Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

1

Nr 51.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 15 § kungörelsen den
15 juni 1934 (nr 306) angående handel med farmacevtiska
specialiteter; given Stockholms slott den 14
januari 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av 15 §
kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handel med farmacevtiska
specialiteter.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 51.

137 38

2

Kungl. Majlis proposition nr 51.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse ar 15 § kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306)
angående handel med farmacevtiska specialiteter.

Härigenom förordnas, att 15 § kungörelsen den 15 juni 1934 angående
handel med farmacevtiska specialiteter skall erhålla följande ändrade
lydelse:

15 §.

Tillverkare av registrerad farmacevtisk specialitet eller, där fråga är örn
specialitet, som framställes utom riket, ombud för tillverkaren åligger att å
tid, som av medicinalstyrelsen bestämmes, till styrelsen erlägga en årlig avgift
av femton kronor för varje beredningsform, vari specialiteten försäljes.

Avgiften skall utgå från och med året näst efter det, varunder specialiteten
registrerats, till och med det år, varunder registrering upphör.

För undersökning i och för efterkontroll av specialitet, som erfordrar
biologisk eller klinisk prövning eller bestämning av radioaktivitet, skall å
tid, som styrelsen i samband med efterkontrollens företagande bestämmer,
för varje beredningsform till styrelsen erläggas en tilläggsavgift, vilken tillsammans
med årsavgifterna för beredningsformen av styrelsen uppskattas
täcka kostnaderna för efterkontrollen. För nämnda kostnader må dock för
varje beredningsform icke beräknas högre ersättning än: beträffande digitalis
eller därmed jämförlig beredning etthundrafem kronor, adrenalin nittio kronor,
varje enskilt vitamin trehundrafyrtio kronor, insulin femhundrafyrtio
kronor, annan specialitet, som erfordrar biologisk prövning etthundranittio
kronor samt beträffande specialitet, som erfordrar klinisk prövning, tvåhundrafyrtio
kronor.

När särskilda skäl därtill äro, må styrelsen medgiva nedsättning i eller
befrielse från avgift, varom förmäles i denna paragraf.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Majus proposition nr 51.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför:

Fråga har väckts rörande viss ändring av kungörelsen den 15 juni 1934
(nr 306) angående handel med farmacevtiska specialiteter. Jag anhåller nu
att få anmäla detta ärende.

Statens farmacevtiska laboratoriums uppgifter
och verksamhet.

Enligt gällande instruktion för statens farmacevtiska laboratorium av den
29 juni 1926 (Sv. förf.-sami. 1926: 374) står laboratoriet under medicinalstyrelsens
överinseende och ledning. Laboratoriet tillkommer huvudsakligen att
jämlikt apoteksvarustadgan utföra undersökningar, huruvida vara är att anse
såsom apoteksvara eller icke, ävensom undersökningar av apoteksvarors art,
sammansättning och pris, att utföra kontrollundersökningar av såsom läkemedel
allmänt använda varor, som ej äro apoteksvaror, att utföra vissa inspektioner
av fabriker och grosshandelsaffärer, att biträda medicinalstyrelsen
vid förekommande revision av apoteksvarustadgans bilagor och giftstadgans
förteckningar ävensom vid revision av gällande farmakopé, att verkställa
farmacevtiska undersökningar, då sådana påfordras för bedömande av på
medicinalstyrelsens handläggning beroende ärenden eller av annat skäl av
styrelsen äskas samt att på uppdrag av medicinalstyrelsen utföra undersökning
av vid apoteksvisitation eller apoteksinspektion eller på annat sätt från
apoteksinrättning i riket anskaffat prov på sådant läkemedel, vars undersökning
ej lämpligen kan utföras å apoteket.

Intill år 1934 utgjordes verksamheten vid laboratoriet i huvudsak av
undersökningar, till vilka laboratoriet självt tagit initiativet. Till största
delen hade dessa undersökningar till syfte att kontrollera apoteksvarustadgans
och giftstadgans efterlevnad. Därutöver verkställdes av föreståndaren
för laboratoriet apoteksvisitationer.

År 1934 inträdde med hänsyn till laboratoriets verksamhet i realiteten, örn
ock ej formellt, väsentligt förändrade förhållanden genom kungörelsen den
15 juni 1934 angående handel med farmacevtiska specialiteter.

4

Kungl. Majus proposition nr 51.

Beträffande de allmänna bestämmelserna i denna kungörelse må omnämnas
följande:

Med farmacevtisk specialitet förstås — med vissa undantag — läkemedel,
som i allmänhet ej må försäljas till enskild förbrukare annorstädes än å
apoteksinrättning och som tillhandahålles sådan förbrukare i den förpackning,
vari det levererats av tillverkaren (1 §).

Farmacevtisk specialitet får icke försäljas, med mindre specialiteten är
upptagen i ett för ändamålet fört register. Bet ankommer å medicinalstyrelsen
att pröva fråga örn specialitetens registrering och att föra registret. För
att biträda styrelsen vid prövning av registreringsärenden finnes en särskild
av Kungl. Majit utsedd nämnd, specialitetsnämnden (2 §).

Ansökning örn registrering skall innehålla uppgifter rörande specialiteten
i åtskilliga hänseenden.

Vid prövning av ansökning skall medicinalstyrelsen särskilt taga hänsyn till
huruvida lämnad uppgift örn specialitetens art eller sammansättning är riktig,
huruvida specialiteten i farmacevtiskt hänseende är av ändamålsenlig beskaffenhet,
huruvida specialiteten är ägnad att förebygga, lindra eller bota
sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur, huruvida specialitetens
pris är skäligt samt huruvida den reklam, som föreslagits för specialiteten,
är lämplig (5 §).

Undersökning av registrerad farmacevtisk specialitet må företagas av medicinalstyrelsen,
när styrelsen finner anledning därtill föreligga (9 §).

Medicinalstyrelsen äger medgiva ändring av registrerad farmacevtisk specialitets
sammansättning eller beredningsform, såframt icke specialiteten därigenom
väsentligen förändras. Styrelsen äger också meddela tillstånd till
ändring beträffande storleken av specialitets förpackning och i fråga örn specialitets
pris (10 §).

I övergångsbestämmelserna till kungörelsen har föreskrivits, bland annat,
att utan hinder av bestämmelsen, att endast registrerad specialitet får försäljas,
specialitet, som vid kungörelsens ikraftträdande den 1 juli 1934 hölls
till salu å apoteksinrättning, fick försäljas under tiden till och med den 31
januari 1935. Gjordes ansökan örn registrering av sådan specialitet senast
den 31 december 1934, fick specialiteten jämväl efter den 31 januari 1935
försäljas i avbidan å ansökningens prövning.

Faktiskt har laboratoriet från och med senare hälften av år 1934 nästan
uteslutande sysslat med specialitetsundersökningar, och övrig verksamhet har
måst väsentligt begränsas. I trots härav har specialitetskontrollen icke medhunnits
i den utsträckning, som varit önskvärd. Åtgärder för att därutinnan
åstadkomma en bättre ordning hava därför synts erforderliga.

Utredning rörande det farmacevtiska laboratoriets
ändamålsenliga omorganisation.

Med stöd av vederbörligt bemyndigande tillkallade jag den 6 juni 1936
statssekreteraren Wilhelm Björck (ordförande), ingenjören Otto Cyrén,
professorn Göran Liljestrand, förste stadsläkaren medicine doktorn Einar
Rietz och ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Ivar Österström
att såsom sakkunniga verkställa utredning rörande inrättande av ett
statens socialhygieniska institut jämte andra i samband därmed stående
frågor. Enligt direktiven för de sakkunniga skulle i samband med nyss -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

nämnda utredning tagas under omprövning jämväl frågan örn en anpassning
av statens farmacevtiska laboratorium efter de ökade krav, som en effektiv
läkemedelskontroll numera ställer.

Med skrivelse den 15 oktober 1937 avlämnade de sakkunniga betänkande
med förslag rörande omorganisation av statens farmacevtiska laboratorium.
Efter remiss hava yttranden över detta betänkande avgivits av medicinalstyrelsen,
efter hörande av specialitetsnämnden och föreståndaren för statens
farmacevtiska laboratorium, av kommerskollegium, sedan Sveriges kemiska
industrikontor, Sveriges färghandlares riksförbund samt handelskamrarna i
Stockholm, Göteborg och Skåne beretts tillfälle att yttra sig, ävensom av
statskontoret, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och apotekarsocietetens
direktion.

Förut denna dag har beslut fattats att till riksdagen avlåta proposition
(nr 50) angående anslag till statens farmacevtiska laboratorium för budgetåret
1938/1939. Jag anhåller att i huvudsak få hänvisa till vad i nämnda proposition
anförts rörande de sakkunnigas förslag, innehållet i däröver avgivna
yttranden samt mina egna framställningar i ämnet. Av vad jag därvid
andragit torde dock här böra återgivas följande:

Statens farmacevtiska laboratorium hade under senare år visat sig icke
hava tillräckliga resurser för att fylla detsamma författningsenligt åvilande
uppgifter. Detta gällde främst dess befattning med den s. k. förhandskontrollen
av de farmacevtiska specialiteterna, vilken kontroll icke kunnat
ske så snabbt occh så fullständigt som önskvärt varit. Likväl hade laboratoriets
övriga arbetsuppgifter fått stå tillbaka i en utsträckning, som i längden
icke kunde anses försvarligt.

De sakkunnigas förslag åsyftade närmast att vinna rättelse härutinnan men
också att skapa organisatoriska förutsättningar för en fortsatt mer eller
mindre regelbundet återkommande efterkontroll av registrerade specialiteter.
Därvid hade jämväl beaktats de ökade krav på noggrannhet och effektivitet
beträffande biologisk prövning av läkemedel, som på senare tid framträtt.
För ändamålet hade de sakkunniga föreslagit dels en avsevärd förstärkning
av den personal, som hittills huvudsakligen sysslat, med .kemiska undersökningar,
dels ock inrättandet av en särskild avdelning för biologiska prövningar.
Det sammanlagda antalet befattningshavare vid laboratoriet skulle
enligt förslaget uppgå till 18, av vilka 8 skulle upptagas å ordinarie stat och
övriga erhålla icke-ordinarie anställning.

Vid remissbehandlingen hade nästan genomgående åtgärder ansetts erforderliga
för vinnande av en snabbare och fullständigare förhandskontroll
av till registrering anmälda farmacevtiska specialiteter. Däremot hade
meningarna brutit sig, när det gällt att bedöma behovet av anordningar för
en statlig efterkontroll av registrerade specialiteter. Medan sålunda de för
specialitetskontrollen ansvariga myndigheterna — medicinalstyrelsen, specialitetsnämnden
och föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium -funnit en förstärkning av laboratoriets personal nödvändig även ur sistnämnda
synpunkt, hade kommerskollegium och vissa organisationer, företrädande
handeln och läkemedelsindustrien, ställt sig tveksamma eller ansett
en sådan opåkallad, främst med hänvisning till det apotekarna författningsenligt
åliggande ansvaret för av dem försålda läkemedel och till det för
detta ändamål inrättade kontrollaboratoriet. För egen del anslöte jag mig till
den förra ståndpunkten. Det apotekarna åvilande ansvaret avsåge nämligen

6

Kungl. Majda proposition nr 51.

närmast varas art, sammansättning och hållbarhet samt i någon mån dess pris
under det att den i specialitetskungörelsen stadgade kontrollskyldigheten
omfattade jamval specialitetens farmacevtiska och medicinska berättigande
samt reklamen för densamma. Inträffade i nu nämnda hänseenden genom åtgörande
av tillverkaren eller eljest ändring i de förhållanden, som förelegat
eller uppgivits vid registreringen, hade medicinalstyrelsen att påkalla rättelse
härutinnan och i sista hand återkalla registreringen med påföljd, att specialiteten
ej längre finge säljas. Uppenbart vore, att apotekarnas och allmänhetens
intressen i sådant fall kunde avsevärt gå i sär och stundom vara rakt
motsatta, icke minst då det gällde reglering av åsatt pris. Apoteken och deras
kontrollaboratorium hade ej heller samma möjligheter som ett statsorgan att
gora sig galande gentemot läkemedelsfabrikanterna. Det syntes därför vara
nödvändigt, att statens farmacevtiska laboratorium vore rustat jämväl för
nu ifrågavarande uppgift.

Det hade från visst håll ock gjorts gällande, att en regelbundet återkommande
efterkontroll skulle stå i strid med gällande specialitetskungörelse,
vilken stadgade, att kontrollundersökning av registrerad specialitet finge av
medicinalstyrelsen företagas, när styrelsen funne anledning därtill föreligga.
Till stöd för denna uppfattning hade åberopats 1932 års sakkunnigbetänkande,
varur ifrågavarande bestämmelse vore hämtad. Att märka vore emellertid,
att detta betänkande samtidigt innehöll en bestämmelse om obligatorisk förnyelse
av registrering vart femte år, vilken icke upptagits i Kungl. Majlis förslag
i ämnet. Såvitt av betänkandet kunde utläsas, hade de sakkunniga ej
heller avsett att lägga hinder i vägen för en regelbunden efterkontroll utan
närmast velat giva uttryck för den uppfattningen, att en obligatorisk sådan
icke nödvändigtvis behövde från statens sida företagas och att medicinalstyrelsen
därför borde medgivas rörelsefrihet vid efterkontrollens utövande.
1937 års betänkande syntes icke ha åsyftat att härutinnan åstadkomma någon
ändring i sak men hade velat skapa ett nöjaktigt organisatoriskt underlag
för verkställande av en mera allmän och regelbunden efterkontroll, än vad
den nuvarande organisationen även efter avverkad arbetsbalans skulle medgiva,
självfallet i första hand inriktad på specialiteter eller grupper därav,
för vilka en sådan kunde antagas vara särskilt påkallad. Själv hyste jag den
uppfattningen, att en effektiv efterkontroll vore av minst lika stor betydelse
som förhandskontrollen, då det gällde att skydda allmänheten mot underhaltiga
eller oskäligt dyra läkemedel.

Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrkte jag en sådan omorganisation
av statens farmacevtiska laboratorium, att de sakkunnigas syften skulle bliva
tillgodosedda samt förklarade mig i allt väsentligt kunna godtaga de sakkunnigas
förslag.

På min hemställan beslöt ock Kungl. Majit att för laboratoriets behov under
nästa budgetår äska följande anslag, nämligen till avlöningar ett förslagsanslag
av 76,000 kronor, till omkostnader ett förslagsanslag av 30,000 kronor
samt till inredning och utrustning av nya lokaler ett reservationsanslag av

50,000 kronor.

I sitt betänkande hava 1936 års sakkunniga, som förutsatt, att den farmacevtiska
specialitetskontrollen — liksom hittills — skall bära sina egna kostnader,
jämväl framlagt förslag till komplettering av nuvarande avgiftsbestämmelser
för kontroll av handeln med farmacevtiska specialiteter.

Innan jag övergår till behandling av nämnda förslag, anhåller jag att få
lämna en redogörelse för gällande avgiftsbestämmelser i specialitetskungörelsen
och deras tillkomst.

Kungl. Majus proposition nr 51.

Avgift sbest simn leiser na i special itets kungörelsen
och deras tillkomst.

I apotekssakkunnigas av år 1931 deri 20 juli 1932 avgivna betänkande
nied förslag till förordning angående handel med farmacevtiska specialiteter
(statens offentliga utredningar 1932:20) framhölls, att utgifterna för specialitetskontrollen
borde täckas genom avgifter å specialiteterna. Det allmänna
skulle således icke vidkännas några kostnader för ändamålet. Avgifterna
föreslogos skola utgå i form av en engångsavgift vid ansökan om
registrering å 125 kronor för varje specialitet; därtill skulle för vara, som
anmäldes i olika förpackningsstorlekar eller olika beredningsformer (den
yttre form — piller, kapslar, salva etc. — i vilken specialiteten tillhandahålles
allmänheten), komma en avgift av 10 kronor för varje enskilt slag
av förpackning utöver ett. Avgiften för förnyelse av registrering — som
enligt de sakkunnigas förslag skulle ske vart femte år skulle utgöra 50
kronor. Slutligen skulle utgå en avgift av 25 kronor vid ändring av sammansättning
eller beredningsform samt vid ändring av förpackningars storlek
och pris. De sakkunniga anförde, att de föreslagna avgifterna bleve till
storleken så små i förhållande till specialiteternas försäljningssumma inom
landet, att hänsyn till anmälarnas ekonomi icke torde lägga hinder i vägen
för att uttaga sådana avgifter. Av samma skäl förefunnes ingen risk för
att dessa avgifter skulle komma att höja prisen på ifrågavarande läkemedel.
Beträffande särskilt ansökningsavgiftens storlek anmärkte de sakkunniga,
att åtskilliga preparat vid prövning fordrade långvarigt och kostsamt analysarbete,
under det att andra preparat vore mycket enkla att undersöka.
Det hade emellertid ej ansetts lämpligt eller ens möjligt att nyansera avgifterna
efter prövningens art, vadan den svårare analysen i ena fallet tolde
få i avgiftshänseende utjämna den enklare analysen i det andra fallet.

I yttranden över sakkunnigförslaget uttalades av kommerskollegium, vissa
läkemedels fabrikanter och några handelskammare farhågor för att de föreslagna
avgifterna skulle komma att verka fördyrande å läkemedelspriserna.
Medicinalstyrelsen framhöll, att nämnda farhågor icke syntes motiverade.
Krav på en sänkning av registreringsavgifterna kunde emellertid tillmötesgås
genom en omläggning av avgiftssystemet på det sätt, att vid ansökan örn
registrering av specialitet avgiften skulle utgöra allenast 20 kronor men att
därjämte en årlig avgift skulle utgå, vilken under de fyra följande åren
skulle utgöra 20 kronor, varefter årsavgiften skulle sjunka till 10 kronor.
Då varje särskild beredningsform av en specialitet måste bliva föremål för
undersökning, syntes det dessutom böra stadgas, att för specialitet, som försåldes
i mer än en beredningsform, vid anmälan skulle erläggas en engångsavgift
av 20 kronor för varje beredningsform över en.

Förslag till kungörelse i ämnet framlades genom proposition nr 102 för
1934 års riksdag. En väsentlig beskärning föreslogs beträffande de av de
sakkunniga ifrågasatta avgifterna. Den avgift, som skulle erläggas vid ansökan
örn specialitets registrering, vilken samtidigt vore att anse som års -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

avgift för första registreringsåret, hade bestämts till 20 kronor. Endast en
ansökningsavgift skulle utgå, även örn specialiteten anmälts till registrering
i flera beredningsformer. Den därefter utgående årliga avgiften hade satts
till 15 kronor. Andra avgifter än de salunda angivna skulle icke förekomma.
Någon förnyelse av registrering skulle ej äga rum. Avgifterna hade utmätts
så, att de skulle kunna täcka kostnaderna för kontrollen. Självfallet mötte
svårigheter att på förhand mera exakt uppskatta såväl beloppet av inflytande
avgifter som storleken av de kostnader, kontrollen skulle medföra, men
större avgifter än de nämnda syntes icke behöva ifrågakomma. — Riksdagen
gjorde, på hemställan av första lagutskottet (utlåtande nr 64), ej någon
erinran mot vad som anförts i propositionen i berörda hänseende (skrivelse
nr 308). — De uti propositionen upptagna avgiftsbestämmelserna inflöto därefter
i kungörelsen.

I utlåtande den 27 oktober 1936 över framställning rörande vissa anslag
till statens farmacevtiska laboratorium anförde de sakkunniga angående inrättande
av ett statens socialhygieniska institut, under framhållande av att
inkomsterna för prövning av farmacevtiska specialiteter väsentligt understege
utgifterna därför, att anledning syntes föreligga för Kungl. Majit att
utan dröjsmål skrida till en omprövning av kontrollavgifterna.

Utredning och förslag i ämnet avgavs av medicinalstyrelsen, sedan
yttranden inhämtats av specialitetsnämnden och föreståndaren för statens
farmacevtiska laboratorium. Över medicinalstyrelsens utredning och förslag
avgåvos yttranden av myndigheter och sammanslutningar. Sedan därefter
förslag till ändring av kungörelsen angående handel med farmacevtiska specialiteter
-— innefattande bestämmelser örn höjda kontrollavgifter _ upp rättats

inom socialdepartementet, inhämtades riksdagens yttrande däröver
genom proposition nr 138 vid 1937 års riksdag.

I det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet över socialärenden för
den 26 februari 1937 anförde jag, bland annat:

De betänkligheter, som från vissa håll yppats mot en höjning av kontrollavgifterna,
synas mig överdrivna. I jämförelse med framställningskostnaderna,

. inräknade jämväl utgifterna för reklam, lär även en ganska avsevärd
höjning av kontrollavgifterna icke vara av den storleksordning, att utförsäljmngspriset
därav kan röna inverkan. Å andra sidan böra givetvis avgifterna
icke fastställas högre, än att statens kontrollutgifter därigenom täckas

Vid övervägande av de åtgärder, som böra vidtagas för att höja summan
av erlagda avgifter, har jag kommit till den uppfattningen, att i första hand
„ 4? utvägen bör anlitas att uttaga årsavgifter för specialiteter, som få försäljas,
ehuru de icke äro registrerade. Såsom under utredningen i ärendet
från olika håll erinrats, torde någon saklig grund för avgiftsfrihet för sådana
specialiteter icke kunna påvisas, då i andra fall försäljningsrätt föranleder
skyldighet att erlägga årsavgift. För övrigt hava de registreringssökande vid
ingivandet av sina ansökningar icke haft anledning att kalkylera med avgiftsfrihet.
Jag vill därför föreslå, att i övergångsbestämmelserna till gällande
kungörelse, i vilka bestämmelser nyssnämnda rätt till försäljning
stadgas, införes ett nytt stycke, innefattande bestämmelser örn skyldighet
att erlägga årsavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51. 9

Jag anförde vidare, att inflytande belopp dock icke skulle bliva tillräckliga,
om ej annan ändring än den nyss omnämnda vidtoges, samt fortsatte:

I fråga örn åtskilliga specialiteter erfordras biologisk eller klinisk prövning
eller bestämning av radioaktivitet, vilka undersökningar kunna draga betydligt
högre kostnader än de vanligen förekommande kemiska undersökningarna.
Vidare skola enligt gällande bestämmelser undersökningar i och för efterkontroll
vidtagas, då medicinalstyrelsen finner anledning föreligga därtill. På
grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig böra föreslå, att ansökningsavgiften
skall höjas, dock ej med högre belopp än 20 kronor och alltså till 40
kronor, samt att med hänsyn till omfattningen av det kontrollarbete, som
måste utföras, särskild ansökningsavgift, på sätt föreståndaren för statens
farmacevtiska laboratorium och medicinalstyrelsen föreslagit, skall utgå för
varje beredningsform, vari till registrering anmäld specialitet är avsedd att
försäljas. — Då jag anser det rättvist, att de läkemedel, som föranleda särskilt
kostsam prövning, själva bära de ökade kostnaderna, finner jag mig böra —
utöver de i det föregående föreslagna författningsändringarna — föreslå, att
beträffande vara, som erfordrar biologisk eller klinisk prövning eller bestämning
av radioaktivitet, skall, utöver ansökningsavgiften, erläggas ett belopp,
vilket tillsammans med nämnda avgift av medicinalsyrelsen uppskattas täcka
undersökningskostnaderna. Enahanda ordning är i princip gällande såväl i
Danmark som i Norge. Det synes mig emellertid skäligt, att — utom i fråga
örn bestämning av radioaktivitet, där så ej torde låta sig göra -— vissa maximibelopp
fixeras.

Beträffande dessa maximibelopp förklarade jag mig godtaga av medicinalstyrelsen
därutinnan framlagt förslag. Detaljbestämmelserna framgå av den
redogörelse för gällande stadganden, som lämnas i det följande.

Slutligen anförde jag:

För att kontrollsystemet i fråga om de farmacevtiska specialiteterna skall
verka på ett tillfredsställande sätt erfordras, att efterkontroll verkställes med
icke alltför många års mellanrum. Enligt nuvarande bestämmelser skall,
som förut nämnts, icke erläggas ersättning för sådan kontroll. Medicinalstyrelsen
har föreslagit, att för undersökning i och för efterkontroll skall utgå
det belopp, medicinalstyrelsen finner erforderligt. Vissa maximibelopp
beträffande olika slag av undersökningar hava dock föreslagits. Jag är emellertid
icke beredd att nu förorda förslaget i denna del. Erfarenhet rörande
de av mig i det föregående föreslagna avgiftsbestämmelsernas inverkan lär
böra avvaktas, innan åtgärder övervägas i angivna syfte, så mycket mera
som under de närmaste åren efterkontroll icke torde förekomma i någon
större omfattning. Då därtill kommer, att frågan örn det farmacevtiska laboratoriets
organisation är föremål för övervägande av särskilda sakkunniga,
har jag funnit mig för närvarande böra avstå från att föreslå skyldighet att
gälda särskild ersättning för verkställd efterkontroll.

Propositionen behandlades av första lagutskottet, som (i utlåtande nr 42)
anförde, bland annat:

Den nu gällande specialitetskungörelsen är uppbyggd på den principen,
att statens kostnader för specialitetskontrollen skola täckas genom avgifter,
som uttagas av registreringssökandena. Denna princip bör, såsom departementschefen
framhållit, även i fortsättningen bibehållas. Då det nu visat
sig, att statens berörda kostnader icke kunna tillfullo bestridas med de avgifter,
som för närvarande utgå enligt kungörelsen, måste jämväl enligt ut -

10

Kungl. Majus proposition nr 51.

skottets mening en höjning av dessa avgifter genomföras. Emellertid vill
utskottet framhålla, att för den händelse det framdeles — exempelvis efter
avarbetandet av den betydande balans, som nu förefinnes beträffande ansökningar
örn registrering av specialiteter — visar sig, att de stadgade avgifterna
tillföra statsverket större belopp än som åtgår för specialitetskontrollen,
en omprövning av avgifternas storlek bör vidtagas.

Mot utformningen av bestämmelserna gjorde utskottet icke någon erinran
av betydelse i förevarande hänseende.

Vad utskottet anfört godkändes av riksdagen. — Författning i ämnet utfärdades
därefter den 28 maj 1937 (nr 265).

Bestämmelserna rörande avgifter för specialitet skontrollen
äro nu enligt kungörelsen i ämnet sammanfattningsvis
följande:

Vid ansökan örn registrering skall enligt 4 § fogas en ansökningsavgift
av 40 kronor för varje beredningsform, vari specialiteten är avsedd att försäljas.
Därutöver skall beträffande vara, som erfordrar biologisk eller klinisk
prövning eller bestämning av radioaktivitet, erläggas ett belopp, vilket tillsammans
med ansökningsavgiften av medicinalstyrelsen uppskattas täcka
undersökningskostnaderna. Nämnda tilläggsbelopp må för varje beredningsform
dock ej överstiga: för bestämning av digitalis eller därmed jämförlig
beredning 65 kronor, adrenalin 50 kronor, varje enskilt vitamin 300 kronor
och insulin 500 kronor, för varje annan biologisk prövning 150 kronor samt
för klinisk prövning 200 kronor. För varje registrerad specialitet skall enligt
15 § tillverkaren eller, där fråga är örn utom riket framställd specialitet, ombud
för tillverkaren å tid, som medicinalstyrelsen bestämmer, dessutom erlägga
en årsavgift av 15 kronor från och med året näst efter det, varunder
specialiteten registrerats. När särskilda skäl därtill äro, kan dock medicinalstyrelsen
medgiva nedsättning i eller befrielse från denna avgift. För specialitet,
som jämlikt övergångsbestämmelserna till kungörelsen må försäljas,
oaktat registrering icke ägt rum, skall från och med år 1938 erläggas en
avgift av 15 kronor för varje år till och med det, då specialiteten registreras.
Nedsättning i eller befrielse från denna avgift må medgivas i enahanda ordning,
som gäller beträffande årsavgiften för registrerade specialiteter.

Förslag angående ändring av nuvarande avgiftsbestämmelser.

Sakkunnigbetänkandet den 15 oktober 1937.

I betänkandet har erinrats, att såsom inkomst av statens farmacevtiska
laboratoriums verksamhet för budgetåret 1937/1938 upptagits ett belopp av

50,000 kronor, utgörande beräknade avgifter för kontroll å handeln med
farmacevtiska specialiteter.

De sakkunniga hava därefter yttrat:

Enligt de sakkunnigas mening bör principen, att den farmacevtiska specialitetskontrollen
skall bära sina egna kostnader, även framdeles upprätthållas.
De årliga kostnaderna för laboratoriets drift efter genomförd omorganisation
hava av de sakkunniga uppskattats till (80,000 + 35,000) 115,000
kronor vid full verksamhet, varav omkring 90,000 kronor kunna beräknas
belöpa å kontrollen av farmacevtiska specialiteter. Härtill komma kostnaderna

11

Kungl. Majus proposition nr 51.

för medicinalstyrelsens handläggning av specialitetsärendena, vilka kostnader
för närvarande uppgå till cirka 10,000 kronor oell efter genomförd omorganisation
kunna förväntas stiga till inemot 15,000 kronor. Det kan vid sådana förhållanden
förutses, att gällande avgiftsbestämmelser, vilka under tiden närmast
efter avverkandet av nuvarande arbetsbalans kunna beräknas medföra en inkomst
av högst 60,000 kronor per år, framdeles skola visa sig otillräckliga
för bestridandet av de med specialitetskontrollen förenade kostnaderna, helst
som den stipulerade ansökningsavgiften av 40 kronor per beredningsform
avsiktligt hållits i underkant samt nu löpande årsavgift utgår per specialitet
i stället för beredningsform.

De sakkunniga hava förklarat, att de funnit uttagande av en årlig avgift
för efterkontroll vara en lämplig åtgärd för att ernå jämvikt mellan utgifter
och inkomster för specialitetskontrollen. Då vägande invändningar mot en
dylik avgift, därest den bleve rättvist avvägd, icke syntes kunna resas från
företagarhåll, hava de sakkunniga förordat, att sådan avgift snarast införes.

I fråga om reglerna för uttagandet av nämnda avgift hava de sakkunniga
anfört:

Då efterkontroll av registrerad specialitet förutsatts skola som regel äga
rum vart femte år, synes ifrågavarande avgift lämpligen kunna bestämmas
till Vs av ansökningsavgiften jämte, i förekommande fall, av den tilläggsavgift,
som skall erläggas vid biologisk eller klinisk prövning eller bestämning
av radioaktivitet. Med hänsyn till att ansökningsavgiften satts något
lägre än den genomsnittliga självkostnaden för en kemisk prövning av hithörande
specialiteter, torde dock årsavgiften i intet fall böra understiga
15 kronor per beredningsform. Med beredningsform förstå de sakkunniga härvid
icke blott tekniskt olika läkemedelsformer, såsom lösningar, tabletter,
piller etc., utan även olika koncentrationer eller styrkor av en och samma
beredningsform (se prop. 138/1937, sid. 9). Avgift bör likaledes utgå för alla
registrerade specialiteter, vare sig registreringen skett före eller efter tidpunkten
för denna avgifts införande. Sistnämnda tidpunkt torde lämpligen
kunna bestämmas till den 1 juli 1938.

Kompletteras gällande ansökningsavgifter med en årsavgift av senast
antytt slag, synes man hava grundad anledning förvänta, att statens kostnader
för specialitetskontrollen skola bliva i det närmaste täckta utan att nuvarande
årsavgift för registrerade specialiteter behöver samtidigt upprätthållas.

De sakkunniga hava beräknat, att efter avverkandet av nuvarande arbetsbalans,
vilket antages kräva en tid av cirka två år, inkomsten av årsavgiften
för efterkontroll skall belöpa sig till omkring (3,900 beredningsformer X 15

150

kronor + 780 beredningsformer X -v- kronor) 81,900 kronor, vartill skulle

komma ansökningsavgifter till ett belopp av omkring (325 beredningsformer X
40 kronor + 65 beredningsformer X 150 kronor) 22,750 kronor.1 Sammanlagda
årsinkomsten skulle alltså belöpa sig till inemot 105,000 kronor, eller
samma belopp, vartill enligt de sakkunnigas beräkningar de årliga utgifterna
för specialitetskontrollen framdeles komma att uppgå.

Vid betänkandet hava de sakkunniga fogat förslag till erforderlig författ i

I)e sakkunniga hava utgått från att efter cirka två år antalet specialiteter skall uppgå
till 3,000 med sammanlagt 3,900 beredningsformer. Därav hava omkring 20 procent, d. v. s.
780 beredningsformer, ansetts kräva annan än kemisk prövning. Medelkostnaden därför
har uppskattats till 150 kronor.

12 Kungl. Majus proposition nr 51.

ning rörande ändring i 15 § kungörelsen om handel med farmacevtiska
specialiteter.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

De sakkunnigas förslag att beräkna avgifter för efterkontroll har i princip
godtagits av medicinalstyrelsen, specialitetsnämnden, föreståndaren för farmacevtiska
laboratoriet samt handelskammaren i Göteborg, under det att kommerskollegium,
Sveriges kemiska industrikontor samt Stockholms och Skånes
handelskammare i första hand avstyrkt, att ändringar i avgiftsbestämmelserna
för närvarande vidtagas. Sveriges färghandlares riksförbund har förklarat sig
vara tveksamt, huruvida man redan nu borde eller kunde ålägga specialitetstillverkarna
en ytterligare utgiftsbörda i form av avgifter för efterkontroll.

I de avstyrkande yttrandena har framhållits, bland annat, att bestämmelserna
på förevarande område icke böra underkastas alltför täta ändringar.

Industrikontoret har anfört, bland annat:

Det vore en obillighet mot de fabrikanter, som på senare tid ingivit registreringsansökningar,
att dessa medelst efterkontrollavgifter skulle bidraga till
täckande av kostnaden för avverkande av balans med avseende å tidigare
registreringsansökningar. Jämlikt industrikontorets beräkningar borde de
inkomster, som skulle inflyta, för den händelse de av de sakkunniga föreslagna
avgifterna komme att tillämpas, bliva betydligt högre, än vad av de
sakkunniga antagits. Till stöd därför åberopades att de sakkunniga, vilka
utgått från att begreppet beredningsform skall vara liktydigt med analysenhet,
räknat med, att 100 specialiteter skulle motsvaras av blott 130 beredningsformer,
men denna senare siffra vore enligt industrikontorets förmenande
att anse såsom alltför låg. Såvitt industrikontoret kunnat finna,
borde med de avgifter, som komme att tillämpas från och med den 1 januari
1938, statens farmacevtiska laboratoriums årsinkomst uppgå till omkring

70,000 kronor, och detta belopp borde vara fullt tillräckligt för att i framtiden
täcka kostnaderna för genomförandet av en effektiv kontroll av specialiteterna.

Stockholms handelskammare har framhållit, att de föreslagna avgifterna
komme att fördyra läkemedlen samt därom yttrat:

Örn nya pålagor skulle läggas å läkemedelsindustrien för specialitetskontrollen,
torde detta, såvitt handelskammaren kunde bedöma, icke kunna
ske utan att industrien nödgades söka genom prisförhöjningar övervältra dessa
utgifter å konsumenterna, d. v. s. de sjuka. Enligt vad för handelskammaren
uppgivits, innebure de nya bestämmelserna örn särskilda efterkontrollavgifter
vid de fabriker, där beräkningar hunnit utföras, en förhöjning av de årliga
avgifterna med 135—150 procent. Att detta — i all synnerhet när det gällde

Sarat med ringa avsättning — vore ägnat fördyra varan eller tvinga till
äggande av tillverkningen därav syntes handelskammaren uppenbart.

Skånes handelskammare har givit uttryck åt samma synpunkter, som
andragits av industrikontoret och Stockholms handelskammare.

Kommerskollegium, som förklarat sig visserligen icke nu vilja påyrka
någon ändring av den förra året införda principen med viss avgiftsdifferen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 51. 13

tiering efter kontrollkostnadernas storlek, bär ansett sig dock vilja framhålla,
bland annat, följande:

Vissa typer av läkemedel, däribland i stor utsträckning sådana, som vid
nuvarande utvecklingstendenser på området syntes tilldraga sig särskilt
intresse, komme enligt det föreliggande förslaget att drabbas av ganska höga
avgifter, som ställde sig förhållandevis mera betungande ju mindre omsättningen
vore av läkemedlet ifråga. Visserligen förelåge och skulle enligt förslaget
allt framgent föreligga möjligheter för medicinalstyrelsen att företaga
jämkningar i fråga örn avgiftsbeloppen, men denna utväg torde knappast kunna
anses i allo tillfredsställande. Örn det efter en närmare utredning skulle befinnas
genomförbart att låta de årliga avgifterna åtminstone i viss mån vara
beroende av omsättningen i handeln av läkemedlet ifråga, skulle en dylik
anordning enligt kommerskollegii mening kanske vara lämpligare än den nu
föreslagna. Vissa specialiteter torde nämligen omsättas i sådan omfattning,
att en måttlig förhöjning av kontrollavgifterna ej skulle få nämnvärd inverkan
på utförsäljningspriset, under det att de så erhållna ökade avgiftsbeloppen
skulle medgiva avgiftssänkning för andra specialiteter, för vilka omsättningen
vore relativt obetydlig, men beträffande vilka icke desto mindre kunde vara
av betydelse att priset ej ställde sig för högt.

Kommerskollegium har vidare till behandling upptagit ett särskilt spörsmål,
nämligen frågan örn innebörden av uttrycket beredningsform, samt därom
anfört:

Det hade för kollegium under hand framhållits, att den innebörd de sakkunniga,
i vad anginge avgifternas erläggande, givit åt benämningen beredningsform
möjligen ej stöde i överensstämmelse med den hittills i allmänhet
vedertagna utan hade en vidsträcktare omfattning. Det torde nämligen vara
tvivelaktigt, huruvida skiljaktighet endast i fråga örn graden av koncentration
eller styrka hittills ansetts vara tillräcklig för att varorna ifråga skulle betraktas
såsom olika beredningsformer. Möjligen kunde det vara påkallat, att
i specialitetskungörelsen infördes en förklaring över vad med benämningen
beredningsform skulle förstås.

Beträffande sättet för efter kon trolla vgifter nas upptagande
hava erinringar framställts i flera yttranden:

Specialitet snämnden har härutinnan anfört:

De sakkunnigas förslag angående särskilda avgifter för efterkontroll innebure
den fördelen ur statsverkets synpunkt, att de i likhet med nuvarande
avgift enligt 15 § specialitetskungörelsen skulle inflyta årsvis, och vidare att
för varje beredningsform av specialitet årligen skulle utgå samma belopp.
Bortsett från svårigheten att lång tid i förväg uppskatta kostnaden för
biologisk och klinisk prövning samt bestämning av radioaktivitet, borde nog
den invändningen göras mot förslaget i denna del, att det för tillverkare av
preparat, vilka krävde dyrbar specialprövning, kunde bli olägligt att årligen
erlägga förhållandevis stora avgifter för en framtida kontroll. Detta framträdde
särskilt, örn tillverkaren efter att några år ha erlagt avgift icke vidare
försålde varan och registreringen upphörde innan efterkontroll utförts. Därtill
komme, att efterkontroll icke med visshet kunde verkställas inom den tid
av fem år från registreringen, varpå förslaget byggde. Nu berörda olägenheter
kunde motverkas av att ett restitutionsförfarande medgåves.

Alternativt skulle man kunna vidtaga den anordningen, att avgift för
specialprövning uttoges, då prövningen verkställdes. Huvudstadgandet i 15 §

14

Kungl. Majus proposition nr 51.

skulle innehålla, att för varje registrerad specialitet skulle erläggas en årlig
avgift av 15 kronor för varje beredningsform, vari specialiteten försåldes.
Därjämte skulle införas en ny bestämmelse om att för undersökning i och för
efterkontroll av vara, som erfordrade biologisk eller klinisk prövning eller
bestämning av radioaktivitet, skulle å tid, som medicinalstyrelsen i samband
med efterkontrollens företagande bestämde, för varje beredningsform till
styrelsen erläggas ett belopp, vilket tillsammans med årsavgifterna för beredningsformen
av medicinalstyrelsen uppskattades täcka kostnaderna för efterkontr
ollen.

Medicinalstyrelsen har instämt med specialitetsnämnden, samt tillagt, att
den av nämnden föreslagna anordningen syntes styrelsen särskilt tilltalande,
då tillverkaren enligt densamma icke skulle behöva utgiva mera, årsavgifterna
för den förflutna perioden medräknade, än örn det gällt en ansökan örn registrering
av varan vid tiden för efterkontrollen. Denna enhetlighet i systemet
syntes styrelsen innebära sådana fördelar, att den vida övervägde den förmån
tillverkaren skulle få genom att årsvis betala en femtedel av efterprövningskostnaden.
Även ur uppbördssynpunkt syntes den av styrelsen förordade
lösningen med bibehållande av de hittillsvarande fasta årsavgifterna
och därutöver fyllnadsavgifter för täckande av efterkontroll vara att föredraga.

Liknande invändningar mot de sakkunnigas förslag som de av specialitetsnämnden
gjorda hava framställts även av Stockholms och Skånes handelskammare.

Vissa formella invändningar mot de sakkunnigas kungörelseförslag hava
även framställts i några yttranden.

Departe.

ments chefen.

Uti det förut i dag behandlade ärendet angående anslag till statens farmacevtiska
laboratorium för nästa budgetår har jag för att kunna bedöma spörsmålet,
i vilken omfattning ändringar äro erforderliga beträffande laboratoriets
organisation, haft att taga ställning till frågan örn efterkontrollen av registrerade
farmacevtiska specialiteter. Jag har därvid anslutit mig till den
meningen, att en mer eller mindre regelbunden efterkontroll skall äga rum,
sedan den nuvarande arbetsbalansen vid laboratoriet till huvudsaklig del avverkats.
Vidare har jag förklarat mig hysa den uppfattningen, att en effektiv
efterkontroll är av minst lika stor betydelse som förhandskontrollen, då det
gäller att skydda allmänheten mot underhaltiga eller oskäligt dyra läkemedel.

Den vid specialitetskungörelsens tillkomst godtagna principen, att utgifterna
för specialitetskontrollen böra täckas genom avgifter å specialiteterna,
anser jag böra fortfarande upprätthållas. Å kontrollen av farmacevtiska specialiteter
belöpande andel av den årliga kostnaden för laboratoriets drift vid
den tidpunkt, då den nuvarande arbetsbalansen avverkats, har av de sakkunniga
i betänkandet den 15 oktober 1937 beräknats till omkring 90,000 kronor.
Mot denna beräkning har jag intet att erinra. Härtill komma kostnaderna för
medicinalstyrelsens handläggning av specialitetsärendena, vilka kostnader
efter genomförd omorganisation kunna förväntas belöpa sig till åtminstone

15,000 kronor. De sammanlagda kostnaderna för specialitetskontrollen kunna

Kungl. Majus proposition nr 51. 15

sålunda vid tidpunkten för den nuvarande arbetsbalansens avarbetande beräknas
uppgå till omkring 105,000 kronor.

Då den årliga inkomsten av nämnda kontroll med tillämpning av gällande
avgiftsbestämmelser icke synes kunna bliva högre än omkring 60,000 å

70,000 kronor om året, måste åtgärder vidtagas för att öka inkomsterna
av kontrollen. Den lämpligaste utvägen finner jag liksom de sakkunniga
vara den att upptaga avgifter för efterkontrollen. Åt samma uppfattning
hava bland andra de för specialitetskontrollen ansvariga myndigheterna,
medicinalstyrelsen och specialitetsnämnden, givit uttryck. De betänkligheter,
som från vissa håll yppats mot en ändring av kontrollavgifterna, synas mig
— liksom fallet var förra året, då vissa ändringar vidtogos — jämväl nu överdrivna.
Kontrollkostnaderna komma enligt min mening även efter de höjningar,
vilka jag i det följande ämnar föreslå, icke att vara av den storleks+
ordning, att utförsäljningspriset därav kan röna nämnvärd inverkan.

Mot den av de sakkunniga föreslagna anordningen med årliga avgifter, som
för en femårsperiod skulle beräknas motsvara kostnaderna för en efterkontroll,
hava enligt min åsikt av specialitetsnämnden, som därutinnan understötts
av bland andra medicinalstyrelsen, anförts vägande skäl. Det alternativa förslag,
som framlagts av nämnda myndigheter, synes mig däremot i det stora
hela lämpligt, varför jag vill i huvudsak förorda detsamma. För varje registrerad
specialitet skall sålunda liksom enligt gällande bestämmelser erläggas en
årlig avgift av 15 kronor. I motsats till vad som för närvarande är fallet skall
emellertid sådan årsavgift utgå för varje beredningsform, vari specialiteten
försäljes. Beträffande tolkningen av uttrycket beredningsform ansluter jag
mig till de sakkunnigas uppfattning. Att, på sätt från något håll ifrågasatts,
i författningstexten definiera nämnda uttryck anser jag icke vara erforderligt,
då de för specialitetskontrollen ansvariga myndigheterna icke påkallat en
sådan åtgärd. Utöver nuvarande avgifter skall i samband med undersökning
i och för efterkontroll av specialitet, som erfordrar biologisk eller
klinisk prövning eller bestämning av radioaktivitet — sålunda icke beträffande
specialitet, som kräver allenast kemisk undersökning — för varje beredningsform
till medicinalstyrelsen erläggas en tilläggsavgift, vilken tillsammans
med årsavgifterna för beredningsformen av styrelsen uppskattas täcka kostnaderna
för efterkontrollen. Därvid torde, på sätt som skett i 4 §, en maximering
av kostnaderna böra äga rum. Enligt 4 § skall i fråga örn varor av nyss angivna
beskaffenhet ansökningsavgift jämte viss tilläggsavgift täcka undersökningskostnaderna.
Då ansökningsavgiften numera utgör 40 kronor, böra maximibeloppen
i förevarande paragraf — 15 § — sättas 40 kronor högre än tilläggsavgifternas
maximibelopp i 4 § och sålunda bestämmas till följande belopp,
nämligen beträffande digitalis eller därmed jämförlig beredning 105 kronor,
adrenalin 90 kronor, varje enskilt vitamin 340 kronor, insulin 540 kronor, annan
specialitet, som erfordrar biologisk prövning, 190 kronor samt beträffande
specialitet, som erfordrar klinisk prövning, 240 kronor. Då maximibelopp beträffande
bestämning av radioaktivitet icke ansetts kunna fastställas i 4 §,
synes fastställelse därav icke heller böra ske i förevarande paragraf.

16

Kungl. Majlis proposition nr 51.

Medicinalstyrelsen synes — liksom fallet för närvarande är i fråga om årsavgift
— böra äga medgiva nedsättning i eller befrielse från varje avgift enligt
15 §.

Ett under remissbehandlingen väckt förslag att åtminstone i viss mån
differentiera avgifterna efter varornas omsättning synes mig, i varje fall för
närvarande, icke kunna realiseras.

Vidtagas de i det föregående föreslagna ändringarna i avgiftsbestämmelserna,
torde man — under förutsättning att efterkontroll i allmänhet sker i
genomsnitt vart femte år — kunna räkna med att vid tiden för den nuvarande
arbetsbalansens avverkande i avgifter enligt specialitetskungörelsen skall till
statsverket inflyta ett årsbelopp, som icke nämnvärt skiljer sig från det av
de sakkunniga beräknade.

Kungörelsen med de föreslagna ändringarna torde med hänsyn till att
jämväl årsavgiften i viss mån ändrats böra träda i kraft vid ett årsskifte. Jag
föreslår därutinnan den 1 januari 1939.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte besluta inhämta
riksdagens yttrande över upprättat förslag till kungörelse om ändrad lydelse
av 15 § kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handel med farmacevtiska
specialiteter.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Dagny Olsson.

Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.