Kungl. Majlis proposition nr 83.
1
Nr 83.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt statlig
exportkreditgaranti; given Stockholms slott den 4
februari 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 4 februari 1938.
N ärvar ande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet och
chefen för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Sköld:
I anledning av Kungl. Maj:ts i proposition den 17 mars 1933, nr 245, framställda
förslag medgav samma års riksdag, att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av dåvarande chefen för handelsdepartementet i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för nämnda dag anförts och nied iakttaBihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 83.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 83.
gande av de synpunkter, vilka av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 4
framhållits, samt enligt de närmare bestämmelser, som kunde bliva av Kungl.
Maj:t meddelade, svenska staten finge under tiden till och med utgången av
budgetåret 1933/1934 till belopp av högst 75 miljoner kronor iklädas betalningsansvar
för exportkrediter för lill utlandet levererade inhemska alster
av industri, jordbruk och fiske. Riksdagen medgav vidare, att av nyssberörda
belopp av 75 miljoner kronor högst 6 miljoner kronor finge lagas i anspråk
för finansiering av export av inhemska alster av jordbruk och fiske
i enlighet med de särskilda riktlinjer, vilka av utskottet i förenämnda utlåtande
därutinnan angivits. Än vidare beslöt riksdagen, att de premier, som
enligt vad i utskottets utlåtande anförts borde erläggas, skulle överföras
till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken skulle täckas såväl de
förluster, som kunde uppkomma å ifrågavarande verksamhet, som ock administrationskostnader
för det organ, som jämlikt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande
kunde komma att inrättas för verksamhetens handliavande.
Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) lämnades sedermera i enlighet
med riksdagens direktiv föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit
m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande av fråga
om statsgaranti för exportkredit m. m. skulle ankomma på en av Kungl.
Majit utsedd nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna nämnd
utfärdades ävenledes den 26 juni 1933 (nr 430).
Sedan Kungl. Majit i proposition den 16 mars 1934, nr 256, väckt förslag
om fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti under
budgetåret 1934/1935, medgav 1934 års riksdag enligt dess skrivelse nr 309,
att svenska staten finge under tiden till och med utgången av sistnämnda budgetår
till belopp av högst 35 miljoner kronor — däri inberäknade de belopp,
vartill garantier beviljats eller kunde komma att före utgången av budgetåret
1933/1934 beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade
inhemska alster av industri, jordbruk och fiske; tillika beslöt riksdagen, att
de för ifrågavarande exportkreditgarantier givna bestämmelserna skulle i huvudsak
oförändrade gälla, med beaktande dock av visst av riksdagen gjort
uttalande rörande garantis maximibegränsning.
I anledning härav förordnade Kungl. Majit den 22 juni 1934 (Sv. förf.-saml.
nr 345), att förordningen den 26 juni 1933 (nr 429) angående statsgaranti
för exportkredit m. m. — vilken förordning gällde till och med den 30 juni
1934 — skulle, med viss ändrad lydelse av 4 och 5 §§, äga fortsatt giltighet
efter sistnämnda dag till och med den 30 juni 1935.
Sedan 1935 års riksdag bifallit Kungl. Majits i proposition den 8 mars 1935,
nr 169, gjorda framställning örn fortsatt bemyndigande för beviljande, i huvudsaklig
överensstämmelse med då gällande bestämmelser, av statlig exportkreditgaranti
under budgetåret 1935/1936, förordnade Kungl. Majit den
15 juni 1935 (Sv. förf.-saml. nr 329), att förordningen den 26 juni 1933, med
däri genom förordningen den 22 juni 1934 gjorda ändringar, skulle äga fortsatt
giltighet till och med den 30 juni 1936.
I proposition den 8 maj 1936, nr 263, framlade Kungl. Majit förslag om
Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
3
fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti under
budgetåret 1936/1937, och föreslogs därvid tillika viss höjning av garantis
maximigräns. Sedan riksdagen i skrivelse nr 301 anmält, att riksdagen bifallit
Kungl. Maj:ts proposition, förordnade Kungl. Majit den 19 juni 1936
(Sv. förf.-saml. nr 311), att förordningen den 26 juni 1933 med däri genom
förordningen den 22 juni 1934 gjorda ändringar skulle äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1937, dock med ändrad lydelse av 4 § i viss angiven
del.
Sedan 1937 års riksdag (skr. nr 96) bifallit Kungl. Maj:ts i proposition
den 5 februari 1937, nr 83, gjorda framställning om fortsatt bemyndigande
för beviljande, i överensstämmelse med då gällande bestämmelser, av statlig
exportkreditgaranti under budgetåret 1937/1938, har förordning i ämnet utfärdats
den 2 april 1937 (nr 99).
Enligt de sålunda meddelade föreskrifterna har exportkreditnämnden att,
till den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den kredit, som
av exportör lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri,
jordbruk eller fiske. I särskilda fall kan statsgaranti även beviljas för
entreprenadarbeten, som utföras i utlandet i förening med industrileveranser,
ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande
verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av betydelse för
svensk export. Statsgarantin må högst avse, att ett belopp uppgående till
75 procent eller, i fråga om gatsten och kantsten, 85 procent av den av exportören
lämnade krediten kommer att inflyta. Då fråga är om export av alster
av jordbruk eller av fisk och fiskprodukter kan garantin utsträckas inlin
hela kreditbeloppet. I fall av denna art äger exportkreditnämnden även att
helt eller delvis finansiera exporten genom köpesummans förskotterande.
Statsgarantin kan avse utebliven betalning av två olika huvudorsaker,
nämligen dels i anledning av köparens insolvens, dels ock på grund av hinder
för säljaren att erhålla betalning till följd av allmänt moratorium, valutaspärr,
andra valutarestriktioner eller liknande statliga åtgärder utomlands.
Sammanlagda beloppet av samtidigt utelöpande exportkreditgarantier, däri
inberäknat vad staten -— utan att återbetalning ägt rum — kan hava fått utgiva
på grund av förskott eller beviljad garanti, får ej överstiga 35 miljoner
kronor. Inom ramen härför kunna nyssnämnda utvidgade garantier respektive
förskott till förmån för jordbruk och fiske uppgå till 6 miljoner kronor
tillhopa.
Under åberopande av den gjorda tidsbegränsningen av medgivandet att
ikläda staten betalningsansvar av nu ifrågavarande art, anmodade jag genom
skrivelse den 18 november 1937 exportkreditnämnden att avgiva yttrande,
dels huruvida efter utgången av budgetåret 1937/1938 fortsatt bemyndigande
för beviljande av statsgaranti för exportkredit m. m. kunde anses vara av
behovet påkallat, dels ock, därest nämnden funne l>ehov av dylikt bemyndigande
föreligga, huruvida ändringar i gällande författningsbestämmelser med
hänsyn till vunna erfarenheter av nämndens verksamhet kunde vara att förorda.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
I skrivelse den 18 januari 1938 har exportkreditnämnden avgivit det begärda
yttrandet. Nämnden har däri till en början rörande sin hittillsvarande
verksamhet meddelat följande.
Under det senast tilländalupna året hade nämndens verksamhet fortgått
efter i huvudsak samma riktlinjer som tidigare. Vid sin garantigivning hade
emellertid nämnden beaktat föredragande departementschefens uttalanden i
propositionen nr 83 (sid. 6) till 1937 års riksdag om vikten av att iakttaga en
viss varsamhet vid garantigivningen, bland annat med hänsyn till rådande
konjunkturer. Vidare hade nämnden i vissa fall, där den ifrågasatta leveransen
— oaktat den i och för sig icke varit förbunden med ur nämndens
synpunkt oantagbara risker — varit väsentligen betingad av exceptionella
marknadsförhållanden eller kunnat förväntas vara till men för den mera reguljära
exporten, avböjt att lämna kredit.
Under tiden från början av nämndens verksamhet och intill utgången av
år 1937 hade ansökningar örn exportkreditgaranti beviljats för ett kreditbelopp
av inalles 61 miljoner kronor. Inom detta belopp hade garantiförbindelser
utställts för 49 miljoner kronor, därav statens ansvar uppgått till 29
miljoner kronor. Den 31 december 1937 avsåge de utelöpande garantiförbindelserna
krediter å tillhopa 16.8 miljoner kronor, varav statens garanti
omfattade 9.7 miljoner kronor. Garantierna hade gällt 38 olika länder. I intet
fall hade vid export av produkter av jordbruk och fiske förekommit garantigivning
inbegripande hela kreditbeloppet och ej heller hade förskott lämnats.
I fråga om behovet av fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti
har nämnden hänvisat till följande av styrelsen för
Sveriges allmänna exportförening den 21 december 1937 avgivna
yttrande i frågan.
Styrelsen tilläte sig först framhålla, att införandet av statlig exportkreditgaranti
i olika länder praktiskt taget överallt torde hava haft till syfte att
bidraga till övervinnande av svårigheter, vilka, till följd av kristidsbetonade
förhållanden, uppstått för exportindustrin och att avsikten varit att avskaffa
garantigivningen, så snart mera normala förhållanden åter inträtt. Exportindustrins
ställning i flertalet länder hade sedermera avsevärt förbättrats, men
de införda exportkreditgarantierna hade, såvitt styrelsen hade sig bekant,
icke någonstädes avvecklats. Tvärtom hade, till stor del under fortskridande
konjunkturförbättring, de statliga exportkreditgarantisystemen framför allt
i de stora industriländerna alltmera utbyggts. Statens ansvar i egenskap av
garantigivare hade dels omformats och dels utvecklats till att avse nya risker,
vilka icke tidigare varit täckta, varjämte flerstädes maximeringen av garantigivningen
blivit höjd. Den statliga exportkreditgarantiverksamhetens
betydelse för näringslivet hade sålunda blivit mer och mer befäst.
Styrelsen tilläte sig erinra om att i England statens ansvarssumma för
exportkreditgarantier under år 1937 utökats från 26 milj. lill 50 milj. pund
sterling och att samtidigt Export Credits Gnarantee Departement blivit en permanent
institution. I Frankrike hade statsgarantin genom lagbestämmelser
under år 1936 erhållit en i hög grad utvidgad ram, varigenom garanti, avseende
risken för förlust på grund av politiska förhållanden i importlandet, ställts
till förfogande för all ur landets synpunkt önskvärd export, varjämte exportens
Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
finansiering underlättats genom garantigivning gentemot kreditgivande banker
ifråga om såväl infrusna som nytillkommande fordringar. 1 Tjeckoslovakien
hade under år 1937 ställts ytterligare 1,500 milj. tjeck, kronor till förfogande
för direkta statsgarantier, samtidigt som statens återförsäkring avprivat
tecknade exportkreditförsäkringar bibehållits i oförändrad utsträckning.
I Tyskland hade exportkreditgarantier, direkt eller indirekt tecknade av staten,
fått växande användning. Någon omläggning av systemet hade emellertid
därstädes icke förekommit annat än i så måtto, att garantiformerna blivit
allt mångsidigare. Även i andra länder kunde konstateras en fortskridande
förskjutning i inställningen gentemot statlig exportkreditgarantigivning,
i det att denna kommit att betraktas såsom ett även under förhållandevis
gynnsamma konjunkturer oumbärligt stöd för exportindustrin.
Att i vårt land exportkreditgarantisystemet kommit att utnyttjas i förhållandevis
liten omfattning torde bero på att den svenska exportkreditgaranti!!
avsåge, att vuss procent av en exportörs utestående fordran komme att inflyta,
medan statlig exportkreditgaranti i utlandet brukade avse viss andel
i uppkommande förlust. På det hela taget hade emellertid den svenska exportkreditgarantin
berett exportörerna erforderligt stöd och, enligt vad styrelsen
erfarit, i många fall varit till god nytta. Salunda hade, tack vare att
statlig exportkreditgaranti kunnat erhållas, exportavslut kommit till stand,
från vilka exportörerna eljest måst avstå.
Med hänsyn till att större industribeställningar även i framtiden i en del
fall svårligen torde kunna accepteras, örn icke statlig exportkreditgaranti
kunde påräknas, och då de politiska förhållandena i olika länder alltjämt
medförde stora svårigheter för vår exportindustri, och då slutligen i de med
Sverige konkurrerande industriländerna de statliga exportkreditgarantisystemen
utvecklats till att lämna industrin ett betydligt ökat stöd, syntes det
styrelsen mycket önskvärt, att exportkreditnämndens verksamhet tillsvidare
komme att fortsätta.
Vad beträffade frågan huruvida ändringar i gällande författningsbestämmelser
kunde vara att förorda, ville styrelsen, under hänvisning till vad nyss
anförts rörande exportkreditgarantins utformning i Sverige och i utlandet,
framhålla, alt, ehuru svensk exportindustri i allmänhet icke torde kunna påräkna
ett fullt lika stort stöd i form av statlig exportkreditgaranti som motsvarande
industri i utlandet, styrelsen likväl ansåge, att någon förändring av
gällande författning för närvarande icke vore av behovet påkallad.
För egen del har exportkreditnämnden härtill anfört följande.
Såsom exportföreningens styrelse understrukit hade, oaktat den under de
senare åren inträffade konjunkturförbättringen, de i ett flertal europeiska
länder införda exportkreditgarantierna hittills icke. såvitt bekant, i något fall
avvecklats. Tvärtom hade de ifrågavarande anordningarna i de stora industriländerna
alltmera utbyggts. Orsaken därtill torde vara dels att förbättringen
i konjunkturläget icke åtföljts av lättnader i de handelspolitiska restriktioner,
som gällde för handelsutbytet staterna emellan, dels alt det icke ansetts lämpligt
ätt avskaffa det stöd åt exporten, som exportkreditgarantierna utgjorde,
så länge konkurrentländerna bibehållit motsvarande stöd åt sin industri, dels
ock att i ett flertal länder en förskjutning i den allmänna uppfattningen så
.småningom syntes hava inträtt, innebärande att den .statliga cxportkrcditgarantiverksamhcten
mer och mer kommit alt betraktas som en normal företeelse,
vilken borde i fortsättningen bibehållas.
linder de första åren av exportkreditnämndens verksamhet hade nämndens
garantigivning lill övervägande del avsett leveranser till Ryssland. På sätt
nämnden i sin skrivelse den lil januari 1937 angående fortsättning av nämn
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
dens verksamhet för nu löpande budgetår framhållit hade emellertid under år
1936 till följd av omläggning av kreditvillkoren vid exporten på Ryssland
efterfrågan på exportkreditgaranti vid utförsel till nämnda land undergått
minskning, medan garantigivningen på vissa andra östeuropeiska länder ökats.
Denna förskjutning i nämndens verksamhet hade under år 1937 alltjämt fortgått.
Vidkommande frågan huruvida nämndens verksamhet borde fortsätta även
efter utgången av löpande budgetår tilläte sig nämnden hänvisa till vad exportföreningens
styrelse i sitt yttrande i ärendet anfört. På sätt i detta yttrande
framhölles, utgjorde de alltjämt gällande restriktionerna i det internationella
handelsutbytet ett starkt motiv för att det statliga exportkreditgarantisystemet
hos oss icke nu bringades att upphöra, särskilt som i med Sverige konkurrerande
länder garantisystemen ytterligare utbyggts och gjorts mera effektiva.
I händelse av en omsvängning i konjunkturläget torde exportkreditgarantiernas
betydelse som ett stöd åt exportindustrin icke böra underskattas.
I detta sammanhang torde böra erinras om att exportkreditnämndens verksamhet
hittills icke orsakat statsverket några utgifter. Den sammanlagda inkomsten
intill utgången av år 1937 hade uppgått till 1,094,700 kronor, varav
premier 1,073,500 kronor och räntor 21,200 kronor, medan utgifterna hade utgjort
189,700 kronor, därav skadeersättningar 10,500 kronor — de totala utbetalningarna
hade uppgått lill 70,700 kronor, varav 60,200 kronor kunnat
senare återvinnas — och nämndens omkostnader 179,200 kronor. Å verksamheten
hade alltså uppstått ett överskott å 905,000 kronor, avsett att i första
hand möta eventuellt kommande förluster.
Med hänvisning till vad sålunda anförts finge exportkreditnämnden förorda,
att nämndens verksamhet måtte utsträckas att omfatta jämväl budgetåret
1938/1939.
I likhet med styrelsen för Sveriges allmänna exportförening ansåge sig
nämnden för närvarande icke böra ifrågasätta någon ändring i gällande författningsbestämmelser
för nämndens verksamhet.
Kommerskollegium har i utlåtande den 24 januari 1938 anfört, att bärande
skäl enligt kollegii mening av exportkreditnämnden och Sveriges allmänna
exportförening anförts för att nämndens verksamhet måtte fortsättas jämväl
under budgetåret 1938/1939. Kollegium ville därför tillstyrka att riksdagens
medgivande härtill utverkades. Maximum för den sammanlagda kreditgarantisumman,
däri inberäknade de belopp, vartill garantier beviljats eller
kunde komma att före utgången av löpande budgetår beviljas, syntes böra
bibehållas vid det nuvarande beloppet, 35 miljoner kronor. Icke heller i
övrigt syntes någon ändring i gällande bestämmelser påkallad.
Departements- Då exportfrämjande anordningar av ifrågavarande slag alltjämt vidmaktehefen-
hållas i ett stort antal med Sverige på världsmarknaden konkurrerande länder
samt ett upphörande av den statliga exportkreditgarantiverksamheten i
vårt land torde medföra olägenheter för vissa delar av den svenska exporten,
tillstyrker jämväl jag, att riksdagens bemyndigande utverkas till denna stödverksamhets
fortsatta bedrivande under nästkommande budgetår. Jag förordar,
att maximum för den sammanlagda kreditgarantisumman, däri inräknade
de belopp, vartill garantier beviljats eller kunna komma att före utgången
av löpande budgetår beviljas, bestämmes till samma belopp som för
Kungl. Maj.ts proposition nr 83.
7
innevarande budgetår eller 35 miljoner kronor. Även övriga nu gällande bestämmelser
för verksamheten torde böra bibehållas oförändrade.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att svenska staten må, i överensstämmelse med nu gällande
bestämmelser, under tiden till och med utgången av budgetåret
1938/1939 till belopp av högst 35 miljoner kronor —
däri inberäknade de belopp, vartill garantier beviljats eller må
komma att före utgången av nu löpande budgetår beviljas
-—- iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade inhemska
alster av industri, jordbruk och fiske.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Knut von Horn.