Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
1
Nr 73.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående särskilt bidrag
till Sveriges utsädesförening för vissa förädlingsoch
odlingsförsök; given Stockholms slott den 28 januari
1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
28 januari 1938.
N är varand e:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför:
1 årets statsverksproposition (IX. H. T. p. 101) har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet som kunde bliva
förelagd riksdagen, till Befrämjande av fröodlingen m. m.i Särskilt bidrag
till Sveriges utsädesförening för vissa förädlings- och odlingsförsök för budgetåret
1938/1939 beräkna ett reservationsanslag av 50,000 kronor.
Efter avslutad utredning torde nu för Kungl. Majit få anmälas frågan örn
avlåtande till riksdagen av proposition i förevarande ärende.
I en av föreståndaren för Sveriges utsädesförening, professor II. NilssonEhle
på given anledning upprättad promemoria har ifrågasatts anvisandet
Bihang Ml riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 73. t
g
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
av särskilda medel — utöver föreningens sedvanliga statsbidrag — för möjliggörande
av förädlings- och odlingsförsök med vissa kulturväxter.
Enligt vad i promemorian framhållits förelåge vanligen stora svårigheter
att övervinna, innan en ny kulturväxt kunde upptagas i mera omfattande
odling. Detta gällde såväl beträffande framskaffandet av sorter, mera lämpade
för vara förhållanden än de, som direkt kunde erhållas utifrån, som i
fråga örn lämpligaste odlingsmetoder. Första förutsättningen för att man
skulle lyckas med detta vore därför, att möjlighet förefunnes för förädlingsoch
försöksverksamhet i tillräcklig omfattning.
Bland nya kulturväxter, som för närvarande kunna anses särskilt förtjänta
att prövas i vårt land, hava i promemorian nämnts sojaböna, sötlupin
och majs. Av ännu större värde har det emellertid ansetts vara, örn linodlingen
kunde utökas. I samband därmed har det ansetts lämpligt, att också
en del andra olje- och spånadsväxters användbarhet prövas. På min begäran
har utsädesföreningen gjort vissa utredningar angående de nyss nämnda
växtslagen för utrönande av möjligheterna för deras förädling och odlinginom
landet. Utredningarna hava givit till resultat, att det ansetts i hög
grad motiverat, att förädlingsarbeten och försöksodlingar igångsättas.
I promemorian har lämnats en redogörelse för förutsättningarna för
odling i vårt land av förevarande växtslag och arten av de förädlings- och
odlingsförsök, som kunna ifrågakomma. Promemorian innehåller i dessa
hänseenden bland annat följande.
Av förefintlig statistik framginge, att skörden av lin i vårt land undan
för undan nedgått och under perioden 1931—1935 i genomsnitt utgjort per
år endast 27 ton frö och 69 ton tågor. I dessa siffror inginge även skörden
av hampa, som emellertid alltid varit ytterst obetydlig i jämförelse med
skörden av lin. Vid 1932 års jordbruksräkning hade landets hela linareal
uppskattats till endast 170 ha mot över 10,000 lia cirka 50 år tidigare. Härvid
vore dock att märka, att linet förekomme på smärre åkerstycken, vilka
ej alltid bleve till fullo redovisade i jordbruksstatistiken, och att alltså den
verkliga linarealen torde vara något större. De landskap, där linodlingen
för närvarande vore störst, vore enligt 1932 års jordbruksräkning Hälsingland
med omkring 65 ha, Uppland med 30 lia och Småland med 25 ha. I
skarp motsats till dessa blygsamma siffror rörande den nuvarande inhemska
linproduktionen stöde följande uppgifter örn importen av lintågor och linfrö
under de senaste åren.
Importöverskott
vikt i ton värde i kronor
1931—35 1936 1931-35 1936
Spånadslin.................... 1,760 2,589 1,476,000 2,783,000
Linfrö........................ 41,297 36,633 7,122,000 7,486,000
Härtill bomme ansenliga summor för blånor samt för textilier, oljor och
foderkakor, beredda av lin.
Enligt vissa uppgifter rörande linproduktionen i vissa främmande länder
hade på de flesta håll ett ofantligt uppsving i linproduktionen inträtt under
de senaste åren.
Linet vöre icke liksom bomullen bundet till ett särskilt gynnsamt, varmare
klimat, utan trivdes väl även i nordligare länder. Kvalitativt vida
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 73.
överlägset bomullen hade linet distanserats av bomullen framför allt genom
dennas väsentligt högre avkastning och därmed följande billigare pris. I
samband med väsentligt ökad avkastning hos linet genom växtförädling och
mera rationella odlingsförhållanden samt framför allt genom den helt nya
position, linet kommit uti genom nya rationella beredningsmetoder, hade
frågan bragts i ett helt annat läge. En linets och linodlingens renässans
syntes förestå, och det tillkomme den vetenskapliga växtförädlingen att
bringa linet som kulturväxt till allt större fulländning i överensstämmelse
med de förändrade fordringar på linets egenskaper, som nu uppställde sig i
samband med de nya textilindustrierna. Linet kunde i dessa användas sorn
tillsats till träcellulosa. ... ..
Då det vid denna moderna industriella användning mer än inom den
äldre hemslöjdsindustrien komme an på ökning av linets avkastningsförmåga,
bleve det hos växtförädlingen med lin, liksom hos sädesslagen, en
central arbetsuppgift att uppdraga icke blott sorter med i och för sig hög
avkastningsförmåga av halm, utan äver sorter, som vore mycket stråstyva
och därför kunde hålla sig tillräckligt upprätta även vid kraftig kvävegödsling,
ett moment, som syntes vara i stånd att ytterligare väsentligt öka avkastningen
från fälten. Likaså bleve det av vikt att uppdraga sorter, som
icke blott gåve hög halmavkastning, utan även en halm med största möjliga
ekonomiska utbyte inom industrien, på liknande sätt som växtförädlingen
arbetade t. ex. med sädesslaget korn, med beaktande saväl av lantbrukets
som bryggeriindustriens önskemål. Ett nära samarbete mellan växtförädlingen
å ena sidan och lantbrukets allmänna försöksverksamhet samt
textilindustrien å andra sidan vore sålunda av vikt för att den svenska linodlingen
skulle kunna föras framåt på sätt som bär avsåges.
Linodlingens räntabilitet vore givetvis i allra högsta grad beroende av
prisläget. Hittills hade avsättningen även varit försvårad av det förhållandet,
att fabrikerna huvudsakligen endast uppköpt rötat och skälnät lin.
Detta hade förorsakat, att odlarna måst kämpa med extra svårigheter vid
behandlingen efter skörden, vilket ofta äventyrat det ekonomiska utbytet.
Frågan om linodlingens räntabilitet hade emellertid kommit i ett helt annat
läge på senare tiden, sedan industrien erhållit tillförlitliga kemiska beredningsmetoder.
Den nya linindustri, som nu stöde i begrepp att igångsättas
i vårt land, räknade med att erhålla linlialmen direkt från odlarna i torkat
skick men i övrigt ej förbearbetad.
På det hela taget syntes fyra olika användningar av linskörden vara att
förvänta. Liksom tidigare funnes efterfrågan på lin för spinneri- och hemslöjdsändamål.
För det andra uppträdde den nyss nämnda nja textilindustrien
som avnämare av lin för framställning av konstull och konstbomull.
För det tredje syntes linet få ökad användning vid papperstillverkningen,
och slutligen hade linfröet användning till olje- och kraftfoderframställning.
Växtförädlingen kunde bli av stor betydelse för linhanteringens framtid
i vårt land. Ett stort antal korsnings- och återkorsningsprodukter funnes
till förfogande vid utsädesföreningen. Redan nu funnes en del relativt konstanta
typer, som i fråga om stjälklängd, strastjrka och resistens mot sjukdomar
vore att betrakta som ett bestämt framsteg.
Då linodlingens lika väl som andra växtodlingsgrenars lönsamhet icke
endast berodde på sorten ulan även på odlingsförhållandena, hade utsädesföreningen
genom sin föreståndare vid möte med den s. k. förstärkta nämnden
inom centralanstalten för jordbruksförsök den b november 1937 framlagt
förslag örn att centralanstalten måtte i lämpliga delar av landet upptaga
planmässiga försök med olika gödsling, saningssått o. s. v. för lin föi
att även på dessa vägar i möjligaste män öka linodlingens avkastning och
räntabilitet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
Linet hörde till de växtslag, där relativt goda möjligheter förelåge att genom
experimentell förändring av kromosomtalet åstadkomma nya, eventuellt
värdefulla produkter. För det första vore linsläktet rikt på arter med
olika kromosomtal. Genom bastardering mellan vanligt lin och vissa närbesläktade
arter skulle man möjligen kunna erhålla nya syntetiska produkter
med summerat kromosomtal av samma typ som det genom korsningar
mellan vete och råg framställda rågvetet. En annan för linet synnerligen
lämplig metod för åstadkommande av nya produkter med förhöjt kromosomtal
vore den s. k. tvillingmetoden. En tysk forskare arbetade sedan flera
år tillbaka just med tvillingar hos lin och hade nyligen ställt material till
kromosomavdelningens förfogande. Med säkerhet förekomme i detta material
plantor med halverat kromosomtal. Det förefölle emellertid sannolikt,
i analogi till förhållandena hos t. ex. timotej, att man ur detta material
även skulle kunna få fram högkromosomiga och eventuellt värdefulla lintyper.
För att ytterligare praktiska växtförädlingsresultat så snart som möjligt
skulle uppnås, vore det önskvärt örn nedan nämnda förutsättningar kunde
uppfyllas:
1. Insamling av nytt allsidigt utgångsmaterial från ev. ännu odlade svenska
lantstammar ävensom från utlandet.
2. Urvals- och korsningsarbeten vid Svalöv nied redan tillgängligt samt
nyanskaffat material.
3. Kromosomförädling.
4. Möjligheter till växtförädlingsarbeten vid vissa av utsädesföreningens
filialer för tillgodoseende av mera speciella fordringar.
5. Samarbete med den inhemska industrien i och för kvalitetsundersökningar
m. m.
6. Studier av aktuella arbetsmetoder vid linförädlingen och kvalitetsbedömningen
i utlandet, speciellt Holland, Belgien och Tyskland samt
— eventuellt — Tjeckoslovakien, Polen och de baltiska staterna.
Skulle den svenska linhanteringen kunna effektivt upphjälpas, förordades
en samtidig insats på flera områden. Pris- och avsättningsförhållandena
borde utredas och tryggas; den för de små odlarna så svårskötta rötningen
och första beredningen helt förläggas till fabrikerna; gödslingsförsök och
andra undersökningar rörande bästa odlings- och näringsbetingelser utföras;
rationell förädling ånyo igångsättas — lör att nu endast nämna några
av de åtgärder, som syntes vara av dominerande betydelse.
I samband med de skisserade försöks- och växtförädlingsarbetena med lin
syntes det även vara ändamålsenligt att införskaffa vissa andra textil- och
oljeväxter. Härvidlag borde observationsförsök utföras i mindre skala
med bl. a. en del nya sådana, som i utlandet visat sig användbara.
En särskild uppmärksamhet borde även ägnas linet såsom oljeväxt. Härvid
syntes främst de redan tidigare påbörjade försöken att genom korsning
av högst avkastande spånadslin med bästa frölin kombinera högsta möjliga
avkastning av tåga med i möjligaste mån ökad fröavkastning böra fortsättas.
De härutinnan redan uppnådda resultaten syntes tala för, att man
på^ denna väg kunde nå praktiskt värdefulla resultat.
Utöver utsädesföreningens ordinarie anslag skulle för bedrivande av en
fullt rationell växtförädling med lin i önskvärd omfattning under de närmaste
åren erfordras ett särskilt anslag på förutom avdelningsföreståndarens
lön i runt tal 7,000 kronor per år.
Enligt vad i promemorian vidare anförts vore sojabönan utan tvivel den
viktigaste bland de nja kulturväxter, vilka borde prövas i vårt land. Den
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
5
lia hade nämligen på grund av sina mycket fett- och äggviterika frön fått
stor betydelse bland annat såsom råvara för margarinindustrien samt som
kraftfoder. Den svenska importen av sojabönor vore, som av efterföljande
sammanställning framginge, mycket stor. I synnerhet hade detta varit
fallet under de allra senaste åren.
Import av sojabönor
Vikt, ton Värde, kronor
1931 31,186 3,887,000
1932 9,007 1,328,000
1933 57,583 7,745,000
1934 93,243 10,813,000
1935 100,845 12,595,000
Medeltal 1931—35 .......................... 58,373 7,273,000
1936 ...................................... 136,457 20,898,000.
Under tidigare åt hade dessutom en ganska betydande import av sojakakor,
sojaskrå och sojaolja ägt ruin, vilken emellertid på senare tiden nedgått
i samband med utvecklingen av den svenska oljeindustrien.
Sojabönans stora värde hade medfört, att man icke blott i U. S. A. utan
även i sydöstra Europa börjat odla densamma i betydande omfattning. Även
i Ungern, Tjeckoslovakien, Frankrike och Tyskland hade man börjat därmed.
T. o. m. i England hade odlingsförsök igångsatts. Odlingen i Europa
bade emellertid till en början stött på ganska stora svårigheter, emedan de
sorter, som användes i sojabönans ursprungliga odlingsområde i östra
Asien samt i Amerika, icke visat sig lämpliga under de i Europa rådande
förhållandena. Detta hade i första band visat sig bero på, att flertalet former
av soja vore s. k. lcortdagsväxter, som icke trivdes med den långa dag,
man under sommaren hade i mellersta och norra Europa.
Den första åtgärd, som borde vidtagas vid införandet av denna växt, vore
att införskaffa en möjligast stor kollektion av tidigt mognande sorter och
få dem provodlade här. Försöken borde i första hand förläggas till södra
Skåne (Trelleborgstrakten) samt till södra Öland. Dessutom borde hela
sortimentet även utsås på Svalöv för att vara lätt tillgängligt för undersökningar
och korsningar. Så snart man fått tillgång till sorter, odlingsvärda
under våra förhållanden, borde ytterligare ett par försök med de mest lovande
stammarna utläggas, dels i sydöstra Skåne och dels på Gotland. Dessa
försöksplatser hade utvalts med hänsyn till sojabönans krav på hög sommartemperatur
och relativt låg sommarnederbörd. Försöken kunde de första
åren läggas rätt små, emedan det till en början gällde ett urval av sorter
med lämplig mognadstid. Snarast möjligt borde även försök igångsättas
för studium av odlingsteknik och gödsling, vilket även vid möte med centralanstaltens
för jordbruksförsök förstärkta nämnd den 6 november 1937
från utsädesföreningens sida föreslagits.
Kostnaderna för de orienterande försöken med sojabönor syntes belöpa
sig till cirka 3,000 kronor per år. Dessutom borde emellertid ett planmässigt
växtförädlingsarbete igångsättas, och borde detta förläggas dels till
Svalöv, dels till lämpliga platser i södra Skåne och på södra Öland. Kostnaderna
för dessa första orienterande växtförädlingsarbeten hade beräknats
till 6,000 kronor per år, däri inberäknat arvode till en extra assistent.
Sammanlagt .skulle alltså för arbetena med sojabönor för de närmaste
åren erfordras ett årligt belopp örn 9,000 kronor.
Av lupinsläktets många arter hade två, blå- och gullupin, funnit användning
som jordbruksväxter i Sverige, där de använts som gröngödslings
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
växter på de magrare sandjordarna i landets sydligare delar. 1 vissa andra
länder hade lupinarterna använts även till foderändamål. Därvid hade det
emellertid varit nödvändigt att på ett eller annat sätt avlägsna det bitterämne,
lupinin, som funnes i den vanliga lupinen, och som gjorde densamma
ej blott osmaklig utan direkt giftig för flera av våra husdjur, bland annat
nötkreatur och svin. Detta giftämne hade kunnat avlägsnas genom urlakning
med vatten, men därvid hade också en mycket avsevärd del av näringsämnena
i lupinen gått förlorad.
I Tyskland hade man vid undersökning av olika lupinarter påträffat en
del, vilkas halt av bitterämnet varit så låg, att skörden utan särskild behandling
kunde användas till utfodring av vilket som helst av våra vanliga
husdjur. Den så påträffade typen av lupininfri lupin hade på tyska kallats
Susslupine, i svenskan hade den direkta översättningen sötlupin använts.
Hittills utförda försök gåve vid handen, att sötlupinen även på magra
sandjordar kunde ge ett mycket gott skörderesultat. På mycket mager sandjord
vid Karsholm hade den 1936 givit en skörd av cirka 50 ton grönmassa
per ha, med en torrämnehalt av cirka 15 procent, alltså en torrämnesskörd
av cirka 7,500 kg per ha med en halt av råprotein på 15—16 procent; d. v. s.
lika mycket som i prima rödklöverhö. Till jämförelse kunde andragas, att
en god skörd från första års vall på de bättre skånska jordarna vöre 7—8,000
kg hö. På verkligt magra jordar, där klöver eller lucern över huvud taget
ej med framgång kunde odlas, förmådde alltså sötlupinen att producera lika
mycket i fodervärde som de nämnda växslagen på goda jordar. Denna sötlupinens
förmåga att på »dåliga» jordar av en viss tvp, d. v. s. sand- eller
grusjordar med sur reaktion, producera foderskördar, som i kvantitet och
äggvitehalt kunde mäta sig med skörden från »goda» jordar, hade bekräftats
i ett antal provodlingar i södra Sverige.
Sötlupinens värde i svenskt jorbruk skulle framförallt ligga däri, att
den tillförde vissa områden, där nu odlade baljväxter ej trivdes, en helt ny
gröda, som möjliggjorde hemmaproduktion av en avsevärd del av behovet
av vinterfoder även i hänseende till äggvitan, som i sådana trakter hittills
måst inköpas utifrån i form av kraftfoder. Sötlupinen borde alltså kunna
dels förbättra det enskilda jordbrukets ekonomi i vissa hittills mindre gynnade
områden, dels borde den kunna minska landets totala importbehov av
äggviterikt kraftfoder, dels slutligen borde den kunna avlasta en del av den
relativa överproduktionen av potatis, som under vissa år uppträdde i fabrikspotatisområdena,
och som med förbättring av potatisodlingens allmänna
teknik (sorter och odlingsmetoder) kunde förväntas bli alltmera besvärande.
För att sötlupinen skulle för Sveriges del få den betydelse, varom förberedande
försök gåve förhoppning, fordrades emellertid, att för landet lämpliga
sorter funnes tillgängliga och att man också kände de lämpligaste metoderna
för dess odling och för skördens tillvaratagande. De sorter, som nu funnes
tillgängliga, kunde alla sägas vara för våra behov alltför sena. Skörden till
foder infölle först så långt in i september, att torkning till hö vöre svår
eller omöjlig. Där skörden lämpligen kunde beredas till ensilage löstes problemet
om skördens tillvaratagande relativt lätt. Just i fabrikspotatisdistrikten,
där dranken funnes som grovfoder, måste emellertid sötlupinen kunna
användas som torrfoder, om den skulle kunna tillfullo utnyttjas. Ännu mer
besvärande bleve senheten hos nuvarande sorter, om man såge till produktionen
av utsäde.
Det syntes för den skull uppenbart, att sötlupinen aldrig kunde få det av
preliminära försök antydda värdet för svenskt jordbruk, förrän sorter uppdragits,
som vore tidiga nog att möjliggöra dels en ekonomiskt lönande
Kungl. Maj:ts proposition nr 73. "
fröodling inom landet, dels en tidigare skörd för foderändamål. Härvidlag
måste växtförädlingen sätta in. Då sötlupinsorterna vore rena linjer, kunde
intet vinnas genom direkt urval, utan korsningar måste utföras mellan sötlupin
och sådana linjer av bitterlupin, som besutte önskvärda egenskaper.
I första hand måste ett omfattande material av bitterlupin anskaffas och
urval göras i detta, framförallt med avseende på tidighet, men också ifråga
örn andra egenskaper. Detta material borde enligt tyska erfarenheter helst
omfatta 100,000-tals eller rent av miljontals plantor. Sedan korsningar utförts
fortginge därefter arbetet enligt vanliga metoder. Då åtminstone ?''U avavkomman
bleve bitterlupin och alltså värdelös, måste man räkna med stora
generationer, och vidare bleve ett omfattande analysarbete nödvändigt för
bestämning av bitterämnehalten i de enskilda plantorna. Förberedande
växtförädiingsarbeten hade kunnat genomföras för en ringa kostnad, men
sedan arbetena kommit mera i gång erfordrades avsevärt mera medel, förslagsvis
omkring 4,000 kronor per år.
Samtidigt måste emellertid försök utföras, i vilka undersöktes odlingsbetingelserna
för sötlupin inom landet. Det vore nämligen möjligt, att vi
redan med nu tillgängliga sorter skidle kunna producera utsäde i vissa
begränsade områden, förutsatt att såningstid, utsädesmängd och gödsling
rätt avvägdes. I varje fall vore det för förädlingsarbetet nödvändigt, att
man noga lärde känna betingelserna för fröproduktion och finge reda på,
var denna lämpligen borde äga rum.
Vidare måste försök utföras rörande lämpliga odlingsmetoder med sötlupin
till foder och även rörande det nya växtslagets odlingsområde, vilka
försök lämpligen borde stå under jordbruksförsöksanstaltens ledning.
Sveriges årsbehov av majs, vilket hitintills uteslutande täckts genom import,
hade efter införandet av importavgifterna under de senaste åren varit
lägre än tidigare. Det bade dock 1938 uppgått till cirka 76,000 ton med ett
värde av 6.75 miljoner kronor och syntes 1937 vara rätt avsevärt mycket
högre. Majsen användes ju så gott som uteslutande till foderändamål. De
små mängder, som förbrukades till mänskoföda i form av majsmjöl, majsena,
majsflingor och dylikt, torde i allmänhet importeras i redan förädlad
form.
Majsen vore en rätt arbetskrävande gröda, men å andra sidan bidroge den
till arbetsfördelningen därigenom, att såväl sådd som skörd inträffade senare
än för de övriga sädesslagen och att skörden komme något tidigare
än rotfruktsupptagningen. Majsodlingen skulle därför till en början lämpa
sig väl för småbrukare, hönseriägare och andra, som själva kunde deltaga
i arbetet på fältet. Även om ingen storodling under nuvarande förhållanden
omedelbart skulle kunna komma till stånd, borde dock mindre
lantbrukare i de klimatiskt mest gynnade kusttrakterna själva till ett fördelaktigt
pris kunna täcka sitt behov av fodermajs. Efter hand som bättre
anpassade sorter genom förädling framställdes, borde odlingen kunna bli
mer och mer räntabel och utvidgas, så att även majs till avsalu producerades.
De försök, som utförts av utsädesföreningen under de senaste fyra åren,
bade visat, alt de allra tidigaste nordamerikanska och tyska sorterna år
efter år uppnått full mognad i Skåne och framför allt i kusttrakterna avlandskapets
södra del givit en rätt hög avkastning, 4,000 å 5,000 kg per lia.
De trakter, där man kunde vänta sig, att majsodlingen skulle lyckas bäst,
vöre södra Hallands, Skånes, Blekinges och Kalmartraktens kuster samt
Öland och Gotland. På dessa platser tycktes redan nu förefintliga utländska
sorter med fördel kunna edlas, örn man emellertid önskade göra
8
Kanot. Majlis proposition nr 73.
majsodlingen fullt räntabel och säker, måste en försöksodling av de nämnda
sorterna på olika platser samt en regelrätt förädling av majs under våra
klimatbetingelser igångsättas. Även försöksodlingar av majs till ensilering
borde anläggas. För att vinna en bättre orientering i dessa frågor behövde
kanske till en början blott ett par försök under olika förhållanden i Skåne,
ett i Kalmartrakten eller på Öland och ett på Gotland årligen utföras. Härför
skulle ett anslag på cirka 1,000 kronor räcka.
Även rena växtförädlingsarbeten borde .snarast igångsättas. Majsen, som
vore en utpräglad korsbefruktare, förekoinme i ett mycket stort antal olika
varieteter och sorter, vilka emellertid alla till sin sammansättning vöre ganska
heterogena. På grund härav vore alla majsstammar mycket föränderliga
och kunde, örn fortlöpande urvalsarbeten utfördes, så .småningom anpassas
till lokalklimatet på olika orter. I vårt klimat vore emellertid större
tidighet framför allt av nöden och denna borde huvudsakligen åstadkommas
genom korsningar av med varandra obesläktade tidiga sorter från skilda
länder. Detta arbete hade för övrigt redan påbörjats vid utsädesföreningen,
i det att de tidigaste europeiska sorterna korsats med de tidigaste amerikanska.
Ett första urval på tidighet i dessa korsningsavkommor hade även
utförts. I Tyskland vore man också inne på samma linje men arbetade
dessutom — vilket naturligtvis även måste ske i vårt land — på att öka
antalet kolvar per planta, kolvarnas storlek och fröantal samt 1,000-kornvikten,
varigenom fröavkastningen ökades. Även småkornig majs för hönsfoder
borde man taga hänsyn till. Beträffande majs för ensileringsändamål
lades särskild vikt vid planthöjd, bladrikedom, stråtjocklek och bestockning.
För igångsättande av ovan skisserade rena växtförädlingsarbeten
skulle ett anslag av åtminstone 1,000 kronor årligen vara av nöden.
Tillsammans skulle alltså för påbörjande av arbeten med introducering
av majs som kulturväxt i Sverige erfordras ett årligt anslag av omkring
2.000 kronor.
För de orienterande försök, utsädesföreningen nu ansåge sig böra igångsätta
med lin, sojaböna, sötlupin och majs, skulle alltså erfordras ett anslag
på tillhopa 22,000 kronor per år förutom lön till en särskild avdelningsföreståndare
för linförädlingen. Sagda belopp kunde emellertid icke anses tillräckligt,
om en omfattande och fullt rationell växtförädling skulle kunna
bedrivas. Härför skulle erfordras minst ett dubbelt så stort anslag. Det
vore emellertid föreningens avsikt att i första hand örn möjligt försöka erhålla
ytterligare medel från industrier, stiftelser och eventuellt även privatpersoner,
vilka vore intresserade av att en mera omfattande förädlingsverksamhet
med ifrågavarande växter komme till stånd.
Lantbruksstyrelsen har, efter remiss, den 22 december 1937 avgivit utlåtande
över här återgivna promemoria. Styrelsen har till en början framhållit
några allmänna synpunkter på växtförädlingsarbetets betydelse och
härvid bland annat anfört följande:
Osäkerlietstillståndet i världen hade i de flesta länder medfört en strävan
att såvitt möjligt göra sig oberoende av världshandeln, vilken strävan i stor
utsträckning tagit sig uttryck i ökad omsorg örn den nationella jordbruksproduktionen.
Samtidigt härmed hade den framgångsrika näringsfysiologiska
forskningen och vitaminforskningen efterhand medfört så avsevärda
förskjutningar ifråga örn den mänskliga kostens sammansättning, att redan
på grund härav en icke oväsentlig omläggning av jordbruksproduktionen
ägt rum. En fortgående minskning av den jordbrukande befolkningen i för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
9
elling med ökade arbetskostnader hade vidare framtvingat en rationalisering
av produktionen i syfte att utvinna största möjliga skördar med minsta möjliga
arbetsförbrukning. Härtill komme, att konsumtionen av brödsäd minskades
och ersattes i stor utsträckning, förutom av animaliskt fett och animalisk
äggvita, utav köksväxter och frukt, som i förhållande till spannmålsgrödor
lämnade en mycket hög avkastning per arealenhet. En annan
omständighet, vartill i detta sammanhang borde tagas hänsyn, vore att fortgående
mekanisering inom industri och jordbruk samt förkortad arbetstid
ledde till eller redan lett till ett minskat behov av direkt energialstrande
födoämnen, ävensom att numera en större del av befolkningen vore sysselsatt
inom handel och andra yrken, som krävde mindre muskelarbete.
Följden av alla här nämnda omständigheter måste bliva en mera allmän
förskjutning inom hela jordbruksproduktionen, medförande, bland annat,
en minskning av brödsädesarealen.
Parallellt med en sådan förskjutning inom växtodlingen följde även en
sådan rationalisering av produktionen, som byggde på en mera strängt genomförd
lokalisering av olika grödor på så sätt, att odlingsområden, vilka
på grund av jordmåns-, klimat- och ägoförhållanden samt av ekonomiska
skäl mindre väl lämpade sig för tidigare använda grödor, komme att användas
för sådan växtodling, som i största möjliga grad medförde högsta
utveckling för respektive växtslag.
Den av utsädesföreningen föreslagna utvidgade växtförädlingsverksamheten
finge enligt lantbruksstyrelsens mening ses mot bakgrunden av vad
sålunda anförts ävensom mot bakgrunden av behovet att städse sörja för att
våra jordar lämnade högsta möjliga avkastning av sådana grödor, som med
ekonomisk framgång kunde odlas i vårt klimat. Det nu framförda förslaget
finge även anses som en beredskapsåtgärd icke blott för tryggande av
jordbrukets framtida utveckling och behov utan även för landets självförsörjning
i stort.
Vad härefter angår de särskilda kulturväxter, som berörts i utsädesföreningens
promemoria, har lantbruksstyrelsen anfört huvudsakligen följande:
Redan 1918 års riksdag hade anvisat anslag till utsädesföreningen för
förädling av spånads- och oljeväxter. Efter hand som importen av lin efter
världskriget åter blivit fri, hade emellertid priset på lin sjunkit på ett sådant
sätt, att odlingen av detsamma inom landet i stor utsträckning visat sig
oekonomisk. Detsamma hade givetvis gällt även andra spånads- och oljeväxter.
Den förädling av lin, som nu avsåges, läge på ett annat plan än den, som
tidigare åsyftats. Såsom framginge av promemorian avsåges här en förädling
av lin med hänsynstagande till ett fullständigt nytt tekniskt användningssätt,
med huvudvikten lagd på linets stråstyvhet och höga avkastningsförmåga
av halm.
En av de största svårigheterna för linets ekonomiska odling i vårt land
hade varit, att det icke kunnat vinna avsättning inom textilindustrien utan
den föregående svårskötta rötningen. Då, enligt vad som uppgivits, den
första beredningen, alltså den beredning, som motsvarades av rötningen, numera
kunde förläggas till fabrikerna, syntes ett nytt skede hava inträtt innebärande
väsentligt ökade odlingsmöjligheter för lin i vårt land. Framhållas
kunde även, att en ny storindustri för framställning av textilier av
träcellulosa nied inblandning av lin syntes komma alt etableras i den nedlagda
Genevads sockerfabriks omfattande fabriksbyggnader. Under sådana
förhållanden och då härigenom utsikter förefunnes, till att börja med flir
Hallands jordbrukare, at! finna avsättning för lin, vore det uppenbart, att
Bihang lill riksdagens protokoll 11)38. 1 sand. Nr 73.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
Departements
chefen.
förädling av lin i större utsträckning vore önskvärd. Av denna anledning
syntes statsmakternas ekonomiska medverkan med hänsyn till jordbrukets
intressen motiverad.
Vad anginge förädlingen av sojaböna, kunde till en början konstateras den
kontinuerligt starkt stegrade importen härav, en följd av dess stora värde
för oljeindustrien och för kraftfoderförsörjningen. Även örn svårigheterna
att genom växtförädling frambringa för våra förhållanden lämpade former
av sojaböna skulle bliva stora, syntes dock frågan örn möjligheten av odling
av sojabönor i vårt land vara av betydelse.
I samma mån som rågodlingen minskade och då det kunde befaras, att
även potatisodlingen för bränneriändamål kunde komma att i viss mån
förlora i betydelse, vore det synnerligen angeläget, att särskilt södra Sveriges
sandjordar kunde effektivt användas för andra grödor. Kunde därför sötlupinen
genom växtförädling tänkas bliva en gröda för sådana jordar, vore
det enligt lantbruksstyrelsens mening av betydelse, att utsädesföreningen
även i fråga örn denna växt bereddes möjlighet till växtförädling. Vad anginge
majs vore lantbruksstyrelsen, med hänsyn till icke blott att denna
växt vore, bland annat ur skördesynpunkt, särdeles arbetskrävande utan
även att vete kunde lämna ersättning härför, icke fullt övertygad om att
detta växtslag kunde få för våra förhållanden så stor betydelse som andra
här nämnda växtslag. Av denna anledning syntes i varje fall för närvarande
icke alltför stora förväntningar böra ställas på majsens ekonomiska odling
i vårt land.
Beträffande kostnaderna för de ifrågasatta förädlings- och odlingsförsöken
har lantbruksstyrelsen framhållit, att, då det för närvarande icke syrntes
vara möjligt att med större grad av exakthet kunna bedöma medelsåtgången
för vart och ett av de föreslagna arbetena, som tillsvidare främst
syntes åsyfta en orientering på området, medelsberäkningen måste bliva i
hög grad approximativ. Med hänsym härtill holle lantbruksstyrelsen före,
att statsbidrag för detta speciella ändamål icke lämpligen borde ingå i det
vanliga årsanslaget till utsädesföreningen. Under sådana förhållanden syntes
lämpligheten bjuda, att ett för budgetåret 1938/1939 beräknat extra anslag
av förslagsvis 20,000 kronor ställdes till föreningens förfogande för
ändamålet utan närmare föreskrifter, huru beloppet skulle fördelas på de
olika växtslagen.
Av den föregående redogörelsen torde framgå önskvärdheten av att vissa
kulturväxters duglighet för odling i vårt land göres till föremål för undersökning.
Detta skulle vara av betydelse såväl för jordbrukets möjligheter
till anpassning efter utvecklingen som för landets självförsörjning med
viktiga och oumbärliga förnödenheter. De växter, det närmast bör vara fråga
om, äro sojaböna, lin och vissa andra spånads- och oljeväxter samt sötlupin
medan åtgärder för ökad majsodling inom landet knappast kunna anses
vara lika trängande. Att ett betydande behov av sojaböna förefinnes i vårt
land, kan utläsas ur de höga importsiffrorna. Sojabönan kommer som bekant
till användning inom oljeindustrien och är av värde för kraftfoderförsörjningen.
Det torde vara önskvärt att genom inhemsk produktion göra landet
mindre beroende av import av denna för vårt folkhushåll viktiga produkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
IL
Vad linet angår torde förutsättningar finnas för att detta skall komina lill
stor användning inom textilindustrien i vårt land, till exempel såsom tillskott
till träcellulosa, varjämte linfröet har ett stort värde bland annat som fodermedel.
Tillgodogörandet av linet underlättas numera av att den första bered
ningen av detsamma kan förläggas till fabrikerna. Genom odling av sötlupin
skulle även förhållandevis mindre bördig jord kunna lämna en god avkastning
av fodermedel. Om odling av dessa växtslag befunnes möjlig, skulle
detta gynnsamt påverka vårt lands försörjning med för folkbushållet viktiga
förnödenheter samt möjliggöra minskning av odlingen av sådana växtslag,
varav produktionen mera avsevärt överstiger landets eget behov med därav
föranledda avsättningssvårigheter.
Som förutsättning för att de här avsedda kulturväxterna skola kunna med
fördel odlas i Sverige gäller, att sådana arter kunna utfinnas, som trivas
under våra klimatiska förhållanden och som i övrigt passa för odling i vårt
land. Av utsädesföreningens förberedande undersökningar synes framgå,
att utsikter finnas att kunna framskapa sådana lämpliga växtsorter. Härför
erfordras emellertid omfattande förädlings- och odlingsförsök. Med hänsyn
till vad jag i det föregående anfört, finner jag angeläget, att en dylik
försöksverksamhet kommer till stånd.
För att utsädesföreningen skall kunna åtaga sig denna verksamhet torde
särskilda medel utöver det årliga anslaget böra ställas till föreningens förfogande.
Jag förordar därför, att särskilt statsbidrag beviljas föreningen för
ändamålet. Lämpligast torde vara, att detta bidrag gives karaktären av ett
för tre års verksamhet avsett engångsanslag. Genom en dylik anordning
torde förädlingsarbetet kunna mest rationellt anordnas och förutsättningar
skapas för ernående snarast möjligt av praktiska resultat. Enligt vad jag
inhämtat torde ett belopp av 50,000 kronor vara erforderligt för att föreningen
skall bliva i stånd att utföra de av mig angivna undersökningarna.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
att till Befrämjande av fröodlingen m. lii.: Särskilt bidrag
till Sveriges utsädes förening för vissa förädlings- och odlingsförsök
för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservat länsanslag
av .............................. kronor 50,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Sandström.