Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Nr 47.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående älgavgifter
m. m.; given Stockholms slott den 14 januari 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
14 januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
frågan om ändrade bestämmelser rörande älgavgifter och älg skadefonden
samt anför:

I proposition, nr 214, till 1931 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen
att, med godkännande av de utav föredragande departementschefen tillstyrkta
grunderna för älgjaktens ordnande och för bidrag till lindrande i vissa
fall av skada av älg å gröda, medgiva uttagande av de enligt samma grunder
avsedda avgifter.

Sedan riksdagen på sätt framgår av dess skrivelse den 30 maj 1931, nr
295. med åberopande av jordbruksutskottets, av riksdagen godkända utlåtande
nr 79 anmält, att riksdagen med vissa ändringar och tillägg bifallit
propositionen, utfärdades den 18 juli 1931 dels förordning (nr 306) med vissa
bestämmelser angående jakt efter älg, dels ock kungörelse (nr 307) angående
allmänna villkor och bestämmelser för bidrag ur älgskadefonden.

Bihang till riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr 47.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Den förstnämnda författningen innehåller bestämmelser dels örn särskild
jakttid för jakt efter älg, dels om skyldighet att för varje under allmän jakttid
fälld älg betala en avgift av femton kronor, ävensom att för varje älg,
som avses i meddelat tillstånd örn särskild jakttid, erlägga en avgift av tjugufem
kronor, dels ock därom att ifrågavarande avgifter skola sammanföras
till en för riket gemensam fond, älgskadefonden, ur vilken efter vad särskilt
stadgas skola utgå bidrag till lindrande av skada av älg.

Kungörelsen av den 18 juli 1931, nr 307, innehåller de närmare bestämmelserna
angående rätten att erhålla bidrag ur älgskadefonden samt ordningen för
sådant bidrags bestämmande och utbetalande. Det stadgas sålunda, att bidrag
må kunna tillerkännas brukare av mindre brukningsdel för skada, som avälg
förorsakats å honom tillhörig växande eller avmejad men ej inbärgad
gröda. Skadan skall dock vara av väsentlig beskaffenhet och brukaren skall
ej genom tillgodogörande av jakträtt eller eljest ha kunnat hålla sig skadeslös.
Till den vars brukningsdel omfattar större areal odlad jord än femton
hektar må bidrag utgå allenast när särskilda skäl föreligga. Till grund för
prövningen av ansökan om bidrag, vilken ställes till Konungen, skall ligga
syn och värdering av två ojäviga, i jordbruk kunniga män, vilka sökanden
äger tillkalla. Värderingsinstrumentet jämte övriga ansökningshandlingar
skola inom fjorton dagar efter det skadan skedde överlämnas till vederbörande
lands- eller stadsfiskal, som det åligger att ofördröjligen överlämna handlingarna
till länsstyrelsen jämte eget yttrande. Länsstyrelsen har därefter
att före utgången av december månad med eget utlåtande till Konungen översända
samtliga under året inkomna inlagor. Beviljat bidrag utbetalar statskontoret
till länsstyrelsen, som har att ombesörja att bidraget kommer vederbörande
till handa.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 1 februari 1935
revisionssekreteraren Gustaf Adolf Bouveng såsom utredningsman för att
verkställa utredning och avgiva förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor,
varjämte godsägaren friherre Carl Bennet å Vasatorp, rektorn vid skogshögskolan
Gustaf Lundberg, statssekreteraren Bernhard Näsgård samt ledamoten
av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Nils Olsson i Rödingsberg
anmodades att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga i överläggningar
i ämnet.

Till utredningsmannen ha överlämnats åtskilliga, från sammanslutningar
och enskilda personer inkomna framställningar om ändring i bestämmelserna
om älgjakten, älgavgifterna och älgskadefonden.

Utredningsmannen har dels den 30 september 1936 avgivit betänkande med
förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor, del I, innehållande förslag till lag
om rätt till jakt samt jaktstadga m. m., dels ock den 25 oktober 1937 inkommit
med utlåtande och förslag angående ändrade bestämmelser i fråga om
älgskadefonden m. m.

Innan jag närmare redogör för innehållet i dessa förslag, vill jag omnämna,
att vid samtliga riksdagar under åren 1932—1935 väckts motioner,1 vilka
i huvudsak gått ut på begäran om sådan ändring i bestämmelserna örn
älgskadefonden, att uttagna avgifter för fällda älgar uppdelas på länsfonder

1 1932, 11:11; 1933, 1:136, 1:191, 11:362; 1934, 1:22, 11:43; 1935, 1:107, 11:239.

Kungl. Majlis proposition nr 47.

eller fonder för olika landsdelar samt att, i den mån fonderna icke helt tagas
i anspråk för reglerande av älgskador, uppkommet överskott skall få användas
för jaktvårdande uppgifter inom respektive län eller landsdel. I en
vid 1935 års riksdag väckt motion1 har föreslagits, att bidrag ur älgskadefonden
må kunna tillerkännas jämväl trädgårdsodlare för skada av älg i
trädgårdsanläggning. Vid riksdagarna 1934 och 1935 hava väckts motioner2
örn höjning till respektive 20 och 50 hektar av den gräns för arealen odlad
jord, över vilken bidrag ur älgskadefonden må tillerkännas odlare allenast
när särskilda skäl därtill äro. Slutligen har i motioner till 1936 års riksdag3
hemställts dels örn höjning med tio kronor av älgavgifterna, dels ock
örn skärpning av kvalifikationerna hos syne- och värderingsmännen i syfte
att göra uppskattningen av skadan mera tillförlitlig. Ingen av dessa motioner
har föranlett någon riksdagens åtgärd.

Utredningsmannen har i betänkandet framlagt förslag att de bestämmelser
i förordningen den 18 juli 1931, nr 306, som reglera den särskilda jakttiden
för jakt efter älg, nämligen 1, 2 och 3 §§ samt 7 § första stycket, skola
överflyttas till den jaktstadga varom, bland annat, betänkandet innehåller
förslag.

Förslaget innebär i huvudsak dels en utökning av den särskilda jakttiden
från nuvarande fjorton dagar till högst en månad, dels ock möjlighet att få
denna jakttid uppdelad på flera perioder. Liksom för närvarande skall den
särskilda jakttiden omfatta tiden för den allmänna jakten. Uppdelas den
särskilda jakttiden å flera perioder, skall till samma period hänföras hela
den allmänna jakttiden. De sålunda föreslagna ändringarna bygga på de senare
årens erfarenheter i fråga örn älgstammens utveckling. Det uttalas i
betänkandet, att å de större älgvårdade områdena älgstammen numera uppnått
avsevärd storlek men att detta ur jaktvårdssynpunkt glädjande förhållande
medfört, att skadorna av älg blivit mycket betydande. Åtgärder för att
hålla älgstammen inom rimliga gränser torde därför på många håll bliva
erforderliga. Å stora älgmarker vore det då icke möjligt att utan forcering
av jakten inom så begränsad tid som fjorton dagar medhinna nedläggandet
av tillräckligt antal älgar. Vid dylik forcering bleve emellertid föga utrymme
för beaktande av de djurskyddsvänliga synpunkterna. Även för den älgvårdare
som väl icke hade att nedlägga ett särskilt stort antal älgar men
som i stället ville söka höja älgstammens kvalitet kunde behov förefinnas
att till förfogande hava en mera rundligt tilltagen tid än för närvarande vore
möjligt.

I betänkandet har vidare anförts, att den jakt efter viss djurart, som direkt
avsåge att nedbringa stammen till förhindrande av skador å, bland annat,
åker, tänkts skola, då den skedde efter föreläggande eller förordnande jämlikt
den föreslagna lagen om rätt till jakt, kunna efter särskilt medgivande
av länsstyrelsen få äga rum å annan tid än som ur biologisk eller hushållssynpunkt
kunde anses lämplig. Därvid hade förutsatts att man genom att fälla

1 11:63.

2 1934, 11:322; 1935, II: 142.

3 1:22, 11:67.

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

djuren i omedelbart samband med deras skadeutövning skulle lättare kunna
utmönstra de individer, som vore direkta skadegörare. Emellertid syntes det
innebära uteslutande fördel, örn en jakträttsinnehavare bereddes tillfälle att
själv förebygga skadegörelse av älg, och detta vore grunden till förslaget, att
den särskilda jakttiden skulle, när skäl därtill förelåge, kunna uppdelas å
skilda perioder.

Det heter härom vidare i betänkandet, att utredningsmannen utgått ifrån,
att, därest det t. ex. vore fråga örn att förhindra skadegörelse av älg å åker,
dylikt fällande av älg skulle i nödfall få äga rum till och med under sommaren.
Då det emellertid därvidlag icke vore fråga om ordinär jakt efter
älg, vilken under inga omständigheter borde få äga rum under annan tid
än den biologiskt lämpliga jakttiden, som är på hösten, syntes vid meddelandet
av dylikt tillstånd det villkoret böra uppställas, att jakten finge ske allenast
å eller i omedelbar närhet av åker och företagas endast å sådana djur,
som självmant växlade ut för att å åkern söka sin föda. Ur djurskyddsvänlig
synpunkt torde därvid såsom ytterligare villkor böra uppställas, att,
därest av årskalv åtföljd ko fälldes, det skulle åligga jakträttsinnehavaren
att fälla jämväl kalven.

Inflytande älgavgiftsmedel otillräckliga.

Utredningsmannen har anfört, att därest, såsom i betänkandet föreslagits,
ur förordningen den 18 juli 1931 (nr 306) utbrytas och till jaktstadgan överföras
de stadganden som reglera den särskilda jakttiden efter älg, det torde
vara ändamålsenligt, att i en författning sammanföra stadgandena såväl om
älgavgifterna som angående de allmänna villkoren och bestämmelserna för
bidrag ur älgskadefond. Ett förslag till förordning angående älgavgifter
m. m., upptagande de ändringar i nu gällande bestämmelser i ämnet, som
av utredningsmannen föreslagits, har bilagts utlåtandet.

Utredningsmannen har erinrat, att de till älgskadefonden årligen inflytande
medlen allt ifrån andra året av fondens tillvaro visat fortgående stegring.
Anspråken på fonden hava emellertid stegrats i långt hastigare takt
och de senaste åren avsevärt överstigit vad som influtit. Detta har haft
till följd att tidigare behållning hos fonden konsumerats. Den 30 juni
1935 utgjorde ännu fondens behållning 29,602 kronor. Under tiden den
1 juli—den 31 december 1935 inflöto till fonden 114,230 kronor. Sammanlagda
beloppet av de utav domänstyrelsen i princip tillstyrkta ersättningarna,
avseende älgskador under år 1935, utgjorde emellertid 213,187
kronor, fördelade på 2,991 sökande. Med hänsyn till medlens otillräcklighet
måste sistberörda belopp avsevärt reduceras och till en var skadelidande
kunde utbetalas blott 67 % av den uppskattade skadan. Fonden utvisade
vid 1935 års utgång en brist å 112 kronor. För år 1936, vilket års älgjakt
uppvisade ett osedvanligt stort antal fällda älgar, nämligen 7,230, inflöto
till älgskadefonden 130,502 kronor. De av domänstyrelsen i princip tillstyrkta
skadeersättningarna för år 1936 utgjorde sammanlagt 191,691 kronor,
fördelade på 2,403 sökande. Jämväl de för sistnämnda år av domän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 47-

styrelsen såsom skäliga befunna ersättningarna hade alitsa måst reduceras
med 33 °/o. Fonden hade vid utgången av år 1936 en mindre behållning, uppgående
till 2,996 kronor.

Älgavgitternas storlek.

Den närmast till hands liggande utvägen att ernå jämvikt mellan skadeersättningarna
och de för gäldande av dessa tillgängliga medlen vore, enligt
utredningsmannen, att höja älgavgifterna. En höjning av dessa med 10
kronor skulle, under föx-utsättning att det årliga utbytet av älgjakten i fortsättningen
komme att uppgå till omkring 7,000 djur samt att kraven på ersättning
icke överstege 1935 års nivå, möjliggöra utbetalning av i det närmaste
full skadeersättning.

Utredningsmannen har emellertid icke ansett sig böra förorda höjning
av älgavgifterna och som skäl härför anfört, att dessa redan nu måste anses
i högsta laget. Särskilt gällde detta avgiften för under särskild jakttid fälld
älg, men även den allmänna älgavgiften innebure, framför allt i de norra
delarna av landet, där jaktmarkernas avlägsna läge och bristen på vägar
ofta minskade möjligheten att vinna ekonomiskt givande avsättning av älgköttet,
en ganska kännbar tunga. En höjning av sistberörda avgift skulle därför
kunna befaras få till följd att man genom underlåten deklaration sökte
undgå skyldigheten att erlägga sådan avgift. Vad anginge den så kallade
licensavgiften visade erfarenheten, att densammas storlek redan nu verkade
avhållande på benägenheten att söka tillstånd till särskild jakttid. En ytterligare
höjning av licensavgiften kunde därför befaras komma att minska
antalet av dem som begärde tillstånd tili särskild jakttid.

Utredningsmannen har emellertid funnit det ur flera synpunkter önskvärt,
att möjligheten att erhålla tillstånd till särskild jakttid utnyttjas mera
allmänt än nu är fallet. Han har därom anfört följande:

Den längre jakttiden medförde först och främst, att jakten efter älg kunde
anordnas så, att den icke lämnade rum för samma anmärkningar, som ur
djurvänlig synpunkt med skäl riktades mot det sätt, varpå denna jakt bedreves
under den allmänna jakttiden. Den medgåve vidare, att tillgodose
urvalssynpunkterna. Vården av älgstammen borde nämligen icke taga sikte
på allenast den kvantitativa tillväxten, stammens kvalitet skulle även befordras.
Från skilda delar av landet klagades över små och klent utvecklade
älgar och enighet rådde i stort sett därom, att en bidragande orsak härtill
vore att söka i att den forcerade jakten under den allmänna jakttiden
icke lämnade tillfälle till kvalitetsbefrämjande gallring genom uppsökande
och bortskjutande av små eller eljest degenererade djur. Slutligen medgåve
den längre jakttiden sådan reglering av avskjutningen att därigenom kunde
tillgodoses icke endast hänsynen till älgstammens naturliga tillväxt i såväl
kvantitativt som kvalitativt avseende utan även kravet på sådan begränsning
av stammen, att älgskadorna hölles vid rimlig nivå. I sistnämnda avseende
borde man nämligen, såsom förut antytts, taga sikte på att genom bortskjutande
av särskilt skadegörande individer eller genom stammens nedbringande
å sådana platser, där den med hänsyn främst till jordbruket icke
borde få bliva för talrik, förebygga vidare skada. Det insåges lätt att ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

rymme för en dylik systematisering av avskjutningen funnes allenast under
en förhållandevis lång jakttid. Det finge ej heller förbises att genom meravgitten
för på licens fällda älgar älgskadefonden tillfördes betydande och
välbehövliga belopp.

Restitution av licensavgift.

Utredningsmannen har föreslagit, att därest i tillstånd till särskild jakttid
avsett antal älgar icke bleve nedlagt, tillståndets innehavare skulle kunna
hos länsstyrelsen återbekomma vad som blivit i avgift för mycket erlagt.
För att komma i åtnjutande av dylik restitution skulle fordras, att tillståndshavaren
gjorde ansökan därom hos länsstyrelsen sist inom en vecka från det
den särskilda jakttiden utgick och att vid ansökningen fogades intyg av två
ojäviga och trovärdiga personer angående antalet under sagda jakttid å området
i fråga nedlagda älgar.

Utredningsmannen har i denna del anfört bland annat följande:

Det torde icke endast vara licensavgiftens storlek, som i oförmånlig riktning
paverkade benägenheten att begära tillstånd till särskild jakttid. Den
omständigheten att en tillståndsinnehavare, som av en eller annan anledning
kunnat nedlägga det i tillståndet angivna antalet älgar, vore betagen
§heten att återfå vad som i ett dylikt fall för mycket erlagts i avgift
hade härvidlag säkerligen icke varit utan betydelse. Ansåge man att den förman
tor en jakträttsinnehavare eller en sammanslutning av sådana, som rätia
i 1 särskild jakttid måste anses innebära, krävde erläggandet av en särskild
avgift, torde^ därigenom förmånen vara tillräckligt beskattad, och man
alitsa kunna avsta från den ytterligare fördyring av älgjakten, som avsaknaden
av aterbekommanderätten innebure och som särskilt för den vars
tillstånd omfattade ett ringa antal älgar, bleve kännbar nog, därest’detta
antal icke kunde nedläggas. Mot rätten att återbekomma erlagd avgift för
älg, som icke kunnat nedläggas, kunde invändas, att en dylik rätt kunde tänkas
medföra en frestelse till mindre noggrannhet i fråga örn den utredning
rörande algstammens storlek, som skall bifogas ansökningen om tillstånd
till särskild jakttid. Det torde emellertid få ankomma på den tillståndsbeviljande
myndigheten att tillse, att härutinnan ingenting bleve eftersatt.

Allmänna villkor för bidrag ur älgskadefonden.

Utiedningsmannen har i fråga om de allmänna villkoren för bidrag ur
älgskadefonden framhållit, att därest skada skedde å fruktodling, kunde enligt
nuvarande bestämmelser ingen ersättning beviljas, men att sådan skada
dessbättre icke torde vara allmänt förekommande. Där den inträffade, måste
den emellertid med hänsyn till att verkningarna därav, i motsats till skada å
gröda, sällan vore begränsade till allenast det år skadegörelsen förövades,
betecknas såsom minst lika svårartad som sistnämnda slag av skada. Möjlighet
att utfå ersättning för älgskador å fruktodling syntes därför böra finnas.
Rätt till ersättning borde dock icke tillkomma annan fruktodlare än
sådan, som vore för sin utkomst beroende av odlingen, därvid såsom ytterligare
villkor för beviljande av ersättning borde uppställas, att skadan vore
av beskaffenhet att avsevärt inverka på odlarens utkomstmöjligheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

I utlåtandet har vidare framhållits, att det visserligen vore obestridligt, att
även för den som ägde eller brukade större areal odlad jord än femton hektar
älgskadorna kunde bliva nog sa kännbara. Gällande författning medgave
dock att härvidlag taga hänsyn till särskilt ömmande fall. I betraktande
härav och av de stora anspråk, som redan nu ställdes på älgskadefonden,
har utredningsmannen funnit att en sa avsevärd utvidgning av de ersättningsberättigades
krets som ett generellt fastställande av arealgränsen till
förslagsvis tjugu hektar åtminstone icke för närvarande vore tillrådlig.

Slutligen har i denna del utredningsmannen anfört att i vad mån skada
av älg kunde genom åtgärder från jordinnehavarens sida förebyggas givetvis
vore beroende på de lokala förhållandena. Frågan om vad som i sådant
avseende skäligen skulle kunna anses åligga honom aktualiserades, om
man medgåve innehavare av fruktodling ersättningsrätt. Det vore emellertid
givet att fordringarna på jordinnehavaren uti ifrågavarande avseende
icke finge sättas högt. Att genom bevakning eller stängselanordningar
skydda till exempel en havreteg, som omgåves av skog, måste betecknas såsom
outförbart eller i allt fall förenat med sådana besvär eller kostnader,
att något dylikt icke rimligen kunde fordras av odlaren. Gränsade däremot
den hotade marken allenast på någon kortare sträcka mot skogen, torde ett
effektivt skydd mot älgarna mången gång kunna åstadkommas med enkla
medel och ringa kostnader. Vore detta förhållandet i det särskilda fallet
och underläte jordinnehavaren att vidtaga sådan såsom skälig ansedd
skyddsåtgärd, borde han ej heller kunna göra anspråk pa ersättning för
inträffad skada. Denna regel syntes böra komma till uttryck i författningstexten.

Uppskattningen av liden skada.

Utredningsmannen har framhållit, att det vöre en tämligen utbredd
åsikt, att det nuvarande systemet med syn och värdering av »två ojäviga, i
jordbruk kunniga män» icke helt fyllde måttet i avseende att utgöra en tillförlitlig
grund för prövningen av det berättigade i ett skadeersättningsanspråk.
Den avsevärda nedskärning av begärda skadeersättningar, som till
exempel åren 1935 och 1936 blev resultatet redan av länsstyrelsernas granskning
av ansökningarna eller i avrundade tal från respektive 254,800 och
221,600 kronor till respektive 215,200 och 193,700 kronor, syntes ock tyda
på att syn och värdering på många håll icke verkställdes med tillbörlig noggrannhet.
En mindre tillförlitlig eller i sämsta fall helt oriktig syn och värdering
medförde emellertid icke blott, att sökanden orättmätigt utfinge ersättning
ur älgskadefonden, den påverkade jämväl i oförmånlig riktning övriga
sökandes möjlighet att erhålla sådan ersättning. Genom en skärpning av
kvalifikationerna hos syne- och värderingsmännen borde man därför söka
skapa största möjliga garanti för att primärmaterialet för bedömande av det
befogade i en ansökan örn skadeersättning bleve så fullständigt och riktigt
som möjligt. Härvidlag borde, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

föreslagits i de förut omnämnda motionerna vid 1936 års riksdag, föreskrivas,
att en av värderingsmännen skall vara antingen nämndeman eller ägodelningsnämndeman
eller god man vid lantmäteriförrättning.

Gällande föreskrift att den skadelidande inom fjorton dagar efter det skadan
skedde skall ingiva värderingsinstrumentet jämte övriga ansökningshandlingar
till vederbörande lands- eller stadsfiskal hade, framhåller utredningsmannen
vidare, i regel iakttagits av de sökande, men i åtskilliga fall
hade ansökningarna ingivits först efter utgången av nämnda tid. Till en del
hade dröjsmålet berott på att skadans omfattning icke kunnat inom den
föreskrivna tiden med tillbörlig säkerhet konstateras. Utredningsmannen
funne uppenbart, att ville man hava någon garanti för riktigheten av en
uppgift, att skada å exempelvis växande gröda verkligen orsakats av älg,
måste besiktning av den skadade marken ske i tämligen omedelbart sammanhang
med skadans inträffande, och att föreskriften om ansökningshandlingarnas
ingivande senast fjorton dagar efter det skadan skedde därför
borde bibehållas såsom huvudregel. Emellertid borde man för det fall
att skadans omfattning icke kunde inom den stadgade tiden konstateras i
författningen uttryckligen medgiva anstånd med värderingen och ansökningshandlingarnas
ingivande, till dess dylikt konstaterande kunde ske.

Territoriell uppdelning av älgskadefonden.

Utredningsmannen bär till att börja med anfört, att framställningarna örn
ändring i bestämmelserna angående älgskadefonden utvisade, att inom de
nordliga länen funnes en stark opinion mot den nuvarande anordningen med
en för hela riket gemensam älgskadefond. Man påpekade därvid, att från
nämnda län avsevärda belopp årligen tillfördes fonden, medan inga eller
högst obetydliga anspråk på ersättning för älgskador där förekomme, och
man funne det obilligt, att de norrländska älgjägarna, vilkas ekonomiska
utbyte av jakten ofta bleve ringa, skulle med sina älgavgifter bidraga till ersättande
av älgskador i övriga delar av landet.

Rörande de under åren 1931—1936 inom de sex nordligaste länen beviljade
ersättningarna för älgskador samt den beräknade behållningen av de från
nämnda län till älgskadefonden influtna medlen innehåller utlåtandet följande
uppställning:

Norrbottens län............ Västerbottens » ............	Beviljade er-sättningar åren 1931-36 kronor ................. 2,587	Beräknad be-hållning för åren 1931-36 kronor 8,711 7,186 30,481 8,206 18,951 57,202
Jämtlands » ...........
Västernorrlands » ...............	....... 184
Gävleborgs » .......	......... 2 215
Kopparbergs » .................	........ 9 954

	14,940	130,737.

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Om uppställningen har utredningsmannen anfört:

Det under rubriken beviljade ersättningar upptagna beloppet vore missvisande
i fråga om älgskadornas storlek, nämligen såtillvida att de för åren
1935 och 1936 beviljade ersättningarna endast utgjorde^ 67 % av de uppskattade
skadorna. De av domänstyrelsen för nämnda år tillstyrkta ersättningarna
uppgingo till respektive 5,515 oell 4,815 kronor, bärav kunde utbetalas
allenast respektive 3,724 och 3,192 kronor. Sammanlagda beloppet
av de ersättningar som skulle utbetalats, därest brist i övriga delar av landet
ej förelegat, utgjorde alltså 18,354 kronor eller cirka 12.6 procent av de
influtna älgavgifterna. Det kunde vidare anmärkas, att av de för år 1935
av domänstyrelsen tillstyrkta, oreducerade ersättningsbeloppen belöpte på
varje skjuten älg, i Norrbottens län 12 kronor 1 öre, i Gävleborgs län 3 kronor
71 öre och i Kopparbergs län 5 kronor 6 öre. För landet i dess helhet
utgjoi-de nämnda relationstal 32 kronor 15 öre. Motsvarande relationstal
voro för år 1936, i Norrbottens län 7 kronor 20 öre, i Västernorrlands län 3
kronor 24 öre, i Gävleborgs län 3 kronor 94 öre, i Kopparbergs län 4 kronor
49 öre samt i landet i dess helhet 26 kronor 52 öre.

1 betraktande av nu anförda förhållanden kunde det enligt utredningsmannens
mening icke längre anses försvarligt att låta älgjakten inom de
nordliga länen bidraga till ersättande av älgskador i södra Sverige. Att nedsätta
eller i vissa av ifrågavarande län helt borttaga älgavgifterna syntes
emellertid icke tillrådligt. Älgstammen vöre i de norrländska länen oproportionerligt
svag. Det syntes där vara ett allmänt önskemål att härutinnan ernå
förbättring. I den mån så komme att ske och älgarnas antal alltså ökade,
torde älgskador kunna förväntas uppkomma jämväl i de län, där så hittills
icke varit fallet, ehuru skadorna säkerligen icke komme att uppgå till mera
avsevärda belopp. Däremot syntes det utredningsmannen innebära en rättvis
lösning, därest man medgåve att inflytande älgavgifter finge, i den mån
de icke foges i anspråk för reglerande av älgskador, användas för jaktvårdsändamål,
i främsta rummet åtgärder för älgstammens vård och skydd. Ett
dylikt medgivande kunde inom de sex nordligaste länen bliva av stort värde
för jaktvårdsarbetet och detta så mycket mer som de från dessa län till
den jaktvårdsfond, varom betänkandet innehölle förslag, inflytande medlen
med säkerhet torde komma att understiga behovet av sådana medel. Den
nu för bela riket gemensamma älgskadefonden syntes alltså böra uppdelas
på två fonder, en för de sex nordligaste länen och en för riket i övrigt. Fonderna
borde benämnas älgskadefonden för norra Sverige och älgskadefonden
för södra Sverige. Det borde tillkomma Konungen att på framställning av
domänstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse besluta om bidrag ur älgskadefond
till jaktvårdsändamål.

Utfyllnad av älgskadefonden för södra Sverige.

Utredningsmannen bar framhållit alt genom den föreslagna uppdelningen
av älgskadefonden de tillgängliga medlen för reglering av älgskador inom
de delar av riket, som skulle komma all omfattas av älgskadefonden för södra
Sverige, komme all minskas med ett årlig! belopp av mellan 20,000 oell 25,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

kronor. I de mellersta och södra delarna av landet torde å andra sidan förhållandevis
rikligt med medel komma att tillföras jaktvårdsfonden. Då upprätthållandet
där av en kvantitativt tillfredsställande älgstam måste anses
vara av väsentligt intresse ur jaktvårdssynpunkt, syntes man, därest man
medgåve att inom de nordliga länen förefintlig brist i jaktvårdsfonden utjämnades
med medel från älgskadefonden, i de mellersta och sydliga länen
kunna genom skäligt bidrag av jaktvårdsfonden, därest en sådan genom statsmakternas
beslut komme till stånd, medverka til) att ersätta de skador, som
vore förbundna med förekomsten av landets värdefullaste villebråd. Huruvida
och med vilket belopp sådant bidrag skulle lämnas torde böra av
Kungl. Maj:t avgöras från fall till fall.

Yttranden.

Till följd av remiss hava utlåtanden över förslaget avgivits av statskontoret,
domänstyrelsen och samtliga länsstyrelser. Domänstyrelsen har överlämnat
yttranden från överjägmästarna och styrelsens jaktvårdskonsulent.
Vid åtskilliga länsstyrelsers utlåtanden hava fogats yttranden från korporationer
och enskilda. Sålunda hava yttranden avgivits av Blekinge läns samt
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom
av Uppsala läns, Södermanlands läns, Östergötlands läns och Blekinge läns
jaktvårdsföreningar, Göteborgs jaktsällskap, Älvsborgs läns södra och Älvsborgs
läns norra jaktvårdsföreningar, Skaraborgs läns, örebro läns, Dalarnes,
Jämtlands läns och Västerbottens läns jaktvårdsföreningar jämte en del
enskilda personer. Därjämte har yttrande inkommit från styrelsen för Svenska
jägareförbundet.

Efter en redogörelse för brukningsförhållandena, älgskadornas storlek och
antalet fällda älgar inom länet har länsstyrelsen i Kronobergs län understrukit
utredningsmannens förordande av bestämmelser om särskild jakttid av
sådan innebörd, att därigenom kunde främjas även en under vissa förhållanden
påkallad reducering av älgstammen samt därvid anfört, att det ville synas
som örn förhållandena i länet skulle giva anledning till särskilt övervägande
icke minst i sist berörda avseende. Det syntes uppenbart att det för
många jordbrukare i länet vore ett avsevärt intresse, att icke älgstammen tilllätes
bliva alltför stor. Måhända borde detta intresse genom lagstiftningen
säkerställas även utöver vad som kunde följa av en utsträckning av den särskilda
jakttiden. I varje fall syntes nödvändigt att genom lagstiftningen trygga,
att direkt och påvisbar skada genom älgar för jordbrukare i deras näring
kunde i huvudsak bliva ersatt genom uppsamlad älgskadefond eller annorledes
disponibla medel. Härvid borde gälla de förutsättningar som angåves
i gällande lagstiftning för erhållande av bidrag från älgskadefonden, respektive
av utredningsmannen i hans författningsförslag i nära anslutning därtill
med viss ökad omfattning förordats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Förslaget om rätt för licensinnehavare, som av någon anledning icke kunnat
nedlägga i licensen avsett antal älgar, att av erlagda avgifter återbekomma
vad sålunda belöper på icke fälld älg har i så gott som samtliga yttranden
i princip tillstyrkts och i flera av dessa har framhållits, att införandet
av en sådan rätt kan tänkas bidraga till att tillstånd till utsträckt jakttid korn-,
mer att sökas i större utsträckning. Domänstyrelsen har dock funnit sig kunna
endast i viss utsträckning biträda förslaget i denna del samt under förutsättning
tillika, att möjlighet till skärpt kontroll föreligger, vilken enligt styrelsens
mening bör tillgodoses genom att älgskadefonden uppdelas å länsfonder.
För att en dylik rätt icke skall locka en mindre nogräknad sökande
till att begära licens för ett väl högt antal älgar eller föranleda okynnesansökningar
bör emellertid för mycket erlagda förskottsavgifter icke i sin helhet
göras till föremål för återbäring, utan viss del därav, förslagsvis 15 kronor
per älg tillfalla fonden. Styrelsen för Svenska jägareförbundet har utan
att göra något eget uttalande förmält, att åtskilliga av de till förbundet anslutna
jakt vårdsföreningarna uttalat betänkligheter mot den föreslagna rätten
till restitution, därvid som huvudsakligt skäl anförts, att med den i utsikt
ställda utsträckta jakttiden för licensinnehavare svårighet icke bör föreligga
att fälla det av licensen omfattade antalet älgar, örn detta ej tilltagits för högt,
samt att medgivande örn avgifternas återfående kan leda till missbruk i sistnämnda
hänseende, vilka bliva svåra att kontrollera.

Länsstyrelsen i Örebro län har då det kunde förutsättas att tillstånd till
jakt å säx-skild jakttid av länsstyrelserna endast medgåves sådana jakträttsinnehavare
som vore välkända och vinnläde sig om en god jaktvård, funnit
det kunna utan olägenhet eller risk föreskrivas, att även avgifterna för å särskild
jakttid fällda älgar skola erläggas först efter utgången av den särskilt
fastställda jakttiden. Restitutionsförfarandet skulle härigenom bliva överflödigt.
Dylik jakträttsinnehavare borde i så fall endast underkastas motsvarande
skyldighet som vanlig jakträttsinnehavare, nämligen att sist å tredje
dagen efter utgången av den särskilda jakttiden till länsstyrelsen avlämna
en på tro och heder underskriven uppgift å det antal älgar som under jakten
nedlagts samt därvid inbetala den föreskrivna avgiften. Förslag av i huvudsak
samma innebörd hava framförts av länsstyrelserna i Stockholms och Älvsborgs
län, vilken sistnämnda myndighet därvid åberopat uttalande av Södra
Älvsborgs läns jaktvårdsförening.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ifrågasatt, huruvida icke den sålunda
föreslagna förmånen kunde ge anledning till någon höjning av licensavgiften,
exempelvis till högst 30 kronor. Statskontoret har framhållit att för den
händelse i fråga om rätten till restitution tvekan skulle yppa sig av den anledningen,
att de medel som slutligen skulle stå lill förfogande för avsett ändamål
därigenom befarades komma att avsevärt minskas, det syntes ämbetsverket
att till motvägande härav avgiften för de älgar som verkligen fälldes, skulle
kunna i någon män höjas, förslagsvis till 30 kronor. Även domänstyrelsen
samt länsstyrelserna i Östergötlands, .Jönköpings och Kalmar län hava förordat
cn måttlig höjning av licensavgiften. Domänstyrelsen har därvid flin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 47-

nit licensavgiften för södra Sverige kunna sättas förslagsvis till 35 kronor.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett höjningen, som länsstyrelsen
föreslagit till 5 kronor, böra beslutas för de mellersta och södra delarna av
landet men å andra sidan gälla såväl licensjakten som den allmänna jakten.
Under förutsättning att tillräckliga medel icke erhållas genom den ökade användning
av licensjakten, som kunde förväntas bli en följd av en utsträckning
av den särskilda jakttiden, har länsstyrelsen i Kristianstads län funnit
böra övervägas huruvida icke en mindre höjning av avgifterna bör ske. Länsstyrelserna
i Uppsala och Södermanlands län hava däremot ansett sig icke
kunna förorda höjning av vare sig licensavgiften eller den allmänna älgavgiften.

Förslaget att uppdela älgskadefonden på en fond för de sex norra länen och
en fond för övriga delar av landet har i flertalet yttranden tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Jönköpings län har därvid, utan att
uttala något direkt avstyrkande, erinrat om att genom den föreslagna anordningen
differensen mellan älgskadefondens medel och de godkända skadeersättningarna
ej kommer att upphävas, samt att tidigare väckts förslag om
en än längre gående uppdelning av fondens medel, nämligen å länsfonder
eller fonder för olika landsdelar. Enligt länsstyrelsens mening kunde det, därest
man väl övergivit principen om fondens odelbarhet, förty befaras, att ytterligare
uppdelning av fonden komme att ske med därav föranledd skärpning
av den nyssnämnda differensen. Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett
älgskadefonden böra uppdelas på flera fonder samt för det fall att ej en uppdelning
i länsfonder kunde anses riktigast, tillstyrkt förslaget. Därvid har
emellertid länsstyrelsen hävdat, att Värmlands län i vad angår älgjakten närmast
vore att jämställa med de nordligare länen och alltså borde tillhöra den
norra gruppen. Som stöd för denna åsikt har länsstyrelsen framhållit, att under
budgetåren 1933—1937 inkomsterna inom länet till älgskadefonden med
över 17,000 kronor överstigit de utbetalda skadeersättningarna och att således
över 43 procent av älgavgifterna inom länet använts till skadeersättningar
inom de södra länen.

Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län samt styrelsen för Svenska
jägareförbundet hava direkt förordat en uppdelning av älgskadefonden å länsfonder
medan åter statskontoret, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

1 Uppsala och Älvsborgs län avstyrkt varje uppdelning av fonden.

I sitt yttrande har statskontoret erinrat om det yttrande ämbetsverket den

2 december 1933 avgav över en av Jämtlands läns jaktvårdsförening till Kungl.
Majit gjord hemställan om åtgärder i syfte att från nämnda län inflytande
älgavgifter skulle få användas till jaktvårdsarbetet inom länet. I nämnda
yttrande hade statskontoret uttalat bland annat följande:

Såvitt ämbetsverket kunde bedöma, kunde det anses motiverat, att, därest
ett stadigvarande överskott å älgskadefonden skulle visa sig uppkomma, detta
överskott eller åtminstone viss del därav finge användas för anordnande av
jaktbevakning för älgstammens skyddande å de orter inom landet, där så erfordrades.
Däremot funne ämbetsverket den ifrågasatta användningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

älgskadefondens medel för jaktvårdande ändamål i allmänhet icke böra förekomma,
då en sådan användning av medlen folie helt utanför ramen av det
ändamål, för vilket medlen ursprungligen avsetts. Skulle den allmänna jaktvården
anses böra genom några statliga åtgärder tillgodoses, syntes detta böra
ske genom uttagande av en allmän jaktvårdsavgift. Även om statskontoret
sålunda funne skäl kunna anföras för en utvidgad användning av älgskadefondens
medel, antoge dock ämbetsverket, att med hänsyn till den ställning
till förevarande spörsmål, som riksdagen vid upprepade tillfällen intagit,
Kungl. Maj :t icke skulle vilja då vidtaga någon åtgärd i förevarande avseende.
I varje fall svntes så icke böra ske innan ytterligare erfarenhet vunnits om
möjligheterna för fonden att med hänsyn till de anspråk å skadestånd, som
kunde komma att ställas å densamma, bestrida utgifter även för annat ändamål
än det gällande bestämmelser avsåge. Statskontoret ansåge sig fördenskull
icke kunna förorda bifall till framställningen.

Statskontoret har vidare erinrat örn att när 1931 års riksdag medgav uttagande
av jaktavgifter å älg, ansågos dessa avgifter böra sammanföras till en
för hela riket gemensam fond, bland annat för att möjliggöra utgivande av
bidrag för skadegörelse av älg jämväl inom län, där sådana avgifter icke inflöte.
Att därvid även beaktats, att inom vissa delar av landet skada av älg
å gröda ej alls eller i allenast mindre omfattning förekom, franninge av vederbörande
departementschefs uttalande vid avgivandet av förenämnda pro -

position.

Statskontoret har därefter anfört:

Såsom i utredningen framhållits, hade under senare år inlevererade älgavgifter
i allt större utsträckning visat sig otillräckliga för täckande av behovet
av medel för utbetalande av skadeersättningar. Ur den synpunkt, som statskontoret
framfört i nämnda utlåtande och vilken ämbetsverket alltjämt omfattade,
vidhölle därför ämbetsverket, att den föreslagna uppdelningen på
olika landsdelar av redovisningen och användningen av inflytande älgavgifter
ej vöre lämplig. Genom den av utredningsmannen föreslagna åtgärden att vid
en uppdelning av älgskadefonden genom skäligt bidrag ur jaktvårdsfonden
_därest en sådan fond komme till stånd — medverka till ersättande av älgskador
i de mellersta och sydliga länen skulle visserligen anspråken på skadeersättningar
inom dessa län mahanda kunna tillgodoses i samma utsträckning
som nu vore fallet. Med hänsyn till det ursprungliga syftet med älgavgifterna
syntes det emellertid statskontoret oriktigt att, innan hela rikets
behov av ersättning för skada vore fyllt, använda dessa avgifter for jaktvårdsändamål
likasom ock att för skadeändamål taga i anspråk medel av en blivande
jaktvårdsfond. För den händelse de nordliga länen ansåges bora erhålla
kompensation för dåriiran härrörande bidrag till skadeersättningar inom
rikets övriga delar, borde sådan kompensation hellre åvägabringas på annan
väg och utan att någon uppdelning av älgskadefonden vidtoges.

Överståthållarämbetet har som sin uppfattning uttalat att en nyordning på
området lättast kunde ske genom en jämkning av älgavgifterna på det sättet,
att dessas belopp anpassades för varje landsdel efter omfattningen av där uppkommande
älgskador. Genom en dylik anordning bleve en uppdelning av
älgskadefonden obehövlig och de förut anmärkta olägenheterna därav kunde
helt undvikas. Beträffande de norra landsändarna kunde vidare en betydande
nedsättning av avgiften Idiva möjlig, där ej avgiften helt kunde avskaffas.

1-* Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

För de södra landsändarna ater torde på många håll en icke oväsentlig höjning
av avgifterna bliva erforderlig. Några betänkligheter häremot har ämbetet
förklarat sig icke hysa, då avgifterna ändock finge betraktas som jämförelsevis
ringa i förhållande till den inkomst som älgjakten medförde för
dess utövare.

Länsstyrelsen i Uppsala län åter har ansett förslaget om att täcka brist i
älgskadefonden för södra Sverige med medel ur jaktvårdsfonden strida mot
förslaget till lag om rätt till jakt, enligt vilket jaktvårdsfonden skall användas
till främjande av jaktvården inom riket. Länsstyrelsen har anfört, att jaktvårdsfonden
sannolikt komme att behöva helt tagas i anspråk för detta ändamål,
och att således det nu föreliggande förslaget syntes leda till en minskning
av ersättningen för älgskadorna, bland annat i Uppsala län, där under
år 1936 i älgavgifter inflöto 7,870 kronor medan för samma år för älgskador
utbetalades 8,022 kronor.

Jämväl i andra yttranden såsom av Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening
och styrelsen för Svenska jägareförbundet lia riktats gensagor mot förslaget
att tillgripa jaktvårdsfondens medel för älgskaderegleringar, medan förslaget
att för jaktvårdsändamål kunna använda överskott å älgskademedel tillstyrkts
av bland andra länsstyrelserna i Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens
län. Sistnämnda länsstyrelse har därvid framhållit, att tjuvskytte
å älg i stor utsträckning förekommer i de nordligaste länen men att på grund
av de stora avstånden och brist på medel effektiv bevakning hittills icke kunnat
åstadkommas.

Domänstyrelsen, som ställt sig bestämt avvisande mot förslaget att anlita
jaktvårdsmedel för att fylla brist i älgskadefond, har såsom tidigare omnämnts
förordat en uppdelning av älgskadefonden på länsfonder och därvid
anfört i huvudsak följande.

En granskning med ledning av tillgängliga uppgifter rörande förhållandena
de sjutton sydligare länen emellan — Gotlands län, där älg saknades, kunde
härvid lämnas ur räkningen — gåve vid handen, att influtna älgavgiftér inom
vissa län varit tillräckliga för gäldande av i princip godkända krav å ersättning
för uppkomna älgskador, medan älgavgifterna inom andra län kunnat
täcka allenast en obetydlig del av de prövade ersättningsbeloppen. Det vore
härav tydligt, att för närvarande älgavgifter från vissa av nu ifrågavarande
län anlitades till reglerande av ersättningar för älgskador inom ändra län.
Detta sakförhållande tydde på att en ytterligare uppdelning av fonden borde
komma till stånd, därest en rättvis fördelning av älgavgifterna skulle kunna
åvägabringas, och styrelsen hyste för sin del den uppfattningen, att de länsvis
influtna avgifterna borde bilda av länsstyrelserna förvaltade länsfonder.
Åtskilliga andra skäl syntes jämväl tala för en dylik åtgärd. Sålunda torde
inom de län, där influtna älgavgifter icke försloge till ersättande av de genom
älg orsakade skadorna, en hårdare beskattning av älgstammen vara ofrånkomlig.
Denna åtgärd kunde genomföras för länet genom bestämmande för
detsamma av en med hänsyn härtill förlängd allmän jakttid ävensom genom
utövande av den rätt att medgiva särskild jakttid, som läge i länsstyrelsens
hand. Omvänt torde inom vissa län, där behållning å influtna avgifter uppstått,
åtgärder böra vidtagas för älgstammens förkovran därstädes, dels genom
begränsning av den allmänna jakttiden för länet och återhållsamhet vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

meddelandet av tillstånd till särskild jakttid, dels ock genom direkta jaktvårdsåtgärder,
vilka länsstyrelsen borde äga befogenhet att stödja genom bidrag
ur fonden. Vidare syntes anordnande av länsfonder möjliggöra ett förenklat
förfaringssätt för reglering av älgskadorna därigenom, att prövningen
av ersättningsanspråken kunde anförtros åt länsstyrelsen, som ju därvid hade
möjlighet att anlita bistånd av de sakkunniga myndigheter och sammanslutningar,
vilka funnes representerade inom länet. Slutligen syntes förvaltningen
av länets älgskadefond innebära en direkt anledning för länsstyrelsen att
hålla hand däröver, att värdering av uppkomna älgskador skedde efter enhetliga
och skäliga grunder.

Styrelsen för Svenska jägareförbundet har, med erinran örn ett av förbundsstyrelsen
år 1929 avgivet förslag i ämnet, hemställt att frågan om älgskadefonden
måtte lösas i huvudsaklig överensstämmelse med sagda förslag
med den ändring likväl, att länsstyrelse skall äga att i den mån överskott på
medel uppstå utbetala bidrag jämväl till jaktvårdsändamål, i första hand
älgstammens vård och skydd. Huvudgrunderna i förslaget i fråga vörö följande.

Gäldandet av ersättningen för älgskador skulle bliva en angelägenhet för
varje län (landstingsområde) för sig. Avgifterna från varje län (landstingsområde)
skulle sammanföras till en länsfond, varifrån ersättningarna skulle
utgå. Avgifterna skulle bestämmas för varje landstingsområde till ett efter
behovet beräknat belopp, dock inom vissa maximi- och minimigränser. Fonderna
skulle förvaltas av respektive länsstyrelser, vilka skulle hava att efter
prövning besluta om utbetalning ur fonderna.

Förbundsstyrelsen har som sin mening uttalat, att genom en sådan anordning
de mest överklagade olägenheterna av det nuvarande systemet skulle
bortfalla. Ingen landsdel skulle behöva betala till skador i en annan, kanske
långt därifrån liggande landsdel. Jägarna inom länet finge ett stort intresse
i att se till att värderingarna skedde på ett rättvist sätt, då detta nämligen
komme att direkt inverka på den avgift de skulle få betala. Örn fastställandet
av avgifternas belopp skulle ankomma på landstingen eller Kungl.
Majit vore i sig själv tämligen likgiltigt, men det förstnämnda alternativet
syntes dock mest tilltalande, enär därigenom ortsmeniglieten finge ett direkt
intresse i saken.

Enligt länsstyrelsens i Kopparbergs län åsikt är det ställt utom tvivel, att
en länets egen älgskadefond kommer att bidraga till å ena sidan främjandet
av en saklig undersökning och bedömning av älgskadorna och frågan om
deras ersättande samt å andra sidan ett förbättrande av möjligheterna att
uppfylla och iakttaga jaktvårdande uppgifter och angelägenheter inom länet.
Länsstyrelsen har därför funnit frågan om älgskadefonden böra göras till
föremål för omprövning och i samband därmed jämväl frågan om en regleringsfond
för de i avseende å inflytande älgavgifter sämst ställda länen.
En lösning av båda dessa frågor har länsstyrelsen tänkt sig kunna ske på
så sätt, att älgavgifterna inom ett län fördelas med 90 procent på länets älgskadefond
samt 10 procent lill en för hela riket gemensam älgskadefond.

Mot förslaget att medgiva ersättning ur älgskadefonden jämväl för skada
å fruktodling har i princip ingen erinran framställts. Beträffande de för

Kungl. Majlis proposition nr 47-

ifrågavarande ersättningsrätt föreslagna villkoren har länsstyrelsen i Jönköpings
län understrukit vikten av att de bliva uppställda, medan i vissa andra
yttranden härvidlag yppats viss tvekan. Sålunda har statskontoret ifrågasatt
huruvida den i sådant avseende föreslagna bestämmelsen är tillräcklig
och därvid framhållit, att då verkningarna av skadegörelse å fruktodling
kunna sträcka sig över en lång tid framåt, de ekonomiska konsekvenserna
av dylika skador kunna bliva av så väsentlig omfattning, att större möjligheter
för beviljande av ersättningar än de föreslagna böra stå öppna. Länsstyrelsen
i Uppsala län har funnit den föreslagna formuleringen medföra, att
ersättning för skada å fruktodling allenast i undantagsfall kan utgå samt
därom anfört följande.

Det syntes bliva synnerligen svårt att i föreskriven omfattning bevisa
skadans verkan i varje särskilt fall. En sådan bevisning förutsatte uppskattning
av innehavarens avkastning av trädgården i dess helhet och av
de priser, som han under den föreliggande säsongen kunde påräkna. Såväl
avkastningen som priserna torde icke kunna bestämmas förrän efter säsongens
slut. Uppskattningen av älgskadan måste då bliva ganska oviss. Enligt
länsstyrelsens uppfattning borde därför endast förutsättningar, motsvarande
vad som gäller beträffande skada å gröda, gälla även för trädgårdsodlare.
Länsstyrelsen ville därjämte ifrågasätta, huruvida möjligheten till
ersättning icke borde utsträckas till annan trädgårdsodling än frukt. Exempelvis
innehavare av handelsträdgårdar med vissa köksväxter till specialitet
torde kunna lida avsevärd skada, örn älgar skulle intränga i trädgården.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att genom det föreslagna
villkoret, att skada å fruktodling skall vara av beskaffenhet att avsevärt inverka
på odlarens utkomstmöjligheter, en fruktodlare kommer i sämre ställning
än annan odlare av jord. Enligt länsstyrelsens mening finnes så mycket
mindre skäl att godtaga en dylik konsekvens som skada å fruktodling
ofta har verkningar utöver det år skadegörelsen förövats, varför länsstyrelsen
förordar sådan ändring av den ifrågavarande bestämmelsen att ersättning
för skada å fruktodling skall kunna utgå, där det visats, att skadan är
av väsentlig beskaffenhet. Jämväl enligt länsstyrelsens i Örebro län mening
är bestämmelsen väl sträng och bör i stället formuleras så, att ersättning må
utgå därest ej skadan är av beskaffenhet att allenast i ringa mån inverka på
odlarens utkomstmöjligheter.

De i ändamål att skapa starkare garanti för ett tillförlitligt bedömande av
anspråken på skadeersättningar föreslagna skärpta bestämmelserna hava i
allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Domänstyrelsen har därvid
uttalat, att det syntes styrelsen i hög grad önskvärt, att enhetliga principer
för värderingen bleve genomförda över hela landet och att det fördenskull
borde fastställas ett formulär till värderingsinstrument, tillämpligt för olika
fall och jämväl för fruktodlingar, vilket formulär borde ingå som bilaga till
den blivande författningen i ämnet. Förslag av enahanda innebörd hava
även framförts i yttrandena av länsstyrelserna i Uppsala och Skaraborgs län
samt styrelsen för Svenska jägareförbundet.

Nämnda förbundsstyrelse har funnit kretsen av värderingsman kunna, för

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

att i möjligaste mån nedbringa kostnaderna för värderingen, utvidgas sålunda,
att länsstyrelse erhåller befogenhet att såsom värderingsman förordna
i lantbruk kunniga jägmästare, forstmästare, kronojägare och skogvaktare.
Jämväl länsstyrelsen i Värmlands län har funnit lämpligt att kretsen
av värderingsman utvidgas och har föreslagit, att värderingar, verkställda av
jämte annan person landsfiskal, ordförande i kommunalnämnd, fjärdingsman,
länsskogvaktare eller kronojägare, skola kunna godkännas. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län har ifrågasatt, huruvida icke i en blivande ny författning
bör intagas bestämmelse om att vederbörande jägmästare må höras
över ansökning om skadeersättning, och länsstyrelsen i Gävleborgs län har
förordat en ytterligare skärpning av värderingsmännens kvalifikationer genom
ett stadgande om att båda värderingsmännen skola vara kända för vederhäftighet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att inom länet
älgskadorna oftast förekomma å avlägset belägna utängar, tillhörande skogsbvar
med ett avstånd på kanske sex till atta mil till närmaste nämndeman
eller gode man. Ett genomförande av förslaget kan därför leda till att den
sökanden åsamkade kostnaden för värderingen ofta kommer att överstiga
den ersättning sökanden får uppbära för skadan. Länsstyrelsen har därför
föreslagit, att, för den händelse icke ersättning för värderingskostnaden, där
denna uppgår till ett i förhållande till skadeersättningen avsevärt belopp,
skall kunna erhållas ur älgskadefonden, den föreslagna skärpningen av vårderingsmännens
kvalifikationer något mildras, t. ex. sa, att den ena av värderingsmännen
kan vara en av landsfiskalen såsom trovärdig vitsordad

person.

I fråga örn det föreslagna ytterligare villkoret för erhållande av skadeersättning
eller att skadan ej skäligen kunnat av den skadelidande förebyggas
har länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit såsom önskvärt att i sådana
fall. då skada av älg kunnat i viss mån förebyggas genom skyddsåtgärder,
den jordbrukare eller fruktodlare, som vill göra gällande ersättningsanspiåk,
också ålägges visa, att skäliga sådana åtgärder vidtagits. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län ifrågasätter, att värderingsinstrumentet jämväl skall innehålla
intyg örn, att synemännen funnit, att sökanden icke skäligen kunnat förebygga
den skada varom i instrumentet är fråga. Enligt länsstyrelsens mening
bör nämligen, ehuruväl i de ojämförligt flesta fallen uppkommen skada icke
kunnat förebvggas, förhandenvaron av ifrågavarande villkor uppmärksammas
av intygsgivarna och detta även komma till uttryck i det av dem utfärdade
intyget. . ..

Sistnämnda länsstyrelse har icke haft något att erinra mot forslaget att
för de fall att skadegörelse å gröda skett å tid, då inverkan därav på skor eresultatet
icke kan bedömas, med värderingen och ansökningen skall fa anstå
till dess sådant bedömande kan ske, men har som sin uppfattning uttalat
att sökanden skall hava alt inom samma tid som för vanliga fall ar
stadgat beträffande ingivande av ansökningen avgiva anmälan örn att skada
sked samt att ansökning oell värderingsinstrument längre fram komma att

Bihang HB riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 47.

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

avgivas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har däremot funnit det knappast tillrådligt
att tillåta uppskov med värderingen av skadan och har därutinnan
anfört, att man kunde vara förvissad om, att, därest exempelvis på hösten
älg orsakat skada å sädesbrodden, vid vårvärdering av skadan komme att
på älgens konto skrivas alla genom övervintringen eventuellt uppkomna
skador.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län bär beträffande den tid, inom vilken ansökan
om ersättning skall ingivas till vederbörande lands- eller stadsfiskal,
anfört, att det givetvis är av värde för ett tillförlitligt bedömande av skadans
art och omfattning, att syn verkställes så snart som möjligt efter skadans
inträffande, men att, då det gäller avlägset belägna brukningsdelar, svårighet
kan tänkas uppstå för markägaren att iakttaga den föreslagna tidsbestämningen.
Länsstyrelsen bar därför föreslagit, att tiden för ansökningens
ingivande något utsträckes beträffande de norrländska länens landsbygd.

Vidkommande förslagets detaljer i övrigt har styrelsen för Svenska jägareförbundet
funnit bestämmelsen om skyldighet för jakträttsinnehavare att
till länsstyrelsen avlämna uppgift å det antal älgar, som under jakten nedlagts
inom länet, böra för att underlätta övervakandet av att alla fällda älgar
verkligen deklareras utökas med föreskrift att därvid även skall uppgivas
den fastighet varå djuren fällts. Förbundsstyrelsen har därjämte påpekat
värdet ur statistisk synpunkt av att djurets kön och ungefärliga ålder
samtidigt uppgivas. Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs lån anser uppgiftsskyldighet
böra stadgas rörande fällda älgars kön och — där så kan ske —
ålder samt den fastighet, å vilken nedläggandet skett.

Vad beträffar ordningen för inbetalning av älgavgifterna har länsstyrelsen
i Malmöhus län funnit det vara ur kontrollsynpunkt lämpligare, att inbetalningen
får ske genom vederbörande landsfiskal, vilken enligt länsstyrelsens
mening äger bättre förutsättningar att tillse att någon underlåtenhet
i sådant avseende, vare sig uppsåtlig eller ouppsåtlig, icke äger rum.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett den föreslagna tiden för ingivande
av ansökan om återbekommande av för mycket erlagd licensavgift
vara väl snävt tilltagen och har föreslagit densammas höjande till fjorton
dagar.

Slutligen bar länsstyrelsen i Östergötlands län funnit det för underlåtenhet
att fullgöra uppgiftsskyldighet eller för avgivande av oriktig sådan uppgift
föreslagna straffet -— böter från och med femton till och med tre hundra
kronor — alltför lågt, åtminstone i vad angår oriktig uppgift.

Departements- Att döma av de år från år ökade avskjutningssiffrorna har älgstammen
chefen. j riket under det senaste årtiondet undergått en betydande ökning. Stammens
tillväxt har emellertid varit koncentrerad huvudsakligen till rikets mellersta
och södra delar, d. v. s. till trakter där eventuella skador till följd av
en talrik högviltstam måste bliva mest kännbara. De under de sista åren
uppkomna skadorna, för

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

också i nämnda delar av riket nått en sådan omfattning att, av brist på medel,
allenast reducerad ersättning kunnat utbetalas. Å andra sidan har i de
nordliga länen, där odlingsförhållandena och den i åtminstone vissa län svaga
älgstammen medverka till att älgskador förekomma allenast undantagsvis
eller i ringa omfattning, på influtna älgavgifter uppstått betydande överskott.
Detta har kommit övriga delar av riket till godo och sålunda bidragit till att
minska disproportionen mellan skadorna och ersättningsbeloppen. Nu berörda
och andra i utredningen påvisade förhållanden synas giva vid handen
att ändring erfordras i bestämmelserna om älgavgifter och älgskadefonden.
Härvid bör åsyftas dels att skapa möjlighet till ersättande av liden skada i
största möjliga utsträckning, dels ock att befordra sådan vård av älgstammen
att såväl odlare- som jaktvårdsintresset blir tillgodosett. Härjämte synas
älgavgifterna från de nordligaste länen, där det ekonomiska utbytet av älgjakten
blir förhållandevis ringa, icke längre böra användas för gäldande av
skadeersättningar i de mellersta och södra delarna av riket.

Vad den sistnämnda frågan angår har utredningsmannen föreslagit en
uppdelning av älgskadefonden på två fonder, av vilka till den ena skola föras
avgifter för älgar, fällda inom de sex nordligaste länen, och till den andra övriga
älgavgifter. I vissa yttranden har förordats en ytterligare uppdelning av
fonden, så att det bildas en älgskadefond för varje län. En sådan åtgärd skulle
emellertid medföra att varje län i princip ålades att självt bära sina älgskador
och att således älgavgifterna finge bestämmas länsvis i förhållande till
skadefrekvensen inom varje län. Detta komme i sin tur att medföra att inom
de flesta länen i mellersta och södra Sverige älgavgifterna måste höjas, i vissa
län flerdubblas. En mera avsevärd höjning av avgifterna kan emellertid med
visshet beräknas verka minskande på avskjutningen, framför allt vid licensjakten.
Särskilt genom licensjakten har man å andra sidan ett verksamt medel
att nedbringa skadegörelsen, då licensjakten medger avskjutningens förläggande
företrädesvis till platser, där skada brukar förekomma. Enär alltså
ett system med länsfonder kan befaras medföra ökning av älgskadorna, kan
jag icke förorda detsamma. I enlighet med utredningsmannens förslag torde
därför en älgskadefond böra inrättas för norra och en för södra Sverige.
Till älgskadefonden för norra Sverige torde härvid förås avgifterna från de
norrländska länen samt Kopparbergs län. Att såsom föreslagits till denna
grupp hänföra jämväl Värmlands län synes mindre lämpligt. De senaste
åren ha nämligen älgskadorna i Värmlands län visat en icke obetydlig ökning.
Medan således de av domänstyrelsen tillstyrkta ersättningarna för år
1934 utgjorde 5,087 kronor, fördelade på 105 sökande, uppgingo motsvarande
tal för år 1935 till 8,310 kronor och 167 sökande samt för år 1936
till 8,597 kronor och 129 sökande. Av nämnda ersättningsbelopp belöpte å
varje inom länet skjuten älg respektive 9 kronor 3 öre, 15 kronor 27 öre
och 13 kronor 58 öre.

I detta sammanhang torde jag få erinra örn att Kungl. Maj:t i en denna
dag framlagd proposition, nr 46, angående förslag till lag om rätt till jakt
m. m. föreslagit inrättande av en fond (jaktvårdsfolldén), vilken efter Konon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

gens bestämmande skall användas till främjande av jaktvården i riket och
vilken skall förses med medel genom upptagande av vissa jaktvårdsavgifter.

Genom den av mig förordade uppdelningen av älgskadefonden kommer
tillgången å älgavgiftsmedel inom de nordligaste länen att uppgå till betyd*
ligt större belopp än vad som erfordras för gäldande av skadeersättningar
inom området för fonden för norra Sverige. Då behovet av medel till jaktvårdsåtgärder,
i främsta rummet älgstammens vård och skydd, inom de
nordligaste länen icke torde kunna täckas av de i dessa län inflytande jaktvårdsavgifterna,
vill jag förorda, att överskottet å älgavgifterna får av Kungl.
Maj:t användas för jaktvårdsändamål inom dessa län.

Uppdelningen av fonden kommer givetvis att medföra minskning av de
nu för älgskadors ersättande i mellersta och södra Sverige tillgängliga medlen
med ett årligt belopp, som motsvarar överskotlet på älgavgifterna från de
sex nordligaste länen, vilket överskott uppgått till mellan 20,000 och 25,000
kronor. Det lärer visserligen kunna förutses, att med tillämpning av de grundsatser
för jaktvårdens utövande, som fått sitt uttryck i förslaget till lag om
rätt till jakt, det skall bliva möjligt att genom ändamålsenligt verkställd avskjutning
åstadkomma betydande minskning av älgskadorna. Innan så sker
torde dock någon tid förflyta. Åtgärder för att kompensera minskningen i
älgavgifterna ävensom för att överhuvud uppnå bättre jämvikt mellan skadorna
och de för dessas gäldande tillgängliga medlen torde därför böra vidtagas.
På de av utredningsmannen anförda skälen kan jag —- frånsett en
mindre höjning av licensavgiften — icke förorda höjning av älgavgifterna.
Den förut omnämnda jaktvårdsfonden har tänkts skola disponeras så, att
viss del av densamma skall stå till Konungens förfogande för att användas
till jakt- och naturvårdande ändamål inom riket i allmänhet. Då uppehållandet
av en god älgstam i främsta rummet får anses vara ett jaktvårdsintresse
och av det anförda torde framgå, att detta intresse icke kan tillgodoses
med mindre gottgörelse lämnas för de med förekomsten av en sådan älgstam
förbundna skadorna, torde det icke kunna anses strida mot grunderna för
användningen av jaktvårdsfonden, att av densamma årligen användes visst
belopp för utfyllnad av älgskadefonden för södra Sverige.

I likhet med utredningsmannen finner jag det önskvärt att licensjakten
med dess möjligheter till reglerad avskjutning kommer till flitigare användning
än vad nu är förhållandet. För att främja detta önskemål har utredningsmannen
föreslagit bestämmelse örn rätt för jakträttsinnehavare, som
icke nedlagt i tillstånd till särskild jakttid avsett antal älgar, att återbekomma
vad för mycket erlagts i avgift. Häremot torde i och för sig icke vara något
att erinra. Jag håller emellertid före att man, såsom i flera yttranden
ifrågasatts, bör kunna gå ett steg längre och helt avskaffa förskottsbetalningen
av licensavgiften. Dessa ändringar, som göra förfaringssättet vid inbetalningen
av älgavgifterna enhetligt och innebära en lättnad för licensinnehavare,
torde möjliggöra en höjning av licensavgiften. Licensavgiften
torde dock icke böra sättas högre än dubbla beloppet av den allmänna älgavgiften
eller alltså trettio kronor. Med nuvarande antal på licens skjutna

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

älgar kommer denna höjning att tillföra älgskadefonden ett ärligt merbelopp
av mellan 5,000 och 6,000 kronor

Jag tillstyrker utredningsmannens förslag att ersättning ur älgskadefond
skall kunna tillerkännas innehavare av fruktodling. I likhet med vad som
gäller i fråga örn skada å gröda torde det bliva nödigt att begränsa rätten
till ersättning. Sålunda lärer ersättning endast böra tillkomma den som
odlar frukt i huvudsakligt ändamål att försälja densamma. Detta torde lämpligen
kunna uttryckas så, att skadan skall vara ägnad att inverka på odlarens
utkomstmöjligheter.

Vidkommande det av utredningsmannen föreslagna allmänna villkoret för
erhållande av ersättning eller att skadan ej skäligen kunnat av den skadelidande
förebyggas får jag under hänvisning till vad jag vid anmälan inför
Kungl. Majit tidigare denna dag av lagrådets utlåtande över förslaget till
lag om rätt till jakt anfört vid 24 § av nämnda förslag tillstyrka införande
av bestämmelse örn villkor av nämnda innebörd.

I likhet med vad i några av yttrandena föreslagits förordar jag, att kretsen
av värderingsmän vidgas och att således föreskrives att av värderingsmännen,
vilka böra vara ojäviga samt i jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga män,
en skall innehava antingen något av de av utredningsmannen föreslagna förtroendeuppdragen
eller vara tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse,
ordförande eller ledamot i jordbrukskommission eller polisman
eller ordförande i kommunalnämnd. Med en sådan utvidgning av kretsen
av värderingsmännen torde den allmänt såsom nödvändig vitsordade skärpningen
av deras kvalifikationer icke behöva medföra någon mera avsevärd
fördyring för sökandena av syne- och värderingskostnadema.

Förslaget att i sådana fall, då den ekonomiska betydelsen av skada icke
förrän på en senare tidpunkt kan fastställas, medgiva uppskov med synen
och värderingen finner jag mig icke kunna tillstyrka. En bestämmelse härom
synes mig nämligen bliva av ringa praktisk betydelse, då man ur kontrollsynpunkt
icke lärer kunna underlåta att samtidigt föreskriva skyldighet för
den skadelidande att redan vid skadegörelsen föranstalta om syn samt ingiva
skadeanmälan. Kostnaden härför torde nämligen knappast komma att avsevärt
understiga kostnaderna för den dubbla skadevärdering, som med nuvarande
bestämmelser någon gång kan bliva nödvändig. Ej heller finner jag
nödigt förorda länsstyrelsens i Gävleborgs län förslag örn utsträckning tor de
norrländska länens vidkommande av tiden, inom vilken ansökan örn ersättning
jämte värderingsinstrumentet skall ingivas till lands- eller stadsfiskalen.
Enligt en som det vill synas numera fast och efter min mening välgrundad
praxis bruka nämligen länsstyrelserna lill prövning upptaga även så
dana ansökningar, som ingivits efter den stadgade tiden av fjorton dagar,
blott ej alltför lång tid förflutit mellan skadegörelsen samt synen och värderingen.

Ur såväl statistisk som kontrollsynpunkt lärer det kunna bliva av värde
örn den som i och för erläggande av föreskriven älgavgift avlämnar uppgift
örn antalet av honom fällda älgar jämväl ålägges alf uppgiva den fastighet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

där nedläggandet skett, ävensom de fällda djurens kön. Jag förordar alltså
införande av bestämmelse härom. Likaså finner jag det lämpligt, att enhetliga
formulär till blanketter fastställas för ansökan örn bidrag ur älgskadefond
samt syne- och värderingsinstrument.

Vad slutligen angår straffet för underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet
beträffande antalet fällda älgar samt för oriktig sådan uppgift biträder jag
utredningsmannens förslag örn höjning av straffminimum från nu gällande
tio till femton kronor men finner ytterligare skärpning av straffet för oriktig
uppgift icke erforderlig.

De föreslagna bestämmelserna torde böra förlänas giltighet från och med
den 1 juli 1938.

På grundval av nu anförda synpunkter bär inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till förordning angående älgavgifter m. m., vilket förslag
torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att

1) medgiva att älgavgift må uttagas med trettio kronor för
varje älg, som fälles under tid som avses i tillstånd till särskild
jakttid, samt med femton kronor för varje älg, som fälles under
lovlig jakt å område, i fråga om vilket ej medgivits särskild
jakttid;

2) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med de i det föregående angivna grunderna utfärda erforderliga
bestämmelser beträffande älgavgifternas sammanförande
till älgskadefonder samt de allmänna villkoren för bidrag
ur älgskadefond att gälla från och med den 1 juli 1938.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
P. Gullstrand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Bilaga.

F örslag

till

förordning angående älgavgifter m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För älg, som fälles inom riket, skall utgivas älgavgift på sätt närmare angles
i denna förordning.

Älgavgifterna skola sammanföras till fonder sålunda, att de avgifter som
inflyta för älgar, fällda inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,
Gävleborgs och Kopparbergs län, bilda en fond (älgskadefonden
för norra Sverige) samt övriga avgifter en fond (älgskadefonden för södra
Sverige). Ur älgskadefond skall utgå bidrag till lindrande av skada av
älg inom det område från vilket fondens medel härflyta ävensom, i den mån
medlen förslå därtill, till jaktvårdsändamål, i första hand älgstammens vård
och skydd, inom området.

Älgskadefonderna förvaltas av statskontoret. Till myndighet under året
influtna älgavgifter överlämnas till statskontoret före utgången av december
månad.

2 §•

Envar som för jakt efter älg medgivits särskild jakttid enligt jaktstadgan
har att därför till myndighet, som meddelat tillståndet, erlägga en avgift
av trettio kronor för varje älg, som fällts under tid som avses i tillståndet.
Avgiften skall inbetalas sist å tredje dagen efter det den särskilda jakttiden
utgick och vara åtföljd av en av tillståndets innehavare på tro och heder
underskriven uppgift å det nedlagda antalet älgar. Har den särskilda jakttiden
varit uppdelad på flera perioder, må anstå med avgiftens inbetalande
och uppgiftens avlämnande till å tredje dagen efter utgången av den sista perioden.

3 §.

För varje älg, som under lovlig jakt fälles å område, i fråga örn vilket
ej medgivits särskild jakttid enligt jaktstadgan, skall av jakträttsinnehavaren
erläggas en avgift av femton kronor.

Ilar jakten idkats å mark, varå gällande grunder för tillgodogörande av
kronans jakträtt äga tillämpning, inbetalas den i första stycket avsedda avgiften
till domänstyrelsen i den ordning styrelsen bestämmer. I fråga om an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

nan mark än nyss sagts åligger det jakträttsinnehavaren att sist å tredje
dagen efter utgången av den tid, då i allmänhet jakt efter älg är tillåten i
orten, eller beträffande älg, som fällts i hägnad jaktpark eller djurgård, sist
å tredje dagen, sedan djuret fälldes, till länsstyrelsen avlämna en på tro och
heder underskriven uppgift å det antal älgar, som av honom under jakten
nedlagts inom länet, samt därvid inbetala den i första stycket omförmälda
avgiften.

Innehaves jakträtt av flera, svare envar av dem för att skyldighet, som är
stadgad i denna paragraf, varder fullgjord.

4 §•

1 mom. Tillfogas innehavare av mindre brukningsdel skada av älg å honom
tillhörig växande eller avmejad men ej inbärgad gröda och har han
ej genom tillgodogörande av jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadelös,
må bidrag ur älgskadefond kunna tillerkännas honom. Sådant bidrag må
dock ej utgå med mindre skadan är av väsentlig beskaffenhet och ej kunnat
förebyggas genom rimliga åtgärder från den skadelidandes sida; och må till
den vars brukningsdel omfattar större areal odlad jord än femton hektar
utgå bidrag allenast när särskilda skäl därtill äro.

Bidrag ur älgskadefond må ock kunna utgå, där skada av älg inträffar å
fruktodling och skadan är ägnad att inverka på innehavarens utkomstmöjligheter
samt ej kunnat förebyggas genom rimliga åtgärder från hans sida.

2 mom. Vill någon framställa anspråk på bidrag som i 1 mom. sägs, skall
han ofördröjligen låta två ojäviga, i jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga
män syna och värdera skadan. Av syne- och värderingsmännen skall en vara
nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteriförrättning
eller tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse eller ordförande
eller ledamot i jordbrukskommission eller polisman eller ordförande i
kommunalnämnd.

Bidragssökanden har därefter att med bifogande av värderingsinstrumentet
och de handlingar i övrigt han önskar åberopa ingiva sin till Konungen
ställda ansökning till landsfiskalen i orten eller, såvitt angår område i stad,
till stadsfiskalen inom fjorton dagar efter det skadan skedde. Det åligger
landsfiskalen eller stadsfiskalen att skyndsamt överlämna ansökningshandlingarna
jämte eget yttrande till länsstyrelsen, vilken före utgången av december
månad med eget utlåtande till Konungen översänder samtliga under
året inkomna inlagor.

5 §•

Beviljat bidrag utbetalas av statskontoret till länsstyrelsen, som ombesörjer
att bidraget kommer bidragstagaren tillhanda.

6 §•

Angående bidrag ur älgskadefond till jaktvårdsändamål bestämmer Konungen
på framställning av domänstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

7 §•

1 mom. Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet som åligger honom
enligt 3 § eller avgiver han oriktig uppgift, straffes med böter från och
med femton till och med tre hundra kronor och vare pliktig gälda avgift, som
ej blivit erlagd i följd av förseelsen.

2 mom. Dömes någon till ansvar för olaga jakt eller för olovlig jakt å
annans jaktområde, skall han, där vid jakten älg blivit fälld, tillika förpliktas
att gälda avgift som sägs i 3 §.

8 §•

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.

Böter som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938, från och med vilken dag
förordningen den 18 juli 1931 (nr 306) med vissa bestämmelser angående
jakt efter älg samt kungörelsen den 18 juli 1931 (nr 307) angående allmänna
villkor och bestämmelser för bidrag ur älgskadefonden skola upphöra att
gälla.

Bihang till rtkidagen» protokoll 1938.

1 tami.

Nr 47.