Kungl. Majlis proposition Nr 91.
1
Nr 91.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till
en centralnämnd jör skolungdomsutbytet med utlandet
m. m.; given Stockholms slott den Jf februari 1938.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 4 februari 1938.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman,
Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel,
Forslund.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet anför
härefter chefen för ecklesiastikdpartementet, statsrådet Engberg:
Under punkten 132 i 1938 års åttonde huvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda
riksdagen förelagd, beräkna till centralnämnden för skolungdomsutbytet
med utlandet för budgetåret 1938/39 ett anslag av 2,000 kronor.
Sedan utredningen i detta ärende numera slutförts, anhåller jag att ånyo
få anmäla detsamma för Kungl. Maj:t.
Inledning. Genom beslut den 5 juni 1936 bemyndigade Kungl. Majit
ministern för utrikes ärendena att tillkalla fyra sakkunniga för utredning
angående Sveriges skolbarnsutbyte med utlandet.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed ministern för utrikes
ärendena anmälde nämnda fråga, anförde han efter gemensam beredning
med chefen för ecklesiastikdepartementet bland annat följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 91.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 91.
Det internationella ungdomsarbetet, som särskilt framträdde i strävandet
att bereda den växande generationen tillfällen till besök och vistelse i
utlandet, hade på senare tider tillvunnit sig ett intresse, som syntes fullt
berättigat med hänsyn till dess betydelse icke blott för den enskilde utan
för den mellanfolkliga sammanlevnaden över huvud. I olikhet mot vad
som på de flesta hall i utlandet varit fallet, hade emellertid en enhetlig
organisatorisk ledning av detta arbete här saknats, liksom det endast tidvis
och i begränsad utsträckning varit underkastat offentlig eller eljest auktoritativ
kontroll. En viktig form för detta ungdomsarbete vore det s. k. skolbarnsutbytet,
vilket ursprungligen närmast torde hava motiverats av rent
pedagogiska skäl men som under senare år alltmer börjat betraktas ur
vidare synpunkter. Det torde icke vara för mycket sagt, att dessa ungdoms-
och skolbarnsbesök, vilka i allmänhet organiserades på grundval av
recipro ci t e tsp ri n c i pe n i form av ett ömsesidigt gästutbyte mellan tvenne
länder, numera utgjorde icke endast en lämplig form för rekreation och inhämtande
av språkkunskaper utan även en viktig faktor i arbetet för utjämnandet
av motsättningarna mellan folken.
För Sveriges del ägde skolbarnsutbytet numera rum i en betydande utsträckning.
Anmärkningsvärt vöre dock, att utbytet till övervägande del
— omkring 95 procent — försigginge med ett enda land, nämligen Tyskland.
Antalet deltagare i det svensk-tyska utbytet hade under de senaste
åren uppgått till 400 ä 500 från vartdera landet. I jämförelse härmed intoge
ungdomsutbytet med andra länder en undanskymd plats. Det svenska
skolbarnsutbytet med Tyskland, vilket åren 1927—1932 stått under överinseende,
respektive ledning av läroverkslärarnas riksförbund, hade sedan
dess försiggått utan någon form av medverkan eller överinseende från det
offentligas sida.
Åled hänsyn till de samhällsviktiga uppgifter skolbarnsutbytet hade,
måste ett sådant sakernas tillstånd betecknas såsom otillfredsställande och
en av ett offentligt organ utövad kontroll däröver såsom ur många synpunkter
synnerligen önskvärd. Redan den omständigheten, att ett sådant
centralorgan funnes i det land, med vilket vårt utbyte vore livligast, påkallade
upprättandet av ett motsvarande organ i Sverige med ungefär
samma befogenheter och samma auktoritet. En dylik medverkan från det
allmännas sida skulle utan tvivel medföra större enhetlighet och planmässighet
i verksamheten och en ökad trygghet för att barnen, såväl de från
Sverige utsända som de utländska gästerna, placerades i för dem lämplig
och önskvärd miljö. Särskild betydelse torde en sådan instans hava för
valet av utbytesledare. De i samband med utbytet nödvändiga förhandlingarna
med skolor och myndigheter i utlandet ävensom de rent tekniska
förberedelserna måste likaledes i hög grad underlättas genom upprättandet
av en dylik central instans. Även det förhållandet, att de utsända barnen
och deras ledare i viss mån representerade sitt land i utlandet, talade härför,
varjämte utbytesverksamheten icke längre såsom hittills skulle kunna
framstå såsom ett enskilt vinstgivande företag, utan eventuella överskott i
ena eller andra avseendet komma utbytesverksamheten i dess helhet till
godo. Självfallet vore det icke fråga örn att tvångsvis ställa hela ungdomsoch
skolbarnsutbytet under den ifrågasatta centrala ledningen, men även
det på enskilt initiativ företagna utbytet torde kunna draga stor fördel av
en central instans, som hade möjlighet att överblicka läget och ägde erforderlig
auktoritet gentemot utlandet.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 91.
Ovan angivna synpunkter torde utgöra en tillräcklig motivering för upprättandet
av en central instans för Sveriges skolbarnsutbyte med utlandet.
Såsom ett förberedande steg till att åvägabringa den ifrågasatta centralinstansen
syntes böra tillkallas fyra sakkunniga med uppdrag att utarbeta
definitiva förslag till frågans lösning samt att i de båda av saken berörda
departementen biträda vid handläggningen av de angelägenheter inom området,
som kunde uppkomma, innan centralorganet kunde träda i verksamhet.
De sakkunniga torde böra samarbeta med de redan existerande
statliga organen för kulturell upplysningsverksamhet, såsom upplysningsnämnden
och kulturrådet, och samverka med utrikesförvaltningens organ,
med skolöverstyrelsen och med de skolsammanslutningar, vilka hittills
sysslat med skolbarnsutbyte och förvärvat praktisk erfarenhet härom.
De sakkunniga borde med uppmärksamhet följa utvecklingen av skolbarnsutbytet
i allmänhet och särskilt i de länder, med vilka sådant utbyte
för vårt lands vidkommande kunde väntas komma i fråga. Då det måste
anses lämpligt att med länder, som redan centraliserat ledningen av sitt
skolbarnsutbyte, avsluta avtal angående formerna för detta utbyte, borde
de sakkunniga biträda vid dylika avtals förberedande. Enär det vore av
vikt, att 1937 års utbyte i god tid förbereddes, borde de sakkunniga tillhandagå
vederbörande departement i avseende å det förberedelsearbete,
som kunde bliva påkallat. Därvid torde de sakkunniga få taga befattning
med frågan örn erhållandet av lämpliga utbytesledare, möjligheten att göra
ett lämpligt urval av de svenska barn, som skulle deltaga i utbytet, samt
tillsynen över att de utländska barn, som skulle återgälda de svenska barnens
utlandsbesök, här mottoges på sådant sätt, att det egentliga syftet
med dessa besök uppnåddes, nämligen förutom vilo- och förströelseelementet
samt praktisk övning i det svenska språket, en rätt uppfattning av vårt
lands kultur och vårt lands levnadsförhållanden.
Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallades genom beslut den
16 juni 1936 såsom sakkunniga undervisningsrådet K. Kärre, ordförande,
filosofie doktorn G. K. L. Granberg, läroverksadjunkten B. J. II. Gejrot
och ämneslärarinnan fru Margareta Söderlund.
De sålunda tillkallade sakkunniga, vilka antogo benämningen sakkunniga
angående skolungdomsutbytet, hava den 28 januari 1937 avgivit betänkande
och förslag angående inrättandet av en central instans för ledning
och kontroll av Sveriges skolungdomsutbyte med utlandet m. m.
I ärendet hava utlåtanden avgivits den 22 februari 1937 av statskontoret,.
den 22 mars 1937 av skolöverstyrelsen och den 29 april 1937 av upplysningsnävindcn,
varjämte de sakkunniga den 23 november 1937 i samband
med avgivandet av berättelse över skolungdomsutbytet under år 1937
framlagt ett med hänsyn till under det gångna verksamhetsåret vunnen
erfarenhet uppgjort nytt förslag beträffande sekreterarens å byrån för skolungdomsutbyte
anställningsförhållanden m. m., över vilken framställning
statskontoret, den 17 december 1937 avgivit utlåtande.
Jag har för avsikt att i det följande allenast i korthet redogöra för de av
de sakkunniga föreslagna åtgärderna samt yttrandena häröver. I övrigt ber
jag att få hänvisa till handlingarna i ärendet.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 91.
De sakkunniga. Till en början erinra de sakkunniga, att de enligt de
lämnade direktiven för uppdraget haft att utarbeta definitiva förslag till
lösning av frågan om åvägabringandet av den ifrågasatta centrala instansen
för ledning och kontroll av vårt lands skolungdomsutbyte med utlandet.
För att erhålla en översikt över alla de spörsmål av principiell och praktisk
natur, vilka sammanhängde med denna fråga, hade det enligt de sakkunnigas
mening visat sig nödvändigt att taga under övervägande hela
frågan örn utbytesverksamhetens anordning och omfattning och söka utforma
ett någorlunda detaljerat program för denna verksamhet. Först sedan
en dylik översikt vunnits över verksamhetens detaljer och de olika arbetsuppgifter,
som bleve förenade med ledningen av utbytet, bleve det —
anföra de sakkunniga — möjligt att taga ställning till frågan örn beskaffenheten
av den organisation, som erfordrades för att på ett ur allmänna synpunkter
tillfredsställande sätt lösa dessa uppgifter. Detta hade även varit
nödvändigt för att i enlighet med de lämnade direktiven möjliggöra ett
utbyte redan under sommaren 1937.
De sakkunniga hade sålunda inriktat sig på att dels utforma ett program
för utbytesverksamheten, särskilt under den närmaste tiden, dels skapa en
organisation för verksamhetens ledning, dels ock vidtaga vissa erforderliga
förberedelser för utbytets igångsättande redan under sommaren 1937.
Härefter anföra de sakkunniga huvudsakligen följande:
Undersökning rörande skolungdomens utomlandsresor. För att erhålla
en överblick över omfattningen av den svenska skolungdomens utomlandsresor
och huru dessa fördelat sig på olika ifrågakommande länder hade de
sakkunniga införskaffat uppgifter från omkring 350 läroanstalter rörande
ifrågavarande resor under år 1936. Av de lämnade uppgifterna framginge,
att resenärernas fördelning i fråga örn kön samt beträffande ålder under
och över 15 år ställt sig på sätt följande tablå utvisade:
Gossar |
Flit |
kor |
||
Art av resa |
under 15 år |
över 15 år |
under 15 år |
över 15 år |
Svensk-tyskt utbyte................. |
56 |
155 |
65 |
314 |
Svensk-engelskt utbyte................ |
4 |
1 |
i |
9 |
Utbyte med annat främmande land........ |
6 |
1 |
i |
6 |
Särskilt utbyte mellan vissa skolor......... |
— |
10 |
— |
12 |
Av enskild organisation anordnad resa....... |
120 |
175 |
24 |
117 |
Deltagande i feriekurser............... Enskilda studieresor: |
12 |
70 |
11 |
58 |
med enskild inackordering............. |
444 |
804 |
172 |
636 |
fotvandring, cykelfärd och dylikt........ |
249 |
546 |
84 |
157 |
Sammanlagt antal |
891 |
1,762 |
358 |
1,309 |
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 91.
De sakkunniga ville framhålla, att de siffror och uppgifter, som framkommit
såsom ett resultat av den gjorda undersökningen, visade oförtydbart,
att den ungdom, varom här vore fråga, numera i stor utsträckning sökte
erhålla tillfälle att under den ena eller andra formen komma utomlands.
Det läge också nära till hands, att ungdomen skulle söka på detta sätt utnyttja
sin fritid, med tanke ej mindre på de i kommunikationsavseende alltmer
underlättade förbindelserna med andra länder än även på den långa
ledighet från skolstudierna, som de svenska sommarferierna medgåve. De
studerandes ökade utomlandsresor vore ett led i den allmänna utvecklingen
till större livlighet i det internationella umgänget och en yttring av denna
utveckling. De vore tvivelsutan också ett uttryck för en önskan å ungdomens
sida att på ett praktiskt sätt i tid rusta sig för de uppgifter, inför vilka
de kunde beräkna att bliva ställda just på grund av denna ökade internationalitet
i mänskligt umgänge och arbetsliv. Språkundervisningen i våra
skolor hade likaledes en mera praktisk läggning och vid densamma värdesattes
levande språkkunskaper mera än förr varit fallet, varjämte ungdomen
genom radio och film komme i livligare kontakt med främmande språk
och främmande förhållanden.
Av de länder, till vilka dylika studieresor företoges, uppvisade Tyskland
de största siffrorna. Att så vore fallet, syntes ganska naturligt, med hänsyn
dels till det geografiska läget, dels till de svenska lärjungarnas språkkunskaper,
särskilt de många yngres, dels och icke minst till den reciprocitet i
intresset för utbytesverksamhet av här förevarande slag, som ådagalagts
å den tyska sidan.
Det vore emellertid betydande siffror, som framkommit även i fråga om
resor till andra länder (Danmark, Norge, Finland, Baltikum, England,
Frankrike). Örn man i detta sammanhang bortsåge från de nordiska och
baltiska länderna, visade det sig, att icke mindre än omkring 400 lärjungar
sökt sig över till England och omkring 115 till Frankrike.
Den gjorda undersökningen gåve sålunda vid handen, att skolungdomens
utomlandsresor numera nått en sådan utbredning och omfattning, att det
måste framstå som ett synnerligen berättigat önskemål, att en organisation
skapades till verksamhetens stöd och underlättande och för ledning och kontroll
av densamma i så betryggande form, som det vore möjligt att åstadkomma.
Bland ungdomens föräldrar och målsmän syntes det också finnas
en utbredd önskan om ett dylikt underlättande och en dylik ledning av
denna verksamhet. Vad särskilt formen skolungdomsutbytet beträffade,
visade också undersökningen, att ett eventuellt tillskapat centralt organ för
en sådan verksamhet skulle få en stor uppgift att fylla dels för att säkerställa
och utveckla de redan förefintliga förbindelserna med Tyskland på
detta område, dels för att söka utfinna möjligheter för tillgodoseende av det
behov, som förefunnes av liknande förbindelser med andra länder.
Utomlands)-c sörnäs uppgifter och syfte. I främsta rummet syntes de
språkliga vinsterna av utomlandsresorna böra beaktas. Klassundervisning
i främmande levande språk kunde aldrig, hur ändamålsenligt och
skickligt den än i de enskilda fallen vore lagd, giva den övning och träning
i ett språks muntliga användning, som en tids umgänge med infödda vore
i stånd att förmedla. Här kunde utomlandsvistelsen giva ett komplement
till skolans undervisning, som knappast kunde erhållas på annat sätt. Ofta
kunde en utomlandsresa under skolåldern lämna särskilt stor språklig behållning
på grund därav, att kontinuerligt umgänge med jämnåriga kamra
-
6 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 91.
ter då vore jämförelsevis lätt att erhålla. De sålunda berörda språkliga
vinsterna för ungdomen vore relativt lätta att säkerställa vid den form av
utomlandsvistelse, som skolungdomsutbytet innebure. klär sammanfördes
den svenske lärjungen direkt och omedelbart med en jämnårig utlandskamrat
och kunde knappast undgå att dagligen i stor utsträckning röra sig
med det främmande språket. Även om vistelsen i den främmande miljön
bleve av väl kort varaktighet, förlängdes den dock i viss mån av utbyteskamratens
vistelse i Sverige under en motsvarande tidsperiod.
De sakkunniga hade emellertid icke blott den språkliga nyttan av utomlandsyistelsen
i tankarna. Utan att i detta sammanhang ingå på någon fullständig
analys av ungdomsresornas pedagogiska betydelse, ville de sakkunniga
framhålla, att dessa resor på ett synnerligen värdefullt sätt kompletterade
skolans undervisning på många skilda områden. Skolungdomens
utomlandsresor och särskilt utbytesresorna hade även en annan uppgift
än den i egentlig mening pedagogiska, i det de utgjorde ett led i strävandena
mot mellanfolkligt samförstånd. Genom att ungdom förvärvade en mera
levande kännedom om främmande länder, deras folk, kultur och språk, och
genom att den knöte personliga vänskapsband med utländsk ungdom främjades
och befästes den förståelse och samhörighetskänsla, som vore en viktig
förutsättning för bevarandet av vänskapliga förbindelser mellan nationerna.
Man hörde understundom den invändningen riktas mot skolungdomsutbytet,
att det anknötes till ett alltför ungdomligt och okritiskt åldersstadium.
De unga befarades bliva alltför gripna av beundran för det nya, som
de mötte men som de icke kunde tränga in i i hela dess innebörd och därför
icke kunde objektivt bedöma. De komme alltför lätt att överskatta det
främmande och att orättvist underskatta det egna. Att en sådan fara förefunnes,
torde vara obestridligt. Likaså förelåge i enskilda fall otvivelaktigt
risk för religiös eller politisk påverkan av icke önskvärt slag. Men dels borde
denna fara enligt de sakkunnigas mening icke överdrivas eller tillmätas en
alltför stor betydelse. Dels borde den kunna i väsentlig mån neutraliseras
genom att utbytets ledning i de olika länderna, vilka härvidlag borde äga
samma intresse, inskärpte hos utbytesdeltagarna nödvändigheten av att de
iakttoge ett taktfull och hänsynsfullt uppträdande gent emot sina värdar,
respektive gäster, samt genom att skolan i sin undervisande och uppfostrande
verksamhet sökte bibringa de unga en rättmätig uppskattning av de
vården, som vi ägde inom vårt eget land. I stor utsträckning gällde det för
övrigt icke att skapa nya förbindelser utan endast att organisera och leda
förbindelser, som redan existerade. Och, såsom de sakkunniga anfört, funne
de vinsterna för de enskilda deltagarna och för vårt land av ett rationellt
lett utbyte vara av den betydelse, att de vida övervägde de olägenheter,
som i enstaka fall kunde göra sig gällande, och de sakkunniga funne därför
denna verksamhet vara värd största möjliga uppmuntran och stöd från
det allmännas sida.
Vilka länder böra komma i fråga vid svenskt skolungdomsutbyte med utlandet?
De sakkunniga hade ansett, att en central instans för skolungdomsutbytet
borde till en början inrikta sig på att förutom med Tyskland åvägabringa
utbytesförbindelser med England och Frankrike. Dessa tre länders
språk och kultur vore nämligen sedan gammalt föremål för studium i svenska
skolor och våra kulturella och kommersiella förbindelser med dem vore
sedan lång tid tillbaka livliga. Härtill komme ett fjärde land, nämligen Bel
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 91.
gien, med vilket utbyte enligt de sakkunnigas mening borde komma till
stånd. Mellan belgisk och svensk skolungdom rådde redan en ganska omfattande
brevutväxling. Det vore sannolikt, att det bleve ett större antal
svenska ungdomar, som önskade komma till franskt språkområde än det
antal franska utbyteskamrater, som även i gynnsammaste fall kunde påräknas,
och i åtskilliga svenska hem skulle man säkert gärna se ett utbyte
med belgiska hem.
Därest i enlighet med de sakkunnigas förslag ett centralt organ för utbytesverksamheten
komme till stånd och erfarenheterna från verksamheten
ställde sig gynnsamma, torde denna emellertid undan för undan böra vidgas
till att omfatta även andra länder än de fyra ovan nämnda. Särskilt
torde det icke böra dröja alltför länge, innan ett internordiskt utbyte bleve
föremål för övervägande. Visserligen funnes här större möjligheter för de
enskilda att själva ordna besök och motbesök, och behovet av offentlig
ledning och kontroll vore här mindre framträdande. Föreningen Norden
hade också redan utövat och utövade en betydelsefull verksamhet för upprättande
av förbindelser mellan skandinavisk ungdom i olika länder. Ett
dylikt centralt organ skulle emellertid hava stora förutsättningar för att,
väl helst i samarbete med föreningen Norden, organisera ett ungdomsutbyte
mellan dessa länder, vilket sannolikt skulle visa sig efterfrågat och bidraga
till en ökning i de internordiska förbindelserna. Andra länder, vilka utom
Danmark, Finland och Norge också kunde tänkas komma i fråga som utbytesländer
för åtminstone mindre kontingenter av svensk ungdom, vore
de baltiska länderna, Holland, Schweiz och Österrike.
Formerna för skolungdomsutbytet. De sakkunniga hade ägnat speciell
uppmärksamhet åt frågan örn den form, under vilken man kunde tänka sig
ett ungdomsutbyte anordnat, varvid de sakkunniga haft under övervägande
olika möjligheter. I vad mån dessa kunde komma i fråga vid utbytet med
olika länder, mäste enligt de sakkunnigas mening bliva beroende på skilda
förhållanden, bland annat feriernas förläggning, traditioner inom ifrågavarande
land m. m. De sakkunniga hade sammanfattat de olika möjligheterna
för skolungdomsutbytet under tre huvudformer, nämligen: 1) individuellt
utbyte (familjeutbyte); 2) skolutbyte (grupputbyte); 3) kombinerat
utbyte. Härtill komme enligt de sakkunnigas förslag en fjärde möjlighet,
som visserligen folie utanför utbytet i egentlig mening, men som de sakkunniga
ansett dock böra beaktas i detta sammanhang och vilket kunde betecknas
»ensidigt utbyte».
De sakkunniga hava i sitt betänkande närmare utvecklat innebörden av
dessa olika utbytesformer samt angivit den form, vilken kunde betraktas
såsom lämpligast för varje särskilt land.
Den centrala instansen, dess organisation och arbetsuppgifter. De sakkunniga
ansåge sig böra föreslå, att ledningen av skolungdomsutbytet såsom
helhet betraktad skulle utövas genom en styrelse, centralinsta nsen
för skolungdomsutbytet med utlandet, under vilken
skulle sortera: a) ett verkställande organ, byrån, b) ledare för de olika
länder, varmed utbyte skedde, landsledare, samt i mån av behov o) lokala
ledare på olika ifrågakommande orter inom varje utbytesland, ortsledare.
Centralinstansen skulle bestå av fem av Kungl. Majit utsedda ledamöter,
av vilka en ordförande, jämte en av Kungl. Majit förordnad sekreterare.
De sakkunniga hade övervägt frågan, om instansen borde vara ett statligt
organ eller icke. Det förefölle — anföra de sakkunniga — av de för de sak
-
8
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 91.
kunnigas arbete lämnade direktiven, som örn den centrala instansen närmast
varit tänkt som ett statligt organ. Ett sådant hade också större auktoritet
såväl inom det egna landet som gentemot utlandet, vilket i detta
tall vore av synnerligen stor betydelse. Från de av saken berörda målsmänn1eils,
s^nPun^ tedde det sig onekligen så, att en dylik organisation skulle
skänka en större känsla av trygghet och garanti. Den skulle väl också hava
större utsikter än en enskild organisation att vinna beaktande för åtskilliga
önskemal, som i olika avseenden gjorde sig gällande vid denna verksamhet.
Ur rent praktiska synpunkter förefölle det härvid bäst, att Kungl. Majit
utsåge ledamöterna i instansen.
I instansen syntes följande organ närmast böra vara representerade: utrikesdepartementet
eller ecklesiastikdepartementet, skolöverstyrelsen, upplysningsnämnden,
det statliga undervisningsväsendet, närmast läroverkslärarnas
riksförbund samt de kommunala eller enskilda, till det högre skolväsendet
hörande läroanstalterna. Med en sådan sammansättning av instansen
syntes enligt de sakkunnigas mening garantier föreligga för erhållande
av erforderlig erfarenhet, sakkunskap och auktoritet inom densamma. De
sakkunniga hade utgått ifrån att utbytesverksamheten, i varje fall under
den närmaste tiden, skulle avse de högre skolorna av olika kategorier.
Därest den skulle komma att utsträckas till att omfatta jämväl folkskoleväsendet,
syntes det få tagas under övervägande, i vad mån detta borde inverka
på instansens sammansättning.
De sakkunniga ville emellertid icke göra gällande, att icke skäl kunde
anföras för att jämväl andra intressen bleve företrädda inom centralinstansen.
Sålunda hade de sakkunniga övervägt, huruvida icke exempelvis målsmännen
borde erhålla en särskild representant. Med hänsyn framför allt
därtill, att berörda intresse även utan en särskild representant torde få
antagas bliva företrätt inom instansen, hade de icke ansett nödvändigt att
framställa förslag i denna riktning.
Den av Kungl. Majit förordnade sekreteraren förutsattes skola tillika
tjänstgöra såsom föreståndare för instansens verkställande organ, byrån.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle centralinstansen utöva överinseende
över utbytesverksamheten i dess helhet, och i sådant hänseende särskilt:
1) för varje år upprätta plan för utbytesverksamheten; 2) träffa överenskommelse
med vederbörande utländska organisationer angående ordnande
av skolungdomsutbyte samt angående formerna härför; 3) träffa erforderliga
överenskommelser med vederbörande svenska myndigheter och organisationer;
4) samarbeta med offentliga myndigheter och andra institutioner,
i den mån sådant visade sig erforderligt eller önskvärt; 5) utse en utbytesledare
för varje land, med vilket utbyte skulle äga rum (landsledare);
6) efter hörande av vederbörande landsledare utse ortsledare till erforderligt
antal för varje utbytesland; 7) anställa den för byråns verksamhet erforderliga
personalen; 8) upprätta instruktion för de vid skolungdomsutbytet anställda
funktionärerna; 9) efter förslag av vederbörande landsledare utse
deltagare i utbytet; 10) för de svenska deltagarna i utbytet utfärda generella
anvisningar; 11) besluta örn anordnande av mottagningar och besök
för de i Sverige varande utländska deltagarna i utbytet; 12) handhava
skolungdomsutbytets ekonomi; 13) till utrikesdepartementet och ecklesiastikdepartementet
årligen senast den 1 november avgiva berättelse angående
årets skolungdomsutbyte; samt 14) så långt möjligt söka följa förhållandena
på de internationella ungdomsförbindelsernas område.
9
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 91.
Beträffande de ovan angivna olika arbetsuppgifterna för instansen märktes
till en början, att det i princip skulle tillkomma instansen att fatta beslut i
och ansvara för de angivna frågorna. Intet hindrade emellertid, att instansen
gåve ordföranden och sekreteraren eller sekreteraren ensam fullmakt
att besluta i detaljfrågor av olika slag, vilkas handläggning krävde brådskande
beslut eller icke vore av den vikt, att hela instansen borde sammankallas.
Vid instansens nästkommande sammanträde borde dock de sålunda
fattade besluten anmälas för godkännande.
Beträffande instansens handhavande av skolungdomsutbytets ekonomi
hava de sakkunniga ansett densamma böra praktiskt organiseras så, att
sekreteraren finge i uppdrag att tillika fungera såsom skattmästare med
redovisningsskyldighet inför instansen. Bland instansens uppgifter i fråga
örn skolungdomsutbytets ekonomiska förvaltning finge särskilt nämnas bestämmande
av anmälningsavgift för deltagarna i utbytet, beslut örn löner
och arvoden till olika funktionärer, verkställande av avräkning med vederbörande
utländska organisationer, sedan utbytet avslutats för året, förvaltning
av överskottsmedel etc.
Då sakkunniga förklarat sig anse, att instansen borde vara tillsatt av
Kungl. Majit, syntes det de sakkunniga även lämpligt, att Kungl. Majit
utsåge två revisorer jämte suppleant för granskningen av instansens förvaltning.
Instansens verkställande organ, byrån, skulle enligt de sakkunnigas
förslag bestå av instansens sekreterare såsom byråns föreståndare, ett biträde
å byrån samt skrivhjälp i erforderlig omfattning. Sekreteraren skulle
fungera året örn, ehuru hans arbetsuppgifter givetvis skulle bliva av högst
olika omfattning under olika tider av året. Hans uppdrag vore i icke ringa
mån av övervakande natur och närmast tänkt såsom en bisyssla, vilken
skulle kunna skötas vid sidan av annat arbete, ehuru han under en stor del
av året torde bliva sysselsatt varje dag för byråns räkning. Emellertid måste
det under tiden från och med utsändande av anmälningsblanketter till och
med räkenskapernas avslutande (alltså ungefär tiden början av mars—början
av september) finnas ett biträde å byrån, vilket kunde ställa hela sin
tid till disposition för arbetet där. Dessutom skulle anställas en eller flera
maskinskriverskor i mån av behov. Byrån skulle bliva det organ, genom
vilket instansens beslut normalt skulle verkställas, och skulle handhava detaljarbetet
i samband med organiserandet av utbytet.
Vad speciellt sekreteraren, tillika byråns föreståndare, anginge, skulle
hans arbetsuppgifter omfatta bland annat, att på uppdrag av ordföranden
sammankalla instansen samt föra protokoll vid dess sammanträden, att förbereda
de ärenden, som instansen hade att behandla och som icke genom
särskild föreskrift förbereddes av landsledama, att inför instansen föredraga
dessa ärenden samt att övervaka, att de av instansen fattade besluten verkställdes,
att under tiden mellan instansens sammanträden fungera såsom instansens
befullmäktigade, samt att såsom föreståndare för byrån ansvara
för att byråns uppgifter fullgjordes.
Såsom sekreterare ansåge de sakkunniga en administrativ tjänsteman snarare
än en lärare böra komma i fråga, något som syntes motiverat med hänsyn
till den mera administrativt betonade funktion, som de sakkunniga
förutsatt för innehavaren av detta uppdrag.
De av instansen för varje utbytesland utsedda utbytesledarna, de s. k.
landsledarna, skulle, föreslå de sakkunniga, i enlighet med för deni
av instansen fastställd instruktion handhava den närmaste ledningen av
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 91.
utbytet för vederbörande land. I sådant hänseende skulle det bland annat
ahgga dem att tillsammans med vederbörande utländska organisation uppgora
förslag till sammanförande av deltagare att inför instansen föredraga
frågor örn utseende av utbytesdeltagare och ortsledare, att övervaka resan
till vederbörande främmande land, så långt denna vore gemensam för samtliga
deltagare, att närvara vid gemensamma visningar och mottagningar i
utlandet samt därvid ävensom i övrigt i samband med utbytet officiellt
representera Sverige, att underhandla nied vederbörande utländska myndigheter
och personer i frågor, som aktualiserades under vistelsen i det''''främmande
landet, att giva vederbörande ortsledare erforderliga direktiv och i
övrigt fungera såsom dessas närmaste överordnade, att övervaka återresan
från det främmande landet till hemlandet, att till instansen lämna redovisning
för i samband med årets resa omhänderhavda medel lii. m.
I fråga örn den verksamhet, som skulle utövas av de på olika orter stationerade
underledarna, de s. k. ortsledarna skulle instansen uppgöra instruktion
för dessa. 1 övrigt skulle deras arbete regleras genom särskilda
föreskrifter från vederbörande landsledare, vilken hade att fungera som deras
närmaste överordnade.
\ ad beträffade behovet av ortsledare, vöre det enligt de sakkunnigas
mening egentligen blott för Tysklands del med det stora antal utbytesdeltagare,
sorn därvid kunde beräknas, som sådana ledare förutsattes skola
komma i fråga i någon större utsträckning. För Englands del torde det åtminstone
till en början komma att räcka med en ortsledare förutom landsledaren,
och därest ett utbyte med Frankrike och Belgien skulle komma
till stånd, torde ledningen av den fransk-belgiska kontingenten kunna omhänderhavas
av landsledaren ensam, eventuellt även i detta fall med hjälp
av en ortsledare.
Kostnadsberäkningar. De av de sakkunniga framlagda kostnadsberäkningarna
för utbytesverksamheten utgå ifrån att utbytet i princip skulle, utom i
vad avsåge arvoden till instansens ledamöter och sekreterare, vara självförsörjande,
ävensom att staten skulle stå såsom ekonomisk garant för utbytesverksamheten.
De sakkunniga hade tänkt sig, att den anmälningsavgift, som
borde erläggas av varje till utbytet anmäld deltagare, skulle vara tillräcklig
för bestridande av de egentliga omkostnaderna för utbytesverksamheten, således
kostnaderna för byråns (inklusive lands- och ortsledarnas) verksamhet,
inkvartering, resor, mottagningar etc. Emellertid ansåge de sakkunniga
nödvändigt, att arvodena till ledamöterna och sekreteraren i den permanent
fungerande instansen icke gjordes beroende av de inkomna anmälningsavgifterna,
vilkas summa kunde variera år från år. Skulle dessa utgifter även
bestridas av anmälningsavgifterna kunde det inträffa, att en ökning av anmälningsavgiften
bleve nödvändig, vilket skulle komma att utöva en menlig
inverkan på utbytets omfattning, något som därför borde undvikas. Instansen
vore också en nytillkommen institution utan motsvarighet vid det
privat ledda utbytet och syntes därför icke böra belasta utbytet ekonomiskt.
De sakkunniga föresloge därför, att arvodena till instansens ledamöter
och sekreterare skulle bestridas av statsmedel enligt de för kommittéer
gällande grunderna. En approximativ beräkning av styrelsens och sekreterarens
årligen utgående arvoden gåve, med den sammansättning av styrelsen,
som de sakkunniga tänkt sig, följande resultat:
1) 20 sammanträdes- och arbetsdagar för 5 ledamöter: ordförande å 12
kronor, 2 ledamöter å 6 kronor och 2 å 12 kronor för dag = 960 kronor;
11
Kungl. May.ts proposition Nr 91.
2) extra dagarvoden åt ordföranden: 20 dagar å 12 kronor = 240 kronor;
3) arvode åt sekreteraren, dels 300 kronor i egenskap av instansens sekreterare
och föredragande, dels 1,500 kronor i egenskap av föreståndare för
byrån = 1,800 kronor;
kostnaderna skulle alltså sammanlagt uppgå till (960 -f- 240 -f- 1,800 =)
3,000 kronor.
Ifrågavarande kostnadsberäkning kunde, innan någon erfarenhet av den
föreslagna organisationen vunnits, enligt de sakkunnigas mening endast
tjäna till huvudsaklig ledning vid bedömandet av statens framtida kostnader
för utbytesverksamheten. Redan efter avslutandet av det första årets
verksamhet torde emellertid mera definitiva hållpunkter för en kostnadsberäkning
föreligga. Dock torde redan nu kunna sägas, att även örn delposterna
komme att variera, den angivna totalsumman av 3,000 kronor torde
kunna antagas vara tillfyllest.
I övrigt skulle utbytet bära sig självt. Emellertid vore det ingalunda
otänkbart, att det internationella politiska läget något år utvecklade sig
på sådant sätt, att styrelsen funne sig icke kunna genomföra utbytesverksamheten
för året. En sådan situation kunde för övrigt uppstå icke blott
på grund av instansens egen uppfattning örn riskerna att genomföra utbytet
eller direkta hinder för utbytets fullföljande, utan den kunde tänkas inträffa
redan såsom följd av för litet antal inkomna anmälningar. Skulle instansen
i sådapt fall besluta inställa årets utbyte, torde det vara nödvändigt, att
inkomna anmälningsavgifter returnerades. Emellertid vore det givet, att
förberedelserna till det sålunda inställda utbytet kunde hava dragit en hel
del kostnader, till vilkas täckning medel icke funnes tillgängliga, sedan anmälningsa
vgifterna återbetalats. Då det icke torde kunna förutsättas, att
instansens ledamöter personligen skulle stå den ekonomiska risken härvidlag,
syntes knappast någon annan utväg stå öppen, än att staten ytterst
stöde såsom utbytets ekonomiska garant. Detta torde också få anses stå i
god överensstämmelse med den statliga prägel, som de sakkunniga tänkt sig
för centralinstansen och dess verksamhet.
Vad utbytets egen ekonomi beträffade, utgjordes inkomstsidan väsentligen
av de till utbyte anmälda deltagarnas anmälningsavgifter. Denna avgift
hade vid det svensk-tyska utbytet under de senare åren utgått med
40 kronor. Trots de utökade förmåner och arrangemang, som förutsattes i
samband med den nya ledningen av utbytet, framförallt officiellt mottagande
av utbytesdeltagarna -— förhållanden, som i och för sig väl kunde
motivera någon höjning av anmälningsavgiften — syntes det emellertid
de sakkunniga lämpligt, att anmälningsavgiften för det svensk-tyska utbytet
åtminstone tills vidare bibehölles vid nämnda belopp. Till en början
torde man böra räkna med samma anmälningsavgift även vid det svenskengelska
och svensk-franska utbytet. Erfarenheten finge giva vid handen,
huruvida någon ändring härutinnan framdeles borde vidtagas. Rent principiellt
förefölle det naturligast, att anmälningsavgiften vore densamma, vare
sig utbyte skedde med det ena landet eller med det andra. För det s. k. ensidiga
utbytet förutsatte de sakkunniga en anmälningsavgift av 25 kronor.
I sådana fall, då särskilda skäl visades vara för handen och utbytets ekonomi
så tilläte, borde instansen kunna medgiva nedsättning i eller befrielse
från anmälningsavgift. Till utökande av möjligheterna att underlätta deltagandet
i utbytesresorna kunde även enskilda donatorer tänkas framträda,
varigenom kanske en fond kunde komma till stånd, från vilken i särskilda
12
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 91.
fall bidrag kunde utanordnas till nedsättning i eller befrielse från anmälmngsavgift
eller biljettkostnad.
Vad anninge de inkomster, varmed instansen, bortsett från ovanh?™
b,ldraS av statsmedel, hade att räkna, kunde desamma uppskattas
pa loij ande sätt:
1) anmälningsavgifter ä 40 kronor för 500 deltagare i det svensk-tyska
och 40 deltagare i det svensk-engelska familjeutbytet = 21,600 kronor,
oannolikt tillkomme här ett mindre antal deltagare i svensk-franskt eller
svensk-belgiskt utbyte. Försiktigheten hade dock ansetts bjuda att icke
rakna härmed vid inkomstberäkningen;
2) anmälningsavgifter å 40 kronor för 30 deltagare i svensk-engelskt ungdomsläger
= 1,200 kronor;
3) anmälningsavgifter å 25 kronor för 75 deltagare i engelskt, franskt
och belgiskt s. k. ensidigt utbyte = 1,875 kronor.
Totalsumma, inkomster skulle, örn alla anmälda betalade full avgift, uppgå
till (21,600 -j- 1,200 -j- 1,875 —) 24,675 kronor.
Helt utanför den nu ifrågavarande kostnadsberäkningen läge lärjungebrevväxlmgen,
vilken hadelin egen ekonomi med egna anmälningsavgifter.
Hänsyn hade ej heller tagits till sådana andra uppgifter än det egentliga
utbytet, vilka instansen eller dess organ kunde få sig ålagda, exempelvis
lämnande av råd och bistånd i olika avseenden vid anordnandet av klasseller
gruppresor m. m.
Då instansen av de sakkunniga förutsattes skola bliva en statlig1 institution,
hade de sakkunniga utgått ifrån att staten ställde erforderliga lokaler
och inventarier till förfogande.
Beträffande utgifterna hade de sakkunniga uppgjort en kostnadsberäkning
för det svensk-utländska utbytet av skolungdom år 1937 av
följande utseende:
Arvoden m. m.:
Landsledare, Tyskland ................... kronor 1,500
Landsledare, England ................... » 500
Reseledare för Belgien, England, Frankrike » 600
11 ortsledare (10 i Tyskland, 1 i England) . . » 3,300
1 biträde å byrån ...................... » 2,400
Tillfällig arbetshjälp å byrån ............ » 500
Biträden vid deltagares ankomst och avresa » 400
3 svenska ledare för ungdomslägret........ » 300 kronor
9,500
Övriga omkostnader:
Lands- och ortsledarnas resekostnader.....kronor 1,650
Porto .................................. » 100
Telefon- och telegramavgifter............. » 350
Skrivmaskin ............................ » 275
Bil- och spårvagnsresor, budskickning och
dylikt ...... » 100
Trycksaker, duplicering .................. » 700
Papper m. m............................ » 150
Kollektiv olycksfallsförsäkring ............ » 645
Inkvartering (i Sverige, t. ex. Stockholm) .. » 200
Viss traktering m. m. under resa (för svenska
deltagare) ............................ » 1,500
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 91.
Ortsledares utgifter för grupp (utflykter och
dylikt) ............................... kronor 400
Uppehåll i Berlin på nedresan............ » 3,000
Mottagningsfester, visningar och dylikt (för
utländska deltagare) .................. » 4,500
Sjukvård under resor .................... » 200
Revisionsarvode ......................... » 300
Oförutsedda utgifter jämte eventuellt över
sk°tt
............................... » 1,105 kronor 15,175
Summa kronor 24,675
Centralinstansens uppgifter vid sidan av utbytesverksamheten. De sakkunniga
hava framhållit, att i den mån som instansens verksamhet komme
i gång och bleve allmänt känd, syntes den komma att utvidga sin verksamhet
till att omfatta även andra sidor av vårt lands förbindelser med
utlandet än det egentliga skolungdomsutbytet. Sålunda torde instansen
komma att få sig pålagd en rådgivande verksamhet i olika avseenden, särskilt
i samband med planerade utomlandsresor i allmänhet för svensk skolungdom
och i samband med utländsk skolungdoms planer på resor i Sverige.
Vidare kunde det tänkas, att frågor örn lärarutbyte komme att ingå
såsom en av centralinstansens ordinarie arbetsuppgifter. Härjämte syntes
det naturligt, att centralinstansen vid sidan av skolungdomsutbytet finge
till uppgift att ordna feriekursverksamhet i utlandet för svensk skolungdom.
Slutligen borde handhavandet av lärjungebrevväxlingen mellan Sverige
och utlandet inordnas bland de uppgifter, som skulle tillkomma centralinstansen.
Myndigheterna. Statskontoret har anfört huvudsakligen följande:
Såvitt statskontoret kunde finna, talade goda skäl för att staten genom
förordnande av den av de sakkunniga föreslagna centralinstansens ledamöter
och sekreterare skänkte stadga och auktoritet åt utbytesverksamheten.
Att med den omfattning, verksamheten tagit, helt överlåta åt enskilda
att mer eller mindre ur vinstsynpunkt ordna densamma, vore enligt
ämbetsverkets mening ej lyckligt. Vid verksamhetens organiserande borde
emellertid givetvis vederbörlig hänsyn tagas till ovissheten örn huru de på
utbytesverksamheten inverkande förhållandena kunde utveckla sig. Organisationen
borde med beaktande härav vara sådan, att den — där så skulle
bliva erforderligt — kunde utan onödig tidsutdräkt och särskilda kostnader
avvecklas. Arvoden och andra ersättningar borde således endast avse tid,
då arbete utfördes för instansen.
Mot att lokaler och inventarier genom statens försorg ställdes till förfogande
för centralinstansens verksamhet hade statskontoret intet att erinra
under förutsättning beträffande lokalerna dock, att dylika icke av statsverket
behövde förhyras.
Beträffande centralinstansens ledamöter ansåge sig statskontoret böra
ifrågasätta, huruvida icke dessa med hänsyn till uppgiftens och verksamhetens
art kunde antagas vara villiga att ställa sig till förfogande, utan att
särskild ersättning bereddes dem. Därest emellertid arvode funnes böra utgå
till ledamöterna, syntes det tveksamt, örn kostnaderna härför borde bestridas
av statsmedel. Ämbetsverket ville likväl icke motsätta sig att så skedde,
men finge för dylikt fall föreslå, att antalet sammanträdes- och arbetsdagar,
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 91.
lör vilka gottgörelse finge beräknas, på lämpligt sätt begränsades, förslagsvis
till högst 12 per år. °
I övrigt borde enligt statskontorets uppfattning statsverket icke iklädas
några utgifter för den ifrågavarande verksamheten, utan torde kostnaderna
för denna böra bestridas av inflytande anmälningsavgifter. Att döma av
den föreliggande utredningen syntes också under normala förhållanden
kunna påräknas så pass stora inkomster härav, att de borde kunna täcka
kostnaderna för verksamheten. Särskild ersättning till revisorer syntes
icke behöva ifrågakomma. Enligt statskontorets mening borde nämligen
räkenskaperna kunna granskas av riksräkenskapsverket.
Skolöverstyrelsen har med vissa detalj erinringar i huvudsak tillstyrkt de
sakkunnigas förslag.
Bland annat yttrar överstyrelsen, att det enligt överstyrelsens mening vore
en styrka för centralledningen att inom sig hysa någon ledamot, som direkt
hade till uppgift att företräda föräldraintressena. Då det emellertid vore
av vikt, att den centrala styrelsen icke komme att bestå av för många personer,
förutsatte överstyrelsen, att, örn en dylik föräldrarepresentant finge
säte och stämma i ledningen, något av de enligt de sakkunnigas förslag företrädda
organen och intressena fmge avstå från att vara representerat. Härvidlag
hade överstyrelsen i första hand tänkt på upplysningsnämnden. De
intressen, som dennas företrädare skulle tillvarataga, torde nämligen i tillräcklig
utsträckning bliva tillgodosedda genom närvaron av den föreslagna
representanten för utrikes- eller ecklesiastikdepartementet, varjämte väl
utan svårighet i förekommande fall samarbete kunde anordnas med sagda
nämnd utan att denna vore direkt representerad i centralledningen.
Upplysningsnämnden har i huvudsak förordat de sakkunnigas förslag.
Upplysningsnämnden delade den uppfattning, som kommit till uttryck
i de sakkunnigas betänkande, att centralledningen för utbytesverksamheten
borde omhänderhavas av ett statligt organ. lietta skulle" lämpligen kunna
kallas »centralnämnden för skolungdomsutbytet med utlandet».
Med avseende å organisationen av det centrala organet för skolungdomsutbvtet
syntes enligt upplvsningsnämndens mening det naturligt att anknyta
centralnämnden till skolöverstyrelsen, som i egenskap av centralledning
för den högre skolundervisningen i vårt land torde äga särskilda förutsättningar
för att med sakkunskap tillgodose de företrädesvis pedagogiska
intressen, som skolungdomsutbytet avsåge att befrämja. Upplysningsnämnden
ville därför ifrågasätta, huruvida icke chefen för läroverksavdelningen
inom skolöverstyrelsen borde av Kungl. Majit förordnas såsom självskriven
ledamot av och ordförande i centralnämnden. I övrigt syntes det önskvärt,
att i centralnämnden insattes icke blott en manlig utan även en kvinnlig
representant för det högre skolväsendet. Majoriteten av den skolungdom,
som begagnade sig av de egentliga utbytesresorna, utgjordes i själva verket
av flickor, och det förefölle därför lämpligt att en kvinnlig lärare erhölle
plats i centralledningen. För att representera allmänna synpunkter och
intressen syntes det i övrigt önskvärt, att såväl utrikesdepartementet som
upplysningsnämnden bleve företrädda i centralnämnden. De intressen, som
skulle tillvaratagas av en representant för ecklesiastikdepartementet, syntes
däremot bliva tillgodosedda i erforderlig omfattning, därest chefen för
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 91.
läroverksavdelningen inom skolöverstyrelsen förordnades till självskriven
ordförande i centralnämnden, oell en särskild representant för detta departement
torde därför ej vara erforderlig. Med avseende å det önskemål som
framförts, att målsmännen matte företrädas inom centralnämnden, önskade
upplysningsnämnden ansluta sig till de sakkunnigas uttalande, att föräldraintressena
även utan en direkt representant för desamma torde komma att
behörigen tillgodoses. Enligt upplysningsnämndens förslag skulle följaktligen
centralnämndens sammansättning bliva följande: chefen för läroverksavdelningen
inom skolöverstyrelsen, ordförande, en manlig lärare, en kvinnlig
lärare, en representant för utrikesdepartementet och en representant för
upplysningsnämnden.
Med avseende å centralnämndens arbetsuppgifter förefölle det önskvärt,
att vissa av desamma löstes i samförstånd med upplysningsnämnden, som
av Kungl. Majit fått sig anförtrott den allmänna uppgift, inom vilken skolungdomsutbytet
delvis folie. Det torde sålunda böra åvila centralnämnden
att inhämta upplysningsnämndens mening vid uppgörandet av den årliga
planen för utbytesverksamheten, vid upprättandet av instruktion för de
vid skolungdomsutbytet anställda funktionärerna samt vid utfärdandet av
generella anvisningar för de svenska deltagarna i skolungdomsutbytet.
Enligt upplysningsnämndens mening syntes det skäligt, att arvode för
bevistade sammanträden utginge till centralnämndens ledamöter för det
arbete, som bomme att åvila dem. I likhet med statskontoret funne upplysningsnämnden
det emellertid tveksamt, huruvida kostnaderna för arvoden
till centralnämndens ledamöter och sekreterare borde bestridas av statsmedel
från i budgeten uppförda anslag. Med hänsyn till att utbytesverksamhetens
ekonomi, under förutsättning av normalt deltagande och oförändrad
anmälningsavgift, torde komma att uppvisa överskott förefölle det
rimligt, att jämväl dessa kostnader så långt möjligt täcktes av utbytesverksamhetens
inkomster och att självförsörjningsprincipen sålunda upprätthölles.
Nämnden ville dock framhålla, att den, om den funnit det erforderligt,
skulle anslutit sig till de sakkunnigas förslag, men med hänsyn till de
ekonomiskt gynnsamma utsikterna för utbytesverksamheten och den omständigheten,
att staten vore avsedd att stå såsom ekonomisk garant för
denna, icke funnit det påkallat att för närvarande föreslå uppförande i budgeten
av ett särskilt anslag för ändamålet.
Eventuellt uppkommande överskott å utbytesverksamheten borde enligt
upplysningsnämndens mening sammanföras till en fond under centralnämndens
förvaltning. Denna fond borde i främsta rummet tjäna till att täcka
eventuellt uppkommande förluster å bytesverksamheten. Då staten stöde
såsom ekonomisk garant för denna, förefölle det nämligen rimligt, att de utgifter,
som på grund därav åsamkades staten, i möjligaste mån täcktes av
utbytesverksamhetens inkomster. Då fonden vuxit till ett visst belopp, förslagsvis
10,000 kronor, borde emellertid medel över denna gräns kunna av
centralnämnden användas direkt till förmån för ungdomsutbytet, såsom till
generella nedsättningar av avgifterna, ställandet av stipendier till skolöverstyrelsens
förfogande för ungdomens utlandsresor etc., varjämte det borde
beaktas, att behov av ökade utgifter kunde uppkomma, exempelvis för
anställandet av ytterligare biträde ii. byrån m. lii. dylikt.
För nedbringande av kostnaderna för utbytesverksamheten vore det
enligt upplysningsnämndens mening av vikt att tillgodose det av de sak
-
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 91.
kunniga. uttalade önskemålet, att staten ställde erforderliga lokaler och
inventarier till förfogande.
De sakkunnigas senare framställning jämte däröver avgivet yttrande.
I sin förenämnda berättelse över skolungdomsutbytet under år 1937 hava
de sakkunniga meddelat, bland annat, att byrån för skolungdomsutbyte
trädde i verksamhet den 8 mars 1937, att byrån genom byggnadsstyrelsens
försorg tilldelats två, tidvis tre rum, i fastigheten Vasagatan 25 i Stockholm,
att såsom byråns föreståndare tjänstgjort de sakkunnigas sekreterare, läroverksadjunkten
N. Hallbeck, att denne under månaderna mars—november
haft en arbetstid å byrån, motsvarande en arbetsdag örn cirka 7 timmar,
att under olika tidsperioder från och med den 11 mars till och med den 7
september 1937 tjänstgjort å byrån två biträden jämte viss tillfälligt anställd
personal, att deltagarantalet i 1937 års utbyte blivit 65 procent
större än det, varmed de sakkunniga i sitt den 28 januari 1937 avgivna
betänkande räknat, samt att inkomsterna av utbytet enligt den 7 oktober
1937 verkställt bokslut utgjort tillhopa 53,982 kronor, medan utgifterna
enligt samma bokslut och vid verkställd jämförelse med de sakkunnigas
tidigare gjorda beräkningar ställt sig på sätt framgår av följande sammanställning:
Beräknat
belopp
Arvoden m. m.: Kronor
Landsledare, Tyskland................ 1,500
Landsledare, England................. 500
Reseledare för Belgien, England, Frankrike 600
Ortsledare (14 i Tyskland)............. 3,300
Föreståndare för byrån............... —
1 biträde å byrån ................... 2,400
Tillfällig arbetshjälp å byrån........... 5001
Biträden vid deltagares ankomst och avresa 400/
3 svenska ledare för ungdomslägret...... 300
Kronor |
9,500 |
14,644 |
— 5.144 |
Övriga omkostnader: |
|||
Lands- och ortsledarnas resekostnader. . |
1,650 |
2,000 |
— 350 |
Porto......................... |
100 |
112 |
— 12 |
Telefon- och telegramavgifter........... |
350 |
531 |
— 181 |
Skrivmaskin....................... |
275 |
388 |
— 113 |
Bil- och spårvagnsresor, budskickning och |
|||
dylikt.................. |
100 |
143 |
— 43 |
Trycksaker, duplicering............... |
700 |
1,091 |
— 391 |
Papper m. m........................ |
150 |
304 |
— 154 |
Kollektiv olycksfallsförsäkring.......... |
645 |
1,072 |
— 427 |
Inkvartering (i Sverige, t. ex. Stockholm). . |
200 |
34 |
+ 166 |
Viss traktering m. m. under resa....... |
1,500 |
622 |
+ 878 |
Ortsledares utgifter för grupp .... |
400 |
936 |
— 536 |
Uppehället i Berlin på nedresan....... |
3,000 |
3,733 |
— 733 |
Förbrukat belopp |
Överskott, respektive underskott |
Kronor |
Kronor |
1,800 |
— 300 |
500 |
— |
1,500 |
— 900 |
4,200 |
— 900 |
2,000 |
— 2,000 |
1,790 |
+ 610 |
2,854 |
— 1,954 |
— |
+ 300 |
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 91.
17
Mottagningsfester, visningar och dylikt (för
utländska deltagare)................ 4,500
Sjukvård under resor................. 200
Revisionsarvode.................... 000
Oförutsedda utgifter jämte eventuella överskott
............................ 1,105
2,140 |
-b |
2,360 |
20 |
4- 1 |
180 |
125 |
+ |
175 |
3,240 |
— |
2,135 |
_Kronor 15,175 16,491 —1,310
Summa kronor 24,075 31,1.35 — 6,400
Förutom nämnda omkostnader å 31,135 kronor hade tillkommit ett belopp
å 6,480 kronor för återbetalda anmälningsavgifter, varför utgifterna
uppgått till (31,135 -|- 6,480 =) 37,615 kronor.
Räkenskaperna utvisade alltså vid jämförelse mellan inkomster och utgifter
en behållning av (53,982 — 37,615 =) i runt tal 16,000 kronor.
Med hänsyn till erfarenheterna av det under verksamhetsåret bedrivna
utbytet hava de sakkunniga ansett sig böra med avseende å sekreterarens
å byrån för skolungdomsutbytet anställningsförhållanden m. m. framställa
ett annat förslag än det de sakkunniga tidigare förordat och hava i ämnet
anfört huvudsakligen följande:
I sitt den 28 januari 1937 avgivna betänkande hade de sakkunniga räknat
med omkring 600 deltagare i skolungdomsutbytet. Emellertid hade antalet
deltagare år 1937 uppgått till 1,059 och antalet anmälda till 1,261. Då
utbytet med England, Frankrike och Belgien år 1937 blott utgjort ett
första försök och vidare även andra länder funnes, med vilka ett utbyte
skulle kunna ske, såsom exempelvis Österrike och Schweiz för att ej tala
örn de nordiska länderna, med vilka ett skolungdomsutbvte syntes de sakkunniga
önskvärt, syntes man för framtiden snarare hava att räkna med ett
större antal deltagare än ett mindre — detta givetvis under förutsättning
att nuvarande kulturella och utrikespolitiska förhållanden i de av utbytet
berörda länderna i huvudsak fortbestode.
Beträffande sekreterarens arbetstid och anställningsförhållanden kunde
vad i betänkandet föreslagits under nuvarande förhållanden ej upprätthållas.
Där hade förutsatts, att sekreteraren skulle fungera året om, ehuru
hans arbetsuppgifter givetvis skulle bliva av högst olika omfattning under
olika tider av året. Vidare hade framhållits, att hans uppgift vore i viss
och icke ringa mån av övervakande natur och närmast tänkt såsom en
bisyssla, vilken skulle kunna skötas vid sidan av annat arbete, ehuru han
under en stor del av året torde bliva varje dag sysselsatt för byråns räkning.
Det visade sig nu, att sekreteraren från början av mars till i början
av november skulle hava behövt ägna utbytesverksamheten all sin tid.
Att på grund av sekreterarens läroverkstjänstgöring detta ej kunnat ske
dels från början av mars till början av juni, dels under höstterminen från
början av augusti hade icke varit till fördel för byråns verksamhet. Under
sommaren måste han tidvis vara i arbete större delen av dygnet, och någon
som helst möjlighet till semester hade ej funnits. Att vara så att säga förmedlare
mellan utbytet och de 1,261 anmäldas föräldrar innebure givetvis
en mycket hög grad av påfrestande ansvar. Även sedan årets utbytesverk
Bihang
till riksdagens protokoll JOSS. 1 sami. Nr 91. 2
18
Kungl. Majus proposition Nr 91.
samhet i stort sett finge anses avslutad, saknade sekreteraren icke arbete.
De krävande förberedelserna för 1938 års verksamhet borde påbörjas redan
nu, icke minst när det gällde inackorderingsverksamheten. De sakkunniga
hade desutom tänkt sig, att en utökning av verksamheten — förutom ett
utökat utbyte — skulle komma att ske, sä att den skulle komma att omfatta
dels lärjungebrevväxlingen, dels en allmänt rådgivande verksamhet.
Men även bortsett frän dessa förhållanden syntes det de sakkunniga ofrånkomligt,
att sekreteraren finge heltidsanställning.
Med hänsyn såväl till omfattningen som arten av sekreterarens arbete,
vilket, som ovan framhållits, vore ytterst krävande och förenat med stort,
även ekonomiskt, ansvar syntes man icke kunna beräkna hans lön till lägre
belopp än motsvarande lönegraden B 24 i högsta dyrortsgrupp och helst
även högsta löneklassen. För närvarande torde emellertid viss tveksamhet
kunna råda om lämpligheten att uppföra en dylik befattning på ordinarie
stat, och man torde få räkna med att den tills vidare upptoges såsom en
befattning antingen på extra stat eller med särskilt för densamma fixerat
arvode. Därest en ordinarie befattningshavare i statens tjänst, exempelvis
såsom för närvarande en läroverksadjunkt, förordnades att sköta befattningen
med tjänstledighet för viss tid från sin ordinarie tjänst, torde han
jämlikt bestämmelserna i § 10 mom. 3 a av det av 1937 års riksdag godkända
avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsen
vara berättigad att vid återgång till sin adjunktstjänst räkna lönetursår
för den tid han uppehållit uppdraget såsom sekreterare i utbytesorganisationen.
Beträffande rätten att få räkna de ifrågavarande åren för
tjänstår för befordran inom undervisningsväsendet, torde däremot erfordras
särskilt medgivande av Kungl. Majit, men med hänsyn till vissa precedensfall
ansåge sig de sakkunniga böra räkna med såsom sannolikt, att en
ansökan om dylik rätt skulle kunna bifallas. Därest befattningen upptoges
såsom en tjänst med särskilt arvode och sålunda finge samma karaktär som
exempelvis befattningen som konsulent och särskild föredragande inom skolöverstyrelsen
i ärenden angående husligt arbete, torde en ordinarie läroverkslärare,
som förordnades på befattningen, få avstå alla de löneförmåner,
som vöre förenade med hans lärartjänst och i stället ersättas med det
särskilda för befattningen bestämda arvodet, vilket följaktligen borde utmätas
så, att han kunde åtaga sig uppdraget utan löneförlust och även
med någon ekonomisk förmån. I annat fall syntes det icke vara möjligt
att få platsen besatt med tillräckligt kvalificerad innehavare. Det vore av
yttersta vikt, att vederbörande hade erforderliga kvalifikationer, och man
måste räkna med att urvalet i detta fall vore mycket starkt begränsat.
Statskontoret har i ärendet anfört följande:
Statskontoret finge erinra, att ämbetsverket i sitt den 22 februari 1937
avgivna utlåtande angående organiserandet av skolbarnsutbytet med utlandet
uttalat, att enligt ämbetsverkets mening kostnaderna för ifrågavarande
verksamhet borde — med vissa smärre undantag — bestridas av inflytande
anmälningsavgifter. Ämbetsverket vidhölle denna uppfattning, i all
.synnerhet som 1937 års verksamhet, enligt vad handlingarna i ärendet utvisade,
resulterat i en behållning av över 10,009 kronor. I enlighet härmed
ansåge statskontoret, att även kostnaderna för sekreterargöromålens fullgörande
borde bestridas av anmälningsavgifterna.
Enligt statskontorets mening syntes det med hänsyn till de former, under
1!)
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr Dl.
vilka skolungdomsutbytesverksamheten vore organiserad, och med de arbetsuppgifter,
det här gällde, över huvud taget icke kunna ifrågakomma
att för utförandet av sekreterarens göromål inrätta någon särskild befattning
vare sig på ordinarie eller på extra stat. I betraktande av arbetets
säsongartade karaktär syntes det ej heller vara lämpligt att för sekreteraruppdraget
fastställa visst års- eller månadsarvode i ett för allt, utan syntes
ersättningen böra bestämmas på samma sätt, som merendels skedde i fråga
örn ersättning åt sekreterare hos kommittéer och sakkunnigberedningar,
d. v. s. i form av gottgörelse för de löneförmåner i statstjänst vederbörande
visade sig gå miste om för uppdragets fullgörande och därutöver ett arvode
av 6 kronor per dag. Därest det emellertid skulle anses mera ändamålsenligt
att fastställa sekreterarens ersättning — utöver gottgörelse för
mistade avlöningsförmåner — till visst belopp för varje månad, under vilken
han tjänstgjorde i sitt uppdrag, syntes detta belopp böra bestämmas
till högst 200 kronor för månad.
Statskontoret hade intet att erinra mot att befattningshavare i statens
tjänst, som förordnades att fullgöra ifrågavarande sekreteraruppdrag och
för detta ändamål erhölle tjänstledighet från sin befattning, finge för sådan
tid räkna tjänstår för lönetur och befordran. Något särskilt beslut härom
torde dock — åtminstone i vad anginge lönetur — ej vara erforderligt,
enär dylikt uppdrag torde vara att hänföra till offentligt uppdrag.
Motiven för att ställa skolungdomsutbytet under en enhetlig ledning,
underkastad kontroll från det allmännas sida, hava framlagts av utrikesministern
i hans förut återgivna yttrande till statsrådsprotokollet den 5 juni
1036. Jag tillåter mig här hänvisa till berörda yttrande. T nyss angivna syfte
skulle enligt de sakkunnigas förslag en statlig centralinstans för skolungdomsutbytet
med utlandet inrättas. Denna instans skulle bestå
av fem, av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, därav en ordförande, samt
av en likaledes av Kungl. Majit förordnad sekreterare. Jag biträder detta
förslag, allenast med den ändringen, att jag i likhet med upplysningsnämnden
anser ifrågavarande organ böra benämnas centralnämnden för skolungdomsutbytet
med utlandet. I detta sammanhang torde det icke vara
behövligt att taga ställning till frågan örn vilka institutioner eller intressen,
nämndens ledamöter böra representera. Denna fråga lärer Kungl. Majit
framdeles få avgöra.
Vad beträffar centralnämndens arbetsuppgifter torde dessa åtminstone
tills vidare väsentligen böra avse skolungdomsutbytet med utlandet. För
nämnden bör Kungl. Majit framdeles utfärda instruktion.
Såsom verkställande organ för centralnämnden skulle fungera den av de
sakkunniga föreslagna byrån med den av Kungl. Majit utsedde sekreteraren
i nämnden såsom föreståndare. Emot detta förslag har jag intet att
erinra. Den instruktion för centralnämnden, vilken Kungl. Majit, som
nämnts, bör utfärda, bör jämväl reglera sekreterarens åligganden samt närmare
bestämma byråns verksamhetsområde och befogenheter.
Jag övergår härefter till att närmare skärskåda den ekonomiska sidan av
de sakkunnigas förslag.
Departe
mentschefen.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 91.
Jag delar de sakkunnigas och myndigheternas principiella uppfattning,
att utbytesverksamheten bör vara självförsörjande och finansieras av inflytande
anmälnings- och andra liknande avgifter. Det under år 1937 utvunna
ekonomiska resultatet giver också vid handen, att denna princip
under normala förhållanden utan svårighet kan upprätthållas. Då det
emellertid är tänkbart, att de inflytande inkomsterna icke varje år förslå att
bekosta även utgifterna för centralnämnden, vilken måste förutsättas
fungera permanent, synes det mig likväl lämpligt, att ett anslag för sistnämnda
ändamål av förslagsanslags natur uppföres i riksstat^ under åttonde
huvudtiteln för att tagas i anspråk, örn och i den mån inkomsterna
icke äro tillräckliga för att bestrida kostnaderna för ifrågavarande nämnd.
Överskott å inflytande anmälnings- m. fl. avgifter torde böra av nämnden
mot sedvanlig redovisningsskyldighet inför riksräkenskapsverket disponeras
för ifrågavarande verksamhet och därmed sammanhängande ändamål
enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande.
Det torde böra ankomma på nämnden att varje år underställa Kungl.
Majit förslag till stat för verksamheten. Anmälningsavgifternas storlek
synes mig likaledes böra fastställas av Kungl. Majit.
Statskontoret har ifrågasatt, att, därest arvode ansåges böra utgå till
centralnämndens ledamöter, antalet sammanträdes- och arbetsdagar, för
vilka arvode finge åtnjutas, skulle begränsas till högst tolv per år. Arbetet
inom centralnämnden måste, såvitt nu kan bedömas, bliva både ansvarsfullt
och tidvis arbetskrävande. Med hänsyn härtill anser jag det billigt,
att arvode enligt samma grunder, som gälla för kommittéer, får utgå till
nämndens ledamöter. Då det emellertid synes lämpligt, att viss återhållsamhet
iakttages beträffande disponerandet av de för skolungdomsutbytet
inflytande medlen, tillstyrker jag, att — i likhet med vad som stadgats för
de statliga lönenämnderna — sammanträdesdagarna för centralnämnden
fixeras till ett bestämt antal, vilket icke utan Kungl. Majlis medgivande må
överskridas. I sådant avseende synes mig ett antal av tolv dagar vara alltför
knappt tillmätt, varför jag förordar, att antalet sammanträdesdagar
bestämmes till högst tjugu. Några extra dagarvoden för ordföranden —
vilket de sakkunniga föreslagit — synas mig icke påkallade, varför medel
icke böra beräknas för detta ändamål.
I sitt ursprungliga förslag hade de sakkunniga till arvode åt sekreteraren
beräknat ett belopp av 1,800 kronor. Sedermera hava de sakkunniga
i samband med avgivandet av sin berättelse för verksamheten under år
1937 anfört, att med hänsyn till såväl omfattningen som arten av sekreterarens
arbete man icke syntes kunna beräkna hans lön till lägre belopp än
motsvarande lönegraden B 24 i högsta dyrortsgrupp och helst även i högsta
löneklassen. De sakkunniga hava dock på grund av tveksamhet örn lämpligheten
att uppföra en dylik befattning på ordinarie stat ansett, att man
tills vidare borde upptaga befattningen antingen på extra stat eller mell
21
Kungl. Majlis proposition Nr 91.
ett särskilt för år fixerat arvode. 1 betraktande av den förevarande organisationens
beskaffenhet och de arbetsuppgifter, som äro i fråga, finner jag
i likhet med statskontoret det icke lämpligt att för ändamålet inrätta en
tjänst på ordinarie eller extra stat. Jag anser frågan rörande sekreterarens
avlönande böra lösas på sätt statskontoret alternativt föreslagit eller alltså
så, att vederbörande erhåller — förutom i förekommande fall ersättning för
mistade avlöningsförmåner — gottgörelse med visst belopp för arbetsdag. På
grund av arbetets ansvarsfulla och maktpåliggande art synes mig nämnda
belopp böra sättas något högre än för vanlig kommittésekreterare. Jag föreslår
i sådant hänseende 8 kronor.
Ovissheten rörande den framtida utvecklingen av utbytesverksamheten
gör, att det icke nu är möjligt att verkställa en säkrare uppskattning av
anslagsbehovet eller rörande medelsdispositionen under nästa budgetår.
Jag anser mig böra föreslå, att anslaget för nästa budgetår uppföres med
1,000 kronor, vilket belopp synes tillräckligt med hänsyn till överskottet
å 1937 års rörelse.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen
att till Centralnämnden för skolangdomsutbytet med utlandet
för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag
av.....................................kronor 1,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Sandberg.