Kungl. Majus proposition nr 89.

1

tfr 89.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statens
övertagande av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka;
given Stockholms slott den 4 februari 1938.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det
förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
ä Stockholms slott den 4 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Beamstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Med anledning av en av medicinalstyrelsen gjord framställning anbefallde
Kungl. Maj:t den 18 december 1936 styrelsen att verkställa fullständig utredning
rörande frågan örn statens övertagande av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka
och därmed sammanhängande spörsmål.

I skrivelse den 30 november 1937 har medicinalstyrelsen framlagt resulBihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 89. 23a 38 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

tatet av utredningen, utmynnande i en hemställan örn förslag till innevarande
års riksdag örn statens övertagande av nämnda anstalt från och med den 1
januari 1939.

Över medicinalstyrelsens framställning hava statskontoret, skolöverstyrelsen
samt allmänna civilförvaltningens och undervisningsväsendets lönenämnder
avgivit yttranden.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga denna fråga.

Nuvarande förhållanden.

Medicinalstyrelsen har i sin förenämnda skrivelse inledningsvis hänvisat
till en av inspektören för sinnesslövården, professor emeritus A. Petrén, upprättad
promemoria, vilken bifogats styrelsens skrivelse, samt förklarat sig
kunna i huvudsak ansluta sig till av inspektören i promemorian framförda,
önskemål rörande den svenska epileptikervårdens framtida utformning.

Till en början redogöres i promemorian för denna vårdforms hittillsvarande
utveckling och de växlande grunder för statens
bidrag, som därunder tillämpats. I dessa avseenden framhålles i
huvudsak följande.

En så viktig vårdgren som epileptikervården hade i vårt land hittills vilat
uteslutande på det enskilda initiativet och statens stödjande verksamhet i form
av bidrag till driftkostnader hade kommit epileptikervården till del långt senare
än sinnesslövården. Medan statsbidrag utgått till uppfostringsanstalter
för bildbara sinnesslöa barn (sinnesslöskolor) alltsedan 1871, började nämligen
epileptikervården först år 1898 att erhålla motsvarande statsbidrag. Då hade
emellertid redan två epileptikerskolor under flera år varit i verksamhet, nämligen
Vilhelmsro, där epileptiska barn började mottagas år 1889, och Margaretahemmet,
vilken anstalt öppnades år 1892. För vuxna fallandesjuka återigen
blev den första anstalten, som anordnades av svenska diakonsällskapet,
öppnad år 1902. Denna anstalt hade redan från början erhållit statsbidrag
enligt den år 1897 utfärdade kungörelsen på området, enligt vilken statsbidrag
från och med år 1898 utginge till arbetshem för sinnesslöa.

Länge hade epileptikeranstalterna, skolorna såväl som arbetshemmen, erhållit
statsbidrag endast för sådana fallandesjuka, som jämväl vore sinnesslöa.
Denna begränsning i epileptikeranstalternas rätt till statsbidrag hade emellertid
varit mycket otillfredsställande. Vad epileptikerskolorna beträffade hade
nämligen följden härav blivit den, att dessa i allmänhet mottagit endast sinnesslöa
fallandesjuka barn och att sådana icke-sinnesslöa fallandesjuka barn, som
på grund av sina anfall icke kunde bevista de vanliga skolorna, blivit utan skolundervisning,
ehuru det givetvis varit mera angeläget, att dessa fallandesjuka
barn kommit i åtnjutande av undervisning. Vad åter beträffade den av svenska
diakonsällskapet anordnade anstalten för vuxna fallandesjuka hade den redan
från början mottagit icke endast sinnesslöa fallandesjuka utan även intellektuellt
mera fullmåliga fallandesjuka, vilka vare sig på grund av de epileptiska
anfallens frekvens eller de vid epilepsien så vanliga lynnesegendomligheterna
m. m. vore i behov av anstaltsvård. Av den nämnda begränsningen i epileptikeranstalternas
rätt till statsbidrag hade emellertid följt, att anstalten ej erhållit
statsbidrag för den sistnämnda patient gruppen, vilket måste anses ha
inneburit en orättvisa, då även de till denna grupp hörande patienterna vore i
behov av vård å specialanstalt.

3

Kungl. Majus proposition nr 89.

Nu anförda missförhållanden hade fortfarit ända till och med år 1915, då
efter vederbörligt riksdagsbeslut ny kungörelse utfärdats, enligt vilken uppfostringsanstalt
för fallandesjuka barn erhölle statsbidrag jämväl för sådana
barn, som icke vöre sinnesslöa, och arbetshem för fallandesjuka likaledes erhölle
statsbidrag jämväl för sådana fallandesjuka, som icke varit från barndomen
sinnesslöa. Sedan statsbidragen till epileptikeranstalter därefter genom
en år 1919 utfärdad kungörelse på området blivit höjda till det dubbla mot
förut, hade epileptikervården börjat att kraftigt utvecklas dels genom utvidgning
av förutvarande anstalter, dels genom anordnandet av nya epileptikeranstalter.

För närvarande funnes för ändamålet anordnade nio anstalter, av vilka åtta
tillkommit på enskilt initiativ, medan en dreves genom landstings försorg. I
promemorian lämnas örn de olika anstalterna, nämnda i ordning efter tillkomsten,
följande uppgifter.

1. Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka vid Jönköping innehades av en förening
och disponerade efter tillkomsten år 1936 av ett nytt skolhem 136 platser
i huvudanstalten, vartill som annex komme tre arbetshem, därav ett för fallandesjuka
av mankön, Solbacken, beläget å den till anstalten hörande jordbruksfastigheten
och inrymmande 30 platser, samt två för fallandesjuka av
kvinnokön, Sjöboda och Fristaden, vilka vore belägna vid Kortebo respektive
Bankeryd. Sistnämnda hems platsantal vore respektive 24 och 32. Anstaltens
hela platsantal uppginge sålunda numera till 222.

2. Margaretahemmet vid Knivsta, som jämväl innehades av en förening,
hade 40 platser i skolhemmet, vartill som annex komme ett arbetshem för fallandesjuka
av kvinnokön med 17 platser, alltså tillhopa 57 platser för bildbara
fallandesjuka. (Därjämte hade anstalten en asyl för obildbara sinnesslöa fallandesjuka
med 46 platser.)

3. Svenska diakonanstaltens
förfogade över dels 124 platser, fördelade å fyra hem vid själva huvudanstalten
å St. Sköndal, dels ock 88 platser, fördelade å tre hem å annexanstalten vid
Scheve i närheten av Järna station. I sin helhet hade denna anstalt sålunda
numera 212 platser.

4. Rönneholmshemmet, ett av Lunds stifts prästers nykterhets- och diakonförening
anordnat arbetshem för fallandesjuka av mankön och beläget å egendomen
Fogdaröd cirka 3 kilometer från Höör, disponerande numera över 59
platser.

5. Sätoftahemmet, ett av samma förening anordnat arbetshem för fallandesjuka
av kvinnokön och ävenledes beläget cirka 3 kilometer från Höör, förfogade
efter utvidgning för ett par år sedan numera över 71 platser, fördelade
på två hem.

6. Röingegården, som vore ett av förre föreståndaren å Rönneholmshemmet
anordnat arbetshem för fallandesjuka av mankön och beläget några kilometer
från Hässleholm, ägde ett platsantal av 49, fördelat på två byggnader.

7. Sönnarslöfs gården, ett av Kristianstads läns landsting anordnat arbetshem
för fallandesjuka av kvinnokön och förlagt cirka 5 kilometer från Tollarps
järnvägsstation, disponerade 35 platser.

8. Ervallahemmet vore arbetshem för fallandesjuka av mankön och beläget
ett par kilometer från Ervalla järnvägsstation. Platsantalet å denna anstalt,
som innehades av en sjuksköterska, uppginge till 41, fördelat på två byggnader.

9. Erstagården, ett av svenska diakonsällskapet anordnat arbetshem för
fallandesjuka av kvinnokön, funnes inrättat å egendomen Hästhagen i SaltsjöJärla.
Platsantalet å denna anstalt vore 29.

4

Kungl. Majus proposition nr 89.

Av denna redogörelse franninge, att sammanlagda antalet platser å anstalter
för bildbara fallandesjuka för närvarande vore 775. I denna siffra inginge
alltså ej platsantalet å Margaretahemmets asyl för obildbara sinnesslöa fallandesjuka.
Flertalet av denna grupp vårdades ej heller vid epileptikeranstalterna
utan å de vanliga vårdhemmen för obildbara sinnesslöa. Statsbidraget
för dessa epileptiker utginge för sådant fall med allenast det belopp, som
gällde för andra obildbara sinnesslöa och ej med det högre bidrag, som epileptikeranstalterna
åtnjöte för de därstädes vårdade. Antalet fallandesjuka,
vilka vårdades å de statsunderstödda vårdhemmen för obildbara sinnesslöa,
utgjorde för närvarande 434, därav 66 under 10 år.

I fråga örn de övriga kategorierna av fallandesjuka intoges de sinnesslöa
fallandesjuka, tillhörande den asociala och kriminella typen, å statens anstalter
för asociala imbecilla. Deras antal uppginge för närvarande till 53. Vidare
vårdades å statens anstalt för svårskötta obildbara sinnesslöa, Vipeholms sjukhus,
20 dementa epileptici. De sinnessjuka fallandesjuka vore intagna å sinnessjukhusen
och de blinda fallandesjuka å statens anstalt för blinda med
komplicerat lyte.

Rörande epileptikervårdens brister i organisatoriskt
avseende anför inspektören för sinnesslövården i sin promemoria i huvudsak
följande.

Frånsett att staten åtagit sig vården av de sinnessjuka fallandesjuka, de
sinnesslöa fallandesjuka av asocial och kriminell typ samt de blinda fallandesjuka,
lede epileptikervården i vårt land av en betänklig brist på organisation,
i det att den bestode av allenast avskilda anstalter, vilka arbetade var för sig
och samtliga — bortsett från Sönnarslöfsgården, dit intagningarna ginge över
Kristianstads lasarett — mottogo patienter direkt utifrån orterna utan någon
föregående prövning å sjukhus, huruvida de lämpade sig för vård å ett mindre
epileptikerhem. Följden härav hade blivit den, att det ej sällan å våra epileptikeranstalter
inkommit patienter, som befunnits vara sinnessjuka eller eljest
varit alltför svårskötta för att lämpligen kunna omhändertagas å dessa helt
öppna anstalter.

Då det tidigare i allmänhet varit mycket svårt att få in kroniskt sinnessjuka
fallandesjuka å våra sinnessjukhus, hade intagandet av en sådan patient å^ en
epileptikeranstalt medfört den stora olägenheten, att anstalten finge behålla
honom kanske under åratal trots saknaden av resurser för en ändamålsenlig
vård av en sinnessjuk. I brist på övervakningssalar med permanent tillsyn
återstode ej annan möjlighet än isolering under perioder av oro eller opålitlighet.
Under de senare åren, då tillgången på platser å sinnessjukhusen blivit
bättre, hade det dock i stor utsträckning lyckats att få de sinnessjuka utrensade
från epileptikeranstalterna genom överflyttning till statligt eller kommunalt
sinnessjukhus, liksom det efter tillkomsten av statens anstalter för
asociala imbecilla blivit möjligt att få till denna kategori hörande fallandesjuka
utskrivna från epileptikeranstalterna till sådan anstalt.

Däremot saknades inom epileptikervården alltjämt resurser för omhändertagande
av indisciplinära och asociala fallandesjuka, som icke vore vare sig
sinnesslöa eller sinnessjuka. Det hade också förekommit, att epileptikeranstalterna
— vilka jämlikt gällande bestämmelser örn villkoren för erhållande av
statsbidrag strängt taget icke hade rättighet att behålla därå intagna, som vore

5

Kungl. Majlis proposition nr 89.

skadliga för samlivet — funnit sig nödsakade att till hemorten utskriva dylika
fallandesjuka. Då det emellertid vore orimligt, att ålderdomshemmen skulle
behöva taga hand örn lynnesretliga fallandesjuka, vilka självfallet bleve till
vantrevnad för de där omhändertagna åldringarna, vore det för en rationell
lösning av denna vårdfråga erforderligt, att epileptikervården även hade tillgång
till sluten avdelning, som vore skyldig att från de olika epileptikeranstalterna
mottaga sådana fallandesjuka, vilka — utan att vara vare sig sinnessjuka
eller sinnesslöa -— ändock icke passade för vård å öppen epileptikeranstalt.
Till denna grupp hörde, förutom de mera affektlabila fallandesjuka, även de
indisciplinära och utpräglat asociala, men intellektuellt mera fullmåliga fallandesjuka.

Det lämpligaste syntes vara, att de slutna avdelningar, som alltså inom epileptikervården
vore oundgängligen nödvändiga för fallandesjuka av nu angivna
typer, anordnades vid en staten tillhörig epileptikeranstalt. När en sådan kommit
till stånd, borde även periodiskt sinnessjuka fallandesjuka få vård å dess
slutna avdelningar under perioderna av sinnessjukdom. Detta krav hade också
starkt framhävts i den resolution, som år 1936 antagits av epileptikersektionen
vid den nordiska abnormvårdskongressen i Stockholm.

I denna resolution hade även uppmärksamheten riktats på nödvändigheten
av obligatorisk, tillfredsställande undersökning — eventuellt på därför inrättade
observationsavdelningar — innan den fallandesjukes placering beslutades.
Inspektören för sinnesslövården hax i denna angelägenhet framhållit följande.

Vid en av våra epileptikeranstalter, nämligen svenska diakonsällskapets anstalt
å Stora Sköndal, funnes sedan några år tillbaka en dylik observationsavdelning,
den s. k. kliniken. Denna utgjorde dock icke observationsavdelning
för alla manliga fallandesjuka i vårt land, som behövde vård, utan där intoges
endast de till denna anstalt anmälda för utrönande, örn de lämpade sig för vård
å epileptikeranstalt och, örn så skulle vara fallet, för bestämmande, å vilket av
anstaltens hem en var av dem bäst passade. Emellertid hade inspektören vid
granskning av exspektanshand 1 inga ma vid anstalterna för manliga fallandesjuka
brukat till Stora Sköndal hänvisa sådana exspektanter, beträffande vilka
det, av handlingarna att döma, syntes tvivelaktigt örn de passade å en öppen
anstalt. För kvinnliga fallandesjuka och för fallandesjuka barn saknades däremot
alltjämt dylika observationsanordningar. Det förelåge därför trängande
behov av att det bomme till stånd särskilda observationsavdelningar, avsedda
för fallandesjuka barn och vuxna fallandesjuka av kvinnokön. Denna uppgift
borde självklart tillkomma vår största epileptikeranstalt, Vilhelmsro, som hade
den största skolan för fallandesjuka barn och ett par arbetshem för fallandesjuka
av kvinnokön.

Ännu en stor brist förelåge enligt inspektörens förmenande i organisationen
av vår epileptikervård. Den saknade nämligen ännu resurser för vård av
icke-sinnesslöa fallandesjuka barn före skolåldern, frånsett en provisorisk anordning
vid Yilhelmsroanstalten, där plats beretts för sådana barn till ett antal
av högst 7. Till utveckling av detta spörsmål har inspektören anfört bland
annat:

Medan de sinnesslöa epileptiska barnen kunde få vård å vårdhemmen för
obildbara sinnesslöa barn (där även sinnesslöa barn före skolåldern mottoges

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 8,9.

för att vid dennas inträde under förutsättning av bildbarhet överflyttas till sinnesslöskola
respektive epileptikerskola), funnes däremot -—• bortsett från förenämnda
anordning å Vilhelmsro — inga andra resurser för anstaltsvård av
icke-sinnesslöa fallandesjuka barn än de vanliga sjukhusen. Dessa kunde
emellertid helt naturligt icke lämna någon mera permanent vård åt dessa barn
för genomförande av den moderna epilepsibehandlingen. För de småbarn, som
mottagits å Vilhelmsro, hade vistelsen å barnsjukhus, där sådan förekommit,
i allmänhet räckt högst ett par månader. Redan med hänsyn till platsutrymmet
kunde det ju icke ifrågasättas, att barnsjukhusen i längden skulle omhändertaga
epileptiska småbarn, när det ej förelåge komplikation med några
särskilda sjukdomssymtom. Därtill komme, att detta icke heller skulle vara
lämpligt, då barnsjukhusen helt naturligt vore avsedda huvudsakligast för
barn, som behövde vårdas sängliggande, medan detta ju i regel alls icke vore
behövligt i fråga örn de epileptiska småbarnen. För dessas vård behövdes helt
andra lokala resurser, såsom matrum och rymliga lekrum ävensom sysselsättningsrum,
där barnen redan före skolåldern kunde få kindergartenundervisning.

Vid den nordiska abnormvårdkongress, som sommaren 1931 hållits i Köpenhamn,
hade denna fråga särskilt avhandlats. Härvid hade framhållits vikten av
att det, så snart sjukdomen blivit konstaterad, inleddes en permanent medicinsk
behandling, för vilkens fortsättande man emellertid vid poliklinisk behandling
ofta icke hade någon som helst garanti. Det vore emellertid icke endast
för de epileptiska småbarnens egen skull utan även med hänsyn till de friska
syskonen och familjen i sin helhet, som det vore av betydelse, att de epileptiska
barnen bleve omhändertagna å specialanstalt. Det epileptiska barnets
lynnesretlighet verkade nämligen ofta nedbrytande på de övriga familjemedlemmarnas
nervsystem, särskilt då syskon, som delade rum''med det sjuka
barnet, och modern, som närmast finge omhänderhava vården örn detta. Det
vore just sådana ömmande förhållanden, som varit anledningen till den vid
Vilhelmsro vidtagna provisoriska anordningen för epileptiska barn före skolåldern.

Det läge i sakens natur, att ett sådant småbarnshem borde anordnas i samband
med epileptikerskola, så att det fallandesjuka barnet, när det med skolålderns
inträde skulle börja i epileptikerskola, icke behövde flyttas till annan
plats utan alltjämt kunde stå under behandling av den läkare, som från början
haft dess vård om hand. Självklart vore, att ett sådant barnhem jämte observationsavdelning
borde förläggas till Vilhelmsroanstalten, som hade den största
sinnesslöskolan.

Av det anförda framginge — fortsätter inspektören för sinnesslövården —
att många brister förelåge inom epileptikervårdens organisation, vilkas avhjälpande
av såväl ekonomiska som andra skäl ej kunde anförtros åt det enskilda
initiativet, Det vore därför nödvändigt, att en statlig epileptikeranstalt komme
till stånd.

I detta samband erinrar inspektören örn att frågan örn statens övertagande
av Vilhelmsro redan vid ett tidigare tillfälle varit under övervägande.

Redan år 1921 hade föreningen Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka, som
år 1909 övertagit anstalten med samma namn, ingått med en skrivelse till
Kungl. Maj:t, däri föreningen förklarat sig vara villig att utan ersättning till
statsverket överlåta densamma med allt vad därtill hörde, att användas för
undervisning och vård av fallandesjuka. De året förut utsedda sinnesslövårds -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

sakkunniga, i vilkas uppdrag ingått att verkställa utredning jämväl beträffande
epileptikervården, hade i utlåtande den 7 februari 1923 hemställt, att det måtte
föreläggas riksdagen proposition örn antagande av detta erbjudande samt örn
sådan ändring i 40 § fattigvårdslagen, att statsanstalt för fallandesjuka
lomme med bland de vårdanstalter, i fråga örn vilka landsting vore skyldigt
att —- med vissa undantag — ersätta kommun erlagd avgift. Ändring av denna
innebörd i fattigvårdslagens 40 § kom till stånd genom proposition vid 1927
års riksdag. Denna lagändring hade dock hittills icke fått någon tillämpning,
då Kungl. Maj:t sedermera beslutat, att förenämnda, av Vilhelmsro-föreningen
gjorda erbjudande, icke skulle föranleda vidare åtgärd.

Emellertid hade staten ändock sedermera kommit att för möjliggörande av
nödvändiga utvidgningar bliva avsevärt ekonomiskt intresserad i Vilhelmsroanstalten.
I promemorian anföres härom följande.

Då den fortsatta epileptikerutredningen hade visat, att det behövdes ett
100-tal nya platser i epileptikerskola, men föreningen Vilhelmsro anstalt för
fallandesjuka — som icke hade några medlemmar utom styrelsen — saknade
nödiga resurser för en sådan utvidgning av anstalten, ingick föreningen till
Kungl. Maj:t med framställning örn ett anslag av statsmedel å 210,000
kronor som bidrag till uppförande av en ny skolbyggnad och ett nytt skolhem.
I proposition till 1935 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t, att föreningen måtte
på vissa villkor erhålla ett räntefritt lån å 210,000 kronor för ändamålet. Propositionen
bifölls och den 1 september 1936 voro den nya skolan och det nya
skolhemmet färdiga att tagas i bruk.

Efter den sålunda genomförda utvidgningen hade det emellertid blivit en
tvingande nödvändighet, att anstalten erhölle nya ekonomilokaler. Då föreningen
emellertid icke hade möjlighet att själv bestrida kostnaderna för uppförande
av nybyggnad med centralkök, matsalar och personalbostäder samt
tvättinrättning, hade föreningen i november 1936 ingivit en skrivelse till
Kungl. Majit med hemställan örn ännu ett räntefritt lån å 100,000 kronor såsom
bidrag till uppförande av nämnda nybyggnad. Framställning av denna
innebörd avläts till 1937 års riksdag. Även denna proposition blev av riksdagen
bifallen.

Körande anstaltens olika byggnader och dessas läge
lämnas i promemorian en ingående redogörelse, till vilken jag anhåller att
få hänvisa. Här må endast i korthet framhållas följande.

Å huvudområdet, som omfattar bortåt 13 hektar, finnas uppförda tio byggnader,
därav sju trähus. De äldre byggnaderna hava i flera fall undergått viss
modernisering. Å området finnes vidare ett kapell av tegel.

Annexet Solbacken uppfördes år 1929 på en angränsande, anstalten tillhörig
jordbruksfastighet örn cirka 30 hektar. Byggnaden användes för manliga
arbetshemselever och är belägen i närheten av de till jordbruket hörande
byggnaderna, vilka samtliga blivit nyuppförda under de allra sista åren. I
övrigt finnas här tre personalbostadshus av trä.

Av de båda andra annexen till anstalten —• Sjöboda och Fristaden — är
det förstnämnda beläget en kilometer från anstalten på en föreningen tillhörig
tomt örn något över 1 hektar. Byggnaden, som av föreningen förvärvades år
.1932, är uppförd av trä och numera moderniserad. Denna byggnad användes
för högre stående kvinnliga arbetshemselever.

8

Kungl. Majus proposition nr 89.

Det tredje annexet — Fristaden — är avsett för relativt lägre stående
kvinnliga arbetshemselever oell beläget omkring 7 kilometer från Vilhelmsro.
Byggnaden, som är av trä, har tillbyggts och moderniserats.

Förslag om statens övertagande av

Vilhelmsroanstalten.

Medicinalstyrelsen. Såsom jag redan anfört, utmynnar medicinalstyrelsens
förslag i en framställning örn statens övertagande från och med den 1 januari
1939 av Vilhelmsroanstalten. Börande frågans principiella sida framhåller
styrelsen i anslutning till vad inspektören för sinnesslövården yttrat i huvudsak
följande.

Epileptikervården vore nu helt beroende på enskilt initiativ, ehuru verksamheten
sedan länge varit föremål för statsunderstöd. De båda huvudorganisationerna
vore drivna av svenska diakonsällskapet och Vilhelmsroförenmgen.
Svenska diakonsällskapets huvudanstalter vid Stora Sköndal och Scheve
vore avsedda för manliga fallandesjuka, medan Vilhelmsroanstalten i huvudsak
vore avsedd för kvinnor och barn. Vid Stora Sköndal funnes sedan några år
en observationsavdelning, som tjänstgjorde såsom intagningsstation. En särskild
byggnad vore därstädes avsedd för vård av mera opålitliga sjuka och
funktionerade sålunda i viss mån som en mera sluten avdelning, ehuru retentionsrätt
gentemot de där intagna formellt icke förelåge. Observationsavdelningen
hade en god medicinsk utrustning, omfattande jämväl en mindre röntgeninstallation.
Sedan ett år vore därstädes anställd en på platsen boende
underläkare. Läkarvården i övrigt handhades av en i Stockholm boende specialist.
Såsom av inspektören för sinnesslövården i förenämnda promemoria
anförts hade denna upptagningsavdelning i någon mån även funktionerat såsom
en observationsavdelning för övriga epileptikeranstalter i riket, avsedda
för män.

Styrelsen funne den nu bestående organisationen med två huvudanstalter
vara väl lämpad att tjäna som stomme för epileptikervårdens fortsatta utveckling.
Vilhelmsroföreningen saknade emellertid ekonomiska möjligheter att
draga försorg örn de nödvändiga utvidgningar av anstalten och den utökning
av den medicinska tillsynen, som enligt styrelsens förmenande vore ofrånkomliga
för att Vilhelmsro skulle kunna fullt tillfredsställande funktionera som en
centralanstalt för vård av fallandesjuka kvinnor och barn. Enligt styrelsens
förmenande borde med hänsyn härtill staten övertaga anstalten, då de erforderliga
utvidgningarna och förbättringarna endast vid en av staten ägd anstalt
syntes kunna bliva fullt motsvarande tidens krav.

Med avseende å anstaltens drift har någon förändring därutinnan för närvarande
icke ifrågasatts av styrelsen. Först sedan anstalten i statsdrift blivit
utvidgad med en sluten avdelning för observation av nyintagna och vård av
periodiskt eller permanent sinnessjuka epileptici, har styrelsen ansett frågan
örn dess partiella organisation som sinnessjukhus böra komma under
prövning.

I detta samband har medicinalstyrelsen upptagit till övervägande, huruvida
jämväl anstaltens mera perifert belägna annex — Sjöboda och Fristaden
— lämpligen borde övergå i statsdrift. Styrelsen har härutinnan anfört:

Mot ett sådant övertagande kunde i viss mån tala, att dessa arbetshem
genom avskilt läge bleve relativt dyrbara i drift. För övertagande talade där -

9

Kungl. May.ts proposition nr 89.

emot önskvärdheten av att den givna organisationen icke sprängdes. Ett bibehållande
av ifrågavarande hem vid enskild drift skulle därjämte medföra svårigheter
för de intagnas förflyttning mellan de olika hemmen allt efter deras
tillstånd, varjämte den i statstjänst anställde läkaren vid moderanstalten,
därest han komme att sköta jämväl Sjöboda och Fristaden, där skulle bliva
privatanställd, ett förhållande, som icke vore önskvärt. Medicinalstyrelsen ansåge
sig därför böra föreslå övertagandet av anstalten i dess helhet, ehuru styrelsen
icke därmed velat taga slutlig ståndpunkt till huru driften av arbetshemmet
Fristaden lämpligast borde ordnas.

Mot medicinalstyrelsens beslut att föreslå Vilhelmsroanstaltens
övertagande av staten hava i olika avseenden reservationer
avgivits dels av en ledamot av styrelsen, byråchefen von Dardel, dels
ock av överinspektören för sinnessjukvården Brundin.

Byråchefen von Dardel har därvid yttrat sig på följande sätt:

Den vård, som meddelades på statens anstalter för sinnessjuka och sinnesslöa,
finge anses vara begränsad till sådan kvalificerad anstaltsvård, som icke
lämpligen kunde meddelas på de anstalter, vilka dreves av landsting, kommuner
och enskilda. När det nu förelåge fråga örn att Vilhelms!’oanstalten skulle
övertagas av staten för att för framtiden drivas såsom en statlig epileptikeranstalt,
förefunnes enligt von Dardels uppfattning icke någon anledning till
att staten i fråga örn epileptikervården ginge utanför de gränser, som sålunda
tillämpades beträffande vården av sinnessjuka och sinnesslöa i allmänhet. Då
huvudanstalten vid Vilhelmsro åtminstone tills vidare syntes vara tillräcklig
för den mera kvalificerade epileptikervård, som borde ankomma på en statsanslag
och då de till anstalten hörande arbetshemmen Sjöboda och Fristaden
vore lokalt skilda från anstalten och finge anses vara mindre väl lämpade för
dylik kvalificerad vård, syntes dessa arbetshem böra undantagas från övertagandet.

Överinspektören Brundin har anfört:

Det syntes icke lämpligt, att staten förvärvade och övertoge driften av
Vilhelmsroanstalten invid Jönköping. I sin skrivelse omnämnde medicinalstyrelsen,
att anstalten hade »ett så utspritt läge» och »vore söndersplittrad i
så många enheter». Man måste därför räkna med att kostnaderna för underhållet
men framförallt driften skulle bliva höga. En del byggnader befunne
sig även i icke så alldeles tillfredsställande skick. Över huvud taget syntes den
byggnadstekniska standarden hos Vilhelmsroanstaltens många olika byggnader
rätt så ojämn, varom överinspektören kunnat förvissa sig vid besök å platsen
den 12 november 1937. Stora betänkligheter syntes även böra hysas av rent
principiella skäl mot förvärvet av anstalten i fråga. Staten hade ju beträffande
vården av psykiskt sjuka och abnorma åtagit sig den mer kvalificerade delen
och allenast genom bidrag till landsting, kommuner och enskilda understött
den vård, som kunde meddelas å anstalter av relativt enklare typ m. m. Ett
avsteg från denna princip skulle av staten nu göras vid Vilhelmsroanstalten.
Detta syntes alldeles särskilt betänkligt, bortsett från att man kunde ifrågasätta
lämpligheten av att skapa en speciell organisation för epileptikervården
i vårt land. Det skulle då bildas en partiell dubbelorganisation på sinnessjukvårdens
område med ty åtföljande högre kostnader för det allmänna.
De komplexa och olösta problemen på barnpsykiatriens område, vilka till dels
hade avseende å Vilhelmsroanstalten, ville överinspektören icke här beröra.
Överinspektören uttalade emellertid som sin mening, att tiden icke ännu
syntes vara mogen för att staten i allmänhet skulle ikläda sig utgifter utöver

10

Kungl. Majus proposition nr 89.

beviljandet av nödiga bidrag för driften av lämpliga anstalter, vilket ju redan
skett beträffande vården av psykopatiska och nervösa barn. Driftbidragsvägen
syntes alltjämt vara den rätta för staten beträffande Vilhelmsro.

Yttranden. I sitt yttrande över medicinalstyrelsens förslag har statskontoret
funnit den förebragta utredningen hava visat, att statens övertagande
av ifrågavarande anstalt skulle avsevärt bidraga till att avhjälpa vissa brister
inom den nuvarande organisationen av epileptikervården. Statskontoret har
emellertid ansett sig böra fästa uppmärksamheten på att ett övertagande
av Vilhelmsroanstalten skulle medföra väsentligt ökade kostnader för statsverket.
Medan statens bidrag till driften av anstalten för närvarande kunde
uppskattas till omkring 90,000 kronor för år, skulle enligt medicinalstyrelsens
beräkningar — vid vilka jag i ett senare sammanhang kommer att uppehålla
mig — avlöningskostnader och omkostnader för den statliga anstalten efter avdrag
av påräkneliga inkomster redan under det första verksamhetsåret uppgå
till i runt tal 216,000 kronor. Statskontoret anför i anslutning härtill
ytterligare:

Med hänsyn till de starkt ökade krav på statskassan, som sålunda skulle
uppstå, därest anstalten komme att förstatligas, kunde statskontoret ur de
synpunkter, ämbetsverket närmast hade att företräda, icke undgå att ställa
sig tveksamt till medicinalstyrelsens föreliggande förslag. Därest emellertid
de fördelar ur vårdsynpunkt, som ett förstatligande av anstaltsverksamheten
skulle medföra, ansåges böra givas företräde framför de betänkligheter av
statsfinansiell art, som kunde resas mot förslaget, ville statskontoret icke
motsätta sig, att staten, som redan nu i betydande utsträckning vore ekonomiskt
intresserad i anstalten, övertoge densamma samt att anstalten organiserades
i huvudsak efter de riktlinjer, som av medicinalstyrelsen uppdragits.

Skolöverstyrelsen har beträffande själva huvudfrågan framhållit, att överstyrelsen
icke ansett sig böra göra något uttalande, enär ifrågavarande anstalt
i främsta rummet vore att betrakta som en sjukvårdsanstalt och såsom sådan
icke tillhörde området för överstyrelsens ämbetsutövning. Då emellertid
i de sjukas vård vid anstalten jämväl inginge undervisning, för vars bedrivande
särskilda lärare vore anställda, ville överstyrelsen dock giva uttryck
åt den uppfattningen, att det ur speciellt denna synpunkt icke syntes vara
något att erinra mot ett statligt övertagande, varigenom ifrågavarande undervisning
skulle komma att införlivas med de pedagogiska anordningar, som
av staten förut vore vidtagna genom upprättande av läroanstalter för abnorma
av olika slag.

Pedagogiske inspektören för sinnesslöundervisningen har i yttrande till
skolöverstyrelsen uttalat sin fulla anslutning till medicinalstyrelsens förslag.

Allmänna civilförvaltningens och undervisningsväsendets lönenämnder hava
förklarat, att det beträffande huvudfrågan icke syntes ankomma på nämnderna
att göra något uttalande. Emellertid hade nämnderna icke kunnat undgå
att uppmärksamma, att ett genomförande av medicinalstyrelsens förslag skulle
komma att medföra en icke oväsentlig fördyring av driften genom ökade
avlöningskostnader.

Kungl. Majlis proposition nr 89.

11

Villkoren för anstaltens överlämnande

till staten. *

Medicinalstyrelsen. Genom beslut den 8 september 1937 bär anstaltsstyrelsen
efter medicinalstyrelsens anmodan erbjudit sig att på följande
villkor överlåta anstalten till staten:

1. Anstalten med allt vad till densanuna bör skall användas för vård och
undervisning av fallandesjuka.

2. Skulle anstaltens verksamhet vid arbetshemmen Sjöboda och Fristaden

eller någotdera anses icke böra övertagas av statsverket, överlåtes icke den
egendom, vare sig fast eller lös, som hör till sålunda icke övertagen verksamhet.
.

Örn lägenheten Fiskartorpet Djupadalen, som avlidna fröken Helen Kamsey
på sin tid skänkt föreningen för att bereda anstaltens patienter lämplig badoch
lekplats, anses icke böra bibehållas vid anstalten för nämnda ändamål,
ingår lägenheten icke i överlåtelsen.

3. Örn anstaltens nuvarande föreståndarinna fröken Elin Blomdahl ej får
tvärstanna i statens tjänst vid Vilhelmsro anstalt med hittillsvarande avlöning,
skall henne för tiden 1 januari 1939—21 september 1940 tilldelas avlöning
å indragningsstat med 5,500 kronor för år, varjämte statsverket skall
erlägga den på Vilhelmsro anstalt såsom huvudman belöpande andel av
pensionsavgiften för fröken Blomdahl.

4. Av föreningen antagna lärarinnor vid anstalten, vilka kvarstå vid densammas
övertagande av staten, skola bibehållas vid sina tjänster med de
anställnings- och avlöningsvillkor, som äro bestämda i nu gällande reglering
för deras tjänster, samt äga för åtnjutande av ålderstillägg och pension tillgodoräkna
sig sin tjänstgöring hos föreningen.

5. Nuvarande husmodern å arbetshemmet Sjöboda, fröken Inez Alme,
sorn varit anställd såsom lärarinna vid anstalten under tiden från och med
den 1 januari 1919 till och med den 31 augusti 1934 men den 1 september
sistnämnda år av särskilda skäl förflyttades till nämnda husmodersbefattning
med bibehållande av avlöning som lärarinna, skall beredas plats vid
anstalten såsom lärarinna med avlöning i högsta lönegrad enligt för lärarinnorna
gällande reglering eller ock å indragningsstat erhålla avlöning, tills
hon uppnår pensionsåldern, med 3,700 kronor för år, varjämte statsverket
skall erlägga den på Vilhelmsro anstalt såsom huvudman belöpande andel
av pensionsavgiften för fröken Alme såsom lärarinna.

6. Beträffande övriga, vid anstaltens övertagande av statsverket anställda

befattningshavare skall gälla: .... • •

a) att den, som då innehaft anställning vid anstalten minst tio år, skall
bibehållas i anstaltens tjänst med avlöning icke understigande den vid övertagandet
åtnjutna och må icke utan fel eller försummelse i tjänsten avskedas
utan att tilldelas skälig pension samt skall för åtnjutande av pension äga
tillgodoräkna sig sin tjänstgöring hos föreningen och

b) att den, som vid övertagandet innehaft väl vitsordad anställning å anstalten
kortare tid än tio år, skall, då viss befattning efter anstaltens övertagande
först tillsättes, äga företräde, under förutsättning att han anses mnehava
för befattningens skötande erforderliga kvalifikationer samt, örn anställning
erhålles, äga för åtnjutande av ålderstillägg och pension tillgodoräkna
sig sin tjänstgöring hos föreningen.

7. Vad i punkterna 5 och 6 föreskrivits såsom villkor skall, i händelse statsverket
icke kommer att övertaga arbetshemmet Sjöboda eller arbetshemmet
Fristaden, icke gälla personal, som vid anstaltens övertagande i övrigt är
anställd vid det arbetshem, som icke övertages.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

8. Statsverket skall till nedannämnda, av anstalten pensionerade befattningshavare
årligen till deras död utbetala dem beviljade pensioner, nämligen
till Karolina Gustafsson 300 kronor, Ernst Högfeldt 1,000 kronor, Anna
Olander 1,000 kronor, Selma Andersson (Svensson) 810 kronor och Gottfrid
Levinsson 450 kronor ävensom lämna den sistnämnde fri bostad örn 1 rum
och kök med värme och lyse eller ersättning därför med 450 kronor årligen.

9. Föreningen förbehåller sig att av tillgångarna vid anstaltens överlämnande
undantaga ett belopp av högst 15,000 kronor att användas till legat
eller annan ersättning åt hos föreningen anställd personal, som icke kunnat
vinna anställning vid anstalten i sammanhang med densammas övertagande
av statsverket.

10. Statsverket inträder i alla föreningen såsom ägare av anstalten med
därtill hörande fast och lös egendom tillkommande rättigheter och påvilande
skyldigheter i avseende å de delar av anstalten, som övertagas av staten.

11. Föreningen förbehåller sig rätt att, till dess slutligt beslut örn anstaltens
övertagande fattats, vidtaga de åtgärder eller förfoganden beträffande
anstaltens verksamhet och till densamma hörande fast eller lös egendom,
som föreningens styrelse finner nödvändiga eller eljest ändamålsenliga.

12. Anstalten med allt vad till densamma hör överlåtes i dess vid övertagandet
befintliga skick.

Därjämte har föreningens styrelse uttalat sin förvissning, att staten efter
anstaltens övertagande skulle komma att tillgodose anstalts elevernas och
personalens behov av andlig vård i huvudsakligen samma riktning och i minst
lika omfattning, som skett därförut.

I anslutning till anstaltsstyrelsens under punkt 3 angivna villkor vill jag
redan nu upplysa, att enligt vad medicinalstyrelsen i skrivelse den 11 januari
1938 meddelat föreståndarinnan vid anstalten Elin Blomdahl numera avlidit.
Jag har därför i det följande ej anledning ingå på medicinalstyrelsens
förslag i anledning av berörda villkor samt myndigheternas yttrande
däröver.

Vidare torde av förslaget föranledda pensioneringsfrågor i sinom tid få
upptagas till prövning efter anmälan av chefen för finansdepartementet.

Medicinalstyrelsen har i fortsättningen av sin skrivelse lämnat följande
sammanfattande redogörelse rörande anstaltsegendomens
värde och omfattning m. m.

Genom medicinalstyrelsens försorg hade ingenjören Erik Nilsson, anställd
hos styrelsens arkitekt Hakon Ahlberg, verkställt besiktning och värdering
av samtliga anstaltens byggnader och hade deras sammanlagda värde därvid
beräknats till 936,000 kronor. Befintliga byggnader vore brandförsäkrade för
tillsammans 1,051,700 kronor.

Samtliga fastigheter vore åsätta ett taxeringsvärde av 757,100 kronor och
vore för närvarande besvärade av inteckningslån, enligt föreningens uppgift
den 5 september 1937 uppgående till sammanlagt 381,500 kronor. Enligt vad
medicinalstyrelsen hade sig bekant, måste emellertid inom den närmaste
tiden denna inteckningsbelastning ökas, dels för att skaffa medel till driften,
dels ock för fortsatt finansiering av den pågående nybyggnaden av ekonomihus
vid huvudanstalten. Anstaltens yttre och inre inventarier — inberäknat
jordbrukets döda och levande inventarier —- hade vid 1937 års ingång bok -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

förts till ett värde av 137,832 kronor och vore brandförsäkrade för 146,980
kronor. Fastigheternas areal uppginge till sammanlagt något mer än 46
hektar, därav i jordbruksdrift cirka 28 hektar och i trädgårdsdrift cirka 1.4
hektar.

Kreatursbesättningen utgjordes sommaren 1937 av 5 hästar, 21 nötkreatur
och 35 svin.

Yttranden. I fråga örn de villkor, som anstaltsstyrelsen framlagt för
anstaltens förstatligande, har statskontoret anfört bland annat följande.

Enligt den första punkten skulle anstalten med allt vad därtill hörde användas
för vård och undervisning av fallandesjuka. Emot denna bestämmelse
syntes i och för sig intet vara att erinra. Uppenbart vore emellertid,
att förhållanden kunde inträffa, vilka framdeles borde föranleda ett förläggande
av den vid anstalten bedrivna verksamheten till annan plats än den
nuvarande. Lämpligt syntes vara, att staten uttryckligen förbehölle sig rätt
att, örn så befunnes böra ske, förflytta verksamheten till annan sjukvårdsinrättning.
Statskontoret ville fördenskull föreslå, att en klausul av denna
innebörd intoges i ett blivande avtal mellan staten och föreningen. Ämbetsverket
ville i detta sammanhang erinra, att en bestämmelse av liknande beskaffenhet
intagits i det avtal, som på sin tid träffades rörande statens övertagande
av driften vid serafimerlasarettet.

Enligt punkt 9 i förslaget skulle föreningen äga rätt att av tillgångarna
vid anstaltens överlämnande undantaga ett belopp av högst 15,000 kronor att
användas till legat eller annan ersättning åt hos föreningen anställd personal,
som icke kunnat vinna anställning vid anstalten i sammanhang med densammas
övertagande av statsverket. Såvitt statskontoret hade sig bekant,
hade villkor av liknande art icke plägat ingå i de avtal, som vid tidigare tillfällen
träffats örn statens övertagande av icke-statliga inrättningar. Ämbetsverket
ville dock icke motsätta sig förslaget i denna del, under förutsättning
att det belopp, som avsattes, begränsades till vad som efter närmare utredning
funnes oundgängligen erforderligt för det avsedda ändamålet.

Enligt punkt 11 av de föreslagna villkoren skulle föreningen äga rätt att,
till dess slutligt beslut örn anstaltens övertagande fattats, vidtaga de åtgärder
eller förfoganden beträffande anstaltens verksamhet och till densamma
hörande fast eller lös egendom, som föreningens styrelse funne nödvändiga
eller eljest ändamålsenliga. Statskontoret kunde för sin del icke finna några
skäl föreligga för ett dylikt förbehåll i en blivande överenskommelse. Därest
likväl ett sådant villkor skulle anses böra godtagas, syntes innebörden av
detsamma böra närmare preciseras, så att därav tydligt framginge, vilka
särskilda befogenheter, som skulle tillkomma föreningen.

Slutligen har statskontoret i detta samband framhållit, att det finge anses
skäligt, att befattningshavare, som överginge till statstjänst, icke härigenom
komme att lida minskning i avlöningsförmånerna samt att den tid, under
vilken han innehaft stadigvarande, med sin kommande statstjänst likvärdig
anställning hos anstalten, finge tillgodoräknas honom vid löneldassplaceringen.

Lönenämnderna hava inhämtat, att det i punkt 4 upptagna villkoret örn
bibehållna avlöningsförmåner tillkommit för att skydda lärarpersonalen mot
löneminskning, men att därmed icke åsyftats att förhindra befattningshavarnas
överförande på det statliga avlöningssystemet.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

Anstaltens organisation efter förstatligandet.

Medicinalstyrelsen. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning syntes anstaltens
förvaltning redan från början böra ordnas i så nära anslutning som möjligt
till stadgan angående sinnessjukvården den 19 september 1929, vilken således
i tillämpliga delar borde lända till efterrättelse. Under medicinalstyrelsen
borde anstalten närmast handhavas av en direktion, lämpligen densamma
som för Ryhovs sjukhus i Jönköping.

Rörande anstaltens personalbehov i sjuk vårdsavseende
anför styrelsen:

Vid anstalten borde en överläkare av 3:e klass, tillika chef, vara anställd.
Först sedan anstalten utvidgats med en sluten avdelning kunde behovet av
en underordnad läkare tänkas uppkomma. Styrelsen ville i detta sammanhang
framhålla, att fri bostad för överläkaren icke för närvarande kunde beredas,
varför — förutom lön — jämväl ersättning för måstad bostadsförmån
upptagits i styrelsens statförslag. Innan bostad hunnit uppföras vid anstalten,
syntes överläkaren böra medgivas rätt att bo i staden.

Vid anstalten borde anställas två förestånderskor, en av l:a och en av 2:a
klass, samt 5 översköterskor, förutom annan sjukvårdspersonal.

Med avseende å den underordnade personalen inom anstaltens olika för
vård av fallandesjuka avsedda avdelningar ville styrelsen anföra, att enligt
styrelsens förmenande anledning icke funnes att från början låta densamma
utgöras av enbart sköterskor, e. o. sköterskor och kvinnliga elever, en anordning
som automatiskt med tiden komme att föranleda en avsevärd ökning av
lönekontot. En del av dessa avdelningar hade nämligen icke och borde heller
icke hava en så sjukhusbetonad karaktär, att icke en del av den där tjänstgörande
lägre personalen kunde utgöras av kvinnliga ekonomister av 4:e klass,
vilka i lönehänseende dock vore jämställda med kvinnliga elever.

Med ledning av antalet för närvarande anställd underordnad vårdpersonal
hade styrelsen beräknat behovet av sådan personal till 20 sköterskor, 10 e. o.
sköterskor eller kvinnliga elever samt 7 kvinnliga ekonomister av 4:e klass.
För den manliga avdelningen krävdes därutöver 3 skötare och 2 e. o. skötare
jämte manliga elever.

Beträffande organisationen av anstaltens kontor hade medicinalstyrelsen
övervägt möjligheten av en med Ryhovs sjukhus delvis gemensam ekonomisk
förvaltning, men ville styrelsen icke föreslå en sådan anordning. Såsom skäl
härför har styrelsen anfört följande.

Arbetet med handhavandet av den ekonomiska förvaltningen vid en anstalt
med ett så utspritt läge som Vilhelmsro, komme att bliva av den omfattningen,
att en på platsen boende tjänstinnehavare krävdes för ledningen av de olika
ekonomiavdelningarna. Den ekonomiska förvaltningen i övrigt kunde under
sådana förhållanden icke rimligtvis tänkas handhavas av en funktionär vid ett
annat örn ock närbeläget sjukhus. Med hänsyn bland annat härtill hade styrelsen
föreslagit inrättandet vid anstalten av en fullständig ekonomisk förvaltningsorganisation,
omfattande en sysslomansbefattning av 3:e klass, en kassörstjänst
och en kontorsbiträdestjänst. Innehavaren av sistnämnda tjänst skulle
jämväl tillgodose överläkarens behov av skrivhjälp.

Vad anginge ekonomipersonalen, ville styrelsen framhålla, att denna vid en
i så många enheter och uppgifter söndersplittrad anstalt som Vilhelmsro måste
bliva förhållandevis talrik. Styrelsen har härutinnan ytterligare framhållit:

15

Kungl. Majus proposition nr 89.

Detta gällde framför allt anstaltens köksorganisation, enär de lokala förhållandena
krävde förhandenvaron av detacherade kök vid Sjöboda och Fristaden.
Styrelsen hade med hänsyn härtill beräknat följande befattningar bliva
erforderliga: 1 köksförestånderska, 4 kvinnliga ekonomister av 2:a klass och
8 kvinnliga ekonomister av 4:e klass. Med avseende å anstaltens tvättanläggning
syntes i och med ibruktagandet av den nya, under uppförande varande
tvätten säkerligen en avsevärd rationalisering bliva genomförd. Styrelsen
hade dock, med hänsyn till att patientmaterialet endast i ringa mån kunde
förväntas deltaga i tvättarbetet, funnit anställandet av 1 tvättförestånderska,
1 kvinnlig ekonomist av 2:a och 4 av 4:e klass erforderligt.

För städning och extra handräckning hade vidare beräknats 3 kvinnliga
ekonomister av 4:e klass. Enligt styrelsens förmenande erfordrades tillika anställandet
av en maskinist av l:a klass, som hade att fylla en maskinmästares
uppgifter vid statens sinnessjukhus, samt två eldare.

Som personal för patienternas handledning i handslöjd föresloge styrelsen
anställandet av 1 skomakare, 1 arbetsförestånderska, 2 väverskor och 2 sömmerskor.

För trädgård och jordbruk hade styrelsen med avsevärd reduktion av nu
befintlig personal funnit följande befattningshavare erforderliga, nämligen 1
trädgårdsmästare, 1 förman i jordbruk, 4 lantbruksarbetare och 2 biträden i
trädgården. Såsom stadsbud, chaufför och gårdskarl hade styrelsen vidare
funnit en manlig befattningshavare erforderlig.

Styrelsen ansåge sig slutligen böra föreslå anställandet av en predikant, en
funktionär, som vid en epileptikeranstalt med de där vårdades utpräglat
religiösa intressen hade en särskilt stor uppgift att fylla. Till direktionens
tjänst borde stå en sekreterare med särskilt arvode.

Beträffande behörighetsvillkoren för den blivande anstaltspersonalen har
medicinalstyrelsen framhållit följande.

För behörighet till den föreslagna överläkartjänsten av 3:e klass syntes vad
i 4 § kungörelsen den 17 december 1915 angående villkor för behörighet vid
vissa civila läkarbefattningar — sådant nämnda författningsrum lydde enligt
kungörelsen den 19 september 1929 (nr 338) — stadgades angående behörighet
till befattning som sjukhuschef vid något statens sinnessjukhus böra tilllämpas.
Styrelsen holle dock före, att den som innehade utbildning jämväl i
neurologi och pediatrik borde äga företräde. För all övrig ordinarie personal
syntes vad Kungl. Majit i brev den 30 december 1930 föreskrivit angående
villkor för behörighet till vissa befattningar vid statens sinnessjukhus i tilllämpliga
delar böra lända till efterrättelse. Dessa bestämmelser lämnade styrelsen
erforderlig rörelsefrihet med avseende å dispensers meddelande vid
anställandet av de av de nuvarande befattningshavarna, som prövades lämpligen
kunna övergå i statstjänst. Övrig sjukvårds- och ekonomipersonal syntes
böra tillsättas enligt för statens sinnessjukhus gällande bestämmelser. [Stadgan
den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården i riket.]

Vidare borde för befattningshavarna i tillämpliga delar gälla de särskilda
bestämmelser, som meddelats i Kungl. Majlis brev den 11 juni 1937 angående
användningen av de för budgetåret 1937/1938 anvisade anslagen till
avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus.

Vid nu föreslagna befattningshavares placering i lönehänseende hade styrelsen
i görligaste mån sökt åstadkomma överensstämmelse med löneförhållandena
vid statens sinnessjukhus. Det av föreningens styrelse stipulerade
villkoret om bibehållen avlöning åt de funktionärer, som vid statens över -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

tagande av anstalten varit därstädes anställda i minst 10 år, komme — därest
övertagandet ägde rum den 1 januari 1939 —- att vara tillämpligt endast på
10 befattningshavare av de 106 anställda. Deras inpassande i den föreslagna
löneskalan hade kunnat ske utan svårighet.

Beträffande lärarpersonalen har det synts medicinalstyrelsen,
som örn denna borde bibehållas i nuvarande omfattning. För närvarande
vore vid anstalten anställda en första lärarinna, 6 lärarinnor och en slöjdlärare.
Första lärarinnan har av styrelsen placerats i löneklass B 12 och övrig
lärarpersonal i löneklass B 10.

I anslutning till det anförda har styrelsen uppgjort följande förslag till
personalorganisation, att tillämpas från tidpunkten för statens övertagande
av Yilhelmsroanstalten.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning Lönegrad

1 överläkare av 3:e klass ......................................................... B 27

1 syssloman av 3:e klass ......................................................... B 21

1 kassör................................................................................. B 11

1 kontorsbiträde ..................................................................... B 4

1 förestånderska av l:a klass ................................................... B 12

1 förestånderska av 2:a klass ................................................... B 7

3 skötare .............................................................................. B 6

5 översköterskor ..................................................................... B 6

20 sköterskor ........................................................................... B 3

1 första lärarinna .................................................................. B12

6 lärarinnor ........................................................................... B10

1 slöjdlärare ........................................................................... B 10

1 maskinist av l:a klass ............................................................ B 10

1 trädgårdsmästare .................................................................. B 10

1 arbetsförestånderska ............................................................ B 6

1 förman i jordbruk ............................................................... B 6

1 hantverkare ........................................................................ B 6

1 köksförestånderska av 2:a klass ............................................. B 6

2 eldare av 2:a klass ............................................................... B 5

1 tvättförestånderska av 2:a klass ............................................. B 3

Icke-ordinarie personal.

2 extra ordinarie skötare ......................................................... E 6

10 extra ordinarie sköterskor ...................................................... E 3

1 manlig ekonomist av l:a klass ................................................ E 5

6 manliga ekonomister av 2:a klass ............................................. E 4

5 kvinnliga ekonomister av 2:a klass .......................................... E 3

22 kvinnliga ekonomister av 4:e klass .......................................... H 1

1 predikant av 3:e klass ............................................................

1 sekreterare av 3:e klass .........................................................

I fråga örn den nuvarande husmodern å arbetshemmet Sjöboda, Inez Alme,
vilken enligt femte punkten av föreningens överlåtelsevillkor skulle antingen

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89. 17

ånyo beredas plats vid anstalten såsom lärarinna eller ock erhålla avlöning
å indragningsstat med 3,700 kronor årligen intill uppnådd pensionsålder, har
medicinalstyrelsen funnit lämpligt föreslå, att nämnda befattningshavare
återginge till sin tidigare anställning som lärarinna. En sådan befattning
hade av anstaltsledningen förklarats bliva vakant, enär en av lärarinnorna,
som för närvarande åtnjöte tjänstledighet, uppgivits ämna övergå till annan
tjänst. Därest så emellertid icke komme att bliva fallet, syntes Inez Almes
bibehållande vid nu innehavd lön kunna regleras genom personligt tillägg av
skillnaden mellan å ena sidan avlöning i B 6 jämte ålderstillägg och dyrtidstillägg
samt a andra sidan nu åtnjuten lön, 3,700 kronor, ett tillägg, som för
närvarande skulle uppgå till omkring 400 kronor för år.

Yttranden. Yid granskning av medicinalstyrelsens förslag till Vilhelmsroanstaltens
framtida organisation samt den egentliga sjukhuspersonalens inplacering
i det statliga lönesystemet har statskontoret icke funnit anledning
till erinran. Statskontoret har dock velat betona, att det undandroge sig
ämbetsverkets bedömande, huruvida det föreslagna antalet befattningar vore
lämpligt avvägt med hänsyn till arbetets art och omfattning, anstaltens beläggning
m. m.

Till medicinalstyrelsens förslag beträffande den tilltänkte överläkarens
bostadsförmåner har statskontoret ställt sig mera tveksamt. Ämbetsverket
anför:

Med anledning av styrelsens förslag, att överläkaren skulle i likhet med
vad som gällde i fråga örn överläkare vid statens sinnessjukhus äga åtnjuta
fri boställsvåning eller, därest bostad å anstalten icke kunde beredas honom,
ersättning utöver lön för mistad bostadsförmån, ville statskontoret ifrågasätta,
huruvida sådana särskilda förhållanden förelåge, vilka motiverade en
dylik förmån för sagde befattningshavare. Därest så emellertid skulle befinnas
vara fallet, syntes i en blivande kungörelse angående utsträckt tilllämpning
av avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen å personal
vid ifrågavarande epileptikeranstalt böra intagas bestämmelser, motsvarande
de, som i sådant avseende vore meddelade i kungörelsen den 6 juni 1925
(nr 272) i fråga örn dylik förmån åt överläkare vid sinnessjukhus.

I fråga örn den föreslagna löneplaceringen av lärarpersonalen har statskontoret
framhållit följande synpunkter.

Då, enligt vad statskontoret under hand inhämtat, dessa befattningshavare
i fråga örn kompetensfordringar närmast syntes vara att jämställa med småskollärarinnor,
läge det enligt ämbetsverkets mening nära till hands, att de
hänfördes till den för dylika lärare fastställda lönegraden eller lönegrad B 9.
Genom en sådan lönegradsplacering skulle de komma i åtnjutande av större
löneförmåner än som vore förenade med deras nuvarande tjänster vid anstalten.
Med hänsyn emellertid till arten och omfattningen av dem åliggande
tjänstgöring ville statskontoret icke motsätta sig bifall till styrelsens förslag
på denna punkt.

Slutligen har statskontoret i förevarande samband framhållit, att därest
husmodern Inez Alme efter anstaltens förstatligande ej kunde placeras på
en vakant lärarinnebefattning vid anstalten, hon borde tilldelas av medicinalstyrelsen
för sådant fall föreslaget lönebelopp i form av ett årligt arvode.

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 89. sa» as 2

18

Kungl. Majus proposition nr 89.

Statskontoret ansåge nämligen, att arvodesformen i detta fall vore att föredraga
framför medicinalstyrelsens förslag, att Inez Almes löneförmåner
skulle regleras genom ett personligt lönetillägg, motsvarande skillnaden
mellan nu åtnjuten lön och avlöningsförmåner såsom Översköterska med
placering i lönegrad B 6. Å arvodesbeloppet borde dyrtidstillägg ej utgå.

Genom särskilda beslut hade skolöverstyrelsen i fråga örn samtliga nuvarande
lärarbefattningar godkänt sådan reglering, som omförmäldes i § 5
reglementet för statens pensionsanstalt. Överstyrelsen funne det självfallet,
att någon nedsättning ej företoges i de genom dessa beslut fastställda löneförmåner
till lärarpersonalen i samband med ett eventuellt förstatligande.
Överstyrelsen har i detta avseende uttalat bland annat:

Anstaltslärarinnornas årliga tjänstgöringsskyldighet omfattade enligt regleringsbestämmelserna
minst 42 veckor örn året, under det att småskollärarinna
kunde åläggas högst 39 veckors undervisning årligen. Det borde i detta
sammanhang påpekas, att 1936 års Hallutredning för lärarinnor med här
ifrågavarande utbildning vid en ifrågasatt ny anstalt för själsligt abnorma
manliga skyddshemselever ävensom vid en omorganiserad anstalt för vanartade
sinnesslöa gossar föreslagit Ilie lönegraden. Enligt överstyrelsens
mening kunde det anses väl motiverat, om lärarinnorna vid Vilhelmsro erhölle
en i förhållande till nämnda lärarinnor likvärdig löneplacering.

Enligt skolöverstyrelsen borde därför frågan örn lärarpersonalens löneplacering
avgöras i samband med och i rättvis relation till vad för lärarinnor
vid statens sinnesslöanstalter bleve bestämt.

Huruvida lärarpersonalen borde inplaceras i löneplanen B, såsom medicinalstyrelsen
föreslagit, eller ställas vid sidan av exempelvis lärare vid läroanstalter
för blinda och sålunda inrangeras i löneplan L, syntes överstyrelsen
vara en fråga av mindre betydelse. Formella skäl talade dock för den senare
placeringen.

Slutligen har skolöverstyrelsen under erinran, att inspektionen av skolan
å Vilhelmsro redan nu utövades av den hos överstyrelsen anställda inspektören
för sinnesslöundervisningen, framhållit, att någon ändring därutinnan
icke syntes böra ifrågakomma. Det reglemente, som vid ett eventuellt förstatligande
av anstalten komme att av Kungl. Maj :t utfärdas för densamma,
borde emellertid jämväl innehålla föreskrifter om att skolan i likhet med
andra abnormskolor skulle stå under överstyrelsens tillsyn. Rörande i vad
mån överstyrelsen därförutom hade att taga befattning med anstaltens skola,
syntes överstyrelsen, därest ett förstatligande av anstalten bleve beslutat,
framdeles bliva satt i tillfälle att uttala sig.

Löyienämnderna hava endast haft smärre erinringar’ och påpekanden att
göra beträffande den föreslagna löneplaceringen. Sålunda framhålles härutinnan
bland annat följande.

Vad beträffade lärarinnan i kvinnlig slöjd, ville det förefalla lönenämnderna,
att, därest de för befattningen nu gällande kraven i fråga örn utbildning
behövde bibehållas, den föreslagna löneställningen vöre väl låg. Med
hänsyn till att medicinalstyrelsen ansett lönegraden B 10 tillfyllest för befattningen,
hade lönenämnderna emellertid icke ansett sig böra framställa
något yrkande. Vid bestämmandet av lärarpersonalens lönevillkor syntes

19

Kungl. Majus proposition nr 89.

vidare böra beaktas de förslag till tjänstebenämningar och löneställning
för vissa liknande befattningar, som 1936 års Hall-utredning framlagt i sitt
betänkande rörande vården av själsligt abnorma manliga skyddshemselever
samt av vanartade sinnesslöa gossar m. m. (statens off. utredn. 1937:46). I
sagda betänkande hade vid de av utredningen ifrågasatta anstalterna förordats
en placering av lärarinna med utbildning såsom sinnesslö- eller småskollärarinna
i lönegraden B 11 samt av arbetsledare, tillika yrkeslärare i
lönegraden B 10. Vad särskilt anginge befattningen såsom slöjdlärare vid
Vilhelmsroanstalten, ville lönenämnderna erinra örn att i lönegraden B 10
vore upptagna de jämförliga befattningarna såsom hantverksföreståndare av
Ira klass vid statens sinnessjukhus.

Lönenämnderna hava vidare påpekat nödvändigheten av särskilda regleringsbestämmelser
i löneavseende vid ett övertagande av anstalten från
statens sida. Nämnderna anföra därutinnan följande.

Därest den ifrågavarande anstalten ansåges böra övertagas av staten, borde
Kungl. Majit utverka riksdagens bemyndigande att utfärda de särskilda övergångs-
och tillämpningsbestämmelser i lönehänseende, som kunde erfordras
för befattningshavarnas vidkommande. Lönenämnderna ville därvidlag erinra
örn de särskilda bestämmelser, som i kungörelsen 1925: 272 meddelades i
samband med löneregleringen för befattningshavarna vid statens sinnessjukhus.
Då någon förändring av anstaltens drift icke för närvarande åsyftades
och det sålunda syntes kunna förutsättas, att befattningshavarna komme att
efter övergången till statstjänst i stort sett bibehålla sina nuvarande arbetsuppgifter,
syntes förutsättningar för tillgodoräknande för löneklassplacering
av den tidigare anställningstiden vara förhanden.

Slutligen hava lönnämnderna beträffande själva uppställningen av personalförteckningen
velat förorda, att tjänsterna upptoges med särskilda
rubriker för olika grupper av befattningshavare på sätt som skedde i personalförteckningen
för sinnessjukhusen.

Kostnader för förslagets genomförande.

Medicinalstyrelsen. Enligt en av medicinalstyrelsen verkställd uppskattning
skulle avlöningen för helt budgetår av den tilltänkta anstaltspersonalen
kunna uppskattas till 218,931 kronor, därav till avlöningar till tjänstemän å
ordinarie stat 139,838 kronor, till arvoden och särskilda ersättningar 7,437
kronor, till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 69,400 kronor samt
till särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän 2,256
kronor.

Vid dessa beräkningar har hänsyn icke tagits till de smärre förskjutningar,
som bliva en följd därav att vakanssättning av föreståndersketjänsten av lia
klass av angiven orsak ej kommer att äga rum. Däremot har styrelsen förutsatt,
att husmodern Inez Alme skulle komma att återgå till anställningen
såsom lärarinna.

Omkostnaderna — däri inbegripna jämväl vissa årliga understöd till f. d.
befattningshavare samt utgifterna till statens allmänna fastighetsfond — häva
av styrelsen uppskattats till 176,265 kronor.

Inkomsterna hava samtidigt beräknats till 179,225 kronor, därav i vård -

20

Kungl. Majds proposition nr 89.

avgifter 120,450 kronor. Statsverkets nettoutgifter för budgetår skulle därigenom
komma att uppgå till 215,971 kronor.

Slutligen har medicinalstyrelsen med hänsyn till att det föreslagna övertagandet
vore avsett att äga rum från och med den 1 januari 1939 ansett, att
en del funktionärer borde anställas redan under sista kvartalet 1938 för att
förbereda övertagandet, bland annat genom utseende av den personal, som
icke på grund av avtalet komme att automatiskt övergå i statstjänst. På
grund härav har styrelsen hemställt, att ett belopp av 10,000 kronor måtte
upptagas för att möjliggöra anställande i mån av behov under sista kvartalet
1938 av överläkare, syssloman, maskinist och möjligen ytterligare en eller
annan befattningshavare.

Yttrande. I förevarande avseende har statskontoret framhållit följande.

Enligt de föreslagna villkoren skulle statsverket inträda i alla föreningen
såsom ägare av anstalten med därtill hörande fast och lös egendom påvilande
skyldigheter i avseende å de delar av anstalten, som övertoges av staten.
Härav följde, att staten komme att övertaga betalningsansvaret för i anstaltsfastigheterna
intecknad gäld, i den mån denna gäld belöpte å de övertagna
fastigheterna. Medicinalstyrelsen hade uppgivit, att föreningens fastigheter
för närvarande vore besvärade av inteckningslån å sammanlagt 381,500 kronor
samt att denna inteckningsbelastning sannolikt under den närmaste tiden
komme att ytterligare ökas.

Därest ■— enligt vad statskontoret förutsatte — fastigheterna efter övertagandet
komme att ingå i den under statens allmänna fastighetsfond upptagna
medicinalstyrelsens delfond, syntes medel för gäldande av ifrågavarande
inteckningslån — i enlighet med grunderna för den ändrade uppställning av
riksstaten, som vore avsedd att genomföras från och med nästkommande
budgetår — böra beredas genom upptagande i riksstaten å kapitalbudgeten
under rubriken Statens allmänna fastighetsfond av ett reservationsanslag
för ändamålet. För den händelse skuldbeloppet med hänsyn till gällande
lånevillkor icke i sin helhet skulle kunna frigöras före den 1 januari 1939,
från och med vilken dag anstalten enligt förslaget skulle övertagas av statsverket,
syntes ränteutgifterna för den del av lånesumman, som komme att
besvära fastigheterna efter nämnda tidpunkt, böra bestridas från den för
nämnda delfond för nästkommande budgetår fastställda inkomst- och utgiftsstaten.

De lån av statsmedel å sammanlagt 310,000 kronor, som anstaltsföreningen
erhållit för byggnadsändamål under budgetåren 1935/1936—1937/1938, syntes
i sammanhang med statens övertagande av anstalten böra avskrivas. För
beredande av medel till nämnda lån, som vore räntefria, hade anslag anvisats
å riksstaten bland utgifter för kapitalökning under rubriken Statens utlåningsfonder:
Fonden för låneunderstöd och täckts av andra statsinkomster än lånemedel.
I enlighet med grunderna för den ändrade riksstatsuppställningen
syntes med hänsyn till att fråga här vore örn skattemedelskapital särskilda
medel å driftbudgeten ej behöva anvisas i samband med lånens avskrivning
i räkenskaperna för nämnda fond. Till avskrivningen syntes emellertid medgivande
böra inhämtas av riksdagen.

Statskontoret har därjämte framhållit, att anslagen till avlöningar och till
omkostnader för den statliga anstalten enligt vedertagna principer borde uppföras
såsom förslagsanslag under femte huvudtiteln. Anslagens storlek har
statskontoret förklarat sig sakna möjlighet att bedöma.

Kungl. Majda proposition nr 89.

21

I anslagsposten till särskilda löneförmåner till ordinarie och icke ordinarie
tjänstemän har statskontoret ansett böra inräknas det belopp, som eventuellt
kunde komma att tillerkännas överläkaren såsom ersättning för måstad bostadsförmån.
Å detta belopp borde självfallet dyrtidstillägg ej utgå.

Beträffande inkomsterna av verksamheten vid anstalten har statskontoret
slutligen framhållit, att dessa — i likhet med vad fallet vore i fråga örn inkomsterna
vid sinnessjukhusen ■— borde redovisas å inkomstsidan av driftbudgeten
i riksstaten under en för ändamålet under rubriken Uppbörd i
statens verksamhet uppförd särskild inkomsttitel.

Departementschefen.

Den utredning, som i ärendet förebragts, ådagalägger, att det för ett
rationellt ordnande av epileptikervården i landet är av stor betydelse, att
Vilhelmsroanstalten övertages av staten och i fortsättningen drives såsom en
statlig sjukvårdsinrättning. Såväl inspektören för sinnesslövården som medicinalstyrelsen
hava övertygande klargjort, att de brister, som känneteckna
sagda vård, ej kunna förutsättas bliva undanröjda annorledes än genom åtgärder
i angivna riktning. I verkligheten lärer också den kraftiga medverkan,
som under de senaste åren från statens sida lämnats till uppförande av tidsenliga
byggnader för förevarande anstalt, vara grundad på den uppfattningen,
att tillgodoseendet av vårdbehovet ifråga är att anse som en det allmännas
angelägenhet.

Den omständigheten att de årliga kostnaderna för en statlig anstalt komma
att överstiga det statsbidrag, som utgår till den nuvarande anstalten från
anslaget till bidrag till epileptikeranstalter, lär i detta sammanhang icke
kunna få bliva avgörande. Därest, såsom jag håller före, anstaltens förstatligande
är motiverat av sakliga hänsjm, bör staten icke undandraga sig att
bära de därav föranledda kostnaderna. Jag tillstyrker alltså, att i anslutning
till det föreliggande förslaget Vilhelmsroanstalten övertages av staten. Efter
min mening kan det därvid icke vara praktiskt, att staten övertager allenast en
del av anstalten och låter ett eller ett par av hemmen upprätthållas av den
nuvarande huvudmannen. Vad angår tidpunkten för statsövertagandet, synes
densamma lämpligen kunna fastställas till den 1 juli 1939. Redan dessförinnan
torde vissa förberedande åtgärder böra vidtagas. I motsats till medicinalstyrelsen
anser jag emellertid dessa åtgärder icke behöva bliva av sådan
beskaffenhet, att de kräva anvisande av särskilda anslagsmedel.

I fråga om de villkor, som böra gälla för statsövertagandet, torde det av
anstaltsstyrelsen framlagda avtalsförslaget i stort sett kunna godtagas. Jämkning
synes böra påkallas allenast i syfte att tillgodose de synpunkter, som av
statskontoret framhållits beträffande punkterna 9 och 11 i förslaget. Vad förstnämnda
punkt angår, lär det sålunda få anses rimligt, att det belopp, som
av föreningen må disponeras till legat eller annan ersättning åt förutvarande
personal i föreningens tjänst, till sin skälighet underkastas prövning av medicinalstyrelsen.
Och i fråga örn föreningens dispositionsrätt beträffande anstalten
och till densamma hörande fast och lös egendom, synes det lämp -

22

Kungl. Majus proposition nr 89.

ligt att närmare precisera innebörden och omfattningen av sagda rätt under
den tid, som förflyter tills staten de facto övertager anstalten. Jag har förvissat
mig örn att svårigheter från föreningens sida icke möta att på ett ur
det allmännas synpunkt tillfredsställande sätt ordna hithörande förhållanden.

Vidkommande därefter frågan örn anstaltens organisation efter
förstatligandet kan jag i huvudsak ansluta mig till det av medicinalstyrelsen
framlagda förslaget. Med hänsyn till att övertagandet enligt min mening
skulle äga rum först från och med ingången av nästa budgetår, lär det icke
böra ifrågakomma att nu taga slutlig ställning till de jämkningsförslag, som
vid remissbehandlingen framkommit. Prövningen kan för närvarande begränsas
att avse de förhållanden, som innefattas i det föreliggande avtalsförslaget,
av innebörd att för staten medföra ekonomiska förpliktelser mot
de nu vid anstalten anställda befattningshavare, som skola övergå i statstjänst.
Förslaget i denna del har från statskontorets och lönenämndernas
sida icke mött några egentliga erinringar. Även jag anser mig kunna biträda
vad medicinalstyrelsen härutinnan föreslagit. Till frågan örn sättet
för regleringen ur budgetteknisk synpunkt av anstalten nu åvilande skulder
torde ställning först senare böra tagas.

Beträffande slutligen spörsmålet örn de med anstaltens drift förenade utgifterna
för avlöningar och omkostnader hava de framlagda beräkningarna
icke givit mig anledning till erinran. Nettoutgifterna hava angivits komma
att något överstiga 200,000 kronor för år.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

bemyndiga Kungl. Majit att med styrelsen för föreningen
Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka träffa avtal, enligt av mig
förordade grunder, örn statens övertagande av anstalten från
och med den 1 juli 1939.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Viking Nilsson.

Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.