
att en av Mårtensson accepterad växel å omkring 800 kronor funnes hos
en firma i Hälsingborg och att denna växel skulle omsättas. Mårtensson
hade icke haft någon kännedom örn tillvaron av denna växel men trott
Jönsson på hans uppgifter och även accepterat en av Jönsson trasserad
växel å 805 kronor. Jönsson hade senare lämnat denna växel som betalningför
skuld till Aktiebolaget Superfosfat i Hälsingborg. Sedan Jönsson å sin
skuld avbetalt 400 kronor, hade Mårtensson varit nödsakad att lösa växeln
med 405 kronor.

Genom sitt här ovan angivna förfarande hade Jönsson orättmätigt bekommit
tillhopa 1,585 kronor. Sedan Mårtensson numera erhållit utdelning
i Jönssons konkurs med 12 procent, vore Mårtensson villig nedsätta sitt
krav till 1,400 kronor.

Mårtensson angåve Jönsson till åtal för vad han låtit sig komma till last.
Som ovan.

M. Swedenborg.”

2. ”Protokoll, hållet i Bårslöv den 22 maj 1936.

Med anledning av lantbrukaren Arvid Mårtenssons i Bårslöv anmälan
av den 18 innevarande maj mot handlanden O. E. Jönsson i Bårslöv'' om

visst svikligt förfarande i samband med växelaffärer inställde jag mig
denna dag hos bemälde Jönsson, vilken hörd i saken berättade följande:

1) Det av Mårtensson omförmälda beloppet å 650 kronor, vilket han
mottagit, hade icke varit avsett för de påstådda växelomsättningarna utan
för kontant betalning av varor, som Mårtensson köpt av Jönsson. Jönsson
bestred att han i detta fall frångått något löfte till Mårtensson, men medgav
att han vid andra tillfällen brukat sköta växelomsättningar åt Mårtensson.

2) I början av år 1935 hade Mårtensson blivit intagen å Lunds lasarett.
Strax innan detta skett hade han ringt upp Jönsson i telefon och bett
Jönsson komma till sig i hans hem. Hemkommen till Mårtensson hade
denne föreslagit, att han skulle till Jönsson överlämna en in blanco accept
för att av Jönsson användas i fall av behov. Förslaget hade Jönsson icke
funnit orimligt, enär de i många fall brukat hjälpa varandra ekonomiskt.
Jönsson kunde nu icke erinra sig vilket belopp han senare ifyllt å växeln,
men ville icke bestrida att det varit 540 kronor och att han med växeln
betalt skuld till Foderkompaniet.

3) Beträffande växeln å 805 kronor bestred Jönsson riktigheten av Mårtenssons
uppgifter angående dess tillkomst. Mårtensson hade accepterat
denna växel uteslutande för att göra Jönsson en väntjänst. Det vore riktigt
att Mårtensson fått lösa denna växel med 405 kronor, för vilket belopp
Mårtensson icke erhållit någon valuta.

Jönsson bestred att han i något fall gjort sig skyldig till brottsligt förfarande,
men medgav att han stod i skuld till Mårtensson på grund av
ifrågavarande växeltransaktioner.

Såsom vittne vid förhöret närvar restauratören Ragnar Gullberg i Mörarp.
Som ovan.

M. Swedenborg.”

3. Ett av Mårtensson den 16 juli 1936 utfärdat intyg, däri anfördes
följande.

I mitten av april månad 1936 hade Mårtensson infunnit sig hos Swedenborg
och anhållit, att han måtte avfordra Jönsson ett belopp av 1,400 kronor.
Mårtensson hade uppgivit, att Jönsson missbrukat växlar, vilka av
Mårtensson accepterats in blanco, och att fordringen grundade sig därpå.
Samtidigt hade Mårtensson förklarat, att han icke ville göra någon polisanmälan
rörande det förfarande, som Jönsson gjort sig skyldig till. Då Mårtensson
vid detta tillfälle icke varit beredd att avgiva berättelse om det
närmare saksammanhanget, vartill Mårtensson även saknat anledning,
hade Mårtensson anmodats att återkomma till Swedenborg för avgivande
av detaljerad berättelse och uppmanats att söka så noggrant som möjligt
erinra sig samtliga detaljer samt att tillrättaskaffa de ifrågavarande växlarna,
vilka Mårtensson vid den tidpunkten icke hade i sin besittning.

4 — J ustiticombudsmanncns ömhet »bera t telse till 1938 års riksdag.

I avgivna påminnelser anförde styrelsen följande.

Swedenborgs förklaring syntes giva vid handen, att han icke insett, vari
det olämpliga i hans förfaringssätt bestode. Sålunda berörde han icke det
förhållandet, att han beskyllt Jönsson för brott, varå frihetsstraff kunde
följa, och detta — efter vad förklaringen utvisade — ehuru han underlåtit
att först verkställa utredning, örn sannolika skäl för ett sådant påstående
förelegat. Ännu egendomligare förefölle det, att han i sin förklaring
med tystnad förbiginge den omständigheten, att han under hot örn
åtal sökt förmå Jönsson att till Mårtensson utbetala ett visst belopp utan
att först förvissa sig örn, att dennes fordran varit lagligen grundad och
att skäl till åtal förelegat. Av förklaringen framginge nämligen, att Swedenborg
utan vidare godtagit Mårtenssons synnerligen ofullständiga uppgifter
om att Jönsson skulle hava gjort sig skyldig till ”bedrägligt” förfarande.
Swedenborgs påstående, att han därvidlag handlat icke å tjänstens
vägnar utan såsom privatpraktiserande jurist, syntes icke kunna tjäna
honom till ursäkt. Jönsson torde icke hava kunnat av brevet få annan uppfattning
än att Swedenborg i egenskap av landsfiskal hotade med att anställa
åtal, om uppgörelse ej skedde. I brevet utsädes ju bland annat, att
anmälan om svikligt förfarande skett hos Swedenborg. I förbigående kunde
framhållas, att med hänsyn därtill Swedenborgs uppgift i förklaringen, att
Mårtensson vid denna tid ännu icke gjort ”polisanmälan”, framstode i en
egendomlig dager.

I en till landsfogden i Malmöhus län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Angående gällande regler om allmän åklagares åtalsplikt och rätt att
utföra målsägandes talan vid domstol vill jag åberopa vad min företrädare
i ämbetet anfört i en av honom utfärdad åtalsinstruktion i ett ärende angående
allmän åklagares missbrukande av tjänsteställning. (Se ämbetsberättelsen
1935 sid. 100—102.) I nämnda instruktion anförde min företrädare,
bland annat, följande:

”Enligt svensk rätt åligger det allmän åklagare att, då sannolika skäl
föreligga för misstanke att någon gjort sig skyldig till brott som hör under
allmänt åtal och varom bevisning kan förebringas, ställa denne under åtal.
Det ligger sålunda ej i åklagarens skön att på grund av omständigheter
av ena eller andra slaget fritt pröva och besluta om åtal skall äga rum.
Väl har det tillika plägat framhållas (se exempelvis lärobok i rättskunskap
för blivande landsfiskaler, del IV: 2, sid. 47; jfr processkommissionens betänkande
ang. rättegångsväsendets ombildning, andra delen, sid. 34) att
åklagaren icke på grund av denna ståndpunkt i gällande lag kan från -

kännas befogenhet att, om särskilda skäl tala därför, underlåta att åtala
ringare förseelser, som ej förnärmat enskild person. Föreskrift av liknande
innebörd har ock uttryckligen meddelats i gällande instruktioner för polismyndigheterna
i vissa större städer. Emellertid lärer i avseende härå knappast
ha åsyftats mera än att det ur allmän synpunkt icke är påkallat att
varje än så ursäktlig förseelse mot en ordning sbestämmelse dragés inför domstol.
Uppenbart är under alla förhållanden att personliga motiv eller hänsyn
till enskilda intressen icke få öva inflytande på åtalsfrågans prövning.

Det är i praxis vanligt (jfr anförda arbeten sid. 35, resp. sid. 247) att,
där målsägande vill föra talan i sak som åklagare ämnar anhängiggöra
eller redan anhängiggjort, den senare ställer sig till förfogande såsom ombud
åt den förre. Att detta förfarande skulle i och för sig vara felaktigt
lärer icke kunna med fog påstås. Visserligen kunde det synas som örn en
dylik uppfattning vore mindre väl förenlig med det stadgande som återfinnes
i sista punkten av 15 kap. 2 § rättegångsbalken. Av mina företrädare
i ämbetet har dock vid flera tillfällen framhållits att detta lagrum bland
annat i nu förevarande hänseende får anses föråldrat. (Se J. 0:s ämbetsberättelse
1931 sid. 198, med där gjorda hänvisningar till tidigare uttalanden
i ämnet.) Erinras må ock att, då genom särskilda kungl, brev (sv. f. 1931
nr 35 och 1932 nr 392) beträffande stadsfiskalerna i ett par städer föreskrivits
att de ej utan justitiekanslersämbetets efter magistratens hörande
meddelade tillstånd finge tillhandagå allmänheten såsom sakförare, därvid
uttryckligen gjorts undantag för det fall att stadsfiskal uppträder som
biträde eller ombud åt målsägande i mål vari han för åklagartalan. I processkommissionens
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
(andra delen, sid. 247; jfr tredje delen sid. 31) har för övrigt uttalats att
det ej borde möta betänkligheter att, såvitt ej i det särskilda fallet olägenhet
därav uppstode, ålägga åklagaren såsom tjänsteplikt att förbereda och
utföra talan angående målsägandens privaträttsliga anspråk, då han av
målsäganden anmodades därom.

Om det följaktligen ej kan anses oriktigt att landsfiskal i samband med
åtals förberedande eller utförande lämnar målsägande det biträde som av
omständigheterna påkallas, ligger det likväl i sakens natur att förhållandet
ej får tillåtas inkräkta på tjänsteplikten såsom åklagare. En förklaring från
dennes sida, i fall då anledning till åtal föreligger, att sådant kommer att
eftergivas, därest av målsäganden framställt skadeståndsanspråk av den
felande godtages, står uppenbarligen i strid med gällande regler örn allmän
åklagares åtalsplikt. Ett dylikt tillvägagångssätt bör emellertid betraktas
ej allenast med hänsyn till eftersättandet av åklagarens skyldigheter härutinnan.
Åtgärden innebär tillika att åtalsmakten begagnas såsom en press
å den felande för att förmå honom till en ekonomisk prestation. Och det
missbrukande av tjänsteställningen som på detta sätt sker — avsikten

därmed må vara vilken som helst — måste likaledes betecknas som ett
allvarligt fel. Särskilt betänkligt måste det framstå, när förfarandet användes
i syfte att förskaffa målsäganden gottgörelse till högre belopp än
domstol med säkerhet kan beräknas komma att utdöma. Kanske spelar
därvid rent av det egna intresset sålunda in, att ur det krävda beloppet
skall utgå jämväl gottgörelse för det åt målsäganden lämnade biträdet.
Uppenbart är tillika att, örn åklagare vid sidan av sin tjänst i viss omfattning
ägnar sig åt advokatverksamhet, detta är en omständighet som påkallar
speciell varsamhet till undvikande av kollision mellan tjänsteställning
och sakförarintresse.”

Beträffande omständigheterna i nu förevarande fall är det tydligt, att det
av Swedenborg den 17 april 1936 till Jönsson avlåtna brevet ej kan vara
att uppfatta annorlunda än att Jönsson, därest han senast den 15 maj 1936
till Swedenborg såsom ombud för Mårtensson betalade det fordrade beloppet,
skulle undgå att ställas under åtal för det brott, vartill han enligt
uppgift i brevet funnits skyldig. Åtalsfrågan gjordes alltså beroende därav,
huruvida målsägandens skadeståndsanspråk bleve tillfredsställt eller
icke. I sin förklaring har Swedenborg visserligen gjort gällande, att han vid
brevets avlåtande handlat allenast i egenskap av ombud för Mårtensson.
Häremot må erinras, att Swedenborgs tjänsteställning såsom landsfiskal
utgjorde en press på Jönsson att betala det fordrade beloppet. Brevet innebar
uppenbarligen att, därest beloppet icke erlades, Swedenborg i egenskap
av allmän åklagare komme att anställa åtal mot Jönsson. Att med de ”laga
åtgärder”, varom i brevet talades, icke avsetts anhängiggörande av ett
kravmål framgår nämligen tydligt av ordalagen i brevet. Jag erinrar härutinnan
örn uppgiften däri att Mårtensson till Swedenborg anmält, att
Jönsson från Mårtensson på svikligt sätt tillskansat sig penningar, samt örn
det uttryckliga påpekandet att straffet för den trolöshet, vartill Jönsson
gjort sig skyldig, kunde uppgå till straffarbete i ett år.

Det tjänstefel, vilket Swedenborg låtit komma sig till last genom att
utnyttja sin tjänsteställning som allmän åklagare i syfte att förmå Jönsson
att ersätta Mårtensson skada, som denne uppgivit sig hava lidit genom
Jönssons åtgöranden, framstår desto allvarligare, som Swedenborg, när han
sedermera verkställt undersökning i saken, funnit sig icke kunna ställa
Jönsson under åtal för något brottsligt förfarande.

Då jag fann det av Swedenborg begångna felet vara av beskaffenhet
att ej kunna lämnas utan beivran, uppdrog jag åt landsfogden att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Swedenborg
för tjänstefel samt därvid yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Genom stämning, som delgavs den 20 april 1937, instämde landsfogden
därefter Swedenborg till rådhusrätten i Hälsingborg med yrkande om ansvar
å honom för tjänstefel i ovannämnda hänseende. I sammanhang därmed
yrkade landsfogden, vilken efter gjorda anmälningar verkställt utredning
rörande ytterligare tjänstefel av Swedenborg, ansvar å honom för
tjänstefel genom att han dels i skrivelse den 16 april 1936 till lantbrukaren
Gustaf Olsson i Allerum utnyttjat sin tjänsteställning såsom allmän åklagare
i syfte att förmå Olsson att ersätta lantbrukaren Anders Nilsson i Allerum
skada, som denne uppgivit sig hava lidit genom åtgöranden av Olssons
son Bror Sture Olsson, dels uppträtt såsom rättegångsbiträde åt lantbrukaren
Idof Pierson i Tranarp i ett vid Luggude domsagas häradsrätt handlagt,
av enskild person mot Pierson instämt brottmål, dels ock till Pierson
utlämnat å tjänstens vägnar bestyrkta avskrifter, vilka icke belagts med
stämpel. Bror Sture Olsson förde i målet ansvars- och ersättningstalan mot
Swedenborg.

Rådhusrätten i Hälsingborg yttrade i utslag den 21+ maj 1937 följande.

De i målet ifrågakomna skrivelserna till Jönsson den 17 april 1936 och
till Gustaf Olsson den 16 i samma månad kunde ej vara att uppfatta annorlunda
än att, därest i skrivelserna fordrade skadeståndsbelopp inom utsatt
tid erlades, något åtal för de förmenta brott, genom vilka skadorna
uppkommit, icke skulle anställas, under det att i motsatt fall Swedenborg
i egenskap av allmän åklagare komme att anhängiggöra sådant åtal. I båda
fallen hade sedermera befunnits, att skäl för ansvarstalan icke förelegat.
Skrivelserna måste förty anses innefatta allvarligt missbruk av Swedenborgs
tjänsteställning såsom landsfiskal.

Genom ett i skrivelsen till Gustaf Olsson gjort uttalande, att Olssons
son Bror Sture Olsson gjort sig skyldig til! grov skadegörelse å annans
skog, vilket uttalande Swedenborg i målet icke ens påstått vara riktigt,
måste Swedenborg anses hava, dock endast av obetänksamhet, pådiktat
Bror Sture Olsson visst slag av brott. Däremot kunde Swedenborg ej genom
avlåtandet av denna skrivelse anses hava gjort sig skyldig till utpressning.

Vidare hade Swedenborg den 20 oktober 1936 till Pierson utlämnat en å
tjänstens vägnar bestyrkt avskrift av polisprotokoll utan att belägga avskriften
med stämpel och sålunda även därutinnan gjort sig skyldig till
tjänstefel.

Tillika vore i målet utrett att, sedan Swedenborg efter verkställd polisutredning
beslutat att icke å tjänstens vägnar åtala ett misshandelsbrott,
varför Pierson angivits, och sedan Pierson för nämnda brott av målsäganden
blivit instämd till Luggude domsagas häradsrätt, Swedenborg i samband
med rättegången lämnat Pierson visst biträde och vid ett rättegångs -

tillfälle uppträtt såsom ombud för Pierson. Emellertid funne rådhusrätten
Swedenborgs förfarande därutinnan, om än i hög grad olämpligt, dock icke
vara av beskaffenhet att för honom kunna medföra ansvar.

Rådhusrätten prövade förty rättvist på det sätt bifalla åklagarens och
Bror Sture Olssons talan, att Swedenborg dömdes dels, i fråga örn skrivelsen
till Jönsson, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, att för oförstånd
i tjänsten böta 50 dagsböter, dels, i fråga örn skrivelsen till Gustaf Olsson,
jämlikt samma lagrum, att för oförstånd i tjänsten böta 75 dagsböter samt,
jämlikt 16 kap. 7 § tredje stycket strafflagen, att för ärekränkning böta 25
dagsböter, dels ock, i fråga om den underlåtna stämpelbeläggningen, jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, att för vårdslöshet i tjänsten böta 5
dagsböter. Dagsbotens belopp fastställdes till 5 kronor.

Tillika förpliktade rådhusrätten Swedenborg att till Bror Sture Olsson
utgiva ersättning för det lidande, denne genom ärekränkningen finge anses
hava tillskyndats, med 75 kronor jämte 5 procent ränta därå från stämningsdagen
den 20 april 1937, tills betalning skedde, varemot rådhusrätten
ej funne skäl bifalla Olssons skadeståndsyrkanden i övrigt.

Det ålåge Swedenborg att gottgöra Olsson för hans kostnader å målet
med 75 kronor jämte vad Olsson kunde visa sig hava utgivit i stämpel och
lösen för ett exemplar av rådhusrättens protokoll och utslag i målet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, där Swedenborg anförde besvär, yttrade
i utslag den 10 december 1937 följande.

Hovrätten fastställde rådhusrättens utslag i vad därigenom Swedenborg
dömts till ansvar för ärekränkning, men enär vidkommande de av Swedenborg
begångna tjänstefelen, varom i hovrätten vore fråga, dessa vore att
anse såsom fortsättning av ett och samma brott, prövade hovrätten, jämlikt
de av rådhusrätten därutinnan åberopade lagrummen samt 4 kap. 3 §
strafflagen, rättvist att, med ändring av rådhusrättens utslag i denna del,
döma Swedenborg att böta 75 dagsböter, envar å 5 kronor. I övrigt gjorde
hovrätten ej ändring i rådhusrättens utslag, såvitt i hovrätten vore fråga.

10. Olämpliga uttalanden av kyrkoherde i predikan.

Sedan i tidningspressen påtalats att kyrkoherden i Äppelbo församling,
Johannes Skoglund, annandag jul 1936 i församlingens kyrka hållit en predikan
av olämpligt och stötande innehåll i det avseendet, att Skoglund
skulle hava prisat de spanska upprorsgeneralernas gärning, insände Skoglund
till mig en avskrift av berörda predikan för mitt bedömande.

Denna predikan hade följande lydelse:

”Vår trofaste och kärleksfulle Frälsare sörjer. Han tänker med sorg och

vemod tillbaka på gångna tider och erinrar sig, hur människor varit hatfulla
mot Guds sändebud, hur de förföljt profeterna och utgjutit rättfärdigt
blod ''alltifrån den rättfärdige Abels blod till Sakarias Barakias sons
blod, som de för ej länge sedan hade dräpt mellan templet och altaret’.

Och med samma sorg och vemod ser Han framåt mot kommande tider,
ty Han förutser, att samma öde väntar många av de profeter och vise
och skriftlärde, som Han vill sända till människorna. Han sörjer över att
all Hans kärlek, allt vad Hans kärlek funnit på att församla Hans folk och
rädda det — likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar
för att skydda dem — synes vara förgäves. Han ser den dom, som skall
bli följden därav, att de icke velat: ’Se edert hus skall komma att stå övergivet
och öde! Och över eder skall komma allt rättfärdigt blod, som är
utgjutet på jorden —’

Månne Han ej också såg längre fram i tiden, ända fram till vår tid och
oss? Än är det ju så sant, allt vad Han här säger till judarna.

På sin tid, för några år sedan, hörde vi, hur den kristna kyrkan i Ryssland
förföljdes och hart när utrotades. Att det var Kristushatet, som därvid
tog sig uttryck, framgick av att bödlarna ofta korsfäste präster vid
altaret eller skurö korsets tecken på deras rygg. Det var ett nutida mångfaldigt
upprepande av våldsgärningen på Golgata. Det var en uppfyllelse
av de ord, som Herren Jesus här uttalar om sina sändebuds framtida
öde.

Ännu närmare oss i tiden ligger vad som i samma anda skett i Spanien
och vållat dess olycka och nöd, inbördeskriget, varunder det nu lider,
och vars utgång ingen vet! Även där är den regering, som på grund av
val blivit den lagliga, måhända av svaghet, såsom en ny Pilatus, orsak
till en förföljelse mot den kristna kyrkan, som pågick, tills måttet rågades
och patriotiska generaler rustade sig och gåvo signal till uppror.

En tidning återgiver så ''grundläggande fakta’ för bedömande av läget i
Spanien efter den engelska tidningen Daily Mail: ’Den lagliga regeringen
var för svag gentemot bolsjevikerna och kunde ej hindra, att nationalister
dagligen mördades runtom i Spanien, och ej mindre än 60 kyrkor blevo
nedbrända. Efter det brutala mordet på nationalistledaren Sotelo utsände
generalerna appellen att gripa till vapen. I och med krigsutbrottet trädde
Moskva öppet fram. Ett fegt krig mot religionen började nu från de rödas
sida. De skändligaste våldsdåd, historien känner, förövades. Minst 16.000
präster, munkar och nunnor dödades. Nunnor våldtogos, och somliga brändes
levande. 20.000 kyrkor och kloster hava förstörts.’

Skall Jesu ord örn domen bli sanning också för det landet liksom för
Jerusalem, att dess tempel skola stå övergivna och öde?

Borde ej Jesu vemodiga och allvarsfyllda ord och deras uppfyllelse så
nära inpå oss också fylla oss med det djupaste allvar och komma oss att

fråga: Vad kunna vi göra, för att ej samma synd, samma dom och nöd
också må bli vår?

Samma anda gör sig förnimbar även här ibland vårt folk. Många finnas
även här, som skulle vilja göra gemensam sak med de gudlösa.

Intet land kan vara tryggt och tänka: ''Inom mina gränser kan intet
förödande inbördes klass- och religionskrig komma.’ Det kan bli sant också
det ordet av Herren: ''Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma
över detta släkte.’

Måste vi ej först uppfylla Frälsarens längtan: att vi begynna säga:
''Välsignad vare Han, som kommer i Herrens namn!’

Och bedja vi på fullaste allvar alla, som veta, att Han är den rättmätige
härskaren, som kan skipa rätt på jorden, som kan giva jorden frid och
lycka: ''Korn snart, Herre Jesu, och tag makten och befria folken från
deras nöd!’

Och vittna örn Honom, så att om möjligt ingen i vår närhet av okunnighet
om vem Han är skall ropa ''korsfäst’ mot Honom eller mot någon,
som Han har sänt ut.

Och framför allt vittna med Hans kärleks sinnelag och gärningar. Ty
helt visst beror mycket av hatet mot Kristus på de kristnas ofullkomlighet
och synd, och mycket av hatet mot kristendomen skulle kunna övervinnas
av sann och stark kristen kärlek. Ty ’det intet finns, som icke vinns av
kärleken, som lider’.”

I en vid den insända predikan fogad förklaring anförde Skoglund följande.

Han hade ansett sig hava skäl att lita på uppgifterna i den citerade tidningen.
Och vore de riktiga, utgjorde ju händelserna i Spanien också en
illustration till Jesu förutsägelse örn Guds sändebuds öde i annandagens
evangelium. Skoglund skulle vara glad, örn så icke vore fallet, utan folkets
befrielsekamp fördes, icke mot Kristus utan med Honom. Ty Han
vore dock den, som ensam kunde göra människor och folk verkligen fria
och lyckliga. Måhända hade det varit obetänksamt att beröra denna ömtåliga
fråga, men likasom Skoglund i predikan framhållit som vår plikt
att ”vittna örn Honom så att om möjligt ingen i vår närhet av okunnighet
om vem Han är skall ropa ’korsfäst’ mot Honom eller mot någon, som
Han har sänt ut,” hade Skoglund trott sig böra upplysa örn de faktiska
förhållandena i den aktuella frågan. Att Skoglund icke vore ovillig att
förstå Spaniens regering och dess parti framginge av följande ord ur hans
predikan: ”Även där (i Spanien) är den regering, som på grund av val
blivit den lagliga, måhända av svaghet, såsom en ny Pilatus, orsak till en
förföljelse mot den kristna kyrkan,” samt ”helt visst beror mycket av
hatet mot Kristus på de kristnas ofullkomlighet och synd, och mycket av

hatet mot kristendomen skulle kunna övervinnas av sann och stark kristen
kärlek”.

Senare inkom från Skoglund ytterligare en förklaring, vilken Skoglund
samtidigt tillställt Tidningarnas Telegrambyrå med anhållan att genom byråns
förmedling få den införd i de tidningar, som omnämnt ifrågavarande
sak eller ändock ville offentliggöra förklaringen.

Efter att hava bestritt den i vissa tidningar förekomna uppgiften, att han
talat politik i predikstolen och därvid förhärligat generalerna Francos och
Molas uppror, anförde Skoglund i sistnämnda förklaring vidare: Han hade
icke med ett ord i predikan sökt fälla något omdöme om upprorsrörelsens
berättigande. Närmast hade väl i så fall varit att minnas Mästarens befallning,
när han själv stod bunden, till lärjungen som ville försvara Honom
med svärdet: ”Stick ditt svärd i skidan, ty var och en som tager till svärd,
skall förgås med svärd.” Skoglund hade med anledning av texten örn ”Guds
sändebuds öde” talat örn den förföljelse, som enligt uppgifter, vilkas trovärdighet
Skoglund icke haft anledning att betvivla, förekommit i Spanien och
blivit orsak till upproret och inbördeskriget, som Skoglund i predikan kallat
”Spaniens olycka och nöd, varunder det nu lider och vars utgång ingen vet”.
Det hade måhända varit obetänksamt av Skoglund att beröra den ömtåliga
frågan och Skoglund beklagade, om han därigenom skulle hava vållat sin
Mästares sak skada, då Skoglund ville bekänna sig till honom genom att
nämna vid namn och protestera mot den orätt, som gjorts mot den kyrka,
som trots ofullkomlighet dock vore Hans och bure Hans namn. Det gjorde
Skoglund ont, örn hans uttalande skulle vålla, att han måste känna sig betraktad
som en motståndare och fiende till de många församlingsbor och
landsmän, som tänkte annorlunda än Skoglund i den spanska frågan eller i
vissa avseenden i svensk politik, en part av Skoglunds församling, med vilken
han dock hade så mycket gemensamt och som hade hans hjärta.

Med de förklaringar Skoglund avgivit fann jag mig icke kunna åtnöjas,
och i följd därav blev åtal anställt mot Skoglund inför domkapitlet i Västerås.
I den skrivelse, varigenom åtalet anhängiggjordes, anförde jag följande.

En statskyrkans präst är lika väl som varje annan statens tjänsteman
skyldig att, vilka åsikter han än såsom enskild person må omfatta, i sin
tjänsteutövning intaga en i politiskt hänseende opartisk ställning. Det riktiga
synes vara, att ämnen av politisk innebörd icke alls behandlas från predikstolarna.
Under alla förhållanden måste en präst, om han i sin predikan
berör sådana ämnen, i alldeles särskild grad iakttaga varsamhet och grannlagenhet
samt undvika allt, som kan giva åhörare med anslutning till visst
politiskt parti den uppfattningen, att hans uttalanden äro riktade mot

detta. Personligt färgade uttalanden av politisk innebörd i en predikan
äro ägnade att motverka förkunnelsens egentliga syfte.

Däremot måste det anses vara en präst obetaget att i predikan taga ställning
till och eventuellt kritisera strömningar och idériktningar i tiden, i
den mån de hänföra sig till religionens och sedlighetens område, liksom
ock att beröra aktuella händelser, som i nu nämnda avseenden äro ägnade
att tilldraga sig uppmärksamhet. På grund härav synes mig icke något
klander kunna riktas mot att Skoglund i sin predikan berört de förföljelser,
som under senaste tiden i anslutning till vissa antireligiösa åskådningar
och stämningar övergått kyrkan i olika länder. Predikotexten på
annandag jul kan utan tvivel anses hava utgjort en naturlig utgångspunkt
för betraktelser i sådan riktning.

Mot Skoglunds framställning av händelserna i Spanien må emellertid
först anmärkas, att de av Skoglund återgivna uppgifterna om våld och förföljelse
mot präster med flera äro av den innebörd, att de för en person
med eftertanke och omdömesförmåga måste framstå såsom i högsta grad
överdrivna för att icke säga orimliga. På ett mycket olyckligt sätt har
Skoglund för övrigt förenklat det spanska inbördeskrigets problem. Han
synes nämligen framställa det blodiga dramat uteslutande som ett krig
för eller mot den kristna kyrkan och tyckes lämna ur räkningen de djupgående
motsättningar av politisk och social innebörd, som givit upphov
till kriget. De våldshandlingar, som förövats mot kyrkans tjänare och
egendom i Spanien, torde böra ses mot bakgrunden av att kyrkan tagit
ställning på den ena sidan.

Skoglunds påstående, att han icke med ett ord i sin predikan fällt något
omdöme om upprorsrörelsens berättigande, synes mig icke förtjäna avseende.
Det i predikan gjorda uttalandet, att ”måttet rågades och patriotiska
generaler rustade sig och gåvo signal till uppror”, måste uppenbarligen
anses hava inneburit ett partitagande. Detta intryck förstärkes, nålman
vidare finner att Skoglund i sin predikan reservationslöst återgivit
tydligen mycket överdrivna uppgifter örn grymheter från regeringsanhängarnas
sida, därvid även mordet på nationalistledaren Sotelo omnämnts,
medan däremot icke ett ord yttrats om de grymheter, som de upproriska
i större eller mindre omfattning låtit komma sig till last.

Med hänsyn till vad förut sagts om det spanska inbördeskrigets karaktär
synes mig Skoglunds partitagande vara att anse som ett politiskt
ställningstagande. Detta förhållande framstår i en särskilt betänklig dager
i betraktande av att det spanska inbördeskriget är föremål för det livligaste
politiska intresse här i landet. När det gäller bedömandet av detta krig
står Sveriges folk delat i två läger. Den front i striden, mot vilken Skoglund
i sin predikan vänt sig, omfattas med lidelsefull sympati och medkänsla
av stora samhällsskikt, vilka känslor tagit sig uttryck bland annat i in -

samlingar för att bistå de i följd av kriget nödlidande. Insamling för detta
ändamål har förekommit även i Skoglunds egen församling.

För Sverige liksom för hela Europa har kriget i Spanien blivit en brännande
politisk fråga. För att medverka i strävandena att förhindra andra
länders indragande i kriget hava statsmakterna i vårt land till och med
funnit sig föranlåtna att stifta en särskild lag, som vid strängt straff förbjuder
svenska medborgare att taga värvning till krigstjänst i Spanien.

Då Skoglund på sätt jag ovan berört under utövningen av sin tjänst
tillkännagivit sitt partitagande i nu ifrågavarande synnerligen ömtåliga
politiska fråga, hade han enligt min mening visat oförstånd i tjänsten.
Som detta med hänsyn till sakens beskaffenhet syntes mig böra komma
under domstols prövning, ställde jag, under åberopande av 5 § lagen den
8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i
sådana mål, Skoglund under åtal inför domkapitlet.

Domkapitlet i Västerås yttrade i utslag den 9 juni 1937 följande.

Ehuruväl Skoglund i sin predikan å annandag jul i Äppelbo församlings
kyrka på en punkt, särskilt genom uttalandet, att ”måttet rågades och
patriotiska generaler rustade sig och gåvo signal till uppror”, måste anses
hava på ett obetänksamt och i en predikan olämpligt sätt tagit ställning
i en aktuell politisk fråga, likväl och då ifrågavarande predikan, såsom
helhet betraktad, på intet sätt hade karaktären av ett dylikt ställningstagande
utan fastmer avsåge att i nära anslutning till den föreliggande,
ur Matt. 23: 34—39 hämtade predikotexten mana församlingen att betänka
den näraliggande allvarliga faran, att även i vårt land hat och fientlighet
mot kristendomen kunde uppammas, och därför besinna sitt ansvar,
så att den ej genom något sitt förhållande måtte giva anledning till sådant
hat, utan fastmer i ord och handling rätt måtte vittna örn Kristus, varefter
predikan utmynnade i maningen att ”framförallt vittna med Hans
kärleks sinnelag och gärningar”, samt då vad i predikan, vilken även i
detta hänseende, såsom ock av J. O. framhållits, naturligt anknöte till
dagens text, utsädes rörande utvecklingen i Ryssland och Spanien i detta
sammanhang endast hade karaktären av belysande exemplifikationer, alltså
funne domkapitlet det av Skoglund i ovan angivna hänseende visade
oförstånd icke vara av natur att för honom böra medföra ansvar jämlikt
5 § lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och
örn laga domstol i sådana mål, och bleve förty den av J. O. i målet förda
talan av domkapitlet lämnad utan bifall.

Då domkapitlet i sitt utslag förklarat, att Skoglund handlat obetänksamt
och olämpligt samt därigenom visat oförstånd i tjänsten, fann jag icke
skäl att överklaga utslaget, som därefter vann laga kraft.

11. Försummelse av pastor vid granskning av mantalslängd.

Av handlingarna i ett genom klagomål av ordföranden i fattigvårdsstyrelsen
i Borgvattnets socken P. H. Bohlin och förre riksdagsmannen
A. J. Wedin å nämnda kommuns vägnar hos mig anhängiggjort ärende
inhämtas följande.

Efter inflyttning till Borgvattnets socken den 31 december 1932 var
hembiträdet Ebba Margareta Nordström-Johansson där mantalsskriven
för år 1933.

I maj 1933 erhöll Ebba Margareta Nordström-Johansson anställning
i Ytterlännäs socken och uttog sedermera flyttningsbetyg från Borgvattnets
församling till Ytterlännäs församling, där hon kyrkobokfördes såsom
inflyttad den 29 augusti 1933. Hon blev emellertid icke i följd av inflyttningen
mantalsskriven i Ytterlännäs.

Under år 1935 åtnjöt Ebba Margareta Nordström-Johansson fattigvård
i Härnösand. Jämväl påföljande år åtnjöt hon sådan vård därstädes.

I en den 7 september 1935 till K. B. i Västernorrlands län inkommen
ansökning yrkade fattigvårdsstyrelsen i Härnösand åläggande för fattigvårdsstyrelsen
i Ytterlännäs socken eller annat vederbörligt fattigvårdssamhälle
att ersätta sökanden kostnaderna för fattigvård åt Ebba Margareta
Nordström-Johansson. Ansökningen överlämnades sedermera till
K. B. i Jämtlands län. I målet bestämde sökanden slutligen sin talan att
avse ersättning med 458 kronor 55 öre, utgörande avgift för åt Ebba
Margareta Nordström-Johansson lämnad vård dels å vårdhemmets i Härnösand
mödraavdelning under tiderna den 16 augusti—den 30 september
1935 och den 22 oktober 1935 — den 3 februari 1936 efter 1 krona 80 öre
örn dagen och dels å Härnösands lasarett under tiden den 1—den 9 oktober
1935 efter 3 kronor om dagen och under tiden den 10—den 21 oktober
1935 efter 1 krona 50 öre om dagen ävensom avgift för hennes dotter
Margots vård å vårdhemmets mödraavdelning under tiden den 22 oktober
1935—den 3 februari 1936 efter 1 krona 35 öre örn dagen. Därutöver yrkade
sökanden ersättning för ett läkarintyg med 3 kronor samt för vad sökanden
kunde komma att ytterligare utgiva för Ebba Margareta Nordström-Johansson,
intill dess behovet av fattigvård upphörde eller försörjningen
av vederbörande övertoges, ävensom ränta och ersättning för stämpelkostnader.

1 målet hördes fattigvårdsstyrelserna i AYterlännäs och Borgvattnets
socknar.

Sedan Iv. B. i Jämtlands län anmodat t. f. häradsskrivaren i Kramfors
fögderi Josef Heldin, vilken förrättat 1933 års mantalsskrivning i Ytterlännäs
socken, att inkomma med uppgift rörande anledningen till att Ebba
Margareta Nordström-Johansson icke blivit mantalsskriven i nämnda soc -

ken för år 1934, anförde Heldin i ett den 27 april 1936 avgivet yttrande
följande.

I ärendet förebragt utredning syntes giva vid handen, att Ebba Margareta
Nordström-Johansson vistats i Ytterlännäs socken under sådan
tid, att hon rätteligen skolat där mantalsskrivas för år 1934. Anledningen
till att så icke skett kunde Heldin icke på annat sätt förklara, än att vid
mantalsskrivningsförrättningen icke av vare sig pastor eller mantalsombud
lämnats några upplysningar örn att hon vore kyrkoskriven och vistades
i Ytterlännäs socken. Vid den granskning av 1934 års mantalslängd för
socknen, som pastor enligt mantalsskrivningsförordningens bestämmelser
företagit, hade någon anmärkning mot mantalslängden i denna del icke
framförts.

Den 6 juni 1936 meddelade K. B. i Jämtlands län utslag i målet och yttrade
däri följande.

Ebba Margareta Nordström-Johansson hade för år 1933 varit mantalsskriven
i Borgvattnets socken men hade, såvitt kunnat utrönas, icke varit
för år 1934 någonstädes mantalsskriven. Hon hade fördenskull ägt hemortsrätt
i Borgvattnets socken, då ifrågavarande fattigvård börjat utgå.
Fattigvården hade varit föranledd av behov enligt 1 § lagen örn fattigvården
och beloppet av den fordrade ersättningen kunde icke anses oskäligt.
K. B. prövade förty med stöd av 50, 51 och 56 §§ lagen om fattigvården
skäligt förplikta fattigvårdsstyrelsen i Borgvattnets socken att ersätta
sökanden, fattigvårdsstyrelsen i Härnösand, kostnaderna för ifrågavarande
fattigvård med fordrade beloppet 458 kronor 55 öre samt för
ett läkarintyg med 3 kronor ävensom att med belopp, varom parterna i
brist av åsämjande ägde att särskilt tvista, ersätta vad sökanden ytterligare
fått eller kunde komma att få i fattigvård enligt 1 § omförmälda
lag för ifrågavarande vårdtagare utgiva intill dess behovet av fattigvård
upphört eller upphörde eller försörjningen av annan övertagits eller övertoges.
Det ålåge fattigvårdsstyrelsen i Borgvattnets socken, som den 8
januari 1936 erhållit del av ansökningshandlingarna, att gälda ränta enligt
56 § 3 mom. fattigvårdslagen med rätt för parterna att, i brist av åsämjande
om huru räntan skulle beräknas, därom särskilt tvista efter befogenhet.
Slutligen förpliktades samma fattigvårdsstyrelse att ersätta sökanden
kostnaden för stämpel till kommunikationsresolution och utslag med tillhopa
8 kronor.

I en den 27 november 1936 hit inkommen skrift anförde klagandena
sedermera följande.

Ehuru Ebba Margareta Nordström-Johansson vid mantalsskrivningsförrättningen
år 1933 bort mantalsskrivas i Ytterlännäs socken, hade emellertid
av för klagandena okänd anledning så icke skett. Om Ebba Margareta

Nordström-Johansson i vederbörlig ordning mantalsskrivits i sistnämnda
socken för år 1934, skulle Borgvattnets socken icke, på sätt skett i utslaget
den 6 juni 1936, kunnat förklaras vara hennes hemortskommun
under år 1935. Klagandena anhölle därför, att J. O. måtte verkställa utredning
rörande den underlåtna mantalsskrivningen av Ebba Margareta
Nordström-Johansson i Ytterlännäs socken samt vidtaga de åtgärder, som
av utredningen kunde föranledas.

Vid klagoskriften var fogat utdrag av protokoll vid kommunalstämma
med Borgvattnets kommun den 25 oktober 1936, utvisande att stämman
uppdragit åt klagandena att föra talan mot den eller de personer, som
vore ansvariga för det Ebba Margareta Nordström-Johansson icke blivit
mantalsskriven i Ytterlännäs socken för år 1934.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag kyrkoherden i Ytterlännäs
församlings pastorat Ernst Widell att tili mig inkomma med
yttrande.

I avgivet yttrande anförde Widell följande.

Det vore riktigt, att Ebba Margareta Nordström-Johansson den 29
augusti 1933 inflyttat till Ytterlännäs församling. Att hon det oaktat icke
blivit mantalsskriven för år 1934 inom denna socken syntes främst bero
på rent förbiseende från Widells sida vid den eftergranskning, som pastor
hade att på nyåret företaga. Av sekreteraren i Ytterlännäs fattigvårdsstyrelse
hade Widell fått den upplysningen, att det vore av vikt för frågans
avgörande, att det visades att kvinnan verkligen vistats inom Ytterlännäs
socken. Med anledning därav hade Widell påkallat undersökning
av landsfiskalen, vilken därefter avgivit ett intyg i saken. Av detta tycktes
klart framgå, att Ebba Margareta Nordström-Johansson för år 1934 borde
hava varit mantalsskriven och haft hemortsrätt i Ytterlännäs socken.
Det vore emellertid omöjligt att ”värja sig för en sådan förseelse som
den iråkade” i en så stor församling som Ytterlännäs med över 7.000 invånare
och en ytterst rörlig befolkning.

Vid yttrandet var i avskrift fogat ett av landsfiskalen Mats Olsson den
15 december 1936 utfärdat intyg av innehåll, att vid verkställd undersökning
utrönts, att Ebba Margareta Nordström-Johansson vistats inom Ytterlännäs
socken från och med den 17 maj 1933 till och med den 1 november
1934 och därunder haft plats såsom hembiträde från förstnämnda dag
till den 24 april 1934 hos bagaren Helge Lundgren i Nylands municipalsamhälle
och därefter till den 1 november 1934 hos ingenjören Folke
Holmberg i Hammar samt att hon alltså syntes hava bort mantalsskrivas
i Ytterlännäs socken för år 1934.

Klagandena avgåvo påminnelser.

I en till landsfogden i Västernorrlands län avlåten skrivelse anförde jagdärefter
följande.

I § 1 mom. 1 kungl, förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers
förande stadgas, att i varje församling av svenska kyrkan skola,
enligt förordningen bifogade formulär, föras bland andra kyrkoböcker församlingsbok,
inflyttningsbok och utflyttningsbok jämte förteckning över
ankomna aviser örn inflyttning. Enligt mom. 5 i samma paragraf ansvarar
pastor för kyrkoböckernas förande.

I § 3 av förordningen stadgas att alla, som äro inom församlingen bosatta,
skola bokföras i församlingsboken.

Enligt § 12 mom. 1 skola i inflyttningsboken införas år för år i kronologisk
eller alfabetisk ordning alla under året i församlingen inflyttade.
Såsom inflyttad antecknas, enligt mom. 3, den som enligt § 3 skall bokföras
i församlingen och som anmäler sin inflyttning med avlämnande av
flyttningsbetyg från församling inom riket. Såsom inflyttningsdag antecknas
härvid den dag, då sådan anmälan sker. Enligt mom. 4 åligger det
pastor att, så snart flyttningsbetyg, utfärdat till församling inom riket,
inlämnats å pastorsexpedition, därom underrätta pastor i den församling,
från vilken betyget utfärdats.

I § 13 heter det, att i utflyttningsboken skola införas år för år i kronologisk
eller alfabetisk ordning alla under året från församlingen utfärdade
flyttningsbetyg. För den, som uttagit flyttningsbetyg till församling inom
riket, skall i utflyttningsboken antecknas såväl den dag, då utflyttningsbetyget
utfärdas, som den, då det, enligt underrättelse som jämlikt § 12
mom. 4 ingår, inlämnats i annan församling. Sistnämnda dag räknas såsom
utflyttningsdag.

I § 1 kungl, förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
stadgas att mantalsskrivning, därvid varje svensk undersåte, utom den
som övergivit riket och bosatt sig å utländsk ort, bör till namn, födelseår
och yrke i mantalslängd, gällande för det nästkommande kalenderåret,
uppföras, skall årligen mellan den 15 november och årets slut förrättas
särskilt för varje stad, kommun å landet eller, där kommun å landet tillhör
flera fögderier, fögderidel av sådan kommun.

Å landet förrättas mantalsskrivningen av häradsskrivaren eller i vissa
fall av särskilt förordnad mantalsskrivningsförrättare.

Såsom allmän regel gäller, enligt § 3 mom. 1, att envar skall mantalsskrivas
där han är bosatt.

Enligt § 7 mom. 1 skall vid mantalsskrivningen tillstädesvara bland
andra pastor eller, örn han har förfall, någon av honom förordnad lämplig
person, helst annan inom församlingen tjänstgörande präst.

Pastor eller hans ombud skall, jämlikt stadgande i § 7 mom. 2, vid förrättningen
tillhandahålla församlingsboken, i vilken alla sedan sista man -

talsskrivning timade förändringar skola, såvitt på pastor ankommit, hava
blivit fullständigt införda, och därur meddela erforderliga upplysningar.

Vid mantalsskrivningen skola, såsom framgår av § 8 mom. 1, i enlighet
med församlingsboken och efter granskning av avlämnade uppgifter samt
med ledning jämväl av de upplysningar, som av de vid förrättningen närvarande
kunna meddelas, i mantalslängden uppföras, särskilt för envar fastighet,
till namn och födelseår samt yrke eller tjänst alla de personer,
vilka böra där mantalsskrivas.

Enligt § 8 mom. 6 skall efter mantalsskrivningsförrättningens slut mantalslängden
undertecknas av förrättningsmannen, pastor eller hans ombud
och vederbörande kommunalombud. »

Enligt § 11 skall mantalslängden senast den 9 februari av mantalsskrivningsförrättaren
avlämnas till vederbörande pastor, vilken har att
med församlingsboken jämföra mantalslängden. Vid granskningen förekomna
anmärkningar skola upptagas å förteckning, som bifogas mantalslängden;
och skall denna inom tio dagar efter det den avlämnats till
pastor av honom återställas till mantalsskrivningsförrättaren. Sedan i anledning
av pastors anmärkningar vederbörliga rättelser och tillägg ägt
rum i mantalslängden, skall längden anses justerad.

Av 45 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården framgår, att i fråga om
fattigvård svensk medborgare anses, med vissa undantag, hava hemortsrätt
i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven
utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande
av fattigvård, som enligt vad i 49 § sägs utövar inverkan på
förvärv av hemortsrätt. Minderårigt barn utom äktenskap har, enligt stadgande
i 47 § 2 morn., samma hemortsrätt som modern. I 49 § 1 mom. heter
det bland annat att, om någon under det år, för vilket han mantalsskrivits
inom visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 §, han
ej vinner hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.

I 50 § 1 mom. slutligen har stadgats, att fattigvårdssamhälle, som enligt
1 § lämnat fattigvård åt någon som har hemortsrätt inom annat samhälle,
är berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället.
Enligt 51 § utgår ersättning för lämnad vård med det belopp, vartill
kostnaden därför skäligen kan uppskattas.

I förevarande fall är upplyst, att Ebba Margareta Nordström-Johansson,
som för år 1933 varit mantalsskriven i Borgvattnets socken, under
våren samma år bosatt sig i Ytterlännäs socken. Den 29 augusti 1933 har
hon kyrkoskrivits i sistnämnda socken, i vilken hon därefter varit bosatt
åtminstone till den 1 november 1934. Om nämnda kyrkoskrivning torde
jämlikt § 12 mom. 4 förordningen angående kyrkoböckers förande pastor
i Borgvattnets församling hava meddelats underrättelse. Den 29 augusti
1933 har alltså enligt § 13 i förordningen varit att för Ebba Margareta

Nordström-Johansson anse såsom utflyttningsdag från Borgvattnets socken.
Följaktligen har hon icke mantalsskrivits där för påföljande år.

Då Ebba Margareta Nordström-Johansson redan den 29 augusti 1933
blivit kyrkoskriven i Ytterlännäs församling samt någon omständighet
icke förelegat, på grund varav hon det oaktat icke skulle där mantalsskrivas
för år 1934, hade hon vid den år 1933 hållna mantalsskrivningsförrättningen
bort upptagas i mantalslängden för socknen. Så har emellertid
icke skett. Huruvida detta berott på att vederbörande pastor, Widell,
underlåtit att vid förrättningen meddela erforderliga upplysningar är icke
ådagalagt. Däremot har Widell medgivit, att han vid den i enlighet med
föreskrifterna i § 11 mantalsskrivningsförordningen av honom sedermera
verkställda granskningen av den upprättade mantalslängden förbisett, att
Ebba Margareta Nordström-Johansson icke var upptagen i längden, ehuru
hon var kyrkoskriven i församlingen redan före mantalsskrivningsförrättningen.
Widell har därför ej gjort anmärkning mot mantalslängden i
denna punkt. Sedan av granskningen i övrigt föranledda rättelser införts
i längden, har denna varit att anse såsom justerad. Någon mantalsskrivning
av Ebba Margareta Nordström-Johansson i Ytterlännäs socken för
år 1934 har sålunda icke kommit till stånd.

I ovannämnda utslag har K. B. i Jämtlands län förklarat den kostnad,
som fattigvårdsstyrelsen i Härnösand fått vidkännas för Ebba Margareta
Nordström-Johansson och hennes barn, skola åvila Borgvattnets socken
såsom varande den kommun, där hon senast varit mantalsskriven utan
att under det år mantalsskrivningen avsett beträffande henne förelegat
förhållande av beskaffenhet att inverka på hemortsrätten. Örn, såsom rätteligen
bort ske, Ebba Margareta Nordström-Johansson blivit för år 1934
mantalsskriven i Ytterlännäs socken, hade denna kommun i stället haft
att svara för ovannämnda kostnad. Genom den underlåtna mantalsskrivningen
i Ytterlännäs socken av Ebba Margareta Nordström-Johansson
har alltså skada tillskyndats Borgvattnets socken. Denna skada måste
ytterst hänföras till den försummelse, som Widell i förevarande fall låtit
komma sig till last. Med hänsyn härtill finner jag Widells försummelse
icke kunna undgå beivran.

Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Widell för tjänstefel i ovan
omförmähla hänseende samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas Borgvattnets sockens fattigvårdsstyrelse
att i målet föra talan, och borde av styrelsen framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av landsfogden understödjas.

Boteå tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
deri 10 juni 1987 följande.

5 — Justitieombudsmannens ömhet^berättelse till 1938 års riksdag.

Enär i målet vore upplyst, att Ebba Margareta Nordström-Johansson,
vilken för år 1933 var mantalsskriven i Borgvattnets socken, efter inflyttning
till Ytterlännäs församling den 29 augusti 1933 kyrkoskrivits därstädes,
att Ebba Margareta Nordström-Johansson icke vid den år 1933
i sistnämnda socken hållna mantalsskrivningen därstädes mantalsskrivits
för år 1934 samt att Widell vid den av honom i egenskap av kyrkoherde
i Ytterlännäs församling i enlighet med föreskrift uti 11 § kungl, förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning verkställda granskningen
av den vid berörda mantalsskrivning upprättade mantalslängden
försummat att å särskild förteckning anmärka, att Ebba Margareta Nordström-Johansson
icke upptagits i mantalslängden, oaktat hon kyrkoskrivits
i församlingen före mantalsskrivningen, ty och som Widell sålunda
gjort sig skyldig till försummelse i sin tjänst, men omständigheterna med
hänsyn till upplysta förhållanden måste anses mildrande, prövade häradsrätten,
jämlikt 25 kap. 17 § och 2 kap. 8 § strafflagen, rättvist döma Widell
att utgiva 5 dagsböter, var dagsbot om 10 kronor.

Vidkommande Borgvattnets sockens fattigvårdsstyrelses skadeståndstalan,
så enär Widell genom sin försummelse vållat att Ebba Margareta
Nordström-Johansson och hennes dotter Margot icke, på sätt ske bort,
för år 1934 mantalsskrivits i Ytterlännäs socken, samt Widell vid sådant
förhållande, såsom han medgivit, vore pliktig att ersätta fattigvårdsstyrelsen
det belopp jämte ränta, som fattigvårdsstyrelsen enligt K. B:s i
Jämtlands län utslag den 6 juni 1936 utgivit i kostnader för fattigvård
åt Ebba Margareta Nordström-Johansson och hennes dotter Margot, ävensom
för läkarintyg samt stämpel och kommunikationsresolution, prövade
häradsrätten rättvist förplikta Widell att genast mot kvitto till fattigvårdsstyrelsen
utgiva fordrade 469 kronor 55 öre jämte 5 procent ränta därå
från den 28 juli 1936 till dess betalning skedde.

Därjämte förpliktades Widell att ersätta fattigvårdsstyrelsen det belopp,
som styrelsen visade sig hava utgivit i lösen för utdrag av häradsrättens
dombok i målet.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

12. Upptagande av röstberättigad person i röstlängd såsom icke

röstberättigad.

I en den 12 januari 1937 till mig inkommen skrift anförde Ernst Åkerblom
i Ljungsbro klagomål mot dåvarande häradsskrivaren i Motala fögderi
Christian Stenhammar för det denne, bland annat, i den år 1936 upprättade
röstlängden för val till riksdagens andra kammare antecknat kla -

ganden såsom sinnesslö och för den skull icke röstberättigad. Vid det i september
1936 förrättade valet till andra kammaren, anförde klaganden, hade
klaganden inställt sig för att rösta. Klaganden, som icke förut erhållit
underrättelse örn att han icke ägde rösträtt, hade därvid vägrats att avlämna
röstsedel. Om anledningen till att han ej fick rösta hade klaganden
emellertid icke kunnat få besked vid valförrättningen. Dagen efter valet
hade klaganden telefonerat till Stenhammar och frågat, varför han ej fått
rösta. Klaganden hade då fått till svar, att han stöde antecknad såsom
sinnesslö. På klagandens anmärkning, att detta vore konstigt, hade Stenhammar
yttrat, att ”är det fel så stryker vi ut det då”. Härtill hade klaganden
genmält, att ”så enkelt kan det väl inte vara”. Klaganden hade
sedan förhört sig hos ordföranden i kommunalstämman, örn hos honom
funnes några anteckningar, som visade att klaganden icke ägde rösträtt.
Så hade emellertid icke varit fallet, utan klaganden hade befunnits röstberättigad
vid kommunalval. Ilos kyrkoherden i Vreta Klosters och Stjärnorps
församlingars pastorat hade klaganden tagit del av kyrkoböckerna,
men dessa hade icke innehållit något, som kunde beröva klaganden rösträtt.
Kyrkoherden hade haft i sitt förvar en röstlängd för val av komminister
i Stjärnorps församling. Vid granskning av denna längd hade klaganden
däri funnits upptagen såsom röstberättigad. Då klaganden sedermera
tillfrågat Stenhammar om anledningen till att klaganden hade rösträtt
vid komministerval men icke vid riksdagsmannaval, hade Stenhammar
svarat, att det ej vore så kinkigt med komminister val. Å klagandens
vägnar hade sedermera advokaten Aksel Gustavson i Linköping hos Stenhammar
gjort ytterligare förfrågan angående den i röstlängden gjorda anteckningen
örn att klaganden saknade rösträtt. Till svar därå hade Gustavson
erhållit en skrivelse från Stenhammar, som däri uppgivit bland annat,
att klaganden varit intagen å sinnessjukhus. Denna uppgift vore icke med
sanningen överensstämmande. Felaktig vore även en uppgift, att klaganden
åtnjöte pension med 400 kronor örn året. Klaganden hade nämligen
pensionsbrev på allenast 7 kronor 20 öre årligen. Klaganden hemställde
om åtal mot Stenhammar för vad han i förevarande fall låtit komma sig
till last och yrkade ersättning av honom för skada och kostnader.

Vid klagoskriften var fogad avskrift av Stenhammars däri omnämnda
skrivelse till Gustavson, så lydande:

”Linköping den 8 nov. 1936.

Herr Advokaten A. Gustavson, Linköping.

Som svar å Eder skrivelse av gårdagen får jag meddela att omskrivne
E. R. Åkerblom i röstlängden antecknats som sinnesslö, emedan han i den
justerade mantalslängden upptagits som sådan. Anledning till nämnda
anteckning beror på att Åkerblom varit intagen på sinnessjukhus och i sin
hemort alltjämt anses som icke normal. Enligt uppgift åtnjuter han från

pensionsstyrelsen ett årligt understöd av 400: — kr. på grund av sitt sjukliga
tillstånd. Har Åkerblom mot förmodan inför Eder kunnat förete läkarintyg,
som utvisar att den gjorda anteckningen är felaktig, torde han
komma att gå förlustig sitt understöd från pensionsstyrelsen. Åkerblom
har sedan flera år icke erlagt någon skatt samt har tidvis åtnjutit fattigunderstöd.
I skrivelse till mig av den 19 sistlidne oktober förklarar han
sig Vilja gå en medelväg och fordrar jag nämligen 225: — kr. i ersättning
av de skyldiga att sändas pr post inom 8 dagar’.

Enligt min uppfattning förefaller Åkerblom vara en nästan mindervärdig
individ, som skulle vara i behov av sjukhusvård. Han har nämligen
hos mig fällt yttrande om att han Vill komma åt och knäppa den’ — som
han säger — ''skyldige upphovsmannen till denna fula ärekränkning’.

Önskas vidare upplysningar torde sådana säkerligen kunna erhållas av
fattigvårdsstyrelsens ordförande i Vreta Kloster kantor Håkansson.

Högaktningsfullt
Chr. Stenhammar.”

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Stenhammar
att avgiva yttrande, inkom Stenhammar därmed ävensom med yttranden
från kyrkoherden i ovannämnda pastorat, Sixten Dahlquist, och
ordföranden i Vreta Klosters sockens fattigvårdsstyrelse, kantorn Edw.
Håkanson.

Stenhammar anförde i sitt yttrande följande.

Klaganden hade i 1936 års röstlängd för val till riksdagens andra kammare
m. m. icke blivit inprickad såsom röstberättigad på grund av att han
i 1936 års justerade mantalslängd stöde antecknad såsom sinnesslö. I flertalet
kommuner funnes åtskilliga notoriskt sinnesslöa och sinnessjuka personer
ävensom idioter, vilka på grund av en eller annan anledning icke
blivit omyndigförklarade, men rörande vilka uppgifter lämnats av vederbörande
pastor eller vederbörande kommunalombud vid mantalsskrivningsförrättningen.
I saknad av lagligt direktiv hade Stenhammar under de
många år han såsom häradsskrivare upprättat röstlängder ansett det såsom
en oskriven lag och följt den principen, att såvitt möjligt endast kloka
personer borde antecknas såsom röstberättigade. Detta förfarande hade
aldrig tidigare föranlett klagomål eller anmärkning. I nu förevarande fall
ville Stenhammar hänvisa till vad Dahlquist och Håkanson i sina yttranden
framhållit ävensom till ett bifogat läkarintyg angående klaganden. Genom
beslut vid mantalsskrivningen med Vreta Klosters socken i december 1936
hade klaganden i 1937 års mantalslängd blivit upptagen såsom psykiskt
sjuk. I sin skrivelse till Gustavson syntes Stenhammar beklagligtvis hava
gjort sig skyldig till ett par missuppfattningar, som han nu ville klarlägga.
Vid telefonsamtal med Dahlquist hade Stenhammar fått den uppfattningen,

att det understöd, som klaganden uppbure från Vreta Klosters kommun,
utginge från pensionsstyrelsen. Klagandens vistelse å nervsjukhus hade i
skrivelsen blivit utbytt till vistelse å sinnessjukhus. Upplysningsvis ville
Stenhammar meddela, att han på grund av uppnådd pensionsålder erhållit
avsked från häradsskrivartjönsten från och med den 21 januari 1937.

Vid yttrandet var i avskrift fogat ett den 12 oktober 1926 angående
klaganden utfärdat läkarintyg för ansökan örn pension enligt lagen om
allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913.

Dahlquist uppgav, att vid 1935 års mantalsskrivning i Vreta Klosters
socken pastor, på sätt föreskreves i mantalsskrivningsförordningen, varit
närvarande och tillhandahållit församlingsboken. Denna innehölle icke beträffande
klaganden någon anteckning örn sinnessjukdom. Av uppgifter,
som jämlikt 7 § 3 morn. mantalsskrivningsförordningen avlämnats, hade
emellertid framgått, att klaganden ”på grund av sjuklighet (sinnessjukdom)”
borde befrias från erläggande av mantalspenningar. Såsom stöd härför
hade avlämnats förut omnämnda, år 1926 utfärdade läkarintyg beträffande
klaganden. På grund av detta intyg hade klaganden fått åtnjuta
allmän pension och fattigvård samt blivit ställd under fattigvårdsstyrelsens
faktiska målsmansskap.

Håkanson uppgav, att klaganden på grund av styrkt sjukdom sedan
flera år tillbaka åtnjöte fattigvård i form av bostadshyra. Något år hade
han dessutom erhållit en famn ved under vintertiden. Klagandens hustru
hade arbetsinkomst, varför klaganden, som beviljats avgiftspension, icke
kunnat erhålla pensionstillägg. Med stöd av ovan omförmälda läkarintyg
av år 1926 hade Håkanson i egenskap av kommunalombud vid mantalsskrivningsförrättningarna
därefter varje år yrkat, att klaganden skulle
befrias från erläggande av mantalspenningar.

I en den 27 april 1937 till landsfogden i Östergötlands län avlåten skrivelse
redogjorde jag till en början för innehållet i § 16 riksdagsordningen
samt för vissa föreskrifter i lagen den 26 november 1920 örn val till riksdagen
och i kungörelsen den 13 mars 1931 örn upprättande av röstlängd
för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd. Därefter
anförde jag följande.

Vad förevarande fall angår, har klaganden, med anledning av en i mantalslängden
gjord anteckning om att klaganden vore sinnesslö, icke blivit i
den år 1936 upprättade röstlängden för val till riksdagens andra kammare
antecknad såsom röstberättigad. Av innehållet i § 16 riksdagsordningen
framgår emellertid, att sinnesslöhet hos en person icke i och för sig är av
beskaffenhet att medföra förlust av rösträtt. Endast i händelse sinnes -

slöheten föranlett omyndigförklaring går vederbörande på grund därav
förlustig sin rösträtt. Då klaganden emellertid icke var omyndigförklarad,
hade han alltså — även om han verkligen var sinnesslö, vilket av handlingarna
i ärendet emellertid icke torde kunna anses styrkt — icke på angivna
skäl bort upptagas såsom icke röstberättigad. Då ej heller synes hava
förelegat något annat förhållande av beskaffenhet att utesluta klaganden
från rösträtt, hade klaganden följaktligen bort i röstlängden upptagas såsom
röstberättigad. Genom att så icke skett har klaganden hindrats att
deltaga i det i september 1936 förrättade valet till riksdagens andra kammare
och sålunda gått förlustig en viktig medborgerlig rättighet.

För röstlängdens upprättande är Stenhammar ansvarig. Av vad Stenhammar
till sitt försvar i ärendet anfört framgår, att ifrågavarande felaktighet
i längden icke berott på förbiseende från Stenhammars sida utan
att han i detta liksom i åtskilliga andra liknande fall handlat efter den
principen, att ”såvitt möjligt endast kloka personer böra antecknas såsom
röstberättigade”. Att en röstlängdsupprättare på grund av mer eller mindre
tillförlitliga uppgifter om avsaknad av ”klokhet” hos vissa personer utesluter
dem från rösträtt synes mig innebära tjänstefel av beskaffenhet att
böra beivras. I anledning av Stenhammars uppgift, att han i saknad av
lagligt direktiv följt nu påtalade princip, må hänvisas till den uttryckliga
bestämmelsen i 38 § vallagen, att envar i mantalslängden upptagen person,
som uppnått viss i lagrummet angiven ålder och om vilken upplysning ej
vinnes, att han den 10 juni brister i något av vad lag stadgar såsom villkor
för rösträtt, skall i röstlängden antecknas såsom röstberättigad.

Jag uppdrog därför åt landsfogden att för det tjänstefel, vartill Stenhammar
gjort sig skyldig genom klagandens upptagande i röstlängden såsom
icke röstberättigad, vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Stenhammar samt å honom yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att i målet
föra talan.

Linköpings domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 11 juni 1937 följande.

I målet vore upplyst, att i den för år 1936 för Vreta Klosters sockens
valdistrikt upprättade röstlängden för val till riksdagens andra kammare
klaganden, vilken, född år 1887, varit för sagda år i nämnda socken mantalsskriven,
icke blivit antecknad såsom röstberättigad under den i längden
antecknade uppgiften, att han vore sinnesslö; och enär nu omförmälda
förhållande, även örn det skulle hava varit riktigt, icke utgjort laga grund
för underlåtenhet att i röstlängden upptaga klaganden såsom röstberättigad,
alltså och då Stenhammar varit för den ifrågavarande röstlängdens

upprättande ansvarig, samt vad Stenhammar till sitt fredande anfört icke
kunde för honom föranleda befrielse från sagda ansvar, prövade häradsrätten
i anledning av den av åklagaren förda ansvarstalan rättvist döma
Stenhammar, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, att för oförstånd i sin tjänst
böta 10 dagsböter, envar dagsbot bestämd till ett belopp av 10 kronor.

Vidkommande av klaganden i målet framställda skadeståndsanspråk, så
enär den skada och de utgifter, klaganden genom Stenhammars felaktiga
förfarande åsamkats, skäligen finge skattas till 100 kronor, prövade häradsrätten
rättvist i så måtto bifalla klagandens talan i denna del, att
Stenhammar förpliktades att genast mot kvitto till klaganden i skadestånd
utgiva 100 kronor. Tillika ålades Stenhammar att ersätta klaganden hans
kostnader å rättegången vid häradsrätten med skäliga ansedda 75 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Försummelse vid förande av dagbok i utsökningsmål.

På förekommen anledning lät jag från K. B. i Stockholms län införskaffa
utdrag av utmätningsmannens i Djursholm dagbok i utsökningsmål för
år 1935. Sedan vid granskning av utdragen befunnits, att beträffande ett
större antal under första kvartalet av sagda år handlagda ärenden saknades
anteckning örn förrättningskostnad, anmodade jag stadsfiskalen Emil
Ekström, vilken från och med år 1918 till den 1 april 1935 varit förordnad
att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman i Djursholm,
att till mig inkomma med upplysning huruvida kostnader i berörda ärenden
debiterats och, för den händelse sådan debitering ägt rum, specificerad
uppgift å kostnadsbeloppen.

Med anledning därav inkom Ekström med de begärda uppgifterna, varav
framgick, att kostnader i flertalet fall debiterats samt att i vissa fall debiterats
arvode 2 kronor, ehuru anteckning örn någon förrättning icke gjorts
i dagboken.

På grund därav anmodade jag landsfogden i länet att verkställa undersökning
angående av Ekström tillämpad debitering av förrättningskostnader
i utsökningsärenden under tiden från och med år 1933 till den 1 april
1935, då Ekström på egen begäran entledigats från sin befattning såsom
utmätningsman.

Därefter verkställde landsfogden William Bergenfelt med biträde av
landsfogdeassistenten Ture K:son Bågenholm utredning i saken. Vid utredningen,
som företogs å stadsfiskalskontoret i Djursholm i närvaro av Ekström,
granskades dennes dagböcker i utsökningsmål för åren 1933—1935
och antecknades därvid bland annat följande:

A. Ärenden, däri förrättning skostnaden synes vara riktigt debiterad och
i vilka ordentliga anteckningar därom införts i dagboken.

Dagboken för år 1933.

Ärendena n:ris 24, 25, 28, 29, 31, 44, 45 och 53. I dessa fall hade anteckning
om kostnader ej skett, men hade sådana ej heller uttagits enligt vad
Ekström uppgav.

Dagboken för år 1934..

Ärendena n:ris 5, 11, 21, 25—29, 31—32, 41 och 48. I dessa fall hade anteckningar
örn kostnader ej skett, men hade sådana ej heller uttagits enligt
vad Ekström uppgav.

Dagboken för år 1935.

Ärende nr 6. Anteckning örn kostnaden hade ej skett, men sådan hade
ej heller uttagits enligt vad Ekström uppgav.

B. Ärenden, vari utmätningsmannen vid debitering synes hava så till
vida förfarit felaktigt, att ordentliga anteckningar örn förrättning skostnader
ej blivit införda i dagboken.

Dagboken för år 1933.

Ärende nr 2. Kostnaden utgjorde kronor 3: 50, avseende gäldenärens underrättande
kronor 1:50 samt undersökning i gäldenärens bostad kronor
2: —, om vilken senare åtgärd anteckning ej skett i dagboken.

Ärendena n:ris 4, 9, 20, 21, 35, 46, 50 och 59. I samtliga dessa ärenden
hade kostnad visserligen debiterats med kronor 3:50, men i kolumnen för
vidtagna åtgärder hade utsatts endast underrättelse. I verkligheten hade
dock även verkställighet eller försök därtill företagits, ehuru anteckning
härom ej utsatts i dagboken.

Ärende nr 5. Kostnaden utgjorde kronor 5: —. I dagboken fanns anteckning
allenast om underrättelse till gäldenären. Ekström uppgav att i beloppet
inginge kronor 3: —, utgörande ersättning för upprepade eftersökningar
för sådan underrättelse samt förrättningskostnad kronor 2: —.

Ärende nr 6. Kostnad ej antecknad, men hade enligt uppgift av Ekström
utdebiterats kronor 1: 50 för underrättelse till gäldenären samt kronor 3: —
för utmätningsförsök, vilket sistnämnda belopp utgjorde ersättning med
kronor 2: — till förrättningsmannen och med 1 krona till vid förrättningen
närvarande vittne.

Ärende nr 7. Kostnad hade antecknats med kronor 3: 50 och avsåg gäl -

denärens underrättande kronor 1: 50 samt kronor 2: — för förrättning, varvid
dock anteckning om underrättelse ej skett i dagboken.

Ärende nr 10. I detta fall hade anteckning om kostnad ej skett, men
uppgavs vara kronor 5: —, avseende kronor 1: 50 för underrättelse, kronor
2:— för förrättning samt kronor 1: 50 för porto och remisskostnader.

Det skulle antecknas, att i dagboken följande åtgärder antecknats: ’4/3
anstånd till 7/3—33. S. d. anstånd till 9/3. S. d. återtaget.’

Ärende nr 11. Kostnadsbelopp hade ej antecknats i dagboken, men uppgavs
av Ekström vara kronor 4: 50, avseende kronor 1: 50 för underrättelse
och kronor 3: — för utmätningsförsök, örn vilken sistnämnda förrättning
någon anteckning ej gjorts i dagboken.

Ärende nr 12. Kostnad hade ej antecknats i dagboken, men uppgavs
vara kronor 3: 50, avseende kronor 1: 50 för underrättelse och kronor 2: —
för förrättning, örn vilken någon anteckning dock ej skett i dagboken.

Ärende nr 13. Kostnad hade ej antecknats, men uppgavs av Ekström
vara kronor 3: 50, avseende kronor 1: 50 för underrättelse och kronor 2: —
för besök hos gäldenären för verkställighetsåtgärd. Sistnämnda åtgärd
hade dock ej antecknats i dagboken.

Ärende nr 14. Förrättningskostnad hade icke antecknats i dagboken, men
uppgavs av Ekström utgöra kronor 3: 50, som avsåge ersättning för underrättelse
och utmätningsförsök. Sistnämnda åtgärd hade icke antecknats i
dagboken.

Ärendena n:ris 15 och 16. Ett belopp av kronor 6:— hade gemensamt
utdebiterats, avseende ersättning för såväl underrättelse som utmätning.
Förrättningskostnaderna hade dock icke antecknats.

Ärendena n:ris 18 och 19. I dessa fall hade kostnaderna för ärendena
gemensamt utgjort kronor 5: — och avsett kronor 3: — för gäldenärens
underrättande samt kronor 2: — för förrättning. Förstnämnda åtgärd hade
ej antecknats i dagboken.

Ärendena n:ris 22, 23, 27, 47, 48, 56 och 64. Kostnader hade ej antecknats
i dagboken, men uppgåvos i vart och ett av fallen utgöra kronor 4: 50, avseende
kronor 1: 50 för underrättelse samt kronor 3: — för förrättningar och
försök därtill.

Ärende nr 26. Kostnaden hade ej antecknats i dagboken, men uppgavs
utgöra kronor 1: 50, avseende ersättning för gäldenärens underrättande.

Ärende nr 36. Kostnad hade ej antecknats i dagboken, men uppgavs vara
kronor 5:—, avseende kronor 1:50 för gäldenärens underrättande, kronor
3: — för verkställighet samt 50 öre för frakt till Stockholm.

Ärende nr 38. Kostnaden utgjorde kronor 2: —, som av Ekström uppgavs
avse ersättning för utmätningsförsök, varom anteckning dock ej skett
i dagboken.

Ärende nr 39. Kostnad hade ej antecknats, men uppgavs utgöra kronor

3:—, som avsåge ersättning för förrättning i samband med skingringsförbud.

Ärende nr 40. Kostnad hade antecknats i dagboken med kronor 3: 50
och avsåg enligt Ekströms uppgift ersättning för upprepade delgivningsförsök,
därvid gäldenären emellertid icke anträffats i Djursholm.

Ärende nr 52. Kostnad hade debiterats med kronor 4: 50, avseende kronor
1: 50 för gäldenärens underrättande samt kronor 3:— för förrättning.
Anteckning om underrättelse och förrättning hade dock ej gjorts i dagboken.

Det skulle emellertid antecknas, att i dagboken angivits följande: ''godset
återlämnat direkt till sökanden, 31/10 återtaget.’

Ärende nr 57. Kostnad hade ej antecknats i dagboken, men uppgavs utgöra
kronor 3: —, avseende ersättning för utmätningsförsök.

Ärende nr 60. Kostnad hade ej antecknats, men uppgavs utgöra kronor
1: 50, som avsåge ersättning för gäldenärens underrättande.

Ärende nr 62. Kostnad hade ej antecknats i ärendet, som inkom den
21/11, men uppgavs vara kronor 3: 50, avseende ersättning för upprepade
delgivningsförsök. I dagboken hade antecknats följande: *21/11 underrättelse;
27/11 anstånd till 1/12—33; 8/12 anstånd till 15/12—33; 18/12 återtaget.
’

Dagboken för år 193Jf.

Ärende nr 1. Kostnaden utgjorde kronor 4: 50, avseende kronor 1: 50 för
underrättelse och kronor 3: — för utmätningsförsök, örn vilken sistnämnda
åtgärd anteckning dock ej skett.

Ärendena n:ris 4, 6, 18, 38, 47 och 49. Anteckning örn kostnader hade
ej skett, men dessa uppgåvos i vart och ett av fallen vara kronor 4: 50, avseende
kronor 1:50 för gäldenärens underrättande samt kronor 3:— för
förrättning eller försök därtill.

Ärende nr 7. Kostnad hade ej antecknats i dagboken, men uppgavs vara
kronor 1: 50 för gäldenärens underrättande.

Ärendena n:ris 9, 13, 15, 20, 22, 42 och 46. Kostnaden utgjorde i varje
fall kronor 3: 50 och avsåge gäldenärens underrättande kronor 1: 50 samt
förrättning kronor 2: —. Någon anteckning om sistnämnda åtgärder hade
ej skett.

Ärendena n:ris 17, 36 och 39. Kostnader hade ej antecknats i dagboken,
men uppgåvos utgöra i varje fall kronor 3: 50, avseende kronor 1: 50 för
underrättelse och kronor 2: — för förrättning, örn vilken sistnämnda anteckning
dock ej skett.

Ärende nr 19. Kostnaden utgjorde kronor 3: 50 och avsåg ersättning för
gäldenärens eftersökning å olika tider och platser utan att han kunnat
anträffas.

Ärendena n:ris 33 och 34. Kostnad hade ej antecknats, men uppgavs

vara leron or 1: 50 i vartdera ärendet och avsåge ersättning för gäldenärens
underrättande.

Ärende nr 35. Kostnad hade ej antecknats, men uppgavs vara kronor
3: — för två underrättelser. I dagboken hade antecknats följande: ’9/7 sökt
för underrättelse, därvid meddelats, att gäldenären vore bortrest till den
4/8; 20/8 underrättelse; 31/8 ink. likvid; S. d. redovis. till fordringsägaren.’

Ärende nr 37. Kostnad var antecknad med kronor 3: —, utgörande ersättning
för förrättning med kronor 2: — till förrättningsmannen och 1
krona till vittne. Anteckning örn förrättningen hade emellertid ej skett i
dagboken.

Ärendena n:ris 40 och 51. Kostnad hade ej antecknats, men uppgavs vara
i vartdera ärendet kronor 3: —, avseende ersättning för utmätningsförsök.

Ärende nr 43. Kostnad hade ej antecknats, men uppgavs utgöra kronor
3: 50, avseende kronor 1: 50 för underrättelse och ersättning till vittne samt
kronor 2: — för utmätningsförsök. Åtgärderna voro antecknade i dagboken.

Ärende nr 44. Kostnad hade ej antecknats, men uppgavs vara kronor
2: —, avseende ersättning för utmätningsförsök. Denna åtgärd hade emellertid
ej antecknats.

Ärende nr 45. Kostnad ej antecknad i dagboken, men uppgavs utgöra
kronor 1:50 för underrättelse och kronor 2:— för förrättning, örn vilket
sistnämnda anteckning ej skett i dagboken.

Ärende nr 50. Kostnaden ej antecknad i dagboken, men uppgavs vara
kronor 3: 50 och avse ersättning för ’eftersökning’.

Dagboken jör år 1935.

Ärendena n:ris 1, 8 och 9. Kostnad hade ej antecknats i dagboken, men
uppgavs vara i varje ärende kronor 4: 50, avseende kronor 1: 50 för underrättelse
samt kronor 3: — för utmätningsförsök.

Ärende nr 2. Anteckning om kostnad hade ej skett, men denna uppgavs
vara kronor 1: 50 för gäldenärens underrättande.

Ärendena n:ris 4 och 11. Kostnad hade ej antecknats, men uppgavs vara
kronor 1: 50 för underrättelse i ärendet nr 4 samt efter fördelning kronor
1: 50 i vartdera ärendet, avseende ersättning för utmätningsförrättning
samt ersättning till vittne.

Ärende nr 5. Kostnad hade ej antecknats, men uppgavs utgöra kronor
3: 50, avseende kronor 1: 50 för underrättelse och kronor 2: — för förrättning,
om vilken sistnämnda åtgärd jämväl någon anteckning ej skett.

Ärende nr 7. Kostnad hade ej antecknats i dagboken, men uppgavs vara
kronor 2: — och avse ersättning för utmätningsförsök, vilken åtgärd emellertid
cj antecknats.”

För ytterligare utredning höll sedermera Bågenholm i egenskap av tillförordnad
landsfogde den 15 januari 1937 å landsfogdeexpeditionen förhör

i saken med Ekström och polisöverkonstapeln Gunnar Hultcrantz, varvid
förekom följande.

Ekström uppgav såsom förklaring till att i ett flertal ärenden anteckning
ej skett angående verkställda åtgärder, att uppgörelse träffats i ärendena
efter det Ekström besökt gäldenärerna. Vid dylika besök hade förrättning,
bestående i utmätning eller försök därtill, ägt rum. I de fall, där
utmätningsförsök ägt rum, hade Ekström underrättat vederbörande sökande,
att gäldenären saknade utmätningsbara tillgångar men att, örn anstånd
lämnades, utsikter funnes till erhållande av betalning, varpå sökandena
ofta skriftligen lämnat anstånd med likvids erläggande till utmätningsmannen.
I ärenden av denna beskaffenhet — vari sålunda utmätningsförsök
verkställts — hade Hultcrantz, som under Ekströms överinseende
fört dagboken i utmätningsmål, merendels endast antecknat ”arvode”
med ett belopp av 2 kronor.

Hultcrantz förklarade, att utsökningsdagböckerna ävensom i ärendet
företedda utdrag av desamma förts och utskrivits av honom. Han vitsordade,
att samtliga av Ekström uppgivna åtgärder företagits och bort införas
i dagböckerna, men på grund av stor arbetsbörda hade dylika anteckningar
icke skett. Anledningen till underlåtenheten att göra fullständiga
anteckningar örn vidtagna åtgärder hade även varit den, att Hultcrantz
ansett sådan anteckning betydelselös, sedan uppgörelse i ärendet
träffats efter utmätningsmannens besök hos gäldenären.

Med skrivelse den 22 mars 1937 överlämnade Bergenfelt till mig en
rörande utredningen upprättad rapport jämte ett antal av Ekström avlämnade
intyg och specifikationer i fråga om kostnaderna i vissa ärenden. I
skrivelsen meddelade Bergenfelt jämväl upplysningar rörande verkställd
kontrollering av kostnaderna i ett par ärenden.

Vid skrivelsen var därjämte fogad en så lydande handling:

”Uppgift

angående tider, då överkonstapel Gunnar Hultcrantz uppehållit utmätningsmannatjönsten
i Djursholm som vikarie för undertecknad.

6/2—24/3 1932; 29/6—2/7 1933; 21—27/8 1933; 24/9—15/10 1934. Före
1/4 1935 ingen tjänstledighet. Djursholm i stadsfiskalskontoret den 15
jan. 1937.

Emil Ekström.”

I en till landsfogden i Stockholms län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Enligt 3 § utsökningslagen äger K. B. inom visst område förordna lämplig
person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman. Örn

sålunda förordnad utmätningsman gäller vad i utsökningslagen stadgas örn
landsfiskal.

I 9 § utsökningslagen föreskrives, att landsfiskal skall hålla dagbok över
alla mål, i vilka utmätning eller annan hans åtgärd enligt samma lag äskas,
och däri anteckna dagen då varje mål inkommit, den åtgärd därmed vidtagits
och dagen då det skett eller hinder som förefallit.

Efter varannan månads förlopp skall landsfiskal inom fjorton dagar till
överexekutor insända utdrag ur dagboken för alla mål, som under de två
sista månaderna inkommit, ävensom för de äldre mål, som ej blivit före
nämnda månader avslutade. De insända utdragen granskas av överexekutor,
som har att med ledning av dem öva tillsyn över huru utmätningsmännen
förrätta vad dem enligt lag åligger eller eljest i tjänsten varder betrott.

I kungl, kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals och stadsfogdes
dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens
tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas meddelas närmare föreskrifter
om huru dagboken skall inrättas och föras. Enligt 1 § i kungörelsen skall
sålunda i dagboken i särskilda kolumner upptagas:

1. målets nummer i dagboken;

2. dag, då målet till utmätningsmannen inkommit;

3. myndighets beslut eller annan handling, på grund varav verkställighet
sökes;

4. den sökande;

5. den, mot vilken verkställighet sökes;

6. verkställighetens art; fordringsbeloppet i kapital, ränta och kostnadsersättning; 7.

annan, till vilken av stadsfogde verkställigheten överlämnas, och dagen
därför;

8. förrättningskostnaden:
belopp;

nummer å mål, varmed fördelning skett;

9. utmätningsmannens åtgärder, hinder för verkställigheten, medel, som
influtit, samt av annan rättsägare framställt betalnings- eller förmånsrättsanspråk; 10.

avförda belopp:
utbetalda till fordringsägare;

i följd av hinder för verkställighet eller av annan anledning;

11. vid årets slut balanserade belopp:
ej influtna;

i riksbanken nedsatta;
innestående hos utmätningsmannen.

Enligt 2 § skall vid dagbokens förande bland annat iakttagas, att i åttonde
kolumnens första avdelning antecknas det belopp, som i målet skall såsom

förrättningskostnad gäldas. Om fördelning av kostnaden med annat mål
skett, skall i andra avdelningen antecknas detta måls nummer i dagboken.

Jämlikt samma paragraf skall vidare i nionde kolumnen antecknas varje
av utmätningsmannen i målet vidtagen åtgärd, som icke är av beskaffenhet
att anteckning därom skett i sjunde kolumnen. I nionde kolumnen skall
alltid utsättas dagen, då åtgärd vidtagits, hinder mött, hinder upphört,
medel influtit, medel redovisats, medel eller fordringsbevis nedsatts i riksbanken,
bevis örn nedsättningen ankommit eller betalnings- eller förmånsrättsanspråk
blivit av annan än den sökande framställt.

Såsom av det anförda framgår har det ansetts nödigt att i synnerligen
detaljerad form meddela bestämmelser örn vad som skall antecknas i utsökningsdagboken.
Denna är icke att betrakta allenast såsom ett diarium för
utsökningsärendenas registrering. För vissa fall är sålunda dagboken avsedd
att även tjäna såsom ersättning för protokoll. Exempelvis må härutinnan
erinras om de anteckningar, som skola göras rörande för verkställigheten
av ett utslag föreliggande hinder av det ena eller andra slaget. Av
162 § utsökningslagen framgår, att underlåtenhet att i dagboken göra
anteckning örn hinder för verkställighet kan medföra ersättningsskyldighet
för utmätningsmannen i fall, då sådan skyldighet icke eljest skulle kunna
utkrävas.

Med hänsyn till den viktiga uppgift utsökningsdagboken har att fylla
är det av största vikt, att bestämmelserna om förandet av densamma noggrant
iakttagas. Då dagboken är den urkund, med ledning av vilken överexekutor
närmast har att öva tillsyn över utsökningsärendenas behandling
hos vederbörande utmätningsman, måste, örn denna kontroll skall kunna
utövas på ett tillfredsställande sätt, i dagboken noggrant antecknas allt,
sålunda även förrättningskostnader, som kan vara av betydelse för bedömandet
av utsökningsärendenas handläggning och redovisning till vederbörande
sökande.

Av den i förevarande ärende verkställda utredningen har framgått, att
i de av utmätningsmannen i Djursholm under åren 1933 och 1934 samt
under januari, februari och mars månader 1935 förda utsökningsdagböckerna
anteckningar icke verkställts i den omfattning som, enligt vad ovan
angivits, bort ske. Sålunda har Ekström, som under nämnda tid varit utmätningsman
i Djursholm, i ett avsevärt antal fall försummat att i dagboken
verkställa anteckningar örn av honom vidtagna åtgärder i utmätningsärenden.
Exempelvis må framhållas, att utmätning eller försök därtill
mången gång gjorts, utan att anteckning därom skett i dagboken. Vidare
har Ekström i ett stort antal fall försummat att i den för antecknande av
förrättningskostnad avsedda kolumnen verkställa anteckningar om sådan
kostnad.

Enligt min mening hade Ekström med avseende å utsökningsdagbokens
förande under ovan angivna tid gjort sig skyldig till sådan försummelse i
tjänsten, att denna icke kunde undgå beivran. Jag uppdrog därför åt landsfogden
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Ekström för tjänstefel i ovan anmärkta hänseende samt å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Södra Roslags domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 17 september 1937 följande.

Enär styrkt blivit, att Ekström, som under åren 1933 och 1934 och till
den 1 april 1935 varit utmätningsman i Djursholm, därunder i ett flertal
fall uraktlåtit att i den av honom hållna dagboken i enlighet med gällande
föreskrifter införa uppgifter örn vidtagna åtgärder eller förrättningskostnader,
ty och som vad Ekström sålunda låtit komma sig till last vore att
anse som fortsättning av en och samma tjänsteförseelse, alltså och med
hänsyn till förekomna omständigheter prövade häradsrätten lagligt döma
Ekström jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen att för sin försummelse
gälda 12 dagsböter, som skulle utgå med 15 kronor för dag.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

14 och 15. Felaktig behandling av införselärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av fru Ruth Renninger i Karlstad
hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Genom utslag den 5 februari 1936, som vann laga kraft, dömde Mellansysslets
domsagas häradsrätt till hemskillnad mellan filosofie kandidaten
Erik Renninger och hans hustru Ruth Renninger. I sammanhang därmed
fastställde häradsrätten en mellan makarna Renninger träffad överenskommelse,
enligt vilken Ruth Renninger under hemskillnadstiden skulle hava
vårdnaden örn makarnas två barn samt Erik Renninger under samma tid
skulle till Ruth Renninger förskottsvis varje månad utgiva 100 kronor
såsom bidrag till hennes och barnens underhåll ävensom erlägga hyra för
bostad i Karlstad och bestrida eventuella kostnader för barnens sjukvård.

Med förmälan att av det underhållsbidrag, som förfallit till betalning
intill den 20 april 1936, ett belopp av 183 kronor icke erlagts av Erik Renninger,
anhöll Ruth Renninger i en till förste stadsfogden i Stockholm genom
Enar Lundströms advokatbyrå insänd ansökan av sagda dag om införsel i
Erik Renninger tillkommande avlöning från statens arbetslöshetskommission.
Sedan efter undersökning blivit utrönt, att Renninger innehade anställning
såsom biträdande platsledare vid kommissionens ungdomsarbetsplats

i Hultsfred i Kalmar län, där avlöning jämväl utbetalades, överlämnades
handlingarna i införselärendet till landsfiskalen i Hultsfreds distrikt. Handlingarna
inkommo till landsfiskalen den 22 maj och den 27 maj delgavs
ansökningen Benninger.

Efter erhållen uppgift, att Benninger för sagda tjänst åtnjöt avlöning
med 250 kronor i månaden jämte fri bostad, meddelade landsfiskalen i
distriktet, Thore Palmgren, den 28 maj 1936 för uttagande av ifrågavarande
underhållsbidrag införsel i Benninger tillkommande ”avlöning från statens
ungdomsarbetsplats i Hultsfred”; och förordnade Palmgren därvid,
att tillsvidare skulle av avlöningen, i den mån den förfölle, vid varje avlöningstillfälle
innehållas ett belopp av 150 kronor, intill dess underhållsbidraget
till fullo guldits, dock att Benninger skulle för ändamål, som avses
i 7 § införsellagen, förbehållas varje gång 100 kronor. I sammanhang därmed
ålades skogsförvaltaren A. Lindholm, vilken i egenskap av platsledare
vid ungdomsarbetsplatsen å arbetslöshetskommissionens vägnar verkställde
utbetalning av avlöning till där anställda, att före den 2 i varje månad,
så länge icke annorlunda förordnades, till landsfiskalen i distriktet med
posten översända innehållna belopp.

Ovannämnda beslut delgavs Lindholm genom vederbörande fjärdingsman
den 29 maj.

Den 2 juni inkom till Palmgren ett belopp av 150 kronor, som av Lindholm
innehållits vid utbetalning av Benningers avlöning för maj månad.
Beloppet redovisades omedelbart till sökanden.

Den 21 juni förflyttades Benninger från omförmälda tjänst i Hultsfred
till arbetslöshetskommissionens ungdomsarbetsplats i Haddebo inom
Sköllersta landsfislcalsdistrikt i Örebro län, där han påföljande dag tillträdde
befattning såsom biträde åt platsledaren.

Då Benninger lämnade tjänsten i Hultsfred, utbetalade Lindholm till
honom den kontanta lön, som belöpte å den gångna delen av juni månad,
183 kronor 33 öre, med avdrag för kostersättning, en krona om dagen.
För den återstående delen av samma månad utkvitterade Benninger vid
månadsskiftet juni—juli avlöning vid arbetsplatsen i Haddebo med 66
kronor 67 öre. Jämväl denna avlöning utbetalades av Lindholm, vilken
förordnats till platsledare och redogörare vid samma arbetsplats.

Med anledning av Benningers avflyttning till Haddebo översände landsfiskalen
i Hultsfreds distrikt den 11 juli handlingarna i införselärendet
till landsfiskalen i Sköllersta distrikt för vidare åtgärd, varom jämväl sökanden
erhöll underrättelse.

Sedan Benninger den 16 juli underrättats om att ansökan örn införsel
inkommit till landsfiskalen i Sköllersta distrikt, meddelade Benninger i en
till landsfiskalen den 20 juli inkommen skrift, att han av vissa skäl ”kommit
efter” med fullgörandet av sin underhållsskyldighet och att det vore

omöjligt för honom att då betala den förfallna summan. Med åberopande
därav anhöll Benninger att från och med den 1 augusti få betala den mellan
makarna överenskomna summan, 133 kronor 50 öre i månaden, utan
att införsel tillgrepes.

I en till Benninger den 21 juli avlåten skrivelse meddelade landsfiskalen
i sistnämnda distrikt, Robert Krugel, med anledning av Benningers erbjudande
att frivilligt inbetala 133 kronor 50 öre i månaden, att under
villkor att denna inbetalning punktligt skedde den 1 i varje månad införsel
för det dåvarande icke komme att meddelas. Den 3 augusti inbetalade
därefter Benninger till Krugel 133 kronor 50 öre, som omedelbart redovisades
till sökanden.

Med förmälan dels att det belopp, som Benninger utfäst sig att frivilligt
betala månadsvis, vore för lågt och att högre belopp kunde uttagas
av honom och dels att Benningers löfte om frivillig betalning ej vore något
att lita på, anhöll därefter sökanden i till Krugel den 10 och den 13 augusti
inkomna skrifter, ”att införsel genast måtte beviljas med högsta möjliga
belopp”. I skrifterna framhölls tillika, att Benninger undandragit sig
att erlägga förut förfallna underhållsbidrag för flera månader och att han
därför enligt 5 § införsellagen icke kunde undgå införsel i sin lön.

I beslut den 13 augusti fann Krugel — enär Benninger ådagalagt beredvillighet
att betala så långt, enligt vad utrönas kunnat, han med hänsyn till
sina inkomster och sin ekonomi i övrigt kunde anses förmå — icke skäl att
för det dåvarande bifalla ansökningen om införsel.

Över detta beslut anförde Ruth Benninger besvär hos K. B. i Örebro län.

I utslag den 23 september 1936 yttrade K. B. följande: Enär sådana
omständigheter icke visats föreligga, vilka utgjorde hinder för beviljande
av införsel i Erik Benninger tillkommande avlöning av tjänst hos statens
arbetslöshetskommission, samt, med avseende å vad i målet blivit upplyst,
det måste anses, att införsel för det dåvarande kunde beviljas i Benningers
berörda avlöning till uttagande av åtminstone 150 kronor i månaden, bleve,
med undanröjande av landsfiskalens beslut, målet visat åter till landsfiskalen,
som hade att detsamma ånyo företaga och därmed vidare lagligen
förfara.

I en hit insänd skrift anförde sedermera Ruth Benninger klagomål däröver
att genom den behandling, som från Lindholms och utmätningsmännens
sida ägnats ifrågavarande införselärende, det henne tillerkända underhållsbidraget
icke kunnat uttagas av Erik Benninger, vilken i september
1936 slutat sin anställning hos statens arbetslöshetskommission. I
skriften anförde Ruth Benninger bland annat: Trots det att Erik Benninger
förflyttats från ungdomsarbetsplatsen i Hultsfred före midsommaren
1936 hade åtgärder för handlingarnas översändande till behörig

■6 — J ustitieombud »mannens ömhet sberättelse till 1938 ars riksdag.

utmätningsman icke vidtagits förrän den 11 juli. Påminnelse, daterad den
6 juli, hade lämnats obeaktad. Det syntes uppenbart, att ärendet icke
behandlats med tillbörlig skyndsamhet. Det vore även anmärkningsvärt,
att icke någon del av den lön, som utbetalts till Benninger i slutet av juni,
tagits i anspråk för den beviljade införseln å 150 kronor i månaden. Från
Krugel hade Ruth Benningers ombud den 8 augusti 1936 mottagit 133
kronor 50 öre. Då införsel å högre belopp begärts, hade Krugel i privatbrev
av den 11 augusti lämnat den överraskande upplysningen, att införsel
icke beviljats och icke heller komme att beviljas. Den 1 september 1936 hade
Erik Benninger slutat sin anställning och underlåtit att erlägga ens utlovade
133 kronor 50 öre. Det syntes uppenbart, att Krugel genom sitt mot lagens
tydliga ordalag stridande beslut orsakat, att Ruth Benninger gått miste örn
nämnda belopp. Han måste under sådana förhållanden vara skyldig att ersätta
henne beloppet jämte kostnaderna i ärendet. Enligt K. B:s utslag den
23 september 1936 hade ett belopp av minst 150 kronor per månad bort
uttagas genom införsel i detta fall. Ruth Benninger ansåge sig därför berättigad
att av Krugel utfå ersättning med 150 kronor, som genom införsel
rätteligen skolat uttagas den 1 september, samt 16 kronor 50 öre, som rätteligen
bort hava uttagits den 1 augusti utöver erlagda 133 kronor 50 öre.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Palmgren att
inkomma med yttrande, anförde denne följande.

Ansökan örn införsel hade inkommit till landsfiskalen i Hultsfreds distrikt
den 22 maj 1936. Efter det Palmgren den 27 maj underrättat Benninger
örn ansökningen, hade Benninger påföljande dag inställt sig å landsfiskalskontoret
och förklarat, att ett belopp av 150 kronor finge genom införsel
uttagas av hans lön från ungdomsarbetsplatsen i Hultsfred. Sedan Benninger
redogjort för sin lön och ekonomiska ställning i övrigt, hade Palmgren,
som funnit högre belopp än det av Benninger medgivna icke kunna
uttagas genom införsel, omedelbart meddelat införselbeslut. Den 29 maj
hade detta beslut delgivits Lindholm såsom föreståndare för arbetsplatsen.
Med anledning därav hade också Lindholm den 2 juni inlevererat 150
kronor, som redovisats till sökandens ombud. Under tiderna den 1—den
14 juli samt den 1—den 14 augusti hade Palmgren åtnjutit semester med
t. f. landsfiskalen Karl Botesgård såsom vikarie, och hade Palmgren därför
icke tagit vidare befattning med ärendet. Av remisshandlingarna framginge,
att Benninger förflyttats till arbetslägret i Haddebo under juni
månad, vilket emellertid Lindholm underlåtit att meddela till landsfiskalskontoret.
Örn Benninger, vilken förbehållits ett belopp av 100 kronor i månaden,
ägt före avflyttningen från Hultsfred uppbära avlöning för den del
av juni han tjänstgjort därstädes, hade Lindholm bort innehålla ett belopp,
som motsvarat införselbeloppet för nämnda tidsperiod. Om han varit oviss

hur han skulle förfara, hade han bort hänvända sig till landsfiskalen för
erhållande av direktiv. Hade däremot Benninger icke haft att uppbära
någon lön förrän den 1 juli, skulle denna utbetalas i Haddebo. Lindholm
hade då i allt fall bort lämna meddelande om Benningers förflyttning,
så att åtgärder hunnit vidtagas för utbekommande av införselbeloppet i
Haddebo. Det syntes därför som om Lindholm vore den, som bure största
skulden till att införselbeloppet icke blivit utbetalt för juni månad. Landsfiskalen
hade ju icke haft större beröring med arbetslägrets tjänstemän
och det hade därför varit omöjligt för honom att hålla reda på när ombyte
av dylika skedde, helst som lägret endast tillfälligt varit förlagt
i Hultsfred. Från Palmgrens sida hade ärendet icke kunnat handläggas
med större skyndsamhet än som skett och Palmgrens vikarie hade ju så
snart han erhållit underrättelse örn Benningers förflyttning vidtagit på
honom ankommande åtgärder för ärendets fortsatta behandling. Palmgren
hemställde därför att, i vad ärendet rörde landsfiskalen i Hultsfreds distrikt,
J. O. måtte låta bero vid vad i ärendet förekommit.

I infordrat yttrande anförde därefter Kriigel följande.

Ruth Benninger syntes grunda sin anmälan mot Kriigel därpå, att han
ej skulle hava vid handläggningen av ärendet beaktat innehållet i 5 §
införsellagen utan handlat i strid därmed, en enligt Kriigels mening felaktig
tolkning av nämnda lagrum, tillämpat på detta ärende, särskilt med
hänsyn till omständigheterna vid Krugels beslut den 13 augusti örn avslag
på ansökningen örn införsel men även med hänsyn till förhållandena sådana
de voro, då Kriigel i skrivelse den 21 juli till Erik Benninger tillät frivillig
betalning. Enligt nyssnämnda lagrum skulle införsel ej beviljas, när den
underhållsskyldige visade ”sannolika skäl, att han skall fullgöra sin underhållsskyldighet”.
Sådana sannolika skäl förelågo redan den 21 juli genom
Benningers uttalande i brev den 18 juli men ännu mera och övertygande
vid beslutets avkunnande den 13 augusti. Sistnämnda dag hade redan influtit
en månadsbetalning och värdet av utfästelsen enligt brevet den
18 juli därmed bestyrkts. Någon felaktighet därutinnan ansåge följaktligen
Kriigel sig icke hava begått. Men Ruth Benninger syntes också
förmena, att ett högre månatligt belopp borde hava fastställts. Ett sådant
påstående kunde givetvis göras, men var gränsen för vad som kunde anses
vara skäligt ginge måste alltid bliva en bedömningsfråga, därvid hänsyn
borde tagas icke blott till sökandens rätt till bidrag utan också till den
underhållsskyWiges förmåga att erlägga betalningen. Kriigel förmenade,
att Erik Benninger med hänsyn till avlöningens storlek och den ovaraktighet
beträffande anställning, varmed han haft att dragas den närmast
föregående tiden, icke skäligen kunnat åläggas ett högre månatligt bidrag
än det av Kriigel fixerade eller 133 kronor 50 öre. Att K. B. senare i sitt

utslag den 23 september funnit, att bidraget bort sättas till 150 kronor i
månaden, förändrade intet i denna Kriigels uppfattning. Icke heller syntes
K. B:s från Kriigels avslag på själva införselframställningen avvikande
beslut utgöra stöd för det påståendet, att Kriigel vid tiden för sitt
ställningstagande handlat felaktigt. En annan sak vore, att Kriigel naturligtvis
vid eventuellt ny handläggning av ärendet efter utslaget haft
att taga hänsyn därtill. Ruth Renninger eller rättare sagt hennes ombud
syntes, av uttalandena i klagoskriften och korrespondensen i ärendet
att döma, hysa den något fria uppfattningen, att införsellagen vore ett
institut, varigenom åt bidragsberättigad kunde utvinnas vilka resultat
som helst. Någon prövningsrätt tycktes ej tillerkännas vederbörande myndighet,
snarare skyldighet att taga order av sökande. Men ej ens här stannade
Ruth Renninger i sitt något fria sätt att tolka lagbestämmelserna.
Den uppfattningen bomme också till uttryck att myndigheten, i detta
fall Krugel, skulle vara skyldig betala bidrag därför att framställning örn
sådant ej i allt villfarits. Krugel anhölle, att J. O. för hans del måtte låta
vid vad i ärendet förekommit bero.

I avgivna påminnelser framhöll Ruth Renninger bland annat, att enligt
5 § införsellagen den underhållsskyldige kunde undgå införsel, då han
”betalade förfallet belopp”. Först under denna förutsättning hade utmätningsmannen
anledning att taga i betraktande, huruvida sannolika skäl
förelåge för att den underhållsskyldige skulle i fortsättningen betala utan
införsel. Med uttrycket ”förfallet belopp” måste avses samtliga tidigare
till betalning förfallna oguldna belopp. Till jämförelse åberopades stadgandet
i 8 § andra stycket, där det kanske språkligt lyckligare uttrycket
”förfallna bidragsbelopp” användes i jämförbar betydelse. Genom att vägra
införsel, då förfallet belopp ostridigt icke till fullo guldits, hade Kriigel
tillämpat lagens tydliga ordalag felaktigt. Detta hade sedermera föranlett,
att Ruth Renninger gått miste örn åtminstone 133 kronor 50 öre.
Krugel måste på grund därav hava begått tjänstefel samt vara skyldig
att ersätta Ruth Renninger den skada, som tillskyndats henne. Beträffande
sitt krav på högre bidragsbelopp än 133 kronor 50 öre hänvisade
Ruth Renninger till 7 § införsellagen. Därav framginge, att en gäldenär
icke skulle sköta sina i övrigt kanske dåliga affärer på bekostnad av den
underhållsberättigade. Gäldenären skulle tillerkännas endast så stort belopp,
att han kunde försörja sig själv. Det vore belysande för Kriigels
mentalitet, att han icke ens ifrågasatte, att annan värdering än den av
honom verkställda kunde vara riktig och laglig, trots att K. B. och hans
kollega i Hultsfreds distrikt ansett 150 kronor per månad vara mera lämpligt
belopp i detta fall. Det syntes uppenbart, att Krugel på avgörande
punkter missförstått eller i varje fall misstolkat införsellagens både ut -

tryckliga och förutsatta bestämmelser, varför en kraftig aktion mot honom
förefölle i hög grad befogad. Officiellt beslut i ärendet hade fattats först
den 13 augusti 1936, ehuru ansökningen inkommit den 13 juli. Hade
Kriigel fattat beslut tidigare, hade Ruth Renninger, även om beslutets
innehåll blivit detsamma som det sedermera blev, genom överklagande
hunnit få det ändrat före den 30 augusti, då sista avlöningen utbetalades
till Erik Renninger. Även därigenom hade Ruth Renninger undgått den
förlust, som sedan blev oundviklig.

Statens arbetslöshetskommission uppgav därefter i skrivelse till mig,
att Erik Renninger under juni månad 1936 i avlöning erhållit från ungdomsarbetsplatsen
i Hultsfred 183 kronor 33 öre och från ungdomsarbetsplatsen
i Haddebo 66 kronor 67 öre jämte fri bostad och mot en avgift
av en krona om dagen kost, att något meddelande till landsfiskalen i Hultsfreds
distrikt angående Renningers förflyttning under sagda månad icke
— såvitt nu kunde fastställas — lämnats av platsledaren i Hultsfred samt
att Renninger varit anställd vid arbetsplatsen i Haddebo till och med
den 11 september 1936 med en avlöning av 250 kronor i månaden jämte
bostad och kost mot ovannämnda ersättning.

På anmodan avgav därefter Lindholm yttrande i ärendet, däri han anförde
följande.

Sedan Lindholm från landsfiskalen i Hultsfreds distrikt erhållit meddelande
om att införsel beviljats i Erik Renningers avlöning, hade Lindholm
vid månadsskiftet maj—juni 1936 av denna utanordna! 150 kronor
till landsfiskalen. Den 23 juni hade arbetet vid ungdomsarbetsplatsen i
Hultsfred upphört, varvid Renninger blivit förflyttad till befattning vid
ungdomsarbetsplatsen i Haddebo. Någon dag före Renningers avresa från
Hultsfred hade Lindholm telefonerat till landsfiskalskontoret därstädes
och meddelat, att Renningers arbete förlagts till Haddebo. Före avresan
hade Renninger utfått sin lön, 183 kronor 33 öre, med avdrag av en krona
om dagen för kost. Innan utbetalningen skedde hade Lindholm erinrat
Renninger om hans skyldighet enligt införselbeslutet, varvid han emellertid
bett Lindholm att få ordna denna betalningsskyldighet vid månadsskiftet
juni—juli i Haddebo. Vid denna senare tidpunkt hade Lindholm
i Haddebo gjort Renninger uppmärksam på nämnda åtagande. Renninger
hade då anhållit att få ordna denna angelägenhet genom punktlig ”frivillig’’
betalning, vilket Lindholm bifallit under förutsättning, att Renninger
själv finge övertaga ansvaret i samråd med vederbörande myndigheter.
Lindholm ville helt bestrida, att han i egenskap av platsledare och
redogörare vid ovan omförmälda ungdomsarbetsplatscr gjort sig skyldig
till försummelse beträffande inlcvereringen av penningmedel enligt införselbeslutet.

På förfrågan från min expedition förklarade Lindholm i skrivelse den
30 maj 1937, att han numera ej kunde upplysa, med vilken person å landsfiskalskontoret
i Hultsfred han i juni 1936 haft samtal angående Benningers
förflyttning till Haddebo. Då samtalet ägt rum under brådskan
med avvecklingen av arbetet i Hultsfred och Lindholm trott, att saken
skulle få ett normalt förlopp, hade Lindholm vid tillfället ej begärt någon
som helst upplysning om med vem han talat.

Sedan jag därefter anmodat Botesgård att inkomma med yttrande, särskilt
rörande det förhållandet att han, då medel från arbetsgivaren icke,
på sätt enligt införselbeslutet bort ske, före den 2 juli 1936 översänts till
landsfiskalen i distriktet, underlåtit vidtaga därav påkallade åtgärder jämlikt
14 § införsellagen, anförde Botesgård följande.

Botesgård hade uppehållit landsfiskalst jönsten i Hultsfreds distrikt
under tiden den 1—den 14 juli 1936. Under denna tid hade Botesgård
förutom löpande ärenden haft en hel del polisutredningar och andra
brådskande göromål att utföra. Vid alla vikariat brukade Botesgård omsorgsfullt
genomgå införseldiariet för att tillse, att arbetsgivare i vederbörlig
ordning redovisade införselmedel. Någon dag, troligen den 5 eller den 6
juli, hade Botesgård upptäckt, att i ärendet angående Benninger något
belopp icke influtit den 2 juli. Med anledning därav hade Botesgård sökt
komma i förbindelse med arbetsgivaren, därvid upplysning erhållits av
polispersonalen, att arbetena vid ungdomsarbetslägret i Hultsfred upphört
redan i mitten av juni månad. Vidare hade upplysts, att såväl platsledaren
som Benninger avflyttat från orten före midsommar. Då någon tillförlitlig
adress å Benninger icke vid detta tillfälle kunnat erhållas, hade Botesgård
anmodat vederbörande fjärdingsman att söka införskaffa uppgift därom.
Botesgård hade även genom polisen i Hultsfred sökt erhålla uppgift örn
den nya adressen. Troligen den 10 eller den 11 juli hade Botesgård antingen
av fjärdingsmannen Axel Lang i Vena eller förste poliskonstapeln
Carl Ljungdén i Hultsfred erhållit upplysning, att Benninger flyttat till
Haddebo. På grund av de inhämtade upplysningarna, att arbetet icke pågått
mer än omkring halva juni samt att avlöningen utbetalades den 1 i
varje månad, hade Botesgård tagit för givet, att den underhållsskyldige
icke uppburit någon avlöning i Hultsfred för juni månad. Med den kännedom
Botesgård tidigare haft örn arbetslöshetskommissionens platsledare
hade han icke kunnat tänka sig, att redogöraren i uppenbar strid mot
meddelat införselbeslut utbetalat avlöning utan att dessförinnan hava
gjort föreskrivet avdrag. Redogöraren hade den 2 juni i vederbörlig ordning
erlagt 150 kronor i samma ärende och den ordinarie landsfiskalen,
Palmgren, hade på Botesgårds förfrågan meddelat, att Benninger sannolikt
icke uppburit någon avlöning i Hultsfred för juni, enär arbetena upp -

hort där före midsommar. För säkerhets skull hade Botesgård tillfrågat
Palmgren, om platsledaren underrättat honom örn avflyttningen, därvid
Palmgren uppgivit, att sådan underrättelse icke lämnats. Palmgren hade
fördenskull icke vetat, vart vare sig Benninger eller platsledaren begivit
sig. Någon anteckning därom hade icke heller funnits i införseldiariet.
Så snart Botesgård erhållit tillförlitlig adress, hade ärendet omedelbart
överlämnats till behörig utmätningsman för vidare åtgärder. Kort därpå
hade Botesgårds förordnande i Hultsfred slutat. När Botesgård överlämnat
tjänsten till Palmgren, hade Botesgård meddelat honom huru ifrågavarande
införselärende låg till.

Vidare anförde Botesgård: Redogöraren hade i svar å anmaningen uppgivit,
att avlöningen utbetalades den 1 i varje månad. Innan avflyttning
skett, hade redogöraren bort underrätta därom ävensom att han utbetalt
avlöning i förskott utan att verkställa föreskrivet avdrag. Örn denna självklara
i lag föreskrivna skyldighet iakttagits, hade, därest beloppet icke
frivilligt erlagts, utmätning företagits hos platsledaren såsom ansvarig för
utbetalningen, varjämte ärendet omedelbart i juni kunnat översändas till
landsfiskalen i Sköllersta distrikt för ny införsel, därvid ytterligare belopp
eventuellt kunnat uttagas i slutliga avlöningen den 1 juli. I detta fall
vore det sålunda arbetsgivaren-platsledaren, som slarvat och genom bristande
kontakt med utmätningsmannen vållat onödiga besvär. Att platsledaren
Lindholm i sin till J. O. avgivna förklaring i ärendet likväl icke insett,
att han gjort sig skyldig till försummelse vid inleverering av penningmedel
uti ifrågavarande införselärende, syntes fullständigt ofattbart. Arbetsgivare
ägde ju icke någon prövningsrätt i fråga om meddelade införselbeslut. Det
vore dessbättre sällsynt, att redogörare vid statliga institutioner på detta
lättvindiga sätt handhade införselärenden. Lindholm hade uppgivit, att
Benninger redan i Hultsfred uppburit 183 kronor 33 öre minus en krona
per dag för kost, alltså 163 kronor 33 öre. Då enligt införselbeslutet Benninger
förbehållits 100 kronor i varje avlöning, skulle sålunda lägst 63 kronor
33 öre hava innehållits och redovisats till utmätningsmannen såsom
underhållsbidrag. Med anledning av vad sålunda numera framkommit i
ärendet hade Botesgård skriftligen underrättat landsfiskalen i Hultsfreds
distrikt om arbetsgivarens underlåtenhet att innehålla föreskrivna belopp
för den åtgärd, som landsfiskalen kunde finna anledning vidtaga jämlikt
14 § införsellagen. Därjämte ville Botesgård framhålla, att Benninger den
3 augusti 1936 frivilligt erlagt 133 kronor 50 öre och därigenom torde hava
reglerat juni månads betalning, varom han träffat överenskommelse med
Lindholm. Då Botesgård sålunda i detta fall gjort allt vad som normalt
skulle hava iakttagits av en utmätningsman, hemställde han, att J. O.
i vad honom anginge ville låta bero vid vad i ärendet förekommit.

I 1 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta
stadgas, bland annat, att om någon enligt rättens beslut är pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag
till barn eller till den, med vilken han är eller varit gift, och han underlåter
aitt betala förfallet belopp, den till underhåll berättigade äger erhålla
införsel i den underhållsskyldige tillkommande avlöning för tjänst eller
annan arbetsanställning till gäldande av såväl förfallet belopp som bidraget
i övrigt, i den mån det förfaller till betalning. Vill underhållsberättigad
erhålla införsel, har han enligt 2 § i lagen att till utmätningsmannen
ingiva den handling, genom vilken bidraget blivit bestämt, med uppgift
å den underhållsskyldiges hemvist och anställning.

Rörande gjord ansökan örn införsel för underhållsbidrag har utmätningsmannen
att omedelbart verkställa anteckning i den särskilda dagbok, som
skall av honom föras över vissa införselärenden.

Utmätningsmannen skall, enligt 3 §, låta bevisligen tillställa den underhållsskyldige
skriftlig underrättelse örn ansökningen med föreläggande för
honom att, där han har något att invända mot ansökningen eller att andraga
beträffande de bestämmelser, som vid beviljande av införsel böra
meddelas, inom viss kort tid avgiva yttrande.

Enligt 4 § åligger det utmätningsmannen att hos arbetsgivare eller myndighet
söka inhämta upplysning angående de omständigheter, vilka kunna
vara av betydelse vid prövning av ansökningen. Upplyses det, att den
underhållsskyldige tagit anställning å annan ort, och är i följd därav utmätningsmannen
ej vidare behörig, skall han översända handlingarna jämte
underrättelse om vad för övrigt i ärendet förekommit till behörig utmätningsman,
som det åligger att ägna ärendet fortsatt handläggning.

I 5 § heter det, att införsel må ej beviljas, där den underhållsskyldige
betalar förfallet belopp och tillika antingen ställer av utmätningsmannen
godkänd pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande under
tid, som utmätningsmannen finner skälig, dock minst ett år, eller visar
sannolika skäl att han skall fullgöra sin underhållsskyldighet.

Jämlikt 7 § första stycket skall, där införsel beviljas, utmätningsmannen
förordna, huru stort belopp av den underhållsskyldiges avlöning skall, i
den mån densamma förfaller, innehållas till gäldande av underhållsbidraget,
med bestämmelse tillika att innehållandet må ske endast i den mån
avlöningen överskjuter visst för den underhållsskyldige och hans familj
oumbärligt belopp, allt i enlighet med i paragrafen närmare givna föreskrifter.

I 8 § stadgas att, örn efter det förordnande om införsel givits yppas
anledning till jämkning i de därvid meddelade bestämmelserna, äger utmätningsmannen
utan hinder av det förra beslutet förordna örn sådan
jämkning. Hava förfallna bidragsbelopp guldits och ställer den underhålls -

skyldige pant eller borgen, som i 5 § sägs, eller visar sannolika skäl att han
skall fullgöra sin underhållsskyldighet, skall beslutet om införsel av utmätningsmannen
upphävas.

I 9 § heter det att, om förordnande om införsel är meddelat och upplyst
varder att den underhållsskyldige lämnat den anställning förordnandet
avser och blivit anställd hos annan arbetsgivare, skall utmätningsmannen
inhämta upplysningar såsom i 4 § sägs samt, där hinder ej möter, meddela
beslut örn införsel i den underhållsskyldiges avlöning för den nya anställningen.
Har den underhållsskyldige tagit anställning å annan ort och är
i följd därav utmätningsman, som förut haft befattning med ärendet, ej
vidare behörig, skall han översända handlingarna jämte underrättelse om
vad för övrigt i ärendet förekommit till behörig utmätningsman; och meddele
denne beslut i ärendet.

10 § innehåller bestämmelser örn delgivning av införselbeslut med arbetsgivaren,
vilken det, enligt 11 §, åligger att, då utmätningsmannen så
föreskrivit, å bestämd tid, dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen
med posten översända innehållet belopp. Underlåtenhet att fullgöra
sådan föreskrift är belagd med bötesstraff.

I 12 § stadgas, att i ärende angående införsel skall utmätningsman
skyndsamt vidtaga de åtgärder, som åligga honom.

Har arbetsgivare i uppenbar strid mot beslut örn införsel utbetalt avlöning,
äger, enligt 14 §, utmätningsmannen hos arbetsgivaren omedelbart
genom utmätning uttaga det belopp, som skolat innehållas.

I 18 § slutligen stadgas att, om underhållsskyldig är anställd i tjänst
eller annat arbete hos staten eller kommun, skall vad örn arbetsgivare i
lagen är sagt tillämpas beträffande den, som har att utbetala avlöningen.

Såsom av det anförda framgår äro bestämmelserna om handläggning
av införselärenden så tydliga, att vid tillämpningen av desamma i vanliga
fall några svårigheter knappast torde förefinnas. Såsom en allmän regel
har därför också i lagen kunnat stadgas en av sakens natur betingad skyldighet
för utmätningsman att i sådana ärenden skyndsamt vidtaga de åtgärder,
som åligga honom.

Vad angår handläggningen av förevarande införselärende fann jag emellertid,
att lagens föreskrifter delvis blivit åsidosatta. I en till landsfogden
i Kalmar län avlåten skrivelse anförde jag därför till en början följande.

Sedan landsfiskalen i Hultsfreds distrikt, Palmgren, beviljat införsel i
Erik Benningers avlöning för tjänst vid ungdomsarbetsplatsen i Hultsfred
och därvid bestämt att av lönen, i den mån den överstege Benninger förbehållet
belopp av 100 kronor, skulle innehållas 150 kronor i månaden, har
detta beslut delgivits Lindholm såsom platsledare och redogörare vid arbetsplatsen.
Då i detta fall fullgörandet av de skyldigheter, som i införsellagen

ålagts arbetsgivare, ankommit på Lindholm i hans nämnda egenskap, har
det alltså ålegat honom som en tjänsteplikt att i enlighet med beslutet av
Benninger tillkommande lön innehålla och till landsfiskalen månatligen redovisa
införselbeloppet, i den mån det kunnat uttagas. Så har också skett i
sammanhang med utbetalningen av Benningers lön för maj månad 1936.
Däremot har Lindholm, då Benninger den 21 juni förflyttats från Hultsfred
till Haddebo och därvid för den förflutna delen av denna månad haft
innestående avlöning till ett belopp av 183 kronor 33 öre, i uppenbar strid
mot det meddelade införselbeslutet till Benninger utbetalt hela detta avlöningsbelopp
med avdrag av koster sättning, en krona örn dagen. Då man
med rätta har anspråk på att enskilda arbetsgivare skola ställa sig utmätningsmans
föreskrifter i införselärenden till efterrättelse, bör man i ännu
högre grad kunna fordra, att sådana föreskrifter noggrant följas av i statens
tjänst anställda personer, å vilka införsellagens bestämmelser örn arbetsgivare
skola tillämpas. Lindholms nyssberörda förfarande synes mig därför
innebära ett synnerligen betänkligt åsidosättande av hans tjänsteplikt. Vidare
är att märka, att ehuru Lindholm, vilken såsom platsledare och redogörare
jämväl förflyttats till ungdomsarbetsplatsen i Haddebo och där haft
att utbetala Benningers lön för återstoden av juni månad, på grund av
Benningers förut lämnade medgivande torde ägt möjlighet att innehålla
denna lön, i vilken ny införsel ännu icke hunnit meddelas, har Lindholm likväl
på Benningers anhållan underlåtit att göra detta och därmed förorsakat
att, trots införselbeslutet den 28 maj, icke någon del av Benningers lön för
juni kommit hans hustru till godo.

Vad Lindholm anfört till försvar för sitt handlande i förevarande fall
kan icke lända honom till ursäkt. På grund härav finner jag Lindholm icke
kunna undgå åtal för försummelse i tjänsten.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Lindholm för tjänstefel i ovan beträffande honom anmärkta hänseende samt
å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Genom landsfogdens
försorg borde tillfälle beredas Ruth Benninger att i målet föra talan; och
borde av henne framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade,
av landsfogden understödjas.

Den behandling, som från Botesgårds sida ägnats införselärendet, syntes
mig ej heller kunna lämnas utan anmärkning. Då av Benningers avlöning
för juni månad icke någon del inlevererats av Lindholm före den 2 juli, hade
Botesgård utan dröjsmål bort göra sig underrättad om orsaken därtill samt
därefter vidtaga åtgärder för uttagande jämlikt 14 § införsellagen hos Lindholm
av det belopp, som denne i strid mot införselbeslutet utbetalt till

Benninger. Då emellertid Lindholm i första hand var ansvarig för den skada,
som tillskyndats Ruth Benninger, och jag saknade anledning antaga annat
än att hon av Lindholm, efter mot honom förd målsägandetalan, skulle
kunna erhålla full gottgörelse, fann jag mig med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt kunna låta bero vid en erinran till Botesgård om
vikten av att införselärenden av utmätningsman ägnas synnerlig uppmärksamhet
och handläggas med erforderlig skyndsamhet.

Vad slutligen angår behandlingen av förevarande införselärende, sedan
handlingarna däri överlämnats till landsfiskalen i Sköllersta distrikt, syntes
mig denna behandling synnerligen anmärkningsvärd. På grund därav avlät
jag till landsfogden i Örebro län en skrivelse, däri jag anförde följande.

Av för Kriigel tillgängliga handlingar framgick, att Erik Benninger uraktlåtit
att fullgöra sin underhållsskyldighet enligt häradsrättens utslag och
alltså häftade i skuld för förfallna underhållsbidrag. Vid sådant förhållande
hade det uppenbarligen ålegat Kriigel att meddela införsel i Benningers avlöning.
Detta har emellertid Kriigel underlåtit under förklaring att, därest
Benninger enligt sitt erbjudande frivilligt till Kriigel gjorde månatliga avbetalningar
å underhållsbidraget, införsel icke komme att meddelas. Då
Ruth Benninger icke ville nöja sig härmed utan genom sitt ombud enträget
fordrade införsel, har Kriigel, trots påpekande för honom att Erik Benninger
häftade för tidigare förfallna bidrag, genom ett protokollfört beslut uttryckligen
avslagit den gjorda ansökningen. Härigenom har Kriigel handlat i
uppenbar strid mot införsellagens klara och tydliga bestämmelser. Till stöd
för sin vägran att meddela införsel har Kriigel aberopat, att Erik Benninger
visat sannolika skäl, att han skulle i behörig tid erlägga bidrag med det
belopp Kriigel ansett skäligt. Av innehållet i 5 § införsellagen framgår emellertid,
att den första förutsättningen för att en underhållsskyldig i dylikt fall
skall undgå införsel är, att tidigare förfallna bidrag blivit guldna. Såsom
förut framhållits har emellertid detta icke varit fallet i förevarande införselärende.

Därest Kriigel beviljat införsel i Benningers lön, hade tydligen ett belopp,
låt vara ej mer än det av Ivrugel såsom skäligt ansedda, kunnat innehållas
vid utbetalningen av Benningers lön för augusti månad. Då Benninger vid
tiden för meddelandet av K. B:s utslag, varigenom med undanröjande av
Kriigels avslagsbeslut ärendet återförvisats för ny behandling, blivit entledigad
från tjänsten vid arbetsplatsen i Haddebo, har genom införsel icke
kunnat uttagas någon del av Benningers lön för augusti. Genom Kriigels
felaktiga förfarande torde Ruth Benninger alltså hava lidit skada, och jag
finnér därför Kriigel icke kunna undgå atal för sitt berörda förfarande.

På grund av vad jag sålunda anfört angående Krugel uppdrog jag åt

landsfogden i Örebro län att vid vederbörlig domstol ställa Kriigel under
åtal för det tjänstefel, vartill han i förevarande fall gjort sig skyldig, ävensom
bereda Ruth Renninger tillfälle att i målet föra ersättningstalan.

Åtalet mot Lindholm anhängiggjordes vid Sevede och Tunaläns domsagas
häradsrätt. I målet förklarade Ruth Renninger, att Lindholm dåmera
lämnat henne full ersättning för den förlust, som hon genom Lindholms
förfarande lidit, samt att hon därför icke förde någon talan mot
honom.

Sevede och Tunaläns domsagas häradsrätt yttrade i utslag den 21 oktober
1937 följande.

I malet vöre utrett, att sedan Mellansysslets domsagas häradsrätt
genom utslag den 5 februari 1936, som vunnit laga kraft, jämte det häradsrätten
dömt till hemskillnad mellan Erik Renninger och Ruth Renninger,
fastställt mellan makarna träffad överenskommelse, enligt vilken Ruth
Renninger under hemskillnadstiden skulle hava vårdnaden örn makarnas två
barn samt Erik Renninger under samma tid skulle till Ruth Renninger förskottsvis
varje månad utgiva 100 kronor såsom bidrag till hennes och barnens
underhåll ävensom erlägga hyra för bostad i Karlstad och bestrida
eventuella kostnader för barnens sjukvård, och Ruth Renninger hos landsfiskalen
i Hultsfreds distrikt ansökt om införsel i Erik Renningers lön till
gäldande av förfallet, men icke erlagt underhållsbidrag enligt nämnda utslag
— landsfiskalen i distriktet den 28 maj 1936 för uttagande av ifrågavarande
bidrag meddelat införsel i Renninger tillkommande ”avlöning från
statens ungdomsarbetsplats i Hultsfred” och därvid tillika dels förordnat,
att tillsvidare skulle av avlöningen, i den mån den förfölle, vid varje avlöningstillfälle
innehållas ett belopp om 150 kronor, intill dess underhållsbidraget
till fullo guldits, dels ock ålagt Lindholm, vilken i egenskap av
platsledare och redogörare vid ungdomsarbetsplatsen å arbetslöshetskommissionens
vägnar haft att verkställa utbetalning av avlöningen till de där
anställda, att före den 2 i varje månad, så länge icke annorledes förordnades,
till landsfiskalen med posten översända innehållna belopp, samt att
det av landsfiskalen salunda meddelade beslutet vederbörligen delgivits
Lindholm den 29 maj 1936; och enär Lindholm erkänt, att han underlåtit
innehålla och till vederbörande utmätningsman redovisa vad som på grund
av införselbeslutet skulle av Renningers avlöningsmedel för juni månad år
1936 innehållas, samt Lindholm sålunda gjort sig skyldig till oförstånd
och försummelse i egenskap av platsledare och redogörare vid statens arbetslöshetskommission,
dömde häradsrätten Lindholm jämlikt 15 § lagen

elen 14 juni 1917 om införsel i avlöning m. m. samt 25 kap. 17 och 22 §§
strafflagen, lagrummen jämförda med 4 kap. 1 § sistnämnda lag, att böta
20 dagsböter, vardera å 3 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Mot Kriigel anhängiggjorde landsfogden i Örebro län åtal vid Askers
och Sköllersta tingslags häradsrätt. Efter åtalets anhängiggörande erlade
Kriigel den 10 september 1937 till Ruth Renninger ”det belopp av 133 kronor
50 öre, som icke kunde av Erik Renninger uttagas för augusti månad
1936”. Ruth Renninger vidhöll i målet, att ett belopp av 150 kronor bort
innehållas den 1 september 1936, samt yrkade därför att av Kriigel utbekomma
ytterligare 16 kronor 50 öre jämte ränta å 150 kronor från den
10 september 1936 till den 10 september 1937 samt å 16 kronor 50 öre
från förstnämnda dag till dess betalning skedde. Därjämte yrkade Ruth
Renninger ersättning av Kriigel för kostnader å saken.

Askers och Sköllersta tingslags häradsrätt yttrade i utslag den 14 september
1937 följande.

Enär Kriigels beslut att vägra Ruth Renninger införsel i den Erik Renninger
i egenskap av biträdande platsledare vid statens arbetslöshetskommissions
ungdomsarbetsplats i Haddebo tillkommande avlöning vid det förhållande,
att Erik Renninger icke guldit förfallet underhållsbidrag åt Ruth
Renninger och makarnas barn, varit stridande mot stadgandena i lagen
den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta samt skada
därigenom tillskyndats Ruth Renninger, ehuru den numera av Kriigel ersatts,
alltså prövade häradsrätten, i förmågo av 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen,
rättvist döma Kriigel att för oförstånd i tjänsten böta 15 dagsböter,
med hänsyn till brottets ringhet skäligen jämkade till 15 kronor vardera.

Enär genom Kriigels åtgörande Ruth Renninger icke tillfogats skada
utöver den redan av Kriigel ersatta i vidare mån än förlusten av ränta å
133 kronor 50 öre, prövade häradsrätten rättvist endast i sådan mån bifalla
Ruth Renningers ersättningsyrkanden, att Kriigel förpliktades till henne
utgiva ränta efter 5 för hundra å sagda belopp från den 10 september 1936
till samma dag 1937. Kriigel skulle gottgöra Ruth Renninger kostnaderna å
målet med skäliga ansedda 134 kronor 95 öre.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

16. Disponerande av stiftelses tillgångar för annat ändamål
än det med stiftelsen avsedda.

Sedan Kungl. Majit — enligt skrivelse den 8 januari 1932 till domkapitlet
i Härnösand — bestämt plats för prästgård åt komministern i
Storsjö i Hede pastorat samt domkapitlet därefter inhämtat, såväl att
pastoratet förvärvat äganderätt till det av Kungl. Majit bestämda området,
”avstyckningen 39 örn 0,3660 hektar från 7/360 mantal Storsjöby
Nr. 3, 33 i Storsjö socken”, som ock att samma avstyckning vore fri från
gravationer, hemställde domkapitlet i skrivelse den 17 maj 1933 till domhavanden
i Härjedalens domsaga, att laga syn måtte snarast möjligt hållas
för meddelande av erforderliga föreskrifter angående inrättande i enlighet
med den ecklesiastika boställsordningens bestämmelser av prästgård åt
komministern i berörda pastorat å ifrågavarande avstyckning.

I anledning av domkapitlets hemställan höll häradshövdingen i domsagan
H. Wullt jämte nämndemän den 5 juli, den 25 september och den
29 december 1933 laga syner för det begärda ändamålet. Kostnaderna för
dessa syner erlades av pastoratet. Som emellertid enligt den från och med
den 1 maj 1933 gällande ecklesiastika boställsordningen det icke ankommer
på synerätt utan på vederbörande boställsnämnd att med tilllämpning
av i boställsordningen givna bestämmelser meddela föreskrifter
angående prästgårds anordnande, hölls sedermera av boställsnämnden för
stiftets VIII distrikt för samma ändamål ekonomisk besiktning, för vilken
kostnaden likaledes erlades av pastoratet.

I en till mig insänd skrift, undertecknad med namnet G. Johnsson, anmäldes
sedermera att domkapitlet för betalning av ”kostnader, som uppstått
genom att en tjänsteman begått ett fel vid hållande av en s. k.
syneförrättning,” låtit utanordna medel ur en under domkapitlets vård
stående understödsfond.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat domkapitlet
att inkomma med upplysningar i saken, anförde domkapitlet i skrivelse den
10 februari 1937 följande.

Till följd av rådande oklarhet i författningarna vid övergången den
1 maj 1933 till 1932 års ecklesiastika lagstiftning hade domkapitlet förordnat
örn laga syn för bestämmande av plats för prästgård i Storsjö församling
av Hede pastorat, enär Kungl. Majit i godkännandet av prästgårdstomten
använt orden ”vederbörande synerätt” och ärendets handläggning
var påbörjad enligt äldre lag. Genom kammarkollegiets ingripande
två år senare i anledning av att pastoratet sökt anslag till präst -gårdsbygget ur kyrkofonden hade därefter hållits ekonomisk besiktning

för samma ändamål som laga synen, varför pastoratet nödgats gälda två
synekostnader, av vilka den förra uppgått till 690 kronor 47 öre. Beloppet
hade då återsökts hos domkapitlet och häradshövdingen i Härjedalens
domsaga. Sedan pastoratet gått med på nedsättning av kravet till 500
kronor, hade kostnaden erlagts till fyra femtedelar av häradshövdingen
och återstoden, 100 kronor, av domkapitlet ur ”änkehjälpsfonden nr 3”.
Denna fond vore enligt domkapitlets mening att anse som en domkapitlets
enskilda fond. Stöd för denna uppfattning hade domkapitlet funnit
bland annat däri, att Kungl. Maj:t den 28 juni 1935 på domkapitlets
förslag undantagit fonden från revision genom riksräkenskapsverket, på
grund varav fondens förvaltning nu allenast granskades av domkapitlet
självt. Rörande fondens tillkomst kunde av domkapitlets protokoll den 13
januari 1875 inhämtas följande:

”Consii räkenskapsförare Rektor F. Widmark hade enligt uppdrag lemnat
följande upplysningar rörande den s. k. enkehjelpsfonden N:o 3.

Grunden till denna fond, hvilken i de äldsta räkenskaperna kallas besparingsfonden
för Consistorialium enke- och pupillkassa, är lagd den 31
Dec. 1839 genom såsom orden lyda: ''anordning af diverse öfwerloppsmedel
å Consistorii egna besparingsfond’, utgörande denna anordning 692 Rd.
Banco. År 1840 Apr. 30 hafva, såsom det uttryckligen heter, ''Biskop och
Consistoriales hvardera aflemnat’ 30 Rd. B:co, eller tillsammans 210
R. d. s. m. År 1841 Apr. den 30, 1842 Jan. 13 och Dec. 28, 1844 Apr. 30
och 1845 Apr. 30 hafva äfven sammanskott egt rum, hvarje gång till ett
belopp af 233 Rdr. 16 sk. B:co. Sedan sistnämnda år synes fonden endast
genom sina egna rentor vunnit tillökning. Dess Capital wid 1873 års slut
utgjorde 14798 Rd. 87 Rmt. De utgifter fonden vidkänts hafva endast
warit de under åren 1850—1855 till enkefru lektorskan Lindahl utbetalade
pensioner af 25 Rd B:co årligen.

Efter inhemtande häraf och enär fonden ifråga icke hade några andra
målsmän än Consii ledamöter och då stiftarna icke efterlemnat några stadgar
rörande medlens användande; men det af öfwerskriften å de ursprungliga
räkenskaperna tydligen framginge, att ändamålet med dessa insamlade
medel wore att lemna pensioner åt efterlefvande enkor och oförsörjda barn
till Consistorii ledamöter, så och emedan Consul! ville, så vidt med nuvarande
förhållanden läte sig förena, besluta om fondens framtida användande
i det hufvudsakliga syfte, som stiftarna afsett, fattades följande
beslut.”

Vidare anförde domkapitlet i sin skrivelse: I stället för de bestämmelser
om fondens förvaltning, som därefter följde i protokollet för den 13
januari 1875, hade domkapitlet vid ett par tillfällen fastställt reglementen,
varav det gällande, som nu i anledning av domkapitelsomorganisationen
vore under omarbetande, bifogades i avskrift. Av domkapitlets senast av -

slutade räkenskap framginge, att fonden numera vuxit högst avsevärt.
Domkapitlet hade år 1933 funnit anledning att höja pensionsbeloppen till
det dubbla och därutöver beslutit att åt pensionärerna utdela rörliga pensionstillägg
i mån av tillgång. Icke förty hade fonden fortsatt att växa, så
att från den 1 juli 1933 en reservfond å över 7,000 kronor kunnat uppsamlas.
Fondens nuvarande pensionsförpliktelser utgjorde två hela och en halv
pensionslott om tillhopa 1,500 kronor. Pensionsberättigad vore ytterligare
en änka, som emellertid, då hon hade egen tjänst (folkskollärarinna), dittills
icke ansetts böra erhålla pension. Därtill komme sju förutvarande
ledamöters eller tjänstemäns vid domkapitlet hustrur, som kunde bliva berättigade
till pension, samt nuvarande ledamöters och tjänstemäns eventuella
änkor, i den mån ledamöterna bleve berättigade till pension. Domkapitlet
hade vid utbetalningens beslutande ansett fondens ställning vara
så god i förhållande till dess nuvarande eller blivande pensionsförpliktelser,
att ett ianspråktagande av 100 kronor ur reservfonden icke kunde skada
någon pensionärs rätt och att fondens karaktär av enskild fond gjorde det
möjligt för domkapitlet att använda något av dess tillgångar på föreslaget
sätt. För att emellertid örn möjligt undvika de med en officiell undersökning
av ärendet förenade obehag hade de i beslutet år 1933 deltagande domkapitelsledamöterna
beslutit sammanskjuta det utbetalda beloppet, som
skulle återbetalas till domkapitlets kassa.

Vid skrivelsen voro fogade följande handlingar:

1) i bestyrkt avskrift ett reglemente, så lydande:

”Reglemente för Änkehjälpsfonden Nr. 3.

§ 1.

Mom. 1. Pension ur änkehjälpsf onden nr 3 kan tilldelas änka och behövande
barn under 21 år efter avlidna medlemmar av eller tjänstemän vid
Härnösands domkapitel.

Mom. 2. Änke- och pupillpension efter medlemmar eller tjänstemän, som
utan att hava erhållit tjänstepension lämnat domkapitlet, må ock kunna
utgå, dock endast i de fall då vederbörande under minst 10 år varit vid
domkapitlet anställda.

§ 2.

Domkapitlet bör i varje särskilt fall pröva behovet av pension samt fastställa
dess storlek. Som allmän regel gäller att pension enligt § 1 mom. 2
skall utgå med 50 % av normal pensionslott. Denna begränsning av pensionslott
gäller även för pensionärer efter extra befattningshavare och expeditionsvakt
vid domkapitlet.

§3.

Änka, som ingår nytt gifte, förlorar sin pension.

§4.

Fonden fördelas i en grundfond och en reservfond. Grundfonden, som vid
detta reglementes ikraftträdande utgör 80,000 kronor, skall därefter endast
tillväxa på det sätt att 5 % av årsräntan lägges till grundfonden. Det
sålunda uppkomna kapitalet får icke minskas. Till reservfonden ingår den
återstående delen av årsräntan å grundfonden ävensom årsräntan å reservfonden,
i den mån dessa räntemedel ej tagas i anspråk till pensioner eller
understöd. Reservfondens kapital må jämväl kunna anlitas för nyssnämnda
ändamål.

§5.

Pensions normalbelopp för änka utgör tills vidare 600 kronor. Pension
jämlikt § 2, andra stycket, utgör sålunda 300 kronor. Änka med ett oförsörjt
barn erhåller 25 % förhöjning av sin pension; änka med flera oförsörjda
barn erhåller för varje barn utöver ett 10 % förhöjning. Oförsörjt barn, vars
båda föräldrar avlidit, erhåller hälften av vad modern ensam skulle hava
bekommit. Finnas i samma familj flera föräldralösa barn, få de tillsammans
övertaga den lott modern ensam skulle hava bekommit. I särskilt ömmande
fall må pension tilldelas även barn utöver 21 år med högst 300 kronor för år.

§ 6.

Då såväl rättvisa som billighet göra det önskligt att reservfonden ej till
men för tidigare pensionsberättigade över hövan växer, så äger domkapitlet
att efter varje års bokslut ur reservfonden utdela pensionstillägg till det
senaste årets pensionärer till så stora procentuella belopp som en varsam
medelsförvaltning prövas medgiva, dock icke utöver 50 % av utgående
pensionslott.

§ 7.

Tillfälligt understöd åt till pension behörig kan av domkapitlet i fall av
stort behov utan hinder av bestämmelserna i § 5 utdelas å högst 150 kronor
inom samma räkenskapsår.

§ 8.

Pensionerna utbetalas kvartalsvis i efterskott. Pensionstillägget utanordnas
på en gång. _

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1933.”

2) ett av stiftssekreteraren C. O. Wallgren den 18 februari 1937 utfärdat
kvitto, utvisande att domprosten P. Söderlind m. fl. ledamöter i 1933 ars
domkapitel till domkapitlet inbetalt 100 kronor, utgörande ”täckning till
änkehjälpsfonden nr 3 för därur betald andel i kostnaden för laga syn för
inrättande av prästgård i Storsjö”.

7 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1938 års riksdag.

På framställd förfrågan meddelade Wallgren därefter, att i beslutet om
domkapitlets skrivelse den 17 maj 1933 till domhavanden deltagit dåvarande
biskopen E. Lönegren, domprosten P. Söderlind samt lektorerna M.
Ålander, H. Folmer, H. Henningsson, T. Bucht och B. Thyresson.

Tillika meddelade Wallgren, att domkapitlets beslut örn ^anordning av
ovan omförmälda 100 kronor ur domkapitlets änkehjälpsfond nr 3 fattats
den 16 december 1936, att därvid närvarit biskopen T. Bohlin, domprosten
Söderlind samt lektorerna Ålander, Folmer, Bucht och E. Timelin samt att
vid behandlingen av detta ärende förts protokoll, vilket enligt bifogat
utdrag innehöll följande:

”Till domkapitlet hade den 14 november 1936 inkommit krav från Hede
pastorat örn ersättning med 690 kr. 47 öre för de syner, som på domkapitlets
föranstaltande hållits av domhavanden i Härjedalens domsaga den 5
juli, 25 september och 29 december 1933 för inrättande av prästgård åt
komministern i Storsjö, vilka syner sedermera ersatts av en den 13 augusti
1935 av ecklesiastika boställsnämnden för VIII distriktet för samma ändamål
hållen ekonomisk besiktning.

I anledning härav anförde stiftssekreteraren följande:

T kungl, brevet den 8 januari 1932, där platsen för ifrågavarande prästgård
godkändes, står att prästgården må förläggas enligt de närmare föreskrifter,
som av vederbörande synerätt meddelas. När synen skulle påkallas
den 17 maj 1933 — efter det först området lagfarits och gjorts gravationsfritt
— hade nya boställsordningen trätt i kraft, enligt vilken dylik syn
skall utföras av boställsnämnden. Jag resonerade då så: Detta ärendes
handläggning har begynt enligt äldre rätt och bör fullbordas enligt dess
bestämmelser. Allmänt rådde sommaren 1933 stor osäkerhet huru med
övergången till nya lagen skulle förfaras, då inga övergångsbestämmelser
funnos, så stor osäkerhet till och med att senare på året från auktoritativt
håll kom en vidlyftig P. M. om olika ärendens behandling i övergångstiden.
Till stöd för mitt handlingssätt hade jag ock ett liknande ärende (angående
prästgård i Nyhem) där Kungl. Majit inför samma otydligheter i stället
valt uttrycket ''enligt de närmare föreskrifter, som i stadgad ordning komma
att meddelas’. Då denna fråga förelåg till behandling samtidigt, syntes
det senare ordvalet styrka att oklarhet rådde om vem, som skulle hålla
synen i Storsjö, varför det syntes bäst att följa äldre lag. Då ärendet, i anledning
av att pastoratet sökt anslag ur kyrkofonden för prästgårdens uppförande,
två år senare hunnit till kammarkollegiet, hade blivit fastslaget
att, då inga övergångsbestämmelser funnos, nya lagens bestämmelser skulle
gripa in efter den 1 maj 1933, och detta gav anledning till den nya synen.
Hede pastorat har således utan egen förskyllan fått bekosta tvenne syner
och det är givet, att pastoratet bör hållas skadeslöst härför, åtminstone till
den del utgiften varit utan nytta. Då det emellertid kan ifrågasättas, örn

icke utgifterna för boställsnämndens syn blivit större, därest häradsrättens
syn icke först hållits, har jag efter samråd med häradshövdingen i Härjedalens
domsaga H. Wullt inlett underhandlingar med pastoratet örn nedsättning
av kravet. Till svar härå har den 6 december inkommit meddelande
att pastoratskyrkorådet beslutat föreslå godtagande av 600 kronor
såsom full ersättning. Vidare har meddelats att pastoratet hos J. O. inhämtat
att häradshövdingen, i händelse av rättslig prövning av kravet, torde
komma att ensam förklaras ansvarsskyldig för beloppet. På grund härav
har häradshövdingen nu förklarat sig beredd att i första hand gälda hela
beloppet under förutsättning att han av domkapitlet erhölle gottgörelse för
en femtedel av det erlagda skadeståndet.’

Domkapitlet antecknade dels att betalningsansvaret juridiskt ålåge domkapitlets
medlemmar och icke föredraganden — stiftssekreteraren — dels
att av de ledamöter, som den 17 maj 1933 deltagit i beslutet örn påkallande
av ifrågavarande syn, biskopen E. Lönegren och lektorn H. Henningsson
lämnat domkapitlet, dels ock att de enda icke-privata tillgångar,
som kunde ifrågakomma för kravets gäldande, utgjordes av den pensionskassa
för domkapitlets ledamöter och tjänstemän, som domkapitlet förvaltade
under egen revision och under namn av änkehjälpsfonden nr 3. Beträffande
denna kassa antecknades, att den vid innevarande budgetårs ingång
utgjordes av dels 80,601 kronor 50 öre i grundfonden, som icke finge
minskas utan förstärktes med 5 % av varje års ränta, och dels av 7,197
kronor 31 öre i reservfonden, till vilken oförbrukade delar av årsinkomsterna
överfördes; att kassan hade tre pensionärer med sammanlagd pension
ur grundfonden örn 1,500 kronor och extra understöd ur reservfonden om
senast 750 kronor; samt att de hustrur till före detta eller nuvarande domkapitelsledamöter,
som kunde erhålla pension ur kassan, vore så fåtaliga
i förhållande till kassans bärkraft och de fastställda pensionsbeloppen, att
ett anlitande av reservfonden för gäldande av ifrågavarande skadestånd
icke kunde inverka på någon pensionärs rätt.

I anledning härav beslöt domkapitlet bemyndiga stiftssekreteraren att
ur änkehjälpsf ondens nr 3 reservfond gälda en femtedel av det skadestånd,
som häradshövdingen H. Wullt visade sig hava för ifrågavarande syn erlagt
till Hede pastorat; varom utdrag av protokollet skulle biläggas räkenskapen.
”

I anledning av vad som blivit upplyst rörande beslutet den 16 december
1936 anmodade jag domkapitlet att infordra och till mig inkomma med
yttrande från de ledamöter i 1936 års domkapitel, som vore ansvariga för
samma beslut.

I avgiven förklaring anförde därefter Bohlin, Söderlind, Ålander, Folmer,
Bucht och Timelin följande.

100

Rörande förhistorien till utbetalningen och den anlitade fondens natur
åberopades vad domkapitlet anfört i skrivelsen den 10 februari 1937 samt
vad utanordningsbeslutet innehölle. Någon i egentlig mening enskild kassa,
någon reservfond eller liknande tillgång, avsedd för en ersättning som den
ifrågavarande, hade icke varit att tillgå. Då det gällt att gottgöra kravet,
för vilket icke någon försumlighet utan en förståelig feltolkning av föredraganden
Wallgren synts ligga till grund, hade Wallgren föreslagit änkehjälpsfondens
nr 3 reservfond. Denna änkehjälpsfond måste anses vara
domkapitlets medlemmars och tjänstemäns enskilda tillgång, något som
Kungl. Maj:t måste anses hava godkänt genom att på domkapitlets yrkande
undantaga fonden från riksräkenskapsverkets granskning. Fonden
hade tillkommit genom sammanskott av enskilda domkapitelsmedlemmar,
vilka därigenom velat säkra en pension till sina efterkommande. På grund
av ringa pensionsförpliktelser hade fonden vuxit så, att domkapitlet kunnat
fördubbla, ja tillfälligtvis tredubbla den pension, som på senare tid utgått,
och likväl hade stora besparingar hopsamlats som reserv för att möta
en eventuell anhopning av pensionsutgifter, samtidigt som grundfondens
försiktiga tillväxt säkerställts. Med den goda överblick över nuvarande och
möjligen blivande pensionärer i fonden, som vore möjlig, hade förklarandena
ansett sig tryggt kunna hävda, att uttagande av det obetydliga belopp,
som kommit ifråga, icke under några omständigheter kunde lända
någon till ens den obetydligaste minskning i en framtida pensionslott. Då
domkapitlet självt fastställt reglementet för fonden, hade hinder ej ansetts
möta för ett tillfälligt dispenserande från dess bestämmelser, endast de
ursprungliga grundarnas intentioner icke åsidosattes. Dessa grundare måste
hava räknat med att andra personer skulle efterträda dem i deras egenskap
av capitulares; då de icke efterlämnat några bestämmelser örn medlens förvaltning
eller disposition, måste de anses hava överlämnat åt sina efterträdare
att handhava fonden i huvudsaklig överensstämmelse med vad rubriken
över räkenskapens konto gåve vid handen. De hade insatt sina efterträdare
som huvudmän för sin fond på ett helt annat sätt än då en donator
överlämnade en summa till domkapitlet för förvaltning enligt givna
bestämmelser. I kraft därav hade också domkapitlet tid efter annan fastställt
reglemente för fonden. Ehuru åtgärden sakligt sett måste anses vara
fullt försvarlig, hade genom sammanskott på enskild väg det utlagda beloppet
åter tillförts fonden. Då sålunda något ”övergrepp” mot någon enskild
icke begåtts, än mindre blivit bestående, hemställde förklarandena,
att anmälningsskriften icke måtte föranleda någon åtgärd från J. 0:s sida.

Timelin avgav därjämte ett särskilt yttrande, däri han anförde följande.

Givetvis hade Timelin icke varit utan betänkligheter, huruvida domkapitlet
varit lagligen berättigat att fatta ett beslut sådant som det nu
ifrågakomma. Sedan Timelins betänkligheter i detta avseende övervunnits

101

genom den av stiftssekreteraren lämnade utredningen rörande fonden
ifråga, hade återstått lämplighetsfrågan. I denna hade Timelin hävdat en
mening, rakt motsatt den i beslutet innefattade. I enlighet därmed hade
Timelin också röstat mot att beloppet ifråga skulle tagas ur änkehjälpsfenden.
Emellertid hade Timelin, innan beslutet klubbfästes, funnit sig föranlåten
att taga lämplighetsfrågan under förnyad omprövning. För egen
del hade Timelin icke deltagit i beslutet den 17 maj 1933. Då han endast
tillhört domkapitlet sedan den 28 augusti 1935 och ännu den 16 december
1936 hade fullt klart för sig, att hans ledamotskap skulle upphöra med årets
utgång — Kungl. Maj:ts förordnande för Timelin att under åren 1937—
1942 vara ledamot av domkapitlet hade meddelats först två dagar senare
och då kommit fullkomligt oväntat — hade Timelin den 16 december måst
räkna med att ingen av hans anhöriga någonsin kunde få pension ur fonden.
Sedan hans betänkligheter i rättsfrågan blivit övervunna, hade han
sålunda, så vitt han förstode, på mycket goda grunder ansett sig fullkomligt
utomstående i lämplighetsfrågan. Spörsmålet hade då för honom varit
reducerat till, huruvida han hade anledning att motsätta sig den önskan,
som från de i saken närmare engagerades sida uttalades därom, att det utkrävda
beloppet måtte tagas ur änkehjälpsfonden. Den frågan hade Timelin
funnit sig böra besvara nekande: när ingen olaglighet beginges, hade
det varit delägarnas och de i 1933 års beslut deltagandes ensak att bestämma,
hur de ville använda en fond, i vilken Timelin icke var delägare.
Under sådana förhållanden hade han ansett sig sakna anledning att rösta
mot eller reservera sig mot majoritetens mening.

Med anledning av domkapitlets uppgifter inhämtade jag från ecklesiastikdepartementet,
att Kungl. Majit dels den 8 februari 1935 förordnat, att
samtliga av domkapitlen och Stockholms stads konsistorium förvaltade
fonder och kassor skulle från och med den 1 juli 1935 upptagas till redovisning
i de från konsistorierna till riksräkenskapsverket ingående räkenskaperna,
i den mån Kungl. Majit icke på därom av vederbörande domkapitel
eller konsistoriet gjord framställning annorlunda beslutade, dels
ock den 28 juni 1935 på framställning medgivit domkapitlet i Härnösand
befrielse från skyldigheten att till riksräkenskapsverket insända verifikationer
och det al jredo visning för nedannämnda av domkapitlet omhänderhavda
fonder och kassa, nämligen: första och andra klassens sammanslagna
änkehjälpsfonder, fattiga prästmäns kassa, 1890 års prästmötes understödsfond,
fonden för prästmötenas tryckningskostnader, fonden för bostadshus
åt prästänkor från Härnösands stift samt änkehjälpsfonden nr 3, dock under
förutsättning att för nämnda fonder och kassa vore anordnad tillfredsställande
revision samt att avskrift av revisionsberättelsen ingåves till riksräkenskapsverket.

102

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att grunden till den fond
varom nu är fråga, änkehjälpsfenden nr 3, lagts år 1839 genom ”anordning
av diverse öfwerloppsmedel å Consistorii egna besparingsfond”, att under
de närmaste åren därefter domkapitlets ledamöter sammanskjutit medel
till fondens ökning men att fonden efter år 1845 torde hava till vuxit endast
genom att ränteavkastningen helt eller delvis tillagts kapitalet. Fondens
stiftare synas visserligen icke hava efterlämnat några stadgar rörande fondmedlens
användning, men då fonden i de äldsta räkenskaperna kallades
”besparingsfonden för Consistorialium enke- och pupillkassa”, visar detta
klart det bestämda ändamål, för vilket fonden stiftats. I domkapitlets protokoll
den 13 januari 1875, då närmare bestämmelser meddelades angående
fondens användning, har också framhållits hurusom av densammas benämning
i de ursprungliga räkenskaperna tydligt framginge, att ändamålet med
fonden vore att lämna pensioner åt avlidna domkapitelsledamöters änkor
och oförsörjda barn.

De för fondens användande nu gällande bestämmelserna återfinnas i ett
av domkapitlet fastställt reglemente, som trätt i kraft den 1 juli 1933. I
§ 4 av detta reglemente är föreskrivet, att grundfonden skall tillväxa på
det sätt, att viss bestämd del av årsräntan lägges till denna fond, att det
sålunda uppkomna kapitalet icke får minskas, att till reservfonden skola
ingå den återstående delen av årsräntan å grundfonden ävensom årsräntan
å reservfonden, i den mån dessa räntemedel ej tagas i anspråk till pensioner
eller understöd, samt att jämväl reservfondens kapital må kunna anlitas för
nyssnämnda ändamål. Genom dessa bestämmelser har alltså uttryckligen
fastslagits, att änkehjälpsf onden icke får användas för annat ändamål än
beredande av pension eller understöd.

Enligt vad handlingarna i förevarande ärende utvisa har emellertid domkapitlet
den 16 december 1936 beslutit bemyndiga stiftssekreteraren att ur
ifrågavarande fond gälda en femtedel av det skadestånd, som häradshövdingen
i Härjedalens domsaga visade sig hava till Hede pastorat erlagt för
täckande av pastoratet åsamkade kostnader för laga syner, som domsagans
synerätt, ehuru den ej ägt behörighet att med saken taga befattning, på
domkapitlets begäran hållit för meddelande av erforderliga föreskrifter
angående inrättande av prästgård åt komministern i Storsjö. I domkapitlets
protokoll angående utanordnande av berörda belopp har antecknats, att
betalningsansvaret juridiskt ålåge domkapitlets medlemmar. Beloppet har
sedermera utanordnats men, sedan saken hos mig påtalats, återbetalts av
de ledamöter i 1933 års domkapitel, som äro ansvariga för den gjorda framställningen
örn laga syns hållande.

Ehuru beloppet återbetalts till fonden, anser jag mig dock icke kunna

103

låta bero vid vad i ärendet förevarit, så mycket mindre som återbetalningen
icke föranletts därav, att domkapitlet kommit till insikt örn att
domkapitlet genom det påtalade beslutet överträtt sin befogenhet såsom
förvaltare av fonden. Fastmera har domkapitlet fortfarande hävdat, att
beslutet är fullt försvarligt. Härutinnan har domkapitlet anfört, bland
annat, att fonden vore en domkapitlets medlemmars och tjänstemäns enskilda
fond, som undantagits från riksräkenskapsverkets granskning. Härtill
må endast anmärkas, att fonden är en stiftelse med ändamål att bereda
pension och understöd åt ledamöters och tjänstemäns änkor och barn. Stiftelsens
tillgångar kunna självfallet icke disponeras av domkapitlets ledamöter
efter gottfinnande. Den domkapitlet medgivna befrielsen från skyldigheten
att till riksräkenskapsverket insända verifikationer och detaljredovisning
gäller endast under förutsättning att tillfredsställande revision
är anordnad och har för övrigt sin motsvarighet beträffande åtskilliga andra
av domkapitlet omhänderhavda fonder. Avskrift av revisionsberättelsen
skall dock ingivas till riksräkenskapsverket. Jag vill emellertid påpeka, att
frågan i vilken mån fondens förvaltning är underkastad riksräkenskapsverkets
granskning icke lämnar svar på spörsmålet örn domkapitlets befogenhet
att använda fondens medel efter eget gottfinnande.

Vidare har domkapitlet gjort gällande att, då domkapitlet självt fastställt
reglementet för fonden, hinder ej borde möta för ett tillfälligt dispenserande
från reglementets bestämmelser, endast de ursprungliga grundarnas
intentioner icke åsidosattes. Redan med tillämpning av en sådan
princip, som dock lätt kan leda till godtycke och vars riktighet torde kunna
ifrågasättas, borde domkapitlet funnit sig förhindrat att fatta ett beslut
som det påtalade. Det förefaller mig nämligen uppenbart, att stiftarnas intentioner
blivit i förevarande fall alldeles åsidosatta. Även vad domkapitlet
i övrigt till sitt försvar anfört lärer icke förtjäna avseende. Endast det må
anmärkas att, därest ändrade förhållanden skulle motivera, att fondens
avkastning toges i anspråk även för ändamål, närbesläktade med det av
fondens grundare avsedda, frågan härom bör anmälas hos Kungl. Majit
för prövning.

Då domkapitlet i strid mot ej mindre reglementets klara och tydliga
föreskrifter än även stiftarnas avsikter använt fondens medel för täckande
av kostnader, som uppkommit till följd av en domkapitlets felaktiga ämbetsåtgärd
i ett ärende, som ej ägt något som helst samband med fonden
och dess förvaltning, har domkapitlet enligt mitt förmenande visat anmärkningsvärt
oförstånd. Den påtalade åtgärden framstår i en desto betänkligare
dager som därmed avsctts att från de för framställningen örn
laga syns hållande ansvariga ledamöterna av domkapitlet avlyfta ett skadeståndsansvar,
som enligt domkapitlets i protokollet uttalade mening åvilade
nämnda ledamöter.

104

På grund av vad jag ovan anfört fann jag de för domkapitlets ifrågavarande
beslut den 16 december 1936 ansvariga icke kunna undgå åtal för
det tjänstefel, vartill de genom beslutet gjort sig skyldiga. Ansvariga för
beslutet voro biskopen Bohlin, domprosten Söderlind samt lektorerna Ålander,
Folmer, Bucht och Timelin. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att
ställa dem under åtal inför hovrätten samt å dem yrka ansvar enligt lag
och sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 3 november 1937 följande.

Enär ifrågavarande, den 16 december 1936 av domkapitlet beslutade
utanordning av medel ur änkehjälpsfonden nr 3 — vilken fond måste anses
utgöra en stiftelse — vore för fondens ändamål främmande, alltså och då
vid sådant förhållande Bohlin och hans medparter genom att deltaga i domkapitlets
berörda beslut visat oförstånd i ämbetet, prövade hovrätten, jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma envar av dem för vad han låtit
komma sig till last att utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd för
Bohlin till 25 kronor, för Söderlind till 12 kronor, för envar av Ålander,
Folmer och Bucht till 10 kronor samt för Timelin till 7 kronor.

Örn detta beslut voro presidenten och två av hovrättens ledamöter ense.
En ledamot, med vilken en annan instämde, yttrade:

”Jag finner väl, att ifrågavarande, den 16 december 1936 av domkapitlet
beslutade utanordning av medel ur änkehjälpsf onden nr 3 — vilken måste
anses utgöra en stiftelse — varit för fondens ändamål främmande, samt att
Bohlin och hans medparter genom att deltaga i domkapitlets omförmälda
beslut visat oförstånd i ämbetet, men enär vad härutinnan ligger Bohlin
och hans medparter till last med hänsyn till förekomna omständigheter icke
skäligen bör för dem föranleda straffpåföljd, varder advokatfiskalens ansvarspåstående
av mig lämnat utan bifall.”

Över hovrättens utslag hava Bohlin och hans medparter anfört besvär.
Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. Införpassande till straffanstalt av en till frihetsstraff dömd
person, ehuru denne sökt nåd.

Handlingarna i ett genom klagomål av arbetaren Hilmer Allan Backman
i Bäcknäs, Åskilje, härstädes anhängiggjort ärende utvisa följande.

Genom utslag den 5 juni 1937 dömde Västerbottens regementes krigsrätt
klaganden, vilken hade att vid regementet fullgöra honom åliggande
värnpliktstjänstgöring, för vägran att fullgöra förmans i tjänsten givna
befallning till fängelse två månader.

105

Sedan detta utslag vunnit laga kraft, anhöll klaganden i en till nedre
justitierevisionen den 6 juli 1937 inkommen ansökning, bland annat, att
Kungl. Majit måtte av nåd befria klaganden från straffet.

I utslag den 20 augusti 1937 biföll Kungl. Majit, som inhämtat att klaganden
emellertid börjat avtjäna sitt straff den 16 juli 1937, på det sätt
ansökningen, att Kungl. Majit förordnade, att med återstoden av straffet
skulle anstå jämlikt lagen angående villkorlig straffdom och på klagandens
uppförande under en prövotid av tre år, räknat från dagen för Kungl.
Majits utslag, samt på omständigheter i övrigt, som angivas i nämnda lag,
bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet. Tillika föreskrevs, att
övervakning under prövotiden ej skulle äga rum.

I en den 21 juli 1937 hit inkommen skrift anmälde klaganden, att landsfiskalen
i Lycksele södra distrikt W. Lundgren den 16 i samma månad anhållit
klaganden och för avtjänande av straffet införpassat honom till kronohäktet
i Umeå, oaktat klaganden upplyst Lundgren därom, att klaganden
sökt nåd från straffet och innehade diariebevis rörande nådeansökningens
ingivande.

Sedan Lundgren anmodats att inkomma med upplysning, huru med de
i klagoskriften uppgivna omständigheter förhölle sig, anförde Lundgren i
ett den 26 juli 1937 hit inkommet yttrande följande: I en den 1 juli 1937
dagtecknad resolution, som inkommit till landsfiskalskontoret den 3 i samma
månad, hade Lundgren av länsstyrelsen i Västerbottens län anmodats
att skyndsamt till verkställighet befordra ovannämnda lagakraftvunna utslag,
varigenom klaganden ådömts två månaders fängelse. Till fullgörande
härav hade Lundgren den 16 juli företagit en resa och eftersökt klaganden
först i dennes hemvist i Bäcknäs, beläget 5,2 mil från Lundgrens tjänstelokal
i Lycksele. I klagandens hem hade upplysts, att klaganden vistades
på stämplingsarbeten å trakt omkring 12 kilometer från hemmet samt att
klaganden vore boende i en avverkningskoja invid arbetsplatsen. Lundgren
hade sökt klaganden å den uppgivna platsen, därvid efterspanandet
skett medelst fotvandring i huvudsakligen obanad terräng under något över
tre timmars tid å den uppgivna stämplingstrakten. Då klaganden likväl
icke kunnat påträffas, hade Lundgren nödgats invänta honom invid den
tillfälliga bostaden, dit klaganden anlänt något över klockan 5 e. m. Vid
anhållandet hade klaganden uppgivit, att han genom annan person hos
Kungl. Majit anhållit att av nåd bliva befriad från straffets undergående.
Klaganden hade emellertid ej, på sätt vore föreskrivet i lagen den 10 mars
1922 om anstånd för visst fall med verkställighet av straff, kunnat visa,
att dylik ansökan ingivits. Dessförinnan hade varken klaganden eller annan
vare sig skriftligen eller annorledes hos Lundgren och veterligen ej heller

106

hos annan myndighet visat eller ens påstått, att nådeansökning ingivits.
Lundgren hade numera erfarit, att klaganden redan den 6 juli 1937 till
nedre justitierevisionen låtit ingiva sådan ansökning. Det framginge därav,
att klaganden haft god tid på sig för att till förhindrande av straffets verkställande
vidtaga på honom ankommande åtgärd i ovannämnda hänseende.
Någon skyldighet för domsverkställare att åt nådesökande införskaffa erforderligt
bevis örn påstådd åtgärd förefunnes icke. Inom advokatkretsar vore
praxis att medelst avskrift av nådeansökning eller genom skriftligt meddelande,
som sedan konfirmerades genom avlämnande av diariebevis till
domsverkställaren, inhibera införpassningsåtgärderna. Enär platsen för anhållandet
var belägen minst en mil från närmaste telefonförbindelse, hade
det ej förefunnits möjlighet att telefonledes söka kontrollera riktigheten av
klagandens uppgifter. Än mindre hade det kunnat tänkas, att klaganden
skulle frigivas, enär normalt sett flyktfara då givetvis förelegat. Därför
hade Lundgren nödgats avföra klaganden till kronohäktet i Umeå, dit
denne inkommit samma dag klockan 9,05 e. m. På grund av vad Lundgren
sålunda anfört och då han strikt följt gällande författningsbestämmelse,
hemställde Lundgren, att klagomålen ej måtte föranleda vidare åtgärd.

Klaganden anförde i avgivna påminnelser: Lundgrens påstående, att klaganden
ej på sätt lagen den 10 mars 1922 föreskreve visat, att nådeansökning
ingivits, kunde klaganden icke bemöta, då han ej ägde kännedom örn
vad denna lag föreskreve, än mindre vad som vore praxis inom advokatkretsar.
Vad klaganden i sin klagoskrift avsett hade varit att få utrett,
huruvida Lundgren handlat i enlighet med vad på honom rimligen ankommit
eller om han, såsom klagandens uppfattning vore, hade begått ett
tjänstefel genom att han ej tillåtit klaganden att visa sitt diariebevis om
att nådeansökningen ingivits. För klargörande av sin uppfattning i saken
ville klaganden framhålla följande. Den arbetsplats, där klaganden befann
sig när Lundgren hämtade honom, läge 7 kilometer från klagandens hem,
beläget invid allmänna landsvägen Lycksele—Stensele. Avtagsvägen till
nämnda arbetsplats utginge från allmänna landsvägen 2 kilometer från
klagandens hem, i så gott som rak vinkel. Förutom det att klaganden i
kojan meddelat Lundgren, att nådeansökning ingivits samt att klaganden
därom erhållit bevis, vilket förvarades i klagandens hem, hade klaganden
bett Lundgren, att han skulle lämna klaganden tillfälle att besöka sitt hem
dels för att fa styrka, att ansökningen ingivits, och dels för att få taga på
sig rena kläder. Klaganden hade nämligen varit iförd endast den nödtorftigaste
klädsel en skogsarbetare kunde hava under varma sommardagar.
Då avtagsvägen från kojan komme in på allmänna landsvägen endast 2
kilometer från klagandens hem och klaganden åkt i Lundgrens bil, förefölle
det synnerligen överflödigt, att Lundgren talade om att flyktfara före -

107

låg. Klaganden vore förvissad om att, därest Lundgren visat honom något
tillmötesgående, bilen på några minuter kunnat tillryggalägga de 2 kilometer,
som här återstodo för kontrollerande av klagandens uppgifter. Enligt
klagandens uppfattning hade orätt vederfarits honom, och han hade därigenom
åsamkats ekonomisk förlust genom mistad arbetsförtjänst under
den tid han suttit häktad.

Vid påminnelserna var fogat ett av kronojägaren August Nilsson och
arbetaren Tore Fransson den 12 september 1937 utfärdat intyg av innehåll
att, då klaganden den 16 juli 1937 av Lundgren hämtades å arbetsplatsen,
klaganden meddelat Lundgren, att han till nedre justitierevisionen
ingivit nådeansökning samt att han därom erhållit bevis, vilket förvarades
i hemmet.

I förnyat yttrande anförde Lundgren följande: Innan ovan omförmälda
transport anträtts från kojan hade klaganden lämnats tillfälle att delvis
byta kläder samt att tvätta sig, varigenom och då transporten utförts med
bil direkt till kronohäktet klaganden ej kunde anses hava bereus vare sig
kroppsligt eller psykiskt obehag. Transporten hade utförts medelst en
Lundgren tillhörig och av honom framförd personbil. Vad klaganden i här
berörda hänseende andragit syntes ej vara av beskaffenhet att förtjäna
avseende. Ett tillmötesgående av klagandens krav om att först få fara till
sitt hem för ombyte av kläder, vilken begäran enligt klagandens uppfattning
vore en självklar rättighet och vilken begäran framställts omedelbart
före det avfärden från kojan skulle anträdas men innan klaganden börjat
antyda att han låtit ingiva nådeansökning, hade icke varit tänkbart, då ju
klaganden därigenom skolat lämnas fri. Då klaganden framställt sitt krav
om hemresa för här berörda ändamål hade han icke erbjudit sig att betala
merkostnaden. Lika litet som ersättning därför kunde tänkas utgå av statsmedel,
lika litet torde kunna ifrågasättas, att Lundgren skulle köpslå med
klaganden om nyssberörda ersättning. Såsom Lundgren redan antytt hade
klaganden först efter det kravet om hemfärd för ombyte av kläder framförts
uppgivit, att han i hemmet jämväl innehade diariebevis rörande ingiven
nådeansökning. Lundgren vågade betvivla, att någon av intygsgivarna
kunnat höra, att klaganden för Lundgren omnämnt innehavet av
diariebevis, enär klaganden vid samtalet därom tagit plats i bilen, vilken
redan satts i rörelse. Lundgren ville även betvivla, att någon av intygsgivarna
avfattat intygets innehåll. Vad vidkomme Tore Fransson ansåge
Lundgren sig kunna frånkänna denne förmåga att uttala sig om i intyget
uppgivna förhållanden över huvud taget. Frånsett sistberörda påpekanden
ville Lundgren i detta sammanhang ändock nämna, att klaganden icke heller
vid lämnandet av uppgiften örn ingivandet av nådeansökningen och örn
innehavet av diariebevis därå satt i fråga att hemresan för konstaterandet

108

av riktigheten därutinnan skulle ske på hans bekostnad. Lundgren ville
därför nied avseende å en sådan resekostnad åberopa vad Lundgren förut
anfört beträffande en eventuell resa för ombyte av kläder. Därutöver kunde
ju med fog också ifrågasättas, huruvida klaganden för dylika ändamål ägt
påkalla att få disponera Lundgrens privata fordon. Oavsett huru därmed
än kunde förhålla sig, syntes det likväl vara tvivelaktigt, huruvida klaganden
vid ifrågakomma tillfälle i sitt hem verkligen innehaft omskrivna diariebevis,
vilket Lundgren även vid införpassningstillfället hade alla skäl att
betvivla. Klaganden hade icke ens nu medelst företeende av detsamma
gittat göra troligt, att så varit fallet. Vid sådant förhållande hade Lundgrens
åtgärd att icke avbryta transporten varit än mera berättigad. Lundgren
vågade därför alltjämt vidhålla den bestämda uppfattningen, att han i
förevarande fall handlat i lagens anda och mening. Om exempelvis länsstyrelsen
icke hunnit vidarebefordra utslaget för verkställighet, hade klaganden
bort hos nämnda myndighet visa att nådeansökning ingivits för
inhiberande av verkställighetsåtgärder. När klaganden begav sig till sin
arbetsplats, varest han visste sig skola stanna en tid, hade han kunnat förutse,
att han därstädes kunde komma att bliva hämtad för straffets avtjänande.
Genom att i förväg giva Lundgren underrättelse om nådeansökningens
ingivande hade klaganden också kunnat vinna rådrum. Ett eftergivande
av kravet på någon på nådesökanden själv ankommande åtgärd till
inhiberande av domsverkställighet komme, speciellt i norrlandsdistrikten, i
praktiken att lända därtill, att fångförare vid straffverkställighet kunde
riskera att utan någon gottgörelse få företaga resor på 10 å 15 mil, mången
gång även längre, för kontrollerandet av uppgifter, vilka sedan kunde visa
sig vara helt uppdiktade. Vid avfattandet av lagtexten syntes lagstiftaren
hava avsett att förebygga sådana risker. Till komplettering av sina tidigare
uppgifter om vägavstånden ville Lundgren till slut meddela, att avståndet
från Lycksele till omskrivna avtagsvägen enligt tillgängliga officiella uppgifter
utgjorde 4,6 mil samt att avståndet från avtagsvägen till kojan vore
0,5 mil. Från avtagsvägen och till Bäcknäs skulle avståndet sålunda utgöra
0,6 mil.

I en till landsfogden i Västerbottens län avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Nissen därefter följande:

Lagen den 10 mars 1922 om anstånd för visst fall med verkställighet av
straff har följande lydelse:

’Visar den, som genom lagakraftägande utslag är dömd till frihetsstraff
eller skall undergå fängelse, vartill böter eller vitén förvandlats, innan verkställigheten
av straffet begynt, att till Konungen ingivits ansökan, att han
av nåd måtte förskonas från straffet eller vinna lindring däri; är han ej häk -

109

tad, och förekommer ej mot honom skälig anledning, att han avviker, då
skall, där ej i målet tidigare sökts nåd, med verkställigheten av straffet
anstå i avbidan på Konungens beslut i anledning av nådeansökningen.’

Såsom av den anförda lagtexten framgår ankommer det på den, som
genom lagakraftägande utslag blivit dömd till frihetsstraff men hos Kungl.
Majit sökt nåd från straffet, att, därest han befinner sig på fri fot och vill
undgå att bliva införpassad till straffanstalt för straffets avtjänande, själv
visa att nåd blivit sökt. Säkrast visas detta förhållande genom företeende
av diariebevis rörande nådeansökningens ingivande till nedre justitierevisionen.
Det kan emellertid icke anses åligga den dömde att omedelbart efter
nådeansökningens ingivande därom underrätta de verkställande myndigheterna.
Ända till dess införpassningen ägt rum står det honom öppet att
genom diariebevisets företeende begagna sig av den honom i lagen medgivna
möjligheten att få anstånd med straffet. Företes diariebeviset, då han
skall anhållas, skall han lämnas på fri fot, under förutsättning att ej på
grund av särskilda i lagen angivna omständigheter anstånd med straffet är
uteslutet. Tydligt synes mig då vara att, örn den dömde vid anhållandet
säger sig hava sökt nåd och vara i tillfälle att styrka detta utan omgång,
han icke utan särskilda skäl bör betagas möjlighet att fullgöra den honom
därutinnan åvilande bevisskyldigheten.

I förevarande fall har Lundgren, då han den 16 juli 1937 för verkställande
av krigsrättens lagakraftvunna utslag, varigenom klaganden dömts
till två månaders fängelse, anhöll klaganden å dennes tillfälliga uppehållsplats
i skogen, erhållit uppgift därom, att klaganden hos Kungl. Majit sökt
nåd från straffet och i sitt hem innehade diariebevis angående nådeansökningens
ingivande. Några giltiga skäl för att icke sätta tilltro till sistnämnda
uppgift synes mig Lundgren icke hava haft. Uppgiften torde också hava
varit riktig. Enligt vad jag från justitierevisionsexpeditionen inhämtat hade
nämligen diariebevis angående ingivandet den 6 juli 1937 av ifrågavarande
nådeansökning samma dag expedierats till klaganden.

Vid nyssnämnda förhållande synes det mig icke hava varit mer än rimligt,
att klaganden, av vilken man näppeligen kunde begära att han skulle
under vistelsen i skogen medhava diariebeviset, fått tillfälle att framvisa
detta innan införpassningen till kronohäktet företogs. Givetvis måste hänsyn
tagas till avståndet mellan den plats, där anhållandet skedde, och''klagandens
hem samt till de övriga omständigheter, som inverkade på möjligheten
för klaganden att utan någon mera betydande omgång få besöka
hemmet. I detta hänseende synes av vad i ärendet blivit upplyst framgå,
att Lundgren för resan från platsen för klagandens anhållande till Umeå
hade att med sin bil färdas å ovannämnda avtagsväg fram till allmänna
landsvägen Lycksele—Stensele samt att klagandens hem var beläget invid
denna väg högst några kilometer åt motsatt håll än Umeå. Då det för fär -

Ilo

den från avtagsvägen fram till klagandens hem icke kunde hava åtgått melan
några minuter, synes det mig uppenbart, att Lundgren innan färden
fortsattes till Umeå bort föra klaganden till hans hem och lämna honom tillfälle
att förete det bevis, som var avgörande för frågan, huruvida med straffet
skulle anstå eller klaganden berövas sin frihet. Något annat skäl för
att icke låta med straffverkställigheten anstå än klagandens oförmåga att
på stället förete diariebeviset fanns nämligen icke. För någon misstanke,
att klaganden skulle avvika, synes icke hava förelegat skäl. Och att nådeansökning
för klagandens del då ännu icke hunnit prövas bör också hava
stått klart för Lundgren.

Lundgren har emellertid avslagit klagandens begäran att i hemmet få
avhämta diariebeviset och införpassat klaganden till kronohäktet för straffets
undergående. Såsom skäl härför har Lundgren huvudsakligen åberopat,
att det icke ålegat honom att utan ersättning skjutsa klaganden till hans
hem för bevisets avhämtande.

Vad Lundgren sålunda anfört till sitt försvar synes dock sakna betydelse.
Därest Lundgren företagit färden till klagandens hem, torde han, om över
huvud taget ersättning av statsmedel för den av Lundgren företagna resan
för klagandens gripande skulle utgå, hava varit berättigad till dylik ersättning
jämväl för denna extra resa. Oberoende av ersättningsfrågan har Lundgren
enligt min mening visat oförstånd i tjänsten genom att under förhandenvarande
omständigheter, utan hänsyn till klagandens begäran att få
förete bevis om nådeansökningens ingivande, införpassa klaganden till
kronohäktet för straffets undergående.

Med hänsyn till utgången av klagandens nådeansökning torde klaganden
hava lidit skada genom att han i förevarande fall nödgats börja undergå
straffet innan nådeansökningen blivit av Kungl. Majit prövad. På grund
härav finner jag Lundgren icke kunna undgå att ställas till ansvar för det
påtalade förfarandet gentemot klaganden.”

Med anledning av vad sålunda anförts uppdrog J. O. åt landsfogden att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Lundgren för tjänstefel i ovan anmärkta hänseende samt å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
att i. målet föra talan, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av landsfogden understödjas.

Lycksele tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i
utslag den 20 december 1937 följande.

I målet vore utrett, att Västerbottens regementes krigsrätt genom ett
den 5 juni 1937 meddelat, sedermera lagakraftvunnet utslag dömt klaganden
att för vägran att fullgöra förmans i tjänsten givna befallning hållas i
fängelse två månader, att klaganden uti en till nedre justitierevisionen den

lil

6 påföljande juli månad inkommen ansökan anhållit, bland annat, att
Kungl. Majit måtte av nåd befria honom från ifrågavarande straff, att
Lundgren för bringande av nämnda utslag till verkställighet efter anmodan
av länsstyrelsen den 16 samma juli eftersökt och anhållit klaganden uti en
av denne tillfälligtvis bebodd skogskoja, belägen ej långt från klagandens
hem i Bäcknäs, att Lundgren omedelbart införpassat klaganden till kronohäktet
i Umeå, varest klaganden samma dag börjat avtjäna straffet, att
Kungl. Majit, som inhämtat att straffet redan till viss del verkställts, genom
utslag den 20 påföljande augusti av nåd förordnat, att med återstoden av
straffet skulle anstå jämlikt lagen angående villkorlig straffdom och på
klagandens uppförande under en prövotid av tre år, räknat från dagen för
Kungl. Majits utslag, samt på omständigheter i övrigt, som i nämnda lag
angivas, bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet, samt att klaganden,
sedan sist omförmälda utslag kommit till fängelsemyndighetens kännedom,
samma den 20 augusti frigivits.

Av handlingarna i målet framginge vidare att Lundgren för berörda verkställighetsåtgärd
såsom transportmedel begagnat en honom tillhörig personbil,
att klaganden vid anhållandet i skogskojan upplyst Lundgren örn
nådeansökningens ingivande och begärt att till styrkande därav få förete
ett uti klagandens hem förvarat, av nedre justitierevisionen utfärdat diariebevis,
att nämnda skogskoja vore belägen invid en från allmänna landsvägen
Lycksele—Stensele utgående avtagsväg, att klagandens hem vore beläget
invid nämnda allmänna landsväg, högst 6 kilometer norr om den
punkt, där avtagsvägen utginge från allmänna landsvägen, samt att Lundgren
för fångtransporten från skogskojan till Umeå hade att färdas å avtagsvägen
till allmänna landsvägen och vidare sistnämnda väg söderut.

Enär klaganden till förhindrande av straffverkställigheten upplyst Lundgren
därom, att han hos Kungl. Majit sökt nåd från straffet och att han
till styrkande därav kunde förete vederbörligt bevis, samt Lundgren utan
hänsyn därtill omedelbart införpassat klaganden till kronohäktet i Umeå,
alltså och då Lundgren genom sitt berörda förfarande med hänsyn till omständigheterna
i målet måste anses hava gjort sig skyldig till oförstånd i
tjänsten, prövade häradsrätten rättvist, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
döma Lundgren att för tjänstefel utgiva 25 dagsböter, varje dagsbot bestämd
till 7 kronor.

Vidkommande därefter av klaganden framställt skadeståndsanspråk, så
enär det fängelsestraff, vilket klaganden delvis avtjänat, varit honom ådömt
genom utslag, som vunnit laga kraft, samt tillräckliga skäl saknades till
antagande, att klaganden, därest Lundgrens berörda förfarande ej förelupit,
helt eller delvis skulle hava undgått verkställighet av det straff, han enligt
vad ovan anförts avtjänat, funne häradsrätten rättvist lämna klagandens
talan utan bifall. Klaganden skulle själv vidkännas sina kostnader å målet.

112

18. Bristande tillsyn över verkställighet av bötesförvandlingsbeslut
och underlåtenhet att vidtaga åtgärder
för brotts beivrande m. m.

I en till mig insänd skrift anmälde förre bokhållaren Gustaf Johansson i
Karlstad, att poliskommissarien i samma stad Per Zandén gjort sig skyldig
till tjänstefel i olika hänseenden utan att detta för honom medfört annan
påföljd än att i disciplinär väg varning ådömts honom och han nödgats
utgiva ersättning till målsägande.

Sedan polischefen i Karlstad, borgmästaren Erik Lundblad, på anmodan
av mig avgivit yttrande i ärendet, inkom landsfogden i Värmlands län med
av honom verkställd utredning i anledning av anmälningar mot Zandén
för andra fel i tjänsten än dem, som föranlett varning, varjämte landsfogden
avgav utlåtande i saken.

Vid den av landsfogden verkställda utredningen förekom, bland annat,
följande.

Köpmannen Gösta Leander Bengzon i Karlstad, vilken gjort en anmälan
i saken, hördes till en början och berättade därvid: Från olika håll hade
Bengzon hört uppgivas, att ett belopp av omkring 1,800 kronor, som utgjort
indrivna bötesmedel, försvunnit ur ett å polisstationen i Karlstad förvarat,
låst skrin. Bengzon hade därför vänt sig till kriminalkonstapeln
Robert Wide, vilken haft hand om bötesindrivningen, samt frågat denne,
huru det förhölle sig därmed. Wide hade då berättat, att han i september
månad 1934 erhållit semester samt att han dagen före semesterns början
räknat de penningmedel, som voro förvarade uti ifrågakomna skrin, varvid
han funnit, att de inneliggande medlen motsvarat de bötesbelopp, för
vilka han vid tillfället varit redovisningsskyldig. Då Wide efter avslutad
semester återkommit till staden, hade det varit bud till honom att omedelbart
sätta sig i förbindelse med polisstationen, vilket han även gjort.
Han hade därvid fått besked örn, att det vid undersökning av det av honom
för förvaring av bötesmedel använda skrinet visat sig, att icke några penningar
funnos i detsamma, varjämte han anmodats att nästa dag infinna
sig på polisstationen och redovisa av honom indrivna bötesbelopp. Då Wide
med anledning därav påföljande dag infunnit sig å polisstationen, hade
Zandén meddelat honom, att Zandén i närvaro av överkonstapeln J. Bergdahl
undersökt ifrågakomna skrin och därvid konstaterat, att detsamma
icke innehöll några penningar samt att åtskilliga bötesförvandlingsresolutioner
saknades. Wide hade därvid begärt, att Zandén skulle föranstalta
örn undersökning på vad sätt medlen och handlingarna förkommit. Därtill
hade Zandén emellertid endast svarat, att Wide vore ansvarig för medlen
samt att det ålåge honom att omedelbart avgiva redovisning för desamma.
Zandén hade därefter genomgått de olika ärenden angående inkomna bö -

113

tesförvandlingsresolutioner, vilka överlämnats till Wide för verkställighet,
varvid Wide erlagt de belopp, som av Zandén påförts honom. De belopp,
som Wide sålunda överlämnat till Zandén, hade uppgått till sammanlagt
omkring 1,800 kronor. Det för redovisningen erforderliga beloppet hade
Wide före besöket å polisstationen anskaffat genom lån i bank.

Under utredningens gång inkom till landsfogden en skrift, däri Bengzon
ytterligare anförde följande: Den 31 december 1936 hade åkaren Erland
Nyrén i Karlstad för Bengzon berättat, att han vid körning med lastbil
på en skogsväg fått fotsteget på bilen lösryckt, så att detsamma blivit utstående.
Då han ej märkt detta, hade han kört bilen genom staden och
därvid med det utstående fotsteget stött till en mötande. Detta hade
anmälts för polisen och, då han sedermera hos tjänstgörande överkonstapeln
hört efter, huru hans sak läge till, hade han fått till svar, att han hade att
vänta åtal för rattfylleri i samband med trafikmissödet. Nyrén hade då
uppsökt Zandén och denne hade åtagit sig att mot en kontant ersättning
av 100 kronor skaffa undan papperen i målet mot Nyrén. Papperen hade
också mycket riktigt kommit bort. Men då efter en tid på grund av länsstyrelsens
ingripande åtal ändå följt, menade Nyrén, att penningarna han
lämnat Zandén vore bortkastade, helst som han trodde sig hava kunnat
slippa lindrigare undan, örn saken domstolsbehandlats i vederbörlig ordning
omedelbart sedan förseelsen blivit begången.

Vid av landsfogden anställt förhör med Wide uppgav denne, att han i
september 1934, sedan han återkommit efter semesterledighet, saknat penningar
till ett belopp av omkring 1,000 kronor, som han före semesterns
början lagt i förvar i en av honom disponerad skrivbordslåda i kriminalavdelningens
expeditionsrum å polisstationen. De sålunda försvunna penningarna
hade utgjort medel, vilka Wide mottagit av bötfällda personer,
som ålagts förvandlingsstraff men erlagt bötesbeloppet, sedan fråga uppkommit
om förvandlingsstraffets verkställande. Wide hade omedelbart
efter upptäckten av penningbeloppets försvinnande hos Zandén påkallat
undersökning i saken, men hade Zandén underlåtit att vidtaga någon dylik
åtgärd. I stället hade Zandén omedelbart av Wide fordrat redovisning av
de bötesbelopp, som Wide uppburit. Då jämväl i sagda skrivbordslåda förvarade
förvandlingsresolutioner, vilka Wide mottagit för verkställighet, förkommit,
hade Wide måst erlägga samtliga de bötesbelopp, som upptagits
i nämnda resolutioner. Det belopp, som Wide i anledning härav redovisat
till Zandén, hade uppgått till över 1,500 kronor. Wide, som vore övertygad
om att någon tillgripit de medel och handlingar, vilka förvarats i skrivbordslådan,
hade sedermera vid flera tillfällen förnyat sin framställning
om undersökning, senast sommaren 1936, utan att dock Zandén låtit vidtaga
någon sådan åtgärd.

Zandén, vilken därefter hördes av landsfogden, uppgav, att Wide visser 8

— J ustitieombudsmannens ämbctsberättelsc till 1938 urs riksdag.

114

ligen för honom påstått, att av honom förvarade penningar och förvandlingsresolutioner
förkommit på sätt Wide därom närmare uppgivit. Emellertid
hade Wide icke vid något tillfälle påkallat undersökning med anledning
därav. Då Wide icke kunnat förete några av de förvandlingsresolutioner,
vilka till honom överlämnats för verkställighet, hade Zandén påfordrat
redovisning för samtliga däri upptagna bötesbelopp. Dylik redovisning
hade Wide även avlagt, varvid Zandén upprättat särskilda förteckningar
över de redovisade bötesbeloppen. Enligt dessa förteckningar uppginge det
av Wide redovisade beloppet till 1,632 kronor 50 öre. Wide hade för Zandén
förklarat sig hysa misstankar mot viss person för att hava tillgripit
ifrågakomna penningbelopp och handlingar, men hade han därvid icke
velat angiva, vem han åsyftade. Han hade emellertid förklarat, att ”om
Albertina (varmed han avsett städerskan å polisstationen) ville tala, så
skulle det nog komma fram, vem som tagit pengarna”.

Sedan därefter t. f. stadsfiskalen Hugo Hofde förordnats att verkställa
av Wide begärd utredning i saken, hölls av Hofde ytterligare förhör, varvid
förekom följande.

Wide berättade: Troligen från och med år 1932 hade Wide handhaft
verkställigheten av till Zandén inkomna förvandlingsresolutioner. I de fall,
då vederbörande erlagt fulla bötesbeloppet, hade Wide överlämnat detsamma
till Zandén, sedan han till den som betalt böterna utfärdat kvitto
å mottaget belopp. Redovisning hade brukat ske efter anmodan från Zandén.
Under hösten 1934 hade Wide beviljats semester från och med den
10 till och med den 30 september och erhållit löfte att få resa från
staden lördagen den 8 september på eftermiddagen. Under lördagen hade
Wide hos Zandén begärt att få redovisa influtna bötesmedel, vartill Zandén
svarat, att därmed kunde anstå till Wides återkomst från semestern.
Dessförinnan, torsdagen den 6 september, hade Zandén ifrågasatt, att
poliskonstapeln Jacob Holm under Wides frånvaro skulle handhava förvandlingsresolutionerna.
Wide hade emellertid icke lämnat vare sig handlingar
eller nyckeln till sin skrivbordslåda å kriminalstationen ifrån sig.
Den 6 september på kvällen hade Wide, medförande å kriminalstationen
inneliggande förvandlingsresolutioner jämte poliskommissariens brevdiarium,
uppsökt Holm å kriminalstationen i ändamål att med honom genomgå
inneliggande ärenden. Holm hade på Wides begäran gått igenom icke
redovisade ärenden, medan Wide följt med på handlingarna. I de enligt
brevdiariet oredovisade ärendena hade funnits förvandlingsresolutioner
eller motsvarande penningmedel. Huru mycket penningar Wide vid tillfället
haft inne kunde han nu icke erinra sig. Penningarna hade förvarats
dels i en plåtask, dels ock vidhäftade respektive ärende med en pappersklämma.
Handlingarna och penningmedlen hade Wide därefter lagt ned i sin
förutnämnda skrivbordslåda, vilken han låst. Under den 7 och den 8 septem -

115

ber hade troligen inga böter influtit, vilka kommit att förvaras i lådan. Den
8 september hade Wide rest på semester, sedan han förvissat sig örn att
handlingar och penningar funnits kvar i lådan. Huru stort belopp som funnits
kunde Wide icke uppgiva. Ilan ville emellertid draga sig till minnes,
att utöver tjänstemedlen, vilka den 6 september kontrollerats, i lådan funnits
cirka 100 kronor, vilka tillhört Wide privat. Utöver nämnda handlingar
och medel hade i lådan förvarats dels en polisrapport angående distriktschef
en Bertil Norling från Karlstad jämte en å denne av stadsf iskalen
Albert Nelson utfärdad, sedermera återtagen stämning, dels ock en
skuldsedel av Nelson till Wide å 500 kronor på grund av försträckning.
Poliskonstapeln Oskar Nilsson hade före Wides avresa sett, att penningar
förvarades i lådan. Efter omkring en veckas förlopp och sedan Wide återkommit
till staden hade han genom sin hustru erhållit meddelande, att
Zandén önskade redovisning för av Wide omhänderhavda förvandlingsresolutioner.
Hustrun hade påstått, att Zandén vid telefonsamtal med henne
uppgivit, att Wide hade att redovisa över 1,000 kronor. Wide hade fördenskull
påföljande dag inställt sig å kriminalstationen. Han hade där öppnat
sin skrivbordslåda, vilken därvid befunnits vara olåst och tom. Lådan hade
icke företett märken av att hava blivit öppnad med våld. Wide hade därefter
uppsökt Zandén för redovisning. Han hade därvid medhaft penningmedel
till ett belopp av 2,375 kronor, av vilka medel han samma dag erhållit
1,500 kronor i Wermlands Enskilda Bank på en växel. Wide hade
frågat Zandén vem som öppnat hans skrivbordslåda. Zandén hade svarat,
att det hade han gjort och att han därvid funnit lådan tom. Wide hade
så uppmanats att redovisa för sina ärenden. Detta hade han genast varit
beredd att göra, men orsaken därtill hade varit, att hans hustru bett honom
göra det för undvikande av bråk. Zandén hade i närvaro av överkonstapeln
Bergdahl och kriminalkonstapeln K. Henrik Ohlsson i brevdiariet och å
stadsfogdens och kronokassörens listor genomgått oredovisade ärenden,
och hade Wide efter hand till Zandén erlagt de belopp, som han hade att
redovisa. Wide vitsordade, att han till Zandén erlagt de penningbelopp, som
upptagits i av den sistnämnde sedermera upprättade förteckningar över av
Wide redovisade bötesbelopp. Wide hade vid tillfället begärt polisundersökning
angående förlusten av innehållet i skrivbordslådan, men hade sådan
icke kommit till stånd, oaktat han vid flera tillfällen påmint Zandén
därom. Ej heller hade Wide av Zandén fått mottaga kvitto å ifrågavarande
belopp.

Överkonstapeln Bergdahl uppgav att han, som sedan flera år tillbaka
tjänstgjorde å kriminalavdelningen i Karlstad, icke tagit annan befattning
med ifrågavarande förvandlingsresolutioner än att han diariefört dem.
Wide hade under åren 1933 eller 1934 vid flera tillfällen klagat över att
handlingar och dylikt försvunnit ur hans skrivbordslåda å kriminalstatio -

116

nen. Med anledning därav hade lådan försetts med nytt lås. Till detta hade
sannolikt funnits tre nycklar, vilka innehafts en av poliskommissarien, en
av Bergdahl och en av Wide. Bergdahl själv hade aldrig gjort bruk av sin
nyckel utan haft den förvarad i en låst låda i sitt skrivbord å kriminalstationen.
Efter det nämnda lås isatts hade Zandén vid något tillfälle under
hösten 1934, under det Wide åtnjutit semesterledighet, sagt till Bergdahl,
att de tillsammans skulle öppna Wides skrivbordslåda, enär handläggningen
av förvandlingsresolutionerna icke borde vila för länge. Zandén och Bergdahl
hade fördenskull tillsammans och med Bergdahls nyckel öppnat lådan.
Denna hade innehållit en del förvandlingsresolutioner, huru många kunde
Bergdahl icke uppgiva, och möjligen några andra handlingar men icke
några penningar. Lådan hade icke företett några tecken att hava blivit
uppbruten eller eljest öppnad med våld. Hur Zandén därefter förfarit
visste Bergdahl icke. Någon dag senare hade Bergdahl och kriminalkonstapeln
Ohlsson å Zandéns tjänsterum varit närvarande vid en uppgörelse
mellan Zandén och Wide. Zandén hade förklarat för Wide, att denne hade
att redovisa för de förvandlingsresolutioner, som han omhänderhaft. Zandén
hade läst upp oredovisade ärenden från brevdiariet och några listor,
varefter Wide redogjort för varje ärende och efter hand till Zandén redovisat
med medhavda penningmedel. Efter det redovisningen avslutats hade
Wide i upprörd ton frågat, örn Zandén misstänkte honom för förskingring
av medlen, och velat hava ett bestämt svar på frågan. Zandén hade svarat
att, som Wide nu redovisat, förelåge givetvis icke någon förskingring.
Bergdahl kunde icke erinra sig, om Wide vid det tillfället eller senare begärt
polisundersökning i saken. Wide hade städse varit slarvig i sitt handhavande
av handlingar och dylikt.

Kriminalkonstapeln Ohlsson berättade: Vid ett tillfälle under hösten
1934 hade Wide å kriminalstationen för Ohlsson m. fl. påstått, att det
kommit bort penningar ur hans skrivbordslåda därstädes. Wide hade, såvitt
Ohlsson nu kunde erinra sig, uppgivit summan till 400 kronor. Ohlsson
och kriminalkonstapeln Sköld hade båda uppmanat Wide ingiva anmälan
till poliskommissarien om förlusten. Någon dag senare hade Ohlsson och
överkonstapeln Bergdahl blivit uppkallade till Zandéns tjänsterum för att
såsom vittnen närvara vid en uppgörelse mellan Zandén och Wide. Vissa
uppgjorda förteckningar hade genomgåtts av dessa, därvid Wide efter hand
till Zandén erlagt avfordrade belopp. Sammanlagt torde Wide vid tillfället
hava till Zandén överlämnat mellan 1,500 och 2,000 kronor. Wide hade
icke vid tillfället begärt någon polisundersökning. Om Wide protesterat
mot utbetalandet av penningarna eller vad i övrigt passerat kunde Ohlsson
nu icke erinra sig. Ohlsson ville icke anse det uteslutet, att Wide förlagt de
bortkomna resolutionerna och penningarna. Ohlsson hade nämligen tidigare

117

vid flera tillfällen märkt, att Wide haft svårt för att hålla reda på handlingar.

Poliskonstapeln Holm lämnade följande upplysningar: Hail hade tjänstgjort
å kriminalavdelningen från juli 1933 till slutet av maj 1936. Holm
hade icke haft att göra med bötesindrivningen i annan mån än att han
tillfälligtvis å kriminalstationen mottagit bötesbelopp, därvid han lämnat
kvitto till inbetalaren och sedan redovisat penningarna till Wide. Hur Wide
sedan handlagt ärendet kände Holm icke till. Ett par dagar innan Wide
skolat resa på semester hösten 1934 hade han kommit in till Holm å ett
av förhörsrummen, där Holm suttit och arbetat. Wide hade haft ett antal,
troligen omkring 20, förvandlingsresolutioner samt en mindre plåtask med
sig. Wide hade sagt: ”Det var bra att jag träffade dig, så kan du hjälpa
till att gå igenom dessa handlingarna.” Wide hade så satt sig vid andra
sidan av bordet och från resolutionerna uppläst, huru mycket som varit
betalt och avbetalt, eller angivit, om böterna ännu icke varit betalda. I
förstnämnda fallen hade han räknat upp motsvarande penningsumma och
lagt denna bredvid sig på bordet. Slutligen hade Wide räknat ihop medlen,
vilka därvid befunnits uppgå till något över 400 kronor. Penningmedlen
hade endast delvis tagits från förenämnda plåtask. Återstoden hade Wide
antingen haft på sig eller i handen, när han kommit. Holm hade fått den
uppfattningen, att penningarna stämt. Dock hade Holm icke, såsom Wide
uppgivit, haft brevdiariet framför sig vid tillfället och icke heller på annat
sätt haft någon möjlighet att deltaga i ifrågavarande kontroll. Var Wide
därefter lagt penningarna kunde Holm icke erinra sig. Wide hade emellertid
sagt, att ”här får jag till och med pengar Över och dessutom har jag här”,
därvid uppvisande tvenne bankmotböcker. Wide hade dock icke visat sina
tillgodohavanden enligt motböckerna men frågat, örn ”det inte gjorde detsamma”.
Holm hade icke haft någon anledning att undersöka dem, varför
han återtagit sitt arbete. Någon annan befattning med ärendet hade Holm
icke tagit och hade aldrig av Zandén fått något uppdrag att handhava
resolutionerna under Wides frånvaro. Någon tid senare hade Wide å kriminalstationen
sagt, att penningmedel försvunnit ur hans skrivbordslåda därstädes.
Kriminalkonstapeln Sköld hade sagt till Wide att icke komma och
påstå, att de vore tjuvar, utan i stället göra anmälan till poliskommissarien
om förlusten.

Poliskonstapeln Nilsson uppgav: Han hade under den tid Wide handhaft
förvandlingsresolutionerna å kriminalstationen stundom biträtt Wide med
därtill hörande arbete. Ilan hade vid ett tillfälle under hösten 1934, närmare
tidpunkt kunde han icke uppgiva, varit närvarande å kriminalstationen,
medan Wide stått vid sin skrivbordslåda och ordnat med en del papper
och penningar. De senare hade, såvitt Nilsson kunnat bedöma, icke uppgått
till ens 50 kronor. Huruvida det funnits ytterligare medel i lådan kiindc

118

Nilsson icke till. När Wide mottagit bötesmedel, hade han i regel lagt dem
i sin plånbok men någon gång stoppat dem i skrivbordslådan. Nilsson hade
vid flera tillfällen hört Wide påstå, att han hos Zandén begärt utredning angående
ifrågavarande ärende men att sådan ändock icke kommit till stånd.

Poliskonstapeln Oskar Boman berättade: Under våren 1934 hade Boman
av Zandén erhållit uppdrag att biträda Wide i dennes arbete med bötesförvandlingsärendena.
Boman hade efter indrivning av böter brukat betala
mottagna medel till Wide efter att hava utfärdat kvitto till vederbörande
betalare. Wide hade vid Bomans redovisning antecknat namnet å den bötfällde
på ett pappersark, vid vilket han med en pappersklämma fäst mottagna
penningsedlar, och så lagt ned alltsammans i sin skrivbordslåda å
kriminalstationen. De förvandlingsrésolutioner, som inkommit under Wides
semester hösten 1934 och under tiden därefter, hade Zandén överlämnat
direkt till Boman, som nu hade att redovisa till Zandén. Under Wides
nämnda semester hade Zandén vid ett tillfälle ringt till Wides bostad och
uppmanat Wide infinna sig å kriminalstationen. Zandén hade nämnt någonting
örn några böter, men vad ärendet i övrigt angått kunde Boman
icke uppgiva.

Städerskan Albertina Larsson förklarade vid anställt förhör, att hon icke
hade sig något i saken bekant.

De av Wide omförmälda listorna över oredovisade ärenden angående
bötesindrivning, vilka listor införskaffades under utredningen, voro av följande
lydelse:

''Bötesmedel, som kriminalkonstapel Wide är redovisningsskyldig för:

1934 Aug. 1	D:r	1939 Lindström, E. A. I......	...........Kr.	40: —
»	» »	»	1939 Skog, Tore Roland.....		10: —
»	» 13	»	2030 Larsson, Johan Henry . .	........... »	40: —
»	» »	»	» Densamme ............		15: —
»	Juli 6	»	1725 Karlsson, Karl Ragnar . .		20: —
»	Aug. 13	»	2030 Jansson, Karl Edvin . . .	........... »	80: —
			Redovisat av Boman den 17/8	—34.
»	» 13	»	2030 Cederlöf, Knut Martin .		20: —
»	Febr. 9	»	389 Holm, H..............		115: —
»	Jan. 23	»	215 Hedström, Albin .......		45: —
»	Jan. 23	»	217 Karlsson, Karl Yngve . . .		15: —
»	Apr. 28		907 Pettersson, Rickard . . .	»	50: —
				Summa kronor	450: —

Bet den 3%o—34.
Karlstad den 2/io 1934.
Per Zandén.
Poliskommissarie.”

119

”Bötesmedel, som kriminalkonstapeln R. Wide är redovisningsskyldig
för. Från stadsfogden i Karlstad:

1933 Maj 20 D:r 721 Lindström, Frans. . Kr. 500 Åter 36/9—34 Zn

15 Åter 26/9—34 Zn
15 Åter 26/9 —34 Zn
-34 Zn
-34 Zn

Dec.

1934 Jan.

K. K.
K. K.

25
25
25

2363 Falk, Bror Arnold .

2364 Karlsson, Karl....

335 Bengtsson, John Ivar

336 Nilsson, Alf Georg .

Mars

337 Sundstedt, P. A .. . »
» Densamme, Kr. 15:—
Bet. till undertecknad
Kr. 9:—rest Wide

496 Holm, Adolf Hilding >

497 Olsson, Gunnar Valfrid :
602 Karlsson, EinarVal demar.

......... i

55 Åter 26lutta
Åter 36/9-24''

Åter 26/a—34 Zn

9
6

95 Åter 26/a 10

Åter 26/V

-34 Zn
-34 Zn

105 Åter 26/a—34 Zn

»	» »	» 603 Gustavsson, Erland »	60 Åter	26/9—34 Zn
»	April 28	» 907 Höglund, Nils Algot »	45 Bet	26/a—34
»	Juli 25	» 1893 Hellström,OveHolger »	20 Bet	26/9—34
»	Aug. 1	» 1939 Gustavsson, Torvald
		Inger........... »	15 Bet	26/9—34
»	» »	» 1939 Johansson, Johan
		Helge .......... »	10 Bet	26/9—34
»	» 13	» 2030 Bergström, Emma . »	85 Bet	26/9—34
		Beloppet redovis. av Bo-
		man till Wide den 16 aug.
		1934
»	» »	» Karlsson, Gunnar Em. »	50 Bet	26/9—34 Zn

Jonsson, K. E.

22:50 Bet26/9-

-34 Zn

1.182:50

Karlstad den 25 september 1934. 1.356:50

Per Zandén. 1.181:50

Poliskommissarie. Bet. d. 26/a—34

Per Zandén.”

Rörande dessa indrivningsärenden företeddes därjämte utdrag av poliskommissariens
brevdiarium. Vid den av Hofde verkställda utredningen
hördes flertalet av de i listorna upptagna bötfällda personerna.

Hörd över vad sålunda förekommit förklarade Zandén, att han vitsordade
Wides uppgifter om sättet för förvandlingsärendenas handläggning hos polisen
i Karlstad, tiden för Wides semester 1934 och att Wide till honom erlagt
de penningbelopp, som vore antecknade i ovanintagna förteckningar.
Innan Wide rest på semester 1934, hade Zandén flera gånger anmodat Wide
att avgiva redovisning för inneliggande ärenden av ifrågavarande slag, men

120

Wide hade ständigt lämnat undvikande besked och någon redovisning hade
icke heller avgivits före Wides resa. Efter det Wide varit borta från tjänsten
någon vecka, hade Zandén en dag genomgått brevdiariet och därvid
funnit, att åtskilliga bötesärenden från nästföregående vinter fortfarande
varit oredovisade. Han hade därför tillsagt Bergdahl att öppna Wides
skrivbordslåda å kriminalstationen. Själv hade Zandén icke haft någon nyckel
till lådan. Denna hade, såvitt kunnat märkas, icke varit öppnad med
våld. Den hade befunnits innehålla 3—4 förvandlingsresolutioner och en
tom plåtask. Zandén kunde icke erinra sig, örn i lådan vid tillfället funnits
någon stämning eller polisrapport, varemot han vore alldeles säker på att
den icke innehållit någon skuldsedel eller penningar. Han hade låtit handlingarna
ligga kvar och låst lådan. Zandén hade därefter telefonledes ombett
Wides hustru tillsäga sin man, att han skulle inställa sig å kriminalstationen
”för att redovisa några gamla bötesärenden”. Han hade icke vid
tillfället nämnt någon penningsumma. Wide hade påföljande dag inställt
sig hos Zandén och avgivit redovisning för de ärenden, beträffande vilka
så påfordrats. Han hade medhaft penningar och, utan att protestera, till
Zandén erlagt de i förteckningarna upptagna beloppen. Wide hade emellertid
påstått, att han i sin förenämnda låda haft penningar och förvandlingsresolutioner,
vilka ”kommit bort”, men hade Wide varken då eller senare
påfordrat formlig polisundersökning i saken. Zandén hade tagit Wides uppgifter
med en viss reservation och hört sig för angående den påstådda förlusten
hos den övriga kriminalpolispersonalen, men någon egentlig polisutredning
i saken hade aldrig verkställts.

Den 21 januari 1937 hölls av landsfogden förhör med åkaren Nyrén,
vilken därvid berättade.

Vid ett tillfälligt sammanträffande med Bengzon en kort tid före julhelgen
1936 hade Nyrén på tal örn vissa artiklar, som varit publicerade i
tidningen Värmländske Friskytten, för Bengzon berättat örn de förhållanden,
som denne senare berört i sin ovannämnda skrift till landsfogden. Den
relation av Nyréns uppgifter, som Bengzon lämnat i skriften, vore i huvudsak
riktig, ehuru vissa detaljer missuppfattats. I december 1932 hade Nyrén
rapporterats för det han framfört en honom tillhörig lastautomobil i berusat
tillstånd ävensom för det han å den s. k. Östra bron i Karlstad påkört
och skadat en cyklist vid namn Barthelsson. I anledning därav hade Nyrén
dagen efter det missödet ägt rum å polisstationen underkastats förhör av
överkonstapeln Björck, varvid Nyrén i huvudsak medgivit vad som lagts
honom till last. Efter förhöret hade Nyrén satt sig i förbindelse med
Barthelsson för att med honom träffa uppgörelse angående ersättning för
de uppkomna skadorna. På yrkande av Barthelsson hade Nyrén inköpt en
ny cykel till denne i ersättning för den skadade. Något ytterligare anspråk
på gottgörelse hade icke av Barthelsson framställts. Efter uppgörelsen hade

121

Barthelsson, vilken var omyndig, samt dennes fader till Nyrén utfärdat en
skriftlig förbindelse, enligt vilken de förklarade sig avstå från vidare ersättningsanspråk.
Dagen efter det uppgörelsen träffats hade Nyrén begivit sig
till polisstationen för att hos Zandén söka utverka, att några rättsliga åtgärder
icke skulle vidtagas mot honom. Han hade nämligen varit medveten
örn, att han i händelse av åtal skulle mista sitt körkort, vilket skulle vålla
honom svårt avbräck i hans förvärvsverksamhet som lastbilsåkare. Då han
kommit till polisstationen, hade han träffat Zandén, vilken vid tillfället
uppehållit sig i ett rum å kriminalavdelningen. Zandén hade därvid genast
till Nyrén yttrat: ”Nu tar faen Nyrén för den tabben han har gjort.”
Nyrén hade vid det följande samtalet berättat för Zandén, att han träffat
uppgörelse med den skadade, samt bett Zandén, att han skulle hjälpa
honom, så att han undsluppe stämning. Han hade samtidigt framhållit,
vilka svåra konsekvenser det skulle innebära för honom, om han förlorade
sitt körkort. Zandén hade därvid begärt, att Nyrén skulle förete bevis,
att han gjort upp med den skadade. Då emellertid Nyrén icke vid tillfället
haft den därom upprättade förbindelsen med sig, hade Zandén föreslagit
honom att återkomma nästa dag klockan 11 f. m. Påföljande dag hade
Nyrén å utsatt tid uppsökt Zandén å dennes tjänsterum samt företett
nämnda förbindelse och samtidigt enträget upprepat sin begäran, att Zandén
skulle hjälpa honom att undgå åtal. Därtill hade Zandén först svarat,
att det fordrades en mängd skriverier för att ordna en sådan sak. Nyrén
hade då genmält, att han icke hade det sämre ställt än att han kunde betala
kostnaderna därför. Efter en stund hade emellertid Zandén vidare yttrat
ungefär följande: ”Ja, när man är i femtioårsåldern, kan man ju lätt glömma
en del också.” Då hade Nyrén förstått, att Zandén tänkte låta rapporten
förfalla. Nyrén hade därefter till Zandén överlämnat en hundrakronorsedel,
som Zandén tagit emot samt stoppat i en av sina västfickor,
varefter Nyrén avlägsnat sig. Huruvida Zandén begärt det av Nyrén överlämnade
beloppet kunde Nyrén icke bestämt minnas, men trodde han
säkert, att så varit fallet. Någon tid efter denna händelse hade Nyrén fått
besök av Wide, varvid Nyrén frågat denne, om han visste, huruvida han
skulle bliva åtalad för ifrågavarande förseelse eller ej. Därtill hade Wide
svarat ungefär på följande sätt: ”Nyrén har en väldig tur, för den rapporten
kommer aldrig fram.” Sedan omkring ett år förflutit från det Nyrén
gjort sig skyldig till trafikförseelsen, hade han kallats att inställa sig å
polisstationen, varest han ånyo blivit förhörd angående förseelsen. Vem
som hållit detta förhör kunde Nyrén icke erinra sig. Emellertid hade vid
förhöret, som ägt rum å kriminalavdelningen, Zandén varit närvarande och
bland annat yttrat, att det kommit bort ett flertal rapporter, däribland
angående Nyrén. Några dagar senare hade Nyrén delgivits stämning för
onykterhet vid framförande av automobil och ovarsam framfart, för vilka

122

förseelser han en tid senare av rådhusrätten ådömts omkring 300 kronors
böter. Att saken på så sätt tagits upp till ny behandling hade, enligt vad
Nyrén hört uppgivas, berott därpå, att vissa åkare i staden blivit förnärmade
över att Nyrén under hösten 1933 erhållit entreprenaden å all körning
vid uppförandet av Sundstabron. Dessa åkare, vilka tydligen ägt
kännedom örn att Nyrén icke åtalats för ovannämnda trafikförseelse,
skulle hava meddelat detta förhållande till länsassessorn Ernst Stridsberg,
vilken med anledning därav tagit initiativ till sakens upptagande på nytt.

På fråga, huruvida Nyrén för någon omtalat, att han lämnat Zandén
gottgörelse för att undslippa åtal för ovan berörda förseelse, förklarade
Nyrén, att han icke med avsikt yppat förhållandet för annan än Bengzon.
Han vore dock medveten om att han i onyktert tillstånd någon gång talat
om saken.

Länsassessorn Stridsberg uppgav på förfrågan, att han för några år
sedan erhållit kännedom om att Nyrén skulle hava gjort sig skyldig till
framförande av automobil i onyktert tillstånd samt vårdslös framfart utan
att därför hava blivit åtalad. På vad sätt saken kommit till Stridsbergs
kännedom kunde han emellertid icke erinra sig, men vore det mycket möjligt,
att förhållandet inberättats till honom av vissa åkare i staden i enlighet
med vad Nyrén uppgivit. I allt fall hade Stridsberg i anledning av vad
han därom erfarit satt sig i förbindelse med överkonstapeln Björck, vilken
enligt till Stridsberg lämnade uppgifter skulle hava verkställt utredning i
ärendet. Möjligen hade han dessutom talat med dåvarande landsfogden i
länet Otto Rosengren om saken.

Vid förhör med Björck uppgav denne med ledning av den å polisstationen
förda minnesboken, att han mottagit anmälan om den av Nyrén begångna
trafikförseelsen, varvid Björck därom i minnesboken infört följande
anteckning:

Kollisionsolycka å
Östra bron.

Vittne: maskinarbetaren
Sven Valfrid
Åhs från Falgrensgatan
22 och
f. d. springpojken
Sven Gunnar Jonsson
från Arvidslund
4 A.

Konst. Nilsson och
Söderlund.

”Fredagen den 16 december 1932.

Ö.k. Björck med ............................

Kl. 10,10 em. anmälde guldlistarbetaren Sven Olof
Bartilsson från Sundstad gård här i staden, att han
strax före klockan 10 samma eftermiddag blivit påkörd
av en lastautomobil å Östra bron här i staden, därvid
han skadat högra axeln samt fått sin påhavda ’rängrock’
sönderriven. En velociped som han åkt på vid
tillfället hade blivit hängande fast vid lastbilen samt
medföljt denna, då bilen efter kollisionen, utan att
stanna, avlägsnat sig från platsen Färjestadsvägen
norr ut. Bartilsson jämte de personer som varit i närheten
hade försökt avläsa bilens nummer, men hade

123

Körkort S 4808 d. detta varit så övertäckt av smuts att numret icke
12/12 1922. gått att se.

Senare har konstaterats, att den kolliderande bilen
varit tillhörig åkeriägaren Erland Nyrén från Eriksborg
n:r 24 här i staden och märkt med nummer
S 5410 och förd av ägaren vid tillfället. Nyrén hade
vid 11-tiden samma eftermiddag anträffats sovande
i sitt hem av konstaplarna Nilsson och Söderlund,
men så hårt insomnad att de icke kunnat väcka honom.
Enligt konst, uppfattning hade Nyrén varit berusad.
Nyréns hustru och jungfru hade även uppgivit
att Nyrén varit berusad då han kommit hem.
Som ovan.

F. O. Björck.

Vidi Z”

Björck uppgav vidare: Dagen efter det anmälan inkommit hade Björck
å polisstationen hållit förhör med Nyrén, varefter han under de närmast
följande dagarna hört andra personer i ärendet. Efter omkring en veckas
förlopp hade rapporten förelegat i koncept, varpå Björck ånyo kallat
Nyrén till polisstationen för att bereda honom tillfälle att taga del av
innehållet i rapporten, innan den överlämnades till poliskommissarien. Vid
nämnda tillfälle hade Nyrén uttryckt sin ängslan för följderna av det inträffade,
särskilt med tanke på att hans körkort skulle bliva indraget. Han
hade enträget begärt, att Björck skulle söka hjälpa honom, så att han
finge behålla körkortet. Björck hade emellertid förklarat, att han icke
kunde göra någonting åt saken, utan hänvisat Nyrén till stadsfiskalen Nelson.
Därvid hade icke Björck haft någon tanke på att Nyrén skulle kunna
undgå åtal för sin förseelse utan lämnat honom anvisningen endast för att
slippa ifrån att vidare tala om saken. I detta sammanhang hade Nyrén
yttrat, att Nelson vore tjänstledig samt att Zandén tjänstgjorde i stället
för honom. Björck hade då tillrått Nyrén att vända sig till Zandén. Troligen
dagen efter Nyréns nyssnämnda besök på polisstationen hade Björck
överlämnat rapporten till Zandén, vilket skett i samband med att Björck
vid 9-tiden på morgonen slutat sin tjänstgöring på stationen. Något senare
på förmiddagen samma dag hade Björck varit inne på polisstationen och
därvid sett, att Nyrén kommit nedför trappan från andra våningen, varest
stadsfiskalens och poliskommissariens tjänsterum vore belägna. Björck hade
därav fått den uppfattningen, att Nyrén besökt Zandén. Björck och Nyrén
hade emellertid vid ifrågavarande tillfälle icke yttrat något till varandra.
Då Björck, som förordnats att från den 1 januari 1933 vara föreståndare
för statspolisens ordningsavdelning i Karlstad, någon dag under sommaren
1933 uppehållit sig i Arvika, hade han av en polisman därstädes fått

124

höra, att han skulle bliva anmäld för att han icke verkställt utredning
i ett fall, då en åkare i Karlstad rapporterats för rattfylleri. Björck, som
kände till att Nyrén icke blivit åtalad, hade därvid genast förstått, att
det vore fråga örn dennes förseelse. Han hade därför omedelbart efter återkomsten
till Karlstad satt sig i förbindelse med överkonstapeln Bergdahl
samt frågat denne, örn han ägde någon kännedom om den av Björck upprättade
rapporten angående Nyrén. Bergdahl hade uppgivit, att han ville
minnas att han läst rapporten, men att han icke kände till, huruvida den
föranlett någon åtgärd. Björck och Bergdahl hade därpå gemensamt gått
igenom den s. k. kopieboken, vari alla i vederbörlig ordning underskrivna
rapporter kopierades, utan att likväl däri kunna återfinna rapporten angående
Nyrén. Därefter hade de mycket noggrant sökt efter rapporten i
kriminalavdelningens lokaler, varjämte de genomgått sådana handlingar,
som förvarats å tillgängliga ställen i stadsfiskalens och poliskommissariens
tjänsterum. Trots detta hade de icke kunnat finna rapporten. Någon gång
på hösten 1933 hade Björck mottagit ett telefonsamtal från länsassessorn
Stridsberg, som därvid omtalat, att några åkeriägare i staden hos honom
anfört klagomål över att Nyrén icke blivit åtalad för en trafikförseelse,
som han för ganska lång tid sedan gjort sig skyldig till och varom Björck
skulle hava verkställt utredning. Björck hade därvid försäkrat Stridsberg,
att han i vanlig ordning avgivit rapport angående förseelsen. Påföljande
dag hade Björck kallats till förhör hos dåvarande landsfogden
Rosengren, varvid han meddelat vad han hade sig bekant i saken. Sedan
Nyrén en kort tid därefter blivit åtalad, hade Björck vid ett tillfälle mött
honom i staden. Därvid hade Nyrén, som varit onykter, tilltalat Björck
och yttrat, att han lämnat Zandén en summa penningar för att undgå
åtal.

På fråga, varför Björck icke frågat Zandén efter ifrågavarande rapport,
ville Björck icke lämna något direkt svar.

Överkonstapeln Bergdahl berättade vid förhör, att han erinrade sig,
att Björck vid något tillfälle under sommaren 1933 sökt upp honom på
polisstationen och omtalat, att enligt vad han hört uppgivas det vore
ifrågasatt att anmäla honom för att han icke skulle hava verkställt utredning
i ett ärende, som avsett anmälan mot Nyrén för rattfylleri. Bergdahl
hade därvid svarat, att han erinrade sig, att han tidigare hört talas om
denna anmälan. Bergdahl kunde icke minnas, att han läst rapporten därom.
För att söka tillrättaskaffa rapporten hade Bergdahl genomgått den
s. k. kopieboken, vari den emellertid icke återfunnits. Därpå hade Bergdahl
och Björck gemensamt letat efter den på olika ställen i kriminalavdelningens
lokaler, varest handlingar brukade förvaras. Vidare hade de
sökt i stadsfiskalens och poliskommissariens rum och därvid letat i därstädes
befintliga brevkorgar och bland handlingar, som legat framme, utan

125

att rapporten likväl anträffats. Bergdahl hade emellertid icke frågat efter
rapporten hos vare sig poliskommissarien eller stadsf iskalen. Nyrén hade
sedermera under hösten samma år blivit åtalad för förseelsen. I sammanhang
därmed hade Zandén vid något tillfälle yttrat, att han råkat förlägga
rapporten men att han senare, då han blivit påmind om ärendet,
funnit den bland sina handlingar.

Wide förklarade vid förhör, att han erinrade sig hava hört, att Nyrén
för några år sedan framfört automobil i onyktert tillstånd och påkört en
cyklist å den s. k. Östra bron samt att några åtgärder icke mot honom
vidtagits förrän efter ganska lång tid. Emellertid hade han icke någon
närmare kännedom örn saken. Nyrén hade icke vid något tillfälle talat
med honom därom.

Den 23 januari 1937 hölls av landsfogden förhör med Zandén, vilken
därvid sade sig komma ihåg, att Nyrén i slutet av år 1932 anmälts för rattfylleri
och vårdslös framfart ävensom att utredningen därom omhänderhafts
av Björck. Zandén — som vid förhöret fick taga del av den i målet
mot Nyrén åberopade rapporten, dagtecknad den 16 december 1932 samt
underskriven av Zandén med kontrasignation av Björck — förklarade, att
han saknade anledning betvivla, att han mottagit rapporten från Björck
omedelbart efter det utredningen verkställts, ehuru han icke hade något
minne därav. På grund av de många rättelserna, som förefunnes i rapporten,
hade det troligen varit Zandéns ursprungliga mening att återställa
den till Björck för omskrivning. Emellertid hade förmodligen rapporten av
någon tillfällighet blivit undanlagd, varefter Zandén glömt bort densamma.
Någon gång under hösten 1933 hade Zandén blivit uppringd i telefon
av landsfogden Rosengren, vilken därvid frågat, huru det förhölle sig med
ifrågavarande ärende. Därvid hade Zandén erinrat sig rapporten och börjat
söka efter den, varjämte han anmodat polispersonalen att vara honom
behjälplig därmed. Vem som funnit rapporten eller var den anträffats
hade Zandén icke något minne av. Innan rapporten kommit tillrätta hade
Zandén föranstaltat örn nytt förhör med Nyrén, som hållits å kriminalavdelningen
i Zandéns närvaro. Som emellertid den ursprungliga rapporten
kort tid därefter anträffats, hade de vid sagda förhör gjorda anteckningarna
kastats bort. Zandén förnekade på det bestämdaste, att han mottagit
någon ersättning av Nyrén för att hjälpa denne från åtal, och förklarade,
att Nyrén över huvud taget icke besökt honom i denna sak. Zandén
hade emellertid tidigare hört, att Nyrén beskyllt honom för att hava tagit
mutor för att hjälpa honom att undgå åtal. Sedan Nyrén blivit fälld till
ansvar för förseelserna ifråga, hade han nämligen, då han vid ett tillfälle
anhållits för fylleri och införts å polisstationen, därstädes högljutt förklarat,
att han lämnat Zandén 100 kronor för att han icke skulle mista sitt
körkort. Vad Nyrén därom uppgivit vore emellertid enligt Zandéns mening

126

ren dikt . Zandén hade tidigare, dock ej under de senaste femton åren,
av Nyrén anlitats för inkasseringar och uppsättande av skrivelser och
ansökningar i olika ärenden.

Kriminalkonstapeln Ohlsson uppgav vid förhör, att under år 1933, då
han tjänstgjort å kriminalavdelningen i staden, fråga uppkommit örn en
rapport, som omkring ett år tidigare skulle hava avgivits rörande en trafikförseelse,
vartill Nyrén gjort sig skyldig. Zandén hade en dag kommit in
på kriminalavdelningen och haft ifrågakomna rapport med sig, varvid han
förklarat, att han glömt bort den. Samtidigt därmed hade Zandén yttrat,
att han erinrade sig, att han måst vidtaga en mängd rättelser i rapporten
samt att han under arbetet därmed lagt rapporten åt sidan.

Från den å kriminalavdelningen förda kopieboken inhämtades, att de
rapporter, som däri kopierats närmast före och närmast efter rapporten angående
Nyrén, voro dagtecknade respektive den 27 och den 29 november
1933.

Vidare inhämtades från rådhusrättens i Karlstad dombok (brottmålsakt
nr 10 — 1934), att stadsf iskalen Nelson uttagit stämning å Nyrén till
rådhusrättens sammanträde den 5 december 1933 med yrkande örn ansvar
å honom för det han vid färd med automobil den 16 december 1932 dels
varit så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas icke hava ägt
nödigt herravälde över sina handlingar, dels ock icke iakttagit all den omsorg
och varsamhet, som till förebyggande av olycksfall betingats av omständigheterna,
att till utveckling av åtalet åklagaren åberopat en den 16
december 1932 dagtecknad rapport, varå antecknats ”Ink 29/11 1933”
(enligt uppgift med stadsfiskalen Nelsons stil), samt att genom utslag den
23 januari 1934 Nyrén dömts dels för framförande av automobil i av starka
drycker berört tillstånd till 50 dagsböter, dels ock för ovarsam framfart
till 20 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 4 kronor.

I sitt till mig avgivna utlåtande anförde landsfogden i de delar, varom
här är fråga, följande.

Enligt vad utredningen rörande fallet Wide gåve vid handen hade Zandén
bestritt, att Wide begärt polisundersökning i anledning av det enligt
dennes påstående förövade tillgreppet av bötesmedel. Emellertid hade
Zandén medgivit, att Wide gjort gällande, att ifrågakomna medel och
handlingar olovligen tillgripits. Med hänsyn därtill och med beaktande
särskilt av den omständigheten, att det varit fråga örn allmänna medel
till ett ganska avsevärt belopp, syntes det mycket anmärkningsvärt, att
icke Zandén — oavsett huruvida Wide därom gjort formlig framställning
— föranstaltat om undersökning i saken. Zandéns därutinnan visade underlåtenhet
syntes innebära grov försumlighet, som icke borde undgå beivran.
Av vid utredningen fogade utdrag ur det å polisstationen förda brev -

127

diariet framginge vidare, att i åtskilliga fall ett avsevärt dröjsmål ägt rum
med verkställighet av bötesförvandlingsbeslut. Sålunda upptoge utdraget
ur diariet för år 1933 dels två ärenden inkomna den 21 maj 1933, av vilka
det ena icke redovisats förrän den 18 januari 1934 (Adolf Emanuel Warström)
och det andra icke förrän den 26 september 1934 (Frans Lindström),
dels ock två ärenden inkomna den 8 december 1933, vilka redovisats
först den 26 september 1934 (Bror Arnold Falk och Karl Karlsson).
Falk hade vid förhör uppgivit, att han betalt ifrågakomna bötesbelopp, 15
kronor, vid jultiden 1933. Liknande dröjsmål hade, på sätt av de åberopade
utdragen framginge, ägt rum beträffande ett flertal andra ärenden. Av de
anförda exemplen syntes framgå, att Zandén på ett betänkligt sätt åsidosatt
den kontroll, som det ålegat honom att utöva över ifrågavarande
verkställighetsåtgärder. På grund därav ansåge landsfogden, att Zandén
borde ställas till ansvar för vad han i förevarande hänseenden låtit komma
sig till last.

Beträffande fallet Nyrén anförde landsfogden i utlåtandet: Enligt inhämtade
uppgifter hade stadsfiskalen Nelson åtnjutit tjänstledighet under
tiden den 22 december 1932 — den 9 januari 1933. Stadsfiskalstjänsten
hade under nämnda tid uppehållits av Zandén. Ehuru Zandén bestämt
förnekat, att han av Nyrén tagit muta för att förhjälpa denne från rättsliga
åtgärder för ifrågavarande förseelser, syntes starka indicier tala för att
Zandén förbrutit sig på sådant sätt, som Nyréns uppgifter gåve vid handen.
Under alla förhållanden torde det vara uppenbart, att den angående
Nyrén upprättade rapporten på grund av Zandéns förvållande icke förrän
efter ingripande av överordnad myndighet kommit vederbörande allmänne
åklagare tillhanda. Landsfogden ansåge därför, att Zandén borde ställas till
ansvar i första hand enligt 25 kap. 5 § första stycket strafflagen.

Rörande förfarandet vid avgivandet av rapporter från ordningspolisavdelningen,
anförde landsfogden vidare, kunde enligt av Zandén lämnade
och i övrigt inhämtade uppgifter meddelas följande. Anmälningar om inträffade
ordnings- och trafikförseelser antecknades av vederbörande vakthavande
överkonstapel i en hos ordningspolisen förd s. k. minnesbok.
Denna bok uppvisades minst varje morgon för poliskommissarien, vilken
därvid efter genomläsandet av anteckningarna under var och en av dem
utsatte ordet ”vidi”. Över anteckningar om anmälningar, som ansåges böra
föranleda rapport, skreves samtidigt av kommissarien med rödkrita ett
”R”, varemot i händelse rapport icke ansåges påkallad anteckningen försåges
med en ”kråka”. Då rapport sedermera överlämnades till kommissarien,
gjorde vederbörande överkonstapel, som uppsatt rapporten, i regel
— men icke alltid — i kanten vid den i minnesboken införda anmälningen
anteckning örn dagen, då rapporten avlämnades. Däremot verkställdes icke
genom kommissariens försorg någon anteckning örn inkomna rapporter,

128

vare sig i minnesboken eller annan liggare. Godkändes avgiven rapport av
kommissarien, överlämnades den till kriminalavdelningen, varest den kopierades
i en bok. Därefter kades densamma i en brevkorg å kriminalavdelningen,
varest stadsfiskalen avhämtade den.

Sedan jag därefter berett Zandén tillfälle att inkomma med yttrande i
ärendet, anförde Zandén i ett den 2 april 1937 avgivet yttrande följande.

Sedan lång tid tillbaka hade Zandén och andra kommunala befattningshavare
i Karlstad varit föremål för en hänsynslös förföljelsekampanj i tidningen
Friskytten, som mot dem riktat beskyllningar för tjänstefel och
delaktighet i brottsliga handlingar av olika slag. Då flertalet av dessa beskyllningar
mot Zandén genom de företagna utredningarna visats vara
oriktiga, inskränkte Zandén sig nu till vissa kompletteringar.

Beträffande fallet Wide, anförde Zandén, så hade Wide aldrig gjort
framställning örn polisundersökning på grund av påstått tillgrepp av de
bötesmedel han haft att redovisa. Wides relation av fallet, såsom den
återgivits i landsfogdens utredning, vore icke med verkliga förhållandena
överensstämmande. Sedan Zandén, på sätt han uppgivit vid förhör inför
landsfogden, konstaterat att bötesmedlen saknades, hade Zandén begärt
redovisning av Wide, då denne efter semestern återkommit till Karlstad.
Zandén bestrede bestämt, att Wide vare sig vid detta tillfälle eller senare
gjort gällande, att han genom brottsligt förfarande avhänts de medel han
haft förvarade i sin skrivbordslåda, eller gjort framställning om polisundersökning.
Detta vitsordades för övrigt av de polismän, som voro närvarande
vid tillfället. Anmärkningsvärt vore, att Wide såsom gammal erfaren
polisman underlåtit att göra skriftlig anmälan om brottet, något som
han med den kännedom Zandén hade om honom med visshet icke hade
underlåtit, örn han vid den tidpunkten haft samma uppfattning av fallet
som polisutredningen gåve uttryck åt eller att Zandén vägrat verkställa
begärd undersökning. De hörda polismännen hade givit uttryck åt samma
uppfattning som Zandén hade, nämligen att Wide vore slarvig med sina
papper och ofta i ren distraktion förläde dem. Zandén hade aldrig misstänkt
någon förskingring från Wides sida, utan Zandén hade förmodat,
att Wide i brådskan före semestern förlagt penningarna. Påståendet att
Zandén tidigare vägrat mottaga erbjuden redovisning vore oriktigt och
orimligt, och Zandén bestrede bestämt, att han i detta fall gjort sig skyldig
till något åtalbart förfarande.

I fråga örn fallet Nyrén, anförde Zandén vidare, ville Zandén med indignation
tillbakavisa den infama beskyllningen, att han tagit mutor för att
rädda Nyrén undan åtal. Zandéns långa tjänstgöring och personliga vandel
berättigade icke ens misstanken, att han för vinnings skull skulle göra
sig skyldig till det svårast tänkbara brott, som en person i hans ställning

129

kunde begå. Om det emellertid skulle kunna förutsättas, att Zandén varit
i stånd till sådan brottslighet, syntes det kunna antagas, att han förfarit
med någon förslagenhet och sökt att undanröja bevisning. Det vore emellertid
ostridigt, att i den på kriminalavdelningen förda minnesboken vederbörlig
anteckning gjorts om den ifrågavarande angivelsen och förseelsen.
Ehuru Zandén icke hade någon klar minnesbild av själva händelseförloppet,
måste detta hava förlupit så, att Zandén för genomläsning mottagit en
konceptrapport och rättat denna, men av någon anledning icke kommit
att omedelbart därefter utlämna den till utskrift utan förlagt den. Att sådant
kunnat i något enstaka fall inträffa borde icke förvåna med hänsyn
till den orimliga arbetsbörda, som åvilade Zandén såsom poliskommissarie.
Landsfogden gjorde gällande, att ”stärka indicier” talade för att Zandén
förbrutit sig på sätt Nyrén påstått. Faktiskt förelåge dock icke någon bevisning
eller några indicier mot Zandén, utan endast Nyréns eget påstående,
som först varit synligt i skandalpressen. Under vilka förhållanden detta
tillkommit visste Zandén icke, men på goda grunder ifrågasatte han Nyréns
vederhäftighet. Det vore notoriskt, att Nyrén ofta till övermått missbrukade
spritdrycker, och han hade vid flera tillfällen ådömts straff därför.
Såsom belysande för Nyréns mentalitet åberopade Zandén därjämte
ett intyg av poliskonstapeln Karl Wadell, som denne självmant lämnat
Zandén. Zandén ville slutligen framhålla, att hans arbete vore pressande
och ansvarsfullt. Så långt krafter och förmåga stått honom bi, hade Zandén
försökt att fylla sina tjänsteåligganden. Det vore under sådana förhållanden
hårt att liksom utsättas för en regelrätt förföljelse- och förtalskampanj.
Zandén hemställde, att anmälan mot honom icke måtte föranleda
någon J.O:s vidare åtgärd.

Vid yttrandet voro fogade

1) en så lydande handling:

”Utdrag ur vid Karlstads kriminalavdelning förda diarier och anteckningar
över för brott och förseelser dömda personer beträffande åkeriägaren
Erland Engelbrekt Engelhard Nyrén:

1930: 10/2, 100: — kronors böter för förseelse mot vägtrafikstadgan.

1933: 24/10, 10: — kronors böter för fylleri.

28/11, 18 dagsböter å 4 kronor för olovlig stadstrafik, = 72: — kr.

1934-'' 23/1, 280:— kronors böter för förseelse mot motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan.

27/3, 10: — kronors böter för fylleri.

25/9, 20: — kronors böter för fylleri.

1935: 28/5, 15:— kronors böter för förseelse mot motorfordonsförordningen.

9/4, 30: — kronors böter för fylleri.

9 — Justitieombudsmannens ämb efsb er ät telse till 1938 Ars riksdag.

130

1936: 3/3, 40: — kronors böter för fylleri.

13/10, 15: — kronors böter för förseelse mot lag om trafikförsäkring
å motorfordon.

Karlstad den 31 mars 1937.

Rätt utdraget intygas:

Carl G. Åslund.

Kriminalkonstapel.”

2) ett av poliskonstapeln Wadell den 20 mars 1937 utfärdat intyg av
innehåll att Wadell, som sedan minst 15 år kände Nyrén, fått den bestämda
uppfattningen, att han vore mycket begiven på spritdrycker och icke
skydde några medel för att skaffa sig sådana samt att han icke kunde anses
vara en person, åt vars uppgifter man kunde skänka den ringaste tilltro.

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag den 2 juni 1937
till landsfogden i Värmlands län en skrivelse, däri jag anförde följande.

Vad till en början angår fallet Wide må framhållas, att enligt 47 § i
den för polispersonalen i Karlstads stads polisdistrikt gällande instruktionen
åligger det poliskommissarien att, därest hos honom anmäles brott av sådan
beskaffenhet att allmän åklagare äger att därå tala eller därest han på annat
sätt får kännedom om dylikt brott, ofördröjligen vidtaga lämpliga efterspaningar
och därvid söka förskaffa sig noggrann underrättelse om de närmare
omständigheterna vid brottets begående och om allt, som i övrigt
kan tjäna till ledning för upptäckande av gärningsmannen och till återskaffande
av gods, som genom brottet förlorats. Oavsett dessa bestämmelser
synes det uppenbart att, då Wide inför Zandén påstått att bötesmedel
och handlingar, som Wide förvarat i en låst skrivbordslåda å polisstationen
i Karlstad, under Wides semester i september 1934 på ett eller annat
sätt förkommit, det ålegat Zandén att verkställa undersökning i saken.
Den omständigheten att Wide därvid redovisat de bötesmedel, för vilka
han enligt uppgjord förteckning var redovisningsskyldig, kunde ingalunda
berättiga Zandén att underlåta att sin plikt likmätigt söka vinna klarhet
örn anledningen till att medlen ifråga vid företagen inventering saknats.
Genom sin underlåtenhet härutinnan har Zandén gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten.

Vidare finner jag i ärendet utrett, att Zandén gjort sig skyldig till försummelse
i avseende å honom åliggande skyldighet att kontrollera verkställigheten
av beslut örn bötesförvandling. Såsom särskilt anmärkningsvärt
må framhållas, att i ett flertal fall då till böter dömda personer för
undgående av förvandlingsstraff erlagt böterna redovisning icke synes hava
skett förrän efter många månaders förlopp. Då genom Zandéns underlåtenhet
att utöva erforderlig tillsyn över handläggningen av dessa verkst ällighetsärenden
redovisningen av influtna bötesmedel avsevärd tid fördröjts

131

och kontrollen försvårats, finner jag att Zandén härutinnan gjort sig skyldig
till tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras.

Vad slutligen angår fallet Nyrén har Zandén med avseende å handhavandet
av den angående Nyrén upprättade polisrapporten och underlåtenheten
att vidtaga på honom ankommande åtgärder i saken gjort sig skyldig
till grovt tjänstefel, för vilket han bör ställas under åtal. Vid den blivande
rättegången kan måhända förebringas ytterligare utredning av vikt för
bestämmandet av ansvarsyrkandet i. denna del.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Zandén
för tjänstefel i ovan anmärkta hänseenden samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet.

Åtalet mot Zandén anhängiggjordes vid rådhusrätten i Karlstad. Beträffande
fallet Nyrén bestämde landsfogden slutligen sin talan att avse
ansvar a Zandén jämlikt 25 kap. 5 § strafflagen eller, därest detta yrkande
icke kunde bifallas, 25 kap. 16 § strafflagen. I målet yrkade landsfogden
ansvar å Zandén jämväl för flera tjänstefel, vilka icke varit föremål för
min prövning.

Under det målet var anhängigt vid rådhusrätten blev Zandén genom
beslut den 24 juli 1937 av polischefen i Karlstad avstängd från tjänstgöring
till dess i anledning av åtalet mot honom blivit slutligen dömt eller domstol
annorlunda förordnat.

Rådhusrätten i Karlstad yttrade i utslag den 21 december 1937 följande.

I den del åklagarens talan avsåge ansvar å Zandén i anledning därav, att
— sedan köpmannen Anders Enoch Linderholm natten mellan den 13 och
den 14 november 1930 i av starka drycker påverkat tillstånd fört automobil
samt polisutredning därom företagits och stämning till svaromål
för förseelsen delgivits Linderholm — denna stämning, efter ett samtal
mellan Zandén och dåvarande stadsfiskalen Nelson, återtagits och vidare
åtal för förseelsen icke följt, funne rådhusrätten, att Zandén, vilken icke
ägt prövningsrätt i åtalsfrågan, icke kunde anses hava genom vad i denna
del av målet förekommit gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet
att böra medföra ansvar för tjänstefel; och bleve förty Zandén därutinnan
frikänd.

Vidkommande Zandéns underlåtenhet att företaga närmare utredning
i anledning därav, att Wide påstått visst belopp i penningar, för vilka han
varit i sin tjänst redovisningsskyldig, och vissa handlingar hava under september
1934 kommit bort och sannolikt olovligen tillgripits ur en skrivbordslåda
å polisstationen, varom Wide påstått men icke mot Zandéns bestridande
styrkt sig hava hos Zandén påkallat utredning, så enär Wide icke
gjort sannolikt, att penningarna och handlingarna av annan tillgripits, och

132

Zandén med hänsyn till vad om Wide upplysts haft skäl att icke sätta tro
till Wides uppgifter därom, samt det penningbelopp, som Wide vid tiden
ifråga haft att redovisa, genast av Wide erlagts, och Zandén icke, såvitt
visats, haft kännedom om att till redovisningen använts vid tillfället upplånade
medel, prövade rådhusrätten lagligt i denna del av målet ogilla åklagarens
talan.

Väl vore i målet styrkt, att redovisningen av beslut örn bötesförvandling,
vilka överlämnats till Zandén för verkställighet, i regel tagit
avsevärd tid i anspråk utöver vad som vederbort, men enär Zandén,
vilken uti ifrågavarande ärenden följt av vederbörande bötesredogörare
givna föreskrifter, i viss mån ägnade att föranleda den patalade
förseningen, icke, såvitt visats, kunde anses hava försvårat kontrollen eller
brustit i tillsynen över redovisningen av influtna bötesmedel, funne rådhusrätten
vad emot Zandén i detta hänseende förekommit icke vara av
beskaffenhet att böra för honom föranleda ansvar samt åklagarens talan
därutinnan förty icke kunna bifallas. I målet vore emellertid visat, att
verkställigheten av angivna beslut om bötesförvandling, vilken under Zandéns
överinseende handhafts av därtill särskilt förordnade kriminalkonstaplar,
i ett flertal fall avsevärd tid fördröjts. Enär Zandén sålunda brustit
i honom åliggande skyldighet att utöva erforderlig tillsyn i nämnda
avseende över fortgången av dessa verkställighetsärenden, funne rådhusrätten
Zandén därutinnan förfallen till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
för oförstånd och försumlighet i tjänsten.

Likaledes hade Zandén genom sin erkända och i övrigt styrkta underlåtenhet
att föra i stadens polisinstruktion föreskriven uppbördsbok gjort
sig skyldig till försumlighet jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen.

I målet vore vidare upplyst, att — då tandteknikern Hilding Grönvall
den 19 juni 1933 av två poliskonstaplar hämtats för avtjänande av till
fängelsestraff förvandlade tillhopa 130 dagsböter, motsvarande 900 kronor,
samt den ene av konstaplarna meddelat Zandén, att Grönvall gjorde
invändning därom, att han å böterna avbetalt 400 kronor, vilken avbetalning
finge anses i målet styrkt — Zandén likväl givit order örn Grönvalls
omedelbara införpassande till fängelse i stället för att, såsom vederbort,
företaga undersökning, huruvida skäl förelegat att söka ändring av
förvandlingsresolutionen. Rådhusrätten funne Zandén därigenom förfallen
till ansvar för oförstånd jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen.

Genom vad Zandén vidare erkänt och i övrigt förekommit vore följande
styrkt: Sedan Nyrén den 16 december 1932 i berusat tillstånd fört automobil
och därunder jämväl gjort sig skyldig till ovarsamhet, hade därom
företagits polisutredning och avgivits rapport, som överlämnats till Zandén,
vilken haft att i sin dåvarande tillfälliga egenskap av tillförordnad
stadsfiskal i Karlstad besluta om åtal i anledning av rapporten. Beslut
örn åtal hade emellertid icke kommit till stånd under Zandéns tjänstgö -

133

ring som stadsfiskal, vilken varat från och med den 22 december 1932 till
och med den 9 januari 1933, enligt Zandéns förmodan av den anledning,
att Zandén på grund av talrika fel i rapporten lagt undan den för omskrivning.
Rapporten uppgåves av Zandén sedermera hava kommit bort.
Ärendet hade av Zandén lämnats utan åtgärd, till dess Zandén i slutet
av år 1933 på polischefens order återupptagit detsamma, i det förnyat
polisförhör hållits med Nyrén. Kort därefter hade den ovannämnda rapporten
kommit till rätta. Rådhusrätten funne icke mot Zandéns nekande
styrkt, att Zandén av Nyrén mottagit muta för att underlåta att åtala
eller till åtal rapportera Nyrén. Även om emellertid Zandén, såsom han förmodat,
vid mottagande av polisrapporten funnit denna böra återgå till
kriminalavdelningen för omskrivning och av denna eller annan anledning
icke omedelbart beslutat örn åtal, hade det likväl ålegat Zandén såsom
poliskommissarie att förvissa sig om, att rapport om Nyréns förseelse sedermera
kommit vederbörande åklagare tillhanda för åtal. Då Zandén därutinnan
brustit, funne rådhusrätten honom förfallen till ansvar för förbrytelse
i tjänsten. Enär emellertid mot Zandéns bestridande icke visats, att
förbrytelsen varit uppsåtlig, funne rådhusrätten densamma icke kunna
för svårare anses än såsom vårdslöshet jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen.

I målet vore slutligen upplyst, att Zandén sedan år 1935 låtit å poliskontoret
utfärda avskrifter av polisrapporter och andra expeditioner samt
tillhandahålla dessa åt enskilda mot lösen men utan att expeditionerna
belagts med stämpel. Enär polisverkets expeditioner måste anses omfattas
av bestämmelserna i kungl, förordningen angående stämpelavgiften, hade
det ålegat Zandén att föranstalta därom, att expeditionerna blivit stämpelbelagda.
Genom Zandéns uraktlåtenhet därutinnan hade statsverket
undandragits stämpelmedel om, såvitt i målet vore fråga, tillhopa 50
kronor. Rådhusrätten funne Zandén genom ifrågavarande oförstånd och
försummelse förfallen till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen.

På grund av vad rådhusrätten sålunda funnit ligga Zandén till last och
med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen prövade rådhusrätten, jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen, lagligt döma Zandén för vårdslöshet, oförstånd
och försummelse i hans tjänst såsom poliskommissarie vid polisväsendet i
Karlstads stad till mistning av sagda tjänst under två månader.

Zandén förpliktades att till statsverket genast, emot kvitto, utgiva ersättning
för genom försummad stämpelbeläggning utebliven inkomst med
50 kronor.

Av Zandén framställt yrkande om upphävande av polischefens beslut
örn Zandéns avstängning från tjänstgöring samt örn förordnande att under
avstängningstiden dittills innehållet lönebelopp skulle till honom utbetalas,
funne rådhusrätten icke skäl bifalla.

134

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för
disciplinär bestraffning.

1. Underlåtenhet att återbetala för hög resekostnadsersättning.

I en den 19 april 1937 hit inkommen skrift anförde Iwar Bergman i
Östersund, att e. o. ingenjörsassistenten vid kungl, telegrafverket L. W.
Ohrling, vilken vore stationerad i Stockholm men i tjänsteärende vistats
i Lindesberg intill jultiden 1936, för återresa till Stockholm uttagit ersättning
såsom för resa med järnväg II klass, ehuru han för resan begagnat sig
av en telegrafverket tillhörig automobil. Att resan företagits med tjänstebil
kunde vitsordas av den chaufför, som fört bilen. Då rättelse i fråga om
resekostnaden ej senare vidtagits, ville Bergman anmäla saken till den åtgärd
densamma kunde föranleda.

I anledning av innehållet i klagoskriften införskaffades från telegrafverket
den av Ohrling för ovannämnda resa upprättade reseräkningen, som var

av följande lydelse:

”RESERÄKNING

för e. o. ia L. W. Ohrling.
Lönegrad: 20.

Rese- och traktaments-

Innehar

rabattkort för resa å

klass: II D.

Innehar icke

järnväg.

Resan verkställd på grund av: Rikskabelarbetet Gävle-Örebro.

År 1936 Da- tum	Färdsätt, förrättningsställen (understrukna) m. m.	Resans varak-tighet kl—kl.	Rese- ersätt- ning	Trakta- mente	Summa
kr.	öre	kr.	öre	kr.	öre
Dec.
IG.	Tv. tj.bil. Lindesberg — Hylta — Lindesberg . . .	^80_17°°			14	—	14	—
17.	— » — — » — Odalslund — » — ...	7S0_1645			14	—	14	—
18.	— » —- — » — Axberg — » — ...	- i -			10	—	10	—
19.	— » —- — > — Hovsta — > •— ...	- » -			10	—	10	—
20.	- » - - » - - » - ...				10	—	10	—
21.	— » — — » — Örebro — » — ...	y30_t700			10	—	10	—
22.	■— > — — » •— Axberg—Hylta — » — ...	730—16so			10	—	10	—
23.	— » — — » ■— Örebro — » — ...	730_1500			10	—	10	—
24.	Jvg. II kl. Lindesberg — Frövi — Stockholm . . .	ll38—16S2	18	30	10	—	28	30
	Kronor		18	30	98	—	116	30
		Godkännes till betalning
	Kvitteras:		Sven Nordström
	Lindesberg d. 24 dec. 1936.
	L. W. Ohrling.”

135

Sedan jag därefter anmodat Ohrling att inkomma med upplysningar i
saken, infann sig Ohrling den 26 april 1937 å mitt tjänsterum och överlämnade
därvid ett yttrande, däri han anförde följande.

Ohrling hade deltagit i stakningsarbeten, som för telegrafverkets räkning
under ledning av ingenjören S. Ohlsson utförts å sträckan Gävle—Örebro.
Dessa arbeten hade varit avsedda att sluta för året den 23 december. Då i
och med arbetets avslutning såväl Ohlsson som Ohrling erhållit semester,
hade för möjliggörande av en allmän hemresa under eftermiddagen och
kvällen den 23 december såväl avlönings- som rese- och traktamentslistor
ordnats redan kvällen förut. Ohrling hade alltså på kvällen den 22 december
kvitterat ut ersättning för II klass järnvägsresa till Stockholm i enlighet
med resereglementet. Hans avsikt hade därvid varit att örn möjligt hinna
med kvällståget följande dag. Ohrling hade då icke känt till, att en av telegrafverkets
tjänstebilar skulle avgå till Stockholm. Detta hade han erfarit
först efter arbetets slut den 23 december. Enär Ohrling haft rätt mycket
bagage att medföra och då bilresan besparat honom besvärligt tågombyte
och för honom utgjort snabbaste och enklaste hemfärd till Stockholm, hade
Ohrling avtalat med chauffören, att Ohrling skulle få medfölja bilen. Då
Ohrling i januari 1937 efter sin semester återkommit till kabelkontoret i
Stockholm, hade han icke tänkt på sin återbetalningsskyldighet för denna
felaktigt upptagna reseersättning. Ej heller senare hade han ägnat saken
en tanke, förrän han nu helt plötsligt blivit påmind om densamma. Beloppet
vore nu återbetalt till kabelkontoret.

På av mig framställda frågor uppgav Ohrling vidare, att det i reseräkningen
upptagna slutbeloppet utbetalts i Lindesberg av Ohlsson den 22
december, enär resekostnads- och traktamentsersättningen då kunnat beräknas.
Efter mottagandet av J. 0:s remiss hade Ohrling den 24 april 1937
till kabelkontoret återbetalt resekostnaden, 18 kronor 30 öre. Den i räkningen
upptagna traktamentsersättningen för den 24 december, 10 kronor,
hade Ohrling emellertid icke återgäldat statsverket, enär han trott sig berättigad
till detta traktamente på grund av att resan till Stockholm företagits
den 23 december efter ordinarie tjänstetidens slut. Ankomsten till
Stockholm sistnämnda dag hade ägt rum vid 8 å 9-tiden på kvällen. Arbetsledningen
hade bestämt, att den 24 december .skulle vara resdag för den i
stakningsarbetena deltagande personalen. Den omständigheten att Ohrling
i stället för att resa den sålunda bestämda dagen rest redan den 23 december
efter tjänstetidens slut hade, enligt vad Ohrling ansett, icke bort föranleda
att han skulle gå miste om traktamente för den av arbetsledningen bestämda
resdagen d. v. s. den 24 december. Under tiden den 31 mars—den 2 april
1937 hade Ohrling företagit en tjänsteresa till Mellerud. För denna resa
hade Ohrling i vanlig ordning upprättat reseräkning och den 3 april utkvitterat
ersättning på grund av denna. Huruvida Ohrling under tiden

136

mellan ovan omförmälda resor företagit någon ytterligare tjänsteresa kunde
Ohrling icke för tillfället med bestämdhet erinra sig.

Påföljande dag inkom från Ohrling ett av telegrafverket den 26 april 1937
utfärdat kvitto å 28 kronor 30 öre, utgörande ”återbet. av felaktigt upptagen
traktam. o. reseersättn. för d. 23/24 dec. 1936”.

Från telegrafstyrelsens ekonomi- och kanslibyrå meddelades sedermera
på förfrågan, att kabelkontoret den 3 april 1937 första gången under detta
år utbetalt ersättning till Ohrling på grund av reseräkning.

I en till telegrafstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Vad först angår Ohrlings åtgärd att den 22 december 1936 uttaga traktamentsersättning
för den 24 i samma månad, har Ohrling i sin förklaring
medgivit, att han vid ersättningens mottagande tänkt sig att kunna företaga
resan till Stockholm redan den 23 december på eftermiddagen. Ehuru
Ohrling vid sådant förhållande icke bort debitera traktamente för den 24
december, har jag likväl, med hänsyn till att Ohrling härutinnan torde
hava handlat i god tro samt numera återbetalt beloppet ifråga, funnit ärendet
i denna del icke föranleda någon min vidare åtgärd.

Beträffande Ohrlings ifrågavarande förfarande i övrigt saknar jag anledning
betvivla riktigheten av Ohrlings uppgift, att han den 22 december
utgått därifrån att han vid resan till Stockholm skulle färdas å järnväg,
och kan jag därför ej lägga Ohrling till last såsom tjänstefel, att han i reseräkningen
upptagit resekostnadsersättning för järnvägsresa samt utkvitterat
betalning i överensstämmelse därmed. Då emellertid den planerade järnvägsresan
inhiberats och Ohrling i stället avgiftsfritt färdats med telegrafverkets
tjänstebil till Stockholm — vid vilket förhållande Ohrling jämlikt
15 § allmänna resereglementet saknat rätt till resekostnadsersättning —
hade det uppenbarligen ålegat Ohrling att snarast möjligt därefter till
kabelkontoret i Stockholm göra anmälan om den med hänsyn till den ändrade
resan uppkomna felaktigheten i reseräkningen samt till telegrafverket
återgälda vad han på grund därav för mycket uppburit. Denna sin skyldighet
har Ohrling emellertid försummat att fullgöra förrän förhållandet efter
fyra månader påtalats. Till förklaring av denna försummelse har Ohrling
icke kunnat anföra annat än att han, då han efter sin semester återkommit
till Stockholm, icke ”tänkt på” sin återbetalningsskyldighet och ej heller
senare ”ägnat saken en tanke” förrän han genom mottagande av min remiss
blivit påmind därom. Även örn försummelsen berott på glömska, synes
mig densamma likväl oursäktlig, särskilt i betraktande av att Ohrling för
en av honom företagen ytterligare tjänsteresa debiterat och uppburit resekostnads-
och traktamentsersättning. Om icke förr borde han under alla

137

förhållanden i detta sammanhang hava erinrat sig sin återbetalningsskyldighet.

Under åberopande av § 43 i den för telegrafstyrelsen gällande instruktionen
bragte jag saken till telegrafstyrelsens kännedom för den åtgärd, som
styrelsen kunde finna påkallad.

Telegrafstyrelsen prövade i beslut den 14 maj 1937, jämlikt § 43 mom. 1
i instruktionen för styrelsen, rättvist döma Ohrling för vad han i förevarande
fall enligt J. 0:s skrivelse låtit komma sig till last att böta 100 kronor,
vilka böter skulle tillfalla telegrafverkets änke- och pupillkassa.

Telegrafstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

lil. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd

enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1937 behandlade ärenden.

1. Felaktig lagtillämpning vid ådömande av straff för brott, begånget
före tidigare meddelad villkorlig straffdom.

Efter stämning yrkade allmän åklagare vid Ölme, Visnums och Väse
tingslags häradsrätt ansvar å jordbruksarbetaren Erik Lennart Johansson
i Rotkilen, Björkängs socken, för det han den 10 april 1936 i Agetorp inom
Varnums socken med vetskap om den olovliga åtkomsten av Martin Mårtensson
mottagit en till 25 kronor värderad velociped, vilken Mårtensson
förut samma dag olovligen tillgripit från hemmansägaren Olof Gustaf Karlsson
i Agetorp.

Vid häradsrätten upplystes, att Erik Lennart Johansson av Vadsbo norra
tingslags häradsrätt den 27 juni 1936 dömts för första resan å olika tider
och ställen, delvis medelst inbrott förövad stöld samt inbrott utan tillgrepp
under tiden från omkring mitten av december 1935 till den 12 april 1936
till straffarbete tre månader, villkorlig dom.

Den 25 september 1936 meddelade Ölme, Visnums och Väse tingslags
häradsrätt under ordförandeskap av t. f. domhavanden Gösta Johansson
utslag i målet och yttrade däri följande.

138

Enär i målet vore utrett, att Erik Lennart Johansson den 10 april 1936
av Mårtensson mottagit en velociped, värderad till 25 kronor, vilken Mårtensson
olovligen tillgripit från Karlsson utanför en till dennes gård i Agetorp
hörande stallbyggnad, samt Johansson, efter vad omständigheterna i
målet gåve vid handen, måste anses hava ägt vetskap om Mårtenssons olovliga
åtkomst till velocipeden, alltså och då Johansson den 27 juni 1936 av
Vadsbo norra tingslags häradsrätt villkorligt dömts att för första resan å
olika tider och ställen, delvis medelst inbrott förövad stöld samt inbrott
utan tillgrepp hållas till straffarbete i tre månader, samt Johansson numera
jämlikt 11§ lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom hade förverkat
anståndet med detta straff, prövade häradsrätten rättvist jämlikt
20 kap. 1, 6 och 12 §§ strafflagen döma Johansson för första resan stöld till
två månaders straffarbete eller att i en bot hållas till straffarbete i fem
månader.

Under framhållande av att häradsrätten sålunda dömt den tilltalade utan
att taga hänsyn till bestämmelserna i 4 kap. 9 § strafflagen och 12 § lagen
angående villkorlig straffdom anmodade jag t. f. domhavanden Johansson
att till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande erkände t. f. domhavanden Johansson, att häradsrättens
utslag vore oriktigt i av mig angivna hänseenden, samt anförde vidare:
Han hade kort efter utslagets avkunnande märkt det felaktiga i utslaget
och därför vidtagit åtgärder för att få detsamma överklagat och därigenom
rättat. Han hade hänvänt sig till advokaten Otto Lange i Kristinehamn,
vilken erhållit fullmakt av Erik Lennart Johansson att utföra dennes talan
i Svea hovrätt. Han hade också utfäst sig till Lange att ersätta honom alla
med överklagandet förenade kostnader. På grund av vad han sålunda anfört
och då Erik Lennart Johansson icke tillskyndats någon som helst
skada, hemställde t. f. domhavanden Johansson att J. O. måtte låta bero
vid förklaringen.

Vid yttrandet var fogat ett av Lange utfärdat intyg, däri anfördes följande.

Någon dag i början av oktober månad 1936 hade Lange av t. f. domhavanden
Johansson blivit ombedd att sätta sig i förbindelse med Erik Lennart
Johansson och vara honom behjälplig med överklagande av ifrågakomna
utslag den 25 september 1936. T. f. domhavanden Johansson hade
förklarat sig vilja ersätta alla uppkommande kostnader härför. På grund
därav hade Lange satt sig i förbindelse med Erik Lennart Johansson och
biträtt honom vid uppsättande av besvärsskrift till hovrätten. Enär t. f.
domhavanden Johansson icke velat, att statsverket skulle åsamkas några
utlägg för överklagandet av utslaget, vilka han själv skulle ersätta, hade
Erik Lennart Johansson icke anhållit om fri rättegång och arvode åt biträde

139

för honom i hovrätten, trots att hans ekonomiska ställning skulle hava berättigat
honom därtill.

På de av Erik Lennart Johansson anförda besvären meddelade Svea
hovrätt utslag den 22 april 1937. I utslaget yttrade hovrätten följande.

Enär Erik Lennart Johansson, på sätt Ölme, Visnums och Väse tingslags
häradsrätt yttrat, måste anses övertygad att hava den 10 april 1936 med
vetskap örn den olovliga åtkomsten av Mårtensson mottagit ifrågakomna
velociped, värderad till 25 kronor, alltså och då Johansson genom Vadsbo
norra tingslags häradsrätts ovannämnda utslag den 27 juni 1936, vilket vunnit
laga kraft, dömts, jämlikt 20 kap. 1, 4, 5, 9 och 10 §§ strafflagen, att för
första resan å olika tider och ställen, delvis medelst inbrott förövad stöld
ävensom inbrott utan tillgrepp hållas till straffarbete tre månader, samt
straffet för de i sistnämnda utslag avsedda gärningar och det brott, varför
Johansson i förevarande mål åtalats, enligt stadgandet i 4 kap. 9 § strafflagen
skulle så bestämmas, som örn Johansson på en gång varit lagförd för
samtliga brotten, prövade hovrätten rättvist på det sätt ändra Ölme, Visnums
och Väse tingslags häradsrätts utslag, att Johansson, jämlikt 20 kap.
1, 4, 5, 9, 10 och 12 §§ strafflagen, dömdes för första resan å olika tider och
ställen, delvis medelst inbrott förövad stöld ävensom inbrott utan tillgrepp
att hållas till straffarbete fyra månader. Emellertid förordnade hovrätten
med hänsyn till omständigheterna och med stöd av 12 § lagen den 28 juni
1918 angående villkorlig straffdom, att anstånd med det Johansson sålunda
ådömda straffet skulle äga rum samt på hans uppförande under en prövotid
av tre år och på omständigheter i övrigt som i samma lag angivas skulle
bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet. Johansson skulle under
prövotiden stå under övervakning.

I 11 § lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom stadgas att,
örn den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff, efter domens
meddelande men före prövotidens slut begår brott och örn han därför varder
dömd till straffarbete eller fängelse, skall domstolen, som ådömer det
nya straffet, tillika förklara anståndet med det äldre förverkat.

I 12 § samma lag heter det, att varder den, som för begånget brott erhållit
villkorlig dom, övertygad att hava före domens meddelande förövat
annat brott, då skall, vid bestämmande jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen av
straff för brotten, ock för ordnas huruvida anstånd enligt lagen angående
villkorlig straffdom må äga rum.

Enligt 4 kap. 9 § strafflagen skall, om någon, sedan han blivit till straff
för ett brott dömd, varder övertygad att förut hava förövat annat brott,

140

straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten
lagförd.

Jämlikt 20 kap. 9 § strafflagen skall, då någon på en gång varder lagförd
för å särskilda ställen eller tider begångna tjuvnadsbrott, 4 kap. 3 § samma
lag tillämpas, d. v. s. de brottsliga handlingarna skola anses såsom fortsättning
av ett och samma brott, vilket skall anses begånget under försvårande
omständigheter.

Då Ölme, Visnums och Väse tingslags häradsrätt i förevarande fall hade
att bestämma Erik Lennart Johanssons straff, förelågo till häradsrättens
bedömande dels de tidigare åtalade, i Vadsbo norra tingslags häradsrätts
utslag den 27 juni 1936 omförmälda tjuvnadsbrotten och dels det av Johansson
den 10 april 1936 begångna, senast åtalade tjuvnadsbrottet. I enlighet
med ovan berörda lagrum hade straffet nu skolat så bestämmas, som om
Johansson varit på en gång lagförd för samtliga ifrågavarande brott, för
vilka alltså ett gemensamt straff skolat utmätas. Därefter hade häradsrätten
haft att med hänsyn till omständigheterna meddela bestämmelse, huruvida
anstånd med det sålunda ådömda straffet skolat äga rum.

Det förefaller icke osannolikt att Ölme, Visnums och Väse tingslags
häradsrätts olagliga förfarande att ådöma särskilt straff för tjuvnadsbrottet
den 10 april 1936, vilket straff av häradsrätten blivit sammanlagt med
det tidigare utdömda straffet, ävensom häradsrättens felaktiga tillämpning
av lagen angående villkorlig straffdom haft till följd, att häradsrättens
utslag fått ett för Erik Lennart Johansson oförmånligare innehåll än vad
som skulle blivit fallet i händelse av riktig lagtillämpning. Till stöd för detta
antagande kan åberopas det resultat, vartill hovrätten sedermera kommit
beträffande straff mätningen och frågan örn villkorlig dom.

Vid prövning av ärendet fann jag, med hänsyn till innehållet i den avgivna
förklaringen och då genom hovrättens utslag det förelupna felet blivit
undanröjt, mig kunna låta bero vid vad i ärendet förevarit.

2. Ådömande av straff för andra resan snatteri, ehuru den tilltalade
ådömt straff för första resan snatteri icke verkställts.

Efter stämning yrkade t. f. stadsfiskalen Bengt Åkerstedt vid rådhusrätten
i Uppsala ansvar å kommunalarbetaren Sven Bertil Andersson för
olovligt tillgrepp av ett armbandsur, värderat till 15 kronor.

Målet handlades den 2 augusti 1937, då i åklagarens närvaro Andersson
inställde sig personligen.

Åklagaren ingav en i saken upprättad polisrapport, enligt vilken Andersson
vid förhör angående tillgreppet berättat i huvudsak följande.

141

Lördagen den 17 juli 1937 hade Andersson, som varit i saknad av arbete,
klockan omkring 9.30 f. m. lämnat sin bostad och begivit sig till Uppsala
stads arbetsförmedling, där han låtit stämpla sitt arbetsförmedlingskort.
Därefter hade han gått till en å Salagatan uppförd arbetskur, där han
gjort förfrågan om arbete men ej lyckats erhålla något sådant. Sedan han
därefter i sin bostad intagit måltid, hade han begivit sig till Vårdsätra i
Bondkyrka socken för att bada. Därpå hade han återvänt till staden och,
sedan han i sin bostad verkställt ombyte av kläder, hade han begivit sig
till ett kafé, där han förtärt två flaskor pilsner dricka. Under det han uppehållit
sig å kaféet, hade han kommit på tanken att olovligen söka tillgripa
penningar, enär han saknade sådana, för att bliva i tillfälle att förlusta
sig under den kommande kvällen. I sådan avsikt hade han lämnat
kaféet vid 5-tiden på eftermiddagen. Då han kommit till S:t Lars matsalar
i huset nr 9 vid S:t Larsgatan, hade han begivit sig in i detta hus för att
på någon lämplig plats söka åtkomma penningar. Han hade begivit sig
två trappor upp i huset, där han tidigare sett att de vid matserveringen
anställda flickorna haft sina bostadsrum belägna. Uppkommen dit hade
han fått se en nyckel, som hängde på en spik utanför en av rumsdörrarna,
varför han tagit denna nyckel samt öppnat rumsdörren och gått in i
rummet. I detta rum hade han på en byrå fått se ett damarmbandsur,
vilket han genast tillgripit, varpå han omedelbart avlägsnat sig. Han hade
vid tillfället varit så nervös, att han icke kommit sig för att göra några
ytterligare undersökningar i rummet. Senare på eftermiddagen hade han
återvänt till sin bostad, där han stoppat ned det tillgripna uret i ena
fickan av sina i ett klädskåp förvarade byxor. Därpå hade han hämtat
sin velociped och cyklat till Grenby park i Vaksala socken, där dans varit
anordnad. Han hade sedan uppehållit sig där till klockan omkring 1 på
natten, då han åter begivit sig till hemmet. Under söndagen den 18 juli
hade han icke blivit i tillfälle att avyttra det tillgripna uret utan hela
dagen haft det förvarat i sin bostad. Påföljande dag hade han genom förmedling
av annan person belånat uret å ett pantlånekontor och därvid
erhållit 8 kronor, varav han givit nämnda person en krona. De vid belåningen
av uret bekomna penningarna hade Andersson förbrukat till inköp
av cigarretter samt till inköp av pilsner på olika ölkaféer.

Hörd över åtalet förklarade Andersson vid rådhusrätten sig till alla
delar vidhålla vad han vid polisförhöret erkänt och berättat.

Av ett i målet företett, den 21 juli 1937 utfärdat utdrag av straffregistret
framgick, att Andersson av rådhusrätten den 30 mars 1937 dömts för första
resan snatteri till 25 dagsböter, envar örn en krona 25 öre. Straffregisterutdraget
innehöll ingen upplysning, huruvida böterna guldits eller förvandlingsstraff
för dem avtjänats.

142

I utslag den 2 augusti 1937 yttrade rådhusrätten följande.

Enär genom vad Andersson erkänt och i övrigt i målet förekommit vore
lagligen utrett, att Andersson den 17 juli 1937 i Ingrid Hanssons bostad i
huset nr 9 vid S:t Larsgatan i Uppsala, dit han berett sig tillträde med användande
av rätt nyckel som hängt vid sidan örn dörren till bostaden,
olovligen tillgripit ett Ingrid Hansson tillhörigt armbandsur, värt 15 kronor,
alltså och då Andersson genom ett av rådhusrätten den 30 mars 1937
meddelat utslag blivit dömd för första resan snatteri att utgiva 25 dagsböter,
varje dagsbot en krona 25 öre, men Andersson därutöver, rådhusrätten
veterligen, icke varit straffad för tjuvnadsbrott, prövade rådhusrätten
rättvist döma Andersson jämlikt 20 kap. 1 § andra stycket strafflagen
för andra resan snatteri att utgiva 50 dagsböter, varje dagsbot en krona
25 öre.

Med anledning därav att rådhusrätten dömt Andersson för andra resan
snatteri, ehuru i målet icke blivit upplyst att de Andersson tidigare för
första resan snatteri ådömda böterna guldits eller däremot svarande förvandlingsstraff
avtjänats, anmodade jag vederbörande ledamöter av rådhusrätten
att till mig inkomma med yttrande.

Rådmannen Erik Ringenson, som jämte extra hovrättsfiskalerna Ivar
Weidenhaijn och Sten Lindquist deltagit i anmärkta beslutet, anförde i
avgivet yttrande följande.

Den förelupna felaktigheten berodde på ett förbiseende, för vilket Ringenson
kände sig ensam ansvarig. Vid målets handläggning liksom vid den
senare hållna överläggningen till utslag hade Ringenson icke reflekterat
— det måste han oförbehållsamt tillstå — över möjligheten att det fem
månader tidigare ådömda bötesstraffet, gällande ett belopp av endast
31 kronor 25 öre, icke blivit verkställt. Utslaget hade avkunnats i Anderssons
närvaro och, såsom i dylika fall plägade ske, i summarisk form, varvid
tillgreppet rubricerats såsom andra resan snatteri. Då Ringenson några
dagar senare satte upp protokollet i målet, hade han upptäckt, att de tidigare
böterna varken betalats eller avtjänats i form av förvandlingsstraff.
Då hade emellertid intet varit att göra åt saken. Utslaget hade dock erhållit
en formulering, som tydligt utvisade, att felet uppdagats. Ringenson
funne givetvis det inträffade mycket beklagligt, då han i sin domarverksamhet
alltid vinnlagt sig örn ett noggrant iakttagande av alla lagstadgade
former. Han vågade likväl hävda den uppfattningen att i detta fall
någon skada i sak icke skett. Det tillgrepp, som Andersson begått, hade
nämligen varit av den beskaffenhet, att ett straff av 50 dagsböter varit
väl motiverat, även örn tillgreppet bedömts såsom första resan snatteri.
Den tidigare snatteriförseelsen hade ju även i dylikt fall kommit i betraktande
såsom försvårande omständighet. I själva verket hade det vid ut -

143

mätandet av straffet legat så till, att rådhusrätten övervägt, huruvida
Andersson borde dömas till en månads fängelse. Såvitt Ringenson kunde
finna, syntes den oriktiga brottsrubriceringen icke heller framdeles kunna
åstadkomma någon skada. För den händelse Andersson ännu en gång
skulle bliva lagförd för en snatteriförseelse, borde väl denna då utan hinder
av det inträffade bedömas såsom ”andra resan”. Örn den felaktiga
rubriceringen i förevarande fall bleve ju vederbörande domstol alltid varskodd
genom anbringandet av citationstecken omkring orden ”andra resan”
i uppgift från straffregistret. Under åberopande av det anförda hemställde
Ringenson, att vad i saken förekommit icke måtte föranleda någon J. 0:s
vidare åtgärd.

Under hänvisning till vad Ringenson anfört samt under förklaring, att
de för framtiden skulle låta sig angeläget vara att ställa sig lagens bestämmelser
i förevarande ämne till noggrann efterrättelse, hemställde Weidenhaijn
och Lindquist, att det förelupna felet icke måtte föranleda vidare
åtgärd.

Utredningen angående det i rådhusrättens ifrågavarande utslag avsedda
snatteribrottet syntes mig utvisa, att Andersson för sagda brott — även
om detsamma på sätt rätteligen bort ske bedömdes såsom första resan
snatteri — förskyllt det av rådhusrätten utmätta straffet. På grund härav
och då, enligt vad jag inhämtat, i straff registret verkställts anteckning om
att Andersson felaktigt dömts för ”andra resan” snatteri samt vid sådant
förhållande det förelupna felet icke syntes kunna föranleda felaktig dom,
därest Andersson framdeles skulle bliva åtalad för tjuvnadsbrott, fann jag
mig kunna låta bero vid vad i ärendet förevarit.

3. Fråga om utövandet av rättens ombudsmans tillsyn å
förvaltares handhavande av konkursförvaltning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av stationsskrivaren Rob. Fernau
i Eskilstuna härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Genom Kungl. Maj:ts utslag den 31 januari 1936 försattes klaganden,
vilken då var bosatt i Kopparberg, i konkurs vid Lindes domsagas häradsrätt.

I konkursen, i vilken fordringar skulle bevakas senast den 14 mars 1936,
förordnades landsfiskalen Rudolf Larsson till rättens ombudsman. Till förvaltare
utsågs juris kandidaten Gösta Ohlson i Lindesberg.

Inom därför utsatt tid bevakades i konkursen, förutom utskylder, dels
av disponenten H. Ruhlin i Örebro med yrkande om förmånsrätt 381 kronor
30 öre, utgörande kostnader för klagandens försättande i konkurs, dels

144

av Ruhlin och advokaten B. Sjöstrand i Kopparberg gemensamt 3,240 kronor
18 öre jämte ränta och dels av advokaten A. Lind i Tranås 1,8G0 kronor
50 öre.

Någon anmärkning mot bevakningarna framställdes icke inom härför
utsatt tid, vilken utgick den 4 april 1936.

I den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen voro tillgångarna
upptagna till ett värde av 209 kronor. Klaganden, som var gift,
hade boskillnad med sin hustru, vilken var ägare till övrig i makarnas hem
befintlig egendom. Som klaganden var berättigad att behålla sitt bo, förelågo
för konkursboet inga andra tillgångar än de, som kunde erhållas ur
klagandens inkomst av tjänst.

I sin egenskap av förvaltare i konkursen anförde Ohlson, med instämmande
av Larsson, vid häradsrätten följande: Såsom stationsskrivare vid
trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds järnvägar åtnjöte klaganden
fast avlöning samt dyrorts- och dyrtidstillägg med tillhopa 6,027 kronor örn
året, varjämte klaganden under tid, då han tjänstgjorde som tillförordnad
stationsföreståndare i Kopparberg, uppbure ett extra arvode av 1 krona
50 öre örn dagen. Från klagandens inkomster avdroges dels månatligen ett
belopp å 75 kronor, avseende hyra för en lägenhet i en bolaget tillhörig
fastighet, dels ock årlig pensionsavgift å 159 kronor. Klagandens familj bestode
av hans hustru och en 22-årig son, vilken senare åtminstone delvis
försörjde sig själv. Någon överenskommelse angående hur stor del av klagandens
återstående lön, som under konkursen borde avdragas för klagandens
och hans familjs underhåll, hade icke kunnat träffas mellan klaganden
och konkursförvaltningen; men det syntes uppenbart, att avdraget
icke, på sätt klaganden velat göra gällande, borde omfatta hela lönen. På
grund därav hänsköte Ohlson jämlikt bestämmelserna i 27 § konkurslagen
frågan till häradsrätten under hemställan, att avdraget icke måtte bestämmas
till högre belopp än 300 kronor i månaden.

I utslag den 15 maj 1936 yttrade häradsrätten: Med hänsyn till i målet
förekomna omständigheter funne häradsrätten för klagandens, hans makas
och barns skäliga underhåll åtgå klagandens alla löneinkomster och extra
arvoden, varför av desamma icke någon del skulle tillkomma konkursboet.

Mot detta utslag fullföljde Ruhlin och Sjöstrand i egenskap av borgenärer
i konkursen talan i Svea hovrätt under yrkande, att av klagandens
månatliga inkomst 240 kronor måtte förklaras skola tillkomma konkursboet.

Hovrätten fann i utslag den 20 november 1936 med hänsyn till vad som
upplysts angående klagandens inkomster och familjeförhållanden skäligt på
det sätt ändra häradsrättens utslag, att hovrätten förordnade, att av klagandens
löneinkomster skulle, sedan avdrag för av bolaget tillhandahållen
bostad ävensom pensionsavgift gjorts, under konkursen för klagandens och

145

hans familjs underhåll avdragas ytterligare ett belopp av 300 kronor i
månaden.

Mot hovrättens utslag ägde klaganden samt Ruhlin och Sjöstrand enligt
meddelad hänvisning föra talan hos Kungl. Maj:t genom besvär inom trettio
dagar efter utslagets dag.

I en den 1 december 1936 hit inkommen skrift anförde klaganden följande:
Då några anmärkningar icke blivit framställda mot de i konkursen
bevakade fordringarna, hade efter anmärkningstidens utgång den 4 april
1936 något hinder icke förelegat för konkursens avslutande. Klaganden hade
därför vid upprepade tillfällen hos såväl Ohlson som Larsson anhållit, att
konkursen måtte avslutas. Dessa framställningar hade emellertid avslagits.
I stället hade Ohlson begagnat sig av klagandens konkurstillstånd för att
förskaffa konkursboet del i klagandens arbetsförtjänst. Ohlsons uppfattning
vore tydligen den, att klaganden såsom en slags gäldfånge skulle berövas
rätten att råda över sig själv och sin arbetsförmåga intill dess klaganden
betalt kostnader och skulder. Ett dylikt förfaringssätt strede enligt klagandens
mening mot konkurslagen, enligt vilken konkurs snarast möjligt
skulle avslutas. Ett sådant uppehållande av konkursen under sken av förvaltning
måste även medföra kostnader, som i sista hand kunde drabba
klaganden. På grund av vad han sålunda anfört hemställde klaganden, att

J. O. måtte vidtaga den åtgärd, som av konkursförvaltningens förfarande
kunde föranledas.

Sedan Larsson i anledning av innehållet i klagoskriften anmodats att
inkomma med upplysningar, anförde han i ett den 7 december 1936 avgivet
yttrande följande: Då häradsrättens utslag den 15 maj 1936 överklagats
av Ruhlin och Sjöstrand, hade konkursförvaltningen ansett sig förhindrad
att avsluta konkursen innan de anförda besvären blivit prövade av
hovrätten. Klaganden hade icke varit i okunnighet örn överklagandet, ty
han hade själv över besvären avgivit förklaring till hovrätten. Mot hovrättens
utslag ägde klaganden ännu rätt att föra talan hos Kungl. Maj:t.
Då hovrättens utslag jämlikt 27 § konkurslagen skulle gå i verkställighet
även om ändring däri söktes, hade klagandens arbetsgivare av hans avlöning
för november månad 1936 till konkursförvaltningen utanordnat 118
kronor 59 öre. Från klaganden hade Larsson endast erhållit en skrift i
saken, och denna vore dagtecknad den 30 november 1936. Larsson hade
icke hunnit besvara densamma, innan han mottog remissresolutionen.

I avgivna påminnelser anförde klaganden: Larssons yttrande bestyrkte
det av klaganden påtalade missförhållandet, att konkursförvaltningen vägrade
att avsluta konkursen, emedan klaganden åtnjöte avlöning för tjänst.

10 — Justiticovibudsmanvcns timbetsberättelse till 1938 års riksdag.

146

Att månatligen uppbära denna lön vore numera den enda förvaltningsåtgärd,
som kunde ifrågakomma. Det syntes klaganden självklart, att den
omständigheten, att förvaltare hade rätt att under konkursförfarandet utkvittera
en gäldenär tillkommande löneinkomster, icke vore någon giltig
anledning för förvaltningen att i onödan och till gäldenärens förfång fortsätta
ett dylikt förfarande. Larsson syntes vara av den uppfattningen, att
en pågående tvist om storleken av det belopp, gäldenären kunde äga rätt
att behålla, skulle giva förvaltningen skälig anledning att uppehålla konkursens
avslutande. Ett dylikt betraktelsesätt syntes lika felaktigt. I yttrandet
syntes Larsson slutligen vilja göra gällande, att klaganden allenast
genom sin skrift den 30 november 1936 skulle hava påkallat konkursens
avslutande. Klaganden ville därför påpeka, att han såväl inför häradsrätten
som i sin av Larsson omnämnda förklaring till hovrätten kraftigt protesterat
mot Ohlsons och Larssons förfaringssätt. Klaganden hade därjämte i
april 1936 i särskilda skrifter, den ena ställd till rättens ombudsman och
den andra till förvaltaren, uttryckligen fordrat konkursens avslutande. Det
vore givet, att ett konkursförfarande för klaganden innebure högst kännbara
personliga obehag, såväl av ekonomisk som av annan art.

Sedan jag inhämtat, att hovrättens utslag den 20 november 1936 vunnit
laga kraft, blev Larsson genom särskilda skrivelser den 4 och den 31 mars
1937 från min expedition anmodad att inkomma med upplysning, huruvida
klagandens konkurs blivit avslutad och, örn så icke vore fallet, örn anledningen
därtill, till svar varå Larsson i skrivelse den 1 april 1937 anförde:
Konkursen hade ännu icke avslutats men Larsson hade tillsagt Ohlson att
omedelbart avsluta densamma i befintligt skick, varför, blott arvoden i
konkursen blivit bestämda, så komme att ske. Konkursförvaltningen hade
varit av den åsikten, att åtminstone kostnaderna i konkursen och de rätt
avsevärda kostnader, som fordringsägaren haft för klagandens försättande
i konkurs och vilka med förmånsrätt bevakats, borde täckas genom innehållandet
av viss del av klagandens avlöning. Ohlson ansåge, att rätten till
denna vissa del av klagandens avlöning borde fortbestå. Därom vöre Larsson
och Ohlson emellertid icke ense, varför Larsson vore tacksam för ett
uttalande därutinnan.

Efter mottagandet av Larssons berörda skrivelse framhöll jag för Larsson
vikten av att konkursen med det snaraste avslutades.

I infordrat yttrande anförde därefter konkursdomaren i domsagan, häradshövdingen
K. G. Andersson, följande: Så snart klaganden av Kungl.
Majit försatts i konkurs, hade hos konkursdomaren deponerats ett belopp
av 500 kronor såsom säkerhet för konkurskostnaderna. Konkursen hade
därefter behandlats enligt 19 § konkurslagen. — Vid häradsrättens sam -

147

manträde den 15 maj 1936 hade klagandens ombud gjort gällande, att konkursen
borde avslutas. Någon dag i förra delen av mars 1937 hade Andersson
talat med förvaltaren i konkursen, Ohlson, och därvid framhållit, att
beträffande konkursen borde förfaras i enlighet med bestämmelserna i 6
kap. konkurslagen, så att den snarast möjligt bleve att anse såsom avslutad.
Den 20 april 1937 hade från Larsson och Ohlson inkommit framställningar
örn arvode, och skulle dessa behandlas vid häradsrättens sammanträde den
14 maj 1937. Enligt vad Ohlson meddelat Larsson skulle han så förfara, att
konkursen komme att anses avslutad före den 26 maj, då klagandens avlöning
för maj månad skulle utbetalas.

Sedan klaganden därefter inkommit med ytterligare en skrift i ärendet,
anförde Ohlson i avgivet yttrande: Utöver sin framställning i april 1936
hade klaganden icke till Ohlson gjort någon hemställan om konkursens avslutande.
Vid sammanträffande med Ohlson den 4 december 1936 hade
Larsson upplyst Ohlson örn den från J. O. mottagna remissen, och den förklaring,
som Larsson till svar avgivit den 7 i samma månad, hade avfattats
i samråd med Ohlson. Beträffande skrivelsen den 4 mars 1937 till Larsson
från justitieombudsmansexpeditionen hade Larsson konfererat med Ohlson
per telefon några dagar senare. Larsson och Ohlson hade överenskommit,
att Larsson skulle begära J. 0:s uttalande, huruvida det icke kunde anses
lämpligt att uppehålla konkursen någon kortare tid, så att av inflytande
konkursboet tillkommande andel i klagandens lönemedel kunde gäldas konkurskostnaderna
samt därutöver kostnaderna för klagandens försättande
i konkurs, vilka bevakats med förmånsrätt. I avvaktan å vidare meddelanden
från Larsson hade Ohlson ej vidtagit några åtgärder för konkursens
avslutande. Ohlson såge nu av handlingarna i ärendet, att Larsson icke
besvarat sistnämnda skrivelse förrän den 1 april 1937. Någon dag i april
månad — under Ohlsons bortovaro från staden den 6—den 8 i samma
månad — hade Larsson telefonledes meddelat den byrå, där Ohlson vore
anställd, att konkursen borde snarast avslutas och därför arvodesräkning
från Ohlson tillställas Larsson. Då dylik arvodesräkning icke med iakttagande
av erforderlig kungörelsetid kunde av rätten prövas förrän å tingssammanträde
den 14 maj 1937, hade Ohlson ansett med dess insändande
kunna anstå, tills Ohlson å närmaste tingssammanträde eller den 16 april
1937 kunde sammanträffa med Larsson. Ohlson hade därefter omgående ingivit
sin arvodesräkning, vilken såsom konkursdomaren redan meddelat
komme att prövas den 14 maj. Utan att invänta att beslutet i arvodesfrågan
vunne laga kraft komme Ohlson att fortast möjligt efter nyssnämnda
dag framlägga utdelningsförslag och slutredovisning, så att konkursgäldenären
själv finge förfoga över de lönemedel, som belöpte sig på tiden från
och med maj månad 1937.

148

Enligt meddelande från konkursdomaren blev konkursen därefter avslutad
den 19 maj 1937.

I en till Larsson avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Nissen följande.

I 27 § konkurslagen stadgades, att till konkursbo räknades ali egendom,
som tillhörde gäldenären då beslutet om egendomsavträde meddelades eller
tillfölle honom under konkursen och som vore av beskaffenhet att kunna
för gäld tagas i mät, så ock den egendom, som kunde återvinnas till konkursboet.
Ej finge dock av gäldenärs lön eller av Vad gäldenär eljest
kudde genom eget arbete under konkursen förvärva mera tillkomma boet
än som återstode sedan avdrag skett för gäldenärens, hans makes och
oförsörjda barns eller adoptivbarns skäliga underhåll. Från arbetsförtjänst
skulle ock avdrag göras för all kostnad till förlag.

På förvaltaren och gäldenären ankomme enligt samma lagrum att träffa
överenskommelse örn vad sålunda skulle avdragas. Vore ej sådan överenskommelse
ingången innan en vecka förflutit från första borgenärssammanträdet
eller, där fråga örn avdrag senare uppkommit, inom en vecka därefter,
skulle frågan hänskjutas till rätten. Då så skett, skulle konkursdomaren
infordra yttrande i ärendet från rättens ombudsman och utsätta dag
för handläggningen inför rätten. Vad rätten beslöte skulle gå i verkställighet,
ändå att ändring däri söktes.

Enligt 53 § ålåge det förvaltaren att med iakttagande av de i samma lag
meddelade bestämmelser besörja de ärenden, som rörde borgenärernas gemensamma
rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främjade en
förmånlig och snabb utredning av boet.

I 126 § hette det, att på förvaltaren ankomme att bestämma, när utdelning
skulle äga rum. Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blivit förvandlad
i penningar, skulle slututdelning ske; dock att för ett fall, varom
nu ej vore fråga, kungörelse om sådan utdelning ej finge utfärdas före utgången
av viss tid.

Då utdelning skulle ske, ålåge det enligt 128 § förvaltaren att i samråd
med rättens ombudsman uppgöra utdelningsförslag. Uppstode därvid skiljaktiga
meningar emellan ombudsmannen och förvaltaren, skulle förslaget
upprättas efter ombudsmannens mening. Utdelningsförslag skulle vara åtföljt
av redogörelse för förvaltningen av egendom, för vilken till utdelning
avsedda medel influtit.

I 129 § stadgades att, sedan utdelningsförslag upprättats, förslaget med
därtill hörande förvaltningsredogörelse skulle hållas tillgängligt för granskning
å ställe, som bestämdes av rättens ombudsman efter samråd med förvaltaren.
Ombudsmannen skulle låta en gång i allmänna tidningarna och

149

den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser
örn konkursen, kungöra, att utdelningsförslag upprättats, så ock från och
med vilken dag samt var det komme att hållas tillgängligt. I kungörelsen
skulle ock nämnas, att den, som ville klandra förslaget, hade att anmäla
sitt klander på sätt och inom tid, som stadgades i 130 §. Ett exemplar av
utdelningsförslaget skulle av ombudsmannen tillställas konkursdomaren.

I 146 § hette det att, då förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse
först vore att tillgå för granskning, konkursen ansåges avslutad,
ändå att tvist örn bevakad fordran eller fråga örn underhåll åt gäldenären
eller örn arvode till rättens ombudsman eller förvaltare ännu ej vore slutligen
avgjord eller någon ytterligare tillgång, i följd av rättegång eller
annorledes, sedermera kunde uppkomma för konkursboet.

Såsom av det anförda framginge kunde i konkursbo komma att ingå viss
del av sådan inkomst, som gäldenären på grund av tjänst eller annat eget
arbete förvärvade under den tid han vore i konkurstillstånd. Då emellertid,
såsom ett flertal bestämmelser i konkurslagen syntes utvisa, det måste
hava varit lagstiftarens mening, att en gäldenär icke borde hållas i konkurstillstånd
längre än som vöre nödvändigt för en förmånlig utredning av
boet, vore det uppenbart att, då konkursförfarandet i övrigt framskridit så
långt, att konkursen kunde avslutas, denna icke finge hållas öppen blott för
att boet skulle kunna erhålla ytterligare tillgångar ur gäldenärens arbetsförtjänst.

Denna J. 0:s uppfattning vunne stöd i vad justitierådet Sven Lawski
anfört i sin kommentar till konkurslagen, däri vid 146 § särskilt framhölles,
att konkursförvaltningen icke ägde någon rätt att uppskjuta konkursens
avslutande under avbidan på att ytterligare egendom skulle tillfalla gäldenären.

Det ålåge regelmässigt förvaltaren att vidtaga alla åtgärder, som erfordrades
för konkursens avveckling och avslutande så snabbt som möjligt.

I förevarande fall hade Ohlson i egenskap av förvaltare i klagandens
konkurs i första hand haft att vidtaga alla åtgärder för konkursens avveckling.
Sedan häradsrätten den 15 maj 1936 meddelat sitt utslag, syntes
Ohlson hava saknat giltig anledning att uppskjuta företagandet av dylika
åtgärder. Genom utslaget hade föreskrivits, att icke någon del av klagandens
löneinkomster och extra arvoden skulle tillkomma konkursboet, och
vad häradsrätten sålunda föreskrivit skulle omedelbart träda i tillämpning.
Att två borgenärer i konkursen fullföljt talan mot utslaget syntes icke hava
utgjort tillräcklig orsak att uppehålla konkursen; hade densamma efter
meddelandet av häradsrättens utslag skyndsamt avslutats, torde hovrätten
lämnat borgenärernas talan utan avseende. I allt fall syntes det, sedan frågan
örn klagandens och hans familjs rätt till underhåll blivit avgjord genom
lagakraftägande utslag, hava saknats varje fog för att längre uppskjuta

150

konkursens avslutande. Såsom skäl för att Ohlson ej ens vid denna tidpunkt
avslutat konkursen hade allenast åberopats, att konkursförvaltningen ansett
konkursen böra fortgå för att ur klagandens inkomst medel skulle inflyta
till sådant belopp, att Ruhlins kostnader å konkursärendet samt förvaltningskostnaderna
skulle bliva täckta. Av vad J. O. ovan anfört torde
emellertid framgå, att ett dylikt förfarande icke kunde anses överensstämmande
med konkurslagens bestämmelser.

För det förelupna dröjsmålet med konkursens avslutande vore Ohlson
såsom förvaltare närmast ansvarig. Då emellertid förvaltare i konkurs icke
i sådan egenskap stöde under J. 0:s tillsyn, funne J. O. någon åtgärd i anledning
av dröjsmålet icke kunna vidtagas från hans sida mot Ohlson.

Enligt 59 § konkurslagen skulle rättens ombudsman göra sig noga underrättad
om boets tillstånd samt under konkursen hålla noggrann uppsikt
över förvaltningen.

Visade förvaltare motvilja, oskicklighet eller försummelse vid fullgörandet
av sitt uppdrag, kunde, enligt 80 §, rättens ombudsman hos konkursdomaren
göra anmälan örn förhållandet. Gjordes sådan anmälan eller funne
konkursdomaren eljest anledning till anmärkning mot förvaltare, ägde
konkursdomaren efter omständigheterna tillhålla honom att fullgöra sina
åligganden eller skilja honom från befattningen.

Enligt dessa bestämmelser hade det alltså ålegat Larsson såsom rättens
ombudsman att utöva tillsyn å Ohlsons handhavande av förvaltningen av
klagandens konkurs. Därutinnan hade Larsson enligt J. 0:s mening brustit.
När Ohlson, på sätt J. O. ovan framhållit, obehörigen uppsköt att vidtaga
för konkursens avslutande nödiga åtgärder, hade Larsson bort förehålla
honom hans skyldighet i dylikt hänseende och, därest Ohlson icke ställt sig
detta till efterrättelse, om saken göra anmälan enligt 80 § konkurslagen till
konkursdomaren för den åtgärd, denne kunde finna förhållandena påkalla.
Genom underlåtenheten att vidtaga sådana åtgärder i anledning av Ohlsons
handlande hade Larsson enligt J. 0:s åsikt förfarit oriktigt. Med hänsyn till
omständigheterna funne J. O. sig emellertid kunna låta bero vid ovan gjorda
uttalanden.

4. Utmätande av lägre straff än som lagligen kunnat ådömas.

Enligt 20 kap. 4 § strafflagen skall för tjuvnadsbrott under vissa angivna
omständigheter dömas till straffarbete i högst fyra år. Bland de uppräknade
fall, som kunna medföra nämnda straff, angives i lagrummet ”örn
man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs”.

7 § i samma kapitel lydde under år 1937, såvitt angår andra och tredje
styckena i lagrummet, sålunda:

151

”Begär någon tredje gången stöld; dömes till straffarbete i högst fyra år,
eller, där stölden är sådan som i 4 § sägs, till straffarbete i högst sex år.

Kommer han åter fjärde gången eller oftare; dömes till straffarbete brån
och med sex månader till och med sex år, eller, där stölden är sådan som i
4 § sägs, till straffarbete från och med ett till och med tio år.”

Genom lag den 21 maj 1937 örn ändring i vissa delar av strafflagen blevo
för åtskilliga brott straffskalorna mildrade. Enligt denna nya lag skola ovanintagna
stycken i 20 kap. 7 § strafflagen ersättas av följande stadgande:

”Kommer han åter tredje gången eller oftare; dömes till straffarbete i
högst fyra år, eller, där stölden är sådan som i 4 § sägs, till straffarbete i
högst fem år.”

I lagen den 21 maj 1937 föreskrevs, att lagen skulle träda i kraft, beträffande
20 kap. 7 § och 9 § 2 mom. den dag Konungen förordnade, samt i
övrigt den 1 juli 1937.

Sådant förordnande har ännu icke meddelats.

Den 15 juli 1937 avkunnade Stockholms rådhusrätts sjunde avdelning utslag
i ett vid rådhusrätten handlagt mål mellan allmän åklagare, å ena,
samt häktade plåtslageriarbetaren Curt Adrian Johannes Åström, å andra
sidan. I utslaget yttrade rådhusrätten, jämte det rätten fällde i målet jämväl
åtalade arbetaren Sten Harry Lundberg till ansvar för tjuvnadsbrott,
beträffande Åström bland annat följande.

Enär genom vad Åström erkänt och för övrigt i målet förekommit blivit
utrett, att Åström i Stockholm olovligen tillgripit dels den 25 maj 1937 uti
huset nr 3 A vid Bondegatan i Stockholm från Elisabet Johansson 20 kronor
i penningar, dels ock den 28 juni 1937 från typografen Sven Persson i
dennes bostad uti huset nr 16 vid Tjärhovsgatan i Stockholm vid étt tillfälle
en kavajkostym, värd 25 kronor, och vid ett annat tillfälle en sommaröverrock,
värd 50 kronor, samt genom vad Åström och Lundberg erkänt
och för övrigt i målet förekommit blivit utrett, att de i samråd natten före
den 2 juli 1937 genom inbrott i en bagerilokal i sistnämnda hus från bageriidkaren
Karl August Leopold Tillman tillgripit en krona 20 öre i penningar
samt varor till sammanlagt värde av 23 kronor 25 öre; alltså och då Åström
förut undergått bestraffning för tredje resan stöld, prövade rådhusrätten
rättvist döma Åström jämlikt 20 kap. 4 §, 6 § andra stycket, 7, 9 och 11 §§
strafflagen för fjärde resan å särskilda ställen och tider delvis medelst inbrott
förövad stöld att hållas till straffarbete tio månader.

Därjämte dömdes Åström till ansvar för vissa andra av honom begångna
brott.

Med anledning därav att rådhusrätten sålunda dömt Åström för fjärde
resan å särskilda ställen och tider delvis medelst inbrott förövad stöld att

152

hållas till straffarbete tio månader och alltså under straffminimum enligt
gällande lag anmodade jag de ledamöter av rådhusrätten, som deltagit i beslutet
därom, att till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde rådmannen G. Junker, t. f. rådmannen Atle
Eriksson och t. f. andre assessorn Sigurd Lind, såsom ansvariga för rådhusrättens
ifrågavarande beslut, följande.

Under överläggningen till utslag i målet mot Åström hade rättens ledamöter
från början haft sin uppmärksamhet riktad därpå, att frågan om
Åströms straff för fjärde resan stöld skulle kunna röna inverkan av de ändringar,
som genom lagen den 21 maj 1937 vidtagits i vissa delar av strafflagen,
och det hade förekommit en del diskussion i detta avseende. När
ledamöterna sedermera efter en tämligen lång överläggning beträffande
övriga i utslaget omförmälda brott hunnit fram till bestämmandet av straffet
för Åströms olovliga tillgrepp, hade de beklagligtvis råkat förbise, att
den inledningsvis diskuterade frågan ej blivit slutbehandlad. Därigenom
hade de kommit att glömma bort, att ändringen i 20 kap. 7 § strafflagen,
varigenom bland annat straffminimum för fjärde resan stöld borttagits, i
olikhet med de flesta genom förstnämnda lag vidtagna ändringarna, ej trätt
i kraft den 1 juli 1937 utan skulle träda i tillämpning först å tid, som Konungen
bestämde. Ledamöterna hade alltså vid straffmätningen utgått från
den nya lagens stadganden. Då den begångna felaktigheten några dagar
efter utslagets meddelande uppmärksammats, hade, efter samråd mellan
samtliga ledamöter, Junker i egenskap av rättens ordförande påpekat förhållandet
för den vid rådhusrättens sjunde avdelning tjänstgörande åklagaren
med uppmaning till honom att överklaga utslaget i ifrågavarande del.
Sådant överklagande hade även följt. Åström hade dessförinnan efter nöjdförklaring
börjat avtjäna straffet. Svea hovrätt hade sedermera i målet
meddelat utslag, varigenom straffet för Åströms olovliga tillgrepp bestämts
i enlighet med fortfarande gällande lag. Enär det förelupna felet alltså genom
ledamöternas tillskyndan blivit rättat och någon rättsförlust icke uppstått,
hemställde ledamöterna att J. O. måtte finna vidare åtgärd i anledning
av det begångna felet ej vara erforderlig.

Vid yttrandet var fogad avskrift av Svea hovrätts utslag den 24 september
1937 på besvär av t. f. polisassessorn Sten Mattsson över rådhusrättens
utslag. Av hovrättens utslag framgick, att hovrätten med hänsyn till i målet
förekomna omständigheter prövat lagligt på det sätt ändra rådhusrättens
utslag i vad det överklagats, att det straff, vartill Åström, jämlikt de
av rådhusrätten därutinnan åberopade lagrum, för fjärde resan å särskilda
ställen och tider delvis medelst inbrott förövad stöld gjort sig förfallen, av
hovrätten bestämdes till straffarbete ett år sex månader.

153

Vid prövning av ärendet fann jag, då det av rådhusrätten begångna felet
genom hovrättens utslag blivit undanröjt samt med hänsyn jämväl till omständigheterna
i övrigt, skäligt låta bero vid vad i ärendet förevarit.

5. Underlåtenhet av kommissionär i domsaga att genast å posten
avhämta och taga del av aviserad värdeförsändelse.

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Jonas Landahl i
Uppsala härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Gotlands södra domsagas häradsrätt meddelade den 8 februari 1937 dom
i ett vid häradsrätten handlagt mål mellan hemmansägarna Robert Antonsson
i Vennes och Hans Jacobson i Västergårda för hemmansägare i Sundre
socken, kärande, samt bergsingenjören Svante Wennberg i Stockholm, svarande.
I domen prövade häradsrätten på anförda skäl rättvist ogilla käromålet
och förpliktade kärandena att ersätta svaranden dennes kostnader å
rättegången med 300 kronor jämte vad svaranden visade sig hava utgivit
för häradsrättens protokoll och dom i målet.

Talan mot domen skulle enligt meddelad hänvisning fullföljas efter vad.

Den 11 februari 1937 översände klaganden, vilken fört kärandenas talan
vid häradsrätten, med posten i rekommenderad försändelse till kommissionären
i domsagan, Iris Nykvist, en skrivelse, däri klaganden förklarade sig
i egenskap av kärandeombud befullmäktiga kommissionären att omedelbart
hos domhavanden erlägga vad mot ”utslaget” samt sade sig emotse protokoll
och utslag med åtecknat vadebevis snarast därefter. Vid skrivelsen var
fogat ett belopp av en krona 50 öre, avsett till vadeskilling.

Kommissionären erhöll påföljande dag, den 12 februari, från posten
avi om försändelsen. Den blev emellertid först den 18 i samma månad utlöst
och ingiven till t.f. domhavanden Bo Reuterskiöld, som vid domens
meddelande fört ordet i häradsrätten.

I anledning härav tecknade Reuterskiöld samma den 18 februari å
det för kärandena utfärdade exemplaret av domen bevis därom, att som
vadeanmälan gjorts först sistnämnda dag, densamma ej upptagits.

Svea hovrätt, varest kärandena besvärade sig över det i Reuterskiölds
bevis innefattade beslutet, fann i utslag den 18 juni 1937 ej skäl att göra
ändring däri. Mot hovrättens utslag fingo jämlikt 30 kap. 5 § rättegångsbalken
kärandena icke fullfölja talan.

I en den 26 februari 1937 hit inkommen skrift anförde klaganden, bland
annat, att han den 11 februari 1937 vid telefonsamtal med Reuterskiöld
erfarit målets utgång vid häradsrätten, att han därvid meddelat Reuterskiöld
sin avsikt att vädja mot domen och att redan samma dag därom

154

avlåta brev med inneliggande vadeskilling samt att han ansåge sig hava
fullgjort vad på honom ankommit för bevakande av sina huvudmäns talan.
Med förmälan vidare, att det ålegat Reuterskiöld övervaka utförandet av
de åt kommissionären lämnade uppdragen, anhöll klaganden i skriften om
vidtagande av sådana åtgärder mot såväl Reuterskiöld som kommissionären,
att hans huvudmän hölles skadeslösa.

I anledning av skriften inkom Reuterskiöld hit med en av honom från
Iris Nykvist infordrad förklaring ävensom med eget yttrande.

Reuterskiöld anförde i det avgivna yttrandet följande: Den 11 februari
1937 hade klaganden per telefon förfrågat sig angående domen, varvid
Reuterskiöld upplyst, att käromålet ogillats samt att kärandena förpliktats
ersätta svarandens kostnader å rättegången. Klaganden hade förklarat
sig ämna erlägga vad samt yttrat, att han påföljande dag skulle översända
fullmakt ävensom vadepenning, varvid klaganden dock ej nämnt till vem
försändelsen skulle adresseras. På Reuterskiölds fråga, huruvida protokollen
i målet skulle tillsändas klaganden genast eller först sedan vadebevis tecknats
å domen, hade klaganden svarat, att med översändandet skulle anstå
tills vadebevis erhållits. Lördagen den 13 februari hade Reuterskiöld frågat
Iris Nykvist, huruvida hon erhållit fullmakt från klaganden, vilken fråga
hon besvarat nekande. Måndagen den 15 februari hade Iris Nykvist icke
infunnit sig till tjänstgöring, utan en hennes svåger hade meddelat per telefon,
att hon läge sjuk i influensa. Som måndagen var sista dagen för vadetalans
bevarande, hade Reuterskiöld jämte notarierna genomgått kommissionärens
post för söndagen och måndagen, vilken dock endast bestod av
postförskottsanvisningar. Sedan klaganden den 16 februari per telefon förklarat,
att han redan den 11 februari uti rekommenderat brev översänt
fullmakt till kommissionären, samt begärt, att Reuterskiöld dels skulle reklamera
brevet, dels ock till honom översända domen jämte vadebevis, hade
Reuterskiöld förklarat sig icke kunna tillmötesgå hans begäran men, trots
att Reuterskiöld var övertygad örn att någon fullmakt icke kommit Iris
Nykvist tillhanda, lovat göra ytterligare efterforskningar. Påföljande morgon
hade en notarie på Reuterskiölds begäran ringt till Iris Nykvists svåger,
vilken lovat efterhöra, huruvida hon erhållit någon avi om rekommenderad
försändelse. Den 18 februari klockan 10 f. m. hade till kansliet kommit
ett bud från Iris Nykvist med en avi rörande rekommenderad försändelse,
vilken enligt poststämpeln utlämnats i Visby den 12 februari och som av
henne påskrivits samma dag. Förste notarien G. Hjertén hade bevittnat
Iris Nykvists namnteckning samt avhämtat försändelsen, vilken befanns
innehålla den av klaganden omförmälda fullmakten ävensom vadepenning.
Som fullmakten icke kommit Reuterskiöld tillhanda före vadetidens utgång,
hade Reuterskiöld tecknat bevis å domen, att vad icke erlagts, varefter

155

protokollen jämte domen troligtvis samma dag översänts till klaganden mot
postförskott.

Iris Nykvist uppgav i sin förklaring: Det vore riktigt, att hon den 12
februari 1937 erhållit avi örn en värdeförsändelse. Hon hade kvitterat försändelsen
samma dag och ämnat hämta den vid lägligt tillfälle inom de
närmaste dagarna. Under de sista dagarna i veckan den 8—den 13 februari
hade hon känt sig illamående och söndagen den 14 februari måst gå till
sängs på grund av influensa. Måndagen den 15 februari, då hon senast
skulle hava hämtat det rekommenderade brevet och en del postförskottsanvisningar
för att avgiva redovisning, hade hon haft 39,9 graders feber.
På grund av sin sjukdom hade hon ej tänkt på försändelserna, vilka därför
icke blivit avhämtade. Huruvida Reuterskiöld frågat henne, om hon fått
fullmakt från klaganden, kunde hon icke erinra sig. Örn hon besvarat denna
fråga nekande, måste detta hava berott på, att Reuterskiöld frågat efter
en fullmakt och att hon på grund av sin sjukdom då icke kommit att tänka
på avin örn värdeförsändelse. Iris Nykvist ifrågasatte, huruvida hon enligt
domsagostadgan vore skyldig att gå allmänheten tillhanda med sådana
uppdrag som vads erläggande. Det inträffade vore mycket beklagligt, men
då, såsom av det ovan anförda framginge, Iris Nykvists sjukdom varit
orsaken till att det rekommenderade brevet icke genast avhämtats, hemställde
Iris Nykvist, att klagomålen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I en till Reuterskiöld avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Nissen följande.

Jämlikt 29 § domsagostadgan den 26 maj 1933 skulle i varje domsaga
finnas anställd en kommissionär med åliggande att under tjänstemannaansvar
tillhandagå dem, som muntligen eller skriftligen därom framställde
begäran, med ingivande till domaren av ansökningar och andra handlingar,
med uttagande och översändande av expeditioner och ingivna handlingar
samt med anskaffande och översändande av avskrifter och bevis.

Enligt 32 § samma stadga ägde den, som med begagnande av allmänna
posten ville anlita kommissionären, att därom meddela sig med denne i
betalt brev, ställt till kommissionären i domsagan.

För den, som anlitade kommissionären, kunde det vara av den yttersta
vikt, att ärende, med vars utförande kommissionären betroddes, bleve uträttat
utan onödig omgång. Med hänsyn till förfallodagar, fatalietider och
andra omständigheter kunde en enda dags försening för honom medföra
rättsförlust eller annan skada, och även där så icke vore fallet hade han ett
berättigat anspråk på att de enkla uppdrag, för vilkas utförande kommissionären
vore anställd, verkställdes genast. Med hänsyn därtill måste det,

156

ehuru domsagostadgan icke därom innehölle någon uttrycklig bestämmelse,
anses åligga kommissionären som tjänsteplikt att utan onödigt uppskov
taga del av alla till honom ankommande postförsändelser och vidtaga de
åtgärder, som därav föranleddes. Försändelser, som ej utbures från posten,
syntes där så ske kunde böra avhämtas redan samma dag som avi därom
komme kommissionären tillhanda. Att, såsom i förevarande fall skett, en
rekommenderad försändelse, om vars innehåll kommissionären varit okunnig
och som aviserats en fredag, icke avhämtats under samma vecka, måste
redan det betraktas såsom ett opåkallat uppskov. Vad Iris Nykvist till sitt
försvar andragit om den sjukdom, som påföljande måndag kommit henne
att underlåta att avhämta eller låta avhämta försändelsen, lände henne
således icke till full ursäkt.

Emellertid torde, på sätt Iris Nykvist i sitt yttrande ifrågasatt, erläggande
av vad icke tillhöra de uppdrag, som enligt domsagostadgan inginge
i kommissionärs åligganden. Iris Nykvist hade således, även om hon i tid
tagit del av klagandens skrivelse, icke obetingat varit skyldig fullgöra uppdraget.
Väl hade hon, därest hon icke velat åtaga sig detsamma, bort till
förhindrande av rättsförlust för klagandens huvudmän omedelbart underrätta
klaganden därom, men underlåtenhet därutinnan torde knappast
kunna hava ansetts som straffbart tjänstefel. Vid sådana förhållanden syntes
Iris Nykvists uraktlåtenhet att genast avhämta och taga del av klagandens
skrivelse icke i och för sig kunna ådraga henne skadeståndsskyldighet
gentemot klagandens huvudmän. Med hänsyn därtill och till omständigheterna
i övrigt funne J. O. sig i fråga om de mot Iris Nykvist riktade
klagomålen kunna låta bero vid ovan gjorda uttalanden, varav Reuterskiöld
skulle låta Iris Nykvist erhålla del.

I vad klagomålen riktade sig mot Reuterskiöld fann J. O. desamma ej
föranleda vidare åtgärd.

6. Felaktigt ådömande av böter för utevaro såsom part.

Till Finspånga läns häradsrätts sammanträde den 27 maj 1937 hade
landsfiskalen Gösta Hörberg instämt grovarbetaren Gustaf Lindström i
Kullen med yrkande örn ansvar å honom för det han förvärvat olovligen
tillverkat brännvin ävensom sålt sådant brännvin.

Då målet vid häradsrätten påropades lät Lindström sig icke avhöra.

Åklagaren åberopade följande å stämningen tecknade bevis:

”Grovarbetaren Gustaf Viktor Lindström har jag, i närvaro av f. d.
fjärdingsman A. F. Sandberg som vittne, vid två tillfällen den 24 innevarande
månad sökt i föräldrahemmet för delgivning av omstående stämning
och har han vid båda besöken med vett och vilja hållit sig undan.

157

Vid sista besöket på eftermiddagen observerade jag bemälde person i en
intill lägenheten liggande skogsbacke, men då han varseblev mig avlägsnade
han sig springande till skogs.

I anledning av ovanstående blev stämningen den 25 maj 1937 — i bestyrkt
avskrift — tillställd bemälde Gustaf Viktor Lindström genom att
stämningen först upplästes för hans husfolk och därefter fastsattes å husdörren
till lägenheten, betygar. Vånga den 25 maj 1937.

E. G. Ericsson.

Fjärdingsman.”

Sedan åklagaren till utredning i målet ingivit en polisrapport m. m.,
anhöll åklagaren om uppskov med målet för Lindströms hörande.

I härefter avsagt beslut yttrade häradsrätten följande.

Enär stämningen måste anses Lindström vederbörligen delgiven, fällde
häradsrätten Lindström att för utevaro från rätten utan anmält laga förfall
böta 30 kronor, till lika inbördes fördelning mellan kronan och åklagaren,
samt utsatte målet att åter förekomma den 26 augusti 1937, då
Lindström vid vite av 100 kronor hade att iakttaga inställelse.

I en sedermera till mig inkommen klagoskrift anförde en broder till
Lindström, att stämningen i målet icke delgivits Lindström. Då denne
icke kunnat anträffas av fjärdingsmannen, hade stämningen uppsatts på
dörren till Lindströms föräldrars hem dagen efter det Lindström flyttat
från hemmet till för klaganden okänd ort. Klaganden hemställde, att J. O.
måtte föranstalta om undersökning i saken, så att Lindström icke bleve
dömd att utgiva det förelagda vitet.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat häradshövdingen

S. Nyrén, som vid målets handläggning den 27 maj 1937 fört ordet i
häradsrätten, att till mig inkomma med yttrande, anförde Nyrén följande.

Att Lindström hade sitt hemvist i Kullen i Vånga socken vore sedan
länge väl känt för häradsrätten och polismyndigheten. Uppgiften, att
han just vid tiden för eftersökningen skulle hava avflyttat, förtjänade
ingen som helst tilltro. Såsom ett bevis för att han fortfarande hade sitt
hemvist därstädes kunde anföras den omständigheten att, sedan Nyrén
den 9 juni 1937 till honom under postadress Kullen, Vånga, expedierat
vederbörlig underrättelse örn att målet mot honom uppskjutits till den
26 augusti, varvid han vid vite hade att komma tillstädes, denna försändelse
icke blivit returnerad och således uppenbarligen måste hava kommit
adressaten tillhanda. Inom Vånga socken florerade sedan åratal olovlig
tillverkning av brännvin och smyghandel med sådan vara. Det vore av
synnerlig vikt, att varje dylikt bevisligt fall erhölle sin vederbörliga näpst

158

och att varje försök att bereda myndigheterna svårigheter, något varpå
klagoskriften utgjorde ett exempel, avvisades så långt sig läte göra.

I 11 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas att, då någon vill vid underrätt
till annan kära i tvistemål, skall han låta honom till rätten stämmas efter
ty nedan i samma kapitel sägs.

Enligt 10 § kan under vissa i lagrummet angivna förutsättningar stämning
delgivas genom att densamma i huvudskrift eller besannad avskrift
fästes å vederbörandes husdörr och uppläses för hans husfolk, om sådant
finnes.

Angående stämning i brottmål, däri talan om ansvar ej föres, gäller,
enligt bestämmelse i 33 §, vad förut i kapitlet är för tvistemål stadgat.

I 34 § första stycket heter det: Vill i brottmål någon vid underrätt väcka
talan örn ansvar mot den, som för det brott ej är häktad, läte honom till
rätten stämmas, och gäde därvid vad angående stämning i tvistemål är i 2
till och med 8 §§ samt i 20 § stadgat, dock att allmän åklagare är utan
särskilt förordnande berättigad att utfärda stämning å den han tilltala vill.

Då i 34 § första stycket någon hänvisning icke skett till 10 §, framgår
därav att i brottmål, däri talan örn ansvar föres, stämning ej må delgivas
genom dess uppsättande å vederbörandes husdörr och uppläsande för tillstädesvarande
husfolk.

Sedan jag erinrat Nyrén härom, insände Nyrén till mig ett av landsfiskalen
i Finspångs distrikt, förenämnde Hörberg, utfärdat bevis att ifrågavarande,
Lindström ådömda böter den 1 juli 1937 av Nyrén inlevererats
till Hörberg.

Med hänsyn härtill och sedan jag tillika inhämtat, att målet mot Lindström
den 26 augusti 1937 avskrivits från vidare handläggning, fann jag
vid prövning av ärendet skäligt låta bero vid vad däri förevarit.

7. Fråga om tillämpningen av den i 198 § tullstadgan meddelade
föreskriften örn förbud för tulltjänsteman att mottaga
ersättning för åtgärd under tjänstgöring.

I en hit inkommen skrift anförde övermaskinisten E. Peterson i Stockholm
klagomål i olika avseenden rörande sättet för beivran av olovlig
varuinförsel. Klaganden uppgav bland annat, att det vore brukligt att
någon tulltjänsteman erhölle fullmakt att svara inför domstol i mål angående
nyssnämnd förseelse och härför betingade sig en ersättning av 5
kronor för varje uppdrag. Då en person kunde hava att vid ett och samma

159

rättegångstillfälle utföra sådant uppdrag åt iner än 20 svarande, medförde
det tillämpade systemet en god extrainkomst för vederbörande tulltjänstemän.

Över klagomålen avgav generaltullstyrelsen begärt yttrande, därvid styrelsen
tillika överlämnade yttranden från åtskilliga styrelsen underordnade
myndigheter.

Rörande den ovan särskilt berörda klagopunkten anförde de hörda myndigheterna
följande.

Tullbevakningsinspektionen i Stockholm upplyste, att svarande aldrig
avfordrades fullmakt men lämnades meddelande att han, naturligtvis under
förutsättning att han vidginge sin överträdelse, för egen bekvämlighets
skull kunde genom avlämnande av fullmakt till en av de å tullfiskalens
expedition tjänstgörande tulluppsyningsmännen, alltså icke någon bevakningst
jänsteman, uppdraga åt denne att föra hans talan inför rätta. Ifrågavarande
tjänsteman er holle därvid i en del fall den av klaganden uppgivna
ersättningen — 5 kronor — men i flertalet fall finge han fullgöra uppdraget
utan ersättning. I varje fall vore hans inkomster av dessa uppdrag, enligt
vad inspektionen inhämtat, långt ifrån så stora som klaganden uppgivit.
Det hittills tillämpade systemet syntes inspektionen emellertid i viss män
olämpligt och inspektionen ansåge för sin del, att det skulle vara en fördel
örn, såsom förhållandet torde vara hos polisen, viss tjänsteman exempelvis
vid tullfiskalsexpeditionen beordrades att i samband med sin tjänstgöring
utan särskild ersättning fullgöra ifrågavarande svarandeuppdrag.

Tullförvaltningen i Stockholms frihamn meddelade, att det i frihamnen
förekommit att fullmakter avlämnats samt även att utbetalning av 5 kronor
i ombudsarvode ägt rum. För den skyldige hade emellertid framhållits
lämpligheten av att örn möjligt själv svara i målet. I varje fall hade arvodet
mot kvitto omedelbart överlämnats till tullfiskalsexpeditionen.

Tulldirektören i Stockholm framhöll, att nu tillämpade praxis, som existerat
sedan åtskilliga år tillbaka, utan tvivel erbjöde betydande fördelar
både för svarandena och — genom att möjliggöra en praktisk och tidsbesparande
handläggning av den vid Stockholms centraltullkammare förekommande
stora mängden tullmål — även för tullverket. Det kunde visserligen
ifrågasättas, huruvida de personer, som uppträdde för svarandena
och vilka vore närvarande inför rätten även i sin egenskap av tulltjänstemän,
enär de hade att i tjänsten i åtskilliga hänseenden tillhandagå tullfiskalen
med lämnandet av upplysningar och utförandet av smärre uppdrag
under sessionerna, vore berättigade att uppbära arvode för sitt ombudsmannaskap.
Det torde dock enligt tulldirektörens mening icke kunna
åläggas dem att fullgöra dessa uppdrag i deras egenskap av tulltjänstemän,

160

och att förbjuda dem att göra detta syntes komma att avsevärt försvåra
hela proceduren vid lagtillämpningen.

Tullfiskalen i Stockholm anförde: Då en person ertappades med olovlig
varuinförsel och förklarade sig beredd erkänna förseelsen, plägade han vid
utredandet av förseelsen eller senast vid delgivningen av stämningen tillfrågas,
huruvida han önskade lämna fullmakt för erkännande. Därvid upplystes
han om att fullmakten vore avsedd att innehavas av den av tulluppsyningsmännen
å tullfiskalsexpeditionen, som komme att närvara vid
målets behandling vid rådhusrätten, samt att denne för uppdraget betingade
sig ett arvode av 5 kronor. I de flesta sådana fall brukade vederbörande
väl önska lämna fullmakt men vägra erlägga ersättning. I så fall
mottoges likväl alltid fullmakten och utfördes uppdraget kostnadsfritt.
Enligt inhämtad upplysning uppginge för närvarande antalet mål, i vilka
ersättning för ifrågavarande uppdrag lämnats, icke till 10 procent av antalet
mål, erkända genom fullmakt. Då upptagandet av fullmakterna dessutom
krävde medverkan av ett flertal personer och dessa sinsemellan fördelade
berörda inkomst, torde densamma för varje tjänstemans del uppgå
endast till jämförelsevis obetydliga belopp. Oavsett ifrågavarande uppdrag
med fullmakter i erkända mål hade alltid en av de å tullfiskalsexpeditionen
tjänstgörande tulluppsyningsmännen att närvara vid rådhusrättssessionerna
såsom biträde åt tullåklagaren. Han hade därvid till åliggande bland annat
att jämte tullåklagaren föra anteckningar angående vad som vid rätten
förekomme och beslutades, att tillhandagå tullåklagaren med upplysningar,
då så erfordrades, angående delgivning m. m. samt att utföra smärre uppdrag
under pågående session. Ehuru tulluppsyningsmännen utförde ifrågavarande
svarandeuppdrag under sin tjänstgöring, kunde de enligt tullfiskalens
mening, på grund av uppdragens natur, icke åläggas att fullgöra desamma
i sin egenskap av tulltjänstemän. Å andra sidan syntes stora fördelar
vara förenade med det tillämpade systemet. Sålunda förhjälptes genom detsamma
med minsta omgång ett stort antal mål till laga slut och vederbörande
lagöverträdare hade möjlighet att på bekvämaste sätt och till en
förhållandevis låg kostnad få sin sak avgjord. I anledning av vad tullbevakningsinspektionen
i Stockholm anfört därom, att hos polisdomstolen i Stockholm
en tjänsteman hade till åliggande att utan ersättning svara genom
fullmakt, borde framhållas, att enligt under hand inhämtad upplysning
nämnda tjänsteman just vore anställd med denna tjänstgöring såsom huvudsakligt
åliggande.

Tullbevakningsinspektionen i Göteborg meddelade, att därstädes beslagare
brukade betinga sig en ersättning av högst 2 kronor för inställelse inför
domstol men att i många fall icke någon avgift uttoges.

Tullkammaren i Norrköping upplyste angående förhållandena där, att
tulltjänsteman, då hans tjänstgöring därför icke lade hinder i vägen, åtoge

161

sig uppdrag att svara i mål angående olovlig varuinförsel och betingade
sig då ett arvode, som, tullkammaren veterligen, icke överstigit men väl
långt understigit 5 kronor.

Tulldirektören i Malmö anförde: Att vid beslag tillfälle lämnades den
ertappade att å för ändamålet fastställd blankett (tullverkets blankett
nr 76) lämna skriftligt erkännande av förseelsen och å samma blankett teckna
fullmakt för rättegångsombud torde enbart vara till fördel för den, som
drabbades av beslagsåtgärden, enär man genom det skriftliga erkännandet
ernådde en förenkling av den kommande rättsproceduren. Nämnda erkännande
jämte bemyndigandet måste dock alltid ske under sådana former, att
det för den ertappade framstode såsom fullt frivilligt och icke honom av
beslagaren påtvunget. Klaganden hade heller icke gjort gällande, att tulltjänstemännen
i detta hänseende skulle gjort något obehörigt bruk av sin
ställning. Däremot androge han, att den tulltjänsteman, som erhållit fullmakt
att svara inför domstol, betingade sig 5 kronor för varje sådant uppdrag.
Efter vad tulldirektören kunnat utröna hade tulltjänstemännen i
Malmö icke i något fall betingat sig ersättning för att mottaga skriftligt
erkännande jämte fullmakt samt ombesörja handlingens vidarebefordran
till domstol, utan hade detta skett utan kostnad för den ertappade. Att
såsom rättegångsombud svara i mål, vari skriftligt erkännande lämnats,
torde emellertid icke ingå i tulltjänstemans åligganden.

Enligt vad tullkammaren i Hälsingborg meddelade mottoge tjänsteman
vid tullförvaltningen där aldrig uppdrag att svara inför domstol i mål varom
nu vore fråga. Visserligen kunde en ombord å fartyg anställd person,
som ertappades med försök till olovlig varuinförsel, underskriva ett erkännande
att det varit hans avsikt att olovligen ilandföra godset, men detta
erkännande innefattade icke någon fullmakt för tulltjänsteman att vid domstol
föra vederbörandes talan. Ännu mindre finge tulltjänstemannen avkräva
någon ersättning för detta skriftliga erkännande.

Tullkammaren i Trelleborg upplyste, att det i nämnda stad icke förekommit,
att tulltjänsteman anlitats såsom ombud för svarande i tullmål.
Av den ertappade eventuellt avlämnat skriftligt erkännande brukade bifogas
rapporten till tullfiskalen.

Tullkammaren i Halmstad meddelade att, därest fullmakt avlämnades,
uppdroge tullkammaren åt lämplig tjänsteman att företräda svaranden inför
rätten och ansåge tullkammaren därför, att uppdraget utfördes i tjänsten.
Någon ersättning utginge icke.

Enligt vad tullkammaren i Gävle meddelade brukade personer, som erhölle
stämning i smuggelmål, lämna erkännande och fullmakt och förekomme
det även i vissa fall, att arvode lämnades för inställelsen vid rätten.

För egen del anförde generaltullstyrelsen följande.

Då stämning till domstol i tullmai alltid erfordrades för utdömande av

11 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1938 ars riksdag.

162

straff, hade det sedan äldre tider befunnits vara det lämpligaste sättet för
att få mindre tullmål avdömda, att svarandens erkännande och fullmakt
inlämnades till domstolen av tulltjänsteman. En mycket stor del av tullmålen
avsåge nämligen erkända ringare smugglingsförseelser, begångna av
besättningsmän å fartyg eller av resande, vilka å den för målets handläggning
utsatta tiden redan lämnat orten. Skyldighet att såsom tjänsteplikt
utföra ifrågavarande bestyr syntes icke kunna åläggas tullpersonalen.
Det borde ock uppmärksammas, att i ett stort antal fall ersättning för bestyret
icke utginge och att i övrigt ersättningsbeloppen vore relativt ringa.
Ersättningen syntes icke vara hänförlig till sådan gottgörelse, som avsages
i 198 § tullstadgan. Vid olika tillfällen hade styrelsen uttalat sig för att
ringare tullmål, vari svaranden erkänt förseelsen, skulle kunna bliva avgjorda
på annat sätt än genom stämning till rådhusrätt. Såsom framginge
av Kungl. Maj:ts proposition nr 223 till 1924 års riksdag (sid. 88) hade på
sin tid inom finansdepartementet utarbetats ett förslag örn strafföreläggande
i stället för stämningsförfarande i vissa tullmål, vilket förslag emellertid
på lagrådets hemställan icke för det dåvarande föranlett någon åtgärd.
Styrelsen förutsatte, att i samband med revisionen av rättegångsordningen
även frågan örn förenklat förfarande för avgörande av tullmål, i
vilka erkännande lämnats, vunne sin lösning. Med hänsyn till berörda förhållanden
hade styrelsen funnit sig sakna anledning vidtaga särskilda åtgärder
i anledning av vad i klagoskriften anförts om tulltjänstemans biträde
åt svarande i tullmål.

Klaganden avgav påminnelser i ärendet.

I en till generaltullstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Enligt min mening kan någon erinran icke göras mot det tillämpade
systemet, att i mål rörande erkända mindre förseelser mot tullförfattningarna
svaranden vid rätten företrädes av en tulltjänsteman. Såsom i yttrandena
framhållits torde åtskilliga fördelar vara förenade med detta
system. Av vad tullfiskalen i Stockholm uppgivit torde emellertid framgå,
att såväl mottagandet av handling, innefattande erkännande av förseelsen
och fullmakt att svara, som denna handlings framlämnande till rätten regelmässigt
äger rum under vederbör andes tjänstgöring såsom tullman. Mottagande
av ersättning i sådant fall synes mig strida mot bestämmelsen i
198 § tullstadgan, att tulltjänsteman icke må för åtgärd, som å övertid
eller eljest av honom under tjänstgöring vidtagits, fordra eller mottaga
gottgörelse i vilken form det vara må. Huruvida åtgärden åligger vederbörande
såsom en skyldighet eller ej saknar i detta hänseende betydelse.

163

För ett strängt upprätthållande i nu avsedda fall av förbudet i 198 § tullstadgan
mot tagande av ersättning talar önskvärdheten av att hindra uppkomsten
på ett eller annat håll av misstanke därom, att åtal för bagatellartade
förseelser anställas för att bereda tulltjänstemän ersättning såsom
rättegångsombud.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

8. Fråga om befogenhet för pastor (i Stockholm) att utan betygsinnehavarens
medgivande genom sönderrivning makulera i visst
hänseende felaktigt flyttningsbetyg.

I en den 12 mars 1937 genom G. Grönbergs advokatbyrå i Stockholm till
mig ingiven klagoskrift anförde ynglingen Anders Lind, med instämmande
av hans moder fru Alida Lind, följande.

Anders Lind hade en dag i december 1936 infunnit sig å Hedvig Eleonora
pastorsexpedition i Stockholm och anhållit om ett åldersbetyg. Han hade
därvid vänt sig till komministern E. Arborelius. Då han icke medfört sitt
flyttningsbetyg, hade Arborelius börjat söka i det kortregister som fanns
men icke hittat något kort å Anders Linds namn. Då hade Arborelius sökt
vidare på Alida Linds namn och på kortet för henne hade även Anders Lind
varit upptagen. Arborelius hade därefter skrivit ut ett åldersbetyg för
Anders Lind. Då han bett att få hela sitt namn, nämligen Anders Folkeson
Lind, inskrivet, hade Arborelius svarat, att han icke hette Folkeson. Anders
Lind hade invänt, att namnet Folkeson blivit tillagt i kyrkoboken, vartill
Arborelius svarat, att Anders Lind kallade sig så men att det icke funnes
någon anledning att skriva detta i åldersbetyget. Sedan Anders Lind kommit
hem, hade fru Lind ringt upp Arborelius och meddelat, att i alla åldersbetyg
förut hade skrivits även namnet Folkeson. Fru Lind hade omtalat,
att Anders Lind hade ett flyttningsbetyg, utfärdat för Anders Folkeson
Lind år 1933 av regementspastorn komministern Schröderheim i Hedvig
Eleonora församling. Någon dag efteråt hade fru Lind gått till pastorsexpeditionen
och visat detta flyttningsbetyg. Då hade Arborelius gjort fru
Lind uppmärksam på några paragrafer i en bok och därefter visat en dopattest
från Oscars församling, enligt vilken Anders Lind var döpt till Anders
och icke till Anders Folkeson. Fru Lind hade svarat, att hon aldrig påstått
att sonen var döpt till Folkeson utan att han fått namnet Folkeson inskrivet
med hänsyn till att hans fader hette Folke Lind. Då hade Arborelius
tagit en blankett och sagt, att han skulle utfärda ett nytt riktigt flyttningsbetyg.
Fru Lind hade svarat, att hon icke ville hava något nytt flyttningsbetyg,
samt bett att få tillbaka det gamla flyttningsbetyget, som hon an -

164

såg vara sin egendom. Härpå hade Arborelius svarat, att han icke lämnade
ifrån sig detta. Han hade i stället rivit sönder det gamla flyttningsbetyget
och kastat det i papperskorgen. Fru Lind hade därvid bett att få taga de
övriga närvarande till vittnen på vad som skett och protesterat emot hans
förfaringssätt. Senare samma dag hade Anders Lind erhållit ett nytt flyttningsbetyg.
Arborelius hade vid upprepade framställningar vägrat att utfärda
nytt flyttningsbetyg av liknande lydelse som det han rivit sönder.
Ej heller hade han velat taga in, på sätt som stöde i fru Linds flyttningsbetyg,
”nämner sig Folkeson”. Såväl av pietet gentemot Anders Linds fader
som av praktiska skäl vore det synnerligen lämpligt att Anders Lind
nämnde sig Folkeson, även örn han icke vore döpt därtill. Skulle han likväl
icke vara berättigad att bära namnet Folkeson, ansåge han i varje fall, att
Arborelius’ förfaringssätt vore oriktigt och att han vore berättigad återfå
flyttningsbetyg av samma lydelse, som han tidigare haft.

Vid klagoskriften funnos fogade:

1) ett av Arborelius den 15 december 1936 utfärdat flyttningsbetyg för
Anders Lind;

2) ett av pastorsämbetet i Oscars församling i Stockholm den 3 december
1925 för fru Alida Lind utfärdat flyttningsbetyg, upptagande även
hennes son Anders, örn vilken inom parentes antecknats ”nämner sig
Folkeson”;

3) ett i styrkt avskrift så lydande intyg:

”Intyg för inträde i läroverk.

Att Anders Folkeson Lind son av avlidne Karl Folke Teodor Lind och
hans hustru fru Alida Erika N. Lind från Hedvig Eleonora församling i
Stockholm är född den 24 sept. år 1918 i Oscars församling i Stockholm, är
välartad och har haft skyddskoppor varder härmed på begäran intygat för
hans intagande i läroverk. Hedvig Eleonora församling i Stockholm den
22 april 1929.

J. Källander.

Kyrkoherde.”

Sedan jag anmodat Arborelius att inkomma med yttrande, såvitt anginge
förstörandet av det år 1933 utfärdade flyttningsbetyget för Anders
Lind, vitsordade Arborelius i avgiven förklaring, att han å Hedvig Eleonora
församlings pastorsexpedition makulerat ett flyttningsbetyg för Anders
Folkeson Lind och ersatt det med ett betyg för Anders Lind. Rörande frågan
örn Arborelius härvid förfarit riktigt anförde Arborelius följande.

Fru Lind hade jämte sonen Anders den 19 oktober 1927 inflyttat till
Hedvig Eleonora församling på flyttningsbetyg, utfärdat i Oscars församling.
För sonen vore inom parentes tillagt ”nämner sig Folkeson”. Denna
anteckning vore ordagrant införd i Hedvig Eleonora församlings inflytt -

165

ningslängd; i kortregistret hade den erhållit formen ”kallar sig Folkeson”.
På båda ställena vore den satt inom parentes. Det vore denna anteckning,
som vållat trassel och obehag. Trassel och obehag bleve det nämligen, när
i prästbetyg infördes anteckning, som icke borde stå där. En dylik anteckning
saknade stöd i gällande lag och förordning och finge fördenskull icke
införas i prästbetyg. Arborelius hänvisade till kungl, förordningen den 3 december
1915 angående kyrkoböckers förande, avdelning V regler till kyrkoböcker
och prästbevis, A och H, där det sades, att utom yrke m. m. skulle
”införas den flyttandes namn, fullständigt utskrivna”. Vad som i detta fall
skulle stå i ett flyttningsbetyg vore icke vad personen privatim kallade sig,
utan hans verkliga namn. Enligt födelse- och dopboken i Oscars församling
hade Anders Lind i dopet erhållit endast namnet Anders som förnamn,
något som han ju själv i sin skrivelse medgåve. Efter dopet kunde icke
ändring av eller tillägg till dopnamn ske. (Se samma kungl, förordning
V: E, kol. 8.) Klagandens släktnamn vore Lind, vilket sakförhållande väl
heller icke bestredes. Anders Lind vore alltså det fullständiga namn, som
tillkomme honom. Icke heller släktnamn finge ändras genom tillägg eller
på annat sätt. (Se kungl, förordningen den 5 december 1901 angående antagande
av släktnamn, §§ 1 och 2.) Arborelius förstode och behjärtade till
fullo Anders Linds önskan att efter sin avlidne fader få bära namnet
Folkeson. Arborelius hade därför ock hänvisat fru Lind till bestämmelserna
i nyssnämnda kungl, förordning och rått henne att genom ansökan hos
Konungen söka tillstånd för sonen att antaga släktnamnet Folkeson Lind,
den enda utväg, såvitt Arborelius kunde se, att på laglig väg få namnet
Folkeson antaget.

Vidare anförde Arborelius: Det gamla felaktiga av Arborelius makulerade
flyttningsbetyget av år 1933 ansåge Anders Lind hava varit hans
egendom. Detta vore en missuppfattning. Flyttningsbetyget vore en ämbetshandling,
som av pastorsämbetet i en församling anförtroddes i den
flyttandes vård för att av denne så fort som möjligt överlämnas till pastorsämbetet
i inflyttningsförsamlingen för att ligga till grund för vederbörliga
anteckningar i denna församlings kyrkoböcker. I Stockholm med dess säregna
kyrkobokföring hade flyttningsbetyget en väsentligen annan uppgift.
Då i Stockholm s. k. församlingsbok icke förekomme, vore det s. k. flyttningsbetyget
närmast att anse som ett blad till församlingsboken, vilket
överlämnades till den person, för vilken det vore utställt, att av denne förvaras
och vårdas. Det vore alltså icke innehavarens egendom, med vilken
han hade att förfara efter gottfinnande. Det vore fastmer vederbörande
pastorsämbetes egendom och det vore ock pastorsämbetet, som svarade
för att betygets uppgifter vore korrekta och i överensstämmelse med gällande
lag och förordning. Vid en mångfald olika tillfällen vore det pastors
rätt och skyldighet att fråntaga en person hans flyttningsbetyg och ersätta

166

det med ett nytt. Så vöre förhållandet när betyget vore så förslitet, att det
icke längre kunde tydligt läsas. Då utlämnades ett nytt, varvid pastor ”river
sönder det gamla och kastar det i papperskorgen”. Efter vigsel ersattes
makarnas båda enmansbetyg med ett nytt gemensamt. Efter skilsmässa
makulerades det gamla gemensamma och utlämnades två nya, ett för vardera,
o. s. v. När i ett betyg insmugit sig bevisligen felaktiga uppgifter,
ersattes det felaktiga betyget med ett nytt, korrekt. — Bemärkas borde att
denna åtgärd vore av särskilt stor betydelse. Flyttningsbetyget läge ju i
regel till grund för utfärdandet av alla andra slags prästbetyg. Vore flyttningsbetyget
felaktigt, bleve också alla andra betyg etc. oriktiga. — I intet
fall begärde pastor tillåtelse av betygets innehavare. Han fullgjorde blott
sin enkla skyldighet. I här föreliggande fall hade av präst i Oscars församling,
givetvis i bästa välmening men icke dess mindre i ovist nit, påförts
vid Anders Linds namn den parentetiska anteckningen ”nämner sig Folkeson”.
Som ovan visats, hade denna anteckning icke bort göras. Av denna
otillbörliga anteckning hade sedan präster i Hedvig Eleonora församling
förletts till att gå än längre i missriktat tillmötesgående, i det de i utskrivna
betyg ändrat namnet från Anders Lind till Anders Folkeson Lind, detta i
uppenbar strid mot gällande förordningar. På Arborelius hade fallit den
föga tacksamma lotten att rätta till vad andra gjort orätt. Detta hade icke
kunnat ske på annat sätt än som skett, nämligen genom att makulera det
felaktiga betyget och ersätta det med ett nytt riktigt. Hade Arborelius
icke förfarit så som han gjort, utan låtit vederbörande behålla det felaktiga
betyget, då hade Arborelius verkligen svikit sin tjänsteplikt och då hade
denna anmälan om tjänstefel varit på sin plats.

Arborelius hade, anförde han slutligen, sökt att för fru Lind visa, att han
ej kunnat handla annorlunda än han gjort; att det här varit fråga örn rättandet
av ett kyrkobokföringsfel och ingenting annat. Att detta icke
lyckats Arborelius vore beklagligt men även förståeligt. Arborelius förstode
mer än väl att för en person, som icke vore bevandrad i lagparagrafernas
labyrinter, Arborelius’ handlingssätt kunde förefalla vara förestavat av
kitslighet, detta så mycket mer som fru Lind tidigare av andra präster
mötts av ett alltför långt drivet och därför otillbörligt ”tillmötesgående”.
Vad som däremot vore ägnat att i hög grad förvåna, det vore åtgörandena
av den person, som härvidlag skulle företräda den juridiska sakkunskapen,
advokaten Grönberg. Denne skulle hava gjort sin klient en större tjänst
genom att för honom klargöra sakens innebörd i stället för att animera till
denna anmälan. Han hade då knappast kunnat undgå att giva sin klient
samma råd som han av Arborelius erhållit, nämligen att lägga in ansökan
till Konungen om rätt att antaga släktnamnet Folkeson Lind. Det vore
väl dock klagandenas syfte att på laglig väg få namnet Folkeson Lind erkänt,
icke att få fast en tjänsteman, som sökte fullgöra sin plikt. Ansåge

167

sig advokaten Grönberg emellertid icke kunna tillråda nämnda åtgärd —
vilken dock otvivelaktigt snarast lett till målet och därjämte ställt sig billigast
— borde han enligt kyrkobokföringsförordningen § 45 mom. 1, respektive
3, hava hänvisat vederbörande att genom besvär hos domkapitlet, respektive
Kungl. Maj:t, söka rättelse i av Arborelius företagna åtgärder med
avseende på Anders Linds kyrkobokföring. Hade genom dessa myndigheters
utslag framgått, att Arborelius brustit i fullgörande av sin ämbetsplikt, då,
men knappast förr hade det varit på tiden att ingiva denna anmälan örn
tjänstefel. På grund av vad Arborelius sålunda anfört hemställde han, att
J. O. ville lämna klagomålen utan avseende.

I avgivna påminnelser anförde klagandena följande.

Även om Anders Lind ej vore berättigad att bära namnet Folkeson, vore
i allt fall Arborelius’ påtalade förfaringssätt oriktigt och anmärkningsvärt.
Arborelius hade i sitt yttrande framhållit att, då i Stockholm s. k. församlingsbok
ej förekomme, det s. k. flyttningsbetyget endast vore att anse som
ett blad i församlingsboken. Det syntes särskilt med hänsyn härtill anmärkningsvärt,
att en pastor utan vidare kunde riva sönder ett blad i församlingsboken
och kasta detta i papperskorgen. Örn en person, såsom
Arborelius gjorde gällande, vore av pastorsämbetet satt att förvara och
vårda sitt flyttningsbetyg och denna person överlämnade flyttningsbetyget
till vederbörande pastor för att denne med ledning därav skulle utskriva
ett åldersbetyg, innebure detta givetvis ej ett medgivande från den rättmätige
innehavaren av flyttningsbetyget till pastorn att sönderriva flyttningsbetyget
och utfärda ett nytt av annan lydelse. Klagandena kunde ej
finna annat än att Arborelius överskridit sin befogenhet. Arborelius hade i
sitt yttrande hela tiden talat om att han ”makulerat” det äldre flyttningsbetyget.
Han hade icke direkt erkänt, att han rivit sönder det gamla flyttningsbetyget
och kastat det i papperskorgen. Emellertid hade han ej heller
förnekat detta och visst uttalande i hans yttrande syntes också innebära ett
erkännande att makuleringen tillgått på detta sätt. I anledning av Arborelius’
påpekanden, att prästen i Oscars församling i ”ovist nit” i inflyttningsbeviset
antecknat orden ”nämner sig Folkeson”, att präster i Hedvig
Eleonora församling ”förletts att gå än längre i missriktat tillmötesgående”
och att på Arborelius fallit ”den föga tacksamma lotten att rätta till vad
andra gjort orätt”, ville klagandena framhålla det egendomliga i att så
mångå andra präster, såväl i Oscars som i Hedvig Eleonora församling,
skulle hava förfarit oriktigt. Vore förhållandet detta, hade emellertid även
Arborelius vid tidigare tillfällen uppenbarligen begått tjänstefel, eftersom
han förut för Anders Lind utfärdat intyg för inträde i läroverk, i vilket
intyg namnet angivits till ”Anders Folkeson Lind”. Detta intyg, utfärdat
den 22 augusti 1928, bilades. Arborelius hade mot klagandenas juridiska

168

biträde i saken, advokaten Grönberg, riktat den anmärkningen, att han
skulle förstått bättre än att tillråda ifrågavarande anmälan till J. O. i stället
för att i vederbörlig ordning överklaga åtgärden med flyttningsbetyget.
Klagandena ville ännu en gång upprepa, att vad de ej minst vände sig
emot vore det sätt, på vilket ifrågavarande "makulering” skett. Givetvis
hade någon rättelse i detta förfaringssätt ej kunnat ske genom ett överklagande.

Vid påminnelseskriften fanns fogat ett av Arborelius den 22 augusti 1928
för Anders Folkeson Lind utfärdat intyg för inträde i läroverk.

Därefter anhöll jag hos Stockholms domkapitel om dess utlåtande i
ärendet. Sedan remisshandlingarna cirkulerat bland domkapitlets ledamöter,
företogs ärendet till behandling i domkapitlet den 25 maj 1937.
Därvid anförde ledamoten av domkapitlet skattedirektören G. Sandström
följande:

”Enligt K. F. angående kyrkoböckers förande, § 39 mom. 3, böra alla
flyttningsbetyg, noga ordnade, förvaras å vederbörande pastorsexpedition
samt få icke — med visst undantag, som torde sakna betydelse — från
expeditionen åter utlämnas. Vid avflyttning från församling uttages nytt
flyttningsbetyg, som skall avlämnas till pastor i inflyttningsorten; nämnda

K. F. § 32.

Föreskriften om flyttningsbetygens förvarande å pastorsexpeditionerna
torde grunda sig å Tabellkommissionens den 2 april 1857 avgivna Plan för
insamlande av uppgifterna till Sveriges befolkningsstatistik och tillkom
genom Kungl, cirkulärbrevet den 21 april 1860, vilket dock ej gällde Stockholms
stad; därförut har olika praxis varit rådande inom olika församlingar
i riket med avseende å betygens förvarande.

För Stockholms vidkommande lämnades särbestämmelser i Kungl, brevet
den 1 november 1861 till Stockholms stads konsistorium, däri Kungl.
Majit bl. a. fann ''gott medgiva, att de s. k. prästbetygen må inom huvudstadens
församlingar tills vidare av betygsinnehavarne själva förvaras i stället
för att, såsom prästeståndets delegerade i sitt underdåniga utlåtande
den 1 mars 1858 föreslagit, av pastorsexpeditionerna till förvar emottagas’.

Tabellkommissionen hade i hithörande delar anfört följande:

''Beträffande källan till uppgifterna för mom. G) In- och utflyttade så
finnes en uti de av kyrkolagen föreskrivna anteckningar, som vanligen benämnas
In- och Utflyttningslängder, och egentligen utgöra blott kopior av
de flyttningsbetyg, som vid utbyte av kyrkobokföringsort äro nödiga, såsom
upplysning om den flyttandes civilstånd m. m. Sedan dessa flyttningsbetyg
i senare tider erhållit allt större fullständighet jämte huvudsaklig
likformighet för hela riket, kunna även dessa kopior uti de ifrågavarande
längderna lämna upplysning av motsvarande fullständighet ej blott röran -

169

de de flyttandes ålder, s. k. civilstånd, yrke m. m. utan ock om deras kristendomskunskap
och frejd. Då varje inflyttad person skall uti namnförteckningen
å församlingens medlemmar eller den s. k. husförhörslängden inskrivas
med upptagande av de upplysningar som jämväl ur husförhörslängden
eller andra kyrkans böcker skola hämtas, och då förvarande av inflyttningsbetygen
kan bespara besväret med deras fullständiga kopierande i inflytt
ningslängden, så kunna in- och utflyttningslängderna utan olägenhet
föras med mycket olika omständlighet.------------

Emellertid företer huvudstaden, såsom ovan flerstädes är uppgivet, den
avvikelse från ordningen i rikets övriga församlingar, att husförhörslängder
därstädes icke finnas, åtminstone i annan form än avskrifter av mantalssedlarna.
--------------------

Det ovannämnda förhållande, som i Stockholm äger rum, och som möjligen
kunde befaras komma att bliva rådande även i de städer, som i folkmängd
stå huvudstaden närmast, har utan tvivel sin naturliga förklaring
i den utomordentliga svårigheten för prästerskapet i dessa städers stora
församlingar att nedskriva längder över en så talrik och så ofta flyttande
personal, och den ännu större att örn flyttningarna erhålla kännedom i behörig
tid. Ett f. n. befintligt så beskaffat undantagsförhållande i en eller
finnån stad synes kommissionen dock ingalunda berättiga till tveksamhet i
avseende på giltigheten av den övertygelse, kommissionen ovan uttalat, att
åtminstone för övriga delar av riket genom författningarnas handhavande
bör kunna åt husförhörslängderna beredas en tillförlitlighet och fullständighet,
som i väsentlig mån uppväger den som genom direkt folkräkning skulle
kunna ernås.’

Prästeståndets delegerades omförmälda utlåtande i anledning av Tabellkommissionens
underdåniga skrivelse var så vitt här är i fråga av följande
lydelse:

’Då prästeståndet ansett sig böra till Eders Kungl. Maj:ts nådiga godkännande
här ovan i underdånighet förorda de n:ris 9 och 10 av Kungl,
kommissionen underdånigst föreslagna formulären till In- och Utflyttningslängder,
och ehuru, vad inflyttningslängden angår, i dess lista kolumn om
löpande årsnummer är av kommissionen i underdånighet antytt, att samma
nummer bör antecknas i inflyttnings- ’attesten förvarad,’; så anser dock
prästeståndet i underdånighet, enligt vad ståndet härovan förut i detta sitt
underdåniga utlåtande yttrat, det visserligen vara av nöden, att till vad
Kungl, kommissionen i dess und. skrivelse pag. 36—38 samt där annorstädes
i detta ärende anfört, ett särskilt och uttryckligt stadgande torde
böra i und. tillstyrkas, att av Eders Kungl. Majit i nåder bliva utfärdat
därom;

dels att utflyttning sattesterna vid inflyttning i en församling alltid skola
inom föreskriven kort tid efter personens ankomst vid högre vite än

170

nu är bestämt för den härutinnan försumlige så väl husbonde som
tjänare, samt för var och en som är behörig att skrivas för sig själv,
till inflyttningsförsamlingens pastorsämbete avlämnas och där numreras
och vid expeditionen förvaras;

dels ock att det flerstädes hittills varande bruket måtte bestämt förbjudas,
varigenom inflyttade personer tillåtas i deras eget förvar bibehålla
de blott uppvisade och påtecknade flyttningsattesterna, med
vilka de illasinnade äro i allt för lätt tillfälle att göra rätt vådliga
missbruk.

Uti vad Kungl, commissionen i sin skrivelse anfört rörande--—

dels medgivande av ett undantags förhållande för huvudstaden så väl från
husförhörslängders förande, som därpå grundade folkmängdsuppgifters avlämnande
i likhet med vad eljest örn stads- och lantförsamlingar föreslagit
är, kan dock prästeståndet efter sin här ovan redan yttrade underdåniga
åsikt ingalunda instämma.

har prästeståndet ock ansett sig nu böra hos Eders Kungl. Majit i underdånighet
göra den hemställan,

att inga undantagsstadganden för den ena eller den andra församlingen
i riket från och med år 1860 må vidare tillåtas äga rum i förberörda
avseenden eller särskilda medgivanden därutinnan bliva ytterligare
i nåder bekräftade, ledande endast till fortfarande missförhållanden
och bristande fullständighet i Svenska befolkningens möjligast säkra
beräkning.’

På sätt redan erinrats följde Kungl. Majit icke prästeståndets förslag i
vad Stockholm angick.

Sedan frågan tidigare varit föremål för behandling, avgåvo särskilda
kommitterade för ordnande av kyrkoskrivningen i riket den 2 december
1890 ett betänkande med förslag till förordning örn kyrkoskrivning. I detta
förslag bibehölls beträffande flyttningsbetygen den gamla ordningen, och
dessa betyg skulle således omhänderhavas av dem för vilka desamma utfärdats.
Rörande betygens karaktär yttrade kommitterade, att ’prästbetyget’
’är självt icke annat än ett utdrag av en kyrkobok’.

Sistberörda förslag föranledde icke till någon lagstiftning i ämnet.

Sedermera uppdrogs åt dåvarande förste aktuarien Sidenbladh att avgiva
yttrande och förslag till förändringar rörande registreringar av in- och
utflyttningar till och från Stockholm, och dylika alternativa förslag framlades
den 6 juni 1903; enligt dessa förslag skulle prästbetygen fortfarande
förvaras av dem, för vilka de utfärdats. Förslagen lades icke till grund för
någon lagstiftning i ämnet, utan år 1908 tillkallades tre sakkunniga per -

171

söner att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid uppgörande av förslag
till de ändrade bestämmelser, som påkallades av ett ordnande av mantalsoch
kyrkoskrivningen i Stockholm; förslag i ämnet avgavs den 19 juni 1909.
De sakkunniga framhöllo däri såsom ett nödvändigt krav för en fullt tillfredsställande
lösning av Stockholms kyrkobokföringsfråga bl. a. att ''allmänheten
icke bör tillåtas att själv förvara prästbetygen’. Såsom en särskild
fördel härav för allmänhetens vidkommande åberopades bl. a., att
allmänheten skulle befrias från ''ansvaret med förvaringen av sina prästbetyg’.
Rörande flyttningsbetygens allmänna karaktär uttalade de sakkunniga
att ''på visst sätt kunna---dessa flyttningsbetyg betraktas såsom

tillsammans utgörande en församlingsbok på lösa blad, ehuru förvarad av
församlingsmedlemmarna själva’. I övergångsbestämmelserna föreslogo de
sakkunniga i överensstämmelse med sin förut angivna uppfattning, att det
den 1 november 1861 lämnade medgivandet, att de s. k. prästbetygen inom
huvudstadens församlingar finge tillsvidare av betygsinnehavarna själva
förvaras, skulle upphöra att gälla, samt att betygen skulle ingivas till
pastorsexpeditionerna.

Förslaget avstyrktes av konsistoriet, vilket föranledde tillkallandet av
nya sakkunniga; dessa avgåvo den 22 december 1915 ett förslag till förordning
angående bokföring av Stockholms befolkning. Även enligt detta
förslag skulle ''den Stockholms invånare medgivna rättighet att själva förvara
sina s. k. präst- eller flyttningsbetyg upphöra’. Stockholms stads mantalsnämnd
avgav yttrande över detta förslag och anförde däri bl. a.

''En punkt i förslaget, som visserligen tillhör kyrkobokföringens område
men även har stor betydelse såväl för rotemännens arbete som kanske i än
högre grad för allmänheten, är det ifrågasatta förbudet för allmänheten att
själv innehava sina prästbetyg. Rotemännens arbete skulle ett genomförande
av detta förbud i avsevärd grad försvåra genom nödvändigheten för
dem att för varje person, som önskar något intyg och därför bör uppsökas
i mantalsboken, rådfråga registret över i roten mantalsskrivna personer.
Då känt är, att mången är okunnig örn i vilken rote han är skriven, skulle
helt visst ofta inträffa särskilt utan den vägledning, som rotestämpeln å
prästbetyget för närvarande lämnar, att personer komme att hänvända sig
till orätt expedition, och enbart konstaterandet av detta förhållande skulle
taga icke så liten tid. Även har erfarenheten från årets mantalsskrivning
visat, att den omständigheten att innevånarna i Bromma icke innehava
sina prästbetyg och de i Brännkyrka endast undantagsvis själva disponera
desamma medfört särskilt i fråga om födelsetider flera felaktigheter i mantalsuppgifterna
från dessa församlingar än i uppgifterna från det övriga
Stockholm.

För allmänheten skulle därjämte prästbetygens indragande medföra även
andra olägenheter. Prästbetyget har för stockholmaren blivit ett legitima -

172

tionspapper, som vid många tillfällen är honom till stor nytta. Några
sådana äro vid anlitandet av arbetsförmedlingen, vid intagning å sjukhus
samt vid boutredningar. Härvid kan detta betyg icke alltid ersättas av ett
enkelt frejdebetyg, enär uppgift ofta fordras om personens i fråga familjeförhållanden
såsom antalet barn m. m.

Vilka skäl tala nu för förslaget i denna del? De sakkunniga anföra härom
endast, att ett förbud för församlingsmedlemmarna att själva innehava
sina prästbetyg är en ovillkorlig förutsättning för varje tillfredsställande
ordnande av kyrkobokföringsväsendet. Mantalsnämnden kan dock icke
finna detta påstående riktigt. Visserligen är det ur bokföringssynpunkt en
oegentlighet, att församlingsmedlemmarna själva innehava sina prästbetyg,
så länge dessa i viss mån kunna sägas ersätta församlingsboken, men däremot
torde icke något hinder möta mot att, jämte det bestämmelse gåves
örn förandet av församlingsbok å pastorsexpeditionerna, det nuvarande tillståndet
med prästbetygen bibehölles. För såväl allmänheten som många
myndigheter innebär detta en så påtaglig fördel, att det icke synes böra
utan ytterst tvingande skäl rubbas, även örn genom införande av församlingsbok
den ursprungliga förutsättningen för prästbetygens utlämnande
bortfaller.

Gent emot de skäl för prästbetygens indragande, som anföras i det den
19 juni 1909 i denna fråga avgivna betänkande, kan framhållas, att den
numera införda aviseringsskyldigheten angående anmälda inflyttningar
undanröjt åtminstone den huvudsakliga olägenhet, som tidigare någon gång
förekommit, därigenom att en präst i landsorten felaktigt antecknat en
person som inflyttad utan att vederbörande förut varit utskriven från
Stockholm. Vidare torde prästbetygens indragande ingalunda försvåra
missbruk av desamma. En person behöver efter den nya ordningens införande
endast infinna sig å en pastorsexpedition samt begära utskrivning
till ort utom Stockholm av flyttningsbetyg för annan person så erhåller
han, enär det i flertalet fall torde vara omöjligt att konstatera vederbörandes
identitet, ett betyg som möjliggör för honom att uppträda under falskt

namn.------—----------------/

Någon bestämmelse av sådant innehåll har emellertid icke meddelats.

Beträffande flyttningsbetygen i Stockholm givas emellertid vissa föreskrifter
i K. F. den 18 december 1925 örn civil folkbokföring och mantalsskrivning
i Stockholm (ny edition Sv. F. nr 493/1936). 3 § i denna förordning
handlar örn flyttningsanmälningar. Vid flyttning skall flyttningsbetyget
avlämnas till mantalskontoret. Vid in- och utflyttning samt flyttning
från församling till annan sådan, sändes flyttningsbetyget från mantalskontoret
till vederbörande pastorsexpedition i Stockholm. Efter vederbörliga
anteckningar därstädes — och, vid flyttning inom Stockholm, sedan
betyget även tillhandahållits pastorsexpeditionen uti inflyttningsförsam -

173

lingen — återsändes betyget till mantalskontoret. ''Flyttningsbetyg, som
icke omedelbart återställes till den flyttande, skall, örn hans adress är känd,
tillsändas honom med posten. I annat fall skall flyttningsbetyget tillhandahållas
honom å mantalskontoret.’

Då medgivandet för vederbörande att själva innehava sina flyttningsbetyg
endast gäller inom Stockholm, följer därav, att vid utflyttning jr ån
Stockholm nytt betyg utskrives och bestämmelserna i kyrkobokföringsförordningen
bliva därefter tillämpliga; det gamla betyget behålles då å
pastorsexpeditionen, i den mån det ej i stället angives gälla utom Stockholm.

Från församling i Stockholm utfärdat eller där inskrivet flyttningsbetyg,
som icke avser flyttning till församling utom huvudstaden eller till utlandet,
skall enligt K. F. den 6 oktober 1916 omedelbart efter överskriften
vara genom tryck eller tydlig stämpel försett med anteckning ''Gäller ej
utom Stockholm’. Beträffande flyttningsbetygen i Stockholm hava i övrigt
bestämmelser meddelats i Kungl, brev till Stockholms konsistorium den 20
december 1894 och till Överståthållarämbetet den 6 oktober 1916.

I anslutning till vad ovan anförts må erinras att det i Stockholm rådande
förhållande med avseende å flyttningsbetygens förvaring historiskt sett icke
kan betraktas såsom ett år 1861 medgivet undantag från en av ålder gällande
regel. Fast mera är fallet, att sättet för flyttningsbetygens förvarande
i Stockholm — liksom före 1860 även å andra håll i riket — därstädes varit
av ålder rådande. Vad som på 1860-talet skedde var allenast, att beträffande
riket i övrigt nya föreskrifter gåvos i förevarande avseende medan
i Stockholm allt fick förbliva vid det gamla. Vid sådant förhållande lärer
icke vara befogat eller riktigt att — vid bedömande av flyttningsbetygens
i Stockholm karaktär — söka draga några slutsatser av förhållandena inom
riket i övrigt. Stockholms stad intager i detta, liksom i så många andra
avseenden, en särställning och hithörande förhållanden måste för Stockholms
vidkommande bedömas helt för sig.

Intager man denna ståndpunkt synes frågan om karaktären av flyttningsbetygen
i Stockholm näppeligen kunna framkalla tvivelsmål. Flyttningsbetygen
ifråga äro offentliga handlingar, utgivna av ämbets- eller tjänsteman
uti ärende, som till hans ämbete eller tjänst hörer. De äro alltså
typiska expeditionshandlingar1 och de åtnjuta såsom sådana straffskydd
enligt 12: 2 och 12: 3 strafflagen; de straffbara åtgärderna äro tillägg, utplåning
och eftergörande av handlingen, däremot icke förstörande, vilket i
12 kap. endast straffbelagts beträffande arkivhandlingar. I sin egenskap av
expeditionshandlingar måste flyttningsbetygen i Stockholm — sedan de
utgivits — anses såsom de personers egendom, vilka utfått desamma. Den

1 Jfr. dels S. L. 12:3, ”betyg om frejd” dels K. F. den 10 november 1914 angående stämpelavgiften.
som under I kap. behandlar stämpel till statsmyndigheternas expeditioner och därefter upptager
”Bevis, präst-” såsom fritt från stämpel, och dels K. F. angående kyrkoböckers förande,
som under rubriken ”lil. Prästbevis” talar bl. a. om flyttningsbetyg.

174

omständigheten, att flyttningsbetygen stundom skola ingivas till offentlig
myndighet för registreringsåtgärders vidtagande och vid utflyttning från
Stockholm skola av myndigheten behållas mot utfärdande av annat betyg,
kan i angivna hänseende icke göra någon ändring. Åtskilliga andra expeditionshandlingar
skola tid efter annan ingivas till offentlig myndighet —
t. ex. inskrivningsboken — och andra skola i vissa fall av myndigheten behållas
— t. ex. indraget körkort — men dessa förhållanden beröva icke
handlingarna deras karaktär av expeditioner. Då flyttningsbetygen äro att
anse såsom expeditionshandlingar, äger offentlig myndighet icke lagligen
infordra desamma i andra fall, än där så i vederbörande författningar uttryckligen
stadgas. För Stockholm gäller härvid bestämmelsen i 17 § i folkbokföringsförordningen,
och det ankommer å mantalsintendenten — icke
å pastorsämbetena — att vidtaga erforderliga åtgärder.1 Då pastorsämbetena
i Stockholm icke torde äga infordra flyttningsbetyg äga de uppenbarligen
ej heller mot innehavarens bestridande kvarhålla sådana, som för en
eller annan tjänsteåtgärd till dem överlämnats. Skulle pastorsämbetena härstädes
anses berättigade till åtgärd enligt § 35 kyrkobokföringsförordningen
är i vart fall deras befogenhet begränsad till däri angivna fall.2

Vad ovan anförts, hänför sig till normalfallen. En speciell fråga bliver,
huru vederbörande befattningshavare bör förhålla sig, då han för tjänsteåtgärd
erhåller sig tillställt ett flyttningsbetyg, som enligt hans förmenande
innehåller en oriktig uppgift. Denna fråga är emellertid icke någon för flyttningsbetygen
särartad, utan måste subsumeras de allmänna reglerna för
tjänstemäns rättigheter och skyldigheter, då till dem ingivas oriktiga expeditionshandlingar.
Såvitt förfalskningsbrott föreligger, lärer frågans besvarande
icke vålla svårighet. Enligt en säkerligen allmän praxis sker här en
analogisk tillämpning av 12: 20 strafflagen och vederbörande tjänsteman
tager den förfalskade handlingen i förvar. Till intellektuell handlingsförfalskning
kan däremot den analogiska tillämpningen av 12: 20 näppeligen
utsträckas, än mindre till sådana fall, där det subjektiva rekvisitet för sistnämnda
brottsart saknas och således är fråga om exempelvis ouppsåtliga

1 Jfr. folkbokföringsförordningen i Stockholm 17 § och kyrkobokföringsförordningen § 46. 1,
varigenom den i sistnämnda författning § 35 åt pastor lämnade rätt torde få anses icke gälla för
Stockholms vidkommande.

2 De kommitterade, som avgåvo 1890 års ovan omförmälda betänkande, hava tydligtvis även
betraktat flyttningsbetygen såsom expeditionshandlingar. De kommitterade åter, vilka framlade
1909 års betänkande, hava uppenbarligen förlorat blicken för det historiska sammanhanget och —
säkerligen dömande efter förhållandena utom Stockholm — därför uttalat, att flyttningsbetygen
”på visst sätt” kunna betraktas såsom tillsammans utgörande en församlingsbok på lösa blad, ehuru
förvarad av församlingsmedlemmarna själva. Sedermera har nog denna felaktiga uppfattning blivit
allmän bland huvudstadens prästerskap, lättförklarligt nog, då detsamma under nu gällande ordning
rekryteras från församlingar utom Stockholm. Beteckningen ”flyttningsbetyg” å ifrågavarande
handlingar mäste i övrigt för Stockholms vidkommande betraktas såsom mindre lämplig för
att icke säga missvisande; därigenom framhäves allenast en av de många funktioner, ifrågavarande
handling har att fullgöra. Den gamla beteckningen ”prästbetyg”, som ännu kvarlever i dagligt
tal, var ur denna synpunkt adekvatare.

175

felskrivningar. Huru härvidlag skall förfaras, måste givetvis bliva en omdömesfråga
från fall till fall för vederbörande tjänsteman, och för domkapitlets
vidkommande lärer detta spörsmål icke böra i förevarande sammanhang
upptagas till behandling, enär därigenom ett föregripande skulle
ske av domkapitlets ståndpunktstagande vid bedömande av ett eventuellt
åtal i anledning av den gjorda anmälan.

Uppenbart lärer dock varå, att, örn en tjänsteman beslutar sätta sig i besittning
av en icke förfalskad men oriktig expeditionshandling, därmed icke
får så förfaras, att, i händelse beslutet upphäves efter anförda besvär, det
rubbade rättsförhållandet ej vidare kan återställas.”

Domkapitlet beslöt därefter att i ärendet avgiva följande utlåtande.

Enligt reglerna i kungl, förordningen den 3 december 1915 angående
kyrkoböckers förande avd. V: A, E och H skulle en person kyrkobokföras
och i prästbevis upptagas under sitt släktnamn samt de förnamn han erhållit
i dopet. Detsamma gällde vid förande av de kyrkoböcker, som jämlikt
de särskilda bestämmelserna för Stockholm skulle föras för församling
därstädes, och vid utfärdande av prästbevis av prästerskapet i Stockholm.
Då anmälarens släktnamn vore Lind och han i dopet erhållit allenast förnamnet
Anders, skulle han kyrkobokföras och i prästbevis upptagas med
namnet Anders Lind. Den omständigheten, att i kyrkobok anteckning skett
av innehåll att anmälaren benämnde sig Anders Folkeson Lind, kunde ej för
honom medföra rätt att vid fortsatt kyrkobokföring eller i prästbevis, som
utfärdades för honom, upptagas med namnet Anders Folkeson Lind. Vad
anginge pastors befogenhet att, när prästbevis företeddes som enligt hans
mening vore i visst hänseende felaktigt, vidtaga åtgärd i avseende å beviset,
torde beträffande Stockholm — där skyldighet icke förelåge att föra
församlingsbok utan i stället inflyttningsbok fördes efter ett utförligare
formulär än i övriga riket — böra märkas den i kungl, brevet den 1 november
1861 till Stockholms stads konsistorium angående kyrkobokföringen i
Stockholm upptagna bestämmelsen, att det medgåves ”att de s. k. prästbetygen
må inom huvudstadens församlingar tills vidare av betygsinne havarna

själva förvaras, i stället för att---av pastorsexpeditionerna

till förvar emottagas”. Det vore sålunda medgivet för invånarna i Stockholm
att själva förvara sina flyttningsbetyg, å vilka alla förändringar
genom födelse, dop, konfirmation, lysning, vigsel, död m. m. antecknades.
Ehuru flyttningsbetyget torde böra anses vara en sådan offentlig handling,
vilken utgåves av ämbets- eller tjänsteman uti ärende, som till hans ämbete
eller tjänst hörde, och finge förvaras av betygsinnehavaren, syntes dock
denne lika litet kunna motsätta sig, att rättelse vidtoges å ett till pastor
inlämnat betyg, där det befunnes felaktigt, som att å betyget kompletterande
anteckningar skedde om inträffade förhållanden av beskaffenhet att

176

böra anmärkas å flyttningsbetyget. Då pastor funne utfärdat flyttningsbetyg,
som företeddes för honom, i något hänseende felaktigt, torde i regel
innehavaren av betyget icke motsätta sig, att detta utbyttes mot ett nytt
riktigt betyg. Skulle betygsinnehavaren i stället fordra att få behålla det
äldre betyget — vilket understundom kunde tänkas vara av betydelse för
honom på grund därav att det tidigare kommit till viss användning såsom
bevismedel — torde lämpligen böra så förfaras, att betyget av pastor försåges
med daterad och underskriven påskrift, att beviset vid uppvisande
för honom befunnits i angivet hänseende felaktigt, och därefter återställdes
till betygsinnehavaren. En makulering av betyget genom dess sönderrivande
borde i sådant fall icke ifrågakomma.

Vid prövning av ärendet fann jag väl att Arborelius, då klaganden Alida
Lind begärt att återfå det av henne för Arborelius uppvisade flyttningsbetyget,
icke bort sönderriva detsamma. I enlighet med den av domkapitlet
för sådana fall, varom här var fråga, uttalade meningen borde Arborelius
i stället, då han ansett det av honom anmärkta felet böra föranleda rättelse,
hava försett betyget med daterad och underskriven påskrift, att det vid
uppvisandet befunnits i angivet hänseende felaktigt, samt därefter återställt
betyget. Då emellertid genom Arborelius’ påtalade förfarande någon
skada icke syntes hava förorsakats, fann jag skäligt låta bero vid vad i ärendet
förevarit, under förväntan att Arborelius i framdeles möjligen förekommande
fall av liknande beskaffenhet skulle beakta domkapitlets av mig
åberopade anvisningar.

Ovannämnda uttalanden upptog jag i en till Arborelius avlåten skrivelse,
varmed ärendet var av mig slutbehandlat.

9. Vägran av polismyndighet att till ägaren återställa omhändertagna
fotografiska bilder av osedlig art m. m.

I en den 20 augusti 1937 hit inkommen klagoskrift anförde köpmannen
Nils Sigfrid Vilhelm Kinberg i Malmö bland annat följande.

Den 13 januari 1936 hade några polismän gjort besök i klagandens
bostad samt därvid beslagtagit och bortfört en klaganden tillhörig samling
fotografiska bilder, cirka 150 stycken. Att klaganden låtit beslaget äga rum
hade berott på bristande vetskap örn hur långt polisens befogenhet sträckte
sig i dylika fall. Klaganden hade sedermera vid fyrfaldiga tillfällen, däribland
den 13 maj 1937, hänvänt sig till kriminalöverkonstapeln E. Wessman
med begäran att återfå fotografierna. Wessman hade emellertid vägrat

177

att utlämna dessa under motivering att de voro osedliga och att de för den
skull ”stannade hos polisen”. Då klaganden den 18 i sistnämnda månad
gjort en personlig hänvändelse i saken till polismästaren i Malmö Yngve
Schaar, hade denne svarat att han ”ej kände till saken”, att han ”ingenting
kunde göra åt den” och ”att polisen var i sin fulla rätt att behålla korten”
etc. Då bilderna vore avsedda endast för klagandens personliga bruk, anginge
det icke vare sig Wessman eller någon annan av vad moralisk halt de
vore. Polisen ägde icke rätt att utöva censur över bilder, förvarade i klagandens
bostad och avsedda endast för klaganden personligen. På grund av
vad sålunda anförts hemställde klaganden, att J. O. måtte vidtaga erforderliga
åtgärder för att klaganden måtte komma i besittning av sin ifrågavarande
egendom.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Schaar att
efter vederbörandes hörande avgiva yttrande i ärendet, överlämnade Schaar
av Wessman och kriminalkonstapeln Ragnar Westring upprättade promemorior
i saken samt avgav för egen del begärt yttrande.

Westring uppgav i sin promemoria följande.

Med anledning av en till kriminalpolisen i Malmö översänd prislista,
utgiven av Standardförlaget i Malmö över ett antal serier pornografiska bilder,
hade undersökning därom företagits av Westring. Sedan det utrönts att
Standardförlaget innehades av klaganden, hade Westring jämte tjänstförrättande
kriminalkonstapeln Eric Ericsson den 13 januari 1936 inställt sig
i klagandens bostad. Därstädes hade med biträde av klaganden prislistan
genomgåtts, därvid klaganden i tur och ordning från sitt rikhaltiga lager
framtagit de kort, som enligt hans utsago motsvarade de kort, vilka för
försäljning utannonserats i prislistan. Så gott som samtliga sålunda påträffade
kort hade enligt Westrings uppfattning icke kunnat hänföras till
sådana bilder, som avsåges i 18 kap. 13 § strafflagen, utan hade varit att
beteckna som sådan ”fotografisk konst”, vilken numera allmänt förekomme
i tidskrifter för nakenkultur och dylikt. I fråga örn ett antal kort, troligtvis
10 å 12 stycken, vilka möjligen voro tvivelaktiga, hade Westring begärt att
få desamma av klaganden. Likaså beträffande 5 kataloger, vilka, såvitt
Westring kunde erinra sig, voro utgivna av något förlag i Österrike och
innehöllo bilder av nakna kvinnor och män. Klaganden hade icke haft något
att erinra däremot. Därefter hade Westring begärt att få se i ett stort skåp,
som var uppställt i klagandens bostad. Därtill hade klaganden beredvilligt
lämnat sitt tillstånd. I skåpet hade påträffats först en browningpistol, för
vars innehav klaganden saknat vederbörligt tillstånd och som han först
påstått vara en hundpistol, samt därefter en samling tydligtvis utvalda synnerligen
osedliga kort. Såväl pistolen, vilken omedelbart beslagtagits, som
kort och kataloger hade medtagits till kriminalpolisens station. Pistolen

12 — Ju8titieombud8manncn8 ämbetsberättelse till 1938 års riksdan.

178

hade överlämnats till allmänna åklagaren, medan såväl korten som katalogerna
inlagts i ett av Westring disponerat skåp. Någon tid därefter hade,
på begäran, korten överlämnats till Westrings närmaste förman, Wessman.
Katalogerna hade av klaganden avhämtats någon dag i början av 1937,
därvid han beträffande korten hänvisats till Wessman.

I den av Wessman upprättade promemorian anförde denne följande.

Efter det ifrågavarande fotografier omhändertagits och inlämnats å kriminalpolisens
station hade de, sedan ärendet föredragits för dåvarande kriminalkommissarien
Olof Steen, kvarhållits å polisstationen. Bilderna hade
varit av det mest vidriga slag och bevis på rent av ofattbar abnormitet i
sexuellt avseende. Å korten hade funnits nummer påskrivna, vilka nummer
tydligen varit avsedda att åberopas vid beställningar. I broschyrer och
kataloger, som klaganden brevledes tillställt olika personer i skilda delar av
landet, hade funnits angivna sådana uttryck som ”högintressanta och mycket
ogenerade ställningar av ultrapikanta aktscener, damer och herrar i
raffinerat intima situationer” och ”överträffa allt vad Ni förut sett av dylika
situationer”. Då brevskrivaren dessutom anhållit om ”den strängaste diskretion”,
vore det sannolikt att exemplar av de omhändertagna bilderna
varit avsedda att utskickas till spekulanter, därest sådana kunnat uppbringas.
Visserligen hade det ej kunnat styrkas, att klaganden försålt fotografiska
bilder av det slag som omhändertagits, men dessa bilder vore så
osedliga, en stor del av pervers natur, att de under inga förhållanden borde
få komma ut bland allmänheten. Skälig anledning förelåge även misstänka,
att bilder lika med de omhändertagna instuckits vid försäljning av andra
mindre sårande bilder.

För egen del anförde Schaar att, då det syntes hava förelegat skäl för
antagandet att ifrågavarande fotografier varit avsedda för försäljning till
allmänheten, det icke torde hava varit obehörigt att till förhindrande av
dylik försäljning, som uppenbart skulle stå i strid med bestämmelserna i
18 kap. 13 § strafflagen, tillsvidare taga fotografierna i förvar. Schaar förklarade
sig emellertid vara beredd att, därest J. O. vore av annan uppfattning,
giva order om fotografiernas återställande till klaganden.

Sedan jag — efter att hava meddelat Schaar min åsikt att klaganden,
såvitt handlingarna i ärendet gåve vid handen, icke lagligen kunde vägras
att återfå de honom fråntagna korten — av Schaar begärt närmare uppgifter
i vissa angivna avseenden, inkom Schaar med av Westring, Wessman
och Steen avlämnade mera detaljerade redogörelser för vad i saken förekommit,
varjämte han för egen del avgav nytt yttrande.

Westrings redogörelse, som vitsordats av kriminalkonstapeln Ericsson,
innehöll bland annat följande.

Den 13 december 1935 hade till Westring i och för undersökning över -

179

lämnats en skrivelse från stadsfiskalen i Halmstad jämte cirkulärskrivelse
samt prislista från Viennas förlag därstädes. Sedan det utrönts att en i
stadsfiskalens skrivelse omnämnd person vid namn Kinberg var identisk
med klaganden, hade denne vid fyrfaldiga tillfällen blivit eftersökt i sin
bostad utan att kunna anträffas. Den 13 januari 1936 hade Westring tillsammans
med Ericsson åter inställt sig i klagandens bostad och vid detta
tillfälle anträffat klaganden, som då kallats att inställa sig å kriminalpolisens
station nästkommande dag. Därjämte hade han tillfrågats, huruvida
han i bostaden förvarade några av de kort, över vilka han utsänt prislistor.
Klaganden hade svarat att så var förhållandet samt inbjudit Westring och
Ericsson att bese de kort han innehade. Möblerna i klagandens bostad, som
bestod av ett rum och kokvrå, hade troligtvis utgjorts av två bord, en säng,
några stolar och ett större skåp. Å borden eller bordet hade funnits uppställda
ett antal papplådor, vilka innehöllo tusentals kort över helt nakna
eller delvis påklädda män och kvinnor. Sedan klaganden erkänt sig hava
utsänt en av Westring medförd prislista, hade klagandens ”lager” av kort
genomgåtts på så sätt, att Westring för klaganden uppläst de olika erbjudandena
i prislistan, varefter klaganden undan för undan framtagit de
kort, som enligt hans uppgift motsvarade de av Westring upplästa. För
varje kort, som klaganden sålunda framtagit, hade han med tillhjälp av sin
synnerligen rika fantasi kunnat ingående förklara, huru han i prislistan
kunnat utbjuda kortet under så ”rafflande” beteckningar. Under det korten
genomgåtts hade Westring behållit i handen sannolikt 10 ä 12 kort, vilka
kunnat betraktas såsom tvivelaktiga. Vidare hade klaganden förevisat 5
kataloger, utvisande bilder av nakna män och kvinnor. Då Westring icke
själv ansett sig kunna på platsen avgöra, huruvida de kort han behållit i
handen kunde betraktas som sedlighetssårande, hade han tillfrågat klaganden,
örn han tills utredningen vore klar kunde få behålla dessa kort och
katalogerna. Klaganden hade beredvilligt lämnat sitt medgivande därtill
samt till och med erbjudit Westring att behålla korten. Klaganden hade
därpå tillfrågats, huruvida även det i bostaden uppställda skåpet innehöll
för försäljning avsedda kort. Detta hade klaganden förnekat, men då Westring
ställt sig tvivlande därtill och begärt få se i skåpet, hade han utan
invändningar lämnat sitt tillstånd därtill. Klaganden hade därefter själv
öppnat dörren till skåpet, och hade Ericsson därur så gott som omedelbart
framtagit en papplåda, innehållande en browningpistol. På fråga om klaganden
hade vederbörligt tillstånd att innehava pistolen hade han först
velat göra gällande att den vore en s. k. hundpistol, men därefter medgivit
att han icke innehade tillstånd. Westring hade då upplyst klaganden örn,
att han beslagtoge pistolen. Klaganden hade därvid gjort invändningar,
linder tiden Westring och klaganden samtalat örn pistolen hade Ericsson
i skåpet anträffat en bunt synnerligen osedliga bilder av nakna miin och

180

kvinnor, troligtvis omkring 60 stycken. Ericsson hade vid undersökningen
av skåpet icke behövt omflytta eller uttaga några föremål, utan han hade
endast från deras respektive platser lyft ut pistolen och korten. Även beträffande
sistnämnda kort hade klaganden beredvilligt lämnat Westring
tillstånd att medtaga korten till kriminalpolisens station, men framhållit
att han önskade få dessa kort tillbaka, enär de icke voro avsedda för försäljning
utan voro klagandens privatsamling. Likaså hade han önskat återfå
den beslagtagna pistolen. Såväl korten som pistolen hade därefter medtagits
till kriminalpolisens station. Där hade Westring omedelbart rapporterat
vad som åtgjorts i saken samt för påseende överlämnat korten till
Wessman. Korten och pistolen hade sedan inlagts i ett av Westring disponerat
skåp. Den 15 januari 1936 hade pistolen överlämnats till allmänna
åklagaren. Rapport angående förseelsen mot vapenkungörelsen, vilken rapport
i sig även innefattade protokoll över beslaget, hade avgivits till poliskammaren
den 17 januari 1936. Någon tid därefter hade Westring till Wessman
på begäran överlämnat korten jämte en förteckning över dem, som
utvisade att antalet uppgick till 91.

Westring framhöll slutligen i sin redogörelse, att det icke vore brukligt
vid kriminalavdelningen i Malmö att personalen vid undersökningar i mindre
brottmål mottoge särskilda order. Någon direkt order att kalla klaganden
till förhör hade Westring ej erhållit. Vad beslaget anginge hade detta
åsyftat endast pistolen och hade Westring därvid stött sig på 22 § kungl,
vapenkungörelsen den 22 juni 1934. Protokoll över beslaget funnes intaget
i rapporten av den 17 januari 1936 angående förseelsen mot vapenkungörelsen.
Den 1 februari 1936 hade klaganden av Malmö rådhusrätts andra avdelning
blivit dömd att böta 10 dagsböter ä en krona 50 öre för olovligt
innehav av skjutvapen. Beträffande eventuell förseelse mot 18 kap. 13 §
strafflagen hade ej ännu någon rapport avgivits, enär det icke mot klagandens
bestridande kunnat påvisas, att han försålt sådana kort som åsyftades
i nämnda paragraf av strafflagen. Emellertid torde med till visshet gränsande
sannolikhet kunna påstås, att klaganden på ett eller annat sätt försålt
verkligt osedliga kort. Av anmälningar, rapporter och skrivelser, förvarade
hos kriminalpolisen i Malmö, framginge att anmälan mot klaganden inkommit
från polisen i Köpenhamn den 22 december 1933, från stadsfiskalen i
Halmstad den 29 november 1935, den 19 januari och den 9 april 1936 samt
från föreståndaren för kriminalpolisen i Lund den 24 november 1936. I
samtliga fallen hade anmälan varit åtföljd av prislista över osedliga kort.
Dessutom innehade klaganden Standardförlaget i Malmö. Förstnämnda
anmälan hade föranlett rapport, men som intet brottsligt mot klagandens
bestridande kunnat bevisas, hade rapporten av poliskammaren lagts ad
acta. Det vore anmärkningsvärt, att klaganden under olika perioder opererat
med ett flertal olika firmor inregistrerade i Malmö men med post -

181

adress å beställningssedlarna i Kalmar, Halmstad, Lund och Malmö. I
samtliga fallen hade klaganden tydligtvis i nyssnämnda städer förhyrt postbox,
men samtidigt lämnat besked att brev under postboxadress antingen
i Kalmar, Halmstad eller Lund skulle eftersändas under adress postbox 131,
Malmö I. Skulle klagandens ”affärsverksamhet” vara av så oskyldigt slag
som han ville göra gällande, kunde man icke finna någon antaglig förklaring
till detta hans förfaringssätt.

Wessman uppgav, att han den 13 december 1935 uppdragit åt Westring
att höra klaganden med anledning av skrivelsen från stadsfiskalen i Halmstad.
Någon order örn husrannsakan hade icke givits. Sedan Westring den
13 januari 1936 efter besöket i klagandens bostad visat Wessman de tillvaratagna
fotografierna, hade Wessman genast låtit dåvarande föreståndaren
för kriminalpolisen, kommissarien Steen, få se dessa. Samtidigt hade
Wessman begärt besked av Steen, huru med fotografierna skulle förfaras.
Steen hade då meddelat, att de skulle kvarhållas tills utredningsresultatet
blivit klart. Wessman hade icke erhållit något klart besked av Steen, huruvida
särskilt protokoll skulle uppsättas eller om detsamma skulle intagas
i en eventuell rapport. Steens uppfattning syntes hava varit den, att ärendet
ej var av sådan natur, att protokoll erfordrades. Wessman hade varit
av den uppfattningen att Steen föredragit ärendet i poliskammaren. Oaktat
fortsatt undersökning hade det ej lyckats att få bindande bevisning mot
klaganden, varför rapport ej kunnat avgivas och åtal anhängiggöras. Wessman
hade ej heller erhållit något besked av Steen, huru det vidare skulle
förfaras med de omhändertagna fotografierna. Wessman hade efter någon
tid gjort ny förfrågan därom hos Steen, varvid det beskedet erhållits att de
skulle kvarhållas. Någon dag under sommaren 1937 hade klaganden infunnit
sig hos Wessman å kriminalpolisens station och begärt att återfå korten.
Wessman hade då meddelat klaganden, att han ansåge sig ej hava rätt att
avgöra, huruvida korten skulle återlämnas till klaganden eller ej. Wessman
hade därför hänvisat klaganden till Schaar för att erhålla besked i saken.

Steen anförde: Sedan ärendet ifråga överlämnats till Wessman samt
vidare till Westring och Ericsson, hade, utan husrannsakan, omhändertagits
ett antal osedliga kort, vilka klaganden beredvilligt ställt till polisens förfogande
i och för utredningen. Från början hade därför intet behov förelegat
att begära beslag enligt lagen om vissa tvångsmedel i brottmål. När
därför Wessman föredragit ärendet för Steen och företett de i förvar tagna
bilderna, hade Steen förklarat att bilderna skulle behållas tillsvidare i enlighet
med klagandens först givna utfästelse. Detta sitt beslut hade Steen på
grund av ärendets beskaffenhet vidhållit även senare. Då emellertid åtal
mot klaganden icke följt och preskription snart inträdde, syntes korten icke
längre hava någon betydelse för utredningen utan kunna återlämnas till
klaganden.

182

I sitt senare yttrande anförde Schaar följande.

Av de ingivna förklaringarna hade framgått, att omhändertagandet av
korten icke skett i den form, som vore föreskriven i lagen den 12 maj 1933
om vissa tvångsmedel i brottmål. Med anledning därav hade Schaar hos
sina underordnade inskärpt vikten av att noga iakttaga gällande föreskrifter
därom ävensom givit order örn, att samtliga ifrågakomna kort omedelbart
skulle till klaganden återställas. Då emellertid genom vad som skett
någon skada icke syntes hava förorsakats klaganden samt ett upprepande
för framtiden av det felaktiga förfaringssättet icke vore att befara, hemställde
Schaar att J. O. ville låta bero vid vad som förekommit.

På förfrågan meddelade Schaar sedermera, att klaganden återbekommit
korten.

Enligt 1 § lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål må
påträffat föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning örn
brott, tagas i beslag.

I 3 § stadgas, att K. B., landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom
polismästare och polisintendent, som är chef för kriminalavdelning i stad,
äga förordna örn beslag. Den som med laga rätt verkställer husrannsakan
må, jämlikt 4 §, taga i beslag därvid påträffat föremål, som är underkastat
beslag enligt 1 §. Polisman må, örn fara är i dröjsmål, även eljest då föremål
av nämnda beskaffenhet påträffas taga det i beslag. Om beslag, som
sålunda verkställts, skall anmälan utan dröjsmål göras hos myndighet som
i 3 § sägs; och åligger det myndigheten att snarast möjligt pröva, huruvida
beslaget skall bestå.

Finnes beslag ej längre erforderligt, skall det, enligt vad i 8 § föreskrives,
genast hävas. Varder ej brott, som föranlett beslag, åtalat inom en månad
från åtgärdens verkställande, skall beslaget hävas, där ej K. B. medgiver att
det må bestå under viss ytterligare tid.

Enligt stadgande i 12 § må hos den, som är med skäl misstänkt för brott,
varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse, företagas husrannsakan
för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse för utredning örn brottet.
För husrannsakan hos den, som misstänkes för brott, må ej i något fall åberopas
hans samtycke, med mindre han själv av egen drift äskat åtgärden.

I 13 § stadgas, att befogenhet att besluta örn husrannsakan tillkommer
myndighet som i 3 § sägs. Utan förordnande må dock polisman företaga
husrannsakan i vissa angivna fall, däribland det fall att åtgärden har till
syfte att beslagtaga föremål, som å färsk gärning följts eller spårats. Polisman
i befälsställning må även i andra fall, då husrannsakan enligt 12 § kan
ske, företaga åtgärden, såvida fara är i dröjsmål.

Vid husrannsakan skola, enligt föreskrift i 15 §, såvitt möjligt två av
förrättningsmannen tillkallade ojäviga vittnen närvara.

Över såväl beslag som husrannsakan skall föras protokoll, vari ändamålet
med åtgärden och vad därvid förekommit skall angivas samt beslagtaget
föremål noga beskrivas.

Den i ärendet förebragta utredningen angående vad som ägt rum vid
Westrings och Ericssons besök i klagandens bostad den 13 januari 1936
synes mig giva vid handen, att husrannsakan då företagits hos klaganden.
Det brott, för vilket klaganden misstänktes, var visserligen av den art, att
husrannsakan lagligen kunnat ifrågakomma för utrönande av omständighet,
som kunde äga betydelse för utredning om brottet. Något beslut om
husrannsakan hade emellertid icke meddelats av myndighet, som i 3 § av
ovannämnda lag sägs, och förhållandena vid besöket kunna icke anses hava
varit sådana, att Westring och Ericsson det oaktat ägt företaga husrannsakan.
I detta sammanhang må framhållas, att den omständigheten att klaganden
ej motsatt sig Westrings begäran att få undersöka det omförmälda
skåpet saknar betydelse. Annorlunda hade förhållandet varit, om klaganden
själv av egen drift äskat åtgärden. Då enligt Westrings och Ericssons uppfattning
deras undersökning icke innefattat husrannsakan, har därav också
följt uraktlåtenhet från deras sida att iakttaga beträffande sådan förrättning
i lag given föreskrift örn protokoll, vari ändamålet med förrättningen
och vad därvid förekommit skall angivas.

Rörande de klaganden tillhöriga korten har i ärendet gjorts gällande, att
de icke tagits i beslag utan allenast jämlikt klagandens medgivande omhändertagits
av Westring för att vara tillgängliga å polisstationen tills utredningen
örn det påstådda brottet bleve klar. Klaganden däremot har uppgivit
att korten beslagtagits. Därest korten omhändertagits under sådana
förhållanden, att åtgärden är att anse som beslag, har Westring jämväl härutinnan
åsidosatt gällande lagbestämmelser.

Om korten verkligen tagits i beslag, skulle, sedan en månad förflutit utan
att åtal mot klaganden anställts, beslaget då hava hävts och korten ställts
till klagandens förfogande. Även om det förhåller sig så som Westring gjort
gällande, nämligen att korten enligt klagandens medgivande omhändertagits
i och för polisutredningen, torde det vara uppenbart att förutsättningen för
ett sådant medgivande varit att polisutredningen inom rimlig tid slutfördes.
Handlingarna i ärendet utvisa emellertid, att klaganden trots flera gånger
upprepad framställning, sista gången hos Schaar personligen, icke kunnat
utfå korten förrän han efter mer än ett och ett halvt års tid anfört klagomål
hos mig.

I enlighet med vad jag ovan anfört fann jag, vid prövning av ärendet, att
Schaar och de honom underordnade polismän, som på sätt skett omhänder -

184

tagit ifrågavarande kort eller buro ansvaret för att de sedermera icke tillhandahållits
klaganden, därutinnan handlat felaktigt. Med hänsyn till kortens
beskaffenhet kunde emellertid klaganden näppeligen anses hava lidit
någon skada genom att korten, som enligt klagandens uppgift varit avsedda
för hans eget bruk, under ifrågakomna tid icke varit i hans besittning. På
grund av nämnda förhållande och omständigheterna i övrigt fann jag skäligt
låta bero vid ovan gjorda erinringar, vilka jag upptog i en till Schaar
avlåten skrivelse för att genom hans försorg bringas till Steens, Wessmans,
Westrings och Ericssons kännedom.

10. Fråga om allmän åklagare äger tala å förseelse, som omförmäles
i 19 § femte stycket jaktstadgan.

I en den 24 februari 1937 hit inkommen klagoskrift anförde småbrukaren
Nils Lindén i Strö följande.

Å klagandens och hans ägogrannars skogsmarker hade upprepade gånger
under de senare åren villebråd ofredats av lössläppta stövarhundar å tid,
då jämlikt 15 § tredje stycket jaktstadgan hund skulle hållas instängd eller
eljest under sådan vård, att den förhindrades löpa lös i mark där villebråd
funnes. Den 3 mars 1935 hade klaganden lyckats infånga en å hans mark
utelöpande hund, tillhörig lantbrukaren Torsten Torstensson i Araslöv.
Trots hänvändelser, som klaganden gjort först till landsfiskalen i Färlövs
distrikt Hugo Löfgren och därefter till landsfogden i Kristianstads län Sven
Sandwall med begäran örn åtal mot Torstensson för det han låtit hunden
löpa lös, hade åtal icke kommit till stånd. Såväl muntligen som skriftligen
hade Sandwall förklarat, att det icke ankomme på allmän åklagare att beivra
förseelse av det slag varom nu vore fråga, en åsikt som klaganden förmenade
vara felaktig. Klaganden hemställde att, därest J. O. delade klagandens
uppfattning, skyndsamma åtgärder måtte vidtagas, enär å talspreskription
inträdde den 3 mars 1937.

Sedan jag anmodat Sandwall att avgiva yttrande i anledning av klagomålen
och tillika meddelat Sandwall, att den av honom hävdade uppfattningen
i åtalsfrågan enligt min mening vore felaktig, anförde Sandwall i
avgivet yttrande följande.

Han vidginge, att han feltolkat gällande författningsbestämmelser i ämnet,
och vore sålunda nu av den uppfattningen, att ifrågavarande förseelse
hörde under allmänt åtal. I enlighet härmed hade han anmodat landsfiskalen
i Färlövs distrikt att verkställa utredning i saken och vidtaga de åtgärder,
vartill utredningen kunde föranleda. Efter verkställd undersökning
hade landsfiskalen instämt Torstensson till Östra Göinge domsagas härads -

185

rätts sammanträde den 23 mars 1937. Under åberopande av vad sålunda
förekommit hemställde Sandwall, att anmälan icke måtte föranleda någon
J. 0:s vidare åtgärd.

Vid yttrandet var fogad avskrift av den å Torstensson utfärdade stämningen,
dagtecknad den 25 februari 1937 och försedd med påskrift av Torstensson
att han erkände förseelsen och underkastade sig laga ansvar därför.

Enligt vad jag sedermera inhämtade dömdes Torstensson av häradsrätten
den 20 april 1937, jämlikt 15 och 19 §§ jaktstadgan, att för ifrågavarande
förseelse böta 20 kronor.

I 19 § femte stycket jaktstadgan föreskrives, att om ägare eller innehavare
av hund underlåter att om densamma taga vård, på sätt i 15 §
tredje stycket sägs, och hunden anträffas löpande lös i mark där villebråd
finnes, skall hundens ägare eller innehavare vara förfallen till böter från och
med 10 till och med 100 kronor. Sker det oftare, vare straffet för varje gång
böter från och med 20 till och med 200 kronor.

I 22 § heter det att överträdelser av stadgan, vilka blott förnärma enskild
persons rätt och ej angå till allmänt gagn givna föreskrifter, ma endast
av målsägaren åtalas. Enligt samma paragraf åligger det förvaltande och
bevakande personal vid skogsstaten, föreståndare och lärare vid statens
skogsskolor samt allmän åklagare att beivra andra överträdelser av jaktstadgan.

Bestämmelsen om straff för den, som under i 15 § angiven tid låter hund
löpa lös i mark där villebråd finnes, har uppenbarligen tillkommit för att
skydda villebrådsstammen och därigenom åstadkomma bättre jaktvårdsförhållanden.
Det är således fråga örn en till allmänt gagn given föreskrift.
Jämlikt 22 § åligger det alltså allmän åklagare att beivra överträdelse
därav.

Anmärkas må i detta sammanhang, att före tillkomsten av den nu gällande
jaktstadgan av den 25 november 1927 motsvarande straffbestämmelse
inrymdes i 19 § första stycket lagen den 8 november 1912 örn rätt
till jakt, i vilken lags 26 § då stadgades att allmän åklagare ägde föra talan
örn förseelse som nyss nämnts. Da det emellertid ansags att berörda straffbestämmelse
lämpligen borde hava sin plats i jaktstadgan, överflyttades
den dit. Intet giver vid handen, att man därvid avsett att förseelse av
ifrågavarande slag icke vidare skulle höra under allmänt atal.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Sandwall avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

186

IV. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående bestämmelser om fördelning av
kostnaderna för tjänsteresor i vissa fall.

Den 9 april 1937 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Allmänna resereglementet den 27 juni 1929 innehåller bestämmelser örn
resekostnads- och traktamentsersättning, som förrättningsman äger åtnjuta
vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden.

Ersättning utgår efter vad för särskilt angivna färdsätt samt rese- och
traktamentsklasser är bestämt.

I 16 § första stycket i reglementet stadgas, att ersättning för resa till
förrättning må beräknas från förrättningsmannens bostad, stationeringsort
eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde, där han i tjänsteärende
befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande av allmänt
uppdrag vistas. Motsvarande gäller för resa från förrättningsstället. Enligt
fjärde stycket samma paragraf må förrättningsman, örn han före en förrättnings
början till följd av annat allmänt uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället,
ej njuta ersättning för resa dit. Ersättning må ej heller
beräknas för resa från förrättningsstället, örn förrättningsmannen efter förrättningens
slut på grund av allmänt uppdrag där kvarstannar.

I 20 § heter det: Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar,
för vilka kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads-
och traktamentsersättningen för förrättningarna fördelas i förhållande
till den gottgörelse, som för varje särskild förrättning bort utgå,
därest förrättningarna ägt rum var för sig.

För förrättningar enligt utsökningslagen och vissa andra förrättningar
utgår emellertid ersättning efter särskilda grunder, angivna i förordningen
den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning
i enskilda mål samt till stämningsman m. m. Enligt denna förordning utgår
till förrättningsman och vittne, som biträder vid förrättning, ersättning
för själva förrättningen i regel med 2 kronor till förrättningsmannen
och 1 krona till vittnet. I 5 § i förordningen stadgas att, om för verkställande
av förrättning å landet eller i stad utom stadens planlagda område
erfordras resa, förrättningsman och vittne äro berättigade till ersättning,
vardera för skjuts efter en häst. När flera förrättningar verkställas under
samma resa eller på samma dag, skall dock skjutsersättningen fördelas
mellan samtliga förrättningarna i förhållande till förrättningsställenas avstånd
från förrättningsmannens och vittnets hemvist. Skjutsersättning
enligt denna paragraf skall enligt kungörelse den 21 december 1933 tillsvidare
beräknas efter 35 öre per kilometer.

187

Enligt såväl resereglemente! som 1878 års förordning skall alltså, när
under samma resa flera förrättningar företagas, en fördelning av resekostnaden
äga rum mellan de olika förrättningarna. Någon tvekan i fråga om
tillämpningen härutinnan av ovannämnda bestämmelser torde icke råda i
sådana fall, då för alla under en resa verkställda förrättningar ersättning
skall utgå enligt endera av nämnda författningar. För sådana fall däremot,
då under en och samma resa verkställes såväl förrättning, för vilken ersättning
skall utgå enligt resereglementet, som ock förrättning, vilken avses i
1878 års förordning, lämna ovan återgivna bestämmelser icke tydligt besked,
huruvida och efter vilken grund kostnaden skall fördelas å de olika
förrättningarna. Oklarheten härutinnan har lett till att åtskilliga förrättningsmän
i fall, varom nu är fråga, brukat uttaga full resekostnadsersättning
enligt såväl resereglementet som 1878 års förordning. Det har i några
fall förekommit, att sådan underlåtenhet att fördela kostnaden dragits
under domstols prövning genom åtal mot förrättningsmannen för tjänstefel.
Till belysning av frågan vill jag här redogöra för ett sådant fall, som
nyligen varit föremål för högsta domstolens prövning.

Genom utslag den 22 augusti 1932 dömde rådhusrätten i Kalmar landsfiskalen
Berthil Bonde för det han — som i egenskap av tillförordnad landsfiskal
i Torsås distrikt den 19 december 1930 samt den 16 januari och den
27 mars 1931 företagit tjänsteresor såväl för polisutredning som i exekutionsärende
— vid uttagande av kostnadsersättning härför förfarit felaktigt,
i det han uttagit full sådan dels av statsverket i polisärende och
dels av vederbörande sökande eller gäldenär i exekutionsärende i stället för
att fördela kostnaderna, jämlikt 25 kap. 17 § samt 4 kap. 3 § strafflagen
att böta 50 kronor.

Detta utslag vann laga kraft.

Efter stämning till samma rådhusrätt yrkade sedermera t. f. stadsfiskalen
Nils Grauers ansvar å Bonde för enahanda förfarande beträffande tjänsteresor
den 29 september, den 2 oktober, den 25 november samt den 9 och
den 16 december 1930.

Bonde anförde till sitt försvar, bland annat, att han hyst den uppfattningen,
att han varit berättigad uttaga ersättning på sätt som skett. De
landsfiskaler, hos vilka Bonde tidigare varit anställd såsom biträde, ävensom
de övriga landsfiskaler, med vilka Bonde avhandlat förevarande spörsmål,
hade varit av samma åsikt. Det vore icke någon hemlighet, att i
sådana fall som åtalet avsåge flertalet landsfiskaler fortfarande debiterade
resekostnadsersättning utan att verkställa fördelning av kostnaden.

I utslag den 14 oktober 1935 yttrade rådhusrätten följande.

Rådhusrätten funne väl, att Bonde i åtalade hänseendena gjort sig skyldig
till felaktigt förfarande i tjänsten; men enär någon uttrycklig bestäm -

188

melse icke förelåge om fördelning av kostnader av ifrågavarande slag mellan
resor, för vilka ersättning utginge enligt resereglementet, och resor, för
vilka gottgörelse uttoges enligt förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m., samt med hänsyn tagen jämväl till övriga i målet
upplysta omständigheter funne rådhusrätten Bondes ifrågavarande förfarande
icke vara av beskaffenhet att för honom böra medföra ansvar för
tjänstefel, på grund varav mot Bonde förd ansvarstalan av rådhusrätten
ogillades.

En ledamot av rådhusrätten var av skiljaktig mening och prövade för
sin del rättvist att, jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen, ådöma
Bonde böter för oförstånd i tjänsten.

Över rådhusrättens utslag anförde Grauers besvär i Göta hovrätt under
yrkande, att Bonde måtte dömas till ansvar i målet.

Hovrätten yttrade i utslag den 14 april 1936 följande.

Enär Bonde genom sitt förfarande att uttaga full ersättning för resekostnad
såväl av statsverket som ock av vederbörande sökande eller gäldenär
i exekutionsärendet för tjänsteresorna den 29 september, den 2 oktober,
den 25 november samt den 9 och den 16 december 1930 måste anses
hava gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, samt Bonde genom rådhusrättens
lagakraftvunna utslag den 22 augusti 1932 dömts att för tjänstefel
av enahanda beskaffenhet, avseende tjänsteresor den 19 december 1930
samt den 16 januari och den 27 mars 1931, böta 50 kronor till kronan,
och hans nu ifrågavarande förseelser såväl sinsemellan som ock i förhållande
till de förseelser, för vilka han sålunda tidigare lagförts, innefattade
fortsättning av ett och samma brott, prövade hovrätten rättvist att, med
upphävande av rådhusrättens den 14 oktober 1935 meddelade utslag samt
med tillämpning jämväl av stadgandet i 4 kap. 9 § strafflagen, döma Bonde
jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen att böta 75 kronor till kronan;
och skulle emellertid vid verkställighet härav avräknas vad Bonde
redan kunde hava betalt eller avtjänat av de honom genom rådhusrättens
utslag den 22 augusti 1932 ådömda böter.

I underdåniga besvär över hovrättens utslag yrkade Bonde ogillande
av åtalet och anförde: Fördelningsreglerna i resereglementet hade endast
tillämpning vid ''resor för förrättning i statens ärenden’ och fördelningsregeln
i 1878 års förordning hade endast tillämpning vid ''flera förrättningar
(utmätningar eller delgivningar) under samma resa eller på samma dag’.
Några lagbestämmelser avseende kollision mellan dessa båda författningar
funnes icke. Ej heller funnes vare sig i doktrin eller praxis någon vägledning.
Uppenbart vore, att stadgandet i resereglementets 16 § fjärde stycket
icke kunde innehålla lösningen av detta problem, då där talades icke om

189

fördelning utan om förbud att av statsmedel få ersättning för resan till
eller från ort, där man till följd av annat allmänt uppdrag uppehölle sig.
Utmätnings- och här ifrågavarande delgivningsresor skedde ju icke på
allmänt, utan på enskilt uppdrag. Mot skyldigheten att fördela resekostnaderna
talade det förhållandet, att reseersättningen utginge efter olika
grunder och taxor, varvid en fördelning vore praktiskt taget omöjlig i brist
på uttryckliga bestämmelser om fördelningsgrunden.

I utslag den 22 februari 1937 prövade Kungl. Maj:t lagligt att, med upphävande
av hovrättens utslag, fastställa rådhusrättens utslag.

Om detta beslut voro tre av högsta domstolens ledamöter ense. Två
justitieråd funno ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

Såsom härav framgår hava samtliga i målets prövning deltagande justitieråd
ansett, att fördelning av kostnaderna skall äga rum jämväl i fall,
då under samma resa företages såväl förrättning, vilken avses i resereglementet,
som ock förrättning, för vilken ersättning skall utgå enligt 1878
års förordning. Då högsta domstolens majoritet det oaktat funnit Bondes
häremot stridande förfarande icke böra för honom föranleda ansvar för
tjänstefel, har, enligt vad utslagets motivering utvisar, hänsyn i främsta
rummet tagits till det förhållandet, att uttrycklig bestämmelse örn sådan
fördelning saknas.

Det torde vara ytterst vanligt, att under en och samma resa företages
såväl förrättning, vilken avses i resereglementet, som förrättning, för vilken
ersättning skall utgå enligt 1878 års förordning. Vid sådant förhållande
är det givetvis av stor vikt, att resekostnadsersättning i dessa fall uttages
enligt rätta beräkningsgrunder. Då gällande bestämmelser icke eller i varje
fall icke med erforderlig tydlighet angiva, att och efter vilken grund fördelning
av resekostnad skall ske i de talrika fall, varom nu är fråga, synes
det mig angeläget, att för klarhets vinnande förtydligande bestämmelser
meddelas. Skulle dylika särskilda tilläggsbestämmelser icke anses erforderliga,
torde i allt fall den åtgärden böra vidtagas, att samtliga de befattningshavare,
som kunna tänkas företaga resor av här ifrågavarande beskaffenhet,
i en eller annan form underrättas om huru med nu gällande föreskrifter
resekostnadsersättning för sådana resor rätteligen skall beräknas.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovanberörda spörsmål
till den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.”

Över framställningen hava yttranden inhämtats av länsstyrelserna i
vissa län.

190

2. Framställning angående upprättande av centrala register över
personer, vilka dömts till ansvar för vissa brott, som vid
återfall utöva iterationsverkan.

I detta ämne avlät jag den 25 november 1937 till Konungen följande
framställning:

”1 en till mig inkommen skrivelse anförde borgmästaren i Västerås Thorwald
Bergquist följande.

Uti de lagar och förordningar, som gällde försäljning eller tillverkning av
rusdrycker och pilsnerdricka eller olovlig införsel av eller befattning med
spritdrycker och vin, stadgades såsom regel, att vid återfall brott, vilka
avsåges i dessa författningar, skulle bedömas enligt en strängare straffskala
än den som vore tillämplig, då någon första gången beginge sådant brott.
Dylika bestämmelser funnes i 74 § 1 och 2 morn., 75 § och 82 § 1 mom. förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, 22 § 2 mom.
och 23 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit, 11 § 1 och 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående vissa
alkoholhaltiga preparat m. m., 28 § 2 mom. förordningen den 11 juli 1919
angående försäljning av pilsnerdricka, 1 § 4 morn., 5 § 1 mom. och 10 §
1 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin samt 30 § 1 mom. och 31 § 1 och 2
mom. förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning
av brännvin. Tillämpningen av dylika iterationsbestämmelser, vilka utom
strafflagens område huvudsakligen upptagits endast i spritlagstiftningen,
bleve i praxis ofta nog beroende på rena tillfälligheter, då det i gällande
förordningar ej vore på ett tillfredsställande sätt sörjt för att åklagare och
domstolar kunde erhålla fullständiga uppgifter angående tidigare begångna,
iterationsgrundande brott. Därest en tilltalad tidigare för sådant brott
dömts till frihetsstraff eller villkorligt bötesstraff, innehölle visserligen straffregistret
uppgift därom, men då i regel frihetsstraff ej ifrågakomme, då
brott av ifrågavarande art första gången beginges, samt villkorliga bötesstraff
i dylika fall endast sällan ådömdes, syntes i allmänhet några upplysningar
ej kunna inhämtas från straffregistret. Vid utarbetande av ovannämnda
lag den 20 juni 1924 hade de angivna olägenheterna uppmärksammats,
och för att rent praktiskt bereda större möjligheter för tillämpning
av iterationsstraff hade i administrativ ordning utfärdats vissa bestämmelser.
Sålunda hade i en kungörelse den 20 juni 1924 stadgats skyldighet
för domstol, som fällt någon till ansvar jämlikt 1 kap. lagen den 20
juni 1924, att inom viss tid efter utslagets avkunnande avlämna utslag och
protokoll till vederbörande tullfiskal eller tullförvaltning, därvid tillika
föreskrivits, att i mål angående olovlig införsel av spritdrycker eller vin
protokollet skulle innehålla uppgift angående den tilltalades födelsetid och

191

födelseort ävensom, därest han vore utlänning, angående nationaliteten.
I anslutning därtill hade åklagare genom ett cirkulär av samma dag ålagts
att i mål mot svensk undersåte angående olovlig införsel av spritdrycker
eller vin införskaffa och, såvitt möjligt vid första rättegångstillfället, förete
åldersbetyg angående den tilltalade. Med ledning av de uppgifter, som från
domstolarna lämnades till tullmyndigheterna och vilka sedermera av dessa
överlämnades till generaltullstyrelsen, funnes möjlighet att upprätta ett
centralt register över personer, som fällts till ansvar för olovlig införsel av
eller olovlig befattning med spritdrycker och vin, och ett sådant register
fördes även hos generaltullstyrelsen, i allt fall över personer som fällts till
ansvar för olovlig införsel. I fråga örn övriga brott mot spritförfattningarna
syntes, såvitt ej fråga vore om frihetsstraff eller villkorligt bötesstraff, uti
ifrågavarande avseende för domstolarna icke finnas annan uppgiftsskyldighet
än den, som omförmäldes i 37 § förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker. Enligt detta lagrum skulle domstol, då tilltalad
fällts till ansvar för olovlig försäljning av rusdrycker eller för olovligt tillhandagående
med anskaffande av sådana drycker, inom viss tid efter utslagets
meddelande därom insända uppgift till hemortsbolaget eller, örn
ovisshet rådde om den dömdes hemortsbolag, till länsstyrelsen i det län,
varest den dömde hade sitt hemvist. Enligt 41 § i samma förordning skulle
i den förteckning, som vederbörande systembolag hade att föra över motboksinnehavare,
göras anteckning om sålunda lämnade uppgifter. Ett centralt
register över personer, rörande vilka sådana uppgifter avlämnats som
avsåges i 37 § rusdrycksförsäljningsförordningen, torde även sedan år 1929
föras hos kontrollstyrelsen. De utvägar, som stöde åklagaren och domstolarna
till buds för erhållande av uppgifter, huruvida en för brott mot spritförfattningarna
åtalad person tidigare fällts till ansvar för liknande brott,
vore alltså — förutom inhämtande av uppgift från straffregistret och undersökning
av lokala register angående för brott dömda personer — att, då
fråga vore örn olovlig införsel av spritdrycker och vin eller olaga befattning
med sådana olovligen införda drycker, inhämta uppgift från generaltullstyrelsen
och, då fråga vore örn olovlig försäljning av rusdrycker och därmed
jämställda brott, att från vederbörande hemortsbolag införskaffa utredning.
De register, som funnes, vore emellertid ofullständiga. Beträffande
personer, som fällts till ansvar för olaga befattning med olovligen införda
spritdrycker, funnes nämligen ingen skyldighet för domstol att lämna uppgift
om födelsetid och födelseort, vilka omständigheter ofta kunde vara av
betydelse för en säker identifiering av vederbörande, och i fråga örn systembolagens
register gällde, att uppgiftsskyldighet till systembolagen icke förelåge
beträffande alla iterationsgrundande brott. Svårigheter förefunnes dessutom
ej sällan att utröna vederbörandes hemortsbolag. I praxis syntes
emellertid icke ens de möjligheter till erhållande av upplysningar uti ifråga -

192

varande hänseende, som förefunnes, utnyttjas. I regel torde allmän åklagare,
då han hade att utfärda stämning i mål av förevarande art, såvitt han ej
av särskild anledning funne sig böra anskaffa straffuppgift, allenast genomgå
det lokala registret över för brott dömda personer och, därest detta
ej innehölle något av betydelse, instämma vederbörande med yrkande om
ansvar endast för ej kvalificerat brott. Då åklagaren bestämt sin talan
på sådant sätt, torde i allmänhet domstolen anse sig icke hava anledning att
införskaffa ytterligare utredning, utan utdömde ansvar enligt åklagarens
talan, därest densamma bleve styrkt.

De förhållanden som sålunda förelåge, anförde Bergquist vidare, kunde
icke anses tillfredsställande. Det måste tvärtom ur flera synpunkter anses
stötande, att tillämpningen av en mildare eller en strängare straffskala
skulle kunna bero på, huruvida åklagaren eller domstolen av en händelse
finge kännedom om tidigare begånget brott eller ej. För vinnande av en
enhetlig och effektiv tillämpning av gällande lagstiftning på ifrågavarande
område torde det vara synnerligen önskvärt, att en ändring komme till
stånd. En dylik ändring syntes även kunna genomföras utan alltför stor
omgång. Vad som erfordrades vore dels att centrala register upprättades
över personer, som dömts för iterationsgrundande brott mot spritförfattningarna,
och dels att åklagarna ålades att i förekommande fall inhämta
uppgifter från dessa register. I förstnämnda avseende funnes redan hos
generaltullstyrelsen ett fullständigt centralt register över personer, som
dömts för spritsmuggling, och detta behövde endast kompletteras med ett
liknande register över personer, som tagit olovlig befattning med insmugglade
spritdrycker eller vin. Därför krävdes allenast föreskrifter om att
åklagare även i mål av sist angivna art skulle vara skyldig att införskaffa
åldersbetyg samt att domstol i protokollet skulle intaga lika fullständiga
uppgifter som i mål angående olovlig införsel. Beträffande övriga brott mot
spritförfattningarna syntes föreskrift böra meddelas att ett centralt register,
vilket faktiskt redan funnes, skulle föras hos kontrollstyrelsen. För uppnående
av detta syfte kunde föreskrivas antingen att de uppgifter, som
domstolarna enligt rusdrycksförsäljningsförordningen vore skyldiga att
lämna, skulle insändas till kontrollstyrelsen eller ock att vederbörande
systembolag skulle, efter verkställande av erforderliga anteckningar, med
ledning av till dem inkomna handlingar lämna uppgifter till kontrollstyrelsen.
Därjämte krävdes föreskrifter om utvidgning av domstolarnas uppgiftsskyldighet
att avse alla de iterationsgrundande brott mot spritförfattningar,
rörande vilka uppgift ej skulle lämnas till generaltullstyrelsen. Frågorna
om förande av centralregister hos kontrollstyrelsen och utökning av
domstolarnas uppgiftsskyldighet hade ur andra synpunkter varit föremål
för uppmärksamhet i den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian
angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvänd -

193

ling av bötesstraff (st. off. utr. 1935: 56, sid. 50) och rusdryckslagstiftningsrevisionens
den 23 oktober 1934 avgivna betänkande med förslag till spritdrycksförordning
m. m. (st. off. utr. 1934: 39, sid. 56), men torde kunna
lösas helt självständigt. — Slutligen skulle erfordras en föreskrift, att åklagare
skulle vara skyldig att i mål av förevarande art införskaffa och, örn
möjligt vid första rättegångstillfället, till domstol ingiva uppgift från respektive
register. Därest det för närvarande icke skulle anses lämpligt att
meddela föreskrifter om upprättande av centralregister, skulle åtskilligt
vara att vinna genom åläggande för åklagarna att införskaffa uppgifter från
de register, som funnes. Under åberopande av vad han sålunda anfört hemställde
Bergquist, att J. O. måtte taga under övervägande ovan framförda
synpunkter och därefter vidtaga de åtgärder, vartill J. O. kunde finna anledning.

I anledning av innehållet i Bergquists skrivelse anmodade jag generaltullstyrelsen
och kontrollstyrelsen att till mig inkomma med utlåtanden,
varjämte jag beredde styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar
och föreningen Sveriges stadsdomare tillfälle att yttra sig i ärendet.

I avgivet utlåtande anförde generaltullstyrelsen följande.

Sedan år 1924 hade inom generaltullstyrelsen förts register över personer,
som ådömts straff för brott mot lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig
varuinförsel eller 1 kap. lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Till grund för denna
registrering läge uppgifter i utslag och protokoll, som i mål angående dylika
brott jämlikt kungörelser den 22 juni 1923 och den 20 juni 1924 skulle avlämnas
till tullverket. Såvitt anginge 1924 års lag upptoge registret sålunda
icke blott personer, som dömts för olovlig införsel, utan även dem, som
dömts för olovlig befattning med insmugglade drycker. Såsom i Bergquists
skrivelse erinrats funnes för närvarande icke några bestämmelser om skyldighet
att i fall av sistnämnda beskaffenhet meddela uppgifter angående
den tilltalades födelsetid m. m. För att registret likväl även i detta hänseende
skulle kunna fungera tillfredsställande hade generaltullstyrelsen sökt
genom anvisningar till tullåklagarna och andra underhandsåtgärder tillse,
att nyssnämnda uppgifter i största möjliga utsträckning funnes tillgängliga.
I ett av särskilda inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga avgivet
betänkande med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten
för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. (st. off.
utr. 1935: 24, sid. 146 och 179) hade förordats utsträckning av uppgiftsskyldigheten
till att avse även mål angående olovlig befattning med insmugglade
drycker. De sakkunniga hade därvid föreslagit följande ändrade lydelse
av 1 § andra stycket i kungörelsen den 20 juni 1924: T mål, varom i första
stycket sägs, skall protokollet innehålla uppgift angående den tilltalades
födelsetid och födelseort ävensom, där den tilltalade är utlänning, angående

13 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1938 års riksdag.

194

nationaliteten.’ I utlåtande den 31 augusti 1935 över de sakkunnigas betänkande
hade generaltullstyrelsen biträtt nyssnämnda förslag och därvid
jämväl förordat motsvarande ändring av det ovanberörda cirkuläret den
20 juni 1924. Styrelsen funne alltjämt dessa ändringar vara önskvärda, och
hinder syntes icke behöva möta att genomföra dem oberoende av den vidare
handläggningen av övriga i sakkunnigbetänkandet berörda frågor. De sakkunniga
hade vidare i samband med förslag om vidgad användning av iterationsstraff
vid brott mot 1924 års lag berört frågan örn registrering av straff
för vissa brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen med flera författningar,
dock utan att föreslå några bestämmelser i sådant hänseende.

Generaltullstyrelsen anförde i utlåtandet vidare: Ur det hos styrelsen
förda registret tillhandahölles jämlikt ett Kungl. Maj:ts beslut den 30 september
1926 uppgifter åt vederbörande åklagare. I de mål, där tullåklagare
förde talan, expedierades uppgifter ur registret oberoende av rekvisition,
enär de till tullanstalterna ingående rapporterna om upptäckta brott mot
tullförfattningarna enligt gällande tjänstgöringsbestämmelser skulle tillställas
styrelsen, där de omedelbart granskades under jämförelse med registret.
I de mål, där allmän åklagare utförde åtal för brott mot 1 kap. i 1924
års lag, tillhandahölles uppgifter ur registret efter rekvisition. Någon föreskrift
om skyldighet för allmän åklagare att införskaffa ifrågavarande uppgifter
vore dock icke meddelad. Det hade därför stundom i dylika mål förekommit,
att upplysning om tidigare ådömt återfallsverkande straff icke
förelegat i underrätten. Visserligen vore generaltullstyrelsen i sådana fall
i tillfälle att, sedan underrättens utslag kommit styrelsen till handa och
jämförts med registret, vidtaga åtgärd för rättelse genom överklagande av
utslaget. För undvikande därav ansåge generaltullstyrelsen emellertid en
föreskrift örn åläggande för allmän åklagare att i här avsedda fall införskaffa
och förete uppgifter ur registret vara önskvärd, och ville styrelsen
sålunda uttala sig till förmån för den föreliggande framställningen jämväl
i detta avseende.

Kontrollstyrelsen anförde i avgivet utlåtande följande.

Kontrollstyrelsen ville till en början vitsorda behovet av åtgärder i det
syfte, som i den remitterade skrivelsen avsåges. Med nuvarande rättstilllämpning
i förevarande hänseende förverkligades endast i begränsad omfattning
ändamålet med de i alkoholförfattningarna meddelade bestämmelserna
rörande straff skärpning vid iteration. En ändring därutinnan funne
kontrollstyrelsen synnerligen önskvärd. I ett till Kungl. Majit den 31 december
1935 avgivet utlåtande över promemorian angående ändrade bestämmelser
rörande verkställighet och förvandling av bötesstraff hade kontrollstyrelsen
haft anledning överväga vissa nu förevarande spörsmål närstående
frågor rörande iterationsförhållandena vid fylleriförseelser samt
dessa förhållandens konstaterande, registrering och beaktande vid straff -

195

mätningen. Styrelsen hade därvid bland annat framhållit betydelsen av att
ett centralt register över fylleriförseelserna komme till stånd även för andra
än rent statistiska ändamål, i vilket hänseende kontrollstyrelsen förordat,
att det register över för fylleri sakfälla personer, som från och med år 1929
fördes hos styrelsen, utvecklades till ett centralt straffregister för fylleri.
Bergquist syntes hava antagit, att kontrollstyrelsens nämnda register inneliölle
jämväl uppgifter rörande sakfällanden enligt 74 § rusdrycksförsäljningsförordningen
för olovlig försäljning av rusdrycker samt rörande sakfällanden
för olovligt tillhandagående med anskaffande av sådana drycker, d. v. s.
samtliga de i 37 § 1 mom. nyssnämnda förordning avsedda uppgifter. Så
vöre emellertid icke förhållandet. Då kontrollstyrelsens ifrågavarande register
tillkommit såsom ett hjälpmedel vid fullgörandet av det styrelsen
meddelade uppdraget att utarbeta statistiken över fylleriförseelserna i riket,
hade nämligen detsamma begränsats att omfatta allenast för fylleri sakfällda
personer. I den mån en registrering i iterationskonstaterande syfte av
brott mot alkoholförfattningarna komme till stånd, syntes densamma emellertid
lämpligen böra anknytas till det redan befintliga fylleriregistret, som
enligt framlagda förslag skulle erhålla en likartad funktion och som omfattade
likartade och på enahanda sätt inkommande uppgifter. Skulle även
en retroaktiv komplettering av det hos kontrollstyrelsen förda registret
med uppgifter rörande sådan olovlig försäljning och sådant olovligt tillhandagående,
varom i 37 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen talades,
anses påkallad, torde en sådan på grundval av hos systembolagen förvarade
uppgifter kunna verkställas, i vart fall för de senaste åren. En dylik
åtgärd skulle emellertid vara förenad med betydande arbete och dess värde
syntes kontrollstyrelsen kunna ifrågasättas, då i allt fall övriga uppgifter
rörande iterationsgrundande brott mot alkoholförfattningar — bortsett från
olovlig befattning med rusdrycker, varom uppgifter samlats hos generaltullstyrelsen
— icke torde kunna bliva föremål för registrering för redan förfluten
tidrymd. Kontrollstyrelsen hade i sitt ovan omförmälda utlåtande förordat
sådan ändring av stadgandet i 37 § rusdrycksförsäljningsförordningen,
att uppgift som där avsåges skulle insändas direkt till kontrollstyrelsen i
två exemplar, varav det ena av kontrollstyrelsen skulle översändas till vederbörande
systembolag. Ändringen hade ansetts erforderlig som följd av
de ökade krav på tillförlitlighet och aktualitet, vilka med registrets nya
funktion komme att ställas på detsamma. Vid ett bifall till de i Bergquists
skrivelse uttalade önskemålen om en central registrering av samtliga brott
mot alkoholförfattningarna samt till kontrollstyrelsens ovanberörda förslag
att inordna denna registrering i det redan förefintliga fylleriregistret framstode
den sålunda av kontrollstyrelsen föreslagna ändringen i fråga om
sättet för fullgörande av domstolarnas uppgiftsskyldighet i förevarande
hänseende såsom än mera påkallad, alldenstund nämnda skyldighet diir -

196

efter komme att omfatta ett större antal uppgifter, av vilka icke alla torde
behöva tillställas systembolag. Någon ändring i den särskilda uppgiftsskyldighet,
som gällde för domstol i mål angående olovlig införsel av spritdrycker
eller vin, torde icke föranledas av kontrollstyrelsens förslag. Till
sammanfattning av det sagda finge kontrollstyrelsen förorda, att åtgärder
vidtoges för åstadkommande av en central registrering av brott mot alkoholförfattningarna,
särskilt genom utbyggande av det hos kontrollstyrelsen
förda registret över för fylleri sakfällda personer, samt för vinnande av tillförlitlig
iterationsutredning i mål rörande sådant brott.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar avgav utlåtande i ärendet
och anförde däri följande.

Då det gällde att taga ståndpunkt till Bergquists framställning vore det
av intresse att veta, i vilken omfattning det förekommit att personer, åtalade
för förseelser av ifrågavarande slag, i saknad av upplysning rörande
tidigare begångna förseelser kommit att undgå iterationsstraff, eller med
andra ord, huruvida nuvarande möjligheter att i rättegången åstadkomma
utredning rörande tidigare bestraffning visat sig otillräckliga. Vid polisförhör
sökte givetvis förhörsmyndigheten och efter åtals anställande domstolen
att genom frågor till de tilltalade vinna upplysning i saken, men naturligt
nog förtege vederbörande ofta tidigare begångna förseelser. I regel sökte väl
åklagarna att hos de tilltalades hemortsbolag erhålla upplysning i ämnet.
Emellertid kunde det stundom möta svårighet att få kännedom örn
hemortsbolaget, och vidare förelåge ej för närvarande skyldighet att till
hemortsbolaget lämna uppgift om alla de förseelser mot nu ifrågavarande
författningar, som vid upprepande förskyllde iterationsstraff. Skäl
syntes därför icke saknas för vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av ökad möjlighet att vinna säker kunskap rörande tidigare
ådömd bestraffning för förseelser, som kunde medföra dylikt straff.
Emellertid syntes man i sådant fall ej böra inskränka sig till förseelser mot
spritförfattningarna. Bestämmelser om en strängare straffskala vid upprepad
förseelse återfunnes i åtskilliga andra författningar, såsom i 6 § lagen
den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel, 61 § 2 mom. förordningen
den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor, 89 § 3 mom. förordningen den
18 maj 1928 angående explosiva varor och 4 § förordningen den 7 juni 1934
angående vadhållning i samband med tävlingar. En föreställning rörande
omfånget av ett register över personer, som ådömts bestraffning för förseelser,
som kunde medföra iterationsstraff, kunde man erhålla från den
offentliga rättsstatistiken. Under åren 1928—1932 hade i medeltal årligen
något mer än 4,900 personer dömts till ansvar för förseelser mot förordningarna
angående rusdrycksförsäljning och försäljning av pilsnerdricka,
lagen angående olovlig befattning med spritdrycker och vin samt andra
författningar angående alkoholhaltiga drycker och preparat. En del av

197

dessa förseelser vore givetvis av sådant slag, att de ej medförde iterationsstraff,
men antalet av dem framginge ej av tillgängliga uppgifter. Till jämförelse
kunde nämnas, att enligt rättsstatistiken under samma tidsperiod
lämnats straffuppgifter i medeltal årligen rörande något över 4,700 personer.
Om någon åtgärd i nu ifrågavarande syfte ansåges böra vidtagas,
syntes en annan utväg än anordnande av centrala register kunna väljas.
Enligt instruktionen för landsfiskalerna skulle dessa föra dagbok över anmälningar
om brott och andra polisärenden, och i dagboken torde i allmänhet
göras anteckning örn utgången av anställda åtal. Stadsfiskalerna vore
enligt gällande instruktion pliktiga att författa berättelse med redogörelse
för utgången av de åtal de anhängiggjort. Genom föreskrift, att vederbörande
åklagare skulle rörande utgången av samtliga av dem anställda
åtal för brott och förseelser, som vid upprepande förskyllde iterationsstraff,
insända uppgift till tidningen Polisunderrättelser jämte meddelande örn den
tilltalades födelsetid och födelseort samt att dessa uppgifter skulle intagas
i nämnda tidning, skulle nu avsedda önskemål vinnas. Uppgift skulle dock
icke sändas angående sådana brott, örn vilka domstolen skulle lämna uppgift
till straff registret. Rörande de personer, som upptoges i Polisunderrättelser,
vore anordnat register dels för varje månad, dels för varje årgång
och dels för femårsperioder, och det vore därför lätt att återfinna där införda
personer. En anordning av nu angivet slag skulle äga företräde framför
ett uppläggande av särskilda centrala register bland annat därigenom,
att åklagarna omedelbart efter erhållen underrättelse örn en begången förseelse
skulle hava material för vinnande av upplysning rörande eventuell
tidigare straffdom, samt därutinnan att underdomstolarna, som redan nu
vore särdeles betungade genom skyldighet att expediera uppgifter av skilda
slag, undginge en ökning av detta sysslande. Örn något ansåges böra göras
för att bereda ökad möjlighet till upplysning rörande tidigare begångna
sådana förseelser, som vid upprepande medförde iterationsstraff, finge därför
styrelsen uttala sig för en sådan anordning, som nu angivits.

I avgivet utlåtande anförde slutligen styrelsen för föreningen Sveriges
stadsdomare följande.

Styrelsen kunde vitsorda, att på grund av domstolarnas ringa möjlighet
att förskaffa sig kännedom om huruvida tilltalad förut gjort sig skyldig till
brott, varom här vore fråga, ofta nog rena tillfälligheter komme att avgöra,
huruvida de i spritförfattningarna upptagna iterationsbestämmelserna
vunne tillämpning eller icke. Att en ändring snarast möjligt borde vidtagas
därutinnan ansåge styrelsen uppenbart. Styrelsen funne sig även kunna
ansluta sig till Bergquists förslag att för avhjälpande av berörda missförhållande
föreskrifter skulle meddelas örn upprättande av centrala register
över personer, som dömts för iterationsgrundande brott mot spritförfattning.
Beträffande det register, som skulle föras hos kontrollstyrelsen, ville

198

styrelsen framhålla, att enligt dess förmenande även detta register borde
grundas på uppgifter, som erhållits direkt från domstolarna.

Den 18 juni 1937 har Eders Kungl. Maj:t utfärdat ny förordning angående
försäljning av rusdrycker, vilken skall lända till efterrättelse från
och med den 1 oktober 1938. I den nya förordningen, som innehåller iterationsbestämmelser
i huvudsak överensstämmande med de härutinnan nu
gällande, återfinnes emellertid icke stadgandet i 37 § i den gamla förordningen
örn skyldighet för domstol att insända uppgifter till hemortsbolagen
rörande ådömda straff för fylleri och vissa andra brott. Då det ansetts
lämpligare att föreskrifter örn insändande till bolagen av sådana och vissa
andra för bolagen behövliga uppgifter utfärdas av Kungl. Majit i administrativ
ordning, har därför i 4 kap. 3 § av den nya förordningen stadgats,
att angående meddelande av erforderliga uppgifter till ledning för systembolagens
prövning av frågor örn vägran eller inskränkning av inköpsrätt
förordnar Konungen.

Något sådant förordnande har Eders Kungl. Majit ännu icke meddelat.

De sakkunniga, som den 23 oktober 1934 framlade betänkande med förslag
till ny förordning angående försäljning av rusdrycker och vilkas förslag
i stort sett legat till grund för den nu utfärdade förordningen, framlade tilllika
ett förslag till kungörelse angående meddelande av vissa uppgifter för
utminuteringskontrollen. Liksom enligt den ännu gällande rusdrycksförsäljningsförordningen
skulle enligt detta förslag det åligga domstol att
inom en vecka efter utslags meddelande i mål, varom nu är fråga, insända
uppgift till den sakfälldes hemortsbolag. I händelse av ovisshet om rätt
hemortsbolag skulle däremot uppgift insändas, icke såsom för närvarande
till vederbörande länsstyrelse, utan till systembolaget i Stockholm, som
skulle söka utröna hemortsbolaget och därefter överlämna uppgifter till
detsamma.

Såsom borgmästaren Bergquist i sin framställning påpekat blir tillämpningen
av flertalet av de utom strafflagens område givna iterationsbestämmelserna,
huvudsakligen inom spritlagstiftningen, i praxis ofta nog beroende
på rena tillfälligheter, enär i många fall tillförlitliga uppgifter om
tidigare begångna, iterationsgrundande brott icke kunna erhållas. Säkraste
utvägen för avhjälpande av detta missförhållande torde vara uppläggandet
av fullständiga centralregister över personer, som sakfällts för brott av
ifrågavarande slag. På sätt av det föregående framgår föras redan nu register,
centrala eller lokala, över vissa grupper av nämnda sakfällda. Vad
som erfordras är alltså en utvidgning av den centrala registreringen att avse
även sådana iterationsgrundande brott, som för närvarande antingen icke
alls eller endast lokalt registreras, varjämte genom lämpliga föreskrifter bör

199

tillses, att de lämnade uppgifterna bliva så fullständiga som betingas av
ändamålet med desamma. Givetvis kommer förandet av sådana mera omfattande
register att medföra ökning av arbetsbördan för såväl registerförarna
som uppgiftslämnarna. Detta förhållande torde dock icke böra tillmätas
avgörande betydelse, utan synes angelägenheten av att åstadkomma
en verkligt effektiv tillämpning av iterationsbestämmelserna väga tyngre.
Det arbete, som skulle följa med en utvidgning av det centrala registreringsförfarandet
till att omfatta samtliga för iterationsverkande brott mot
spritförfattningarna sakfälla personer, ter sig för övrigt icke så avskräckande
mot bakgrunden av det mångdubbelt större arbete, som redan nu
utföres enbart för registrering av fyllerister. De senaste av statistiska centralbyrån
publicerade rättsstatistiska uppgifterna rörande brottsligheten,
vilka avse år 1934, utvisa nämligen att det året antalet fylleriförseelser, som
föranledde sakfällande i första instans, uppgick till 31,513, medan antalet
brott, som föranledde sakfällande i första instans enligt nedannämnda författningar,
utgjorde: enligt rusdrycksförsäljningsförordningen 1,338, enligt
förordningen angående försäljning av pilsnerdricka 715, enligt brännvinstillverkningsförordningen
30 § (lönnbränning) 970, enligt lagen örn olovlig
befattning med spritdrycker och vin 3,080 och enligt andra författningar
angående alkoholhaltiga drycker och preparat 146.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har i sitt ovan återgivna
utlåtande framkommit med det förslaget, att åklagarna skulle åläggas
att rörande utgången av samtliga av dem anställda åtal för brott och
förseelser, som vid upprepande förskylla förhöjt straff, (dock ej brott om
vilka domstol skall lämna uppgift till straffregistret) insända uppgift till
tidningen Polisunderrättelser jämte meddelande örn den tilltalades födelsetid
och födelseort, vilka uppgifter skulle intagas i tidningen. Detta förslag,
enligt vilket alltså Polisunderrättelser skulle tjäna som ett slags centralregister,
synes mig av flera skäl mindre lämpligt. Tidningen skulle komma
att svälla ut högst avsevärt och därigenom bliva mera svåröverskådlig,
varjämte tryckningen skulle väsentligt fördyras. Vidare skulle man för att
inhämta erforderliga uppgifter i regel bliva nödsakad att undersöka en hel
rad av tidningens register, såväl femårs- som års- och månadsregister. Det
av häradshövdingföreningens styrelse framhållna skälet, att underdomstolarna
redan nu liro särdeles betungade genom skyldighet att expediera uppgifter
av skilda slag, synes visserligen vara förtjänt av visst beaktande.
Även åklagarna äro emellertid hårt belastade i såväl detta som andra avseenden.
Då därtill kommer att åklagarna i de flesta mål icke torde
erhålla utskrift av utslag, skulle uppgiftsskyldighet ofta icke kunna av dem
tillförlitligen fullgöras utan ett föregående inhämtande av särskild upplysning,
helst skriftlig, från domaren. Genom uppgift direkt från domstolen

200

till registerföraren vinnes uppenbarligen största säkerheten för uppgiftens
riktighet.

Den mest praktiska lösningen av registreringsfrågan synes mig kunna
uppnås i enlighet med Bergquists förslag d. v. s. ett inordnande av den centrala
registreringen av de för iterationsgrundande brott mot spritförfattningarna
sakfällda i det hos kontrollstyrelsen nu förda fylleriregistret, vilket
skulle få karaktär av ett verkligt straffregister, något som det för närvarande
icke har. Detta register skulle dock icke upptaga dem, som sakfällts
för spritsmuggling och olovlig befattning med insmugglade spritdrycker,
utan skulle dessa sakfällda alltfort registreras hos generaltullstyrelsen.
För uppnående av det med registren avsedda syftet erfordras tillika
föreskrift örn skyldighet för åklagare att i förekommande fall inhämta uppgifter
från registren.

De uppgifter, som ligga till grund för det hos kontrollstyrelsen förda fylleriregistret,
inkomma nu till styrelsen från systembolagen, som erhålla dem
från domstolarna, i vissa fall via länsstyrelse. Härvid är emellertid att
märka, att registret hittills tillgodosett endast statistiska ändamål. Med
den nya funktion såsom centralt straffregister, vilken enligt det ovan anförda
skulle tilläggas registret i fråga örn brott enligt spritförfattningarna
och som för övrigt beträffande fylleriförseelser torde bliva en följd av vissa
bestämmelser i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff,
komma ökade krav att ställas på registret i fråga om fullständighet och
tillförlitlighet. Det sätt, varpå uppgifterna för närvarande komma kontrollstyrelsen
tillhanda, medför olämplig tidsutdräkt. Även om systembolagen
ålades att inom viss mycket kort tid vidarebefordra inkomna uppgifter till
kontrollstyrelsen, skulle likväl denna olägenhet icke helt avhjälpas, enär
uppgift i många fall passerar länsstyrelse och för övrigt ovisshet örn vederbörandes
hemortsbolag stundom medför dröjsmål redan med uppgiftens
avsändande från domstolen. Under åberopande av bland annat dessa omständigheter
har kontrollstyrelsen i sitt utlåtande den 31 december 1935
över ovannämnda promemoria angående ändrade bestämmelser rörande
verkställighet och förvandling av bötesstraff uttalat sig för att de i 37 §
1 mom. nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning omförmälda uppgifterna
skola insändas direkt till kontrollstyrelsen. Då jämväl bolagen ofördröjligen
borde få del av ifrågavarande uppgifter och en omskrivning av
desamma hos kontrollstyrelsen syntes styrelsen innebära en onödig fördyring
och försening av förfarandet, förordade styrelsen tillika, att uppgiften
skulle insändas i två exemplar. Den obetydliga ökning i det med
uppgiftslämnandet förenade besväret, som härigenom kunde uppkomma,
uppvägdes enligt styrelsens mening därav, att domstolarna komme att befrias
från omaket att efterforska hemortsbolag och skulle få med en enda
mottagare av uppgifterna att göra, medan åter länsstyrelserna helt komme

201

att befrias från befattning med ifrågavarande uppgifter. I sitt utlåtande
över Bergquists framställning har kontrollstyrelsen framhållit att, därest
den föreslagna centrala registreringen av brott mot alkoholförfattningama
komme till stånd och inordnades i det förefintliga fylleriregistret, det vore
än mera påkallat att uppgifterna komme styrelsen tillhanda direkt från
domstolarna. Domstolarnas skyldighet skulle nämligen komma att omfatta
ett större antal uppgifter, av vilka icke alla syntes behöva tillställas systembolagen.
De skäl, som tala för kontrollstyrelsens förslag i fråga om sättet
för fullgörandet av domstolarnas uppgiftsskyldighet, synas mig värda beaktande.
Dock ställer jag mig tveksam till förslaget att belasta domstolarna
med skyldighet att insända uppgift i två exemplar. I detta sammanhang
vill jag omnämna, att jag vid mina inspektioner av domstolar kunnat med
ledning av i domböckerna gjorda anteckningar konstatera, att domstolarna
samvetsgrant fullgöra nu ifrågakomna uppgiftsskyldighet, men att den
föreskrivna tiden av en vecka, inom vilken uppgift skall avsändas, ofta
överskrides med en eller annan vecka.

Såsom häradshövdingföreningens styrelse påpekat finnas även i andra
författningar än de till spritlagstiftningen hörande bestämmelser om en
strängare straffskala vid upprepad förseelse. Det skulle givetvis vara önskvärt
med register även över personer, som sakfällts enligt de nu åsyftade
författningarna. Då några förslag till denna senare frågas lösning icke torde
föreligga och det icke synes erforderligt att sammankoppla densamma med
den nu förevarande angelägna frågan örn straffregister över personer, sakfällda
enligt spritförfattningarna, torde denna senare fråga böra lösas
separat.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag härmed
för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhållanden och
synpunkter till den åtgärd, som Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

3. Framställning angående förtydligande bestämmelser om lösenoch
stämpelavgifter för vissa bevis m. m.

Den 28 december 1937 skrev jag till Konungen följande:

”1 en hit inkommen skrivelse framhöll rådmannen i Jönköping Folke
Höijer, att gällande bestämmelser angående lösen- och stämpelavgifter för
myndigheters expeditioner i vissa fall vore så oklara, att tillämpningen av
bestämmelserna skedde efter olika principer, samt att i en del fall erforderliga
föreskrifter saknades. I anledning härav hemställde Höijer, att jag
måtte vidtaga åtgärder för ernående av enhetlig praxis i nämnda hänseende.
Höijer anförde därutinnan i sin skrivelse under tre olika punkter
följande.

202

1. Enligt 1 § förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning,
sådant detta lagrum numera lydde, utgjordes föremålet för förlagsinteckning
av industriell rörelse, för vilken i regel användes drivkraft om minst.
5 effektiva hästkrafter eller minst 10 arbetare. Jämställd med dylik rörelse
vore hotell-, pensionat- och restaurangrörelse, i vilken under minst två
månader årligen sysselsattes minst 10 anställda. Vid förlagsintecknings
sökande skulle enligt 3 § samma förordning företes bevis av magistrat eller
landsfiskal att förlagstagaren utövade den uppgivna rörelsen samt att
denna vore av den art och dreves i den omfattning, som nyss nämnts.
Något särskilt stadgande om stämpel eller lösen för dylika s. k. driftsbevis
återfunnes icke i gällande förordningar. Driftsbevisen syntes därför i förevarande
avseende vara att hänföra till ''Bevis annat’. Enligt den ursprungliga
lydelsen av förordningen örn förlagsinteckning hade föremålet för förlagsinteckning
utgjorts av bergsbruk, gruvdrift, fabrik, mjöl- eller sågkvarn,
boktryckeri, bryggeri, brännvins- eller kruttillverkning. För utfärdande
av intyg, huruvida förlagstagare utövade dylik rörelse, syntes sällan
hava erfordrats någon särskild undersökning på platsen. Sedan bestämmelserna
om den rörelse, som kunde utgöra föremål för förlagsinteckning, erhållit
sin nuvarande lydelse, hade därutinnan i viss mån ändring inträtt.
För avgörande huruvida en viss rörelse vore av den beskaffenhet, att den
kunde förlagsintecknas, erfordrades numera ej sällan särskild undersökning
på platsen. Fråga hade därvid uppkommit, huruvida sökanden vore pliktig
gälda särskild ersättning för dylik besiktning. Praxis därutinnan vore mycket
vacklande. Åtskilliga myndigheter hade ansett, att för dylik särskild
förrättning sökanden vore pliktig gälda såväl resekostnad till besiktningsmannen
som arvode för förrättningen. Arvodet hade enligt sakens natur av
olika myndigheter bestämts olika. Andra myndigheter åter hade ansett
arvode icke böra debiteras för dylik förrättning. Rörande förrättningsmans
rätt till ersättning för besiktning eller annan liknande förrättning funnes
icke några allmänna föreskrifter. Däremot funnes stadganden därom i särskilda
författningar. Enligt vissa av dessa bestämmelser, exempelvis 9 §
förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och
därmed jämförliga drycker, hade åt vederbörande länsstyrelse överlämnats
att bestämma storleken av den förrättningskostnad, som sökanden vöre
pliktig att gälda. Huruvida förrättningsman, då särskilda föreskrifter icke
funnes, vore berättigad att för besiktning eller annan liknande förrättning
uttaga ersättning syntes tveksamt. Uppenbart vore emellertid, att vid besiktningar
av förevarande slag ersättning borde utgå för resekostnader.
Starka skäl syntes även tala för att för dylik förrättning, vilken företoges
uteslutande i sökandens intresse, sökanden borde erlägga skäligt arvode.
Dylikt arvode syntes med hänsyn till förrättningens art och då förrättningen
vanligen måste företagas utom vanlig tjänstetid böra hänföras till

203

förrättningskostnad och alltså även i fall, då sportler eljest icke utginge,
tillfalla förrättningsmannen. Så torde också åberopade bestämmelse i förordningen
angående alkoholfria drycker hava tolkats.

2. Av de bevis, som det tillkomme notarius publicus att utfärda, avfattades
ett stort antal, särskilt bestyrkande av namnteckningar, å främmande
språk. Någon särskild bestämmelse om lösen och stämpel för dylika bevis
återfunnes icke i gällande författningar. Enligt stadgad praxis bland notarii
publici i åtskilliga större städer uttoges emellertid för sådana bevis i lösen
en krona utöver eljest fastställt belopp. Varpå denna praxis grundade sig
hade Höijer icke kunnat utröna. Måhända hade man ansett, att bevis av
svensk myndighet, utfärdat i Sverige, rätteligen städse borde avfattas å
svenska språket samt att, då det av praktiska skäl befunnits nödvändigt
att utfärda dylika bevis å främmande språk, särskild lösen borde utgå för
översättningen. För översättningen syntes man därvid analogisk hava tilllämpat
bestämmelserna örn lösen för översättning av pass. Särskilda bestämmelser
om lösen för bevis av ifrågavarande slag syntes emellertid erforderliga.
Enligt expeditionslösenförordningen utginge för översättning
från ett språk till ett annat jämte intyg örn översättningens riktighet i
lösen 10 kronor för varje ark. Denna lösenbestämmelse torde i brist på
annat stadgande vara att tillämpa även vid bestämmande av lösen för
granskning av företedd översättning jämte bevis örn översättningens riktighet.
Med hänsyn till att dylik granskning — förutsatt att översättningen
vore riktig — krävde väsentligt mindre arbete än självständig översättning
syntes emellertid den för översättning stadgade lösen för dylika fall väl
hög. Ej sällan inträffade att översättningar, exempelvis av patentskrifter,
på begäran utfärdades i flera exemplar. Att i dylika fall uttaga lösen såsom
för översättning för varje exemplar kunde icke rimligen ifrågakomma.
Endast ett av exemplaren syntes böra beläggas med lösen för översättning
under det att de återstående exemplaren i lösenavseende borde behandlas
såsom avskrifter. Ifrågasättas kunde emellertid, om icke särskilt stadgande
därom borde införas.

3. Gällande expeditionslösenförordning innehölle åtskilliga bestämmelser
örn lösen för bevis, som utfärdades på grundval av motorfordonsförordningen.
Särskilda stadganden saknades emellertid örn lösen för vissa av de
viktigaste bevisen av hithörande slag, nämligen tillstånd till yrkesmässig
trafik, godkännande av fordon för dylik trafik och tillstånd till framförande
av fordon, vars hjultryck överstege det i motorfordonsförordningen medgivna
högsta hjultrycket. Särskilt i fråga örn tillstånd av sistnämnda slag
vore en enhetlig praxis av vikt, då dylika tillstånd erfordrades såväl av
vederbörande länsstyrelse som ock av polismyndigheten i de städer, där fordonet
skulle framföras. I fråga örn utfärdande av dylika tillstånd rådde
växlande praxis. Medan sålunda tillstånd av ifrågavarande slag av läns -

204

styrelserna, såvitt Höijer hade sig bekant, brukade utfärdas i form av resolutioner
och i lösenhänseende behandlas såsom sådana, torde i städerna
dylika tillstånd ofta meddelas genom protokollsutdrag. De olika förfaringssätten
medförde avsevärd skillnad i stämpel och lösen. Vid valet mellan de
båda förfaringssätten syntes utfärdande av tillstånden i form av särskilda
resolutioner redan av praktiska skäl avgjort vara att föredraga. Därtill
komme att, därest detta förfaringssätt tillämpades, lösenbeloppet icke,
såsom då protokollsutdrag utfärdades, komme att bliva beroende av antalet
och omfattningen av i ärendena inkomna yttranden och andra handlingar,
vilket med hänsyn till ärendenas beskaffenhet syntes mindre lämpligt. För
vinnande av enhetlig praxis å detta område torde bestämmelser böra meddelas
örn stämpel och lösen för tillstånd av ifrågavarande slag. Därvid borde
även övervägas, huruvida icke för tillstånd till framförande av motorfordon
med högre hjultryck än det eljest medgivna borde bestämmas lägre lösen
och stämpel än den nu för resolutioner i allmänhet gällande, särskilt med
hänsyn till att ofta ett flertal dylika bevis erfordrades för samma fordon.

Sedan jag i anledning av innehållet i Höijers skrivelse anhållit, att styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomare måtte avgiva utlåtande i ärendet,
anförde styrelsen följande.

De av Höijer i hans skrivelse framhållna synpunkterna ansåge styrelsen
i stort sett vara värda beaktande. Vad särskilt beträffade frågan om ersättning
för sådan undersökning, som i vissa fall erfordrades för utfärdande av
s. k. driftsbevis, syntes förrättningsmannen skäligen böra åtnjuta, förutom
ersättning för resekostnader där sådana uppkommit, jämväl visst arvode,
som för samtliga fall borde bestämmas till enahanda belopp, förslagsvis
5 kronor. I övrigt ville styrelsen hänvisa till innehållet i yttranden avgivna
av särskilda ledamöter av styrelsen.

Vid utlåtandet var fogat utdrag av styrelsens protokoll, varav framgick,
att de särskilda ledamöterna av styrelsen bereus tillfälle att avgiva yttranden
över Höijers skrivelse. Enligt protokollet hade därefter nedannämnda
styrelseledamöter anfört följande.

Borgmästaren Walter Kant:

Det är nog riktigt, som Höijer framhåller, att lösenförordningen saknar
bestämmelser för de av honom angivna fallen. För uppnående av enhetlighet
vore det väl även önskligt, att sådana bestämmelser som de av honom
ifrågasatta komma till stånd. Rörande den praxis, som i dessa fall tillämpas
i Uppsala, vill jag framhålla följande.

För undersökning, varom förmäles under punkten 1, har debiterats 5 kronor,
oberoende av undersökningens omfattning. För bevis angående namnteckning,
som avses under punkten 2, uttages en krona utöver eljest fastställt
belopp. För granskning av och bevis om riktigheten av företedd översättning
har översättningstaxan aldrig tillämpats i Uppsala, utan har veder -

205

börande tjänsteman lagt på ett mindre, efter omständigheterna avvägt
belopp. De under punkten 3 omförmälda bevis utfärdas, enligt uppgift av
polismästaren i Uppsala, alltid i form av resolution, för vilken debiteras
7 kronor såsom för utslag med rubrik. Polismästaren instämmer helt i Höijers
uttalande i slutet av punkten 3. Mot den i ovan angivna fall i Uppsala
tillämpade praxis har aldrig framställts någon anmärkning.

Borgmästaren Jakob Pettersson:

De av Höijer framförda önskemålen synas mig vara värda beaktande.
Det synes sålunda till en början vara påkallat, att bestämmelser meddelas
om särskild ersättning för av notarius publicus eller magistratsledamot
verkställd besiktning eller annan liknande förrättning. Likaså förefaller det
skäligt, att sådan ersättning tillfaller förrättningsmannen även i det fall,
att denne i övrigt icke är berättigad till sportler. Emellertid torde det vara
vanskligt att i en författning bestämma ett skäligt arvodesbelopp för dylika
förrättningar. Möjligen skulle man kunna tänka sig, att arvodet bestämdes
till visst belopp, exempelvis 2 kronor för varje timme, som åtgått för
förrättningen. Att överlämna bestämmandet av arvodet för varje särskild
förrättning åt länsstyrelsen eller annan myndighet kan givetvis ej komma
i fråga.

Likaså synes det vara i sin ordning, att i expeditionslösenförordningen
intages bestämmelse om lösen för bevis på främmande språk samt för
granskning av företedd översättning till eller från främmande språk. Mot
det av Höijer härutinnan framställda speciella förslag har jag ej något att
erinra.

Vad slutligen angår önskemålet att tillstånd till yrkesmässig trafik, godkännande
av fordon för dylik trafik och andra tillstånd enligt motorfordonsförordningen
skola meddelas i form av resolutioner och icke i form av
protokollsutdrag, så ansluter jag mig av praktiska skäl till vad Höijer härutinnan
anfört.

Borgmästaren Ti7. E. Hallin:

Jag anser bestämmelser böra utfärdas beträffande ersättning för de
under punkten 1 omförmälda s. k. driftsbevisen. Jag har endast debiterat
ersättning såsom för ''Bevis annat’, men torde ett visst arvode för förrättning
vara motiverat, exempelvis 5 kronor. Rörande de övriga i skrivelsen
berörda frågorna anser jag icke av behovet påkallat att därutinnan komplettera
de bestämmelser, som redan må finnas.

Borgmästaren Pehr Gamstorp:

Örn de spörsmål Höijer bragt på tal synes mig icke något vara att tilllägga
örn det ej skulle vara det, att dessa spörsmål möjligen kunde utökas
med ytterligare ett eller annat av jämförlig art. Däremot synes det mig
böra allvarligen övervägas, om icke de nämnda författningarna och särskilt
deras uppställning av tarifferna rörande statsmyndigheternas expeditioner

206

borde bliva föremål för en grundlig storstädning. Specialiseringen har drivits
alldeles för långt och kan säkert bringas ned, så att rubrikerna icke
komma att överstiga ett någorlunda anständigt antal. Det kan varken för
statsverket, vederbörande ämbetsman eller allmänheten vara någon mening
i, att de många detaljerna i uppställningen och de många små differenserna
bibehållas. Kan Höijers skrivelse föranleda till en önskvärd förenkling,
har densamma medfört en verklig fördel.

Borgmästaren Edgar Rosander:

Därest särskild besiktning av landsfiskal eller magistratsledamot erfordras
för utfärdandet av i 3 § förlagsinteckningsförordningen omförmält s. k.
driftsbevis, torde ersättning för denna besiktning böra utgå enligt 2 § i förordningen
den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för
utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. Erfordras för
besiktningen resa, är även ersättning härför reglerad i 5 § av författningen.
Lösen och stämpel för beviset torde böra utgå såsom för ''Bevis annat’. Då
sålunda enligt mitt förmenande tydliga och klara bestämmelser finnas i
fråga örn nu omförmälda förrättningar och bevis, torde framställningen i
denna del icke böra föranleda någon åtgärd.

Att beträffande vad i punkten 2 i Höijers skrivelse anförts en vacklande
praxis förefinnes torde vara riktigt. Beträffande notarialbevis utfärdade å
främmande språk torde dessa böra beläggas med lösen och stämpel som
’Bevis annat’. Härutöver torde knappast någon ytterligare lösen kunna påfordras.
Den enda rubrik i lösenförordningen, som här kan ifrågasättas, är
''Översättning från ett språk till ett annat, jämte intyg om översättningens
riktighet, varje ark’. Under denna rubrik torde bevis av förut omförmäld
beskaffenhet emellertid ej ingå. Att taga särskild översättningslösen för
varje exemplar av liknande samtidiga handlingar å främmande språk kan
ej vara riktigt, då sådan lösen endast kan utgå för det första verkligen
översatta exemplaret. Beträffande övriga exemplar böra här alltefter den
form, som användes, bestämmelserna för ''Vidimation’ eller ’Bevis annat’
tillämpas. Själv anser jag knappast kompletterande bestämmelser erforderliga
men vill med hänsyn till vacklande praxis ej direkt motsätta mig
sådana.

Framställningen i punkten 3 avser dels att för vissa av myndighet meddelade
beslut beträffande motorfordonstrafiken reglera användandet av
protokoll eller särskild resolution dels att jämka visst lösenbelopp nedåt.
Skulle framställningen i denna del föranleda någon åtgärd, bör man emellertid
gå vidare än förslagsställaren tänkt sig. På en hel del andra områden
användes för besluts meddelande ibland protokoll, ibland resolution. Här
kan som exempel påpekas en vacklande praxis i fråga om överexekutors
avgöranden, i fråga om beslut enligt förordningen den 23 oktober 1908 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter samt ett

207

otal andra författningar. Jag tror emellertid icke, att några åtgärder här
äro erforderliga utan att det fortfarande kan få vara vederbörande myndighets
sak att allt efter omständigheterna välja den ena eller den andra vägen.
Den ifrågasatta jämkningen av lösen för tillstånd till framförande av motorfordon
med högre än eljest medgivet hjultryck framstår som mindre motiverad
än en del andra lösensatser i lösenförordningen.

Rådmannen Hugo Sandell:

Beträffande den under punkten 1 i Höijers skrivelse behandlade frågan
rörande lösen för s. k. driftsbevis för sökande av förlagsinteckning ansluter
jag mig helt till vad Höijer anfört. Min erfarenhet under mera än fem år
såsom magistratssekreterare är nämligen den, att det så gott som undantagslöst
erfordras undersökning på platsen för avgörande av frågan, huruvida
en rörelse är av den art och den omfattning, som omförmäles i 1 § förlagsinteckningsförordningen.
Det synes därför också skäligt, att rätt till
reseersättning och arvode för sådan undersökning tillerkännes vederbörande
tjänsteman. I detta sammanhang torde kunna ifrågasättas, huruvida icke
dylik rätt bör tillerkännas ämbets- och tjänsteman för förrättning utom
tjänsterummet även i andra fall samt jämväl för tjänsteförrättning å annan
tid än som skäligen kan anses åligga honom. Fall av sistnämnda art förekomma
kanske ej på de flesta platser, men i Hälsingborg ifrågasätta skeppsredare
och skeppsmäklare gärna, att vederbörande tjänsteman skall stå till
förfogande även på natten samt under sön- och helgdagar med anteckning
å fartygs certifikat om befälhavareombyte eller utfärdande av sundhetspass
för fartyg.

Vad angår de under punkten 2 i skrivelsen omförmälda lösenfrågorna har
notarius publicus i Hälsingborg såsom sin åsikt uttalat följande: Enligt
gammal praxis har notarius publicus för bevis, avfattade å främmande
språk, städse uttagit, utöver eljest fastställt belopp, en avgift av 2 kronor.
Denna avgift anses hava karaktären av arvode för det extra arbete, som
avfattningen å främmande språk medför. Dylika arvoden till skiftande belopp
uttagas även vid utfärdande av andra bevis, där något särskilt arbete
ligger bakom bevisets utfärdande. Som exempel kan nämnas bevis angående
en tidnings medelupplaga under en viss tid, vilket bevis kan utfärdas
först efter genomgång av tryckeri- och distributionsrapporter m. m.
Beträffande frågan örn lösen för översättningar från ett språk till ett annat
synes praxis hava varit vacklande. Nuvarande notarius publicus har med
hänsyn till ordalydelsen av bestämmelsen i lösenförordningen icke ansett
sig berättigad att uttaga 10 kronor i lösen för varje ark i annat fall än att
han själv verkställt översättningen. För granskning av företedd översättning
uttages lösen endast såsom för vidimation, vartill kommer, örn beviset
utfärdas å främmande språk, ovannämnda arvode å 2 kronor. Obenägenheten
att uttaga 10 kronor i lösen har även sin grund däri, att förekom -

208

mande översättningar oftast utgöras av korta handlingar, såsom fullmakter,
prästbetyg och andra betyg, varför detta belopp synes väl högt för arbetet
med granskningen av en redan gjord översättning. Å andra sidan torde,
för det fall att notarius publicus själv får göra översättningen, ersättningen
av 10 kronor för ett fullskrivet ark vara orimligt låg. Sådana längre översättningar,
som oftast i stor utsträckning röra sig med fackuttryck, stöta
icke sällan på stora svårigheter och orsaka mycket arbete. Lösenbestämmelser,
som mera smidigt anpassa sig efter arbetet, äro därför att förorda,
såsom t. ex. att lösen beräknas per sida i stället för per ark.

Vidkommande slutligen den under punkten 3 i skrivelsen behandlade
frågan örn lösen för vissa bevis på grundval av motorfordonsförordningen
har poliskammaren i Hälsingborg på förfrågan förklarat sig helt instämma
i vad Höijer andragit.

Rådmannen Nils Ryding:

Beträffande frågan örn arvode för den undersökning, som måste föregå
utfärdande av bevis angående utövandet av rörelse som skall förlagsintecknas,
får jag meddela, att i Malmö förf ares på det sätt, att magistraten anmodar
poliskammaren föranstalta om den erforderliga undersökningen och
därefter får magistraten en rapport angående undersökningen. På grundval
av däri lämnade upplysningar utfärdar magistraten beviset i form av ett
utdrag av magistratens protokoll. Arvode för undersökningen utkräves icke.
Ett dylikt förfarande synes kunna tillämpas i alla städer.

Beträffande under punkten 2 i skrivelsen omförmälda bevis för bestyrkande
av namnteckningar å främmande språk tillämpas i Malmö den
praxis Höijer angiver såsom vanligen förekommande. Eftersom i staden
finnes en translator publicus anser notarius publicus sig ej vara skyldig att
verkställa granskning och bestyrkande av översättningars riktighet och
han undviker därför svårigheten med debitering av dylikt arbete.

De under punkten 3 i skrivelsen omförmälda bevisen angående högsta
tillåtna hjultryck, om tillstånd till yrkesmässig trafik och örn godkännande
av det fordon därvid skall användas utfärdas av poliskammaren. Expeditionen
sker i form av protokollsutdrag. Örn alla frågorna förekomma till
prövning på samma gång, sammanföras de i ett beslut.

För vinnande av enhetlighet och klarhet uti de i skrivelsen berörda spörsmål
synes det vara önskligt att tydliga bestämmelser utfärdas.

Borgmästaren Ivan Nyborg hade med instämmande i detsamma överlämnat
ett av magistratssekreteraren Jarl Holmquist avgivet yttrande, däri
Holmquist anfört:

Bevis enligt § 3 i förordningen den 13 april 1883 utfärdas av magistraten
i Göteborg mot en avgift i stämpel och lösen av 2 kronor 50 öre. Bevisen
hänföras sålunda till ''Bevis annat’. Däremot debiteras aldrig särskild ersättning
för resekostnad eller arvode för själva förrättningen. Särskild

209

undersökning på platsen företages regelmässigt före bevisets utfärdande
och underlåtes endast i fall, då sådan undersökning anses fullkomligt onödig,
t. ex. när bevis begäres beträffande för magistraten kända fabriksföretag
av större omfattning. Som det emellertid av Höijers förevarande skrivelse
framgår, att olika praxis förekommer beträffande debiteringen å
nämnda bevis, synas bestämmelser, avseende vinnande av enhetlighet i tilllämpningen,
vara betingade. Därvid synes i första hand föreskrift rörande
ersättning för resekostnad enligt gällande resereglemente böra ifrågakomma.
Skäl tala jämväl för bestämmelse örn särskilt arvode för själva förrättningen.
Då förut omnämnda undersökning i regel är av enkel natur och
föga tidsödande, torde sagda arvode kunna bestämmas till enahanda belopp
för samtliga ifrågakommande förrättningar och jämförelsevis lågt, förslagsvis
3 kronor för varje förrättning. Särskilda bestämmelser rörande vem
nämnda arvode skall tillkomma torde väl däremot ej behöva ifrågakomma,
då arvodet antingen bör tillgodokomma förrättningsmannen själv eller, i
fall då sportler indragits mot fast lön, av förrättningsmannen redovisas till
vederbörande, oavsett om förrättningen verkställts å eller utom vanlig
tjänstetid.

I fråga om bestyrkande av namnteckningar debiteras i Göteborg bevis
därom såsom bevis, tecknat å företedd handling, alltså med 2 kronor utan
särskild kostnad för översättning, detta jämväl i det fall att beviset innehåller
bestyrkande av behörighet att utfärda den företedda handlingen.
Som nämnda bevis i regel äro av enahanda beskaffenhet, torde väl knappast
någon särskild ersättning för bevisets utfärdande på ett främmande
språk, därest sådant begäres, vara motiverad, därvid jag dock förutsätter,
att beviset utfärdas på något av de tre språk, tyska, engelska och franska,
som notarius publicus är skyldig behärska. För andra bevis på främmande
språk av mera omfattande och längre beskaffenhet debiteras i regel särskild
ersättning för översättning. För åstadkommande av enhetlighet i fråga
om bestämmandet av lösenbeloppet för nämnda bevis äro särskilda föreskrifter
härom givetvis önskvärda. Detsamma gäller även i fråga örn de i
framställningen omnämnda fallen, då översättningar skola bestyrkas i flera
exemplar av samma handling ävensom då företedd översättning skall förses
med bevis örn översättningens riktighet, därvid de av Höijer framförda
synpunkterna synas värda beaktande.

För kännedom får jag upplysa, att i Göteborg översättningar till eller
från främmande språk så gott som regelmässigt verkställas av särskilda av
handels- och sjöfartsnämnden antagna translatores publici, vilka därvid
tillämpa en av magistraten fastställd taxa.

I framställningen omförmälda bevis av polismyndighet enligt motorfordonsförordningen
utfärdas av poliskammaren, varför jag saknar kännedom

14 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1938 års riksdag.

210

om tillämpad praxis uti ifrågavarande avseende. De av Höijer härutinnan
framförda synpunkterna synas mig emellertid värda beaktande.

Vid Holmquists yttrande var i avskrift fogad följande
''Taxa för translator publicus i Göteborg.

Av magistraten fastställd den 15 okt. 1920.

Översättning från ett språk till ett annat jämte intyg örn översättningens

riktighet: första sidan ...................................... 10 kr.

varje därpå följande påbörjad sida............................ 6 kr.

Utfärdas flera exemplar av samma översättning, utgår avgiften för ett
vart av andra och följande exemplaren med hälften av det belopp, som
ovan angivits.

Angående det antal rader, som bör finnas å varje sida, samt antalet bokstäver
å varje rad skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse föreskrifterna
i gällande kungl, förordning angående expeditionslösen.’

I fråga om sådana rent expeditionella åtgärder som uttagande av avgifter
för av myndigheter utfärdade bevis och handlingar synes man med fog
kunna begära så enkla och tydliga bestämmelser, att de icke lämna rum för
olikartad tillämpning med påföljd att för bevis av ett och samma slag utkrävas
avgifter till olika belopp hos olika myndigheter i samma ställning.
Såväl för myndigheterna som allmänheten är det av stor vikt, att gällande
bestämmelser i förevarande hänseende äro så fullständiga, enkla och lättfattliga,
att de kunna tillämpas efter orden, snabbt och utan tvekan.

Rådmannen Höijers ovan återgivna skrivelse och i anledning av densamma
inkomna yttranden torde utvisa, att tydliga bestämmelser saknas
om vad som må uttagas för sådana bevis, som i skrivelsen omförmälas. Av
den verkställda utredningen framgår också, att denna brist medfört, att för
samma slags bevis uttagas olika avgifter på skilda orter.

Vad särskilt angår s. k. driftsbevis vid sökande av förlagsinteckning
synes rätt till ersättning för sådan undersökning å platsen för rörelsens drivande,
som kan erfordras för bevisets utfärdande, och för eventuell resekostnad
näppeligen kunna, såsom på ett håll gjorts gällande, grundas på
bestämmelserna i 1878 års förordning angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. Emellertid
torde det icke vara mer än rimligt att, därest för utfärdande av driftsbevis
erfordras särskild undersökning, sökanden skall vara pliktig att erlägga
en skälig avgift för själva förrättningen samt, i händelse förrättningsmannen
måst företaga resa, resekostnadsersättning enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet.

Med hänsyn till det ovan sagda synes det mig synnerligen önskvärt, att i

211

vederbörande författningar införas förtydligande och kompletterande bestämmelser
i nu ifrågavarande hänseenden. I samband med denna mera
speciella fråga torde måhända tillika böra tagas i övervägande, huruvida
icke en allmän revision av stämpel- och expeditionslösenförordningarna är
påkallad. Vad borgmästaren Gamstorp härutinnan anfört synes mig förtjänt
av beaktande.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag härmed
för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden och
synpunkter till den åtgärd, som Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.”

4. Framställning angående rätt för svarandepart, som beviljats fri

rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även om
begäran därom framställes först efter det utslag meddelats.

Den 31 december 1937 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Enligt 2 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång skall part, som beviljats
fri rättegång, vara befriad från erläggande av stämpelavgift i målet
samt tillika njuta den förmån att av allmänna medel skola gäldas expeditionslösen
och vissa andra kostnader i rättegången.

I 8 § heter det att, när rätten från sig skiljer mål vari fri rättegång varit
part beviljad, skall rätten, där parten jämlikt 7 § i lagen förklarats förlustig
sagda förmån, förplikta honom ersätta statsverket vad som enligt 2 §
skolat gäldas av allmänna medel. Dock ankommer på rätten att pröva,
om och i vad mån sådant åläggande bör ske i fall, då beslutet örn förmånens
upphörande grundats därpå, att det för parten funnits vara av synnerligen
ringa betydelse att hans talan vinner prövning. Har part, som åtnjutit
fri rättegång, ej förklarats ersättningsskyldig, men tappar motparten,
skall dylik ersättningsskyldighet åläggas denne, där han enligt lag är pliktig
gälda vinnande parts rättegångskostnad.

I 13 § stadgas att part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter
rättegångens avslutande finnes utan intrång i de medel, som äro nödiga
för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,
kunna gälda rättegångskostnad, som enligt ifrågavarande lag av
allmänna medel guldits, på yrkande av kronans ombudsman i den ort, där
parten har sitt hemvist, förpliktas ersätta statsverket sådan kostnad, såframt
motparten ej i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet. Talan
därom må dock ej väckas senare än fem år efter rättegångens avslutande.

I § 7 förordningen den 19 december 1919 örn vad iakttagas skall vid tilllämpning
av lagen örn fri rättegång föreskrives, att vid varje domstol skall
föras särskild bok över de personer, som i där anhängiga mål åtnjuta fri

212

rättegång. För varje person skall i boken göras ett upplägg. I boken skola,
med angivande av datum, post för post införas alla de kostnader i rättegången,
som enligt nyssnämnda lag eller med stöd därav fattat beslut skola
utbetalas av allmänna medel, vare sig kostnaden, enligt vad i förordningen
är bestämt, skall gäldas ur domstolskassan eller i annan ordning.

I § 13 förordningen heter det att, när i mål varom nu är fråga domstol
med stöd av 8 § lagen örn fri rättegång ålagt part att till statsverket återgälda
kostnad, som av allmänna medel skolat gäldas, skall inom en månad
efter utslagets dag transumt därav översändas till K. B. i länet för utslagets
verkställande i nämnda avseende. Efter slutligt avgörande av mål, däri fri
rättegång åtnjutits, skall i övrigt iakttagas, att i omförmälda bok nedräkning
verkställes av de å motsvarande upplägg införda kostnader samt att
anteckning där göres angående utslagets dag, dess nummer i domboken
och huruvida kostnaden skall av part återgäldas till statsverket.

Av de i 8 § lagen örn fri rättegång givna bestämmelserna därom, att rätten
i det slutliga utslaget skall under i lagrummet angivna förutsättningar
ålägga endera av parterna att ersätta statsverket kostnad, som i anledning
av i målet beviljad fri rättegång skolat gäldas av allmänna medel, torde
få anses följa, att rätten efter det slutligt utslag meddelats icke äger upptaga
och pröva av den fria rättegången härrörande kostnadsfrågor. Då sådan
kostnad bör vara bestämd redan då rätten skiljer sig från målet, synes
domstolen icke vara pliktig att till svarandepart, som åtnjutit fri rättegång
men underlåtit att före utslagets avkunnande begära protokoll i målet,
avgiftsfritt utlämna sådana. Detta förhållande kan understundom lända
till avsevärt men, såsom framgår av följande fall, vilket dragits under
min prövning.

Vid rådhusrätten i Borås handlades den 23 mars 1936 ett till samma dag
instämt mål mellan stadsfiskalen Claes Norrby, å tjänstens vägnar, ävensom
Stockholms Motor aktiebolag, å ena, samt bilförsäljaren Axel Richard
Andersson-Källander i Borås, å andra sidan, angående konkursförbrytelse.

Andersson-Källander, vilken var personligen tillstädes vid rätten, beviljades
på därom gjord framställning fri rättegång i målet. Sedan AnderssonKällander
efter föredragning av ingivna polisrapporter och andra handlingar
blivit hörd i målet, tillsades att utslag däri skulle meddelas den 6 april
1936. Genom utslag sistnämnda dag dömde rådhusrätten, jämlikt 23 kap.
3 § 1), 3) och 4) strafflagen, Andersson-Källander för uppenbar vårdslöshet
mot sina borgenärer till fängelse tre månader.

I en till Göta hovrätt den 23 april 1936 ingiven skrift anförde AnderssonKällander
besvär över detta utslag. Vid besvärsskriften var fogat ett för
Andersson-Källanders räkning utskrivet exemplar av utslaget, vilket var
belagt med lösen och stämpel.

Genom resolution den 12 maj 1936 förelädes Andersson-Källander att in -

213

om tre veckor därefter till hovrätten ingiva rådhusrättens protokoll i målet
för den 23 mars 1936 vid äventyr att, örn samma protokoll ej funnes
i hovrätten tillgängligt då målet till avgörande företoges, Andersson-Källander
förlorat sin talan. Den 27 maj ingavs sagda protokoll till hovrätten.
Protokollet, som var utskrivet för Andersson-Källanders räkning, var belagt
med lösen och stämpel.

Hovrätten fann i utslag den 12 oktober 1936 ej skäl göra ändring i rådhusrättens
utslag.

I en till mig insänd skrift anförde Andersson-Källander sedermera klagomål
över att han för rådhusrättens protokoll nödgats erlägga lösen- och
stämpelavgift, tillhopa 65 kronor 50 öre, trots att fri rättegång beviljats
honom i målet. Då han efter meddelandet av rådhusrättens utslag å rättens
kansli begärt protokoll, hade han erhållit upplysning därom, att han
ej kunde få protokollen kostnadsfritt, då han ej beställt dem under rättegången.
För att kunna i tid ingiva protokollen till hovrätten hade Andersson-Källander
då måst upplåna penningar och utlösa protokollen med
fordrade belopp.

I infordrat yttrande anförde rådmannen Kurt Funkquist, såsom ansvarig
för rådhusrättens dombok i brottmål, följande.

Enligt 2 § i lagen örn fri rättegång ägde visserligen part, som beviljats
förmånen av fri rättegång, att utan erläggande av avgifter utbekomma
protokoll i målet. Då emellertid Andersson-Källander vid rådhusrätten
varit svarande och sålunda ej haft skyldighet att utlösa protokoll, hade
Funkquist — enligt av honom tillämpad praxis för undvikande av onödiga
kostnader för statsverket — ansett sig icke böra utskriva protokollen utan
därom av Andersson-Källander framställd begäran. Sådan begäran hade
icke framställts före målets avgörande vid rådhusrätten, varvid enligt
§ 13 i förordningen den 19 december 1919 om vad iakttagas skall vid tillämpning
av lagen om fri rättegång konstaterats, att några kostnader icke
antecknats i den vid rådhusrätten förda boken över fria rättegångar. Vad
som därefter förekommit kunde Funkquist på grund av den förflutna tidens
längd och mängden av behandlade ärenden givetvis ej med bestämdhet
fastslå, men med ledning av sitt minne och de av honom städse tillämpade
principerna skulle Funkquist med till visshet gränsande sannolikhet våga
påstå, att det tillgått på följande sätt. Andersson-Källander eller något
ombud för honom hade hos Funkquist beställt protokoll, med uppgivande
att han ämnade överklaga utslaget i hovrätten. Därvid hade Funkquist
upplyst honom örn att, enär målet redan avgjorts vid rådhusrätten, medelsförvaltaren
i fria rättegångar vid rådhusrätten icke kunde till staden betala
lösen för protokollen och att Andersson-Källander för erhållande av protokollen
utan avgift hade att på något sätt visa för Funkquist, att han överklagat
utslaget i hovrätten, så att anteckning om honom därstädes beviljad

214

fri rättegång blivit gjord. Mot företeende av dylikt bevis, vanligen ett föreläggande
från hovrätten att inkomma med felande protokoll, brukade
Funkquist utlämna protokollen till part eller ombud och för stadens räkning
rekvirera lösenbeloppet från medelsförvaltaren i fria rättegångar vid
hovrätten. I detta fall ville Funkquist erinra sig, att Andersson-Källander
eller hans ombud förklarat, att han ansåge det av Funkquist anvisade tillvägagångssättet
för omständligt och under sådana förhållanden hellre betalade
protokollen.

I avgivna påminnelser framhöll Andersson-Källander, att han icke kunde
erinra sig att han vid beställningen av protokollen erhållit anvisning om
sättet att utbekomma dem utan avgift. Han hade endast fått besked att
han, för att erhålla protokollen avgiftsfritt, skulle hava beställt dem före
utslagets meddelande. Den omständigheten, att Andersson-Källander erhållit
fri rättegång, hade kommit honom att tro att han utan särskild begäran
skulle erhålla protokoll.

Vid prövning av Andersson-Källanders klagomål fann jag, i enlighet med
vad jag ovan anfört, det icke kunna läggas Funkquist till last såsom tjänstefel
att han icke kostnadsfritt utlämnat protokollen till Andersson-Källander.
Med hänsyn därtill kunde klagomålen ej föranleda någon åtgärd
från min sida mot Funkquist.

I det stora flertalet fall torde väl för svarandepart, som åtnjuter fri
rättegång, protokoll utskrivas redan under rättegångens förlopp. Har emellertid
parten av förbiseende eller därför att han icke ansett sig behöva
tillgång till protokoll underlåtit att begära sådana, med påföljd att protokoll
för honom icke utskrivits, kan dock situationen för hans vidkommande
så ändras, att han finner sig behöva protokoll. Detta inträffar alltid, om,
såsom i det ovan berörda fallet, utslaget går honom emot och han därför
vill överklaga detsamma. På sätt Funkquist synes hava upplyst Andersson-Källander
torde dock i dessa fall saken kunna så ordnas, att parten,
om han visar att han fullföljt talan i hovrätten och att han där åtnjuter
fri rättegång, kostnadsfritt utfår protokollen av expeditionshavanden vid
underrätten, vilken därefter efter rekvisition erhåller lösen för protokollen
av den befattningshavare vid hovrätten, som har att förvalta de för fri
rättegång därstädes avsedda medel. Enligt stadgad praxis tillämpas detta
förfaringssätt i de fall då part, vilken i underrätten ej åtnjutit fri rättegång,
beviljas sådan förmån efter det målet dragits under hovrättens
prövning.

Av det nu sagda framgår visserligen att svarandepart, som åtnjutit fri
rättegång men underlåtit att före utslagets meddelande begära protokoll, kan
efter talans fullföljande till hovrätten kostnadsfritt erhålla underrättens
protokoll. Emellertid kan parten behöva dessa, även om han icke dragit
målet under hovrättens prövning, exempelvis för att parten själv eller nå -

215

gon av honom anlitad person skall kunna så tillförlitligt som möjligt bedöma,
huruvida skäl för överklagande föreligger. Att parten i ett dylikt
fall icke skall kunna avgiftsfritt erhålla protokoll synes mig vara ett missförhållande.
För avhjälpande därav skulle kunna föreskrivas att protokoll,
oavsett därom framställd begäran, städse skall utskrivas åt svarandepart,
som åtnjuter fri rättegång. En lämpligare lösning av frågan synes mig dock
kunna ernås genom en bestämmelse av innebörd att svarandepart, som beviljats
fri rättegång, skall äga rätt att kostnadsfritt erhålla protokoll, därest
begäran därom framställes senast viss tid efter det slutligt utslag meddelats.
Även om den nu berörda frågan icke kan anses äga någon större praktisk
betydelse, torde dock densamma, örn icke förr så i samband med en
framtida översyn av bestämmelserna angående fri rättegång, böra upptagas
till prövning.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag härmed
för Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda förhållanden och
spörsmål till den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

V. Inspektionsresor under år 1937.

Mina ämbetsresor under år 1937 hava ägt rum inom Kristianstads,
Malmöhus och Kopparbergs län, varjämte jag verkställt inspektion av
rådhusrätterna i Arboga och Vaxholm.

Tillika har min suppleant och efterträdare under den tid han förestått
justitieombudsmansämbetet inspekterat vissa myndigheter inom Kopparbergs
län ävensom statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
vårdanstalt för alkoholister därstädes.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det
därunder förda diariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och
registratur kommer att för granskning överlämnas till riksdagens första
lagutskott.

216

VI. Under år 1937 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1937 har uppgått till
778.

Vid 1937 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste -

män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 44

Under år 1937 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........469

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 146
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 659

Av berörda 659 ärenden hava under 1937:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 7

2) till annan myndighet överlämnats..................... 3

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla................195

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits...........155

5) utan åtgärd avskrivits..............................153

6) till åtal hänvisats................................. 14

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning.............. 1

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7............... 87

9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t ................ 1

och äro vid 1937 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande................................. 33

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 5

12) på prövning beroende............................... 5

Summa 659

Under år 1937 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 15
ärenden, varav ett ärende avsett sex tjänstemän och ett annat ärende
två tjänstemän, beslutits anställande av åtal eller vidtagande av åtgärd
för disciplinär bestraffning mot tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan mot............................19

av annan anledning mot................................ 2

Summa 21

217

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
örn åtal mot:

1) t. f. landsfiskal för missbrukande av tjänsteställning såsom allmän
åklagare (sid. 45 o. f.);

2) kyrkoherde för olämpliga uttalanden i predikan (sid. 54 o. f.);

3) kyrkoherde för försummelse vid granskning av mantalslängd (sid.
60 o. f.);

4) häradsskrivare för upptagande av röstberättigad person i röstlängd
såsom icke röstberättigad (sid. 66 o. f.);

5) ledamöter av domkapitel för disponerande av stiftelses tillgångar
för annat ändamål än det med stiftelsen avsedda (sid. 94 o. f.);

6) poliskommissarie för bristande tillsyn över verkställighet av bötesförvandlingsbeslut
och underlåtenhet att vidtaga åtgärder för brotts
beivrande m. m. (sid. 112 o. f.);

7) utmätningsman för försummelse vid förande av dagbok i utsökningsmål
(sid. 71 o. f.);

8) platsledare hos statens arbetslöshetskommission för utbetalning av
avlöningsmedel, som enligt införselbeslut skolat innehållas (sid. 79 o. f.);

9) landsfiskal för felaktig behandling av införselärende (sid. 79 o. f.);

10) kriminalkonstapel för förskingring av uppburna bötesmedel m. m.;

11) häradshövding för felaktigt förordnande av boutredningsman m. m.;

12) landsfiskal för införpassande till straffanstalt av en till frihetsstraff
dömd person, ehuru denne sökt nåd (sid. 104 o. f.);

13) stadsfiskal för olaga husrannsakan;

14) landsfiskal för felaktigt förfarande vid verkställighet av bötesstraff;
samt

15) stadsfiskal för kallelse till förnyat polisförhör, som icke varit behövligt.

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

16) e. o. ingenjörsassistent vid telegrafverket för underlåtenhet att
återbetala för hög resekostnadsersättning (sid. 134 o. f.).

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit
av Kungl. Majit meddelad.

218

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1937 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden, vilka vid
1937 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1937,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1937 ars riksdag avlatit till Kungl. Majit (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1937 och vari under år
1937 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Majits prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1938.

NILS LJUNGGREN.

Gösta Stenlund.

219

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1938.

Till RIKSDAGEN.

Under den tid, som förflutit efter avgivandet av tryckfrihetskommitténs
senaste berättelse, har kommittén icke haft att behandla något
ärende, vilket kommittén härmed får för riksdagen anmäla.

Stockholm i januari 1938.

NILS LJUNGGREN.

HENRIK SCHUCK. ELIEL LÖFGREN. NILS STJERNBERG.
ODAL OTTELIN. TORSTEN FOGELQVIST. HENNING LEO.

Gösta Stenlund.

220

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1937 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	16	29	Jo	3	57	S	9	88	Jo	14	120	Jo	17	152	K	21
2	Ju	6	30	Jo	4	58	S	10	89	Fö	4	121	S	22	153	Ju	22
3	u	8	31	Jo	5	59	s	11	90	Fö	5	122	Fc	10	154	Ju	23
4	Fö	6	32	Fi	2	60	s	12	91	H	3	123	K	14	155	Ju	24
5	s	20	33	Fi	3	61	Fi	8	92	Jo	15	124	Ju	19	156	s	24
6	K	16	34	E	2	62	K	5	93	Jo	16	125	K	13	157	Jo	26
	Fi	14	35	K	4	63	S	13	94	K	11	126	K	15	158	Jo	27
7	Fi	15	36	Ju	4	64	K	6	95	K	12	127	Ju	20	159	Jo	28
8	E	8		u	2	65	Ju	12	96	H	4	128	Ju	21	160	Jo	29
9	Jo	7	37	Ju	5		s	14	97	S	18	129	Jo	18	161	Jo	30
10	H	19	38	E	3	66	s	15	98	Ju	14	130	Jo	19	162	Jo	31
11	Fö	3	39	U	3	67	u	6	99	Fi	12	131	Jo	20	163	Jo	32
	S	5		Fi	4	68	s	16	100	Fi	13	132	Fi	17	164	Jo	33
	Fi	7	40	U	4	69	K	7	101	Ju	15	133	Jo	21	165	Jo	34
12	H	2		Fi	5	70	Ju	13	102	E	5	134	Jo	22	166	Jo	35
U	1	41	Ju	7	71	Fi	9	103	E	6	135	Fö	11	167	Jo	36
13	S	1		Fö	2	72	Fi	10	104		)	136	Fö	12	168	E	9
14	K	1	42	Jo	6	73	Fi	11	105		)	137	Jo	23	169	Jo	37
15	Jo	1	43	Ju	8	74	K	8	106		)	138	Jo	24	170	Jo	38
16	Ju	1	44	4)		75		)	107		)	139	Fi	18	171	U	9
17	Ju	2	45	4)		76		)	108		)	140	Jo	25	172	U	10
18	Ju	3	46	Ju	9	77		)	109	4	)	141	Fi	19	173	U	11
19	H	1	47	4)		78	U	7	110	Fö	7	142	Fi	20	174	u	12
20	K	2	48	4)		79	Jo	8	lil	Fö	8	143	Fi	21	175	H	7
21	K	3	49	u	5	80	Jo	9	112	Fö	9	144	Fi	22	176	Fi	23
22	S	2	50	Fi	6	81	Jo	10	113	H	5	145	Fö	13	177	Fi	24
23	s	3	51	E	4	82	Jo	11	114	H	6	146	E	7	178	Fi	25
24	s	4	52	Ju 10	83	Jo	12	115	S	19	147	S	23	179	Fi	26
25	Fi	1	53	Ju 11	84	Jo	13	116	s	21	148	K	17	180	Fö	14
26	Fö	1	54	S	6	85	S	17	117	Ju	16	149	K	18	181	Fö	15
27	E	1	55	s	7	86	K	9	118	Ju	17	150	K	19	182	Fi	27
28	Jo	2	56	s	8	87	K	10	119	Ju	18	151	K	20	183	E	14

l) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
8) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

221

184	E	10	236	H	11	291	H
185	E	11	237	Ju	35	292	H
186	E	12	238	u	13	293	H
187	E	15	239	Fö	20	294	H
188	E	13	240	Fö	21	295	H
189	H	8	241	Fi	34	296	Fö
190	Ju	25	242	S	30	297	Ju
191	Ju	26	243	Fi	35	298	K
192	Ju	27	244	Fi	36	299	Fö
193	Ju	28	245	Fi	37	300	Fi
194	Ju	29		E	22	301	Fi
195	Ju	30	246	S	31	302	Fi
196	Ju	31	247	Fö	22	303	Fi
197	Jo	39	248	Fö	23	304	Ju
198	Fö	16	249	Fö	24	305	Ju
199	Fö	17	250	Fi	38		u
200	Fö	18	251	Fö	25	306	Ju
201	Fö	19	252	Fö	26	307	s
202	E	16	253	Fö	27	308	s
203	Jo	40	254	Fö	28	309	Fi
204	Jo	41	255	Fö	29	310	H
205	Jo	42	256	Jo	46	311	Fö
206	Jo	43	257	Jo	47		Fi
207	Jo	44	258	Jo	48		E
208	E	17	259	Jo	49		Jo
209	E	18	260	Fi	39	312	E
210	E	19	261	S	32	313	Ju
211	Fi	28	262	S	33	314	Ju
212	Fi	29	263	s	34		s
213	Fi	30	264	s	35		K
214	E	20	265	s	36		E
215	E	21	266	s	37	315	Ju
216	K	28	267	K	32	316	s
217	K	29	268	K	33	317	s
	Jo	45	269	H	12	318	Fö
218	K	30	270	S	39	319	Fi
219	K	31	271	s	40	320	H
220	K	22	272	Ju	41	321	Ju
221	K	23	273	Ju	42	322	Fi
222	K	24	274	K	34	323	Fi
	Fi	31	275	S	38	324	Fi
	H	9	276	Ju	36	325	Fi
223	K	25	277	Ju	37	326	Fö
224	K	26	278	Ju	38	327	Fi
225	K	27	279	Ju	39	328	Fi
226	Ju	32	280	s	41	329	Fi
227	Fi	32	281	Fi	40	330	Fi
228	H	10	282	Ju	40	331	Fi
229	S	25	283	Fi	41	332	Jo
230	S	26	284	S	42	333	Jo
231	Ju	33	285	E	23	334	Jo
	s	27	286	E	24	335	Jo
232	Ju	34	287	Jo	50	336	Jo
233	Fi	33	288	Jo	51	337	Jo
234	S	28	289	Jo	52	338	E
235	S	29	290	Jo	53	339	S

340	S 53	394	S	58	446	Fi	94
341	Jo 61	395	S	59	447	Fi	95
342	K 37	396	Fi	69	448	Fi	96
343	’)	397	Fi	70	449	Fi	97
344	S 49	398	H	25	450	Fi	98
345	S 50	399	E	32	451	Fi	99
346	E 30	400	S	62	452	Fi 100
347	Fi 57	401	S	60	453	Fi 101
348	Fi 58	402	Jo	62	454	E	35
349	Ju 51	403	S	61	455	S	73
350	S 51	404	s	63	456	S	74
351	H 21	405	s	64	457	Fi 102
352	Ju 52	406	s	65	458	Ju	62
353	Ju 53	407	Fö	36	459	U	15
354	Fi 59	408	Fi	71	460	Fö	37
355	Ju 54	409	Fi	72	461	S	75
356	Ju 55	410	Fi	73	462	Fi 103
357	Ju 56	411	Fi	74	463	E	36
	Fi 60	412	Fi	75	464	H	27
	H 22	413	Fi	76	465	E	37
358	Fi 61	414	Fi	77	466	S	76
359	Fi 62	415	Fi	78	467	s	77
360	4)	416	Fi	79	468	Fi 104
361	4)	417	Fi	80		E	38
362	4)	418	Fi	81	469	Fi	110
363	4)		H	26		E	39
364	4)	419	Fi	82	470	E	40
365	4)	420	Fi	83	471	E	41
366	4)		Jo	63	472	Fi	105
367	4)	421	S	66		H	28
368	4)	422	S	67	473	Ju	63
369	4)	423	s	68		U	16
370	4)	424	Ju	58		Fö	38
371	4)		s	69		S	78
372	4)	425	Ju	59		K	41
373	E 29	426	Ju	60		Fi	106
374	4)	427	Jo	64		H	29
375	4)	428	Fi	84	474	Ju	64
376	4)	429	Jo	65		TJ	17
377	4)	430	Ju	61		Fö	39
378	Fi 63	431	S	70		S	79
379	Fi 64	432	K	39		K	42
380	Fi 65	433	Fi	85		Fi	107
381	H 23	434	S	71		E	42
382	Fi 66	435	E	33		Jo	66
383	S 52	436	Fi	89		H	30
384	Fi 68	437	Fi	90	475	Fi	108
385	S 54	438	Fi	86	476	Fö	40
386	K 38	439	S	72		Fi	109
387	Ju 57		Fi	87	477	K	43
388	S 55	440	K	40	478	Fi	lil
389	S 56	441	Fi	88	479	Fi	112
390	S 57	442	Fi	91
391	Fö 35	443	Fi	92
392	H 24	444	E	34
393	E 31	445	Fi	93

222

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1937 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 6 februari 1937, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets
grundlagar. (16.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den

12 februari 1937 (sv. f. nr 40).

2. samma dag, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
(17.)

Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den

12 februari 1937 (sv. f. nr 40).

3. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(18.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den

12 februari 1937 (sv. f. nr 40).

4. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn befordran med luftfartyg, m. m. (36.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 mars 1937 (sv. f. nr 73).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, m. m. (37.)

Lagar i ämnet utfärdade den 5 mars 1937 (sv. f. nr 81—83).

6. den 24 februari, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1937/1938 under riksstatens
andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)

Den 11 juni 1937 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i lagen örn förbud
i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. (41.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 27 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (43.)

Den 12 mars 1937 anmäld samt lagd till handlingarna.

223

9. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans efterträdare.
(46.)

Den 12 mars 1937 anmäld samt lagd till handlingarna.

10. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för inredande av ny sinnessjukavdelning vid centralfängelset i
Malmö. (52.)

Den 12 mars 1937 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

11. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till
lag angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget
i Spanien m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (53.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 mars 1937 (sv. f. nr 61).

12. den 9 mars, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen den
12 maj 1917 om expropriation. (65.)

Såvitt angår riksdagens hemställan angående utredning om ändrade bestämmelser
rörande bestämmande av ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd
har en inom justitiedepartementet upprättad promemoria i ämnet remitterats
till vissa myndigheter. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn tvångsuppfostran m. m. (70.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 mars 1937 (nr 74—79).

14. den 13 mars, i anledning av väckta motioner angående ändringar i lagen
den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om verkställighet av bötesstraff m. m. jämte i ämnet väckt motion. (101.)

Lagar i ämnet utfärdade den 9 april 1937 (sv. f. nr 119—128).

16. den 16 mars, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(117.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
9 april 1937 (sv. f. nr 117).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn upphävande av vissa åklagares rätt till andel i böter m. m. (118.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 mars 1937 (sv. f. nr 80).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. (119.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 april 1937 (sv. f. nr 118).

19. den 19 mars, angående verkställd omröstning över högsta domstolens och
regeringsrättens ledamöter. (124.)

Den 16 april 1937 anmäld samt lagd till handlingarna.

20. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av utsökningslagen. (127.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 april 1937 (sv. f. nr 129).

224

21. samma dag, i anledning av väckt motion angående bestridandet av kostnaderna
för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å svenskt
fartyg. (128.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen örn kommandomål. (153.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 april 1937 (sv. f. nr 161).

23. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1937/1938 till byggnadsarbeten
m. m. vid centralfängelset i Malmö. (154.)

Den 30 juni 1937 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1937/1938 till byggnadsarbeten
m. m. vid centralfängelset å Härlanda. (155.)

Den 30 juni 1937 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

25. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten. (190.)

Lag i ämnet utfärdad den 7 maj 1937 (sv. f. nr 192).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)
om straffregister. (191.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1937 (sv. f. nr 174).

27. samma dag, i anledning av väckt motion om åtgärder i syfte att parts
ekonomiska oförmåga att inställa sig vid domstol må anses utgöra laga
förfall m. m. (192.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

28. samma dag, i anledning av väckt motion om visst tillägg till lagen örn
barn i äktenskap m. m. (193.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

29. samma dag, i anledning av väckt motion angående en partiell, kompletterande
revision av förmynderskapslagstiftningen. (194.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 november 1937 har uppdragits åt

särskilt tillkallad sakkunnig att inom departementet biträda vid den av riksdagen

begärda utredningen.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid, m. m. (195.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 april 1937 (sv. f. nr 175—177).

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande eller
revision av lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. (196.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 28 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (226.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 april 1937 (sv. f. nr 164—167).

225

33. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen m. m. (231.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 april 1937 (sv. f. nr 181—183).

34. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(232.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
30 april 1937 (sv. f. nr 180).

35. samma dag, i anledning av väckt motion angående gränsbestämning i samband
med avstyckningsförrättning. (237.)

En inom justitiedepartementet upprättad promemoria angående ändrad lydelse
av 19 kap. 10 § första stycket lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av
jord å landet har remitterats till vissa myndigheter. Ärendet är föremål för fortsatt
utredning inom justitiedepartementet.

36. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 277) om
avlösning av vissa frälseräntor, m. m. (276.)

Lagar i ämnet utfärdade den 11 juni 1937 (sv. f. nr 345 och 346).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag), m. m.,
dels ock i ämnet väckt motion. (277.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1937 (sv. f. nr 451—460).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., dels ock väckta motioner
angående effektivare lagstiftning mot ocker. (278.)

Lagar i ämnet utfärdade den 21 maj 1937 (sv. f. nr 242—245). Beträffande riksdagens
i skrivelsen gjorda hemställan om utarbetande av ändrad lagstiftning
i fråga örn den homosexuella otuktens straffrättsliga behandling har departementschefen
jämlikt bemyndigande den 11 juni 1937 tillsatt en kommitté med
uppgift att verkställa utredning angående den straffrättsliga behandlingen av
förbrytare, vilkas kriminalitet sammanhänger med ett lättjefullt och oordnat
levnadssätt hos den brottslige m. m. I yttrandet till statsrådsprotokollet samma
dag uttalade departementschefen att inom kommitténs utredningsarbete borde
falla frågan om åtgärder till bekämpande av den manliga homosexuella prostitutionens
anstötliga yttringar. Departementschefen har vidare jämlikt bemyndigande
den 26 november 1937 tillkallat sakkunnig att inom departementet biträda
med utredning rörande åtgärder för bekämpande av homosexualitetens
samhällsfarliga yttringar. Frågan om åvägabringande av en effektivare lagstiftning
mot ocker, i vilket avseende riksdagen jämväl begärt utredning, är föremål
för utredning av de jämlikt bemyndigande den 18 juni 1937 tillkallade sakkunniga
för utredning rörande en reformering av lagstiftningen örn förmögenhetsbrotten
(straffrättskommittén).

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring i strafflagens
bestämmelser örn sabbatsbrott. (279.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner om upphävande av den s. k.
åkarpslagen. (282.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

15 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1938 års riksdag.

226

41. den 12 maj, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(272.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
13 maj 1937 (sv. f. nr 201).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 6 mom. 10 och § 26 riksdagsordningen. (273.)

Den 13 maj 1937 anmäld och lagd till handlingarna.

43. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare,
vilkas tjänster i samband med upphörande av rådhusrätterna i
samma städer komma att indragas. (297.)

Den 4 juni 1937 anmäld, därvid Kungl. Majit dels delgivit statskontoret riksdagens
beslut och dels meddelat bestämmelser angående staden Örnsköldsviks
förenande i judiciellt avseende fr. o. m. den 1 januari 1938 med Ångermanlands
norra domsaga samt staden Falkenbergs förenande i judiciellt avseende fr. o. m.
den dag Kungl. Majit framdeles ville bestämma med Hallands mellersta domsaga
samt Årstads och Faurås tingslag. Sedermera har Kungl. Majit den 11 juni
1937 meddelat bestämmelser angående staden Lysekils förenande i judiciellt avseende
fr. o. m. den 1 januari 1938 med Sunnervikens domsaga ävensom den 22
oktober 1937 bestämt, att ovannämnda beslut angående staden Falkenbergs
jurisdiktion skall träda i tillämpning likaledes fr. o. m. den 1 januari 1938.

44. den 22 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till Häradsrätterna: Avlöningar. (304.)

Den 11 juni 1937 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition rörande godkännande
av ett i Haag den 27 mars 1931 dagtecknat protokoll angående erkännande
av den fasta mellanfolkliga domstolens behörighet att tolka i
Haag avslutade konventioner i internationellt privaträttsliga ämnen. (305.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för vidtagande av åtgärder
i anledning av riksdagens godkännande av sagda protokoll.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 5 mars 1937 (nr 61) angående åtgärder
för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m. m.
(306.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 maj 1937 (sv. f. nr 275).

47. den 25 maj, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stärkande av
justitiekanslerns samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens
ställning. (313.)

Anmäld den 19 november 1937, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla
sakkunniga att verkställa utredning beträffande den i riksdagens skrivelse
angivna frågan.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Majits propositioner till riksdagen med
förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
m. m. ävensom en i ämnet väckt motion. (314.)

Lagar i ämnet utfärdade den 28 maj 1937 (sv. f. nr 249—256).

49. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(315.)

227

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
28 maj 1937 (sv. f. nr 248).

50. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående justitiekanslersexpeditionens avlöningsanslag.(321.)

Den 11 juni 1937 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

51. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål, m. m. (349.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 juni 1937 (sv. f. nr 306 och 307).

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående slakt av husdjur. (352.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 juni 1937 (sv. f. nr 313).

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november
1931 (nr 364). (353.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 4 juni 1937 (sv. f. nr 293).

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag). (355.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 juni 1937 (sv. f. nr 344).

55. samma dag, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare, m. m. (356.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. (357.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1937 (sv. f. nr 521—527).

57. den 2 juni, angående utredning örn orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Kungl. Majit har den 15 oktober 1937 anbefallt fångvårdsstyrelsen att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen.

58. den 5 juni, i anledning av väckt motion angående reformering av åklagarväsendet.
(424.)

Anmäld den 17 december 1937, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla
sakkunniga för att verkställa fortsatt utredning angående omorganisation
av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna.

59. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av felskrivning
i fastighetsbok m. m. (425.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt, m. m. (426.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1937 (sv. f. nr 461—470).

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av 2 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (430.)

Lag utfärdad den 18 juni 1937 (sv. f. nr 410).

228

62. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(458.)

Den 18 juni 1937 anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1937/1938. (473.)

Den 30 juni 1937 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (474.)

Den 30 juni 1937 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 januari 1937, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 29 januari 1937.

2. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn befordran med luftfartyg, m. m. (36.)

Anmäld den 11 juni 1937, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att Sverige med verkan
från och med den 1 oktober 1937 skulle ansluta sig till den i Warszawa den 12
oktober 1929 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Ungern för undvikande av dubbelbeskattning.
(39.)

Anmäld den 9 april 1937, varvid Kungl. Majit beslöt att nämnda avtal, med
tillhörande slutprotokoll, skulle för Sveriges del ratificeras.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig handräckning
beträffande direkta skatter, m. m. (40.)

Anmäld den 11 september 1937, varvid Kungl. Majit beslöt att nämnda avtal
jämte tillhörande protokoll, tilläggsdeklaration och slutprotokoll skulle för
Sveriges del ratificeras.

5. den 27 februari, angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden. (49.)

Anmäld den 5 mars 1937.

6. den 9 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tillbyggnad
till beskickningshuset i Washington. (67.)

Anmäld den 19 mars 1937. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma dag,
dels den 30 juli 1937.

229

7. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
bidrag till kostnaderna för internationell övervakning av utförseln och
resandetrafiken till Spanien. (78.)

Anmäld den 13 mars 1937.

8. den 10 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar
i avseende å utgifterna för budgetåret 1937/1938 under riksstatens tredje
huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet. (3.)

Anmäld den 21 maj 1937. Erforderliga föreskrifter meddelade dels samma dag,
dels den 18 och den 30 juni 1937.

9. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till uppförande av beskickningshus i Warszawa.
(171.)

Anmäld den 7 maj 1937. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma dag,
dels den 30 juli 1937.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående inköp
av fastighet för konsulatet i Reykjavik. (172.)

Anmäld den 7 maj 1937. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma dag,
dels den 30 juli 1937.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av det under tredje huvudtiteln för budgetåret 1936/1937 anvisade
förslagsanslaget till Utrikesdepartementet: Avlöningar, posten Grundavlöningar
m. m. till övrig icke-ordinarie personal. (173.)

Anmäld den 7 maj 1937, varvid Kungl. Majit beslöt att ställa ifrågavarande anslag
till förfogande av chefen för utrikesdepartementets personal- och administrativa
avdelning. 12 13 14 15

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förstärkning
av tredje huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (174.)

Anmäld den 7 maj 1937, varvid Kungl. Majit beslöt att ställa ifrågavarande anslag
till förfogande av chefen för utrikesdepartementets personal- och administrativa
avdelning.

13. den 4 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående kostnaderna
i samband med evakuering av det svenska beskickningshuset i Madrid
m. m. (238.)

Anmäld den 21 maj 1937.

14. den 22 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition rörande godkännande
av ett i Haag den 27 mars 1931 dagtecknat protokoll angående erkännande
av den fasta mellanfolkliga domstolens behörighet att tolka i
Haag avslutade konventioner i internationellt privaträttsliga ämnen. (305).

Anmäld den 11 juni 1937, varvid Kungl. Majit beslöt, att nämnda protokoll
skulle för Sveriges del ratificeras.

15. den 11 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(459.)

Anmäld den 18 juni 1937, varvid Kungl. Majit fattade beslut angående sättet
för nämnda anslags användning.

230

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1937/1938. (473.)

Anmäld den 30 juni 1937, varvid Kungl. Majit beslöt att ställa ifrågavarande
anslag till förfogande av chefen för utrikesdepartementets personal- och administrativa
avdelning.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majits framställning angående provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (474.)

Anmäld den 30 juni 1937, varvid Kungl. Majit beslöt att ställa ifrågavarande
anslag till förfogande av chefen för utrikesdepartementets personal- och administrativa
avdelning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 februari 1937, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till vissa engångskostnader för
försvarsväsendets byggnader m. m. (26.)

Anmäld den 26 februari 1937, därvid arméförvaltningens tygdepartement och
fortifikationsstyrelse, marinförvaltningen och flygförvaltningen anbefallts att inkomma
med förslag angående användningen av de genom skrivelsen anvisade
medlen. Sedan åtskilliga förslag inkommit, har Kungl. Majit genom särskilda
brev anvisat vissa belopp för därmed avsedda ändamål.

2. den 24 februari, i anledning av väckta motioner om ändring i lagen om
förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. (41.)

Överlämnad den 2 mars 1937 till justitiedepartementet. Ärendet kommer icke
att bliva föremål för vidare behandling inom försvarsdepartementet.

3. den 6 mars, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

4. den 11 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av tre kronan tillhöriga lägenheter å Vaxön. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1937.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överflyttande
av lägenheten Åsholmen i Storsjön i Jämtlands län från domänstyrelsens
till flygvapnets förvaltning. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1937.

6. den 16 mars, angående vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar i avseende
å utgifterna för budgetåret 1937/1938 under riksstatens fjärde
huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet. (4.)

Anmäld den 19 mars 1937; och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder, innefattande bland annat utfärdande av sex kungörelser (sv. f. nr 112,
185, 241, 273, 642 och 730). Ärendet är därmed slutbehandlat.

231

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillägg
till 9 § avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt ►
manskap vid försvarsväsendet. (110.)

Anmäld den 9 april 1937, därvid kungörelse utfärdats (sv. f. nr 114) samt uppdrag
lämnats åt arméförvaltningens intendentur- och civila departement att
efter samråd med marinförvaltningen uppgöra förslag till närmare bestämmelser
i ämnet. Sedan förslag inkommit, har Kungl. Majit meddelat dylika bestämmelser
den 9 juli 1937. Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående täckande
av medelsbehovet för viss omläggning av tiden för utbetalning av avlöning
till beställningshavare vid armén och flygvapnet, (lil.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnaderna för kaptenen i Livgrenadjärregementets reserv E. A.
Clementz’ inbeordrande till tjänstgöring vid försvarsväsendet. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937.

10. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid arbetet å rikets
ekonomiska försvarsberedskap. (122.)

Anmäld den 16 april 1937, därvid lag i ämnet utfärdats (sv. f. nr 159).

11. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande
av visst område inom Ljungbyheds municipalsamhälle till föreningen
Ljungbyheds församlingshem. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1937.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av två till övningsfältet vid Rosenholm hörande markområden. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1937.

13. den 14 april, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa
personer i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.
(145.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1937.

14. den 24 april, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa
personer i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.
(180.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

16. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av täckning för förluster å vissa fordringar, redovisade i arméförvaltningens
räkenskaper å propriebalansers konto. (198.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1937. 17

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anvisande
av medel för bestridande av vissa merkostnader för trakta mentsersätt -

232

ningar till personal vid truppförband inom södra arméfördelningen för
deltagande i vissa fälttjänstövningar. (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1937.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av anslaget till vissa arbeten å mobiliseringsverket. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1937.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
kaptenen N. E. Bouveng samt löjtnanterna A. W. Thorburn och G. V.
Heuman att tillgodoräkna sig viss tid för placering i löneklass. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1937.

20. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln framlagda förslag rörande avveckling av skeppsgossekåren
i Marstrand. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående stat
för skeppsgosseskolan m. m. (240.)

Anmäld den 13 maj 1937, därvid bland annat åt marinförvaltningen uppdrogs
att avgiva förslag till bestämmelser rörande avlöning till viss befattningshavare
vid nedlagda skeppsgosseskolan i Marstrand samt till disposition av ett av riksdagen
anvisat anslag till särskilda ersättningar åt vissa lärare vid samma skola.
Sedan dylika förslag inkommit, har Kungl. Majit meddelat beslut i ämnet den
23 och den 30 juli 1937. Ärendet är därmed slutbehandlat.

22. den 5 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för värnpliktige befälseleven N. E. Ohlson m. fl. från viss betalningsskyldighet
till kronan. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1937.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande
av fri flyttning från Boden för vissa där tjänstgörande militära befattningshavare
m. fl. (248.)

Anmäld den 21 maj 1937, därvid åt arméförvaltningens civila departement uppdrogs
att uppgöra förslag till bestämmelser angående utvidgning av rätten till
ersättning för flyttning från Boden för ifrågavarande befattningshavare. Sedan
dylikt förslag inkommit, har Kungl. Majit den 30 juni 1937 meddelat bestämmelser
i ämnet. Ärendet är därmed slutbehandlat.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till reparation av ångpannorna å pansarskeppet Oscar II. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående personligt
arvodestillägg till vissa rullföringsbiträden. (251.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1937.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående användande
av vissa anslagsmedel för utredning rörande nya fartygstyper. (252.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående gäldande
av viss haverikostnad. (253.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937.

233

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av vissa kronan tillkommande fordringar hos flaggkorpralen J. L.
Gunnesson och marinintendenten av Ira graden R. H. Berg. (254.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1937.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående tillfällig
och provisorisk löneförbättring för viss personal vid sjöförsvaret.
(255.)

Anmäld den 21 maj 1937, därvid åt marinförvaltningen uppdrogs att uppgöra
förslag till bestämmelser angående provisorisk löneförbättring åt ifrågavarande
personal. Sedan dylikt förslag inkommit, har Kungl. Majit den 11 juni 1937
utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. nr 352).

30. den 21 maj, i anledning av vissa framställningar rörande anslag till sjöförsvaret.
(296.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937.

31. samma dag, i anledning av väckt motion om statens gäldande av kostnaderna
för hemtransport av officer och underofficer med vederlike, som i
fredstid avlidit under tjänstgöring å främmande ort. (299.)

Anmäld den 28 maj 1937, därvid åt arméförvaltningens civila departement uppdrogs
att efter samråd med marinförvaltningen och flygförvaltningen uppgöra
förslag till utvidgning av gällande bestämmelser rörande gäldandet av vissa
begravningskostnader för personal vid försvarsväsendet, som avlidit under militärtjänstgöring.
Sedan dylikt förslag inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

32. den 25 maj, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—
30 juni 1936. (311.)

Anmäld den 23 juli 1937, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer
(punkterna 3 och 4), därvid uppdrogs dels åt marinförvaltningen att, med
beaktande av vad riksdagen i ämnet anfört, efter verkställd utredning inkomma
med yttrande och förslag i fråga örn grunderna för gottgörelse åt marinens byggnadskontrollanter,
dels ock åt flygförvaltningen att verkställa utredning i fråga
om bestämmandet av formen för särskild ersättning till i flygtjänstgöring sysselsatt
militär personal och inkomma med därav föranlett yttrande och förslag.
Dylika förslag hava icke inkommit.

33. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ersättande
av en skadad telefonkabel inom Karlskrona fästning. (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

34. den 28 maj, i anledning av väckt motion angående understöd åt vissa f. d.
arbetare vid kronoegendomen Hässiö i Badelunda socken av Västmanlands
län. (326.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 juni 1937.

35. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridandet
av kostnaderna för vissa byggnadsarbeten för signalregementets förläggning
å Lilla Frösunda. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

234

36. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående reglering
av den vid försvarsväsendet anställda sjuksköterskepersonalens avlöningsförmåner
m. m. (407.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid bland annat kungörelse angående ändring i
vissa delar av kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser
för vissa civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet
utfärdades (sv. f. nr 515) samt åt arméförvaltningens civila departement
och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen och flygförvaltningen uppdrogs att
inkomma med förslag rörande de närmare bestämmelser, som erfordrades för
genomförande av den i riksdagens skrivelse angivna löneregleringen. Sedan förslag
i angivna hänseende inkommit, har Kungl. Majit meddelat bestämmelser
i ämnet den 11 september 1937. Ärendet är därmed slutbehandlat.

37. den 11 juni, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln, avd. Flygvapnet, gjorda framställning angående anslag
till extra utgifter. (460.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1937/1938. (473.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts framställning angående provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (474.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1937/1938 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen m. m. (476.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 januari 1937, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 4 § och 6 § 1 mom. lagen den 28 juni
1935 (nr 434) om folkpensionering. (13.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 januari 1937 (sv. f. nr 27).

2. den 9 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina
för verksamheten vid åkerbrukskolonien Hall. (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1937.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
bidrag för budgetåret 1936/1937 till Eugeniahemmet. (23.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1937.

235

4. den 13 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321). (24.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 februari 1937 (sv. f. nr 58).

5. den 6 mars, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937, i vad på socialdepartementets föredragning
beror.

6. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 1 § i lagen den
16 maj 1930 om arbetstidens begränsning. (54.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa utredning
samt inkomma med förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.
(Jfr ärendet under punkten 14 i bilaga IV.)

7. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till statens byggnadslånebyrå. (55.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer jämte en i ämnet väckt motion. (56.)

Anmäld den 30 juni 1937, därvid erforderliga åtgärder beslötos. I vad angår av
riksdagen ifrågasatt jämkning av gällande bestämmelser beträffande den i skrivelsen
avhandlade verksamheten har statens byggnadslånebyrå den 1 november
1937 avgivit anbefalld utredning och förslag. Ärendet är i denna del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning angående anslag till lånefonden
för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen. (57.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag till främjande av bostadsbyggande på
landsbygden. (58.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till lånefonden för lantarbetarbostäder. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
(60.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

13. samma dag, angående utredning örn rening och desinficiering av vissa
för sängkläder m. m. avsedda råvaror. (63.)

Anmäld den 19 mars 1937, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen och kommerskollegium verkställa den av riksdagen begärda
utredningen samt inkomma med det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde
föranleda. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

236

14. samma dag, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (65.)

Anmäld den 29 oktober 1937, därvid beslöts, att skrivelsen i vad anginge fråga
om rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad skulle överlämnas till
fritidsutredningen (jfr ärendena under punkterna 39 och 54 här nedan samt under
punkten 54 i bilaga IV) för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.
Nämnda utredning har ännu icke slutfört sitt uppdrag.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1936 vid dess tjugonde sammanträde fattade beslut.
(66.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1937.

16. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att med Älvsborgs läns landsting träffa avtal örn uppförande och
drift av en psykoneurosanstalt. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1937.

17. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss del av lägenheten Flyksnäs under landsfiskalsbostället Kråkered
i Sätila socken av Älvsborgs län. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937.

18. den 13 mars, i anledning av väckta motioner angående införande av bestämmelser
om vite i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd. (97.)

Anmäld den 23 april 1937, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
1937 ars arbetarskyddskommitte för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av dess uppdrag. Nämnda kommitté har slutfört sitt uppdrag genom avgivande
a.v ,ett .^en ^ december 1937 dagtecknat betänkande med förslag angående effektivisering
av yrkesinspektionen. Ärendet är därefter föremål för Kungl. Majis
prövning.

19. den 16 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förstärkning
av femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (115.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1937.

20. den 17 mars, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1937/1938 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet. (5.)

Anmäld den 23 april 1937. Beträffande i skrivelsen under punkterna 78 resp. 115
gjorda uttalanden angående utredning örn ändrade grunder för statsbidrag dels
till sinnesslö- och epileptikeranstalter, dels ock till lindring av mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader är ärendet i dessa delar, sedan medicinalstyrelsen
— till åtlydnad av Kungl. Maj:ts den 23 april 1937 meddelade
uppdrag — den 27 augusti respektive den 15 september 1937 inkommit med förslag
därutinnan, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
vissa kompletteringsarbeten vid statens bakteriologiska laboratorium.
(H6.)

Anmäld den 16 april och den 18 juni 1937. Ärendet är därmed slutbehandlat.

237

22. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.
(121.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 april 1937 (sv. f. nr 131).

23. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 15, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28
juni 1935 (nr 434) om folkpensionering jämte i ämnet väckta motioner.
(!47.)

Anmäld den 23 april 1937, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 163). Därjämte
anbefalldes pensionsstyrelsen att, i enlighet med riksdagens i skrivelsen
gjorda anhållan, verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida
till blindhetsersättning berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering
eller på annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning,
samt inkomma med förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

24. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående lån till föreningen Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka.
(156.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

25. den 28 april, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid statens
sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande.
Sedan utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter i vissa
fall. (230.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 4
i bilaga IV.)

27. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen m. m. (231.)

Anmäld i vad på socialdepartementets föredragning beror den 30 april 1937,
därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 182—183). (Jfr i övrigt i denna bilaga under
justitiedepartementet punkten 33.)

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av § 3 mom. 3 och § 4 mom. 5 förordningen
den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete. (234.)

Författningar i ämnet utfärdade den 21 maj 1937 (sv. f. nr 232 och 233).

29. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni
1934 om erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock motioner i ämnet
m. m. (235.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 21 maj 1937 (sv. f. nr 227 och 228).

30. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till förre kontoristen A. L. Johansson för mistad pension. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1937.

238

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande
jämte i ämnet väckta motioner. (246.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1937 (sv. f. nr 400).

32. den 8 maj, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

33. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om moderskapspenning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(262.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid — jämte det i övrigt erforderliga åtgärder beslötos
— författningar utfärdades (sv. f. nr 337—339, 341 och 342).

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931
(nr 280) örn erkända sjukkassor m. m. (263.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid författningar utfärdades (sv. f. nr 340 och 341).

35. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till skogshärbärgeslag m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. (264.)

Författningar i ämnet utfärdade den 21 maj 1937 (sv. f. nr 268—271).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 och 37 §§ lagen den 6 juni
1930 om kommunalstyrelse på landet m. m. (265.)

Lagar i ämnet utfärdade den 21 maj 1937 (sv. f. nr 234 och 235).

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Den 24 september 1937 hava vissa sammanslutningar lämnats tillfälle att avgiva
yttrande över skrivelsen. Dessa yttranden hava ännu icke inkommit.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 15 juni 1934
(nr 306) angående handel med farmacevtiska specialiteter. (275.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 28 maj 1937 (sv. f. nr 265).

39. den 12 maj, angående beredande av vila åt husmödrar på landsbygden.
(270.)

Sedan skrivelsen den 28 maj 1937 blivit anmäld i samband med tillkallandet av
fritidsutredningen (jfr ärendena under punkterna 14 och 54 i denna bilaga samt
under punkten 54 i bilaga IV), överlämnades densamma den 9 september 1937
till nämnda utredning för att tagas i övervägande vid fullgörande av det utredningen
meddelade uppdraget. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

40. samma dag, angående tillgodoseende av behovet av allmänna samlingslokaler.
(271.)

Anmäld den 19 november 1937, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga att inom departementet biträda med utredning
rörande behovet av allmänna samlingslokaler samt dess tillgodoseende genom
medverkan av stat och kommun jämte andra därmed sammanhängande frågor.

239

Departementschefen har därefter den 3 december 1937 tillkallat ifrågavarande
sakkunniga.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1937/1938 till ersättning
åt blinda m. m. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1937.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till inköp av respiratorer
till beredskap vid barnförlamningsepidemier. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 juli 1937.

43. den 21 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts förslag till lag örn anställande
av distriktsbarnmorskor m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(307.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 juni 1937 (sv. f. nr 298 och 299).

44. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrad
förlossningsvård samt anordnande av s. k. förebyggande mödra- och
barnavård jämte i dessa ämnen väckta motioner. (308.)

Anmäld den 28 maj och den 21 juli 1937, därvid sistnämnda dag författningar
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 742—745). Ärendet är därmed slutbehandlat.

45. samma dag'', i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen med
förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
m. m. ävensom en i ämnet väckt motion. (314.)

I vad på socialdepartementets föredragning beror anmäldes och slutbehandlades
skrivelsen den 28 maj 1937, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 250, 251 och 254).
(Jfr i övrigt under kommunikations- och ecklesiastikdepartementen punkterna
36 resp. 26.)

46. den 26 maj, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och
stadsliknande samhällen. (339.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
bidrag till sjukkassor m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (316.)

Anmäld den 18 juni och den 3 december 1937, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till utbildningskurser för hushållerskor i skogsarbetarförläggningar. (317.)

Anmäld den 4 och den 30 juni 1937. Ärendet är därmed slutbehandlat.

49. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen den
16 maj 1930 om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av
bageri- och konditoriarbete. (344.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa i skrivelsen
begärd utredning samt att inkomma med de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Sedan begärd utredning jämte förslag i ämnet inkommit, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 29 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni
1936, dels ock i ämnet väckta motioner. (345.)

240

Anmäld den 11 och den 18 juni 1937, därvid sistnämnda dag lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 399).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till luftskyddslag.
(350.)

Författningar i ämnet utfärdade den 11 juni 1937 (sv. f. nr 504—506).

52. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
låneunderstöd åt vissa egnahemsägare. (383.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid — jämte det i övrigt erforderliga åtgärder beslötos
— kungörelse örn lån till vissa egnahemsägare utfärdades (sv. f. nr 347).

53. den 2 juni, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke
fullgjorts.

54. samma dag, i anledning av väckt motion örn anslag till bidrag för ordnande
av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid de med stöd av Kungl. Majis den 28 maj 1937
givna bemyndigande tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning
rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande
befolkningen att idka friluftsliv m. m. (fritidsutredningen) anbefalldes att vid
fullgörande av sitt uppdrag beakta de i skrivelsen gjorda uttalandena. (Jfr ärendena
under punkterna 14 och 39 här ovan samt under punkten 54 i bilaga IV.)

55. den 4 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående främjande
av planmässigt sparande samt inrättande av en statens bosättningslånefond
m. m. (388.)

Anmäld och slutbehandlad i vad rör inrättande av en statens bosättningslånefond
m. m. den 30 september 1937, därvid — jämte det i övrigt erforderliga åtgärder
beslötos — författningar i denna del utfärdades (sv. f. nr 809 och 810). Beträffande
främjande av planmässigt sparande är ärendet i denna del —• sedan generalpostsstyrelsen
genom beslut den 18 juni 1937 anbefallts att inkomma med förslag
rörande närmare villkor och bestämmelser för användningen av det av
riksdagen anvisade anslaget till bidrag till propaganda för planmässigt sparande
men nämnda förslag ännu icke inkommit — beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
länsstyrelserna för budgetåret 1937/1938 jämte i ämnet väckta motioner.
(389.)

Anmäld den 18 juni 1937, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående socialstyrelsens
organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (390.)

Anmäld den 4 juni 1937, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till polisväsendet. (394.)

Anmäld den 18 juni och den 17 december 1937, därvid sistnämnda dag ärendet
slutbehandlades.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till civilt luftskydd. (395.)

241

Anmäld den 11 juni och den 20 augusti 1937. Beträffande anvisande av anslagen
dels civilt luftskydd: gasskyddsutrustning, dels civilt luftskydd: bidrag till kommuner
för anordnande av vissa skyddsrum, dels ock anordnande av skyddsrum
i statens fastigheter, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 184) örn understödsföreningar. (401.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 juni 1937 (sv. f. nr 322).

61. samma dag, i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna
rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

Anmäld den 17 december 1937. Genom beslut samma dag har Kungl. Maj:t bemyndigat
chefen för socialdepartementet att utse en kommitté med uppdrag att
verkställa en översyn av den svenska socialvården och framlägga de förslag, vartill
denna översyn föranleder. (Jfr ärendena under punkterna 27, 29, 48 och 49 i
bilaga IV.)

62. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till
skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Anmäld den 18 juni 1937, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder. Vad angår i skrivelsen begärd utredning av frågan om ersättning till
Västerbottens läns landsting för i Stenfors skyddshem nedlagda kostnader är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 44 § och 81 § 4 mom. lagen den 4 juni 1918
(nr 422) örn fattigvården, m. m. (404.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1937 (sv. f. nr 386—388).

64. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer m. m.
(405.)

Författningar i ämnet utfärdade den 11 juni 1937 (sv. f. nr 348—350).

65. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition till riksdagen med
förslag till lag angående tillägg till lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. (406.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 juni 1937 (sv. f. nr 321).

66. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till
lag örn barnbidrag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (421.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1937 (sv. f. nr 382—384).

67. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående upphävande av 43 § lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.
(422.)

Anmäld den 11 och den 18 juni 1937, därvid sistnämnda dag lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 385).

68. samma dag, i anledning av Kungl. Majis framställning angående anslag
till folkpensioner och invalidunderstöd m. m. (423.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

69. samma dag, i anledning av väckt motion angående reformering av åklagarväsendet.
(424.)

Skrivelsen har den 11 juni 1937 överlämnats till justitiedepartementet.

15 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1938 års riksdag.

242

70. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus. (431.)

Anmäld den 30 juni och den 15 oktober 1937. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

71. samma dag, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Den 26 november 1937 anbefalldes vissa myndigheter att avgiva utlåtande över
skrivelsen. Dessa utlåtanden hava ännu icke inkommit.

72. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.
(439.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 juli 1937, i vad på socialdepartementets föredragning
beror.

73. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för f. uppbördskommissarien Eric Svenson från viss, honom ådömd ersättningsskyldighet
till kronan. (455.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av provisoriska sekundärsjukhus inom den statliga sinnessjukvården.
(456.)

Anmäld den 30 juni och den 10 september 1937, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(461.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (466.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet
m. m. (467.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1937/1938. (473.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937, i vad på socialdepartementets föredragning
beror.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts framställning angående provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (474.)

Anmäld den 30 juni och den 20 augusti 1937, därvid sistnämnda dag ärendet
slutbehandlades i vad på socialdepartementets föredragning beror.

243

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 6 februari 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande för Kungl. Maj :t att besluta i fråga om vissa postavgifter.
(14.)

Anmäld den 19 februari 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

2. den 9 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån
för anordnande av sportstuga för personalen å generalpoststyrelsens
bankavdelning. (20.)

Anmäld den 19 februari 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring av villkoren för ett till Sveriges lokomotivmäns rekreationshem
å Särö beviljat statsbidrag. (21.)

Anmäld den 19 februari 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

4. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställning om anslag till förskott
av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner. (35.)

Anmäld den 5 mars 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

5. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av järnvägen Vimmerby—Hällefors m. m. (62.)

Anmäld den 2 april och den 28 maj 1937, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

6. den 9 mars, angående vissa utgifter för kapitalökning för budgetåret
1937/1938 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk. (64.)

Anmäld den 2 april 1937, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits med avseende å de i skrivelsen upptagna punkterna med
undantag av följande punkter:

Punkten 3 (nybyggnad för postverkets räkning inom kvarteret Blåmannen
i Stockholm). Ånyo anmäld den 9 juli och den 15 oktober 1937, och bemyndigades
byggnadsstyrelsen vid sistnämnda tillfälle att låta utföra rivning av vissa
byggnader inom förenämnda kvarter.

Punkten 20 (radioanläggningar för luftfarten). Den 2 april 1937 anbefalldes
telegrafstyrelsen att, efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
vederbörande lokala myndigheter, till Kungl. Majit inkomma med förslag till
anslagets användning. Sådant förslag har ännu icke inkommit.

7. den 10 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till byggnadsarbeten, avseende
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (69.)

Anmäld den 2 april 1937, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
beslutits. 8 9 * *

8. den 11 mars, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 24 § lagen
örn vägdistrikt. (74.)

Anmäld den 2 april 1937, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 97).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försälj ning

av vissa telegrafverket tillhöriga byggnader och tomter. (86.)

Anmäld den 19 mars 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

244

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m. (87.)

Anmäld den 19 mars 1937, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

11. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till Väddö kanal hörande område m. m. (94.)

Anmäld den 19 mars 1937, därvid med avseende å kanalförvaltningen erforderliga
åtgärder beslötos samt i övrigt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
dels att, då antagbart köpeanbud å till försäljning avsett kanalområde
inkommit till styrelsen, underställa detsamma Kungl. Maj:ts prövning, dels att
underställa Kungl. Maj:ts prövning förslag till avtal mellan kronan och Malmö
stad angående försäljning till staden av viss väg- och dikesmark vid Bulltofta,
dels ock att inkomma med förslag rörande dispositionen av visst i propositionen
närmare angivet belopp. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit
nied förslag till avtal rörande försäljning av förenämnda väg- och
dikesmark, har ärendet i denna del ånyo anmälts den 23 december 1937, därvid
erforderlig åtgärd beslutats.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för statens vattenfallsverks räkning av vissa fastigheter i kvarteret Björnen
i Stockholm. (95.)

Anmäld den 19 mars 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

13. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering
av banorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund och
Göteborg—Uddevalla. (125.)

Anmäld den 16 april 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts. 14 15 16 17

14. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 juni 1934 (nr 247) örn
straff för vissa brott vid förande av motorfordon. (123.)

Anmäld den 9 april 1937, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 110).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av Falkenbergs järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten.
(126.)

Anmäld den 16 april 1937, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

16. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6.)

Anmäld den 16 april 1937, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits, dock att i fråga om punkten 30 skrivelsen överlämnats till
finansdepartementet för behandling, i vad avser arkitekternas i byggnadsstyrelsen
enskilda verksamhet.

17. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående uppförande av nytt landsstatshus i Gävle.
(148.)

Anmäld den 30 april 1937, därvid uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att med Gävle
stads vederbörande myndigheter föra förhandlingar rörande villkoren för mottagande
av viss tomt samt att därefter till Kungl. Majit inkomma med utlåtande
och förslag i ämnet. Sedan utlåtande och förslag inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Majis prövning.

245

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa
arbeten till fördjupning av Trollhätte kanal. (149.)

Anmäld den 30 april 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående reservavstängningsanordning
vid Vargöns kraftstation. (150.)

Anmäld den 30 april 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående kronans
deltagande i en andra reglering av sjön Torrön. (151.)

Anmäld den 30 april 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående fortsatta
åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen. (152.)

Anmäld den 30 april 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

22. den 27 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten vid
statens kraftverk m. m. (220.)

Anmäld den 7 maj 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förvärv
av Melltorps kraftstation i Horla socken jämte vissa distributionsledningar
m. m. (221.)

Anmäld den 7 maj och den 23 juli 1937, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen framlagda
förslag om nedsättning av räntan för lån från vissa statens utlåningsfonder.
(222.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid utfärdats två kungörelser (sv. f. nr 606 och
607) och i övrigt erforderliga åtgärder vidtagits.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående efterskänkande
av Älvsåkers kommuns betalningsskyldighet för lån ur vattenkrafts-
och kraftledningslånefonderna. (223.)

Anmäld den 7 maj 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående gäldande
av skadestånd m. m. till änkan R. Hallberg. (224.)

Anmäld den 7 maj 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående nedsättning
av räntan för egnahemslån vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk.
(225.)

Anmäld den 7 maj 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

28. den 28 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till stamlinjesystem Porjus—Västerås m. m. (216.)

Anmäld den 13 maj 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vägnätets utbyggande
med ett system av cykelvägar. (217.)

Den 28 maj 1937 överlämnad till jordbruksdepartementet.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Majis propositioner angående statsförvärv
av järnvägarna Sala—Gysinge—Hagaström och Uppsala—Enköping.
(218.)

246

Anmäld den 13 maj 1937, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
vidtagits.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av de Östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna
jämte i ämnet väckta motioner. (219.)

Anmäld den 13 maj 1937, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
vidtagits.

32. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bildande
av ett statligt aktiebolag för övertagande av restaurangrörelsen m. m.
vid statens järnvägar. (267.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
vattenrätt i Gimån och Ljungan m. m. (268.)

Anmäld den 21 maj 1937, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

34. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn ändrad löneställning
för vissa befattningshavare vid statens kommunikationsverk
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (274.)

Anmäld den 21 maj 1937, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 229) och
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

35. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för
ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (298.)

Anmäld den 28 maj 1937, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att inkomma
med förslag till villkor och bestämmelser för åtnjutande av ifrågavarande lån.
Dylikt förslag har ännu icke inkommit.

36. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen
med förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar m. m. ävensom en i ämnet väckt motion. (314.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 28 maj 1937, därvid
utfärdades en lag (sv. f. nr 256).

37. den 27 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän, dels
ock en i ämnet väckt motion. (342.)

Anmäld den 4 juni 1937, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 292).

38. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
av skadestånd m. m. till linjearbetaren K. S. Brindén. (386.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

39. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående exploatering
av Konradsbergs- och Mariebergsområdena å Kungsholmen i
Stockholm m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (432.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 och 4 förordningen den 21
juni 1922 (nr 274) angående postsparbanken. (440.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 363).

247

41. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1937/1938. (473.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 30 juni 1937, därvid
erforderlig åtgärd beslöts.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (474.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 30 juni 1937, därvid
erforderlig åtgärd beslöts.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(477.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstärkning av sjunde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (25.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1937.

2. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (32.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 54).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av nya maskiner för mynt- och justeringsverkets räkning. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1937.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Ungern för undvikande av dubbelbeskattning.
(39.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1937, varvid kungörelser i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 1008 och 1009).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig handräckning
beträffande direkta skatter, m. m. (40.)

Anmäld den 24 september 1937, varvid kungörelse utfärdades örn tillämpning
av avtal för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser
angående handräckning beträffande arvsskatt (sv. f. nr 790). I återstående delar
anmäld den 17 december 1937, varvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr
1003—1007). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

6. den 27 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit under rubriken
Utgifterna: För flera huvudtitlar gemensamma frågor framlagda förslag.
(50.)

248

Anmäld beträffande punkten 4 den 2 april 1937, varvid utfärdades kungörelse
angående rätt för vissa ämbetsverk och myndigheter att anlita statsverkets
checkräkning i riksbanken (sv. f. nr 184), samt beträffande punkten 2 den 11 juni
1937, varvid utfärdades kungörelse angående provisoriskt lönetillägg åt vissa
icke-ordinarie befattningshavare i statens tjänst (sv. f. nr 587). Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

7. den 6 mars, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld dels den 11 juni 1937, varvid utfärdades kungörelse angående dyrtidstilllägg
för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938 åt pensionerade båtsmän och marinsoldater
samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare (sv. f. nr 351), dels
den 18 juni 1937, dels ock den 25 juni 1937, varvid utfärdades kungörelse örn
ändring i vissa delar av reglementet den 31 december 1919 (nr 378) för statens
pensionsanstalt (sv. f. nr 653). Skrivelsen är därmed, i vad på finansdepartementets
föredragning beror, slutbehandlad.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn användande under budgetåret 1937/1938 av vissa till fonden för pensionering
av civila tjänstinnehavare inflytande medel. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937, varvid lag i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 101).

9. den 10 mars, i anledning av väckt motion örn avskaffande av tilläggstullen
å sådan bensylalkohol, som är avsedd uteslutande för tillverkning av
stenciler. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 88).

10. samma dag, i anledning av väckta motioner om upphävande av tullen å
nikotin. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 87).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för Aktiebolaget svenskt konstsilke från erläggande av accis för ett parti
konstsilkeavfall. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1937.

12. den 13 mars, i anledning av väckt motion om ändring av gällande bestämmelser
för tull å ackumulatorer. (99.)

Skrivelsen, som anmälts den 2 april 1937, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om tillägg till förordningen den 2 maj 1919 (nr 200) angående
rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 98).

14. den 6 april, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6.)

Skrivelsen, som från kommunikationsdepartementet överlämnats till finansdepartementet
för behandling av punkten 30, har i berörda del anmälts och slut -

249

behandlats den 11 juni 1937, varvid kungörelser i ämnet utfärdats (sv. f. nr
593 och 594).

15. samma dag, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1937/1938 under riksstatens
sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)

Anmäld den 13 maj och den 18 juni 1937. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

16. den 10 april, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl, hovoch
slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1937.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående grunderna för bestämmandet av provisoriskt dyrortstillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. m. (132.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 434).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1937.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § och 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316). (141.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 213).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å
motorsprit. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 186).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om upphävande av 46 § 3 mom. förordningen den 11 juni 1926
(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin, m. m. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937, varvid förordningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 279—283).

22. den 14 april, i anledning av Kungl. Majis proposition rörande tillämpning
i vissa fall av bestämmelserna i lagen den 30 juni 1934 (nr 444) örn
ändring i vissa delar av lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937.

23. den 21 april, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 § 2 och 3 morn., 26 §, 27 § 3 morn., 30
och 31 §§ samt 41 § 1 mom. förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1937, varvid förordningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 258—262).

250

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 246).

25. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering
av viss indelt personal vid armén. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 449).

26. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (179.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

27. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten.
(182.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1937.

28. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
i visst fall av erlagd gåvoskatt. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
till Stockholms högskola av erlagd arvsskatt. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 juli 1937.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag om nedsättning av räntan för lån från vissa statens utlåningsfonder.
(222.)

Anmäld dels den 13 maj, dels ock den 18 juni 1937. Sistnämnda dag utfärdades
kungörelse om ränta å förfallet, icke i behörig tid inbetalt belopp (dröjsmålsränta)
å lån från statens utlåningsfonder (sv. f. nr 601). Skrivelsen är därmed,
i vad på finansdepartementets föredragning beror, slutbehandlad.

32. den 28 april, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

33. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet m. m. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid lagar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 498—503).

34. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring
i 1927 års malmavtal mellan svenska staten, å ena, samt LuossavaaraKiirunavaara
Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund,
å andra sidan. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937.

251

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för förädlings- och försöksledare vid Weibullsholms
växtförädlingsanstalt. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 juni 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 653).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstårsberäkning
i vissa fall för pension enligt tjänstepensionsreglementet för
arbetare. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

37. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.
(245.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937.

38. den 5 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition om täckande av vissa
å fonden för förlag till statsverket bokförda förskott till försvarsväsendet
m. m. (250.)

Anmäld den 19 och den 26 november 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till
tullverket för budgetåret 1937/1938. (260.)

Anmäld den 13 maj 1937, varvid utfärdades kungörelse angående ändring i vissa
delar av instruktionen för generaltullstyrelsen den 22 december 1922 (nr 625)
(sv. f. nr 319). Sedermera ånyo anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937,
varvid utfärdades kungörelse angående vissa ändringar i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen (sv. f. nr 593).

40. den 11 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag till
statskontoret för budgetåret 1937/1938. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

41. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till fortlöpande konjunkturundersökningar jämte i ämnet väckt motion.
(283.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1937.

42. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar med avseende å statens engagemang i Wermlands Enskilda
Bank Aktiebolag. (300.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

43. den 25 maj, angående ändring i instruktionen för riksdagens revisorer.
(309.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 288).

44. samma dag, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—
30 juni 1936. (311.)

Anmäld den 30 juni 1937. Enligt Kungl. Maj:ts beslut nämnda dag hava tryckta
exemplar av riksdagens skrivelse för vidare handläggning i angivna delar över -

252

lämnats till försvarsdepartementet (punkterna 3 och 4), ecklesiastikdepartementet
(punkterna 8—10) samt jordbruksdepartementet (punkten 1). Ärendena
under punkterna 5 (vissa avskrivningsfrågor), 6 (formerna för arbetet inom statsförvaltningen)
och 7 (indrivningen av kronans fordringar i balans- och därmed
jämställda mål) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld, m. m. (328.)

Anmäld den 28 maj 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 263).
Sedermera ånyo anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
örn bankaktiebolags kassareserv. (329.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 305).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 13 §
andra stycket lagen för Sveriges riksbank den 30 juni 1934 och av §§ 9
och 17 i lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873. (330.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 278).

48. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående
vissa ändringar i reglementet för riksgäldskontoret m. m. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

49. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ett fårstall vid Drottningholms kungsgård. (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till
ersättning åt Lunds domkyrka för upphörande av vissa kyrkan tillkommande
avgifter. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till
inlösen av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille
m. m. (323.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphörande av vissa till statsverket indragna hospitalsräntor.
(324.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 589).

53. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelser
med arméns och marinens familjepensionskassor samt tullstatens
enskilda pensionsinrättning örn övertagande av dessa pensionsanstalters
rörelse. (301.)

Anmäld dels den 4 och den 18 juni 1937, varvid utfärdades kungörelser angående
ikraftträdande av allmänna familjepensionsreglementet för försvarsväsendet

253

m. m. samt med bestämmelser angående familjepension i vissa fall, då allmänna
familjepensionsreglementet ej är tillämpligt inom försvarsväsendet m. m. (sv. f.
nr 582 och 583), dels ock den 8 och den 29 oktober 1937, varvid utfärdades kungörelser
angående ikraftträdande av allmänna familjepensionsreglementet för
tullverket samt med bestämmelser angående familjepension i vissa fall, då allmänna
familjepensionsreglementet ej är tillämpligt inom tullverket (sv. f. nr
845 och 846). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
för budgetåret 1937/1938 till pensioner åt efterlevande till befattningshavare
i statens tjänst m. m. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag om vissa
ändringar i de vid militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935
(nr 167) såsom bilagor A och B fogade förteckningarna m. m. (303.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 448).

56. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående pensionsförhållandena
för vissa barnmorskor. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 oktober 1937, varvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 858 och 859).

57. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående
avgifter, m. m. (347.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 590).

58. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland
och Blekinge utgående landgille m. m. (348.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid förordningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 591 och 592).

59. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse
för användningen av statsunderstöd. (354.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 304).

60. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. (357.)

Anmäld den 18 juni 1937, varvid utfärdades lag angående ändring i lagen den
22 juni 1911 (nr 74) örn bankrörelse (sv. f. nr 523). Skrivelsen är därmed, i vad
på finansdepartementets föredragning beror, slutbehandlad.

61. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (358.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

62. samma dag, angående val av ordförande och övriga fullmäktige i riksgäldskontoret
samt suppleanter för fullmäktige i samma kontor. (359.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

254

63. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (378.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till räntor å statsskulden m. m. (379.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till avbetalning å statsskulden m. m. (380.)

Anmäld den 18 juni 1937 beträffande punkterna 2, 3 och 4 samt den 19 november
1937 beträffande punkten 5. Beträffande punkterna 1 och 6 är skrivelsen beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
uppställning av riksstaten m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (382.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

67. den 2 juni, angående användande av riksbankens vinst för år 1936. (327.)
Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

68. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn
sparbanker jämte vissa i ämnet väckta motioner m. m. (384.)

Anmäld dels den 4 juni 1937, varvid beslöts remiss till lagrådet, dels ock den
11 juni 1937, varvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 364). Skrivelsen är, såvitt
angår riksdagens begäran örn förslag till ändring av 35 § sparbankslagen, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till Statistiska centralbyrån: Avlöningar
till personal för verksamheten i allmänhet. (396.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1937.

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till avsättning till jordbrukskassetillsvnens fond för budgetåret 1937/1938
m. m. (397.)

Anmäld den 18 juni och den 27 augusti 1937. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

71. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring av gällande
bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. (408.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

72. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i 19 §
förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva. (409.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 2 mars 1934 med ytterligare
tillägg till gällande tulltaxa. (410.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 497).

74. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § 1 mom. förordningen den 6 november

255

1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
(4H.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 481).

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928
m. m. (412.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid i ämnet utfärdades lag (sv.
f. nr 518) och förordningar (sv. f. nr 519 och 520).

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m. (413.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid förordningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 436—438).

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. samt anvisningarna till 29 och 53 §§
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m. (414.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937, varvid i ämnet utfärdades lagar
(sv. f. nr 662 och 664) samt förordningar (sv. f. nr 663 och 665).

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften. (415.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1937, varvid förordning i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 942).

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående
stämpelavgiften. (416.)

Anmäld den 18 juni 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 511).
Skrivelsen är, såvitt angår riksdagens begäran om utredning beträffande i skrivelsen
angivna frågor, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Majit att infordra vissa uppgifter för prövning av
frågor om ändringar i det kommunala beskattningsväsendet. (417.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

81. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 293 med förslag
till viss ändring i gällande tulltaxa m. m. (418.)

Anmäld den 18 juni 1937, varvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr 493
och 494). Skrivelsen, som överlämnats till handelsdepartementet för eventuell
åtgärd i anledning av riksdagens bemyndigande för Kungl. Majit att höja
fajanstullarna, kommer icke att göras till föremål för vidare Kungl. Majits åtgärd.
i vad på finansdepartementets föredragning beror.

82. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överenskommelse
mellan Sverige, Estland och Finland rörande förhindrande av
spritsmuggling m. m. (419.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 541).

256

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. (420.)

Skrivelsen, som från jordbruksdepartementet överlämnats till finansdepartementet
för på sistnämnda departement ankommande åtgärder, har anmälts dels den
18 juni 1937, varvid utfärdats förordningar (sv. f. nr 474 och 475) samt kungörelse
(sv. f. nr 493), dels ock den 25 juni 1937, varvid utfärdats kungörelser
(sv. f. nr 538 och 539). Skrivelsen kommer icke att, i vad på finansdepartementets
föredragning beror, göras till föremål för vidare Kungl. Maj :ts åtgärd.

84. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning örn ersättning till statens allmänna
fastighetsfond. (428.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

85. den 8 juni, i anledning av väckt motion om restitution till två personer i
Eskilstuna av för högt erlagda kronoutskylder. (433.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 oktober 1937.

86. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.
(438.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

87. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer
m. m. (439.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
inkomst- och utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1937/1938 m. m. (441.)

Anmäld den 18 juni 1937. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

89. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1937. (436.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid i ämnet utfärdades förordning
(sv. f. nr 485) och kungörelser (sv. f. nr 486 och 487).

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om särskild skatt å förmögenhet för år 1937. (437.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid i ämnet utfärdades förordning
(sv. f. nr 488) och kungörelser (sv. f. nr 489 och 490).

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 294 med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (442.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid i ämnet utfärdades förordning
(sv. f. nr 495) och kungörelser (sv. f. nr 493 och 496).

92. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1937/
1938, m. m. (443.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid i ämnet utfärdades förordning
(sv. f. nr 482) och kungörelse (sv. f. nr 483).

257

93. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934
(nr 442). (445.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 435).

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
ändring i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet den 16 oktober
1936 (nr 542). (446.)

Anmäld den 18 juni 1937, varvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr 429 och
430). Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn
ändring i vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj
1935 (nr 167). (447.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 448).

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning
av civila tjänstepensionsreglementet å lärare vid statens undervisningsväsen.
(448.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension. (449.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande
av tjänstepensionsrätten i statens pensionsanstalt för vissa lärare vid
statens undervisningsväsen m. m. (450.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1937/1938, i vad rör pensionsväsendet. (451.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 431—433).

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.
(452.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

101. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (453.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

102. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till avsättning till fondinspektionens fond. (457.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

17 — Ju,8titieombud smannens ämb et sberättelse till 1938 års riksdag.

258

103. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(462.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

104. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för folk- och småskollärare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(468.)

Skrivelsen, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet för handläggning i
vad på finansdepartementets åtgärd ankomme, har anmälts dels den 30 september
1937, varvid avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor utfärdades
(sv. f. nr 868), dels den 22 oktober 1937, dels den 26 november 1937, varvid
kungörelse utfärdades (sv. f. nr 901), dels den 10 december 1937, varvid ytterligare
kungörelser utfärdades (sv. f. nr 955 och 961). Ärendet är i vissa delar
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

105. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärarpersonal vid navigationsskolorna. (472.)

Skrivelsen, som överlämnats från handelsdepartementet för handläggning i vad
på finansdepartementet ankomme, har anmälts dels den 22 oktober, dels den
19 november 1937, då kungörelse utfärdades (sv. f. nr 875). Ärendet är i vissa
delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1937/1938. (473.)

Anmäld den 18 juni 1937, varvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr 431
och 433). Skrivelsen är därmed, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
slutbehandlad. Skrivelsen har även varit föremål för handläggning i övriga
departement.

107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (474.)

Anmäld den 18 juni 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 588).
Skrivelsen, som även varit föremål för handläggning i övriga departement, är i
vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

108. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för avskrivning
av lånekapital, anvisat åt svenska spannmålsföreningen. (475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

109. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1937/1938 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen m. m. (476.)

Skrivelsen, som överlämnats till försvarsdepartementet såvitt angår det under
fjärde huvudtiteln anvisade anslaget till tillfällig löneförbättring för viss personal
inom den civila statsförvaltningen, har i övrigt anmälts och slutbehandlats den
18 juni 1937, varvid kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. nr 450).

110. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. statliga undervisningsanstalter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (469.)

Skrivelsen, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet för handläggning i

259

vad på finansdepartementet ankomme, har anmälts dels den 30 juni 1937, varvid
kungörelse utfärdades (sv. f. nr 725), dels den 30 september 1937, varvid avlöningsreglemente
för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende utfärdades
(sv. f. nr 873), dels den 5 november 1937, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr
874), dels den 3 december 1937, varvid ytterligare kungörelser utfärdades (sv.
f. nr 953 och 954). Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

111. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1937/1938. (478.)
Anmäld dels den 25 juni, dels den 24 september 1937. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

112. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1937/1938.
(479.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 juni 1937.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1937/1938 för biträde vid handläggning
av boställsärenden och vad därmed äger samband. (27.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1937.

2. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställning om anslag till studielånefonden
jämte två i ämnet väckta motioner. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1937.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av bostad för en i Ammarnäs i Sorsele församling stationerad kontraktsadjunkt.
(38.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1937.

4. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 35)
om emeritilöner för präster. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1937, därvid utfärdades en kungörelse

(sv. f. nr 67).

5. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)
om reglering av prästerskapets avlöning. (102.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1937, därvid utfärdades en Ian- (sv f

nr 216).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i lagen den 21 november 1925 (nr 449) om reseanslag åt vissa
präster i nyreglerade pastorat. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1937, därvid utfärdades en lag (sv. f.

nr 217).

7. den 13 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar
om anslag till byggnadsarbeten, avseende ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(146.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

260

8. den 20 april, angående vissa av Kungl. Majit för budgetåret 1937/1938
under riksstatens åttonde huvudtitel gjorda framställningar m. m. (8.)

Kungl. Majit har den 4, den 18 och den 30 juni, den 10 och den 30 september,
den 22 och den 29 oktober, den 19 och den 26 november samt den 17 och den 23
december 1937 avgjort skilda delar av ärendet. Därvid utfärdades den 4 juni
1937 tolv kungörelser (sv. f. nr 411—421 och 733), den 30 juni 1937 tre kungörelser
(sv. f. nr 689, 690 och 725). Dock äro nedannämnda punkter i riksdagens
skrivelse icke slutbehandlade.

Punkten 126. Bidrag för undervisning i danska och norska språken vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter.

Punkten 201. Statens studielån: Nämnden för statens studielån. Statens studielån:
Ersättning till postverket för dess bestyr med statens studielån.

Punkten 242. Bestridande av kostnader för läkarundersökningar av lärare.

Beträffande nämnda tre punkter har Kungl. Majit förklarat sig vilja framdeles
meddela bestämmelser.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av viss del av Abisko nationalpark till svenska turistföreningen.
(168.)

Anmäld den 4 juni 1937, därvid kammarkollegiet anbefalldes att inkomma med
förslag till de föreskrifter, som borde meddelas i anledning av riksdagens beslut.
Sådant förslag har ännu icke inkommit.

10. den 24 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tomt för
biskopsgård i Skara. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1937. 11 12 13 14 15 16

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående disposition
av lappskolbordet i Jukkasjärvi. (185.)

Anmäld den 4 juni 1937, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes inkomma med förslag
till de föreskrifter, som borde meddelas i anledning av riksdagens beslut.
Sådant förslag har ännu icke inkommit.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ändring
av tomtområdet för de patologiska och hygienisk-bakteriologiska institutionerna
vid universitetet i Uppsala. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majits framställning angående understöd
åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisation
förlorat sin anställning. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

14. den 27 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till domkapitlen för budgetåret 1937/1938 m. m. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majits framställning angående anslag
till rasbiologiska institutet för budgetåret 1937/1938. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ämnesomfattningen
för vissa professurer vid universitetet i Uppsala m. m. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

261

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad
för laboratorier för gjuteriteknik m. m. vid tekniska högskolan ävensom
inredning av vissa lokaler inom fackavdelningen för elektroteknik
m. m. vid högskolan. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1937/1938 till universitetskanslersämbetet jämte en i ämnet
väckt motion. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående omorganisation
av vissa läroverk i Göteborg. (210.)

Anmäld den 28 maj 1937, därvid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anbefalldes
att från stadsfullmäktige i Göteborg infordra yttrande, huruvida fullmäktige
vore villiga att uppfylla vissa förutsättningar, som riksdagen angivit
för sitt i skrivelsen anmälda beslut, samt med nämnda yttrande och eget utlåtande
till Kungl. Majit inkomma. Yttrande och utlåtande hava ännu icke
inkommit.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statens
övertagande av dövstumundervisningsväsendet jämte i ämnet väckta
motioner. (214.)

Anmäld den 13 maj och den 4 juni 1937, därvid sistnämnda dag utfärdades en
kungörelse (sv. f. nr 513). På given anledning har skolöverstyrelsen den 9 december
1937 inkommit med förslag i ämnet, vilket förslag den 15 december 1937 för
yttrande remitterats till åtskilliga myndigheter.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1937/1938 till understöd för utgivande av tidskrifter, lärda
verk och läroböcker. (215.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

22. den 4 maj, i anledning av framställningar angående "pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.
(245.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

23. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1937/1938 till befrämjande av dövstumundervisningen.
(285.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
nybyggnad för de teoretiska institutionerna m. m. vid karolinska medikokirurgiska
institutet. (286.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

25. den 25 maj, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—
30 juni 1936. (311.)

Punkten 8 angående vissa till efterlevande efter prästmän utgående understöd
är beroende på Kungl. Majlis prövning.

262

Punkten 9 angående vissa till överläkaren vid allmänna barnbördshuset i
Stockholm och dess kvinnoklinik utgående löneförmåner är anmäld och slutbehandlad
den 18 juni 1937.

Punkten 10 angående avdrag å förskotterat statsbidrag till avlönande av lärare
vid folk- och småskolor m. fl. läroanstalter är anmäld och slutbehandlad den 30
december 1937.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen med
förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
m. m. ävensom en i ämnet väckt motion. (314.)

Såvitt angår ecklesiastikdepartementet anmäld och slutbehandlad den 28 maj
1937, därvid utfärdades tre lagar (sv. f. nr 252, 253 och 255).

27. den 26 maj, angående införande av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn
m. m. (338.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående beredande
av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

29. den 29 maj, angående val av riksdagens två ledamöter i styrelsen över
riksdagsbiblioteket jämte två suppleanter för dem. (373.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 juni 1937.

30. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1937/1938 till Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar,
jämte i ämnet väckta motioner m. m. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

31. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående bidrag till allmänna barnbördshuset i Stockholm
för budgetåret 1937/1938. (393.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för statsbidrag till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund.
(399.)

Anmäld den 18 juni och den 10 december 1937, vilken sistnämnda dag skrivelsen
slutbehandlades. v |

33. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1937/1938. (435.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

34. den 11 juni, i anledning av väckta motioner om underlättande av möjligheterna
för landsbygdens ungdom att bedriva studier vid vissa undervisningsanstalter.
(444.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 september 1937.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till understöd
åt enskilda anstalter för yrkesundervisning m. m. (454.)

Anmäld den 18 juni och den 3 december 1937, vilken sistnämnda dag skrivelsen
slutbehandlades.

263

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(463.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för personalen vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (465.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937, därvid utfärdades ett reglemente
(sv. f. nr 597), en förordning (sv. f. nr 655) och en kungörelse (sv. f. nr 725).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för folk- och småskollärare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(468.)

Anmäld den 30 juni, därvid utfärdades sju kungörelser (sv. f. nr 682—688), den
10 december, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 955 och 999) samt den
23 december 1937.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. statliga undervisningsanstalter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (469.)

Anmäld den 30 juni, den 3 och den 17 september, den 5 november samt den
17 och den 23 december 1937. Därvid utfärdades den 30 juni nio kungörelser
(sv. f. nr 691, 698—704 och 725) och den 5 november en kungörelse (sv. f. nr 874).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga örn
vissa anslag till kommunala läroverk och privatläroverk. (470.)

Anmäld den 30 juni 1937, därvid utfärdades sex kungörelser (sv. f. nr 692—697),
samt den 22 oktober 1937, vilken sistnämnda dag skrivelsen slutbehandlades.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av Chalmers tekniska institut m. m. (471.)

Anmäld den 30 juni 1937, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 725). Skrivelsen
är slutbehandlad utom beträffande av riksdagen anvisade anslag till uppförande
av byggnader för fackavdelningarna för skeppsbyggeri m. m. och för
väg- och vattenbyggnad; beträffande dessa anslag anbefalldes Chalmerska
skeppsbyggeriinstitutionens byggnadskommitté att i samråd med styrelsen för
Chalmers tekniska högskola inkomma med förslag till de bestämmelser, som
borde av Kungl. Majit meddelas beträffande ifrågavarande anslag. Förslag i berörda
avseende inkom den 4 september 1937 och remitterades den 9 september
1937 till byggnadsstyrelsen, varifrån svar å remissen ännu icke inkommit.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (474.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 6 februari 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstärkning av nionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (15.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 februari 1937.

264

2. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående placering
i lönehänseende av kronojägaren A. W. Andersson. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1937.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.
(29.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1937.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Majit att godtaga ackord å kronans fordringar för
försålda kronoegendomar. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1937.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1937, då ett cirkulär i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 96).

6. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till sockerbetsodlingens uppehållande. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1937, då bland annat en förordning
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 59).

7. den 11 mars, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 1
föreslagit. Beträffande punkterna 35—40 har riksdagen meddelat beslut i skrivelsen
nr 290, redovisad under punkten 53 här nedan. Beträffande punkterna
61 och 62 har beslut meddelats i skrivelserna nr 332, resp. 333, redovisade under
punkterna 54, resp. 55 här nedan. Beslut i fråga örn punkten 84 har meddelats
i skrivelsen nr 161, redovisad under punkt 30 här nedan, i fråga örn punkterna
100 och 101 i skrivelsen nr 289, redovisad under punkt 52 här nedan, i fråga örn
punkterna 109 och 110 i skrivelsen nr 420, redovisad under punkt 62 här nedan,
i fråga om punkterna lil och 112 i skrivelsen nr 427, redovisad under punkt 63
här nedan, i fråga örn punkterna 175 och 176 i skrivelserna nr 158, resp. 160,
redovisade under punkterna 27, resp. 29 här nedan, i fråga örn punkterna 194
—196 i skrivelsen nr 287, redovisad under punkt 50 här nedan, samt i fråga örn
punkten 216 i skrivelsen nr 429, redovisad under punkten 64 här nedan. I utlåtandet
angivna punkter hava anmälts och slutbehandlats den 11 juni 1937
med undantag för dels punkterna 3 och 4, vilka anmälts och avgjorts den
16 april, dels punkterna 89, 90, 154—160 och 197—207, vilka anmälts och
avgjorts den 13 maj, dels ock punkterna 1, 2, 69—73, 178—186, 188 och
193—196, vilka anmälts och avgjorts den 28 maj. Besluten den 28 maj och den
11 juni innefattade bland annat utfärdande av ett flertal författningar (sv. f. nr
316, 372—380 och 424). 8

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning
av vissa i flottledsfonden ingående fordringsbelopp. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937.

265

9. samina dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av f. inspektoren Axel Königsons i Granvik, Aareavaara, skuld till
kronan på grund av virkesköp. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från viss betalningsskyldighet på grund av statsbidrag till ett utdikningsföretag
inom Gunnarsbyn i Råneå socken av Norrbottens län. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1937.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godtagande
av ackord å fordran för vissa från kronoegendomen Hättebo nr 1
i Jönköpings län försålda lägenheter. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
svenska spannmålsföreningen u. p. a. i likvidation berörande frågor. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1937.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för Råneå elektriska kvarnaktiebolag från skyldighet att erlägga vissa
fiskeavgifter. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av bestämmelserna för kapital- och ränteinbetalning å vissa ackordslån.
(88.)

Anmäld den 2 april och den 28 maj 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
den 28 maj innefattade utfärdande av en kungörelse i ämnet (sv. f. nr
317).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) m. m(
(92.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937, då sex författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 151—156).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner. (93.)

Anmäld den 9 och den 16 april samt den 18 juni 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Nämnda dagar utfärdades vissa författningar i ämnet (sv. f. nr 115,
391_396, 595 och 627).

17. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
reglering av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937, då bland annat en förordning i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 108).

18. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1937.

19. den 10 april, i anledning av väckt motion angående arrendators rätt till
ersättning av jordägare för täckdikning, vartill statsbidrag utgått. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1937.

266

20. samma dag, i anledning av väckt motion angående tillförsäkrande åt vissa
arrendatorer av husrum och vedbrand på livstid från förut arrenderad
fastighet. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1937.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anordnande av
småbrukarkurser m. m. (133.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd
mjölk och grädde m. m. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juli 1937, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 737).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av vissa markområden till Karlsborgs kommun i Skaraborgs län
och Sorsele kommun i Västerbottens län. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(138.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1937.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring
i köpevillkoren vid försäljning av viss kronoegendom m. m. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1937.

26. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
under år 1937 av en allmän jordbruksräkning. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juli 1937, varvid bland annat utfärdades en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 738).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till riksskogstaxering och avverkningsstatistik. (158.)

Anmäld den 11 juni och den 11 september 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Sistnämnda dag bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla
fem sakkunniga för att biträda med handläggning av frågor rörande riksskogstaxering
och avverkningsstatistik. Dessa tillkallades den 18 september 1937.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1937.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kvalitetsfrämjande åtgärder på skogsvårdens område. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
för lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1937, då bland annat två kungörelser i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 323 och 324).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till vissa torrläggningsföretag. (162.)

Anmäld den 7 maj och den 23 juli 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats.

267

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(163-)

Anmäld den 7 maj och den 30 september 1937, varvid skrivelsen slutbehandlats
utom i vad den avser försäljning av kronoegendomen Norrby nr 3. I denna
del anbefalldes den 7 maj 1937 statens jordnämnd att inkomma med viss utredning.
Denna avvaktas.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(164.)

Anmäld den 7 och den 21 maj 1937, varvid skrivelsen slutbehandlats utom i vad
den avser försäljning av kronolägenheterna Ekelund nr 1 och Ängsholmen nr 1.
I avseende å Ekelund nr 1 är ärendet — sedan länsstyrelsen i Stockholms län
inkommit med viss utredning samt domänstyrelsen däröver avgivit utlåtande
— beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande Ängsholmen nr 1 har utredning
avgivits av länsstyrelsen i Södermanlands län, varefter domänstyrelsen och
fritidsutredningen yttrat sig samt ärendet ånyo remitterats till domänstyrelsen.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta örn försäljning av till arrendeegnahemsfonden
överförda kronoegendomar. (165.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1937.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 6 § 5 mom. lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående
köttbesiktning och slakthus. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937, då två författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 314 och 315).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring
i gällande bestämmelser örn lån till jordbrukare för genomförande av
ackord m. m. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937, då en kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 205).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning
av ett Härryda elektriska andelsförening u. p. a. beviljat kraftledningslån.
(169.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
nedsättning av räntan å köpeskilling för vissa lägenheter, som upplåtits
från kronojord. (170.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937, då en kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 575).

39. den 24 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn förekommande och släckning av skogseld, dels ock i ämnet
väckt motion. (197.)

Anmäld den 30 april och den 7 maj 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet den 7 maj 1937 innefattade utfärdande av lag i ämnet (sv. f. nr 222).

268

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående placering
i lönehänseende av jägmästaren i Hälsinglands revir E. Q. Oldenburg.
(203.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från domänfonden till kronoarrendatom J. Åberg m. m. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till viss undersökning rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten.
(205.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1937, då chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla högst fyra utredningsmän för att verkställa
undersökning rörande de statsunderstödda torrläggningsföretagen. Den 18 juni
1937 tillkallades tre utredningsmän.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till täckande av kostnader för jordbrukets deltagande i Brysselutställningen
1935. (206.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner angående omorganisation av
kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m. (207.)

Anmäld den 13 maj 1937, därvid uppdrogs åt de jämlikt Kungl. Majfts bemyndigande
den 23 oktober 1936 tillkallade sakkunniga för biträde inom socialdepartementet
med utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad
livsmedelslagstiftning (livsmedelslagstiftningssakkunniga) att i samband med
dem anbefalld utredning upptaga de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling.

45. den 28 april, i anledning av väckta motioner angående vägnätets utbyggande
med ett system av cykelvägar. (217.)

Anmäld den 2 juli 1937, därvid uppdrogs åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt domänstyrelsen att gemensamt verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Denna har ännu ej slutförts.

46. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande
av vissa kronoparker i Jämtlands län till renbetesfjällen m. m. samt en i
ämnet väckt motion. (256.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
av viss personal vid domänverket. (257.)

Anmäld den 11 juni och den 17 september 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighetstid för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket
m. m. (258.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid bland annat två kungörelser
utfärdades (sv. f. nr 585 och 586).

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske
genom vattenförorening, m. m. (259.)

269

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937, då bland annat tre författningar i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 598—600).

50. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till rikets allmänna kartverk m. m. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, då bland annat en författning i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 644).

51. samma dag, i anledning av väckt motion om inrättande för Norrlands
vidkommande av en lånefond för inköp av nordsvenska ston. (288.)

Anmäld den 4 juni 1937, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Sedan denna avgivits, är ärendet beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående jordbruksförsök
m. m. (289.)

Anmäld den 30 juni 1937, därvid styrelsen för lantbrukshögskolan anbefalldes
att avgiva förslag till de åtgärder, som erfordrades för genomförandet av riksdagens
beslut, samt chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades att tillkalla
en utredningsman för att verkställa utredning rörande betingelserna för en
uppdelning av kemisk-växtbiologiska anstaltens i Luleå arbetsuppgifter. Utredningsman
tillkallades den 9 oktober 1937. Lantbrukshögskolans och utredningsmannens
förslag avvaktas.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp, m. m. (290.)

Anmäld den 25 juni 1937, därvid uppdrogs åt styrelsen för Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut att inkomma med förslag till de bestämmelser, som
borde av Kungl. Majit meddelas för genomförande av riksdagens beslut örn
anordnande av försöksverksamhet på trädgårdsodlingens område. Sedan förslag
i ämnet inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

54. den 25 maj, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni
1936. (311.)

Skrivelsen har överlämnats från finansdepartementet för handläggning av det
under punkt 1 i skrivelsen omförmälda ärendet. Anmäld den 21 och den 23 juli
1937, varmed skrivelsen slutbehandlats.

55. den 26 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln. (332.)

Anmäld den 30 juni, den 11 september och den 15 oktober 1937, varmed skrivelsen
slutbehandlats. Vartdera av besluten den 11 september och den 15 oktober
innefattade utfärdande av en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 777 och 819).

56. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående understöd åt kontrollföreningsverksamhet jämte
i ämnet väckta motioner. (333.)

Anmäld den 30 juni och den 5 november 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet den 5 november 1937 innefattade utfärdandet av en kungörelse i ämnet
(sv. f. nr 866).

270

57. samma dag, i anledning av väckta motioner angående avsättande av ett
naturreservat utmed den s. k. Haverdalsbukten i Harplinge socken m m.
(334.)

Anmäld den 30 juni och den 17 december 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss reglering
av handeln med färsk strömming och sill m. m. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937, därvid tre författningar i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 645—647) samt statens fiskenämnd tillsattes.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av mark från kronoegendomen Stora och Lilla Avesta nr 1 i Kopparbergs
län jämte i ämnet väckta motioner. (336.)

Anmäld den 11 juni och den 21 juli 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats i vad
den avser försäljning av den mindre lotten av ifrågavarande kronoegendom.
Vidkommande försäljningen av den större lotten förordnade Kungl. Maj:t den
11 juni 1937, att därmed skulle tills vidare anstå.

60. samma dag, i anledning av väckt motion angående återbetalning genom
förbättringsarbete av vissa stödlån åt jordbrukare. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid en kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 596).

61. den 27 maj, i anledning av väckt motion örn lagstiftning i visst avseende
rörande saluhållande av gödsel- och fodermedel. (341.)

Anmäld den 10 september 1937, därvid uppdrogs åt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
att gemensamt verkställa av riksdagen begärd utredning rörande
lämpligheten av åtgärder till skydd mot saluhållande av mindervärdiga gödselmedel.
Utredningen har ännu ej slutförts.

62. den 4 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom, dels ock i ämnet väckta motioner. (402.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, då en lag samt en kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 389 och 390).

63. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. (420.)

.Anmäld den 11 juni, den 30 juni, den 23 augusti och den 22 oktober 1937, därvid
bland annat utfärdades ett flertal författningar (sv. f. nr 366—370, 648—
652, 656, 657, 660 samt 764—770). Skrivelsen har därmed slutbehandlats.

64. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
angående vissa ändringar i förordningen den 3 juli 1930 (nr 317)
om jordbrukets kreditkassor m. m. (427.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937, då bland annat en förordning i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 640).

65. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter.
(429.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

271

66. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående provisorisk
avlöningsf(^stärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (474.)

Skrivelsen har överlämnats från finansdepartementet för handläggning i vad på
jordbruksdepartementet ankommer. Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1937.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 9 februari 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lån till Aktiebolaget svenska amerika linien. (19.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1937.

2. den 6 mars, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 juni 1937.

3. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst område å Grängesbergs gruvallmänning i Kopparbergs län.
(91.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1937.

4. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statlig exportkreditgaranti. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 99).

5. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för mästerlotsen A. V. Friman och lotsen P. E. V. Smålander från viss
ersättningsskyldighet till kronan. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till Lotsverket: Säkerhetsanstalter
för sjöfarten. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1937.

7. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (175.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1937, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 200).

8. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1937, varvid lag i ämnet utfärdades (sv. f.

nr 199).

9. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag örn nedsättning av räntan för lån från vissa statens utlåningsfonder.
(222.)

272

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937, varvid fem kungörelser i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 621—625).

10. den 28 april, angående åstadkommande av lindring i visst avseende för
svenska fiskare vid besök i norska hamnar. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 30 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om
arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen), dels ock i ämnet väckta
motioner. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937, varvid lag och kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 225 och 226).

12. den 12 maj, angående utredning rörande fartygskompassers uppställande
och kompensering m. m. (269.)

Kungl. Majit har den 21 maj 1937 anbefallt kommerskollegium att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen samt att inkomma med det förslag, som kan
av utredningen föranledas. Utredningen är ännu icke slutförd.

13. den 21 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å
kronojord. (291.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående täckande
av vissa av marinförvaltningen förskotterade kostnader för en expedition
år 1926 med Stockholms stad tillhöriga ”Isbrytaren II”. (292.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till färdigställande av andra våningen i statens
provningsanstalts huvudbyggnad. (293.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 juni 1937.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag för tillbyggnad av statens provningsanstalts flygelbyggnad.
(294.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 juni 1937.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till ändrings- och inredningsarbeten i patent- och
registreringsverkets byggnad. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 juni 1937.

18. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majits framställning angående inrättande
av ett statens hantverksinstitut. (320.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 juli 1937.

19. den 28 maj, angående vissa utgifter för budgetåret 1937/1938 under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1937.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majits framställning angående inrättandet
av en lotsverkets båtlånefond. (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1937.

273

21. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillverkning, försäljning och införsel av gasskyddsmateriel.
(351.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1937, varvid förordning och kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 326 och 327).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. (357.)

Anmäld den 18 juni 1937, varvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 524), samt
den 19 november 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet den 19 november
1937 innefattade utfärdande av tre kungörelser i ämnet (sv. f. nr 870
—872).

23. den 1 juni, i anledning av väckta motioner om tillvaratagande av den i
järnmalmsavfall befintliga apatiten m. m. (381.)

Ärendet har den 28 juni 1937 remitterats till kommerskollegium, som ännu icke
besvarat remissen.

24. den 4 juni, i anledning av väckt motion örn anslag till en experimentverksamhet
i syfte att ur skogsavfall utvinna motorbränsle. (392.)

Anmäld den 25 juni 1937, varvid Kungl. Maj:t anmodade ingenjörsvetenskapsakademien
att utarbeta redogörelse över kända metoder för framställning av
syntetiskt motorbränsle samt att inkomma därmed jämte yttrande i ämnet.
Nämnda redogörelse och yttrande avvaktas.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statlig lagerhållning m. m. (398.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 juni 1937.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 293 med förslag
till viss ändring i gällande tulltaxa m. m. (418.)

Sedan skrivelsen den 30 juli 1937 överlämnats från finansdepartementet till
handelsdepartementet för handläggning i vad avser frågan örn ökat tullskydd
för fajans- och porslinsvaror, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

27. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(464.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1937.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärarpersonalen vid navigationsskolorna. (472.)

Anmäld den 25 juni och den 10 december 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1937/1938. (473.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 juni 1937.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (474.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 juni 1937.

18 — Justiticoinbudsmannens ömhet 8b erätt else till 1938 tira riksdag.

274-,

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1937 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Majis prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

7. den 24 februari 1937, i anledning av väckta motioner om ändring i lagen
örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
(41.)

12. den 9 mars, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (65.)

14. den 13 mars, i anledning av väckta motioner angående ändringar i lagen
den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

21. den 6 april, i anledning av väckt motion angående bestridandet av kostnaderna
för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å svenskt
fartyg. (128.)

27. den 24 april, i anledning av väckt motion örn åtgärder i syfte att parts
ekonomiska oförmåga att inställa sig vid domstol må anses utgöra laga
förfall m. m. (192.)

28. samma dag, i anledning av väckt motion om visst tillägg till lagen om
barn i äktenskap m. m. (193.)

29. samma dag, i anledning av väckt motion angående en partiell, kompletterande
revision av förmynderskapslagstiftningen. (194.)

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande eller
revision av lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. (196.)

35. den 30 april, i anledning av väckt motion angående gränsbestämning i
samband med avstyckningsförrättning. (237.)

38. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., dels ock väckta motioner
angående effektivare lagstiftning mot ocker. (278.)

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring i strafflagens
bestämmelser örn sabbatsbrott. (279.)

275

40. samma dag, i anledning av väckta motioner örn upphävande av den s. k.
åkarpslagen. (282.)

47. den 25 maj, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stärkande av
justitiekanslerns samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens
ställning. (313.)

55. den 29 maj, i anledning av väckt motion örn revision av lagen angående
utlämning av förbrytare, m. m. (356.)

57. den 2 juni, angående utredning örn orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

58. den 5 juni, i anledning av väckt motion angående reformering av åklagarväsendet.
(424.)

59. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av felskrivning
i fastighetsbok m. m. (425.)

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

31. den 21 maj 1937, i anledning av väckt motion om statens gäldande av
kostnaderna för hemtransport av officer och underofficer med vederlike,
som i fredstid avlidit under tjänstgöring å främmande ort. (299.)

32. den 25 maj, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30
juni 1936. (311.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

6. den 6 mars 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring i 1 § i lagen
den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning. (54.)

8. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer jämte en i ämnet väckt motion. (56.)

13. samma dag, angående utredning om rening och desinficiering av vissa för
sängkläder m. m. avsedda råvaror. (63.)

14. samma dag, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen den
12 maj 1917 om expropriation. (65.)

18. den 13 mars, i anledning av väckta motioner angående införande av bestämmelser
örn vite i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd. (97.)

276

23. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 15, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den
28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering jämte i ämnet väckta motioner.
(147.)

25. den 28 april, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid statens
sinnessjukhus. (229.)

26. samma dag, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter i
vissa fall. (230.)

32. den 8 maj, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om det kommunala re visions väsendet. (266.)

39. den 12 maj, angående beredande av vila åt husmödrar på landsbygden.
(270.)

40. samma dag, angående tillgodoseende av behovet av allmänna samlingslokaler.
(271.)

46. den 26 maj, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och
stadsliknande samhällen. (339.)

49. den 27 maj, i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen den
16 maj 1930 om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande
av bageri- och konditoriarbete. (344.)

53. den 2 juni, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

54. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för ordnande
av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

55. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående främjande
av planmässigt sparande samt inrättande av en statens bosättningslånefond
m. m. (388.)

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till civilt luftskydd. (395.)

61. samma dag, i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna
rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

62. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

71. den 8 juni, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda anstalterna
för asociala individer. (434.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

6. den 9 mars 1937, angående vissa utgifter för kapitalökning för budgetåret
1937/1938 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfalls verk. (64.)

277

11. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till Väddö kanal hörande område m. m. (94.)

17. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående uppförande av nytt landsstatshus i Gävle. (148.)

35. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för
ytterligare utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (298.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 13 mars 1937, i anledning av väckt motion om ändring av gällande
bestämmelser för tull å ackumulatorer. (99.)

44. den 25 maj, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30
juni 1936. (311.)

65. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till avbetalning å statsskulden m. m. (380.)

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
uppställning av riksstaten m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (382.)

68. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker
jämte vissa i ämnet väckta motioner m. m. (384.)

71. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande bestämmelser
rörande restitution av arvsskatt. (408.)

72. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i 19 §
förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva. (409.)

79. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående
stämpelavgiften. (416.)

80. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maji att infordra vissa uppgifter för prövning av
frågor örn ändringar i det kommunala beskattningsväsendet. (417.)

84. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning om ersättning till statens allmänna
fastighetsfond. (428.)

88. den 8 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till inkomst-
och utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1937/1938 m. m. (441.)

94. den 9 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag om
ändring i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet den 16 oktober
1936 (nr 542). (446.)

278

96. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående tillämpning
av civila tjänstepensionsreglementet å lärare vid statens undervisningsväsen.
(448.)

97. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension. (449.)

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande
av tjänstepensionsrätten i statens pensionsanstalt för vissa lärare
vid statens undervisningsväsen m. m. (450.)

104. den 11 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående lönereglering
för folk- och småskollärare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(468.)

105. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående lönereglering
för lärarpersonal vid navigationsskolorna. (472.)

107. samma dag, i anledning av Kungl. Majis framställning angående provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (474.)

108. samma dag, i anledning av Kungl. Majis förslag örn anslag för avskrivning
av lånekapital, anvisat åt svenska spannmålsföreningen. (475.)

110. den 15 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående lönereglering
för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. statliga undervisningsanstalter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (469.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 20 april 1937, angående vissa av Kungl. Maji för budgetåret
1937/1938 under riksstatens åttonde huvudtitel gjorda framställningar
m. m. (8.)

9. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
av viss del av Abisko nationalpark till svenska turistföreningen. (168.)

11. den 24 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående disposition
av lappskolbordet i Jukkasjärvi. (185.)

19. den 27 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående omorganisation
av vissa läroverk i Göteborg. (210.)

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående statens
övertagande av dövstumundervisningsväsendet jämte i ämnet väckta motioner.
(214.)

25. den 25 maj, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni
1936. (311.)

27. den 26 maj, angående införande av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn
m. m. (338.)

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående omorganisation
av Chalmers tekniska institut m. m. (471.)

279

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

21. den 10 april 1937, i anledning av väckta motioner angående anordnande
av småbrukarkurser m. m. (133.)

32. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(163.)

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(164.)

44. den 24 april, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m. (207.)

45. den 28 april, i anledning av väckta motioner angående vägnätets utbyggande
med ett system av cykelvägar. (217.)

46. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande
av vissa kronoparker i Jämtlands län till renbetesfjällen m. m. samt en i
ämnet väckt motion. (256.)

51. den 11 maj, i anledning av väckt motion örn inrättande för Norrlands
vidkommande av en lånefond för inköp av nordsvenska ston. (288.)

52. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående jordbruksförsök
m. m. (289.)

53. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp, m. m. (290.)

59. den 26 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
av mark från kronoegendomen Stora och Lilla Avesta nr 1 i Kopparbergs
län jämte i ämnet väckta motioner. (336.)

61. den 27 maj, i anledning av väckt motion örn lagstiftning i visst avseende
rörande saluhållande av gödsel- och fodermedel. (341.)

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

10. den 28 april 1937, angående åstadkommande av lindring i visst avseende
för svenska fiskare vid besök i norska hamnar. (228.)

12. den 12 maj, angående utredning rörande fartygskompassers uppställande
och kompensering m. m. (269.)

23. den 1 juni, i anledning av väckta motioner om tillvaratagande av den i
järnmalmsavfall befintliga apatiten m. m. (381.)

24. den 4 juni, i anledning av väckt motion om anslag till en experimentverksamhet
i syfte att ur skogsavfall utvinna motorbränsle. (392.)

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 293 med förslag
till viss ändring i gällande tulltaxa m. m. (418.)

280

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängiggjorts genom
skrivelser frän riksdagen före år 1937 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1937.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 274. Genom
proposition till 1937 års riksdag, nr 88, har Kungl. Maj:t framlagt förslag till
lag om upphävande av vissa åklagares rätt till andelar i böter m. m., innebärande
rätt för Konungen att beträffande åklagaretjänst i stad, under angiven
förutsättning, bestämma, att rätt till dylik andel icke skall tillkomma sådan
åklagare. Sedan lagförslaget antagits av riksdagen, har lag i ämnet utfärdats
den 19 mars 1937 (sv. f. nr 80). Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendena under punkten 24 här nedan och punkten 58 i
Bilaga II.) 2 3 4

2. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 23 december 1937 har ärendet avskrivits från
vidare behandling.

3. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majit med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommiss jordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 274. Ärendet
är föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

4. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Ärendet har den 19 november 1937 överlämnats till socialdepartementet.

281

5. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner om offentligheten av vissa
handlingar. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 274. Sedan
1937 års riksdag slutligt antagit det vilande förslaget till ändrad lydelse av
§ 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen,
har kungörelse om sådana ändringar i grundlagarna utfärdats den
28 maj 1937 (sv. f. nr 248). Genom propositioner till samma riksdag, nr 107
och 108, har Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar m. fl. lagförslag. Sedan förslagen, med
vissa ändringar beträffande det förstnämnda, antagits av riksdagen, hava lagar
i ämnet utfärdats den 28 maj 1937 (sv. f. nr 249—256).

6. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk
järn- eller spårväg. (249.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 275. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 275. Jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1937 har chefen för justitiedepartementet
samma dag tillkallat sakkunniga för utredning angående reform av
gällande rättsregler rörande trafikförsäkring samt ansvarighet för skada i följd
av trafik med motorfordon.

8. den 30 april 1929, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1929/1930 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

I skrivelsen berörd fråga (punkten 8) huruvida ändring i bestämmelserna om
utbetalning av kapitaliserat värde av reservpension bör vidtagas är beroende
på Kungl. Majits prövning.

9. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion om beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse
m. m. (53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

10. den 20 maj 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till stadsplanelag m. m. (240.)

I skrivelsen berörd fråga, huruvida och i vad mån lagen den 18 juni 1925 örn
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område kan göras tillämplig å mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
är föremål för utredning inom justitiedepartementet. Utkast till bestämmelser
i ämnet har den 8 december 1937 remitterats till vissa myndigheter och sammanslutningar.

11. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av ett dagordningsinstitut
i vår författning. (246.)

Sedan tillkallad sakkunnig den 1 juni 1935 avlämnat utredning (st. off. utr.
1935: 21), däri införandet av bestämmelser i ämnet avstyrkes, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

282

12. den 4 juni 1931, angående mera effektiva bestämmelser om avskrivning
eller avlösning av landskylder och landgillen m. fl. skattepålagor. (347.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 303. Sedan
lagrådet den 17 december 1937 avgivit utlåtande över upprättade förslag till
lagar om avlösning av avgälder från de till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemmanen m. m., har Kungl. Majit den 23 i samma månad beslutat avlåta
proposition till riksdagen i ämnet. (Jfr ärendet under punkt 36 i Bilaga II.)

13. den 17 februari 1932, i anledning av väckt motion angående ny lag om
hittegods m. m. (29.)

Förslag till lagar i ämnet hava den 3 december 1937 remitterats till lagrådet.

14. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
krigsdomstolarna och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 276. Ärendet
är fortfarande föremål för utredning.

15. den 12 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 276. Ärendet
är, i de delar det icke tidigare slutbehandlats, fortfarande beroende på
Kungl. Majits prövning.

16. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

17. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

I skrivelsen berörd fråga om bestämmelser för undanröjande av förefintliga
hinder mot sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter är föremål för
utredning inom justitiedepartementet.

18. den 10 mars 1933, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen. (85.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 277. Kungl.
Majit har genom proposition till 1937 års riksdag, nr 187, framlagt förslag till
lag om ändring i vissa delar av strafflagen, innefattande bland annat förslag
till ändringar i berörda paragrafer. Efter det lagförslaget antagits av riksdagen,
har lag i ämnet utfärdats den 21 maj 1937 (sv. f. nr 242).

19. den 24 mars 1933, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om delning av jord å landet m. m. (106.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 277. Genom
proposition, nr 232, har Kungl. Majit förelagt 1937 års riksdag förslag till, bland
annat, revision av lagstiftningen angående avstyckning. Sedan propositionen bifallits
av riksdagen, har lag i ämnet utfärdats den 30 april 1937 (sv. f. nr 164).

20. den 19 maj 1933, angående utredning örn åtgärder mot statsfientlig verksamhet.
(221.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 277. Sedan
1937 års riksdag slutligt antagit det vilande förslaget till ändringar i tryckfrihetsförordningen,
hava kungörelser angående sådana grundlagsändringar ut -

283

färdats den 12 februari och den 9 april 1937 (sv. f. nr 40 och 117). (Jfr ärendet
under punkten 22 här nedan.)

21. den 30 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen ävensom väckta
motioner angående vissa ändringar i lagen om val till riksdagen. (251.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 277. Sedan
1937 års riksdag slutligt "antagit det vilande förslaget till ändrad lydelse av § 24
riksdagsordningen, har Kungl. Majit den 12 februari 1937 latit utfärda dels
kungörelse örn den sålunda beslutade ändringen i riksdagsordningen och dels
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen (sv. f. nr 40 och 41).

22. samma dag, i anledning av väckt motion angående omdaning av tryckfrihetsprocessen.
(253.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 278. Sedan
1937 års riksdag slutligt antagit det vilande förslaget till ändringar i tryckfrihetsförordningen,
har kungörelse angående sådan grundlagsändring utfärdats
den 9 april 1937 (sv. f. nr 117). Genom proposition till samma riksdag, nr 2,
har Kungl. Majit framlagt förslag till lag med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål. Sedan förslaget med vissa ändringar antagits av riksdagen,
har lag i ämnet utfärdats den 9 april 1937 (sv. f. nr 118).

23. den 7 april 1934, i anledning av väckt motion om ändring i 18 kap. 16 §
strafflagen m. m. (125.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 278. Kungl.
Majit har i proposition till 1937 års riksdag, nr 188, framlagt förslag till lag
angående slakt av husdjur. Ifrågavarande proposition har bifallits av riksdagen,
varefter lag i ämnet utfärdats den 4 juni 1937 (sv. f. nr 313).

24. den 13 april 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om mått och vikt. (159.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 278. Ärendet
är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under
punkten 1 här ovan.)

25. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen ävensom i ämnet
väckta motioner. (193.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 278. Sedan
utlåtanden över befolkningskommissionens yttrande inkommit, är ärendet föremål
för ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

26. den 8 maj 1934, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra
som lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion.
(228.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 279. Sedan
yttranden över befolkningskommissionens förslag inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

27. den 15 maj 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till lag örn

284

ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen. (256.)

Se ärendet under punkten 21 här ovan.

28. den 4 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående djurplågeri
(61.)

Jämlikt av Kungl. Maj:t den 23 april 1937 lämnat bemyndigande har en utredningsman
jämte tre sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning angående
en särskild lag örn djurskydd och vad därmed äger samband ävensom
att utarbeta de författningsförslag, vartill utredningen kan föranleda.

29. den 11 mars 1935, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning
angående rätt att draga vissa ledningar över annans mark. (71.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 15 mars 1935, i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande
fiskets skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen. (89.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 279. Sedan
de sakkunniga den 29 december 1936 avlämnat promemoria angående provisorisk
lagstiftning till skydd mot förorening av vatten med särskild hänsyn till
fisket, har förslag till förordning angående särskilda åtgärder till motverkande
av skada å fiske genom vattenförorening förelagts 1937 års riksdag genom proposition,
nr 229, vilken bifallits. Författning i ämnet har utfärdats den 30 juni
1937 (sv. f. nr 598). Utredningen fortsätter.

31. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande
av skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 279. Kommittéarbetet
fortsätter. Därjämte har inom lagberedningen, såsom ett led i dess
arbete på en revision av aktiebolagslagstiftningen, utarbetats utkast till lag
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser samt därmed sammanhängande
lagändringar, vilka utkast, efter det yttranden däröver infordrats,
jämte motiv av beredningen överlämnats till Kungl. Maj:t den 10 februari
1937 (st. off. utr. 1937:13). Sedan Kungl. Maj:t i proposition till 1937 års
riksdag, nr 292, framlagt de av lagberedningen utarbetade lagförslagen och
propositionen bifallits, hava lagar i ämnet utfärdats den 18 juni 1937 (sv f
nr 521—527).

32. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner örn vägfred m. m
(158.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1937 har chefen för justitiedepartementet
samma dag tillkallat sakkunniga för utredning angående reform
av gällande rättsregler rörande trafikförsäkring samt ansvarighet i följd av
trafik med motorfordon.

33. den 7 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen m. m. (196.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1935 (sv. f. nr 256). Såvitt angår ändringar
i den av 1934 års riksdag villkorligt antagna lagen örn ändring i vissa delar
av vallagen, har Kungl. Majit, sedan 1937 års riksdag slutligt antagit vilande
förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen, den 12 februari 1937 utfärdat
lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796)
örn val till riksdagen (sv. f. nr 41). (Jfr ärendet under punkten 21 här ovan.)

285

34. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med
förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Den 10 juni 1937 har skrivelsen överlämnats till 1934 års byggnadsindustrisakkunniga
för att, såvitt angår frågan om i skrivelsen begärd utredning angående
möjligheterna att tillskapa en rättsordning som bereder arbetare vid
byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, beaktas vid fullgörande av de
sakkunnigas uppdrag.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 33 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 280. Frågan
om i skrivelsen begärd utredning angående lagstiftning om ökat skydd för ämbets-
och tjänstemän samt innehavare av offentligt uppdrag är föremål för utredning
inom justitiedepartementet.

36. den 6 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ungdomsfängelse m. m. (292.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 280. Kungl.
Maj:t har i proposition till 1937 års riksdag, nr 27, framlagt förslag till lag
om tvångsuppfostran m. m. Efter det riksdagen bifallit propositionen, hava
lagar i ämnet utfärdats den 13 mars 1937 (sv. f. nr 74—79).

37. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Sedan sakkunniga, tillkallade den 28 maj 1937 för att inom justitiedepartementet
verkställa utredning rörande frågan örn inrättande av kommissionärer i hovrätt,
nedre justitierevisionen samt rådhusrätt, den 12 november 1937 avlämnat
betänkande med förslag till kungörelse örn kommissionärer hos överrätter och
stadsdomstolar (st. off. utr. 1937:39), är ärendet föremål för vidare behandling
inom justitiedepartementet.

38. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga örn uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Sedan befolkningskommissionen den 18 december 1936 anbefallts avgiva yttrande
i frågan, har Kungl. Maj:t genom beslut den 30 december 1937 befriat
kommissionen från nämnda uppdrag samt remitterat skrivelsen till socialstyrelsen
för utlåtande.

40. den 22 februari 1936, i anledning av väckt motion om viss ändring i 21
kap. 10 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet. (32.)

En inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående ändrad lydelse
av 21 kap. 10 och 30 §§ jorddelningslagen har den 5 november 1937 remitterats
till vissa myndigheter. Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

41. den 20 mars 1936, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
örn rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. (104.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 219. De

286

sakkunniga hava den 23 oktober 1937 avlämnat betänkande med förslag till
lagstiftning om grundvatten m. m. (st. off. utr. 1937:35), varöver utlåtanden
infordrats från vissa myndigheter och sammanslutningar genom remiss den 29
oktober 1937.

42. den 4 april 1936, i anledning av väckta motioner om sänkning av de för
rösträtt vid allmänna val föreskrivna åldersgränser. (143.)

Genom propositioner till 1937 års riksdag, nr 182 och 183, har Kungl. Maj:t,
i anslutning till ett av 1936 års riksdag såsom vilande antaget förslag till ändrad
lydelse av §§ 6 och 19 riksdagsordningen, framlagt förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen m. fl. lagförslag. Sedan riksdagen slutligt godkänt nämnda grundlagsändringsförslag
samt antagit de av Kungl. Majit framlagda lagförslagen
med viss ändring beträffande det förstnämnda, hava, i samband med kungörelse
örn grundlagsändringen, lagar i ämnet utfärdats den 30 april 1937 (sv. f. nr
181—183).

43. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)

Sedan skrivelsen den 18 oktober 1937 remitterats till vissa sammanslutningar
samt yttranden från dem inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

44. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

45. den 23 maj 1936, i anledning av väckt motion om utredning angående
en modern hyreslagstiftning. (258.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 220. De
sakkunnigas arbete fortfar.

46. den 17 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen om utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (344.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 221. Kungl.
Majit har i proposition till 1937 års riksdag, nr 269, framlagt förslag till lag örn
utlännings rätt att här i riket vistas. Lagförslaget har, med viss ändring, antagits
av riksdagen, varefter lag i ämnet utfärdats den 11 juni 1937 (sv. f. nr 344).

47. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934
—30 juni 1935. (339.)

I skrivelsen berörd fråga (punkten 9) om ändrade bestämmelser angående uppbörd
och utbetalning av vid talan mot hovrätts utslag eller beslut nedsatta
fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

48. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Ärendet är, såvitt angår riksdagens hemställan örn utredning av frågan om
föreningsväsendets normering genom lagstiftning, föremål för handläggning inom

287

justitiedepartementet. En förberedande utredning har där verkställts i syfte
att Uppdraga gränserna för en blivande lagstiftning rörande ideella föreningar.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 4, 5, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 27, 33,
36, 42 och 46 omförmälda av Kungl. Majit inom justitiedepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad konvention
rörande kontroll av den internationella handeln med vapen, ammunition
och krigsmaterial. (79.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 23 mars 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
godkännande av en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad konvention
örn finansiell hjälp m. m. jämte i ämnet väckt motion. (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 13 april 1932, i anledning av väckta motioner örn Sveriges anslutning
till den av Nationernas förbunds församling under dess nionde ordinarie
möte förordade generalakten i dess helhet. (103.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1928, i anledning av väckt motion om anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

Ärendet är föremål för utredning inom arméstaben.

2. den 30 april 1929, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1929/1930 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

Överlämnad den 9 februari 1937 till justitiedepartementet i fråga om punkten 8,
i vad den avser ändring av bestämmelserna om utbetalning av kapitaliserat
värde av reservpension. Ärendet kommer icke att bliva föremål för vidare behandling
inom försvarsdepartementet.

3. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

4. den 11 maj 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående beredande
av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet
med tjänstgöringsort i Boden. (194.)

Anmäld den 20 maj 1932. Ånyo anmäld den 13 mars 1936, därvid bestämmelser
i ämnet meddelades. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

288

5. den 13 juni 1936, i anledning av vissa framställningar under riksstatens
fjärde huvudtitel i avseende å budgetåret 1936/1937, vilka framställningar
beröra frågan örn försvarsväsendets ordnande. (328.)

Anmäld den 13 juni 1937, därvid Kungl. Majit bland annat meddelade arméförvaltningens
civila departement och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen
samt flygförvaltningen visst uppdrag i fråga örn reglering av den vid försvarsväsendet
anställda sjuksköterskepersonalens avlöningsförmåner (se ämbetsberättelsen
1937 sid. 227). Sedan Kungl. Majit i proposition den 5 mars 1937 (nr 275)
avgivit förslag till förändrade grunder för ifrågavarande personals avlöning
m. m., har Kungl. Majit, i överensstämmelse med riksdagens beslut (skrivelse
den 5 juni 1937, nr 407), utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. nr 515).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

6. den 16 juni 1936, i anledning av Kungl. Majits propositioner nr 225 angående
försvarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till vämpliktslag
och nr 227 med förslag till lag örn tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66)
angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot
(fartygsuttagningslagen), ävensom i anledning av de inom riksdagens
kamrar väckta motioner i dithörande ämnen. (327.)

Anmäld bland annat den 8 juli 1936, därvid Kungl. Majit, såvitt nu är i fråga,
bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att dels tillkalla en sakkunnig,
jämte sekreterare, att verkställa förberedande utredning rörande förändrade
bestämmelser för rekrytering av försvarsväsendets officerskårer m. m. (se ämbetsberättelsen
1937, sid. 228). Sedan den sålunda tillkallade sakkunnige den 23
november 1937 avgivit betänkande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl.
Majits prövning.

7. den 22 juni 1936, i anledning av väckt motion örn rätt för arméns, kustartilleriets
och flygvapnets reserver tillhörande förtidsavgången personal
att utbekomma pensionens kapitaliserade värde. (372.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid åt arméförvaltningens civila departement,
marinförvaltningen och flygförvaltningen gemensamt uppdrogs att inkomma
med yttrande och förslag i ämnet (se ämbetsberättelsen 1937, sid. 228). Sedan
dylikt förslag inkommit, vilket föranlett framställning i statsverkspropositionen
till 1937 års riksdag, har Kungl. Majit, i överensstämmelse med riksdagens beslut
(skrivelse den 16 mars 1937, nr 4, punkterna 22, 63 och 110), utfärdat kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 730).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 5 och 7 omförmälda av Kungl. Majit
inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Genom beslut den 7 december 1928, den 26 september 1930 och den 2 oktober
1931 har Kungl. Majit i tre etapper genomfört av medicinalstyrelsen före -

289

slagna sänkningar av läkemedelsprisen (se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid.
272). Jämlikt bemyndigande den 3 juli 1931 har chefen för socialdepartementet
tillkallat sju utredningsmän att inom departementet biträda med utredning
angående åtgärder för nedbringande av prisen å läkemedel m. m. Sedan utredningsmännen
den 20 juli 1932 avgivit betänkande angående kontroll över
handeln med farmaceutiska specialiteter har Kungl. Maj:t den 23 februari 1934
till riksdagen avlåtit proposition i ämnet (nr 162). Den 20 september 1934
hava utredningsmännen avgivit betänkande med utredning och förslag angående
sänkning av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan m. m.,
varöver yttranden infordrats från åtskilliga myndigheter. Sedan berörda yttranden
inkommit, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 24 maj 1912, i fråga örn den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)

Skrivelsen, som den 19 november 1936 överlämnades från jordbruksdepartementet,
har föranlett förslag i statsverkspropositionen till 1937 års riksdag,
femte huvudtiteln, under punkten 25, vilket förslag av riksdagen bifallits (skrivelse
nr 58). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

3. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol.
I vad angår anordningar ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister,
däri staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning
(se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 274). (Jfr ärendena under punkterna
11, 34 och 43 här nedan.)

4. den 17 april 1923, i fråga örn beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning och
förslag i frågan. Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 26 i bilaga II.)

5. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till Kungl.
Majit angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter
enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Den i skrivelsen berörda frågan har varit föremål för utredning av särskilda
sakkunniga (se vidare ärendet under punkten 7 här nedan). Ärendet är därmed
slutbehandlat.

6. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.
(207.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 386 o. f.
Statens sjukvårdskommitté har den 31 augusti 1935 avgivit betänkande angående
folktandvård, varöver yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter
och organisationer. Chefen för socialdepartementet har därefter den 30 juni
1937 jämlikt Kungl. Majis bemyndigande tillkallat sakkunniga för att inom
departementet biträda vid utarbetande av förslag rörande allmän folktandvård.
Sedan de sakkunniga den 15 december 1937 avgivit betänkande med förslag i
ämnet samt betänkandet remitterats för yttrande av vissa myndigheter och
sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.

7. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med
förslag till lag örn samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposi 19

— Jvstiticombudsmamicns iivibct sbcrcittehe till 1038 arn riksdag.

290

tion avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna proposition
innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den
14 juni 1918 om fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta
motioner. (245.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 387. De
av chefen för socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan
örn understöd åt obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörjningsplikt
mot minderåriga barn hava den 31 januari 1936 avgivit utredning
med förslag rörande bidrag åt barn till änkor och vissa invalider samt åt
föräldralösa barn, varöver yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter
och organisationer. Kungl. Majit har därefter den 19 mars 1937 till riksdagen
avlåtit proposition (nr 276) med förslag till lag örn barnbidrag, m. m. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

8. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
har Kungl. Majit genom beslut den 29 oktober 1937 anbefallt styrelsen
att, i den män så kunde finnas erforderligt på grund av ändrade förhållanden,
verkställa förnyad utredning i frågan och inkomma med de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Detta uppdrag har ännu icke blivit fullgjort.
(Jfr ärendet här nedan under punkten 57.)

9. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Skrivelsen, som den 19 november 1937 överlämnats från justitiedepartementet,
har överlämnats till de sakkunniga, vilka av chefen för socialdepartementet
den 3 december 1937 tillkallats att inom departementet biträda med utredning
rörande behovet av allmänna samlingslokaler samt dess tillgodoseende
genom medverkan av stat och kommun m. m., för att tagas i övervägande vid
fullgörande av detta uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 40 i bilaga II.)

10. den 9 juni 1925, angående utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Kungl. Majit — som enligt beslut den 10 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan
örn åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna
sjukvårdsanstalter — har uppdragit åt samma ämbetsverk att i samband med
den sålunda anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda
hänseendet. I skrivelse den 22 december 1936 har medicinalstyrelsen i
anslutning till sistnämnda uppdrag för sin del anmält, att vad som till erhållande
av ytterligare vårdplatser vid tubcrkulossjukvårdsanstalterna vore möjligt
att åstadkomma redan ernåtts genom av styrelsen vidtagna åtgärder och
att sålunda tuberkulossjukvårdsanstaltemas kapacitet redan tagits i anspråk
i så stor utsträckning, som vore förenlig med sjukvårdens behöriga tillgodoseende.
Skrivelsen, som därefter anmälts den 3 december 1937, är slutbehandlad.

11. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

291

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor om kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
3, 34 och 43.)

12. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan statens sjukvårdskommitté den 17 maj 1934 avgivit betänkande angående
den slutna kroppssjukvården i riket jämte vissa därmed sammanhängande
spörsmål, hava yttranden häröver inhämtats från åtskilliga myndigheter
och organisationer. Kungl. Majit har den 28 februari 1936 till riksdagen avlåtit
proposition (nr 206) angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa grenar av
den slutna sjukvården m. m., avseende statsbidrag till anstalter för kirurgisk
tuberkulos, vanföra, hereditärsyfilitiska barn och lättskötta sinnessjuka. Vidare
har Kungl. Majit den 15 januari 1937 till riksdagen avlåtit proposition (nr 39)
angående förbättrad förlossningsvård m. m., avseende, såvitt här är fråga, statsbidrag
till uppförande eller inrättande av förlossningsanstalter samt till driften
av dylika anstalter och väntehem. I övrigt är ärendet beroende på Kungl.
Majlis prövning. (Jfr ärendet under punkten 6 här ovan.)

13. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 333 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

14. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Sedan socialstyrelsen den 28 december 1929 inkommit med en preliminär utredning
beträffande hotell- och restaurangpersonalen, anmäldes frågan örn
denna personals anställningsförhållanden i proposition (nr 31) till 1930 års
riksdag. Efter det slutlig utredning i denna del av ärendet liksom socialstyrelsen
jämväl anbefalld utredning rörande badhuspersonalens anställningsförhållanden
inkommit, har socialstyrelsen den 3 september 1932 avgivit de förslag,
vartill utredningen givit anledning. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.
(Jfr ärendet under punkten 6 i bilaga II.)

15. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion om förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
länsstyrelsen i Norrbottens län att tagas i övervägande vid fullgörande av
länsstyrelsen samma dag meddelat uppdrag att jämte särskilt tillkallade personer
verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande
av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena
samt rörande de kostnader, som därav föranleddes. Sedan länsstyrelsen
i anledning av uppdraget den 29 december 1935 avgivit betänkande
i ämnet, hava yttranden häröver infordrats från åtskilliga myndigheter och
organisationer. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

16. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1928—30 juni 1929. (175.)

292

Anmäld den 25 juli 1930 i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärende (ändrade anordningar för ställande av uppbördssäkerhet),
därvid statskontoret anbefalldes att avgiva utlåtande i frågan. Sedan
detta inkommit, hava yttranden inhämtats från samtliga länsstyrelser. Den 24
april 1936 har ärendet överlämnats till 1936 års uppbördskommitté för att
tagas i övervägande vid fullgörandet av det kommittén den 28 februari 1936
lämnade uppdraget. Kommitténs arbete är ännu icke slutfört. (Jfr ärendet under
punkten 31 här nedan.)

17. den 27 maj 1930, i anledning av väckta motioner angående utökning
och effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet. (287.)

Anmäld den 20 september 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa
utredning i ärendet. Denna utredning har den 17 december 1931 inkommit, varefter
utlåtanden däröver inhämtats från ett stort antal myndigheter och organisationer.
Skrivelsen har i vad angår lagstiftningsåtgärder beaktats i Kungl. Maj:ts
proposition (nr 40) den 23 januari 1931 till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd. För
1937 års riksdag har av Kungl. Maj:t i skrivelsens syfte framlagts förslag i
åtskilliga avseenden, bland annat rörande utökning av skogs- och flottledsinspektionen
samt om yrkesinspektionens inordnande från och med 1938 års
ingång under riksförsäkringsanstalten. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 16 april
1937 givna bemyndigande har chefen för socialdepartementet den 22 i samma
månad tillkallat sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande effektivisering av yrkesinspektionen (1937 års arbetarskyddskommitté),
vilka sakkunniga den 30 december 1937 avgivit betänkande med förslag angående
effektivisering av yrkesinspektionen. Ärendet är därefter föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 30 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni
1916 örn skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 390. De
av chefen för socialdepartementet tillkallade sakkunniga för behandling av
frågan om den nuvarande obligatoriska barnvaccinationens bibehållande hava
den 28 augusti 1937 avgivit betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning
m. m. Sedan yttranden häröver inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 335 (jfr
även ärendet under punkten 38 här nedan). Vad riksdagen i skrivelsen anfört
och yrkat beträffande frågan om ändring av bestämmelserna om skadeståndsansvar
för kommunala förtroendemän är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet
väckta motioner. (70.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 391. Utredningen
av frågan om arbetstidsförhållandena beträffande butikspersonalen

293

och övriga denna personal närstående anställda har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 28 juni 1935 uppdragits åt särskilda sakkunniga för utredning
rörande frågan om en laglig reglering av arbetstiden för de affärs- och
kontorsanställda m. m. Nämnda sakkunniga hava den 9 december 1937 avgivit
betänkande med förslag i ämnet. Vad angår sjukhus- och sinnessjukhuspersonalens
arbetstidsförhållanden har Kungl. Maj:t i fråga örn den sistnämnda
kategorien behandlat nämnda spörsmål i proposition (nr 108)

till 1935 års riksdag angående regleringen av arbetstiden för viss statsanställd
personal, beträffande vilken proposition riksdagens kamrar stannat i
olika beslut. Medicinalstyrelsen har den 7 november 1935 anbefallts att verkställa
viss utredning i ämnet. Sedan detta uppdrag fullgjorts, har Kungl. Maj:t
i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag, femte huvudtiteln, punkt 87,
framlagt förslag av innebörd, såvitt angår arbetstiden för såväl vård- som
ekonomipersonalen vid statens sinnessjukhus, att densamma skulle i princip
nedsättas till 48 timmar för vecka. I skrivelse den 20 mars 1936, nr 5, punkt
69, har riksdagen anfört, bland annat, att riksdagen för sin del ansåge, att arbetstiden
borde bestämmas till 218 timmar per 30 dagar för den personal, som
icke redan åtnjöte kortare arbetstid. Den 20 november 1936 har Kungl. Maj:!
bland annat förordnat, att arbetstiden från och med den 1 januari 1937 skall
nedsättas i överensstämmelse med vad riksdagen i sistnämnda skrivelse uttalat.
Den 20 september 1937 har vidare uppdragits åt medicinalstyrelsen att
inkomma med utredning och beräkningar rörande kostnaderna för budgetåret
1938/1939, därest arbetstiden för sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens
sinnessjukhus från och med år 1939 begränsades till 48 timmar i veckan.
Med anledning därav har medicinalstyrelsen i skrivelse den 22 oktober 1937
inkommit nied dylik utredning, vilken är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) örn arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Ärendet har varit vilande (se ämbetsberättelsen 1934 sid. 341) i avvaktan på
verkningarna av författningsändring den 10 februari 1933, då kungörelse utfärdades
angående ändrad lydelse av § 59 i allmänna läkarinstruktionen den
19 december 1930 (nr 442). Enligt bestämmelserna i denna kungörelse åligger
det läkare att vid varje under hans behandling kommande sjukdomsfall, som
kan vara föranlett av hälsofarligt arbete, därom skyndsamt göra anmälan till
medicinalstyrelsen enligt fastställt formulär. Genom beslut den 6 juli 1937 anmodade
t. f. chefen för socialdepartementet medicinalstyrelsen att inkomma
med upplysning, huruvida dittills avlämnade läkaruppgifter kunde anses utgöra
tillräckligt material för fortsatt behandling av skrivelsen. Sedan sådant
yttrande inkommit, är ärendets fortsatta handläggning beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

22. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till allmän levnadskostnadsundersökning. (184.)

Anmäld den 3 juni 1932, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att verkställa en
på ettåriga hushållsräkenskaper grundad allmän levnadskostnadsundersökning.
Uppdraget har ännu icke fullgjorts.

23. den 10 maj 1932, angående vissa lättnader i avseende å hälsovårdsstadgans
tillämpning för köpingar och municipalsamhälle]!. (175.)

294

Anmäld deli 27 maj 1932, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i fråga örn ändring av hälsovårdsstadgan i de av riksdagen berörda
avseendena ävensom att inkomma med det förslag, vartill styrelsen funne utredningen
giva anledning. Sedan detta uppdrag fullgjorts, har det av medicinalstyrelsen
avgivna förslaget remitterats till yttrande av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar. Efter det dessa yttranden inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Skrivelsen har överlämnats från jordbruksdepartementet. Den 23 juli 1932 anbefalldes
socialstyrelsen att avgiva utlåtande i ärendet. Sedan sådant utlåtande
inkommit, har Kungl. Majit den 13 juli 1934 anbefallt socialstyrelsen att i huvudsaklig
överensstämmelse med en av styrelsen efter Kungl. Majlis uppdrag
utarbetad plan verkställa den i skrivelsen avsedda undersökningen beträffande
skogsbygdens arbets- och försörjningsproblem. Detta uppdrag har ännu icke
fullgjorts.

25. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Anmäld den 21 april 1933. Därvid beslöts beträffande det av arbetskonferensen
antagna förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, att ett socialstyrelsen och
kommerskollegium den 24 januari 1930 lämnat uppdrag att gemensamt utarbeta
och inkomma med förslag till de ändringar i eller tillägg till gällande
författningar, som kunde böra vidtagas, därest Sverige anslöte sig till ett av
konferensen år 1929 antaget förslag till konvention i ämnet, skulle avse konferensens
förevarande förslag. Den 30 november 1936 hava ämbetsverken avgivit
förslag, varefter författningar i ämnet utfärdats den 8 oktober 1937 (sv. f.
nr 813—816). Beträffande förslag till konvention angående minimiålder för
barns användande till icke industriellt arbete jämte en rekommendation i ämnet
har socialstyrelsen inkommit med anbefalld utredning rörande lämpligheten
av ändringar i eller tillägg till 1897 års förordning angående barns användande
vid offentliga förevisningar och 1926 års lag angående meddelande
av förbud för barn att idka viss försäljning. Ärendet är i denna del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 19 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
utvidgning av tjänstemannasamhället vid Mörby m. m. (225.)

Sedan tjänstemannasamhällets vid Mörby egnahemsförening m. b. p. a. i särskilda
skrivelser inkommit med framställningar i ämnet, har ärendet den 26 juni
1936 anmälts och slutbehandlats.

27. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till rtuh.-verkande av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936, sid. 338 med
hänvisning. Vad angår ordnandet av frågan örn centralorgan för den statliga
och statsunderstödda reservarbets- och kontantunderstödsverksamheten har
detta spörsmål, i anslutning till det av landshövdingen K. Tiselius den 30 juni
1936 avgivna sakkunnigförslaget i ämnet, upptagits till närmare övervägande

295

i propositionen nr 266 till 1937 års riksdag (angående socialstyrelsens organisation
m. m.). Vidkommande i skrivelsen påkallad utredning rörande en rationell
planläggning av kommunernas arbeten har frågan därom beaktats i samband
med det till 1936 års riksdag avlåtna förslaget till lag om kommunal
fondbildning, vilket sedermera i all huvudsak bifallits av riksdagen. Vad angår
skrivelsen i övrigt har Kungl. Majit den 17 december 1937 bemyndigat chefen
för socialdepartementet att utse en kommitté med uppdrag att verkställa en
översyn av den svenska socialvården och framlägga de förslag, vartill denna
översyn föranleder. (Jfr ärendena under punkterna 29, 48 och 49 här nedan
samt under punkten 61 i bilaga II.)

28. den 14 februari 1934, i anledning av väckta motioner örn epidemisjukvårdens
och barnmorskeväsendets överförande till landstingens förvaltningsutskotts
eller deras sjukvårdsavdelningars verkställighet och förvaltning
samt om förste provinsialläkares inträde såsom självskriven ledamot
av förvaltningsutskott eller dess sjukvårdsavdelning. (26.)

Anmäld den 23 mars 1934, därvid medicinalstyrelsen och länsstyrelserna i samtliga
län anbefalldes samt svenska landstingsförbundet bereddes tillfälle att avgiva
utlåtanden. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, har Kungl. Majit den
15 januari 1937 till riksdagen avlåtit proposition (nr 40) med förslag till lag örn
anställande av distriktsbarnmorskor m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

29. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid statens inspektör för fattigvård och barnavård
anbefalldes att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Sedan detta uppdrag fullgjorts, hava yttranden över förslaget
inhämtats från samtliga länsstyrelser ävensom från åtskilliga organisationer,
varefter kammarrätten avgivit yttrande i ärendet. Den 17 december 1937 har
Kungl. Majit bemyndigat chefen för socialdepartementet att utse en kommitté
med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården och framlägga
de förslag, vartill denna översyn föranleder. (Jfr ärendena under punkterna
27, 48 och 49 i denna bilaga samt under punkten 61 i bilaga II.)

30. den 1 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående valbarhetsvillkor
för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser.
(292.)

Ärendet, som i vissa delar avgjorts, är i övrigt beroende på Kungl. Majits prövning
(se vidare ärendet under punkten 38 här nedan).

31. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Sedan inom socialdepartementet upprättats en promemoria avseende det i skrivelsen
omförmälda, till departementets handläggning hörande ärende (uppbördsborgen
för polis- och fjärdingsman), har ärendet anmälts den 28 juni 1935,
därvid statskontoret anbefalldes att verkställa viss utredning ävensom att inkomma
med förslag till de bestämmelser, som kunde finnas påkallade. Efter
det detta uppdrag fullgjorts, har ärendet den 24 april 1936 överlämnats till
1936 års uppbördskommitté. Kommitténs arbete är ännu icke slutfört. (Jfr
ärendet under punkten 16 bär ovan.)

296

32. den 9 juni 1934, angående främlingskontrollens rationella ordnande.
(357.)

Sedan utlåtanden inhämtats från Ö. Ä. och länsstyrelserna i vissa län, har
frågan varit föremål för övervägande av en inom justitiedepartementet den 12
juni 1936 tillsatt kommitté för verkställande av utredning angående revision
av bestämmelserna örn utlännings rätt att här i riket vistas jämte därmed sammanhängande
spörsmål. Kommittén har den 12 december 1936 avgivit betänkande
i ämnet. Vad av kommittén i betänkandet föreslagits rörande spörsmålet
örn statens deltagande i kostnaderna för gränskontrollen i de städer, där genomresetrafik
i större utsträckning förekommer, har av Kungl. Maj:t lagts till
grund för förslag till 1937 års riksdag (prop. nr 273). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

33. den 11 juni 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag
angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)

Sedan skrivelsen anmälts den 28 september 1934, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande samma dag tillkallat tre sakkunniga för att inom
departementet biträda med utredning i frågan. Detta uppdrag har ännu icke
fullgjorts.

34. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens bevarande m. m. (373.)

Anmäld den 31 december 1934, därvid beslöts tillkallandet av särskilda sakkunniga
för utredning av i skrivelsen omförmälda och vissa andra därmed
sammanhängande spörsmål. De sakkunniga hava den 9 december 1935 avgivit
betänkande om folkförsörjning och arbetsfred. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 3, 11 och 43.)

35. den 14 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
förhindrande av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till visst politiskt parti. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner angående undersökning
av vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)

Sedan skrivelsen anmälts den 17 maj 1935, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 22 i samma månad tillsatt en kommission
för undersökning av vårt lands befolkningsfråga. Under 1935, 1936 och
1937 har kommissionen avgivit ett flertal betänkanden i olika ätainen. Kommissionens
uppdrag är ännu icke slutfört.

37. den 17 maj 1935, i anledning av väckt motion rörande ändrade bestämmelser
angående moderskapsunderstöd m. m. (223.)

Anmäld den 7 juni 1935, därvid uppdrogs åt kommissionen för undersökning
av vårt lands befolkningsfråga att vid fullgörandet av sitt uppdrag taga under
övervägande de i skrivelsen avsedda frågorna. Sedan kommissionen den 9 januari
1936 avgivit betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp
och yttranden över detsamma infordrats från åtskilliga myndigheter och organisationer,
har Kungl. Majit den 15 januari 1937 till riksdagen avlåtit proposition
(nr 38) med förslag till förordning om moderskapspenning m. m. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

297

38. deli 25 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag örn kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anledning
av propositionen väckta motioner. (237.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 337). Med
anledning av vad riksdagen i skrivelsen beträffande andra ämnen anfört och
yrkat har inom socialdepartementet upprättats en promemoria angående gemensam
valdag för stadsfullmäktige-, landstingsmanna- och elektorsval, varöver
yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter och organisationer.
Kungl. Maj:t har därefter den 9 januari 1936 till riksdagen avlåtit proposition
(nr 12) med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunala vallagen.
Frågan om fullgjord skattebetalning såsom villkor för valbarhet och behörighet
till kommunala förtroendeuppdrag har delvis avgjorts genom utfärdande av
lagar i ämnet (jfr ärendet under punkten 46). I övrigt är ärendet i denna del
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 19 och 30
här ovan.)

39. den 28 maj 1935, i anledning av väckt motion angående ersättning av
statsmedel för skada, ådragen vid fullgörande av medborgerlig förpliktelse
enligt brandstadgan m. m. (236.)

Skrivelsen har den 14 maj 1937 överlämnats till kommunikationsdepartementet.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av landsfogdebefattningarna. (260.)

Anmäld den 28 juni och den 20 september 1935, därvid sistnämnda dag bestämmelser
utfärdades angående en utbildningskurs för blivande landsfogdar.
Den 24 april 1936 hava bland annat utfärdats tretton författningar i ämnet
(sv. f. nr 154—156, 158, 159, 165—167 och 169—173). I vad angår den av riksdagen
i skrivelsen berörda frågan örn lönereglering för lappfogdarna m. m. har
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1937 års riksdag framlagt förslag
därutinnan, vilket av riksdagen bifallits (skrivelse nr 5, punkten 127). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

41. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Anmäld den 5 juli 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd med
pensionsstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa utredning och inkomma med
förslag i ämnet. Sedan förslag inkommit den 30 oktober 1936, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Överlämnad från finansdepartementet för handläggning i vad angår bland annat
punkten 7 (statsverkets kostnader för gränskontrollen). Sedan statskontoret
och generaltullstyrelsen den 29 november 1935 avgivit anbefallt, gemensamt
yttrande, har frågan varit föremål för övervägande av en inom justitiedepartementet
den 12 juni 1936 tillsatt kommitté för verkställande av utredning
angående revision av bestämmelserna örn utlännings rätt att här i riket
vistas jämte därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén har den 12 december
1936 avgivit betänkande i ämnet. Det i skrivelsen behandlade spörsmålet
om indragning av nu utgående ersättning till tulltjänstemän för deras bestyr
med gränskontrollen är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

298

43. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till arbetsfredens främjande m. m. (300.)

Ärendet är beroende pa Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
3, 11 och 34 här ovan.)

44. den 28 februari 1936, i anledning av väckt motion angående ändring i
kommunalförfattningarnas bestämmelser örn tiden för offentliga stämmor.
(61.)

I anledning av skrivelsen har inom socialdepartementet utarbetats en promemoria
i ämnet, varöver dels samtliga länsstyrelser anbefallts, dels ock svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle att avgiva
yttranden. Sedan dessa yttranden inkommit, har Kungl. Majit den 12
februari 1937 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet (nr 89) innefattande förslag
till lag angående ändrad lydelse av 17 och 37 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

45. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av rätt för
municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning

46. den 20 mars 1936, i anledning av väckta motioner om skärpning av utskyldsstrecket
såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 428, 429 och 433).
I vad angår av riksdagen begärd utredning beträffande frågan om införande i
kommunallag av allmänna valbarhetsbestämmelser rörande kommunala uppdragshavare
är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under
punkten 38 här ovan.)

47. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion angående förbättring av
skogsarbetarnas härbärgen under avverkningstiden. (116.)

Rörande tidigare åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 230. Kungl. Majit
har den 19 februari 1937 till riksdagen avlåtit proposition (nr 112) med förslag
till skogshärbärgeslag m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

48. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Den 17 december 1937 har Kungl. Majit bemyndigat chefen för socialdepartementet
att utse en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den
svenska socialvården och framlägga de förslag, vartill denna översyn föranleder.
(Jfr ärendena under punkterna 27, 29 och 49 i denna bilaga samt under
punkten 61 i bilaga II.)

49. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårdslagens
bestämmelser örn barns försörjningsplikt m. m. (186.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid uppdrogs åt statens inspektör för fattigvård
och barnavård att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen kunde giva anledning.
Sedan detta uppdrag slutförts, hava yttranden över utredningen inhämtats från
vissa länsstyrelser och organisationer. Därefter har Kungl. Majit den 17 december
1937 bemyndigat chefen för socialdepartementet att utse en kommitté
med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården och fram -

299

lägga de förslag, vartill denna översyn föranleder. (Jfr ärendena under punkterna
27, 29 och 48 här ovan samt under punkten 61 i bilaga II.)

50. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion örn utvidgning av rätten att
erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid uppdrogs åt statens inspektör för fattigvård
och barnavård att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Sedan utredning och förslag den 10 november 1937 avlämnats
samt yttranden däröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder
för statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet.
(209.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid dels samtliga länsstyrelser anbefalldes, dels ock
vissa organisationer bereddes tillfälle att avgiva yttranden över skrivelsen. Sedan
nämnda yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Sedan skrivelsen anmälts den 23 oktober 1936, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 3 november 1936 tillkallat fem
sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande en ur
enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. De sakkunniga
hava den 16 december 1937 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning
om vitaminiserade livsmedel och om kringföringshandel med kött och charkuterivaror.
Uppdraget är ännu icke fullgjort.

53. den 23 maj 1936, angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt
användning av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden. (244.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
1936 års utredning angående beredskapsarbeten för att tagas i övervägande vid
fullgörande av dess uppdrag. Nämnda utredning har den 27 juli 1937 slutförts,
varefter yttranden över det avgivna förslaget infordrats och begärts från ett
stort antal myndigheter och organisationer. Sedan dessa yttranden inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. samma dag, angående underlättande och tryggande av möjligheten för
den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Anmäld den 10 oktober 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att avgiva
yttrande i anledning av vad i skrivelsen anförts. Sedan nämnda yttrande inkommit,
har chefen för socialdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 maj 1937
givna bemyndigande, den 9 juni 1937 tillkallat sakkunniga för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande underlättande och tryggande av möjligheterna
för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m. m. (fritidsutredningen).
Utredningens arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna
14, 39 och 54 i bilaga II.)

55. samma dag, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet.
(264.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med

300

förslag i ämnet. I skrivelse den 18 maj 1937, vilken är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning, har medicinalstyrelsen såsom ett led i utredningen hemställt om anvisande
av medel för utförande av vissa undersökningar i ämnet.

56. den 27 maj 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (267.)

Anmäld den 12 juni 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att med beaktande
av vad i skrivelsen anförts inkomma med dels utredning och förslag rörande
grunder för statsbidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem
för lättskötta sinnessjuka, dels ock förslag till de bestämmelser i övrigt,
som kunde vara erforderliga för genomförande av riksdagens beslut. Sedan berörda
förslag inkommit, har ärendet av Kungl. Maj:t slutbehandlats den 23
april och den 4 juni 1937, därvid, jämte det i övrigt erforderliga åtgärder beslötos,
författningar utfärdades (sv. f. nr 209, 296 och 297).

57. den 5 juni 1936, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

Se ovan under punkten 8.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning
av skyddshemsverksamheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(306.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 12 juni 1936 tillkallade utredningsmännen
för vidtagande av vissa förberedande åtgärder för omorganisationen
av skyddshemsverksamheten den 18 december 1936 slutfört sitt uppdrag samt
yttranden över utredningsmännens förslag inhämtats från vissa myndigheter
m. fl., har Kungl. Maj:t den 26 februari 1937 avlåtit proposition (nr 177) till
riksdagen angående anslag till skyddsuppfostran jn. m. Propositionen har av
riksdagen bifallits (skrivelse nr 400). — Vidare har 1936 års Hall-utredning den
10 december 1937 avgivit betänkande och förslag rörande vården av själsligt
abnorma manliga skyddshemselever samt av vanartade sinnesslöa gossar m. m.
I sistnämnda del är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. den 12 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus jämte i ämnet
väckta motioner. (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 oktober 1937 (rörande den psykiatriska kliniken
i Uppsala).

60. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i hälsovårdsstadgan m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (362.)

Anmäld den 26 juni 1936, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr
322 och 323). Därjämte har Kungl. Maj:t uppdragit åt medicinalstyrelsen att
verkställa den ytterligare utredning, som kan anses erforderlig för bostadsövervakningens
nyordning i städer med mera än 5,000 invånare. Sedan medicinalstyrelsen
den 11 januari 1937 inkommit med nämnda utredning samt utlåtanden
och yttranden däröver inhämtats från ett stort antal myndigheter och
sammanslutningar, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Majrts prövning.

301

62. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder m. in. (418.)

Anmäld den 10 juli och den 11 september 1936, därvid sistnämnda dag dels
lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 506—508), dels ock socialstyrelsen anbefalldes
att inkomma med förslag till de nya eller ändrade bestämmelser, som borde
meddelas i anledning av nämnda lagar. Sedan detta uppdrag fullgjorts, har
Kungl. Maj:t den 20 november 1936 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. nr
573). För handläggning i vad angår av riksdagen äskad utredning örn föreningsväsendets
normering genom lagstiftning har skrivelsen överlämnats till justitiedepartementet.
I övrigt (fortsatt utredning av frågan angående lagstiftning örn
vissa ekonomiska stridsåtgärder) är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
arbetsavtal m. m. (421.)

I vad angår av riksdagen framställt yrkande örn utredning rörande åtgärder
för främjande av pensionering av personer, anställda i enskild tjänst, är skrivelsen
föremål för övervägande av en inom justitiedepartementet den 19 september
1936 tillsatt kommitté för verkställande av utredning i berörda hänseende.
I övrigt (fortsatt utredning rörande frågan om lagstiftning örn arbetsavtal)
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 5, 7, 10, 26, 28, 32, 37, 39, 40, 44, 47,
56 och 59 omförmälda av Kungl. Majit inom socialdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 5 juni 1928, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan
tillhöriga områden. (359.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission av
år 1925 att vid pågående underhandlingar med delegerade för Stockholms stad
jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.
Sedan kommissionen med utgången av år 1932 upphört med sin verksamhet,
bär uppdraget överlämnats till djurgårdskommissionen.

2. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Anmäld dels den 27 mars 1931, därvid 1929 års vägsakkunniga anbefalldes att
avgiva utlåtande över riksdagens ifrågavarande skrivelse, dels den 17 november
1933, därvid hos Kungl. Majit anmäldes utarbetade förslag till lag om allmänna
vägar och till lag om vägdistrikt samt beslöts, att lagrådets utlåtande skulle
inhämtas över förstnämnda lagförslag, dels ock den 3 januari 1934, då Kungl.
Majit avlät proposition (nr 21) angående nyssnämnda lagförslag. Ärendet, som
i berörda delar ej vidare kommer att bliva föremål för Kungl. Majits prövning,
är, i vad avser utredning huruvida och på vad sätt ändringar i gällande lagstiftning
må kunna vidtagas för att ytterligare förhindra, att annonstavlor, re -

302

klamskyltar och dylikt så uppsättas, att de verka i hög grad förfulande på
utsikt över landskap eller bebyggd ort, beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 28 maj 1931, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för
beskattningen av automobiltrafiken. (292.)

Ärendet, som tidigare behandlats inom finansdepartementet, har, i vad angår
frågan i vilken utsträckning motortrafiken bör deltaga i kostnaderna för väghållningen
i riket, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1932 varit föremål
för utredning hos 1931 ars väg- och brosakkunniga. Sedan de sakkunniga
i skrivelse den 19 augusti 1933 inkommit med yttrande och förslag i ämnet samt
Kungl. Majit, efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hörande, den 16 september
1933 uppdragit åt styrelsen att i samarbete med svenska stadsförbundet
verkställa av de sakkunniga föreslagen utredning rörande städernas behov av
bidrag av automobilskattemedel till gatu- och väghållningen samt örn grunder
för fördelning mellan städerna av sådana bidrag ävensom till Kungl. Majit inkomma
med, bland annat, redogörelse för resultatet av utredningen och med
därav föranledda förslag, har styrelsen inkommit med utlåtande den 30 september
1935. Jämlikt Kungl. Majits förordnande den 18 oktober 1935 överlämnades
därefter handlingarna i ärendet till 1935 års vägsakkunniga för att vara tillgängliga
för de sakkunniga och tagas i övervägande vid fullgörandet av deras
uppdrag. Sedan de sakkunniga den 11 december 1936 inkommit med förslag i
ämnet, och utlåtanden häröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Majits
prövning.

4. den 13 maj 1932, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 8 § i lagen
örn enskilda vägar. (218.)

Anmäld dels den 10 juni 1932, därvid kammarkollegiet och domänstyrelsen samt
länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län anbefalldes att var
för sig avgiva utlåtande, dels den 4 november 1932, därvid uppdrogs åt de inom
jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmännen i fråga örn ändrade grunder
för utarrendering av kronojord att verkställa av riksdagen begärd utredning
och avgiva förslag i ämnet, dels ock, sedan utredningsmännen den 12 januari

1935 avgivit förslag i ämnet, den 15 juni 1935, därvid tillkallades sakkunniga
för utredning i fråga örn ny lagstiftning beträffande enskilda vägar m. m.
(1935 års vägsakkunniga).

5. den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående
åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägsoch
automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m. (364.)

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 juni 1932 tillkallade departementschefen
samma dag tre utredningsmän (1932 års trafikutredning). Sedan utredningsmännen
den 28 februari 1935 avgivit betänkande med förslag till förordning
angående allmän automobiltrafik och utlåtanden däröver avgivits, anmäldes
ärendet i denna del den 6 december 1935, därvid tillkallades sakkunniga för
att biträda vid en granskning av det av trafikutredningen avgivna betänkandet
med förslag till förordning angående allmän automobiltrafik. Sedan de sakkunniga
den 20 februari 1936 avgivit betänkande, har Kungl. Majit den 6 mars 1936
avlåtit proposition (nr 161) i ämnet. 1932 års trafikutredning har den 29 februari

1936 avgivit utredning rörande förhållandet mellan lands- och sjötrafikmedel,
vilken utredning, sedan vederbörandes yttranden däröver inkommit, är beroende
på Kungl. Majits prövning.

303

Beträffande övriga i riksdagens skrivelse berörda frågor uppdrog Kungl. Majit
den 21 oktober 1932 åt 1931 års väg- och brosakkunniga att, bland annat, i
samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlägga yttrande och förslag
beträffande i vilken utsträckning motortrafiken borde deltaga i kostnaden
för väghållningen i riket. Sedan de sakkunniga i skrivelse den 19 augusti 1933
inkommit med yttrande och förslag i ämnet, samt Kungl. Majit, efter väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens hörande, den 16 september 1933 uppdragit åt styrelsen
att i samarbete med svenska stadsförbundet verkställa av de sakkunniga
föreslagen utredning rörande städernas behov av bidrag av automobilskattemedel
till gatu- och väghållningen samt örn grunder för fördelning mellan städerna
av sådana bidrag ävensom till Kungl. Majit inkomma med, bland annat,
redogörelse för resultat av utredningen och med därav föranledda förslag, har
styrelsen inkommit med utlåtande den 30 september 1935. Jämlikt Kungl.
Majits förordnande den 18 oktober 1935 överlämnades därefter handlingarna i
denna del av ärendet till 1935 års vägsakkunniga för att vara tillgängliga för
de sakkunniga och tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.
Sedan de sakkunniga den 11 december 1936 inkommit med förslag i ämnet och
utlåtanden häröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

6. den 7 juni 1933, i anledning av väckta motioner örn förstatligande av hela
det svenska järnvägsnätet. (267.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen. Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med utredning
i ämnet, har departementschefen jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 8 juli 1936 den 28 i samma månad tillkallat sju sakkunniga (1936 års järnvägskommitté).

7. den 30 maj 1934, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
reformerad lagstiftning beträffande enskilda vägar. (289.)

Skrivelsen anmäld dels den 13 juli 1934, därvid Kungl. Majit uppdrog åt revisionssekreteraren
Nils Ljunggren att inom kommunikationsdepartementet biträda
med beredning av den i skrivelsen väckta frågan örn reformerad lagstiftning
beträffande enskilda vägar, dels ock den 15 juni 1935, därvid tillkallades
sakkunniga för utredning i fråga om ny lagstiftning beträffande enskilda
vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga). 8 * * * *

8. den 4 mars 1935, angående reglering för budgetåret 1935/1936 av utgif terna

för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens

järnvägar och statens vattenfallsverk. (62.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid länsstyrelsen i Norrbottens län anbefalldes
verkställa av riksdagen begärd utredning angående förbindelse mellan Haparandahamn
och Haparanda samt att till Kungl. Majit inkomma med utredningen
och med redogörelse för de åtgärder, som länsstyrelsen kunde hava vidtagit
i anledning av utredningen, ävensom, därest statens bistånd för åvägabringande
av förenämnda kommunikationsförbindelse skulle befinnas oundvikligt,
med det förslag i sådant hänseende, vartill utredningen kunde giva anledning,
varjämte då samt sedermera under året i övrigt erforderliga åtgärder be slutits.

Sedan länsstyrelsen inkommit med framställning i ovannämnda hänseende
och järnvägsstyrelsen avgivit utlåtande den 9 december 1936, har ärendet
remitterats till länsstyrelsen.

304

9. den 22 mars 1935, i anledning av väckta motioner om statens övertagande
av Gävle-Ockelbo järnväg m. m. (102.)

Sedan utlåtanden i ärendet infordrats från järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt chefen för generalstaben, har länsstyrelsen i Gävleborgs
län den 17 december 1936 avgivit utlåtande. Genom beslut den 19 juni 1936 har
Kungl. Majit bemyndigat järnvägsstyrelsen att med Gävle-Ockelbo järnvägsaktiebolag
träffa överenskommelse örn uppehållande av trafiken å järnvägen
Gävle-Ockelbo för tiden den 1 juli—den 31 december 1936 på i då gällande kontrakt
angivna villkor, dock att arrendeavgift icke skulle erläggas för tiden efter
den 30 juni 1936. Järnvägsstyrelsen har därefter genom särskilda beslut bemyndigats
att på enahanda villkor träffa ny överenskommelse, nämligen den 30
december 1936 för tiden intill den 1 juli 1937 och den 25 juni 1937 för tiden till
och med den 30 juni 1938.

10. den 28 maj 1935, i anledning av väckt motion angående ersättning av
statsmedel för skada, ådragen vid fullgörande av medborgerlig förpliktelse
enligt brandstadgan m. m. (236.)

Sedan riksförsäkringsanstalten avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har dels
försäkringsrådet anbefallts, dels ock svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund beretts tillfälle att avgiva yttrande över riksförsäkringsanstaltens
utlåtande. Sedan nämnda yttranden inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

11. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 15 juni 1935, därvid
tillkallades sakkunniga för utredning i fråga örn ny lagstiftning beträffande enskilda
vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga).

12. den 29 februari 1936, angående vissa utgifter för kapitalökning för budgetåret
1936/1937 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk. (54.)

Punkten nr 14, angående ny radioanläggning för flygplatsen vid Bulltofta.

Anmäld den 27 mars 1936, därvid telegrafstyrelsen anbefalldes att, efter samråd
med luftfartsmyndigheten och vederbörande lokala myndigheter, till Kungl.
Majit inkomma med förslag till användning av det under punkten omförmälda
anslaget. Sedan förslag inkommit, har ärendet i denna del ånyo anmälts den 3
september 1937, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning. 13 14

13. den 17 mars 1936, i anledning av väckta motioner angående beredande
av ökade möjligheter för arrendatorer att erhålla rösträtt vid val av vägstämmoombud.
(95.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Majit inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

14. den 26 mars 1936, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av lägenheten Stockö mjöl- och sågkvarnar nr 1 och 2 i Söraby
socken av Kronobergs län. (121.)

Sedan vattenfallsstyrelsen, till åtlydnad av Kungl. Majits beslut den 3 april

305

1936, den 22 december 1936 inkommit med ett under förutsättning av Kungl.
Maj:ts godkännande upprättat köpeavtal rörande ifrågavarande lägenhet, har
Kungl. Majit den 29 januari 1937 godkänt förenämnda avtal, varjämte i övrigt
erforderliga åtgärder vidtagits.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

15. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner örn statlig automobiltrafik
mellan Pajala och Kiruna. (168.)

Anmäld den 30 april 1936, därvid uppdrogs åt generalpoststyrelsen att till
Kungl. Maj :t inkomma med utredning rörande möjligheterna att inrätta en postdiligenslinje
mellan Pajala och Kiruna. Sedan sådan utredning inkommit den
23 december 1936 och järnvägsstyrelsen därefter den 30 december 1937 avgivit
infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

16. den 28 april 1936, i anledning av väckta motioner om bemyndigande för
Kungl. Majit att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar.
(191.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att till Kungl. Majit inkomma med den i riksdagens skrivelse åsyftade utredningen
samt med de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Utredning
och förslag hava ännu icke inkommit.

17. den 29 maj 1936, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av Dal-Västra Värmlands
järnvägar och Åmål-Årjängs järnväg jämte två i ämnet väckta motioner.
(266.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid Kungl. Majit gav fullmäktige i riksgäldskontoret
till känna riksdagens beslut. Sedan fullmäktige underställt Kungl. Majit
förslag till avtal rörande försäljningen, har ärendet ånyo anmälts den 7 maj och
den 27 augusti 1937, därvid erforderliga åtgärder beslutits.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

18. samma dag, i anledning av väckt motion angående köpings eller annat
samhälles på landet skyldighet att utan kostnad tillhandahålla vägmark.
(285.)

Sedan byggnadsstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma anmälts den
13 maj 1937, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen.

19. den 6 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående fortsatt elektrifiering
av statsbanorna. (311.)

Anmäld den 4 juli 1936, därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen samt därefter till Kungl. Majit inkomma
därmed ävensom med det förslag, som av utredningen kunde föranledas. Sedan
nämnda utredning och förslag inkommit, har Kungl. Majit den 5 februari 1937
avlåtit proposition (nr 103) i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

20. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934
—30 juni 1935. (339.)

Punkten 4, angående för djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten samt
nämnda kommissions verksamhet.

20 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1938 urs riksdag.

306

Anmäld den 30 oktober 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts såvitt avsåg
frågan om återbetalning från Stockholms stads sida av visst räntebelopp. Beträffande
den i samma punkt upptagna frågan om förändringar i kommissionens
sammansättning och organisation har skrivelsen ånyo anmälts den 9 april 1937,
därvid avläts proposition (nr 290) till riksdagen.

Punkten 13, angående traktamentsersättningar till militärassistenter vid statens
järnvägar.

Anmäld den 10 september 1936, därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen och
chefen för generalstaben att gemensamt utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma
med förslag till bestämmelser rörande avlöning till militärassistenterna vid statens
järnvägar och sättet för bestridande av kostnaderna därför. Sedan dylikt
förslag inkommit, har skrivelsen i denna del ånyo anmälts den 4 juni 1937, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, dels ock
väckta motioner örn viss ändring i gällande motorfordonsförordning.
(419.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 448). Jämlikt
Kungl. Maj:ts den 5 september och den 9 oktober 1936 givna bemyndiganden
har departementschefen därefter den 19 september och den 10 oktober 1936
tillkallat nio sakkunniga för verkställande av utredning rörande erforderliga
åtgärder för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga automobiltrafiken
(1936 års trafikutredning).

Av dessa ärenden äro alltså de under 12, 14, 17, 19 och 20 omförmälda av
Kungl. Majit inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn regleringen av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Majlis prövning.

2. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig i
ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande. 3

3. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för
kommunernas bokföring. (116.)

Kungl. Majit har den 15 maj 1936 förordnat dåvarande kamreraren i Svenska
stadsförbundet H. Göransson att biträda vid utredning örn kommunernas räkenskapsväsen.

307

4. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för
den officiella statistiken samt åstadkommande av permanent kontroll över det
statistiska arbetet m. m. Kungl. Maj:t har sedermera den 26 september 1930
anbefallt kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen att taga
frågan om en sammanhållande uppsiktsinstitution för den officiella statistiken
under förnyat övervägande samt att, efter samråd med andra ämbetsverk i den
utsträckning, som finnes erforderlig, gemensamt inkomma med utlåtande och
förslag i ämnet.

5. den 15 juni 1917, angående en krattigare reglerande verksamhet från statens
sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en särskild
statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 10 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande av fast
anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande äro
sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens verk och myndigheter.
(124.)

Sedan 1934 års nämnd för städningsutredning avgivit betänkanden dels den 28
december 1934 med förslag rörande allmänna grunder för ordnandet av städnings-
och rengöringsarbetet inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm samt
beräknandet av ersättning för nämnda arbete (st. off. utr. 1935: 37), dels ock den
27 juli 1936 med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna för
städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm m. m., har Kungl.
Maj:t den 29 januari 1937 förordnat, att nämnda betänkanden skulle i tryck
överlämnas till vissa i beslutet angivna myndigheter för att vara tillgängliga vid
slutande av avtal med städningspersonal. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

7. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1
februari 1935 uppdragit åt generaldirektören L. Berglöf att såsom sakkunnig
inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan om den rättsliga
vården och förvaltningen av kronans fasta egendom.

8. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av stämpeltrycket.
(95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. 9 10

9. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker. (177.)

Ärendet har behandlats i proposition nr 242 till 1937 års riksdag, varefter förordning
i ämnet utfärdats den 18 juni 1937 (sv. f. nr 436). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

10. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet stationerade
statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

308

Frågan har behandlats av 1936 års lönekommitté i den 16 december 1937 avgivet
betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente (st. off. utr.
1937:48). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 11 maj 1921, i fråga örn åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet är — i den mån detsamma icke avser delning av kronouppbörden och
inrättande av intressekontor för befattningshavare i statens tjänst — föremål
för utredning av 1936 års uppbördskommitté.

12. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion örn förhindrande, att vissa
av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929:17),
har den 29 september 1932 för utredning överlämnats till kammarrättsrådet

C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

14. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner om avskaffande av mantalspenningarna,
allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften. (315.)

Frågan har berörts av kommunalskatteberedningen i skrivelse den 15 november
1937 samt av 1936 års skattekommitté i betänkande den 27 november 1937 med
förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. Åtskilliga verk
och myndigheter hava därefter anbefallts yttra sig över nämnda skrivelse och
betänkande.

15. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911
angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tullverket
jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Ärendet, som avser spörsmålet om kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen,
har behandlats av 1936 års lönekommitté i den 16 december
1937 avgivet betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente (st. off. utr.
1937:48). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och erlägga
härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924
—30 juni 1925. (107.)

309

Ärendet har, i vad det avser fråga om ersättning åt befattningshavare för genom
förbrytelse åsamkad skada, behandlats av 1936 års lönekommitté i den 16
december 1937 avgivet betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente
(st. off. utr. 1937:48). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 1 juni 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

Ärendet har, i vad det avser fråga om statstjänstemännens innehav av sysslor
och annat arbete vid sidan av statstjänsten, behandlats av 1936 års lönekommitté
i den 16 december 1937 avgivet betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente
(st. off. utr. 1937:48). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

20. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925
—30 juni 1926. (225.)

Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (den rättsliga vården av kronans fasta egendom),
överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom tagas i
övervägande vid fullgörande av det ovan under 7 omförmälda uppdraget.

Vad beträffar punkten 6 (placeringen av vissa kapitaltillgångar) har statskontoret
inkommit med utredning och förslag till åtgärder för ernående av större
enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter beträffande grunderna för den olika
verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets med därtill hörande
fonders kapital. Över statskontorets förslag (st. off. utr. 1929: 35) hava utlåtanden
avgivits av åtskilliga verk och myndigheter m. fl. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

(93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för importerad
spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats på
grund av avlämnade utförselbevis.

22. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—
30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 (tillämpningen vid länsstyrelserna av vissa bestämmelser
i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen) är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (inteckningar i kronans
fastigheter), överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom
tagas i övervägande vid fullgörandet av det ovan under 7 omförmälda uppdraget.

23. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rusdrycksförsäljningsförordningen
och därmed sammanhängande författningar
m. m. (203.)

310

Ärendet har behandlats i proposition nr 242 till 1937 års riksdag, varefter bland
annat förordning i ämnet utfärdats den 18 juni 1937 (sv. f. nr 436). Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

24. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Skrivelsen är i vad angår dels punkten a) (frågan om en rationell utjämning av
skattetrycket inom kommunerna), dels punkten b) (frågan i vad mån och på
vad sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag
må kunna komma att utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål
såsom näringsföretag och penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning
hänsyn skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga), dels ock
punkten c) (frågan om förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst
av jordbruksfastighet, vilken fråga berörts i proposition nr 220 till 1932 års riksdag,
sid. 127 och 128) numera föremål för utredning av kommunalskatteberedningen.
Till kommunalskatteberedningen har därjämte den 27 november 1936
överlämnats ärendet under punkten e) (frågan i vad mån avdrag för gäldränta
må äga rum vid statens taxering till kommunal inkomstskatt) för att tagas
under övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) om ändring i lagstiftningen rörande försäkringsrörelse,
i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning
av premieåterbäringsreserv, och Ö. Ä. den 20 januari 1934 avgivit infordrat
utlåtande häröver, är ärendet i denna del numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

25. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927
—30 juni 1928. (175.)

I anledning av vad riksdagen under punkten 5 (utgifter för renhållning m. m. å
vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna
områden) anfört uppdrog Kungl. Maj:t den 2 oktober 1931 åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att å kronans vägnar gentemot Stockholms stad
framställa anspråk på att renhållningen av kronans till staden eller för den allmänna
trafiken utan ersättning upplåtna områden icke vidare skulle bekostas av
kronan. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 2 december 1932 åvilar detta uppdrag
numera djurgårdskommissionen.

Vad angår ärendet under punkten 6 (stämpelavgifter för vissa nya fondpapper)
av förevarande skrivelse, har på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930
utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter,
som avses i 8 § stämpelförordningen. Sedan vissa förberedande undersökningar
verkställts i ämnet, har emellertid med utredningens fullföljande tillsvidare fått
anstå. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 må utredningen icke
upptagas utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.

26. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 har utredning igångsatts
rörande ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen.
Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i ämnet,
har emellertid med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå. Jämlikt

311

Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 må utredningen icke upptagas utan
Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.

27. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
om skogsaccis. (103.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas under övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade
uppdraget.

2S. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

Ärendet under punkten 1 av riksdagens skrivelse har behandlats i proposition nr
213 till 1937 års riksdag, varefter förordning i ämnet utfärdats den 4 juni 1937
(sv. f. nr 304). Skrivelsen är därmed slutbehandlad i denna del.

Ärendet under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från viss del
av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under sådan ledighet, vilket
behandlats i 1936 års lönekommittés den 16 december 1937 avgivna betänkande
med förslag till civilt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1937:48), är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet 1/2 mantal Köpinge
nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Frågan om fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga
varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats
till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom
finansdepartementet.

Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda frågor hänvisas till
vad som under punkten 24 härovan anmärkts rörande punkterna a) och b) i
riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

31. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.
(381.)

Ärendet är föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté.

32. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen av
äkta makar och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av
hemmavarande barn. (291.)

Befolkningskommissionen har den 11 december 1935 avgivit förslag i ämnet
(st. off. utr. 1936:13). Frågan har vidare behandlats i 1936 års skattekommittés
betänkande den 27 november 1937 med förslag till omläggning av direkta statsbeskattningen
m. m., varöver åtskilliga verk och myndigheter m. fl. anbefallts
avgiva utlåtanden. Såvitt angår kommunalskattelagstiftningen är ärendet under
utredning av kommunalskatteberedningen.

33. den 2 juni 1931, angående Kungl. Maj:ts proposition i fråga örn riktlinjer
för avlämnande till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m. (342.)

312

Ärendet har, i vad det avser utsträckt granskningsrätt för riksdagens revisorer,
behandlats i proposition nr 213 till 1937 års riksdag, varefter förordning i ämnet
utfärdats den 4 juni 1937 (sv. f. nr 304). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

34. samma dag, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Ärendet under punkten 4 angående ersättning till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän för taxeringsarbete är beroende på Kungl. Majrts
prövning.

35. den 4 juni 1931, angående mera effektiva bestämmelser örn avskrivning
eller avlösning av landskylder och landgillen m. fl. skattepålagor. (347.)

Ärendet har överlämnats till justitiedepartementet i vad avser avgälder från de
till skatte försålda halländska kyrkohemmanen. I övrigt har ärendet behandlats
i proposition nr 235 till 1937 års riksdag, varefter förordningar i ämnet utfärdats
den 18 juni 1937 (sv. f. nr 591 och 592). Skrivelsen är därmed slutbehandlad, i
vad på finansdepartementets föredragning beror.

36. den 18 februari 1932, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande
föreskrifter om rätt för kommuner å landet att upptaga lån. (42.)

Ärendet har behandlats i proposition nr 169 till 1937 års riksdag, varefter lag i
ämnet utfärdats den 18 juni 1937 (sv. f. nr 498). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

37. den 13 april 1932, i anledning av väckt motion angående utredning örn
ändrad lydelse av 35 § i lagen örn sparbanker. (110.)

Kungl. Maj:t har den 22 september 1933 anbefallt sparbanksinspektionen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Sedermera hava 1935 års
sparbankssakkunniga i sitt den 9 juni 1936 avgivna betänkande (st. off. utr.
1936: 25) framlagt förslag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 7 maj 1932, i anledning av väckta motioner örn avskrivning av hospitalens
till statsverket indragna räntor. (187.)

Ärendet har behandlats i proposition nr 236 till 1937 års riksdag, varefter förordning
i ämnet utfärdats den 18 juni 1937 (sv. f. nr 589). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

39. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

40. den 11 maj 1932, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder. (177.)

Se ovan under 39.

41. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

Se ovan under 39.

313

42. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930
—30 juni 1931. (213.)

Ärendena under punkterna 3 (utbetalning av flyttningsersättning), 5 (inköp av
skrivmaskiner för statsförvaltningens behov), 6 (statsliggaren) och 8 (samtidigt
uppburen pension och avlöning) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Beträffande frågan om påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket
indragna tionde är ärendet, sedan kammarkollegium och statskontoret den 5
april 1934, efter vederbörandes hörande, inkommit med gemensamt utlåtande,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd
med gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

45. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

Ärendet har, utom i vad gäller s. k. erkänsla vid försäljning utom börd av
skattesålda domkyrkohemman, behandlats i propositioner nr 234 och 236 till
1937 års riksdag, varefter förordning i ämnet utfärdats den 18 juni 1937 (sv. f.
nr 590). Ärendet är, i vad angår erkänsla, beroende på Kungl. Majis prövning.

46. den 27 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (247.)

Genom beslut den 1 december 1933 har Kungl. Maj:t uppdragit åt statskommissarien
H. K. H. Tottie att inom finansdepartementet biträda med av riksdagen
begärd utredning angående vissa allmänna resereglementet och de s. k.
besparingsreglementena berörande spörsmål. Sedan Tottie inkommit med utredning
och förslag i ämnet, hava statskontoret och riksräkenskapsverket däröver
avgivit infordrade utlåtanden. Ärendet är numera beroende på Kungl.
Majis prövning.

47. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30
juni 1932. (276.)

Sedan till följd av Kungl. Majis remiss den 14 juli 1933 statskontoret under år
1937 inkommit med utlåtande och förslag i anledning av vad riksdagen anfört
under punkten 8 (vissa iakttagelser beträffande avlöningsförmåner m. m. åt
befattningshavare å indragningsstat och övergångsstat), är ärendet beroende på
Kungl. Majis prövning. På socialdepartementets föredragning har den 30 juni
1937 meddelats beslut angående utbetalning av sportelersättning till kronofogdar
å indragningsstat.

314

48. den 9 juni 1933, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar av bestämmelserna
rörande nöjesskatt. (301.)

Ärendet har, i vad angår riksdagens hemställan om utredning angående revision
av förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift
vid vissa offentliga nöjestillställningar, anmälts den 22 oktober 1937. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

49. den 19 juni 1933, angående ytterligare åtgärder för bekämpande av smugglingen
av alkoholvaror. (312.)

Vissa i riksdagens skrivelse behandlade spörsmål hava berörts i proposition nr
226 till 1937 års riksdag. Ärendet är beroende på Kungl. Maj-.ts prövning.

50. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Ärendet har varit föremål för utredning av 1934 års maltdryckskommitté. Sedan
kommittén den 15 januari 1936 avgivit betänkande med förslag i ämnet (st. off.
utr. 1936:5), är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 20 april 1934, i anledning av väckt motion angående åvägabringande
av ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)

Ärendet är föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté.

52. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
(178.)

Ärendet är föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté.

53. den 1 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1934/1935 jämte i ämnet väckta motioner.
(284.)

Ärendet är, i vad det angår dyrtidstillägg å vissa arvoden, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

54. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

Kungl. Majit har den 15 maj 1936 förordnat dåvarande kamreraren i Svenska
stadsförbundet H. Göransson att biträda vid utredning örn kommunernas räkenskapsväsen.

55. den 5 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner. (301.)

I vad angår riksdagens hemställan örn utredning rörande åstadkommande av en
krossverksanläggning å Svartön är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. samma dag, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)

Ärendet under punkten 2 (avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm)
är föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté.

Ärendet under punkten 3 (utanordnandet av statsmedel m. m.) är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

315

57. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)

Anmäld den 18 juli 1935, varvid chefen för finansdepartementet bemyndigats
att tillkalla sakkunniga för utredning rörande gifta kvinnors förvärvsverksamhet
jämte därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av nämnda bemyndigande
hava sakkunniga sedermera tillkallats. Ärendet är i övrigt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 12 juni 1934, i anledning av väckta motioner om ändring av grunderna
för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor
m. m. (365.)

Sedan statskontoret den 13 februari 1935 inkommit med utlåtande och förslag
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Majrts prövning.

59. den 15 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen,
och för arbetare i,statens tjänst, jämte i ämnet väckta motioner.
(384.)

Ärendet är, såvitt angår ändrade bestämmelser i fråga om tid för pensions utgående
efter vissa äldre pensionstagare, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 3 april 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en i Genéve den 11 oktober 1933 dagtecknad konvention för
underlättande av det internationella utbytet av undervisningsfilm, m. m.
(129.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 januari 1937, varvid kungörelser i amnet utfärdades
(sv. f. nr 10 och 11).

61. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

Frågan under punkten 6 (partiella ledigheter) har behandlats i 1936 års lönekommittés
den 16 december 1937 avgivna betänkande nied förslag till civilt
avlöningsreglemente (st. off. utr. 1937:48). Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 5 (provision för stämpelförsäljning) är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

63. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Ärendet är föremål för utredning av kommunalskatteberedningen.

64. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektiv indrivning
av skogsaccis och skogsvårdsavgifter. (284.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade uppdraget.

65. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn folkpensionering in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(298.)

316

Ärendet, vilket överlämnats från socialdepartementet, i vad avser riksdagens
anhållan om utredning rörande ändring i förordningen den 16 december 1927
angående understöd av skatteutjämningsmedel, har i berörda del den 20 november
1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det beredningen lämnade uppdraget.

66. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över
Luleå. (309.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

67. den 13 mars 1936, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (9.)

Ärendet, som från jordbruksdepartementet överlämnats till finansdepartementet
för behandling av punkten 200 i jordbruksutskottets vid riksdagens skrivelse
fogade utlåtande nr 1, avseende ersättning till statens allmänna fastighetsfond,
har i berörda del anmälts och slutbehandlats den 18 juni 1937.

68. den 18 mars 1936, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för
fönster- och spegelglas samt örn viss ändring av tulltaxans bestämmelser
om valsade plattor av zink. (99.)

Ärendet, som beträffande frågan örn ökat tullskydd för fönster- och spegelglas
den 9 april 1937 överlämnats till handelsdepartementet, kommer ej vidare att
bliva föremål för Kungl. Majrts prövning i vad på finansdepartementets föredragning
beror.

69. den 1 april 1936, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående nedsättning
av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd
i Stockholms stad. (127.)

Ärendet har överlämnats från kommunikationsdepartementet, i vad avser frågan,
huruvida skatteuppbörden — ej blott den statliga utan även den kommunala
— i övriga delar av landet lämpligen må kunna anordnas på enahanda sätt
som för Stockholms stad. Ärendet har därefter den 13 november 1936 i berörda
del överlämnats till 1936 års uppbördskommitté för att tagas i övervägande vid
fullgörande av kommitténs uppdrag.

70. den 2 april 1936, i anledning av väckt motion angående en förstärkning
av fullmäktige i riksbanken m. m. (140.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 18 april 1936, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i
fråga om automobilbeskattningen. (154.)

Ärendet är föremål för utredning av särskilda av chefen för finansdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 maj 1937 tillkallade sakkunniga
(1937 års automobilskatteutredning).

72. den 21 april 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till inkomst- och utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1936/1937 m. m. (169.)

Skrivelsen har, i vad angår dispositionen av anslagen å riksstaten för budgetåret
1936/1937 till ersättning till statens allmänna fastighetsfond, anmälts den
18 juni 1937. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

73. den 28 april 1936, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till
kommuner för pensionering av vissa fjärdingsmän. (188.)

317

Anmäld den 30 oktober 1936, varvid Kungl. Majit uppdrog åt statskontoret att
verkställa den i skrivelsen avsedda utredningen samt att därefter inkomma med
på utredningen grundat utlåtande och förslag i ämnet. Sedan statskontoret
under år 1937 inkommit med det begärda utlåtandet, är ärendet numera beroende
på Kungl. Majits prövning.

74. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring i tjänstepensionsreglementet
för arbetare. (190.)

Sedan statskontoret inkommit med utlåtande och förslag i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

75. den 13 maj 1936, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förtidspension
och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader.
(221.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

76. den 25 maj 1936, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till fortlöpande konjunkturundersökningar. (263.)

Sedan den av Kungl. Majit år 1936 tillsatta nämnden för fortlöpande konjunkturundersökningar
inkommit med viss utredning i ämnet, har Kungl. Majit den
2 april 1937 utfärdat bestämmelser för konjunkturinstitutets verksamhet m. m.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

77. den 29 maj 1936, i anledning av väckt motion örn skattefrihet för förbättringsbidrag
till främjande av byggnadsverksamhet på landet. (284.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

78. den 9 juni 1936, i anledning av Kungl. Majits förslag om anvisande av
anslag av automobilskattemedel m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(313.)

Ärendet har, i vad avser frågan om anslag av automobilskattemedel till avskrivning
av till allmänna arbeten anvisat lånekapital, anmälts den 3 september
1937 och är därmed slutbehandlat.

79. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30
juni 1935. (339.)

Ärendena under punkterna 5 (kassarabatter m. m.), 6 (anmärkningsarvode till
advokatfiskalerna vid hovrätterna), 7 (mantalsskrivningsprovision till städernas
tjänstemän) samt 10 (statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i
magistratsstäder) äro beroende på Kungl. Majits prövning.

Ärendet under punkten 8 (redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa
icke statliga medel) har anmälts och slutbehandlats den 17 december 1937,
varvid kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. nr 975).

Ärendet under punkten 12 (anslag till kommittéer och sakkunniga) har berörts
i 1937 års statsverksproposition. Ärendet är därmed slutbehandlat.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Majits propositioner nr 201 med förslag
till allmänt familjepensionsreglemente m. m., nr 245 angående överenskommelser
med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkassor
örn övertagande av kassornas rörelse m. m. samt nr 258 angående överenskommelse
med statens järnvägars änke- och pupillkassa om övertagande
av kassans rörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (366.)

318

Anmäld den 4 juni 1937, då kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr 354—357).
Frågan om utredning rörande utvidgning av familjepensionsrätten för barn till
att, i den omfattning som finnes skälig, gälla även manlig befattningshavares
eller arbetares barn utom äktenskap är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28
september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, m. m. (387.)

Anmäld dels den 30 juni 1936, då förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 410),
dels ock den 13 augusti 1936, varvid 1936 års skattekommitté tillsattes. Nämnda
kommitté har behandlat frågan i vissa delar i betänkandet den 27 november
1937 med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m.

82. den 27 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
och i propositionen nr 267 gjorda framställningar om anslag till avbetalning
å statsskulden m. m. (386.)

Ärendena under punkterna 4 och 6 hava anmälts och slutbehandlats den 19
mars 1937.

Ärendet under punkten 3 har i vissa delar anmälts den 26 februari, den 25
juni, den 3 september och den 26 november 1937. Ärendet är i övrigt beroende
på Kungl. Majits prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 9, 23, 33, 35, 36, 38, 48, 60, 67, 68, 72, 76
och 78 omförmälda av Kungl. Majit inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Den 10 december 1937 har Kungl. Majit förordnat, att detta ärende skulle, såsom
för det dåvarande icke föranledande någon Kungl. Majrts åtgärd, avföras från
ecklesiastikdepartementets diarium över inkommande ärenden.

Föredragande departementschefen anförde därvid till statsrådsprotokollet
följande:

» I Justitieombudsmannens till 1937 års riksdag avlåtna ämbetsberättelse finnes
i bilaga IV förtecknade vissa ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts
genom skrivelser från riksdagen före år 1936 men vid samma års början varit i
sin helhet eller till någon del oavgjorda. Bland de under rubriken Ecklesiastikdepartementet
upptagna ifrågavarande ärendena äro ett flertal av den beskaffenhet,
att redan vidtagna åtgärder eller utvecklingen i övrigt berövat ärendena
deras aktualitet eller gjort det påkallat, att de i skrivelserna berörda frågorna
från andra utgångspunkter eller i andra sammanhang upptagas till övervägande.
På grund härav torde de hithörande ärendena till de delar, i vilka de
ännu icke föranlett någon Kungl. Majits åtgärd, lämpligen böra avföras från
departementets diarium över inkommande ärenden såsom för närvarande icke
föranledande någon Kungl. Majits åtgärd. Jag förutsätter dock, att ifrågavarande
ärenden framdeles upptagas till övervägande, så snart omständigheterna
sådant påkalla.» (Jfr härnedan punkterna 2, 4, 5, 6, 8, 9 och 11.)

319

2. den 2 juni 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

Se under punkten 1 här ovan.

3. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som lärare
vid folkskola. (265.)

Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
den 22 september 1932 överlämnats till 1932 års seminariesakkunniga, vilka den
9 augusti 1935 med sitt betänkande återställt handlingarna i ärendet. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Se under punkten 1 här ovan.

5. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion angående upphävande av
vissa prästerskapet tillkommande privilegier. (76.)

Se under punkten 1 här ovan.

6. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

Punkterna 8 angående kungl, dramatiska teaterns verksamhet och 9 angående
särskilda förmåner, förenade med vissa lärartjänster.

Se under punkten 1 här ovan.

7. den 13 maj 1930, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning
av frågan angående kulturminnesvården i riket. Den 28 oktober 1932
förordnades, att utredningsarbetet skulle från och med den 1 november 1932
vila och därefter icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande upptagas. Den
27 mars 1936 medgavs, att det utredningsarbete, som anförtrotts åt nämnda
sakkunniga, finge från och med den 1 april 1936 återupptagas. De sakkunniga
inkommo den 3 november 1936 med förslag till omorganisation rörande
de statliga kulturminnesvårdande centrala institutionerna, över vilket förslag
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, statskontoret, allmänna civilförvaltningens
lönenämnd och svenska museimannaföreningen under år 1937
yttrat sig. Den 9 oktober 1937 avgåvo de sakkunniga förslag rörande provinsmuseernas
organisation och ställning till kulturminnesvården, vilket sistnämnda
förslag för yttrande remitterats till vederbörande myndigheter. 8

8. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—
30 juni 1930. (346.)

Punkten 6 angående åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll m. m.

Se under punkten 1 här ovan.

320

9. den 7 juni 1932, i anledning av väckt motion om ändrad ordning för de
privata och vissa kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel.
(282.)

Se under punkten 1 här ovan.

10. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (361.)

Sedan i 1936 års ämbetsberättelse närmare redogjorts för åtgärder, som i anledning
av skrivelsen vidtagits, hava ytterligare åtgärder beträffande skrivelsen icke
vidtagits.

11. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—
30 juni 1932. (276.)

Punkten 7 angående antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken.

Se under punkten 1 här ovan.

12. den 24 april 1934, angående åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst
och sedligt hänseende m. m. (202.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
inkom med utlåtande den 25 juni 1934. Sedan Kungl. Maj:t den 24
september 1934 uppdragit åt skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen att inkomma
med förslag till erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och utom
skolan av en vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet
rörande de sexuella frågorna, hava nämnda myndigheter den 28 juni 1935 inkommit
med förslag i ämnet, över vilket förslag befolkningskommissionen yttrat sig
i sitt betänkande i sexualfrågan (st.off.utr. 1936:59). Över befolkningskommissionens
yttrande i frågan hava Fredrika Bremerförbundet den 5 november och
Sveriges husmodersföreningars riksförbund den 9 november 1937 yttrat sig. Skrivelsen
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. m. (220.)

Yttranden i ärendet hava inkommit den 6 september 1935 från skolöverstyrelsen
och den 15 februari 1936 från medicinalstyrelsen. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

14. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar.
(267.)

Anmäld den 18 oktober 1935 och beslöts, i vad angår skolväsendet, remiss till
skolöverstyrelsen. Svar å remissen har ännu icke inkommit.

15. samma dag, angående underlättande av förevisningen av icke eldfarliga
biograffilmer. (269.)

I ärendet hava statens biografbyrå den 4 oktober 1935, Överståthållarämbetet
den 21 december 1936 och länsstyrelsen i Stockholms län den 8 januari 1937
inkommit med utlåtanden. Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 14 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, kontant understödsverksamhet,
statliga och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner. (371.)

321

Med utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 8 maj 1936 överlämnades
den 2 juni 1936 till ecklesiastikdepartementet förevarande skrivelse
för handläggning i vad den avser undersökning rörande icke hemortsberättigade
ur synpunkten av antal, förekomst m. m. Skrivelsen är i nämnda avseende beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organisteller
klockarsyssla. (114.)

Den 12 mars 1937 har skolöverstyrelsen inkommit med anbefalld utredning jämte
förslag i ämnet. Yttranden hava ännu icke inkommit från alla de myndigheter,
till vilka ovannämnda utredning och förslag remitterats.

18. den 18 april 1936, angående dels underlättande för avlägset boende barn
att besöka de allmänna läroverken, dels ock angående tiden för den dagliga
undervisningen vid de allmänna läroanstalterna. (170.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1937, därvid utfärdades fyra kungörelser
(sv. f. nr 986—989).

19. samma dag, angående reglering av rätten för såväl döpta som odöpta att
till förutvarande förnamn lägga nya sådana. (171.)

Efter hörande av samtliga ecklesiastika konsistorier har statistiska centralbyrån
den 30 mars 1937 inkommit med av utredning åtföljt förslag i ämnet. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 28 april 1936, angående vissa anslag för budgetåret 1936/1937 under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten nr 203 angående vissa kostnader för utdelning av statens räntefria
studielån har den 28 maj 1937 blivit av Kungl. Majit slutligen avgjord. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

21. den 8 maj 1936, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till universitetsstatistik. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1937, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 224).

22. den 22 maj 1936, angående reformering enligt vissa riktlinjer av undervisningen
vid de högre allmänna läroverken. (256.)

Anmäld den 12 juni 1936, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att verkställa
och till Kungl. Majit inkomma med den i riksdagens skrivelse begärda utredningen.
Utredningen har ännu icke inkommit.

23. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Majit inkomma med utredning i ärendet. Utredningen har ännu icke
inkommit.

24. den 16 juni 1936, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
kvinnliga befattningshavares vid undervisningsväsendet avlöningsförmåner
under tjänstledighet för havandeskap m. m. (325.)

Ärendet anmält den 2 april och den 3 december 1937, därvid utfärdades förstnämnda
dag fyra kungörelser (sv. f. nr 103—106) och sistnämnda dag två kungörelser
(sv. f. nr 918 och 919). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

21 — Justitieombudsmannens ämbctsberältclse till 1938 urs riksdag.

322

25. den 17 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
granskning av läroböcker. (334.)

Den 24 september 1937 utfärdades fyra kungörelser i ämnet (sv. f. nr 792—795).
Läraren vid Stockholms stads tekniska skola C. N. O. Forssell — som av departementschefen
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 oktober 1936
förordnats att såsom sakkunnig biträda vid fortsatt utredning av frågan örn
läroboksbeståndet vid högre allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter
jämte därmed sammanhängande frågor — inkom den 31 mars 1937 med utredning
och förslag rörande distribution av läroböcker samt den 21 december
1937 med utredning och förslag angående granskning av läroböcker. Förstnämnda
utredning och förslag hava den 5 april 1937 remitterats till skolöverstyrelsen,
som ännu icke inkommit med svar å remissen. Sistnämnda utredning
och förslag hava den 23 december 1937 remitterats till statskontoret och
skolöverstyrelsen, vilka ännu icke inkommit med svar å remissen. Jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 augusti 1937 hava vidare tillkallats sakkunniga
för att biträda med utredning och avgiva förslag angående beredande
av fria läroböcker och annan skolmateriel för folkskolans lärjungar. Sistberörda
utredning och förslag hava ännu icke avgivits.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 1, 2, 4 — 6, 8, 9, 11, 18, 20, 21 och 24
omförmälda av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Sedan den av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 20 juni 1935 tillkallade utredningsmannen för utredning beträffande
skogslagstiftningsfrågor den 31 augusti 1937 avgivit betänkande med förslag till
lag örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m. (st. off. utr. 1937:29)
samt utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 januari 1937, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 54).

3. den 3 juni 1925, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1937, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 233). 4

4. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december 1930 har chefen för jordbruksdepartementet
tillkallat utredningsmän (sociala jordutredningen) för verkställande
av de i skrivelsen ifrågasatta utredningarna, nämligen

323

1) utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av nu gällande arrendelag
i vad avser arrenden, som falla under den sociala arrendelagstiftningen, med
särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen
utsträcktes genom lag den 27 juni 1927. Sociala jordutredningen har den 5 december
1931 avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala
arrendelagstiftningen (st. off. utr. 1932:1), vilket betänkande handlägges i justitiedepartementet; 2)

fortsatt utredning dels rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet
av mindre jordbruk och dels rörande ökade möjligheter för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk. På grundval
av sociala jordutredningens betänkande i ämnet den 5 december 1932 (st. off.
utr. 1932:33) har Kungl. Maj:t den 24 februari 1933 beslutat att i sistberörda
del av ärendet till riksdagen avlåta proposition angående inrättande av arbetarsmåbrukslånefonden
(nr 181). Den 12 december 1935 avgav sociala jordutredningen
betänkande med förslag till åtgärder för att bereda ökade möjligheter
för den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden att förena småbruk med
hemindustri, hantverk, hemslöjd, pälsdjursuppfödning m. m. (st. off. utr. 1936:
39). Ärendet har i denna del avgjorts på handelsdepartementets föredragning
(se 1937 års statsverksproposition, X H. T. punkterna 33 och 36);

3) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning
av mindre arrendejordbruk. Sedan sociala jordutredningen den 12 juni
1936 avgivit betänkande i ämnet, har detsamma den 26 juni 1936 överlämnats
till de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 8 maj 1936 tillkallade utredningsmännen rörande arrendelagstiftningen
för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande;

4) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att främja utökandet av ofullständiga
jordbruk. Sedan sociala jordutredningen avgivit betänkande i ämnet
den 27 oktober 1933 (st. off. utr. 1933:33), har ärendet i denna del anmälts och
slutbehandlats den 26 januari 1934, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 69);

5) utredning angående lämpligheten och behovet av ökade anslag för att bereda
ökade möjligheter att erhålla lån för bostadsegnahem på landsbygden.
Sedan chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 december 1935 tillkallat utredningsmän för utredning rörande egnahemsverksamheten
och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet
sammanhängande frågor, har sociala jordutredningen i skrivelse den 12 juni 1936
meddelat, att den icke komme att avgiva något betänkande i ämnet.

5. den 9 maj 1931, om utredning och förslag angående kontroll å handeln
med fodermedel. (192.)

Sedan kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den 18 september 1937 avgivit
förnyat utlåtande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 30 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående revision av
jaktlagstiftningen. (294.)

Sedan den av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 1 februari 1935 tillkallade utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor
dels den 30 september 1936 avgivit betänkande, innefattande förslag till

324

lag om rätt till jakt och förslag till jaktstadga m. m. (st. off. utr. 1936: 38), dels
ock den 25 oktober 1937 inkommit med förslag angående ändrade bestämmelser
ifråga om älgskadefonden m. m., samt utlåtanden häröver avgivits av ett flertal
myndigheter och sammanslutningar, är ärendet i dessa delar beroende på Kungl.
Majis prövning.

7. den 10 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
vinnande av mera skyndsam handläggning av torrläggningsärenden.
(334.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Majis bemyndigande
den 15 juni 1934 tillkallade utredningsmännen för utredning rörande
den med understöd av statsmedel bedrivna avdiknings- och täckdikningsverksamheten
den 28 december 1936 avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1937: 8)
samt utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar,
är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.

8. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Majis under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk jämte i
ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1933 utom i vad avser frågan örn anslagets
användande jämlikt riksdagens beslut till fraktbidrag jämväl vid sjötransporter
av kalk. I denna fråga anbefalldes lantbruksstyrelsen att efter samråd
med kommerskollegium och järnvägsstyrelsen inkomma med förslag. Sedan lantbruksstyrelsen
inkommit med yttrande i frågan, varöver länsstyrelsen i Gotlands
län avgivit utlåtande, har ärendet remitterats till kommerskollegium.

9. den 20 juni 1933, i anledning av väckt motion örn utredning rörande
jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom. (342.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1937, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 233).

10? den 14 mars 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån. (98.)

Anmäld den 27 april 1934, då ärendet avgjordes i vad det avser laxfiskena till
1/32 mantal Mörrumsån nr 13 (13°) och 11 * * * * * * * 19/1(J0 mantal Mörrum nr 7 (75). I vad
ärendet avser inlösen av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån samt
nedsättning av vissa arrendeavgifter har länsstyrelsen i Blekinge län inkommit
med yttrande och förslag. Sedan lantbruksstyrelsen och statskontoret yttrat sig
i ämnet, har ärendet den 5 mars 1937 återremitterats till länsstyrelsen.

11. den 16 mars 1934, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i vattenlagens föreskrifter i fråga om handläggningen av ärenden rörande
dikningsföretag, som beröra allmän väg. (101.)

Skrivelsen har överlämnats från justitiedepartementet. Vid anmälan av ärendet

på jordbruksdepartementets föredragning den 17 april 1936 beslöts, att skrivel sen

skulle överlämnas till de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 juni 1934 tillkallade utredningsmännen för

utredning rörande den med understöd av statsmedel bedrivna avdiknings- och

täckdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål för att

tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Sedan utredningsmännen

den 28 december 1936 avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1937: 8), inne -

325

fattande bland annat förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 20 april 1934, med anledning av väckt motion angående anställande
av egnahemskonsulenter hos egnahemsnämnderna. (188.)

Anmäld den 11 maj 1934, därvid statens egnahemsstyrelse anbefalldes att, med
beaktande av vad riksdagen i ämnet anfört, verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Sedan dylik utredning avgivits den 4 juli 1935 (st. off. utr. 1935: 28)
samt utlåtanden däröver avgivits, anmäldes ärendet den 30 december 1935, därvid
chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla utredningsmän
för utredning rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet
på det sociala jordområdet sammanhängande frågor. Utredningsmännen tillkallades
samma dag samt hava ännu ej fullgjort sitt uppdrag.

13. den 23 maj 1934, i anledning av väckta motioner om billigare djursjukvård.
(267.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1937, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 165).

14. den 5 juni 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i arrendelagstiftningen
m. m. (311.)

Skrivelsen har överlämnats från justitiedepartementet. Vid anmälan av ärendet
på jordbruksdepartementets föredragning den 8 maj 1936 bemyndigades chefen
för jordbruksdepartementet att tillkalla fem utredningsmän för att verkställa
utredning rörande arrendelagstiftningen. Utredningsmännen tillkallades samma
dag samt hava ännu ej fullgjort sitt uppdrag.

15. den 22 februari 1935, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket.
(46.)

Anmäld den 10 maj 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Denna avvaktas.

16. samma dag, i anledning av väckta motioner angående jaktvårdens ordnande
m. m. (48.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid uppdrogs åt den av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 februari 1935 tillkallade
utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor att vid nämnda utredning upptaga
de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling. Betänkande nied förslag i
ämnet avgavs den 30 september 1936 (st. off. utr. 1936: 38). Sedan utlåtanden
häröver avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

Från lantbruksstyrelsen infordrad utredning i ämnet, varöver yttranden avgivits
av kommerskollegium och riksförbundet svensk frukt, har den 11 juni 1937
överlämnats till de jämlikt Kungl. Majis bemyndigande den 13 mars 1937 tillkallade
utredningsmännen för utredning rörande produktions- och avsättningsförhållanden
inom trädgårdsnäringen m. m. (frukt- och trädgårdsutredningen).

18. den 12 april 1935, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar
jämte i hithörande ämnen väckta motioner. (166.)

326

Anmäld den 17 maj 1935, då bland annat utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f.
nr 161). I den del ärendet ej slutbehandlats den 17 maj 1935, uppdrogs den 28
juni 1935 åt statens egnahemsstyrelse att i samråd med statens jordnämnd verkställa
utredning och avgiva förslag angående åtgärder till åstadkommande av
förbättrad anskaffning av jord för egnahemsändamål. Sedan statens egnahemsstyrelse
utlåtit sig den 11 december 1935, har chefen för jordbruksdepartementet,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 30 december 1935 tillkallat sju utredningsmän
att verkställa utredning och avgiva förslag rörande egnahemsverksamheten
och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängande
frågor. Utredningen har ännu ej slutförts.

19. den 7 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur samt örn lagstiftning
rörande handeln med husdjur. (199.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen anbefalldes
gemensamt verkställa utredning i de av riksdagen angivna hänseenden.
Sedan myndigheterna den 3 november 1936 avgivit betänkande med förslag till
lag med särskilda bestämmelser om kreatursköp och den 11 juni 1937 betänkande
med förslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur (st. off.
utr. 1937:19), hava remissutlåtanden i ärendet avgivits av ett flertal myndigheter
och sammanslutningar. Härefter är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

20. samma dag, i anledning av väckt motion angående utfärdande av vissa
kvalitetsbestämmelser att gälla vid handel inom landet med och export
av matpotatis, äpplen och päron. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1937 (se statsverkspropositionen, IX
H. T. U. f. k. punkten 6).

21. samma dag, i anledning av väckt motion om vidgat giltighetsområde för
lagen örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden. (201.)

Anmäld den 20 juni 1935, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla en utredningsman för verkställande av utredning beträffande
skogslagstiftningsfrågor. Denne tillkallades den 28 juni 1935. Utredningen har i
förevarande del ännu ej slutförts.

22. den 25 maj 1935, i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt
till ersättning för skada av björn m. m. (246.)

Anmäld den 7 juni 1935, därvid uppdrogs åt den av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 februari 1935 tillkallade
utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor att i samband med den honom
anbefallda utredningen upptaga de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling.
Sedan utredningsmannen den 30 september 1936 avgivit betänkande
med förslag i ämnet (st. off. utr. 1936: 38) samt utlåtanden däröver avgivits av
ett flertal myndigheter och föreningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

23. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

327

Skrivelsen har överlämnats från finansdepartementet för handläggning av punkten
8, ersättning av statsmedel för släckning av skogseld, samt punkten 9, utnyttjande
av kronans fiskevatten. Punkten 8 anmäld och slutbehandlad den 18
december 1936, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 16). Punkten 9 anmäld
den 21 juli 1937, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande möjligheterna att åvägabringa ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans
fiskevatten. Denne tillkallades samma dag.

24. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

Anmäld den 23 juli 1936, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som kunna vidtagas
för att höja dess bärkraft. Sedan denne tillkallats den 30 juli 1936, har, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, ytterligare en utredningsman tillkallats den 3
oktober 1936. Utredningen har ännu ej slutförts.

25. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av medinflytande
åt skogsägare vid handhavande av flottningsföreningarnas angelägenheter.
(296.)

Se ovan under 24.

26. den 22 februari 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(42.)

Till den del, skrivelsen icke föregående år redovisats såsom avgjord, nämligen
beträffande försäljning av Gropaboströmmen nr 1, har densamma anmälts och
slutbehandlats den 24 september 1937.

27. den 21 mars 1936, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
inhemsk linodling m. m. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1937 (se 1937 års statsverksproposition
IX H. T. punkten 93).

28. den 1 april 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(135.)

Anmäld den 2 april, den 16 april och den 30 september 1937, varmed skrivelsen
slutbehandlats.

29. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner örn ändringar i arrendelagstiftningen,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar
med mera. (180.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla fem utredningsmän för verkställande av utredning rörande arrendelagstiftningen.
Dessa tillkallades samma dag samt hava ännu ej fullgjort sitt
uppdrag.

30. den 13 maj 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
domänverkets övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar
m. m. (228.)

Sedan domänstyrelsen inkommit med förslag till köpeavtal mellan staten och
Kalix träindustriaktiebolag i likvidation, har skrivelsen i denna del anmälts och

328

avgjorts den 17 september 1937. I fråga om uppbörd och inleverering till statskontoret
av medlemmarna i föreningen Nederkalix industri u. p. a. åvilande
skuld, har skrivelsen, efter det länsstyrelsen inkommit med infordrad redogörelse,
anmälts den 3 september 1937. Domänstyrelsen lämnat uppdrag att utreda den
inverkan på domänverkets drift, som ett sammanförande av Kalix träindustriaktiebolags
anläggningar samt domänverkets sågverk i Norrbotten skulle medföra,
har ännu ej slutförts.

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående intressestimulerande
och kvalitetsfrämjande åtgärder på skogsvårdens område. (230.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1937, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 149).

32. samma dag, i anledning av väckt motion angående åtgärder till skydd av
fruktträdsodlingar mot skador, vållade av hare och älg. (231.)

Anmäld den 29 maj 1936, därvid uppdrogs åt den av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 februari 1935 tillkallade
utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor att i samband med den honom
anbefallda utredningen upptaga de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling.
Sedan utredningsmannen dels den 30 september 1936 avgivit betänkande,
innefattande förslag till lag örn rätt till jakt och förslag till jaktstadga
m. m. (st. off. utr. 1936: 38), dels ock den 25 oktober 1937 inkommit med förslag
angående ändrade bestämmelser i fråga örn älgskadefonden m. m. samt utlåtanden
häröver avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
i dessa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Anmäld den 2 juli 1937, därvid näringsrådet fått i uppdrag att i huvudsaklig
överensstämmelse med av nämnden framlagd plan verkställa den av riksdagen
begärda utredningen örn smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse.

34. den 23 maj 1936, i anledning av väckta motioner om viss ändring av norrländska
arrendelagen m. m. (259.)

Anmäld den 8 juli 1936, därvid uppdrogs åt de av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 maj 1936 tillkallade utredningsmännen
rörande arrendelagstiftningen att i samband med utredningen upptaga
de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling. Utredningen har ännu
ej slutförts.

35. den 29 maj 1936, angående anordnande av kontroll över i förvärvssyfte
yrkesmässigt bedriven enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksamhet.
(274.)

Anmäld den 12 juni 1936, därvid uppdrogs åt de av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Majis bemyndigande den 30 december 1935 tillkallade
utredningsmännen rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet
på det sociala jordområdet sammanhängande frågor (1936 års egnahemsutredning)
att i samband med utredningen upptaga de i skrivelsen omförmälda
spörsmål till behandling. Utredningen har ännu ej slutförts.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner angående premiering och
stamboksföring av nötboskap samt organisation av kontrollföreningsverksamheten
m. m. (286.)

329

Sedan lantbruksstyrelsen verkställt anbefalld utredning, har skrivelsen anmälts
och slutbehandlats den 5 mars 1937, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 262).

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en
effektivare fiskeritillsyn. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1937 (se statsverkspropositionen, IX
H. T. punkten 144).

38. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder till främjande
av det svenska fisket. (288.)

Anmäld den 8 juli 1936, därvid dels uppdrogs åt 1935 års fiskeriutredning att
verkställa utredning rörande samtliga med frågan örn fiskerinäringens avsättningsmöjligheter
sammanhängande spörsmål, dels ock departementschefen bemyndigades
att tillkalla tre utredningsmän för verkställande av utredning rörande
fiskets administration. Utredningsmännen tillkallades den 31 juli 1936.
1935 års fiskeriutredning har under 1937 avgivit utom andra, följande utredningar,
nämligen den 20 februari rörande prisregleringsavgift å vissa fiskvaror,
den 29 maj angående viss reglering av handeln med salt strömming samt angående
reglering av priset därå och den 21 oktober rörande fiskerinäringens
avsättningsförhållanden m. m. Utredningsmännen rörande fiskets administration
hava den 22 december 1936 avgivit förslag till inrättande av en fiskeristyrelse
jämte fiskeriråd samt den 30 oktober 1937 förslag rörande övriga till
utredningsmännen överlämnade ärenden. Därmed hava utredningsmännen fullgjort
sitt uppdrag. Skrivelsen är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella rationaliseringens
och koncentrationens inverkan på den jordbrukande befolkningens
förvärvsmöjligheter. (290.)

Anmäld den 30 oktober 1936, den 4 januari 1937 (se statsverkspropositionen,
IX H. T. punkten 134) och den 7 maj 1937. Sistnämnda dag uppdrogs åt lantbruksstyrelsen
att verkställa visst undersöknings- och utredningsarbete rörande
frågan örn torrläggning av närmare angivna markkomplex inom Uppsala län.
Detta arbete har ännu ej slutförts.

40. den 16 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (340.)

Sedan i föregående årsredogörelse omförmälda utredning inkommit samt vissa
utlåtanden däröver avgivits, har skrivelsen anmälts och slutbehandlats den 5
mars 1937, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 239).

41. den 27 juni 1936, i anledning av väckt motion örn befrämjande av skärgårdsområdenas
elektrifiering. (383.)

Anmäld den 23 oktober 1936, därvid uppdrogs åt kommerskollegium att verkställa
utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Denna avvaktas.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 2, 3, 9, 13, 20, 26—28, 31, 36, 37 och 40
omförmälda av Kungl. Majit inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

330

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas i
tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt understöd
åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betänkande
och förslag örn tillfälliga understöd åt arbetslösa sjömän, avgivet av,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade
sakkunniga (1917 års sjömanshuskommitterade). Ärendet är beroende på kommerskollegii
vidare prövning.

2. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja spelet
på utländska lotterier. (77.)

Ärendet sammanhänger med frågan om inrättande av ett statslotteri. (Jfr nedan
under punkten 4.)

3. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betänkande
och förslag rörande sjömanshusens omorganisation, avgivet av, jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade sakkunniga
(1917 års sjömanshuskommitterade). Sedan ärendet vilat i avvaktan på
viss annan utredning, har Kungl. Majit den 15 juni 1934 uppdragit åt kommerskollegium
att till förnyad omprövning upptaga frågan om sjömanshusens omorganisation.
Sistnämnda utredning är ännu icke slutförd.

4. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande av
ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll ställt
penninglotteri. (92.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1935 för ärendets
utredning tillkallade sakkunniga (Statslotteriutredningen) den 31 december
1936 avgivit betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri (st.off.utr.
1937:4), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till
förordning örn ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli 1911. (284.)

Sedan ny tulltaxeförordning utfärdats den 4 oktober 1929 (nr 316), är skrivelsen
slutbehandlad.

6. den 10 maj 1927, i anledning av väckta motioner om beredande av likställighet
i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och dess
binäringar, samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m. (181.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1927 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 12 januari 1928 nio personer för att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens
skrivelse förmärs (1928 års tullkommitté). Genom beslut den 2 december 1932
har kommitténs arbete förklarats skola vila tillsvidare.

7. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen om tillsyn å fartyg m. m. (123.)

Ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser lastmärke för fartyg i östersjöfart
med en bruttodräktighet om minst 150 registerton, slutbehandlad genom utfär -

331

dandet den 30 juni 1932 av lag angående ändrad lydelse av bland annat 9 § lagen
den 22 oktober 1914 om tillsyn å fartyg. Sedan frågan om lastmärke å fartyg i
östersjöfart med mindre dräktighet än ovan anförts varit föremål för utredning
inom kommerskollegium, har kommerskollegium i december 1937 avgivit utlåtande
i ämnet. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 11 juni 1930, i anledning av väckta motioner angående möjligheterna
att utnyttja statens gruvegendom i Västerbotten. (400.)

Anmäld den 14 augusti 1930, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt kommerskollegium
och Sveriges geologiska undersökning gemensamt att verkställa av riksdagen
begärd utredning angående statens gruvegendom ävensom rörande förutsättningarna
och formen för utnyttjandet av denna egendom samt inkomma med de
förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande utredning är ännu icke
slutförd. Undersökning bedrives med stöd av varje år av riksdagen anvisade
anslag.

9. den 4 juni 1932, i anledning av väckt motion angående meddelande av
vissa bestämmelser i avseende å försäljning m. m. av patentskyddat föremål
eller förfaringssätt. (260.)

Anmäld den 30 juni 1932, därvid uppdrogs åt generaldirektören K. H. R. Hjertén
att, vid fullgörandet av ett honom jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
4 september 1926 meddelaUuppdrag att såsom sakkunnig inom handelsdepartementet
biträda med utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder på det
industriella rättsskyddets område, undersöka huruvida och på vad sätt de i
skrivelsen avsedda åtgärderna må kunna vidtagas. Uppdraget är ännu icke slutfört.

10. den 6 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående dels utredning
rörande en förädling av de statliga järnmalmstillgångarna i Norrbotten
och dels underlättande av malmbrytning i vissa gruvor i Norrbotten för
inhemsk förädling. (280.)

Sedan Kungl. Majit den 4 juni 1937 beslutat, att den jämlikt beslut den 10
augusti 1932 igångsatta utredningen rörande tillgodogörande av statens malmtillgångar
skulle upphöra med utgången av juni 1937, har chefen för handelsdepartementet
med stöd av Kungl. Majis bemyndigande förstnämnda dag tillkallat
fyra utredningsmän för att verkställa utredning rörande anläggande av
ett tackjärnverk i Norrbotten. Sistnämnda utredning pågår.

11. den 16 mars 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändring i lagstiftningen
örn utlännings rätt att här i riket vistas och innehava arbetsanställning
m. m. (102.)

Ärendet är, i vad på handelsdepartementet ankommer, beroende på Kungl.
Majis prövning.

12. den 11 april 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning angående
de ekonomiska och sociala verkningarna av de s. k. enhetsprisföretagen
inom detaljhandeln m. m. (146.)

Sedan de jämlikt beslut den 15 juni 1934 för ärendets utredning tillkallade sakkunniga
den 30 november 1935 avgivit utredning i ärendet (st.off.utr. 1935:63),
har denna sedermera remitterats för yttrande till kommerskollegium. Yttrandet
avvaktas.

13. den 20 april 1934, i anledning av väckta motioner örn uppställande av
legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

332

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 9 januari 1936 lämnade bemyndigande har chefen
för handelsdepartementet samma dag tillkallat fem personer för verkställande
av utredning i ämnet (1936 års hantverkssakkunniga). Utredningen är ännu icke
slutförd.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Ärendet är, i vad på handelsdepartementet ankommer, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

15. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 21 september 1937 efter remiss avgivit utlåtande
i ämnet, har Kungl. Majit den 30 september 1937 uppdragit åt kommerskollegium
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Denna är ännu icke
slutförd.

16. den 11 juni 1934, i anledning av väckt motion angående förbud för sammanslutningar
att i politiskt eller därmed jämförligt syfte företaga aktioner
mot utländsk stat. (371.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

17. den 22 februari 1935, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av
57 § sjömanslagen. (49.)

Kungl. Majit har den 3 maj 1935 anbefallt kommerskollegium att verkställa utredning
i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.

18. den 28 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående utredning örn
rätten att idka hantverk. (127.)

Se under punkten 13 här ovan.

19. den 10 april 1935, angående utredning örn inrättande av statslotteri.
(155.)

Se under punkten 4 här ovan.

20. den 14 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående ordnande av
hantverkets högre undervisning. (216.)

Sedan 1936 års hantverkssakkunniga den 30 november 1936 avgivit betänkande
med förslag angående inrättande av ett statens hantverksinstitut i Stockholm,
har proposition i ämnet framlagts (1937:141). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

21. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Majit den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Majit inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag i
ämnet. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majits prövning.

22. den 18 mars 1936, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för
fönster- och spegelglas samt örn viss ändring av tulltaxans bestämmelser
om valsade plattor av zink. (99.)

Sedan Kungl. Majit den 3 april 1936 anbefallt kommerskollegium och generaltullstyrelsen
att gemensamt verkställa den av riksdagen begärda utredningen,

333

hava ämbetsverken i skrivelse den 17 januari 1937 framlagt resultatet av sådan
utredning, varefter proposition i ämnet framlagts (1937:293). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

23. den 5 maj 1936, i anledning av väckt motion angående befrielse för mindre
bemedlade uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter. (208.)

Kungl. Maj :t har den 22 maj 1936 anbefallt patent- och registreringsverket att
verkställa utredning i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.

24. den 5 juni 1936, angående revision av gällande bestämmelser om ersättning
åt sjöfolk vid förlust av effekter vid fartygs förolyckande. (276.) ,

Kungl. Majit har den 19 juni 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
utredning i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.

25. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner om befrämjande av
exporten och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)

Sedan kommerskollegium efter remiss avgivit ett den 9 februari 1937 dagtecknat
utlåtande i ämnet, har chefen för handelsdepartementet med stöd av ett av
Kungl. Majit den 5 mars 1937 lämnat bemyndigande samma dag tillkallat fem
utredningsmän att inom handelsdepartementet verkställa utredning och avgiva
förslag rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustrins produkter.
Utredningen är ännu icke slutförd.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 5, 20 och 22 omförmälda av Kungl.
Majit inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

334

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som lios Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1937 och
vari under år 1937 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1908 den 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Se ämbetsberättelsen 1937 sid. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas om fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna örn
gåvobeskattning i kungl, förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

4. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna
örn resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt
till stämningsmän m. m.

Ärendet har anmälts den 29 november 1929 och den 21 december 1933 (se
vidare ämbetsberättelsen 1934 sid. 377). I övrigt är ärendet fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

5. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1927 den 19 mars (nr 164), angående behov av föreskrifter örn handläggningen
av vissa inteckningsärenden i sådana fall, då gemensamt intecknade
fastigheter äro belägna inom skilda domstolars områden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

7. 1927 den 4 april (nr 186), angående åtgärder för åstadkommande av
större följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler örn förvandlingav
två eller flera samma person ådömda bötesstraff.

335

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 324. Kungl.
Majit har genom proposition till 1937 års riksdag, nr 35, framlagt förslag till
lag om verkställighet av bötesstraff, m. m. De av Kungl. Majit framlagda
lagförslagen hava, med vissa ändringar, antagits av riksdagen, varefter lagar
utfärdats den 9 april 1937 (sv. f. nr 119—128). (Justitiedepartementet.)

8. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadganden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 324. Sedan
de sakkunniga den 2 november 1937 avgivit betänkande med förslag till lag
örn villkorlig dom m. m. (st. off. utr. 1937:38), har betänkandet för yttrande
remitterats till vissa myndigheter och sammanslutningar. (Justitiedepartementet.
)

9. 1927 den H december (nr 592), angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten.

Ärendet har behandlats i proposition nr 214 till 1928 års riksdag, varefter
bestämmelse i ämnet intagits i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 579). Ärendet torde därmed få anses slutbehandlat. (Finansdepartementet.)

10. 1928 den 5 juli (nr 306), rörande ändring av 34 och 37 §§ i kungl, förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Ärendet har behandlats i proposition nr 242 till 1937 års riksdag, varefter förordning
i ämnet utfärdats den 18 juni 1937 (sv. f. nr 436). (Finansdepartementet.
)

11. 7.93.) den 22 mars (nr 2.(0), angående ändring i lagstiftningen örn trafikförsäkring
å motorfordon.

Framställningen har överlämnats till sakkunniga, tillkallade jämlikt Kungl.
Majits bemyndigande den 23 april 1937 för utredning angående reform av
gällande rättsregler rörande trafikförsäkring samt ansvarighet i följd av trafik
med motorfordon. (Justitiedepartementet.)

12. 193U den 15 september (nr 573), angående åtgärder för åstadkommande
av likformighet vid beräkning av strafftid, då avbrott i verkställighet
äger rum till följd av ny rannsakning.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1935 den 11 januari (nr 51), angående åklagares rätt att bedriva advokatverksamhet
.

Se ämbetsberättelsen 1937 sid. 324. I en den 2 april 1937 utfärdad instruktion
för stadsfiskalerna i Stockholm (sv. f. nr 139) hava åklagarna därstädes förbjudits,
bland annat, att bedriva advokatverksamhet. Ärendet i övrigt är
beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 1935 den J mars (nr 210), angående utfärdande av närmare bestämmelser
i fråga örn anstånd med doms avkunnande vid rådhusrätt.

Ett i anledning av framställningen inom justitiedepartementet utarbetat lagförslag
i ämnet har den 22 oktober 1937 remitterats till lagrådet. (Justitiedepartementet.
)

15. 1935 den 10 maj (nr 35J), angående viss ändring i gällande bestämmelser
örn klagan i utsökningsmål.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

336

16. 1935 den 22 maj (nr 37b), angående bestämmelserna i 5 § sinnessjuklagen.

Sedan lagrådet den 14 december 1936 avgivit utlåtande över ett inom socialdepartementet
i anledning av framställningen utarbetat förslag till ändring av,
bland annat, 5 § sinnessjuklagen, har Kungl. Majit genom beslut den 18
december 1936 till 1937 års riksdag avlåtit proposition (nr 13) i ämnet, vilken
proposition av riksdagen bifallits. Lag i ämnet utfärdad den 26 februari 1937
(sv. f. nr 58). (Socialdepartementet.)

17. 1935 den 31 december (nr 766), angående skyldighet för förmyndare att
vid uppbärande av omyndig tillkommande försäkringsbelopp förete bevis
örn överförmyndarens tillstånd till beloppets utbetalning.

Framställningen har överlämnats till sakkunnig, tillkallad jämlikt Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 26 november 1937 för att inom justitiedepartementet biträda
viel utredning angående revision i vissa avseenden av förmynderskapslagstiftningen.
(Justitiedepartementet.)

18. 1936 den 16 september (nr 566), angående skärpning av straffet för spridande
av efterbildning av penningsedel m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Justitiedepartementet.)

19. 1936 den 27 november (nr 709), angående uppdelning av Skånings, Valle
och Vilske domsaga å angränsande domsagor.

Över framställningen har, på grund av remiss, Göta hovrätt efter hörande av
tingslagsborna, häradsrätterna och domhavandena i de berörda domsagorna
ävensom länsstyrelsen i Skaraborgs län avgivit utlåtande den 22 februari 1937.
Ärendet är föremål för vidare behandling inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

20. 1936 den 16 december (nr 7^2), rörande ändring i förordningen den 19
november 1914 angående stämpelavgiften.

Ärendet har behandlats i proposition nr 244 till 1937 års riksdag, varefter förordning
i ämnet utfärdats den 18 juni 1937 (sv. f. nr 511). (Finansdepartementet.
)

184	E	10	236	H	11	291	H
185	E	11	237	Ju	35	292	H
186	E	12	238	u	13	293	H
187	E	15	239	Fö	20	294	H
188	E	13	240	Fö	21	295	H
189	H	8	241	Fi	34	296	Fö
190	Ju	25	242	S	30	297	Ju
191	Ju	26	243	Fi	35	298	K
192	Ju	27	244	Fi	36	299	Fö
193	Ju	28	245	Fi	37	300	Fi
194	Ju	29		E	22	301	Fi
195	Ju	30	246	S	31	302	Fi
196	Ju	31	247	Fö	22	303	Fi
197	Jo	39	248	Fö	23	304	Ju
198	Fö	16	249	Fö	24	305	Ju
199	Fö	17	250	Fi	38		u
200	Fö	18	251	Fö	25	306	Ju
201	Fö	19	252	Fö	26	307	s
202	E	16	253	Fö	27	308	s
203	Jo	40	254	Fö	28	309	Fi
204	Jo	41	255	Fö	29	310	H
205	Jo	42	256	Jo	46	311	Fö
206	Jo	43	257	Jo	47		Fi
207	Jo	44	258	Jo	48		E
208	E	17	259	Jo	49		Jo
209	E	18	260	Fi	39	312	E
210	E	19	261	S	32	313	Ju
211	Fi	28	262	S	33	314	Ju
212	Fi	29	263	s	34		s
213	Fi	30	264	s	35		K
214	E	20	265	s	36		E
215	E	21	266	s	37	315	Ju
216	K	28	267	K	32	316	s
217	K	29	268	K	33	317	s
	Jo	45	269	H	12	318	Fö
218	K	30	270	S	39	319	Fi
219	K	31	271	s	40	320	H
220	K	22	272	Ju	41	321	Ju
221	K	23	273	Ju	42	322	Fi
222	K	24	274	K	34	323	Fi
	Fi	31	275	S	38	324	Fi
	H	9	276	Ju	36	325	Fi
223	K	25	277	Ju	37	326	Fö
224	K	26	278	Ju	38	327	Fi
225	K	27	279	Ju	39	328	Fi
226	Ju	32	280	s	41	329	Fi
227	Fi	32	281	Fi	40	330	Fi
228	H	10	282	Ju	40	331	Fi
229	S	25	283	Fi	41	332	Jo
230	S	26	284	S	42	333	Jo
231	Ju	33	285	E	23	334	Jo
	s	27	286	E	24	335	Jo
232	Ju	34	287	Jo	50	336	Jo
233	Fi	33	288	Jo	51	337	Jo
234	S	28	289	Jo	52	338	E
235	S	29	290	Jo	53	339	S

184	E	10	236	H	11	291	H
185	E	11	237	Ju	35	292	H
186	E	12	238	u	13	293	H
187	E	15	239	Fö	20	294	H
188	E	13	240	Fö	21	295	H
189	H	8	241	Fi	34	296	Fö
190	Ju	25	242	S	30	297	Ju
191	Ju	26	243	Fi	35	298	K
192	Ju	27	244	Fi	36	299	Fö
193	Ju	28	245	Fi	37	300	Fi
194	Ju	29		E	22	301	Fi
195	Ju	30	246	S	31	302	Fi
196	Ju	31	247	Fö	22	303	Fi
197	Jo	39	248	Fö	23	304	Ju
198	Fö	16	249	Fö	24	305	Ju
199	Fö	17	250	Fi	38		u
200	Fö	18	251	Fö	25	306	Ju
201	Fö	19	252	Fö	26	307	s
202	E	16	253	Fö	27	308	s
203	Jo	40	254	Fö	28	309	Fi
204	Jo	41	255	Fö	29	310	H
205	Jo	42	256	Jo	46	311	Fö
206	Jo	43	257	Jo	47		Fi
207	Jo	44	258	Jo	48		E
208	E	17	259	Jo	49		Jo
209	E	18	260	Fi	39	312	E
210	E	19	261	S	32	313	Ju
211	Fi	28	262	S	33	314	Ju
212	Fi	29	263	s	34		s
213	Fi	30	264	s	35		K
214	E	20	265	s	36		E
215	E	21	266	s	37	315	Ju
216	K	28	267	K	32	316	s
217	K	29	268	K	33	317	s
	Jo	45	269	H	12	318	Fö
218	K	30	270	S	39	319	Fi
219	K	31	271	s	40	320	H
220	K	22	272	Ju	41	321	Ju
221	K	23	273	Ju	42	322	Fi
222	K	24	274	K	34	323	Fi
	Fi	31	275	S	38	324	Fi
	H	9	276	Ju	36	325	Fi
223	K	25	277	Ju	37	326	Fö
224	K	26	278	Ju	38	327	Fi
225	K	27	279	Ju	39	328	Fi
226	Ju	32	280	s	41	329	Fi
227	Fi	32	281	Fi	40	330	Fi
228	H	10	282	Ju	40	331	Fi
229	S	25	283	Fi	41	332	Jo
230	S	26	284	S	42	333	Jo
231	Ju	33	285	E	23	334	Jo
	s	27	286	E	24	335	Jo
232	Ju	34	287	Jo	50	336	Jo
233	Fi	33	288	Jo	51	337	Jo
234	S	28	289	Jo	52	338	E
235	S	29	290	Jo	53	339	S

184	E	10	236	H	11	291	H
185	E	11	237	Ju	35	292	H
186	E	12	238	u	13	293	H
187	E	15	239	Fö	20	294	H
188	E	13	240	Fö	21	295	H
189	H	8	241	Fi	34	296	Fö
190	Ju	25	242	S	30	297	Ju
191	Ju	26	243	Fi	35	298	K
192	Ju	27	244	Fi	36	299	Fö
193	Ju	28	245	Fi	37	300	Fi
194	Ju	29		E	22	301	Fi
195	Ju	30	246	S	31	302	Fi
196	Ju	31	247	Fö	22	303	Fi
197	Jo	39	248	Fö	23	304	Ju
198	Fö	16	249	Fö	24	305	Ju
199	Fö	17	250	Fi	38		u
200	Fö	18	251	Fö	25	306	Ju
201	Fö	19	252	Fö	26	307	s
202	E	16	253	Fö	27	308	s
203	Jo	40	254	Fö	28	309	Fi
204	Jo	41	255	Fö	29	310	H
205	Jo	42	256	Jo	46	311	Fö
206	Jo	43	257	Jo	47		Fi
207	Jo	44	258	Jo	48		E
208	E	17	259	Jo	49		Jo
209	E	18	260	Fi	39	312	E
210	E	19	261	S	32	313	Ju
211	Fi	28	262	S	33	314	Ju
212	Fi	29	263	s	34		s
213	Fi	30	264	s	35		K
214	E	20	265	s	36		E
215	E	21	266	s	37	315	Ju
216	K	28	267	K	32	316	s
217	K	29	268	K	33	317	s
	Jo	45	269	H	12	318	Fö
218	K	30	270	S	39	319	Fi
219	K	31	271	s	40	320	H
220	K	22	272	Ju	41	321	Ju
221	K	23	273	Ju	42	322	Fi
222	K	24	274	K	34	323	Fi
	Fi	31	275	S	38	324	Fi
	H	9	276	Ju	36	325	Fi
223	K	25	277	Ju	37	326	Fö
224	K	26	278	Ju	38	327	Fi
225	K	27	279	Ju	39	328	Fi
226	Ju	32	280	s	41	329	Fi
227	Fi	32	281	Fi	40	330	Fi
228	H	10	282	Ju	40	331	Fi
229	S	25	283	Fi	41	332	Jo
230	S	26	284	S	42	333	Jo
231	Ju	33	285	E	23	334	Jo
	s	27	286	E	24	335	Jo
232	Ju	34	287	Jo	50	336	Jo
233	Fi	33	288	Jo	51	337	Jo
234	S	28	289	Jo	52	338	E
235	S	29	290	Jo	53	339	S