Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Nr 45.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1937 vid dess
tjugotredje sammanträde fattade beslut; given Stockholms
slott den 14 januari 1938.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens yttrande
angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1937 vid dess tjugotredje sammanträde
fattade besluten.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari
1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa av den internationella
arbetskonferensen år 1937 fattade beslut samt anför:

Inledning.

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och
associerade makterna, å ena, samt Tyska riket, å andra sidan, vars del I omfattar
förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett socialliihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 43.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4ö.

politiskt reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution, internationella
arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta
program.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande
församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande
förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för
godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell
konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock
skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under övervägande
vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär, som tillkommer
en ratificerad konvention.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och
konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av
andra åtgärder. Örn det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt
att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras snarast
möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från sammanträdets
avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd
eller annat åtgörande för dess genomförande eller om ett konventionsförslag
icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters
bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad någon
vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar örn internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutinnan
kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1928 utgivet arbete
»Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens tjugotredje sammanträde hölls i
Geneve under tiden 3—23 juni 1937. Antalet representerade stater utgjorde
53, av vilka 39 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. Sverige deltog
i sammanträdet med en fullständig delegation.1

1 Genom Kungl. Majas beslut den 13 maj 1937 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts:

såsom regeringsombud f. d. byråchefen J. A. E. Molm och f. d. yrkesinspektrisen
Kerstin Hesselgren med chefen för arbetsrådet J. V. Nordin och byråchefen E. V. Gabrielsson
såsom experter;

såsom arbetsgivarombud direktören K. K. Wistrand med direktören B. Heyman, direktören
för Sveriges textilindustriförbund E. W. Paues och verkställande direktören i
svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp K. F. Söderbäck såsom experter; samt
såsom arbetarombud andre ordföranden i landsorganisationen i Sverige G. Andersson
med ordföranden i svenska byggnadsträarbetareförbundet N. Linde, ordföranden i svenska
typografförbundet S. Cruse, ordföranden i svenska textilarbetareförbundet G. Wenn
ström, förtroendemannen i svenska litografförbundet G. Lindblom och förtroendemannen
i svenska bokbindarförbundet D. Eriksson såsom experter samt redaktör S. Backlund
såsom språkexpert.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

Vid sammanträdet antog arbetskonferensen fyra konventionsförslag och
sju rekommendationer, nämligen:

1) Rekommendation (nr 50) angående internationell samverkan i avseende
å offentliga arbeten.

2) Rekommendation (nr 51) angående nationell planering av offentliga arbeten.

3) Förslag till konvention (nr 59) angående minimiålder för barns användande
till industriellt arbete (reviderad 1937).

4) Förslag till konvention (nr 60) angående minimiålder för barns användande
till icke-industriellt arbete (reviderad 1937).

5) Rekommendation (nr 52) angående minimiålder för barns användande
till industriellt arbete i familjeföretag.

6) Förslag till konvention (nr 61) angående förkortning av arbetstiden
inom textilindustrien.

7) Förslag till konvention (nr 62) angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien.

8) Rekommendation (nr 53) angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien.

9) Rekommendation (nr 54) angående inspektion inom byggnadsindustrien.

10) Rekommendation (nr 55) angående samverkan till förekommande av
olycksfall inom byggnadsindustrien.

11) Rekommendation (nr 56) angående yrkesutbildning för byggnadsindustrien.

Genom delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg
utarbetade översättningar av originaltexterna till konferensens beslut
torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
I fråga om beslutens innehåll får jag, i den mån redogörelse därför ej lämnas
i det följande, hänvisa till denna bilaga.

De ovan nämnda elva konventionsförslagen och rekommendationerna kunna
grupperas i fyra avdelningar, nämligen: I. Offentliga arbeten (rekommendationerna
nr 50 och 51); II. Minimiåldern för barns användande till arbete
(konventionsförslagen nr 59 och 60 samt rekommendationen nr 52); III. Arbetstidsförkortning
inom textilindustrien (konventionsförslaget nr 61); samt
slutligen IV. Arbetets säkerhet inom byggnadsindustrien (konventionsförslaget
nr 62 och rekommendationerna nr 53—56). Med hänsyn till den ämnesgemenskap,
som råder inom dessa grupper, har det synts mig lämpligt att
i den följande framställningen följa denna indelning.

Kekoniinemlationernu (nr 50 och 51) angående offentliga arbeten.

Rekommendationernas bestämmelser.

De båda rekommendationerna rörande offentliga arbeten innehålla vissa
riktlinjer för planmässigt anordnande av offentliga arbeten i syfte att motverka
konjunkturväxlingarna samt för en till internationella arbetsbyrån
knuten internationell informationsverksamhet rörande dylika arbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Den allmänna uppfattning om de offentliga arbetenas betydelse i konjunkturutvecklingen
och därmed örn möjligheterna att utnyttja offentliga arbeten
som konjunkturpolitiskt och arbetslöshetspolitiskt instrument, varpå rekommendationerna
bygga, uttalas i ingressen till rekommendationen (nr 51) angående
nationell planering av offentliga arbeten. Det framhäves där, att utgifterna
för de offentliga arbetena, varmed åsyftas samtliga arbeten, som företagas,
finansieras eller understödjas av offentlig myndighet, i allmänhet lia
visat benägenhet att stiga under år av goda konjunkturer och att sjunka under
år av depression, därest en förutseende planering av de offentliga arbetena
icke företagits. Dessa arbeten komma sålunda att skärpa konjunkturväxlingarna
i produktion och sysselsättning samt förvärra således knappheten
på vissa kategorier av arbetare under uppsvingsperioder och arbetslösheten
under depressioner. I motsättning härtill framhåller konferensen önskvärdheten
av att de offentliga arbetena givas en rytm, som är ägnad att såvitt
möjligt dämpa de ekonomiska växlingarna, och att en sådan politik gives en
enhetlig tillämpning i avseende å samtliga offentliga arbeten, vilket förutsätter
ett samordnande av de administrativa och finansiella metoder, som
tillämpas av olika myndigheter. Slutligen är det enligt konferensens uppfattning
av vikt, att sådana anordningar vidtagas beträffande rekrytering och
användande av arbetare, att de offentliga arbetena tillförsäkras högsta möjliga
effektivitet såsom medel mot arbetslöshet.

I fråga om tidsplaneringen av de offentliga arbetena framhålles i första
delen av rekommendätionen nr 51 önskvärdheten av att det under perioder
av goda konjunkturer på förhand träffas förberedelser för arbeten, som kunna
hållas i reserv eller överskrida normala behov och äro färdiga att igångsättas,
så snart det finnes påkallat med hänsyn till det ekonomiska lägets
försämring. Arbetena böra så inriktas, att de stimulera kapitalvaruindustrierna
eller konsumtionsvaruindustrierna, allt eftersom det ekonomiska läget
så kan påfordra. Tidsplaneringen bör omfatta alla offentliga arbeten, vare
sig de företagas av centrala myndigheter, distrikts- eller lokala myndigheter,
allmännyttiga företag eller av samfällighet eller enskild person med understöd
eller lån från offentlig myndighet.

De åtgärder till finansieringen av sålunda tidsplanerade offentliga arbeten,
som i rekommendationens andra del föreslås, innebära väsentligen, å
ena sidan, en restriktiv finanspolitik genom reserverande av medel, begränsande
av de offentliga samfälligheternas lånemöjligheter och återbetalande
av lån under högkonjunkturerna samt, å andra sidan, under depressionerna
lånefinansiering av sådana offentliga arbeten, som äro ägnade att stimulera
återhämtningen, och överhuvud taget en penningpolitik, som befordrar kreditexpansionen
och håller räntan låg.

Den arbetsmarknadspolitiska sidan av frågan örn offentliga arbeten beröres
av rekommendationens tredje och fjärde delar. De offentliga arbetena
böra inbegripa sådana, som ge sysselsättning åt unga personer, kvinnor och
icke-manuella arbetare. Rekryteringen bör företrädesvis ske genom den offentliga
arbetsförmedlingen. Åt utländska arbetare, som hava tillstånd att bo i

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

landet, böra, under förbehåll av reciprocitet, beredas samma villkor vid offentliga
arbeten som inhemska arbetare. Slutligen fastslås beträffande lönesättningen
principen, att lönerna vid de offentliga arbetena icke böra understiga
den öppna marknadens.

De ur svensk synpunkt praktiskt viktigaste av rekommendationens bestämmelser
torde vara de, som gälla de nationella organ, vilka enligt rekommendationens
tredje och femte punkter borde för ändamålet upprättas. Rekommendationen
förutsätter antingen ett enhetligt organ eller två med varandra
samverkande, det ena för uppgiften att organisera och tidsplanera de offentliga
arbetena, det andra för de finansiella spörsmålen. De uppgifter, som
skulle tillkomma detta eller dessa organ, skulle vara å ena sidan att samla
upplysningar rörande olika slag av offentliga arbeten, befordra förhandsberedningen
av arbetena samt giva anvisningar oell råd rörande den tid, som
med hänsyn till konjunkturlägets förändringar är lämplig för arbetenas bedrivande,
å andra sidan att giva den centrala myndigheten råd beträffande
finans- och penningpolitiken och över huvud medverka till ett samordnande
av de olika sidorna av den konjunkturpolitik, i vilken de offentliga arbetena
ingå.

Rekommendationen nr 50 angående internationell samverkan i avseende
å offentliga arbeten syftar till att inom internationella arbetsorganisationens
ram åstadkomma en viss internationell samverkan i fråga om en konjunkturdämpande
och arbetslöshetsmotverkande politik med offentliga arbeten.
Konferensen hemställer, att varje medlemsstat skall lämna internationella arbetsbyrån
årliga rapporter med statistiska och andra upplysningar rörande
utförda och planerade offentliga arbeten, vilka rapporter såvitt möjligt skulle
meddelas enligt en enhetlig plan, innefattande särskilt arbetenas kostnad,
finansiering och antal sysselsatta arbetare. Vidare hemställer konferensen,
att varje medlem måtte samverka med den internationella kommission, som
arbetsbyråns styrelse för ändamålet upprättar, samt omsorgsfullt överväga
åtgärder, som kunna föranledas av de rapporter, vilka styrelsen kan komma
att tillställa medlemmen som resultat av nämnda kommissions överläggningar.

Förberedande behandling.

De två rekommendationerna angående offentliga arbeten hava vid internationella
arbetskonferensen varit föremål för endast en diskussion; de hava
alltså icke underkastats den sedvanliga dubbla diskussionsproceduren. Våren
1937 utsände internationella arbetsbyrån till medlemsstaterna en rapport i ämnet.
I de yttranden över rapporten, som inhämtades av delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet från olika myndigheter och organisationer,
framfördes — oavsett växlande uppfattningar i det allmänna principspörsmålet
örn offentliga arbetens tidsplanering och finansiering — betänkligheter
mot den synnerligen omfattande och ingående uppgiftsskyldighet,
som i rapporten föreslogs.

Vid utskottsbehandlingen under konferensen av arhelsbyråns förslag i

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

ämnet beslöts att från rekommendationsförslaget angående internationell
samverkan i fråga örn offentliga arbeten avskilja en såsom bilaga till rekommendationsförslaget
fogad gemensam plan för upplysningar rörande
offentliga arbeten, vilken innehöll långtgående och detaljerade krav på
upplysningar. Planen skulle likväl intagas i utskottets rapport och göras
till föremål för vidare behandling av en internationell kommission, som
arbetsbyråns styrelse i en av konferensen antagen resolution anmodades
att snarast möjligt upprätta. Denna kommission skulle jämväl hava att
granska och bearbeta de från medlemsstaterna till arbetsbyrån insända upplysningarna
angående offentliga arbeten.

De två nu föreliggande rekommendationerna jämte nyssnämnda resolution
vunno vid den slutliga omröstningen i konferensens plenum enhällig
anslutning.

Yttrande.

över rekommendationerna rörande offentliga arbeten har delegationen för
det internationella socialpolitiska samarbetet den 4 december 1937 avgivit
utlåtande och däri anfört bland annat följande.

De båda rekommendationernas huvudsakliga uppgift — att så långt möjligt
säkerställa en lämplig rytm för de offentliga arbetena -— vore obestridligen
värd beaktande, men det syntes tvivelaktigt, örn från svensk sida åtminstone
för närvarande något av mer väsentlig betydelse vore att åtgöra
med hänsyn till dessa rekommendationer. Särskilt gällde detta i fråga örn
den rekommendation, som avsåge att åvägabringa och reglera en internationell
samverkan. Sedan den tidigare vid denna rekommendation fogade
planen för den internationella upplysningsverksamheten blivit frånskild
och innan någon ny plan i dess ställe blivit fastställd, torde de i rekommendationens
punkter 1) och 2) framställda uppmaningarna icke gärna kunna
leda till några åtgärder. Ännu mindre syntes de uppmaningar, som meddelades
i de återstående punkterna, 3) och 4), nu kunna efterkommas^ då
den däri förutsatta internationella kommissionen ännu ej kommit till stånd.

Den andra rekommendationen, angående nationell planering av offentliga
arbeten, har synts delegationen kunna tillerkännas större betydelse, då den
vore direkt inriktad på det huvudsakliga målet för den ifrågavarande aktionen,
d. v. s. den konjunkturutjämnande planeringen av de offentliga arbetena,
och då dess uppmaningar väsentligen vore begränsade till att avse
åtgärder inom de enskilda staterna. Delegationen är emellertid tveksam,
vilken av de i rekommendationens två första delar framställda uppmaningarna
— reglerna rörande rekrytering, lönesättning o. s. v. i de två senare
delarna synas delegationen tämligen främmande för rekommendationens
egentliga ändamål — skäligen böra leda till vidtagande av särskilda åtgärder
i vårt land. Delegationen har anfört:

Innehållet i punkterna 1) och 2) utgjordes i alldeles övervägande mån av
tämligen självklara principdeklarationer utan förslag till anordningar för
deras förverkligande, och detsamma torde med visst skäl även kunna sägas
örn innehållet av punkt 4). I punkt 5) förordades befogenheter, som knappast
läte sig väl förena med grunderna för vår nuvarande statsförvaltning.
Av beskaffenhet att skäligen kunna beaktas för förverkligande hos oss åter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

stöde sålunda egentligen endast punkt 3), som även i och för sig förefölle
att vara den mest betydelsefulla i rekommendationen. Huruvida tillfyllest
görande skäl nu förefunnes för upprättande här i landet av ett särskilt
organ för fullgörande av de uppgifter, som avgåves i denna punkt, ansåge
sig delegationen emellertid icke kunna med säkerhet bedöma. Enligt delegationens
förmenande kunde det ifrågasättas, örn ej åt det^ nyupprättade
konjunkturinstitutet lämpligen skulle kunna, möjligen efter någon personalförstärkning,
tillsvidare uppdragas den väsentliga uppgift, som åsyftades i
förevarande punkt, d. v. s. rådgivning med hänsyn till konjunkturutvecklingen
i fråga örn offentliga arbetens företagande eller reserverande.

Beträffande den i punkt 3 a) angivna uppgiften att centralisera upplysningar
rörande olika slag av offentliga arbeten anmärker delegationen, att
anordningar för denna uppgifts fullgörande, som otvivelaktigt skulle ingå som
ett led i den internationella samverkan, vilken den förra rekommendationen
åsyftar, icke gärna kunna ifrågakomma till vidtagande, förrän berörda
samverkan blivit närmare reglerad.

Departementschefen.

De principer för de offentliga arbetenas anordnande, som innehållas i de
båda rekommendationerna angående offentliga arbeten, överensstämma i
allt väsentligt i avseende såväl å arbetenas tidsplanering som å sättet för
deras finansiering och den därmed förbundna penningpolitiken med dem,
som legat till grund för de senare årens svenska konjunktur- och arbetslöshetspolitik.
Man torde kunna säga, att den uppfattning, varpå rekommendationerna
bygga, i Sverige kommit till mera medveten och konsekvent
tillämpning än i de flesta andra länder.

Rekommendationen angående nationell planering av offentliga arbeten understryker
starkt angelägenheten av att åtgärder i syfte att dämpa konjunkturväxlingarna
genom offentliga arbetens tidsplanering och därmed sammanhängande
finanspolitiska åtgärder i tid förberedas, och därom torde
icke någon meningsskiljaktighet kunna råda. Jag hänvisar till bland annat
den inventering av arbeten, lämpliga att igångsätta för att motverka en kommande
depression, som utförts av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten,
samt till det i årets statsverksproposition bebådade förslaget till en
beredskapsbudget, avsedd att träda i kraft örn en starkare försämring av
konjunkturläget skulle inträda.

De punkter i de båda rekommendationerna, som skulle kunna föranleda
särskilda åtgärder, äro dels de, som gälla samverkan med den internationella
kommission, som arbetsbyråns styrelse kan komma att upprätta, samt insändandet
till arbetsbvrån av statistiska och andra upplysningar rörande
offentliga arbeten, dels ock de, som avse det nationella organet för planering
och samordnande av de offentliga arbetena ävensom åtgärderna för
deras finansiering.

Enligt min mening böra strävanden till internationell samverkan på ifrågavarande
område på allt sätt stödjas från svensk sida. Det är uppenbart, att
möjligheterna att driva en effektiv konjunkturpolilik äro i hög grad be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

roende av att i olika länder en så långt möjligt ensartad politik föres. I den
mån en internationell informations- och rådgivningsverksamhet av det slag,
som i den första rekommendationen föreslås, kan komma att medverka till ett
förenhetligande av konjunkturpolitiken i olika länder efter de allmänna riktlinjer,
som av arbetskonferensen uppdragits — givetvis med sådana modifikationer,
som kunna vara betingade av speciella förhållanden i varje särskilt
land — kunna också de framtida möjligheterna för den svenska konjunkturpolitiken
komma att gynnsamt påverkas. Det synes mig därför av vikt, att
Sverige blir företrätt i den internationella kommission, som i rekommendationen
förutsättes. — Vad angår det statistiska uppgiftslämnandet beträffande
offentliga arbeten, kan anmärkas, att sådana allmänna uppgifter, som i rekommendationen
omtalas, utan svårighet kunna lämnas från svensk sida. I
fråga om den plan för uppgiftslämnandet, som nyssnämnda kommission
skall utarbeta, synes det angeläget, att specificeringen av uppgifterna icke
drives så långt, att däri komma att ingå detaljer, som sakna större betydelse
för bedömandet av förhållandena i stort.

Det i den andra rekommendationen föreslagna enhetliga organet eller,
alternativt, de två organen för samordnande av åtgärder, sammanhängande
med den nationella planeringen av de offentliga arbetena, skulle hava uppgifter,
som synas mycket vittgående och delvis oklart bestämda. Som delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet anmärkt, äro vissa
av de befogenheter, som i rekommendationen föreslagits tillkomma ifråga
varande organ, sådana, att de knappast låta sig förena med grunderna för
vår statsförvaltning. De rena undersöknings- och informationsuppgifterna
på området torde naturligen falla under det nyupprättade konjunkturinstitutet.
Vissa av de uppmaningar, som innehållas i rekommendationens nu
ifrågavarande delar, synas värda beaktande, örn i framtiden administrativa
förändringar beträffande de offentliga arbetenas bedrivande finnas påkallade.

Konventionsförslagen (nr 59 och 60) samt rekommendationen (nr 52)
angående minimiålder för barns användande till arbete.

Förslagens bestämmelser.

De båda vid arbetskonferensens sammanträde 1937 antagna konventionsförslagen
rörande minimiålder för barns användande till industriellt respektive
icke-industriellt arbete utgöra revisioner av de tidigare vid konferensens första
(1919) respektive sextonde (1932) sammanträden antagna, av Sverige ännu
icke ratificerade konventionsförslagen i ämnet. Den huvudsakliga innebörden
av revisionen är, att minimiåldern höjes från i förutvarande konventionsförslag
gällande fjorton till femton år.

Tillämpningsområdet för det första av nu ifrågavarande konventionsförslag
är industriella företag, varmed avses gruvor, stenbrott och andra mineral -

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

utvinningsföretag, tillverknings- och kraftföretag, byggnads- och anläggningsarbeten
samt transportverksamhet med undantag av transport för hand. Det
senare konventionsförslaget äger tillämpning å varje arbete, som icke regleras
i förutnämnda konventionsförslag eller i konventionerna angående minimiåldern
för barns användande i jordbruket (1921), respektive till sjöss (1936).

Beträffande industriellt arbete medgives undantag från den allmänna regeln,
att barn under femton år ej må användas till arbete, blott för företag, vari
sysselsättas endast medlemmar av arbetsgivarens familj, och detta försåvitt
icke sysselsättningen på grund av sin natur eller de förhållanden, varunder
den utövas, är farlig för därtill använda personers liv, hälsa eller moral. Det
senaste förbehållet innebär en inskränkning av omfattningen av undantaget
för familjeföretag enligt 1919 års konvention, vilket undantag var generellt.
Till denna punkt anknytes rekommendationen angående minimiålder för användande
av barn till industriellt arbete i familjeföretag. Konferensen uttalar
däri, att man med skäl kan hoppas, att det skall bliva möjligt att inom en nära
framtid fullständigt avskaffa berörda undantag, varför konferensen hemställer
till medlemmarna av internationella arbetsorganisationen att bemöda
sig att tillämpa sin lagstiftning angående minimiålder för användande till arbete
i alla industriella företag, därunder inbegripna familjeföretagen. — Bestämmelserna
i konventionsförslaget angående industriellt arbete äga icke
tillämpning å av offentlig myndighet godkänt och övervakat arbete i yrkesskolor.

Konventionsförslaget angående icke-industriellt arbete skall ej tillämpas å
fiske till havs, arbete av väsentligen uppfostrande art i godkända och kontrollerade
tekniska och yrkesskolor, som drivas utan vinstsyfte, samt, efter beslut
av vederbörande nationella myndighet, arbete i företag, vari endast sysselsättas
medlemmar av arbetsgivarens familj, under villkor att arbetet icke är
skadligt eller farligt, och husligt arbete i familj, vilket utföres av medlemmar
av familjen.

Beträffande sådana arbeten, varå konventionsförslaget angående icke-industriellt
arbete äger tillämpning, är den allmänna regeln, att barn under femton
år eller barn, vilka, ehuru de uppnått nämnda ålder, ännu äro underkastade
primär skolplikt enligt den nationella lagstiftningen, icke må användas därtill.
Härifrån göres det undantaget, att barn, som fyllt, tretton år, må utom de för
skolgången bestämda timmarna användas till lätt arbete, som icke är skadligt
för deras hälsa eller normala utveckling och icke är av beskaffenhet att
menligt inverka på deras skolgång eller förmåga att tillgodogöra sig undervisningen,
dock med den inskränkningen alt barn, sorn fyllt tretton men ej fjorton
år, icke må användas till lätt arbete under mer än två timmar örn dagen,
vare sig å skol- eller lovdagar, och icke må åt .skolan jämte kitt arbete ägna
mer än sammanlagt sju timmar örn dagen. Beträffande det antal timmar örn
dagen, varunder barn över fjorton år må användas till lätt arbete, skall den
nationella lagstiftningen bestämma. Lätt arbete skall vara förbjudet å söndagar
och lagstadgade allmänna högtidsdagar samt nattetid. — I konstens,
vetenskapens eller undervisningens intresse må slutligen den nationella lagstiftningen
med vissa begränsningar och medelst individuella tillstånd medgiva

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

undantag från ovannämnda bestämmelser, så att barn kunna uppträda vid
offentliga föreställningar och såsom skådespelare eller statister deltaga i filminspelningar.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna i svensk lagstiftning i förevarande hänseende återfinnas i
lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, vars 9 § förbjuder minderårigs användande
till arbete, förrän den minderårige fyllt tretton år. I 10 § arbetarskyddslagen
förbjudes användande av barn under fjorton år till industriellt arbete
samt byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- och transportarbete; förbudet
gäller icke distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden. Dessa
bestämmelser äga enligt 1 § arbetarskyddslagen icke tillämpning på arbetsgivares
egna barn, oavsett örn i företaget sysselsättas endast medlemmar avarbetsgivarens
familj eller icke. Yrkesinspektionens chefsmyndighet må bevilja
eftergift från de i 9 och 10 §§ meddelade förbuden i fråga om lätt arbete,
som bedrives i fria luften och fortgår allenast under kortare tid av året samt
icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, och jämväl
i särskilda fall från förbudet mot industriellt och därmed jämställt arbete,
där så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat allvarligt
men för den minderårige. Husligt arbete, som ej drives i förvärvssyfte, faller
utanför arbetarskyddslagens tillämpningsområde, medan konventionsförslaget
rörande icke-industriellt arbete utesluter endast husligt arbete, som utföres
av medlemmar av familjen.

Förberedande behandling.

De förutvarande, åren 1919 och 1932 antagna konventionsförslagen rörande
minimiålder för barns användande till industriellt respektive icke-industriellt
arbete hava, som redan nämnts, icke ratificerats av Sverige. Hinder för ratifikation
hava ansetts föreligga framför allt däri, att konventionsförslagens
tillämpningsområden äro i vissa hänseenden vidare än den svenska arbetarskyddslagens,
samt däri, att den svenska lagen medgiver större undantagsmöjligheter
än konventionsförslagen.

I fråga om anledningen till upptagande av ifrågavarande konventionsförslag
till revision och förloppet av den förberedande behandlingen framhålles av
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet i förutnämnda
utlåtande av den 4 december 1937 bland annat följande.

Denna fråga hade sitt ursprung från 1935 års sammanträde av internationella
arbetskonferensen, som då antog ett förslag till rekommendation angående
ungdomsarbetslösheten, i vilken rekommendation, till motverkande av
nämnda slag av arbetslöshet, bl. a. förordades höjning av minimiåldern för
barns användande till arbete, i båda fallen till lägst 15 år. över en skrivelse
från internationella arbetsbyrån rörande sådan revision avgav delegationen
yttrande den 11 maj 1936 och avstyrkte däri för Sveriges del anslutning till förslaget,
i vad det angick industrien och icke-industriellt arbete. Samma ståndpunkt
intog delegationen i ett den 24 maj 1937 avgivet yttrande angående
tvenne inom arbetsbyrån utarbetade förslag till revision av respektive konventioner,
d. v. s. angående minimiålder för barns användande till industriellt
respektive icke-industriellt arbete, vilka revisionsförslag skulle föreläggas det

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

■senaste konferenssammanträdet. I båda fallen biträdde svenska regeringen
delegationens mening.

Under plenarbehandlingen av det förra konventionsförslaget vid arbetskonferensen
förklarades från de svenska regeringsombudens sida, bland annat,
att svenska regeringen principiellt gillade den föreslagna höjningen av åldersgränsen
men att skolförhållandena i Sverige, oaktat skolpliktsåldern nyligen
blivit utsträckt, i det övervägande antalet orter ännu icke lämpligen medgåve
genomförandet av ifrågavarande reform. Beträffande åter den andra konventionen,
angående minimiålder i icke-industriellt arbete, skulle den föreslagna
förändringen för Sveriges del innebära en höjning av åldersgränsen
med två år. Man hade också i Sverige sedan gammalt funnit lämpligt att hava
en skillnad på ett år mellan åldersgränserna för arbete inom industrien och
inom andra verksamhetsområden — arbetet inom dessa verksamhetsområden
vore i regel friare och mindre ansträngande än inom industrien.

Vid den slutliga omröstningen röstade de svenska regeringsombuden för
konventionsförslaget angående minimiålder för barns användande till industriellt
arbete med ovan antydda reservation beträffande möjligheten av
ratifikation från svensk sida, men avhöllo sig från deltagande i voteringarna
om det andra konventionsförslaget samt rekommendationen.

Yttrande.

I förutnämnda yttrande från delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet anser sig delegationen icke hava skäl till ändring i sin förut
angivna mening beträffande frågan om vilken ställning vårt land bör intaga
till förevarande konferensbeslut örn höjning av minimiåldern för barns användande
till industriellt och icke-industriellt arbete. Det huvudsakliga skälet
för denna ståndpunkt, nämligen angelägenheten av att undgå en mellantid
mellan skolpliktens upphörande och liden för de minderårigas anställande i
arbete, kunde visserligen anses hava försvagats genom godtagandet av den 7-åriga skolplikten, men det torde dröja ganska länge, innan denna reform bleve
fullt genomförd, och även därefter skulle, örn ifrågavarande förhöjda minimiålder
infördes, med att sannolikhet i många fall uppkomma en ganska
avsevärd lucka i de minderårigas sysselsättande. Delegationen framhåller vidare,
att Sverige ännu icke ansett sig lämpligen kunna ratificera de två ursprungliga
konventionsförslagen angående minimiålder inom förevarande
verksamhetsområden samt att det egentliga skälet för minimiålderns höjning,
eller behovet att motverka ungdomsarbetslösheten, för vårt lands del
åtminstone för närvarande knappast ägde giltighet.

I fråga örn rekommendationen angående minimiålder för barns användande
till industriellt arbete i familjeföretag framhåller delegationen, sitt det
utsträckande, varom rekommendationen hemställer, av tillämpningen av den
för industriellt arbete gällande åldersgränsen lill familjeföretagen skulle strida
mot en i avseende å den svenska arbetarskyddslagstiftningen nära nog undantagslöst
tillämpad princip. Denna princip vore för övrigt av så omfattande
räckvidd, alt den i regel fritoge nu ifrågavarande företag från tillämpning
av nämnda lagstiftnings samtliga bestämmelser och därmed givetvis även
från varje kontroll från yrkesinspektionens sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Departementschefen.

Det största hindret för anslutning från svensk sida till konventionsförslaget
angående minimiålder för barns användande till icke-industriellt arbete synes
mig utgöras av den alltför rigorösa begränsning av möjligheterna till
undantag i fråga örn sådant arbete av lättare art, som göres i ifrågavarande
konventionsförslag. Detta konventionsförslag kan jag därför icke förorda
till ratificering.

I fråga om konventionsförslaget rörande minimiålder för barns användande
till industriellt arbete föreligga även, liksom tidigare beträffande det ursprungliga
konventionsförslaget, vissa om än mindre hinder för ratifikation,
vilka sammanhänga med konstitutiva drag i den svenska arbetarskyddslagen,
såsom i fråga örn tillämpligheten på familjeföretag. Då anledningen till de
föreliggande revisionsförslagen, ungdomsarbetslösheten, icke för närvarande
kräver särskilda åtgärder i Sverige, torde frågan örn ratifikation lämpligen
kunna anstå, till dess en allmän revision av arbetarskyddslagen kommer till
stånd. Jag har under övervägande frågan örn att igångsätta en sådan revision.
Av enahanda skäl, som nyss anförts, anser jag, att den till konventionsförslagen
fogade rekommendationen angående minimiålder för barns
användande till industriellt arbete i familjeföretag icke för närvarande bör
giva anledning till åtgärder i vårt land.

Förslaget till konvention (nr 61) angående förkortning av arbetstiden

inom textilindustrien.

Förslagets bestämmelser.

Detta konventionsförslag ingår i den serie av specialkonventioner för olika
industrier, vilka inom ramen av den principkonvention angående arbetstidens
förkortning till fyrtio timmar i veckan, som i proposition nr 15 underställdes
1936 års riksdag, skola i detalj giva bestämmelser om arbetstidens förkortning
inom särskilda industrier under hänsynstagande till de speciella förhållandena
på respektive arbetsområden. I ingressen till konventionsförslaget hänvisas
även till nämnda principkonvention och den däri angivna grundsatsen
om fyrtio timmars arbetsvecka med upprätthållande av arbetarnas levnadsstandard.

I och för avgränsning av tillämpningsområdet har i konventionsförslagets
2, 3, 4 och 5 moment gjorts en mycket specificerad teknisk bestämning
av vad som är att hänföra till textilindustriella arbetsförrättningar. Förslaget
äger tillämpning på personer, som sysselsättas i företag, på villkor att dettas
verksamhet uteslutande eller förnämligast avser en eller flera av dessa arbetsförrättningar,
därunder inbegripna personer, som sysselsättas i någon
gren av dylikt företag, även örn denna gren icke uppfyller nämnda villkor,
samt på personer, som sysselsättas i någon företagsgren, som enligt definitionen
sysslar med textilindustriella arbetsförrättningar, även örn beträffande
företaget som helhet så icke är fallet. Förslaget äger tillämpning på så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

väl offentliga som enskilda företags personal. I tveksamma fall skall frågan,
huruvida företag eller företagsgren uppfylla förutnämnda villkor, avgöras äV
vederbörande myndighet efter hörande av arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
som frågan kan angå. Från tillämpning av bestämmelserna kunna
av vederbörande myndighet i samråd med nämnda organisationer undantagas
dels personer i företag, vari endast medlemmar av arbetsgivarens familj
sysselsättas, dels personer, som på grund av sitt särskilda ansvar icke
åro underkastade de vanliga reglerna rörande veckoarbetstiden.

Arbetstiden för personer, på vilka konventionsbestämmelserna äga tillämpning,
får icke överskrida fyrtio timmar i veckan i genomsnitt, dock att i
fråga örn arbeten, vilkas bedrivande med hänsyn till arbetets art måste
fortgå utan avbrott vid någon tid på dagen eller natten eller i veckan, den
genomsnittliga veckoarbetstiden må uppgå till fyrtiotvå timmar. Den period,
till vilken beräkningen av den genomsnittliga veckoarbetstiden får hänföras,
ävensom maximiantalet arbetstimmar per vecka skall bestämmas av vederbörande
myndighet efter hörande av arbetsgivar- och arbetarorganisationerna.
Med »arbetstid» avses den tid, varunder arbetaren står till arbetsgivarens
förfogande; däri innefattas icke raster, under vilka arbetaren icke står till
arbetsgivarens förfogande.

överskridanden av arbetstiden enligt den allmänna regeln må i viss fastställd
utsträckning medgivas medelst författningar, utfärdade av vederbörande
myndighet efter samråd med arbetsgivare- och arbetarorganisationerna.
De omständigheter, varunder överskridanden av den stadgade arbetstiden äro
medgivna eller i särskilda fall kunna beviljas, äro specificerade i konventionens
5 9 artiklar. All övertid skall betalas med lön, som med minst tjugo fem

procent överstiger den normala.

För att underlätta tillämpningen av konventionsförslagets bestämmelser
skall det åligga företagsledningen att medelst anslag eller på annat godkänt
sätt tillkännagiva de regler, som avse arbetstiden, samt i liggare anteckna
förlängningen av arbetstiden jämte de därför utbetalda lönebeloppen.

Förslagets artikel 12 innehåller en bestämmelse örn övergångsanordningar,
enligt vilken vederbörande myndighet under en tidrymd av högst
tva år från ikraftträdandet av konventionen för respektive medlemsstat må
godtaga anordningar, som innebära etappvis skeende förkortning av arbetstiden
samt undantagande, helt eller delvis, från tillämpning under nämnda
tidrymd av konventionens bestämmelser på vissa kategorier av arbetare eller
företag.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna i svensk lagstiftning i förevarande hänseende återfinnas i
lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning, vilken bygger på principen
om 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. Tillämpningsområdet
är i vissa avseenden annorlunda bestämt i den svenska arbetstidslagen
lin i nu ifrågavarande konventionsförslag.

Kunni. Maj:ts proposition nr 45.

Förberedande behandling.

I proposition nr 15 till 1936 års riksdag och proposition nr 56 till 1937
års riksdag hava lämnats utförliga redogörelser för den behandling, som
dels den allmänna frågan örn arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i
veckan, dels frågorna om specialkonventioner för arbetstidsförkortning inom
särskilda industrier, till vilka den nu föreliggande konventionen ansluter
sig, undergått inom internationella arbetsorganisationen. Från svensk sida
bar städse hävdats som förutsättningar för anslutning till internationella
regleringar på detta område, dels att arbetstidsförkortningen kunde genomföras
under bevarande av arbetarnas levnadsstandard, dels ock att motsvarande
åtgärder vidtoges av vårt lands mera betydande konkurrenter å världsmarknaden.
I den svenska regeringens svar å frågeformulär rörande arbetstidsförkortningen
inom särskilda industrier har vidare framhållits, att arbetsmarknadsläget
i Sverige icke vore sådant, att arbetstidsförkortning vore påkallad
med hänsyn till syftet att motverka arbetslösheten. Dessa skäl hava
även anförts i svenska regeringens svar å arbetsbyråns hösten 1936 utsända
frågeformulär rörande textilindustrien.

Å internationella arbetskonferensens sammanträde år 1937 avhöllo sig de
svenska regeringsombuden enligt erhållna instruktioner från att deltaga i omröstningarna
angående arbetstidens förkortning inom textilindustrien.

Yttrande.

I yttrande den 4 december 1937 anser sig delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet under hänvisning till tidigare ställningstaganden
från svensk sida till konventionsförslagen rörande fyrtiotimmarsveckan
icke kunna tillstyrka vårt lands anslutning till nu föreliggande förslag.
Delegationen framhåller även, att vid senaste konferenssammanträde en resolution
antogs, vari konferensen anhöll, att arbetsbyråns styrelse ville undersöka
läget och överväga uppförandet å dagordningen för nästa konferenssammanträde
av frågan örn utsträckande av arbetstidens förkortning till
alla slag av ekonomisk verksamhet, som icke täckas av redan antagna konventioner
— ett förhållande, som torde vara ägnat att motverka benägenheten
för ratificering av de antagna specialkonventionerna, bland annat angående
fyrtiotimmarsveckan inom textilindustrien.

Departementschefen.j

Av de skäl, vilka i tidigare sammanhang, som angått frågan örn fyrtiotimmarsveckans
genomförande inom särskilda industrier, anförts mot anslutning
från svensk sida till specialkonventionerna rörande arbetstidsförkortning,
hava vissa under det senaste året icke försvagats utan stärkts av den pågående
högkonjunkturen. Med hänsyn härtill och till att textilindustrien är en av
de industrier, beträffande vilka inverkan av arbetstidsförkortning på konkurrensförhållandena
gentemot utlandet kräver särskilt beaktande, anser jag
mig icke för närvarande kunna förorda ratifikation av föreliggande konventionsförslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Förslaget till konvention (nr 62) angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien
samt rekommendationerna (nr 53—56) angående säkerhetsföreskrifter,
inspektion, samverkan till förekommande av olycksfall
och yrkesutbildning inom byggnadsindustrien.

Kori veu tionsförslagets^och rekommendationernas bestämmelser.

Konventionsförslaget angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien
syftar till att standardisera minimiföreskrifter rörande säkerhetsanordningar
för arbetare inom byggnadsindustrien beträffande ställningar och lyftanordningar.
Med hänsyn till skiftande tekniska betingelser och sedvänjor i olika
länder hava i konventionen intagits endast vissa allmänt formulerade principer,
vilkas praktiska utformning kan tänkas i vissa hänseenden växla i olika
länder. Till ledning för den praktiska utformningen har konventionsförslaget
kompletterats med en rekommendation, vars sakligt viktigaste del är ett
såsom bilaga till rekommendationen fogat typreglemente, avsett som norm
för de detaljerade föreskrifter, vari i varje särskilt land konventionens allmänna
föreskrifter skola preciseras.

Medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar konventionen,
förbinder sig därmed att hava en lagstiftning, som tryggar tillämpningen
av de allmänna bestämmelser rörande ställningar, lyftanordningar
samt skyddsutrustning och hjälp vid olycksfall, vilka innehållas i konventionen,
och med stöd av vilken lämplig myndighet äger att utfärda författningar,
som, i den mån det är möjligt och önskvärt med hänsyn till förhållandena
i landet, giva bindande kraft åt föreskrifter, likalydande eller likvärdiga
med föreskrifterna i nyssnämnda typreglcmente. Denna lagstiftning
skall äga tillämning å alla på en byggnadsplats utförda arbeten, som stå i
samband med uppförande, reparation, ändring, underhåll eller rivning av
något slags byggnader, varvid beviljande av undantag må medgivas vederbörande
myndighet — efter hörande av arbetsgivar- och arbetarorganisationer
— beträffande sådana arbeten, som i regel utföras under tillfredsställande säkerhetsförhållanden.
Lagstiftningen och därpå grundade författningar skola
innehålla fordran, att arbetsgivarna bringa bestämmelserna till alla därav
berörda personers kännedom på av vederbörande myndighet godkänt sätt,
samt skola angiva de personer, som äro ansvariga för deras tillämpning, och
stadga lämpliga straffpåföljder för kränkning av de ålagda förpliktelserna.
Ratifikation av konventionen innebär vidare förbindelsen att upprätthålla
eller försäkra sig om att det ändock finnes ett inspektionssystem, som tryggar
en effektiv tillämpning av säkerhetsföreskrifterna. Undantag från konventionens
bestämmelser medgivas beträffande sådana områden, där med hänsyn
till befolkningens gleshet eller det ekonomiska utvecklingsstadiet vederbörande
myndighet finner det omöjligt att genomföra desamma. — Slutligen
åligger medlem, som ratificerat konventionen, en viss rapportskyldighet till
internationella arbetsbyrån.

I rekommendationen angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien
uppmanar konferensen medlemmarna av internationella arbetsorganisationen

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

att, där så med hänsyn till de i landet rådande förhållandena låter sig göra
och är önskvärt, i möjligast fullständiga utsträckning genomföra bestämmelserna
i det till rekommendationen fogade typreglementet eller med dem likvärdiga,
samt att även därest konventionen icke ratificerats frivilligt åtaga
sig en viss rapportgivning till arbetsbyrån.

Beträffande de mycket utförliga tekniska bestämmelserna må hänvisas till
konventionens artiklar 7—18 samt till typreglementet.

De följande tre rekommendationerna förorda vissa regler för inspektionen
inom byggnadsindustrien, organiserad samverkan mellan arbetsgivare, personal
och inspektörer till förekommande av olycksfall i arbetet, propaganda
för säkerhet inom byggnadsindustrien samt införande i tekniska och yrkesskolors
undervisningsplaner av teoretisk och praktisk undervisning av betydelse
för ökandet av säkerheten i byggnadsarbetet.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna i 4 § lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd angående
förekommande av olycksfall i arbetet gälla i tillämpliga delar även byggnadsindustrien.
Dessa bestämmelser inrymma dock icke föreskrifter med särskild
hänsyn till byggnadsverksamhetens förhållanden. Byggnadsstadgans 59 och
79 §§ innehålla ävenledes endast allmänt formulerade föreskrifter örn säkerheten
i byggnadsarbetet.

Förberedande behandling.

Konventionsförslaget angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien
har varit föremål för den sedvanliga dubbla diskussionsproceduren. Vid arbetskonferensen
1936 diskuterades sålunda vissa punkter, varom regeringarna
skulle tillfrågas. Hösten 1936 utsände arbetsbyrån ett frågeformulär i saken.
I svaret härpå framhöll den svenska regeringen som sin mening särskilt,
att konventionen icke borde innehålla tekniska detaljbestämmelser; dylika
borde införas i den konventionen åtföljande rekommendationen och typreglementet.
Med ledning av yttranden från delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet samt ett flertal myndigheter och organisationer
framställde den svenska regeringen även åtskilliga ändringsyrkanden
i fråga örn de tekniska bestämmelserna, vilka yrkanden i stor utsträckning
beaktats.

Yttrande.

I utlåtande den 4 december 1937 anför delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet beträffande nu ifrågavarande konventionsförslag
och rekommendationer, efter hänvisning till bristen på mera utformade
säkerhetsföreskrifter för byggnadsindustrien i svensk lagstiftning, bland
annat följande.

Med hänsyn till den stora olycksfallsfrekvensen inom byggnadsyrkena ha
vederbörande myndigheter sedan länge varit betänkta på att få till stånd en
särskild skyddslagstiftning för byggnadsindustrien. Sålunda utarbetades

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

1913—14 inom socialstyrelsen nied biträde av tillkallade sakkunniga ett förslag
till kungl, kungörelse angående skydd mot yrkesfara vid husbyggnadsarbete,
vilket dock icke ledde till åsyftat resultat. Örn behovet av skyddslagstiftning
för byggnadsbranschens arbetare hava emellertid tid efter annan
givits påminnelser. Sålunda hava bland annat under år 1937 gjorts framställningar
från plåtslageriarbetarnas sida om skyddsanordningar vid arbete å
tak och av de samverkande byggnadsfackförbunden om förbättrad tillsyn å
byggnadsarbeten.

Enligt delegationens mening torde man sålunda här i Sverige lia anledning
att med tillfredsställelse hälsa det nu tagna initiativet till förbättring av arbetets
säkerhet inom byggnadsindustrien. I vilken omfattning och på vilket
sätt de föreliggande konferensbesluten i ämnet lämpligen böra förverkligas
i vårt land, anser sig delegationen emellertid sakna kompetens att bedöma.
För utredning av denna fråga och utarbetande av de förslag, vartill
utredningen kan föranleda, synas lämpligen några sakkunniga böra tillkallas.
Ehuru man beträffande konventionsförslaget synes kunna förvänta att
på berörda sätt få till stånd författningsförslag, och det enligt 7 § 1 mom.
lagen om arbetarskydd torde ankomma på Kungl. Majit att besluta om dy
lika författningsförslag, vill det synas vara mest tillrådligt och riktigt att
ej på förhand göra några utfästelser örn ratificering. I regel torde all erforderlig
lagstiftning böra vara utfärdad, innan beslut fattas om dylik åtgärd.

Rekommendationen angående säkerhetsföreskrifter inom byggnadsindustrien
anses av delegationen med hänsyn till det bilagda typreglementet bliva
det huvudsakliga föremålet för utredningsarbetet, vilket lämpligen även
kunde inbegripa rekommendationerna angående inspektion och samverkan
till förekommande av olycksfall. Beträffande slutligen rekommendationen
angående yrkesundervisning synes det delegationen, som örn dess önskemål
i väsentlig omfattning borde kunna mera direkt förverkligas genom någon
ändring av föreskrifterna rörande den undervisning i byggnadsfackets läroämnen,
som meddelas i statliga eller statsunderstödda undervisningsanstalter.

Departementschefen.

Lika med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
anser jag, att man med tillfredsställelse bör hälsa det nu tagna internationella
initiativet till förbättring av arbetets säkerhet inom byggnadsindustrien.
Jag är ock ense med delegationen därutinnan, att hela komplexet av härmed
sammanhängande frågor bör göras till föremål för utredning, avseende främst
tillämpligheten av konventionsförslagets och det därmed korresponderande
typreglementets bestämmelser men även de frågor rörande inspektion samt
samverkan lill förebyggande av olycksfall och yrkesutbildning, som innehållas
i de senare rekommendationerna. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning
torde frågan örn ratikation av konventionsförslaget få tillsvidare anstå.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
får jag hemställa,

alt Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 45. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

av den internationella arbetsorganisationens konferens år
1937 vid dess tjugotredje sammanträde antagna konventionsförslag
och rekommendationer.

Till denna av slatsrådels övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Dagny Olsson.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 45 (Bilaga).

Bilugn A.

1) Rekommendation (nr 50) angående internationell samverkan i
avseende å offentliga arbeten.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående internationell samverkan i
avseende å offentliga arbeten, vilken fråga är inbegripen under den
tredje punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation angående
offentliga arbeten (internationell samverkan), 1937».

Med hänsyn till att en förutseende politik i avseende å offentliga arbeten
utgör ett ändamålsenligt medel att förekomma arbetslöshet och motverka
ekonomiska växlingar samt

med hänsyn till att ett verksamt uppträdande på berörda område måste
vara grundat på tillfyllestgörande upplysningar och internationell samverkan,

hemställer konferensen:

1) att varje medlem av internationella arbetsorganisationen måtte årligen
vid lämpligaste tidpunkt meddela internationella arbetsbyrån statistiska
och andra upplysningar rörande de offentliga arbeten, som företagits eller
tillämnas å dess territorium, därunder inbegripet beställningar å redskap,
övrig utrustning samt förråd;

2) att de av medlemmarna enligt moment 1) lämnade upplysningarna
måtte såvitt möjligt meddelas enligt en enhetlig plan, som särskilt avser arbetenas
kostnad, sättet för deras finansiering och antalet sysselsatta arbetare; 3)

att varje medlem måtte samverka med varje internationell kommission,
som internationella arbetsbyråns styrelse kan komma att upprätta, särskilt
för att granska de upplysningar, som meddelats enligt moment 1), och
att utarbeta den enhetliga plan, som avses i moment 2);

4) att varje medlem måtte omsorgsfullt överväga, vilka åtgärder böra
vidtagas med hänsyn till de rapporter, internationella arbetsbyråns styrelse
kan komma att tillställa honom såsom resultat av den i moment 3) åsyftade
kommissionens överläggningar.

2) Rekommendation (nr 51) angående nationell planering av offentliga

arbeten.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

fentliga arbeten, vilken fråga är inbegripen under den tredje punkten
på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

Med hänsyn till att vid saknad av en förutseende planering av de offentliga
arbetena utgifterna för dessa arbeten i allmänhet visa benägenhet att
stiga under år av goda konjunkturer och att sjunka under år av depression; med

hänsyn till att ett dylikt förhållande har den verkan, att växlingarna
i sysselsättning för de arbetare, som användas till offentliga arbeten, fogas
till de växlingar i sysselsättning, som härflyta ur affärslivet och sålunda successivt
förvärra knappheten på vissa kategorier av arbetare under perioder
av uppsving och arbetslösheten under perioder av nedgång;

med hänsyn till att det är önskvärt alt åt de offentliga arbetena giva en
rytm, som är ägnad att såvitt möjligt förminska de ekonomiska växlingarna; med

hänsyn till att en enhetlig tillämpning av en sådan politik i avseende
å samtliga offentliga arbeten förutsätter ett samordnande av de administrativa
och finansiella metoder, som tillämpas av olika myndigheter;

med hänsyn dessutom till att det, örn man vill tillförsäkra de offentliga
arbetena högsta möjliga effektivitet såsom medel mot arbetslöshet, är av
vikt att för deras utförande vidtagas vissa anordningar beträffande rekrytering
och användande av arbetarna,

förordar konferensen, att medlemmarna måtte tillämpa följande principer.

Del I. — De offentliga arbetenas rytm.

1. 1) Lämpliga åtgärder böra vidtagas till beredande av en ändamålsenlig
rytm åt samtliga arbeten, som företagas eller finansieras av offentlig
myndighet.

2) Berörda rytm bör innebära en ökning av volymen av dylika arbeten
under perioder av dåliga konjunkturer, och är det med hänsyn därtill önskvärt,
att det under perioder av goda konjunkturer på förhand träffas förberedelser
för arbeten, som kunna hållas i reserv eller överskrida normala behov
och äro färdiga att igångsättas, så snart det finnes påkallat.

3) Särskild uppmärksamhet bör, allt eftersom det ekonomiska livets växlande
förhållanden kunna erfordra, ägnas åt de offentliga arbeten, som stimulera
de tunga industrierna, eller åt sådana offentliga arbeten, som framkalla
en mer direkt efterfrågan av konsumtionsvaror.

2. Ifrågavarande rytm bör tillämpas å alla offentliga arbeten (därunder
inbegripet arbeten i kolonierna), vare sig arbetena företagas av centrala myndigheter,
distrikts- eller lokala myndigheter, allmännyttiga företag eller av
någon samfällighet eller enskild person med understöd eller lån från offentlig
myndighet.

3. Det bör upprättas ett nationellt samordnande organ, vars uppgift
särskilt bör vara:

a) att centralisera upplysningar rörande olika slag av offentliga arbeten;

b) att trygga och uppmuntra förhandsberedningen av arbeten;

c) att giva anvisningar eller råd rörande den tidpunkt, då arbeten böra

Kungl. Mujj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

reserveras eller då reserverade arbeten böra sättas i gång och detta med hänsyn
tagen till växlingarna i avseende å arbetslöshet, grossliandelspris och
räntesatser samt andra tecken, som tyda på förändring av det ekonomiska
läget.

Del II. — De offentliga arbetenas finansiering.

4. Bland de finansiella åtgärder, som nödvändiggöras av den i denna rekommendation
förordade politiken, böra särskilt följande tagas under övervägande: a)

reserverande under perioder av goda konjunkturer av erforderliga
medel för utförande av arbeten, som äro avsedda för depressionstider;

b) överförande av outnyttjade krediter från ett år till ett följande;

c) begränsande under goda tider av de offentliga samfälligheternas lånemöjligheter
och påskyndande av tidigare låns återbetalning;

d) finansiering medelst lån under dåliga tider av sådana offentliga arbeten,
som äro ägnade att stimulera den ekonomiska återhämtningen, och över
huvud taget tillämpning av en monetär politik, vilken medgiver den expansion
av krediten, som påskyndandet av offentliga arbeten då fordrar och vilken
tillförsäkrar de åsyftade lånen lägsta möjliga ränta.

5. Med hänsyn till de offentliga arbetenas finansiering bör åt det samordnande
organ, som avses i moment 3, eller åt ett med detta samverkande
speciellt organ helt eller delvis givas följande åligganden:

a) att giva den centrala myndigheten råd rörande den finansiella politiken
och, i fall anledning därtill förekommer, rörande skattepolitiken i vad
de offentliga arbetena kan angå;

b) att medverka till tryggande av en lämplig samordning av lånepolitiken
och de operationer på penningmarknaden, som göras av centralbanken eller
motsvarande institution, saint regeringens politik beträffande de offentliga
arbetena;

c) att samordna lånepolitiken för de olika offentliga samfälligheter, som
avses i moment 2;

d) att vidtaga alla sådana åtgärder, som kunna finnas påkallade till säkerställande
av effektiviteten av den centrala myndighetens politik i fråga örn
lån och understöd.

Del III. — Användande av vissa slag'' av arbetare.

6. Vid tillämpning av den rytm, som avses i denna rekommendation,
bör beaktas möjligheten att därunder inbegripa arbeten, som äro ägnade
att bereda sysselsättning åt vissa slag av arbetare, såsom unga personer,
kvinnor och icke-manuella arbetare.

Del IV. Rekryterings- oell anställningsförhållanden.

7. 1) Rekrytering av arbetare för offentliga arbeten bör företrädesvis ske
genom den offentliga arbetsförmedlingen.

2) Ät utländska arbetare, som erhållit tillstånd att bo i landet, bör, under
förbehåll av reciprocitet, beredas anställning vid offentliga arbeten på samma
villkor som inhemska arbetare.

3) Löneskalan för arbetare, som användas till offentliga arbeten, bör icke
vara lägre än den, som allmänt godtagits av arbetsgivar- och arbetarorganisationer
för arbete av samma natur i den ort, där arbetena utföras; där det

Kungl. Maj.ts proposition nr 4ö (Bilaga).

icke finnes några allmänt godtagna löneskalor, bör den löneskala tillämpas,
som användes i närmaste ort med liknande industriella förhållanden, för
såvitt densamma enligt då i arbetarnas land rådande uppfattning tillförsäkrar
arbetarna en skälig levnadsstandard.

3) Förslag till konvention (nr 59) angående minimiålder för barns
användande till industriellt arbete (reviderad 1937).

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag till partiell revision av konventionen
angående fastställandet av minimiålder för barns användande till industriellt
arbete, antagen av konferensen å dess första sammanträde, vilken
fråga utgör den sjätte punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt anser, att dessa förslag böra taga form av ett förslag till internationell
konvention,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention (reviderad)
angående minimiålder (industri), 1937».

Del T. — Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

Såsom »industriella företag» skola med hänsyn till tillämpningen av denna
konvention särskilt anses:

a) gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral
ur jorden;

b) företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras, utsmyckas,
färdigställas eller beredas till försäljning eller inom vilka råämnen
omgestaltas, däri inbegripet skeppsbyggeri och företag för förstöring av föremål,
ävensom framställning, transformering och överförande av drivkraft
i allmänhet eller av elektricitet;

c) uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation, förändring eller rivning
av alla slag av byggnader, järnvägar, spårvägar, hamnar, dockor, vågbrvtare,
kanaler, anordningar för inre sjöfart, vägar, tunnlar, broar, viadukter,
kloaker, vattenavlopp, brunnar, telegraf- och telefonanläggningar, elektriska
anläggningar, gas- och vattenverk eller andra byggnadsarbeten, ävensom förberedelse-
och grundläggningsarbeten för härovan åsyftade arbeten;

d) transport av passagerare eller gods å lands- eller järnväg eller å inre
vattenväg, däri inbegripet handhavande av gods i dockor, å kajer och bryggor
samt i magasin, med undantag likväl av transport för hand.

Vederbörande myndighet i varje land skall fastställa gränslinjen mellan industri
å ena samt handel och jordbruk å andra sidan.

Artikel 2.

1. Barn under femton år må icke användas eller arbeta i industriella företag,
offentliga eller enskilda, eller i någon gren av sådant företag.

2. Likväl må med undantag för sysselsättningar, som på grund av sin
natur eller de förhållanden, varunder de utövas, äro farliga för därtill an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö (Bilaga).

vända personers liv, hälsa eller moral, den nationella lagstiftningen medgiva
användandet av barn i företag, vari endast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens
familj.

Artikel 3.

Bestämmelserna i denna konvention äga icke tillämpning å arbete, som
utföres av barn i yrkesskolor, för såvitt detta arbete är godkänt och övervakas
av offentlig myndighet.

Artikel A.

För att underlätta kontrollen å efterlevnaden av bestämmelserna i denna
konvention skall varje industriell arbetsgivare föra ett register, som upptager
varje hos honom anställd person under aderton år med angivande av dagen
för dennas födelse.

Artikel 5.

1. Beträffande sysselsättningar, som på grund av sin natur eller de förhållanden,
varunder de utövas, äro farliga för därtill använda personers liv,
hälsa eller moral, bör den nationella lagstiftningen:

a) antingen fastställa en eller flera åldersgränser, högre än femton år, för
användandet av unga personer till dylika sysselsättningar;

b) eller åt lämplig myndighet giva befogenhet att fastställa en eller flera
åldersgränser, högre än femton år, för användandet av unga personer
till dylika sysselsättningar.

2. De årliga rapporter, som skola avgivas enligt artikel 22 i internationella
arbetsorganisationens konstitution, böra meddela fullständiga upplysningar
antingen örn den eller de åldersgränser, som enligt punkt a) i föregående
moment fastställts av den nationella lagstiftningen eller om de åtgärder,
som av lämplig myndighet vidtagits med stöd av densamma enligt punkt b) i
nämnda moment given befogenhet.

Dol II. — Särskilda bestämmelser rörande vissa länder.

Artikel 6.

1. Bestämmelserna i denna artikel skola i stället för bestämmelserna i
artiklar 2 och 5 äga tillämpning å Japan.

2. Barn under fjorton år må icke användas eller arbeta i industriella företag,
offentliga eller enskilda, eller någon gren av sådant företag. Den nationella
lagstiftningen må likväl medgiva användande av sådana barn i företag,
vari endast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj.

3. Barn under sexton år må icke i gruvor eller fabriker användas till arbeten,
som av den nationella lagstiftningen angivas vara farliga eller osunda.

Artikel 7.

1. Bestämmelserna i artiklar 2, 4 och 5 skola icke äga tillämpning å Indien,
men skola där följande bestämmelser äga tillämpning i avseende å alla
territorier, beträffande vilka den indiska lagstiftningen har befogenhet att
bringa dem i tillämpning.

2. Barn under tolv år må icke användas eller arbeta i fabriker, som
nyttja motorkraft och sysselsätta mer än tio personer.

3. Barn under tretton år må icke användas i eller arbeta med transport

Kungl. Martts proposition nr 4-5 (Bilaga).

å spår av passagerare, gods eller post eller handhava gods i dockor eller å
kajer eller bryggor med undantag av transport för hand.

4. Barn under femton år må icke användas eller arbeta:

a) i gruvor, stenbrott eller andra företag för utvinnande av mineral liljor
den;

b) i sysselsättningar, varå denna artikel äger tillämpning men vilka av
vederbörande myndighet klassificerats såsom farliga eller osunda.

5. Såvida de ej genom läkarintyg förklarats lämpade för arbetet:

a) må personer, som fyllt tolv men ej sjutton år, icke arbeta i fabriker,
som nyttja motorkraft och sysselsätta mer än tio personer;

b) må personer, som fyllt femton men ej sjutton år, icke arbeta i gruvor.

Artikel 8.

1. Bestämmelserna i denna artikel skola i stället för bestämmelserna i
artiklar 2, 4 och 5 äga tillämpning å Kina.

2. Barn under tolv år må icke användas eiler arbeta i fabriker, som
nyttja maskiner, drivna medelst motorkraft, och i vanliga fall sysselsätta
trettio personer eller flera.

3. Barn under femton år må icke användas eller arbeta:

a) i gruvor, vari i vanliga fall sysselsättas femtio personer eller flera;

b) i arbete, som av den nationella lagstiftningen betecknas såsom farligt
eiler osunt och förrättas i fabrik, vilken nyttjar maskiner, drivna medelst
motorkraft, och i vanliga fall sysselsätter trettio personer eller
flera.

4. Varje innehavare av företag, varå denna artikel äger tillämpning, skall
föra ett register, vari skola antecknas alla av honom använda personer under
16 år; registret skall tillika innehålla sådana bevis örn deras ålder, som vederbörande
myndighet fordrar.

Artikel 9.

1. Internationella arbetskonferensen må vid sammanträde, då ämnet är
upptaget på dess dagordning, med två tredjedels majoritet antaga ett eller
flera förslag till ändring av föregående artiklar i del II av denna konvention.

2. Sådant ändringsförslag bör angiva den eller de medlemmar, å vilka
det skall äga tillämpning, och inom ett år eller under exceptionella omständigheter
inom aderton månader från avslutandet av konferensens sammanträde
av den eller de medlemmar, å vilka den äger tillämpning, underställas
den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområde frågan hör för utfärdande
av lagstiftning eller vidtagande av andra åtgärder.

3. Medlem, som vunnit vederbörande myndighets eller myndigheters samtycke,
skall för registrering meddela sin formliga ratifikation av ändringen
till nationernas förbunds generalsekreterare.

4. Sådant ändringsförslag skall, sedan det ratificerats av den eller de medlemmar,
å vilka den äger tillämpning, träda i kraft såsom en ändring av denna
konvention.

Del lil. — Slutbestämmelser.

Artikel 10.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Kungl. Mai.ts proposition nr 45 (Bilaga).

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den tiäder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikation er
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare därom
notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare
delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 13.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och registreras av honom. Uppsägningen träder icke i kraft förrän
ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 14.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 15.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för såvitt
densamma trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 13 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 16.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr dö (Bilaga).

-t) Förslag till konvention (nr 60) angående minimiålder för barns
användande till icke-industriellt arbete (reviderad 1937).

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde och

besluta antaga vissa förslag till partiell revision av konventionen
angående minimiålder för barns användande till icke-industriellt arbete,
antagen av konferensen å dess sextonde sammanträde, vilken fråga utgör
den sjunde punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt anser, att dessa förslag böra taga form av ett förslag till internationell
konvention,

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje arbete, som icke utgör föremål
för reglering i konventionen angående minimiålder för barns användande
i jordbruket (Genéve 1921), konventionen (reviderad) angående minimiålder
(arbete till sjöss) 1936 eller konventionen (reviderad) angående minimiålder
(industri), 1937.

2. Vederbörande myndighet i varje land skall, efter samråd med de mest
betydande av frågan berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationerna, bestämma
gränslinjen mellan tillämpningsområdet för denna konvention och
för de tre ovannämnda konventionerna.

3. Denna konvention skall icke äga tillämpning å

a) fiske till havs;

b) arbete i tekniska och yrkesskolor, för såvitt detsamma är av väsentligen
uppfostrande natur, icke har till ändamål affärsvinst samt begränsas,
godkännes och kontrolleras av offentlig myndighet.

4. Vederbörande myndighet i varje land skall äga att från tillämpningen
av denna konvention undantaga:

a) användande i företag, vari endast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens
familj, under villkor likväl, att användandet icke är skadligt
eller farligt eller gör förfång i den mening, som avses i artiklarna 3
och 5 här nedan;

b) husligt arbete i familj, vilket utföres av medlemmar av familjen.

Artikel 2.

Barn under femton år eller vilka, ehuru de uppnått nämnda ålder, ännu
äro underkastade primär skolplikt enligt den nationella lagstiftningen, må
icke, med här nedan angivna undantag, användas till något av de arbeten,
varå denna konvention äger tillämpning.

Artikel 3.

1. Barn, som fyllt tretton år, må utom de för skolgången bestämda timmarna
användas till lätt arbete under villkor, att detta arbete:

a) icke är skadligt för deras hälsa eller normala utveckling;

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 (Bilaga). 27

b) icke är av beskaffenhet att menligt inverka på deras skolgång eller på
deras förmåga att tillgodogöra sig den i skolan meddelade undervisningen.

2. Barn under fjorton år må ej:

a) användas till lätt arbete under mer än två timmar om dagen, vare sig
å skol- eller lovdagar;

b) åt skolan jämte lätt arbete icke ägna mer än sammanlagt sju timmar
om dagen.

3. Den nationella lagstiftningen skall bestämma det antal timmar om dagen,
varunder barn över fjorton år må användas till lätt arbete.

4. Lätt arbete skall vara förbjudet:

a) å söndagar och lagstadgade, allmänna högtidsdagar;

b) under natten.

5. Vid tillämpningen av föregående moment angiver beteckningen »natt»:

a) beträffande barn under fjorton år en tidrymd av minst tolv på varandra
följande timmar, vari ingår tiden mellan klockan åtta på aftonen
och klockan åtta på morgonen;

b) beträffande barn över fjorton år en tidrymd, som skall bestämmas
av den nationella lagstiftningen, men vars varaktighet icke må understiga
tolv timmar utom i tropikerna, där en ersättande rast gives under
dagen.

6. Efter samråd med de mest betydande av frågan berörda arbetsgivaroch
arbetarorganisationerna skall den nationella lagstiftningen:

a) bestämma vilka slag av arbete kunna anses såsom lätta i denna artikels
mening;

b) föreskriva de förberedande säkerhetsvillkor, som skola fullgöras, innan
barnen må användas till lätt arbete.

7. Under förbehåll för bestämmelserna i punkt a) av moment 1 härovan:

a) må den nationella lagstiftningen för barn, som avses i artikel 2 och
fyllt fjorton år, angiva vissa arbeten såsom tillåtna under ferietid
samt den dagliga arbetstidens längd för dessa arbeten;

b) må i länder, där det ej finnes någon bestämmelse örn obligatorisk skolgång,
tiden för lätta arbeten icke överskrida fyra och en halv timme
för dag.

Artikel A.

1. I konstens, vetenskapens eller undervisningens intresse må den nationella
lagstiftningen medelst individuella tillstånd medgiva undantag från bestämmelserna
i artiklar 2 och 3 av denna konvention, så att barn kunna
uppträda vid alla slag av offentliga föreställningar och såsom skådespelare
eller statister deltaga i inspelandet av biograffilmer.

2. Dock:

a) må intet undantag medgivas för sådant användande, vilket är farligt
i den mening, som avses i artikel 5 härnedan, och särskilt beträffande
cirkus-, varieté- eller kabaretföreställningar;

b) skola stränga villkor stadgas till säkerställande av barnens hälsa,
kroppsutveckling och moral saint till tryggande, att de erhålla god
behandling, erforderlig vila och fortsatt undervisning;

c) må barn, vilka erhållit tillstånd att arbeta på de villkor, som föreskrivas
i denna artikel, icke användas till arbete efter midnatt.

Artikel 5.

Den nationella lagstiftningen skall fastställa en eller flera åldersgränser,
högre än de i artikel 2 av denna konvention angivna, för sådant användande

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

av unga personer, vilket på grund av sin beskaffenhet eller de förhållanden,
varunder det försiggår, är farligt för därtill använda personers liv, hälsa
eller moral.

Artikel 6.

Den nationella lagstiftningen skall fastställa en eller flera åldersgränser,
högre än de i artikel 2 av denna konvention angivna, för användande av
unga personer till ambulerade handel å gator och allmänna platser eller i
lokaler, vartill allmänheten har tillträde, för regelbundet användande av
dem vid diskar utanför affärslokalerna samt för deras användande i ambulerande
yrken i sådana fall, där förhållandena påkalla, att en högre åldersgräns
fastsfälles.

Artikel 7.

lill tryggande av en effektiv tillämpning av denna konventions bestämmelser
skall den nationella lagstiftningen:

a) föreskriva ett lämpligt system för offentlig inspektion och kontroll;

b) ålägga varje arbetsgivare att föra ett register, som angiver namn och
födelsedag för alla de personer under aderton år, vilka han använder
till sysselsättningar,^ varå denna konvention äger tillämpning, med undantag
likväl för sådana sysselsättningar, som avses i artikel 6;

c) föreskriva lämpliga anordningar till underlättande av identifiering
och övervakande av personer under en viss ålder, använda till sådana
sysselsättningar och yrken, som avses i artikel 6;

d) stadga straff för åsidosättande av den lagstiftning, som bringar denna
konventions bestämmelser i tillämpning.

Artikel 8.

De i artikel 22 av internationella arbetsorganisationens konstitution föreskrivna
årsrapporter skola meddela fullständiga upplysningar om den lagstiftning,
som bringar i tillämpning bestämmelserna i denna konvention.
Dessa upplysningar skola bland annat innefatta:

a) en förteckning å de olika slag av sysselsättningar, som den nationella
lagstiftningen betecknar såsom lätta arbeten i den mening, som avses
i artikel 3;

b) en förteckning å de olika slag av sysselsättningar, beträffande vilka
den nationella lagstiftningen i enlighet med artiklarna 5 och 6 fastställt
åldersgränser, överstigande de i artikel 2 angivna;

c) fullständiga upplysningar rörande de förhållanden, varunder undantag
från artiklarna 2 och 3 medgivits med stöd av artikel 4.

Artikel 9.

1. Bestämmelserna i artiklar 2, 3, 4, 5, 6 och 7 av denna konvention skola
icke äga tillämpning a Indien, men skola där följande bestämmelser äga
tillämpning å alla de territorier, beträffande vilka den indiska lagstiftningen
har befogenhet att bringa dem till tillämpning.

2. Barn under tretton år må icke användas:

a) i butiker, å kontor eller i hotell eller restauranger;

b) i lokaler för offentliga föreställningar;

c) i andra icke-industriella yrken, till vilka tillämpningen av bestämmelserna
i detta moment kunna utsträckas av vederbörande myndighet.

3. I konstens, vetenskapens eller undervisningens intresse må den nationella
lagstiftningen medelst individuella tillstånd medgiva undantag från

Kungl. Majlis proposition nr 46 (Bilaga).

bestämmelserna i föregående moment, så att barn kunna uppträda vid offentliga
föreställningar och deltaga såsom skådespelare eller statister i inspelandet
av biograffilmer.

4. Personer under sjutton år må icke användas i något icke-industriellt
yrke, vilket vederbörande myndighet efter samråd med de mest betydande,
av frågan berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationerna förklarat farligt
för liv, hälsa eller moral.

5. Internationella arbetskonferensen må vid sammanträde, då ämnet är
upptaget på dess dagordning, med två tredjedels majoritet antaga förslag till
ändring av föregående moment i denna artikel.

6. Sådant ändringsförslag bör inom ett år eller under exceptionella omständigheter
inom aderton månader från avslutandet av konferensens sammanträde
underställas den eller de myndigheter i Indien, till vilkas kompetensområde
frågan hör, för utfärdande av lagstiftning eller vidtagande av
andra, åtgärder.

7. Om Indien vinner vederbörande myndighets eller myndigheters samtycke,
skall det för registrering meddela sin formliga ratifikation av ändringen
till nationernas förbunds generalsekreterare.

8. Sådant ändringsförslag skall, sedan det ratificerats av Indien, träda i
kraft såsom en ändring av denna konvention.

Artikel 10.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats, skall nationernas förbunds! generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare
delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 13.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

Artikel 14.

Artikel 15.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt densamma trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av
förevarande konvention, oberoende av vad i artikel 13 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 16.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

5) Bekommendation (nr 52) angående minimiålder för harns användande
till industriellt arbete i familjeföretag.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats
till Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde och

beslulit antaga vissa förslag rörande partiell revision av konventionen
angående fastställande av minimiålder för barns användande till
industriellt arbete, vilken fråga utgör sjätte punkten på dagordningen
för sammanträdet,

samt antagit ett förslag till konvention, som innebär revision av nämnda
konvention, ävensom beslutit att låta den reviderade konventionen
åtföljas av en rekommendation,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation
angående minimiålder (familjeföretag), 1937».

Med hänsyn till att den reviderade konventionen angående minimiålder
(industrien), 1937, samtidigt som den inskränker omfattningen av undantaget
för familjeföretag, vilket undantag förekom i 1919 års konvention,
medgiver uteslutande av sådana företag från konventionens tillämpning, för
såvitt ej fråga är örn sysselsättningar, som på grund av sin natur eller de
förhållanden, varunder de utövas, äro farliga för de därtill använda personernas
liv, hälsa eller moral;

med hänsyn till att man med skäl kan hoppas, att det skall bliva möjligt
att inom en nära framtid fullständigt avskaffa berörda undantag,

Kungl. Maj.ts proposition nr li (Bilaga).

hemställer konferensen till medlemmarna av organisationen att bemöda
sig att tillämpa sin lagstiftning angående minimiålder för användande till
arbete i alla industriella företag, därunder inbegripna familjeföretagen.

6) Förslag till konvention (nr 61) angående förkortning av arbetstiden
inom textilindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som samlats i Genéve den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde
och beaktat, att frågan om arbetstidens förkortning inom textilindustrien
utgör det andra ärendet på dagordningen för sammanträdet,

bekräftar den i konventionen av 1935 angående fyrtio timmars arbetsvecka
angivna principen, som även innebär upprätthållandet av arbetarnas
levnadsnivå,

samt anser det vara önskvärt, att nämnda princip genom internationell
överenskommelse vinner tillämpning inom textilindustrien,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ettusen niohundra trettiosju
efterföljande konvention, som skall benämnas »Konvention angående förkortning
av arbetstiden (inom textilindustrien) 1937».

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning:

a) på personer, som sysselsättas i företag, vilka uppfylla det i moment 2
av denna artikel stadgade villkoret, därunder inbegripna personer, som
sysselsättas i någon gren av ett dylikt företag, även örn denna gren
icke uppfyller nämnda villkor;

b) på personer, som sysselsättas i någon företagsgren, som uppfyller det
i moment 2 av denna artikel stadgade villkoret, även örn företaget,
vartill nämnda gren bör, icke uppfyller nämnda villkor.

2. Det i föregående moment nämnda villkoret är, att företagets eller företagsgrenens
verksamhet uteslutande eller förnämligast avser en eller flera
av de arbetsförrättningar, som omfattas av de i moment 3, 4 och 5 av denna
artikel angivna begränsningar, och äro att hänföra till tillverkning av något
slag av tråd, garn. snören, rep, tågvirke, nät, filt, mattor eller av något slag
av vävnad eller nätverk, som består av ett eller flera av följande material:
bomull, ylle, silke, lin, hampa, jute eller konstsilke eller andra syntetiska
fibrer eller annat textilt material av vegetabiliskt, animaliskt eller mineraliskt
ursprung.

3. Serien av de arbetsförrättningar, som avses i moment 2 av denna artikel,
börjar:

a) i fråga örn bomull, med mottagande av balarna av bomull, befriade
från frön, för bahamas öppnande och bomullens rengöring;

b) i fråga örn ull, med mottagande av råullen för sortering och rengöring
(med undantag för desinfektion mot mjältbrand);

c) i fråga örn silke, med avhärvandet av kokongerna eller med urtvättning
av avfallet:

d) i fråga örn lin, jute och hampa med rötningen, för såvida ej detta arbete
utföres i samband med arbete i jordbruksföretag;

e) i fråga örn konstsilke eller andra syntetiska fibrer, med mottagandet

Kungl. May.ts proposition nr dö (Bilaga).

av de råvaror, som användas för den kemiska framställningen av
fibrerna;

f) i fråga örn lump, med lumpens sortering eller mottagande av den sorterade
lumpen;

g) i fråga om annat textilmaterial, med den arbetsförrättning, som av
vederbörande myndighet förklarats motsvara ovan angivna förrättningar.

4. Den serie av arbetsförrättningar, som avses i moment 2 av denna artikel,
omfattar blekning, färgning, tryckning, beredning och andra likartade
förrättningar och avslutas med emballering och avsändande av de i denna
artikel omnämnda produkterna.

5. Den serie av arbetsförrättningar, som avses i moment 2 av denna artikel,
omfattar icke tillverkning, helt eller delvis, av kläder eller andra föremål
annat än i följande fall:

a) trikåtillverkning;

b) där kläder eller andra föremål tillverkas medelst ett förfarande, som
även omfattar tillverkning av de produkter, av vilka kläderna eller de
andra föremålen äro framställda.

6. I varje fall, då det är tveksamt, huruvida ett företag eller en gren av
ett företag uppfyller det i moment 2 av denna artikel stadgade villkoret,
skall frågan därom avgöras av vederbörande myndighet efter hörande av
befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som frågan kan angå.

7. Då och så länge principen örn fyrtiotimmarsveckan enligt en annan internationell
arbetskonvention tillämpas på personer, som äro inbegripna under
denna konvention, må vederbörande myndighet undantaga dessa personer
från denna konventions tillämpning.

8. Denna konvention äger tillämpning på såväl offentliga som enskilda
företags personal.

Artikel 2.

Vederbörande myndighet må efter hörande av befintliga arbetsgivar- och
arbetarorganisationer, som saken kan angå, från tillämpningen av denna
lag undantaga:

a) personer, som användas i företag, vari endast sysselsättas medlemmar
av arbetsgivarens familj;

b) personer, som på grund av sitt särskilda ansvar icke äro underkastade
de vanliga reglerna rörande veckoarbetstiden.

Artikel 3.

1. Vid tillämpning av denna konvention avses nied uttrycket »arbetstid»
den tid, varunder personalen står till arbetsgivarens förfogande, och innefattar
icke raster, under vilka personalen ej står till hans förfogande.

2. Om vid tiden för denna konventions antagande det är gängse bruk att
icke anse den tid, som ägnas åt rengöring eller smörjning av maskiner, utgöra
del av den ordinarie arbetstiden, må vederbörande myndighet medgiva,
att tid, som användes för sådant arbete och ej överskrider en och en halv
timme i veckan, i fråga örn tillämpningen av denna konvention icke inräknas
i arbetstiden.

Artikel ö.

1. Arbetstiden för personer, å vilka denna konvention äger tillämpning,
må i genomsnitt icke överskrida fyrtio timmar i veckan.

2. För personer, som i varandra avlösande skift sysselsättas med arbeten,

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

vilkas bedrivande med hänsyn till arbetets art måste fortgå utan avbrott vid
någon tid på dagen eller natten eller i veckan, må den genomsnittliga veckoarbetstiden
uppgå till fyrtiotvå tillmar.

3. Vederbörande myndighet skall, efter hörande av befintliga arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, som saken kan angå, bestämma å vilka arbeten
moment 2 av denna artikel äger tillämpning.

4. I fall, där arbetstiden beräknas genomsnittligt, må vederbörande myndighet
efter hörande av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
som saken kan angå, bestämma det antal veckor, med hänsyn vartill den
genomsnittliga arbetstiden må beräknas, ävensom maximiantalet arbetstimmar
i veckan.

Artikel 5.

1. Vederbörande myndighet må medelst författningar, beslutade efter hörande
av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan
angå, medgiva, att de i föregående artikel bestämda begränsningarna av
arbetstiden må i en i författningarna fastställd utsträckning, överskridas beträffande: a)

personer, som sysselsättas med sådana förberedande eller avslutande
arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom de tidsgränser, som
bestämts för företagets, företagsgrenens eller skiftlagets allmänna arbete; b)

personer, som användas till sysselsättningar, vilka på grund av sin art
innebära långa perioder av overksamhet, varunder dessa personer icke
hava att utöva någon fysisk verksamhet eller iakttaga ihållande uppmärksamhet
eller varunder de stanna på sin post allenast för att svara
på eventuella kallelser;

c) personer, som användas till förrättningar, vilka avse transport, leverans,
lastning eller lossning av gods.

Artikel 6.

1. De i föregående artiklar bestämda begränsningar av arbetstiden må
överskridas, men endast i den mån så är nödvändigt för undvikande av allvarlig
rubbning av företagets normala drift:

a) i fall av inträffad eller hotande olyckshändelse, i fall då trängande arbete
måste utföras å maskiner eller anläggningar eller i fall av force
majeure;

b) till mötande av oförutsedd frånvaro av en eller flera medlemmar av
ett skiftlag.

2. Arbetsgivaren åligger att utan dröjsmål underrätta vederbörande myndighet
örn all arbetstid, som uttagits med stöd av denna artikel och skälen
därför.

Artikel 7.

1. De i föregående artiklar bestämda begränsningar av arbetstiden må
överskridas beträffande vissa personer, vilkas ständiga närvaro är nödvändig
för slutförandet av blekning, färgning, beredning eller annan arbetsförrättning
eller av en serie dylika förrättningar, som av tekniska skäl icke
kunna avbrytas utan skada å de under tillverkning varande produkterna och
som det till följd av exceptionella omständigheter icke varit möjligt att avsluta
inom den normala tidsbegränsningen.

2. Vederbörande myndighet skall, efter hörande av befintliga arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, som saken kan angå, bestämma de arbetsförrätt Bihatxg

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 45. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

ningar, å vilka föregående moment äger tillämpning, och de villkor, under
vilka momentet må tillämpas, ävensom det maximiantal timmar, under vilka
den åsyftade personalen må arbeta med stöd av nämnda moment.

Artikel 8.

1. På begäran av en arbetsgivare må vederbörande myndighet efter hörande
av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan
angå, bevilja ett antal övertidstimmar för vissa angivna kategorier av personer
att användas i exceptionella fall, då övertidsarbete är nödvändigt för
utförande av en eller flera arbetsförrättningar, som erfordras till möjliggörande,
att arbetare i samma företag, sysselsatta med efterföljande förrättningar,
kunna användas intill stadgade arbetstidsbegränsningar.

2. Vederbörande myndighet skall, efter hörande av befintliga arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, som saken kan angå, bestämma det maximiantal
övertidstimmar, som må utgöras enligt moment 1 av denna artikel; sådant
bestämmande må dock icke möjliggöra, att någon person användes till mer
än sextio timmars övertidsarbete för år eller till mer än fyra timmars sådant
arbete för vecka.

3. Övertid, som utgjorts med stöd av bestämmelserna i denna artikel,
skall betalas efter en löneskala, som med minst tjugofem procent överstiger
den normala.

4. Vederbörande myndighet må med beviljande av ett belopp av övertid
förbinda sådana villkor, som myndigheten anser lämpliga för ernående
av en progressiv minskning av beloppet övertid.

Artikel 9.

1. Vederbörande myndighet må tillåta, att de i föregående artiklar bestämda
begränsningarna av arbetstiden överskridas under följande villkor:

a) att all arbetstid, som utgöres med stöd av denna artikel, anses såsom
övertid och betalas efter en löneskala, som med minst tjugofem procent
överstiger den normala;

b) att ej någon person med stöd av denna artikel sysselsättes mer än sjuttiofem
övertidstimmar för år.

2. Vidare må i fall, då enligt den nationella lagstiftningen arbetstidsbegränsningen
för vecka måste strängt tillämpas varje vecka, vederbörande
myndighet medgiva tilläggsövertidstimmar, dock icke överstigande etthundra
för år och under villkor, att sådana timmar betalas efter en löneskala, som
med minst tjugofem procent överstiger den normala.

3. Vid beviljande av tillstånd, som avses i föregående moment, skall vederbörande
myndighet försäkra sig örn att övertid icke kommer att tagas
i ständigt bruk.

4. Vederbörande myndighet må lämna bemyndigande till övertidsarbete
med stöd av denna artikel allenast enligt författningar, som beslutits efter
hörande av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan
angå.

5. De i föregående moment omnämnda författningarna skola föreskriva:

a) det förfarande, som bör iakttagas vid beviljande av tillstånd åt arbetsgivare
att uttaga övertid enligt denna artikel;

b) det maximiantal övertidstimmar, för vilka vederbörande myndighet må
bevilja dylikt tillstånd, och den lägsta förhöjning, som må tillämpas
för dessa övertidstimmar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

Artikel 10.

För att underlätta en noggrann tillämpning av bestämmelserna i denna
konvention bör varje arbetsgivare:

a) medelst anslag eller på annat av vederbörande myndighet godkänt sätt
giva tillkänna:

i) de tider, då arbetet börjar och slutar;

ii) örn arbetet bedrives med skiftindelning, de tider, då varje skift
börjar och slutar;

iii) om ett tursystem tillämpas, beskrivning av systemet med däri ingripen
timplan för varje person eller grupp av personer;

iv) de anordningar, som vidtagits i fall den genomsnittliga veckoarbetstiden
beräknas med hänsyn till flera veckor;

v) sådana effektiva raster, som angivas i artikel 3;

b) på sätt vederbörande myndighet godkänt i en liggare anteckna alla de
arbetstimmar, som utgjorts enligt artikel 7, 8 eller 9 i denna konvention
jämte de därför utbetalade lönebeloppen.

Artikel 11.

Medlemsstat äger att suspendera tillämpningen av denna konventions bestämmelser
under varje förhållande, som sätter den nationella säkerheten i
fara.

Artikel 12.

Under en tidrymd av högst två år från ikraftträdandet av denna konvention
för respektive medlemsstat må vederbörande myndighet godtaga övergående
anordningar, som innebära:

a) etappvis skeende förkortning under nämnda tidrymd av arbetstiden
ned till de begränsningar, som angivas i föregående artiklar;

b) undantagande, helt eller delvis, under nämnda tidrymd från tillämpning
av denna konventions bestämmelser av vissa kategorier av arbetare
eller företag.

Artikel 13.

De årliga rapporter, som medlemsstaterna enligt artikel 22 i internationella
arbetsorganisationens konstitution hava att avgiva rörande tillämn
nmgen av denna konvention böra innehålla fullständiga upplysningar rörande
särskilt: b

a) de beslut, som fattats enligt artikel 1 moment 3 g) •

b) de undantag, som medgivits enligt artikel 2 och de villkor under vilka
dessa undantag beviljats;

c) tillämpning av bestämmelserna i artikel 3 moment 2;

cl) de bestämmande!!, som avses i artikel 4 moment 4*

e) de författningar, som beslutits enligt artikel 5;

f) de bestämmanden, som avses i artikel 7 moment 2;

g) de belopp av övertid, som beviljats med stöd av artikel 8;

h) den utsträckning, vari bestämmelserna i artikel 9 kommit till tillämp -

Artikel /4.

I överensstämmelse med artikel 19 moment 11 i internationella arbetsorgamsahonens
konstitution skall intet i denna konvention inverka på någon
lag, skiljedom, sedvanja eller överenskommelse mellan arbetsgivare och ar
betare, viken tillförsäkrar arbetarna gynnsammare villkor än dem som
toreskrivas i denna konvention. ’ m

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

Artikel 15.

För det fall konferensen skulle komma att antaga en senare konvention,
vilken innebure sådana ändringar av förevarande konventions bestämmelser,
som kunde synes påkallade med hänsyn till förhållandena i länder, varå artikel
19 moment 3 i internationella arbetsorganisationens konstitution äger
tillämpning, skola förevarande konvention och den senare konventionen anses
utgöra en och samma konvention.

Artikel 16.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 17.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikation registrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 18.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare därom
notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen. Han
skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare delgivits
honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 19.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägning träder icke i kraft förrän ett år efter det
den registrerats hos sekretariatet.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningstiden, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 20.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan om
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 21.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för
såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 19 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 22.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

7) Förslag till konvention (nr 62) angående säkerhetsföreskrifter

i byggnadsindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde
och anser, att byggnadsindustrien erbjuder allvarliga risker för olycksfall,
vilka det av såväl humanitära som ekonomiska skäl är nödvändigt
att minska,

samt beslutit antaga vissa förslag angående säkerhetsföreskrifter för
arbetare i byggnadsindustrien beträffande ställningar och lyftanordningar,
vilken fråga utgör den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

och som, med hänsyn till lämpligheten av att standardisera minimiföreskrifter
rörande säkerheten utan att pålägga alltför stränga skyldigheter
till allmän tillämpning, anser den lämpligaste formen härför vara
ett förslag till internationell konvention, åtföljd av en rekommendation,
som innefattar ett typreglemente angående säkerheten,

antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention angående
säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustri), 1937».

Del I. — Skyldigheter för dem, som biträtt konventionen.

Artikel 1.

1. Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, vilken ratificerar
denna konvention, förbinder sig att hava en lagstiftning,

a) som tryggar tillämpningen av de allmänna bestämmelserna i delar II—
IV av denna konvention;

b) med stöd varav lämplig myndighet äger att utfärda författningar, som,
i den mån det är möjligt och önskvärt med hänsyn till förhållandena i
landet, giva förbindande kraft åt föreskrifter, likalydande eller likvärdiga
med föreskrifterna i det typreglemente, som är fogat till rekommendationen
angående säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustri), 1937,
eller med föreskrifterna i något reviderat typreglemcnte, som senare
kan komma att anbefallas av internationella arbetskonferensen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

2. Varje sådan medlem åtager sig vidare att vart tredje år till internationella
arbetsbyrån insända en rapport, vari uppgives, i vilken utsträckning förbindande
kraft givits åt bestämmelserna i det typreglemente, som är fogat till
rekommendationen angående säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustri), 1937,
eller till något reviderat typreglemente, som senare kan komma att anbefallas
av internationella arbetskonferensen.

Artikel 2.

1. Den lagstiftning, som tryggar tillämpningen av de allmänna bestämmelserna
i delar II—IV av denna konvention, skall äga tillämpning å alla
på en byggnadsplats utförda arbeten, som stå i samband med uppförande,
reparation, ändring, underhåll eller rivning av något slag av byggnader.

2. Nämnda lagstiftning må medgiva vederbörande myndighet att efter
hörande av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan
angå, från samtliga eller vissa av dess bestämmelser bevilja undantag för
sådana arbeten, som i regel utföras under skäligen tillfredsställande s äker -hetsförhållanden.

Artikel 3.

Den lagstiftning, som tryggar tillämpningen av de allmänna bestämmelserna
i delar II—IV av denna konvention, och de författningar, som beslutas
av lämplig myndighet för att giva förbindande kraft åt det typreglemente,
som är fogat till rekommendationen angående säkerhetsföreskrifter
(byggnadsindustri), 1937, böra

a) fordra, att arbetsgivaren bringar nämnda lagstiftning och författningar
till alla därav berörda personers kännedom på ett av vederbörande
myndighet godkänt sätt;

b) angiva de personer, som äro ansvariga för deras tillämpning;

c) stadga lämpliga straffpåföljder för kränkning av de ålagda förpliktelserna.

Artikel i.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att upprätthålla
eller försäkra sig om att det ändock finnes ett inspektionssystem,
som tryggar en effektiv tillämpning av bestämmelserna rörande säkerheten
inom byggnadsindustrien.

Artikel 5.

1. För det fall en medlems territorium innefattar vidsträckta områden,
yarest med hänsyn till befolkningens gleshet eller den ekonomiska utvecklingens
tillstå.nd vederbörande myndighet finner det vara omöjligt att genomföra
bestämmelserna i denna konvention, må myndigheten från konventionens
tillämpning fritaga dylika områden, antingen helt och hållet eller
med sådana undantag beträffande särskilda orter eller särskilda slag av
byggnadsarbeten, som densamma anser lämpliga.

2. Varje medlem skall i sin första årsrapport, som enligt artikel 22 i
internationella arbetsorganisationens konstitution avgives rörande tillämpningen
av denna konvention, uppgiva varje område, för vilket den ämnar
utnyttja bestämmelserna i denna artikel. Sedermera skall ingen medlem
äga utnyttja bestämmelserna i denna artikel för annat än de områden, den
sålunda uppgivit.

3. Varje medlem, som utnyttjat bestämmelserna i denna artikel, skall i
följande årsberättelser uppgiva de områden, beträffande vilka den avstår
från rättigheten att utnyttja nämnda bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

Artikel 6.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att årligen
till internationella arbetsbyrån meddela de senaste statistiska uppgifterna
rörande antal och klassificering av olycksfall, som drabbat personer, sysselsatta
med arbeten, vilka avses i denna konvention.

Del II. — Allmänna bestämmelser angående ställningar.

Artikel 7.

1. Lämpliga ställningar skola anordnas för arbetarna vid alla sådana arbeten,
som icke utan fara kunna utföras från en stege eller med andra hjälpmedel.

2. Ställningar må icke uppföras, nedtagas eller avsevärt ändras med
mindre det sker:

a) under ledning av kompetent och ansvarig person;

b) såvitt möjligt av kompetenta och vid detta slag av arbete vana arbetare.

3. Alla byggnadsställningar och därmed förbundna anordningar samt alla
stegar skola:

a) vara av fullgott material;

b) vara av erforderlig styrka med hänsyn till de laster och påkänningar,
för vilka de komma att utsättas;

c) hållas i gott stånd.

4. Ställningar skola vara så uppförda, att ingen del därav vid vanligt
bruk kan råka att förflyttas ur sitt läge.

5. Ställningar få icke överbelastas, och så vitt möjligt skall lasten jämnt
fördelas.

6. Innan lyftanordningar anbringas på ställningar, skola särskilda försiktighetsåtgärder
vidtagas till säkerställande av styrkan och stabiliteten hos
ställningarna.

7. Ställningar skola periodvis inspekteras av en därtill kompetent person.

8. Arbetsgivare skall, innan han tillåter sina arbetare att använda en
ställning, vare sig den uppförts av dem eller icke, övertyga sig örn, att densamma
fullt motsvarar denna artikels fordringar.

Artikel 8.

1. Arbetsplattformer, landgångar och trappor skola vara:

a) så uppförda, att ingen del av dem kan nedböjas alltför mycket eller
ojämnt;

b) så uppförda och underhållna, att de med hänsyn tagen till rådande
förhållanden såvitt möjligt förminska risken för personer att snava eller
halka;

c) fria från onödigtvis belamrande föremål.

2. Beträffande arbetsplattformer, landgångar, arbetsplatser och trappor,
vilkas höjd över marken eller golvet överstiger ett mått, som skall bestämmas
genom nationell lagstiftning, skall:

a) varje arbetsplattform eller landgång hava tätt golv för såvitt ej andra
lämpliga anordningar vidtagits till tryggande av säkerheten;

b) varje arbetsplattform eller landgång hava tillräcklig bredd;

c) varje arbetsplattform, landgång, arbetsplats eller trappa vara lämpligen
kringgärdad.

Artikel 9.

1. Varje öppning i golvet i en byggnad eller i en arbetsplattform skall,
utom för den tid och i den mån så erfordras för tillträde av personer eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

för transport eller flyttning av material, vara försedd med lämpliga anordningar
till förhindrande, att personer eller gods falla ned genom densamma.

2. Då personer sysselsättas på tak, där det förefinnes risk för fall av
personer eller material från en höjd, överstigande ett mått, som skall bestämmas
genom den nationella lagstiftningen, skola lämpliga försiktighetsåtgärder
vidtagas till förebyggande, att personer eller föremål falla ned.

3. Lämpliga försiktighetsåtgärder skola vidtagas till förhindrande att personer
träffas av föremål, som kunna falla ned från ställningar eller andra
arbetsplatser.

Artikel 10.

1. Från säkerhetssynpunkt tillfredsställande anordningar för tillträde
skola vidtagas vid varje arbetsplattform eller annan arbetsplats.

2. Varje stege skall vara säkert fästad och av sådan längd, att den i varje
läge, vari den användes, erbjuder säkert stöd för händer och fötter.

3. Varje plats, där byggnadsarbete bedrives, skall jämte tillträdesleder
vara tillräckligt upplyst.

4. Tillfredsställande försiktighetsåtgärder skola vidtagas till förebyggande
av faror från elektriska anordningar.

5. Material på arbetsplatsen må icke uppstaplas eller placeras på sådant
sätt, att det kan utsätta människor för fara.

Del III. — Allmänna bestämmelser angående lyftanordningar.

Artikel 11.

1. Maskiner och andra hjälpmedel för lyftning skola jämte fästanordningar,
förankringar och stöd:

a) vara av god, mekanisk konstruktion, utförda av fullgott material, av
tillräcklig styrka och utan synbara fel;

b) vara väl underhållna och i gott arbetsskick.

2. Alla linor, som användas för lyftning eller sänkning av material eller
för upphängning, skola vara av god beskaffenhet och tillräcklig styrka samt
utan synbara fel.

Artikel 12.

1. Maskiner och andra hjälpmedel för lyftning skola undersökas och vederbörligen
provas efter deras montering å arbetsplatsen och före deras användande
samt med mellantider, som bestämmas av den nationella lagstiftningen,
underkastas förnyade undersökningar på platsen.

2. Varje kätting, ring, krok, schacker lekare eller talja, som användes vid
lyftning eller sänkning av material eller för upphängning, skall periodiskt
undersökas.

Artikel 13.

1. Varje skötare av kran eller annan lyftanordning skall äga vederbörlig
kompetens.

2. En må någon användas till skötsel av lyftanordning, därunder inbegripen
ställningsvinsch, eller till att giva signaler åt den, som sköter sådan anordning,
med mindre han nått viss ålder, som skall bestämmas av den nationella
lagstiftningen.

Artikel 14.

1. För varje lyftmaskin, kätting, ring, krok, schackel, lekare eller talja,
som användes vid lyftning eller sänkning av last eller för upphängning, skall
medelst lämpliga åtgärder bestämmas den högsta tillåtna belastningen.

Kungl. May.ts proposition nr 45 (Bilaga).

2. Å varje lyftmaskin och varje annat i föregående moment omnämnt
hjälpmedel skall dess högsta tillåtna belastning vara tydligt angiven.

3. Beträffande lyftmaskiner med varierande högsta tillåtna belastning
skall varje sådan belastning jämte de förhållanden, varunder den är medgiven,
vara tydligt angiven.

4. Ingen del av en lyftmaskin eller av ett hjälpmedel, som omnamnes i
moment 1 av denna artikel, må överbelastas utom vid provbelastning.

Artikel 15.

1. Motorer, kuggväxlar, transmissioner, elektriska ledningar och andra

farliga delar av lyftanordningar skola vara försedda med effektiva skyddsanordningar.
. ......

2. Lyftanordningar skola vara försedda med hjälpmedel, som i möjligaste
mån förminska risken av lastens nedfallande, under det den lyftes eller
sänkes.

3. Lämpliga försiktighetsåtgärder skola vidtagas till förminskande i möjligaste
mån av risken för att någon del av lasten oavsiktligt förskjutes under
det den är upphängd.

Del IY. — Allmänna föreskrifter beträffande skyddsutrustning och första

hjälpen vid olycksfall.

Artikel 16.

1. All nödig personlig säkerhetsutrustning skall hållas tillgänglig för den
å arbetsplatsen använda personalen samt alltid vara i sådant skick, att den
omedelbart kan tagas i bruk.

2. Arbetarna skola tillhållas att begagna utrustning, som salunda ställes
till deras förfogande, och arbetsgivaren skall vaka över, att utrustningen på
lämpligt sätt användes av respektive arbetare.

Artikel 17.

När arbete försiggår i närheten av plats, där risk för drunkning förefinnes,
skall all nödig utrustning tillhandahållas och vara lätt tillgänglig, samt alla
andra nödiga åtgärder vidtagas för snabb räddning av personer i fara.

Artikel 18.

Lämpliga åtgärder skola vidtagas för lämnande av den första hjälpen vid
alla slag av skador, som sannolikt kunna uppkomma under arbetets lopp.

Del Y. — Slutbestämmelser.

Artikel 19.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 20.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av inter nationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.
. .

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 21.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare
delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 22.

1- Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft
förrän ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 23.

Artikel 24.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat,

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 25.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

8) a) Rekommendation (nr 53) angående säkerhetsföreskrifter i

byggnadsindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde och

besluta antaga vissa förslag angående säkerhetsföreskrifter för
arbetare inom byggnadsindustrien beträffande ställningar och lyftanordningar,
vilken fråga utgör första punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till internationell
konvention, åtföljt av en rekommendation, innefattande ett
typreglemente rörande säkerheten,

antager denna, den tjugotredjedagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation angående
säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustrien), 1937».

Med hänsyn till att det, för att intensifiera de bemödanden, som organisationens
medlemmar göra i syfte att minska olycksfallsrisken inom byggnadsindustrien,
är önskvärt att för granskning underställa dem ett typreglemente
rörande säkerheten och att på internationell basis anordna ett utbyte av de
erfarenheter, som vinnas vid tillämpning av detta reglemente;

med hänsyn till att konventionen angående säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustrien),
1937, innehåller en serie av allmänna principer, som böra kompletteras
med detaljerade säkerhetsbestämmelser;

med hänsyn till att det följaktligen är önskvärt för organisationens medlemmar,
som ratificera nämnda konvention, att .äga tillgång till ett typreglemente,
som meddelar de åtgärder, vilka erfarenheten visat vara av natur
att minska olycksfallsrisken;

med hänsyn till att det likaledes är önskvärt, att ett dylikt typreglemente
finnes tillgängligt till ledning för de medlemmar, vilka icke äro i stånd att
omedelbart ratificera konventionen angående säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustrien),
1937;

hemställer konferensen:

a) att varje medlem av internationella arbetsorganisationen måtte, där så
med hänsyn till de i landet rådande förhållanden låter sig göra och är
önskvärt, i möjligast fullständiga utsträckning genomföra bestämmelserna
i bifogade typreglemente eller med dem likvärdiga;

b) att de medlemmar av internationella arbetsorganisationen, vilka icke
ratificerat konventionen angående säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustrien),
1937, måtte frivilligt vart tredje år till internationella arbetsbyrån
avgiva en rapport, som angiver den utsträckning, vari de
genomfört typreglementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

Bilaga till rekommendationen angående
säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien.

8) b) Typreglemente.

Del I. — Ställningar.

§ 1. — Arbeten som fordra användande av ställningar.

Lämpliga och tillräckliga ställningar skola anordnas för arbetarna vid allt nybyggnads-,
ändrings-, underhålls-, reparations- eller rivningsarbete, som ej utan
risk kan utföras från en stege eller med andra hjälpmedel.

§ 2. — Uppförande av ställningar.

Ställningar må icke uppföras, nedtagas eller avsevärt ändras, med mindre det
sker under ledning av kompetent och ansvarig person och såvitt möjligt av arbetare,
som äro yrkesskickliga och väl förtrogna med detta slag av arbete.

§3. — Materialets beskaffenhet.

1. Ställningar och därmed förbundna anordningar samt stegar skola vara utförda
av fullgott material och vara av sådan styrka, att de kunna uthärda den belastning
och de påkänningar, för vilka de kunna komma att utsättas.

2. Delar av trä, som användas till ställningar, landgångar, passager och stegar
skola vara av god beskaffenhet, ha långa fibrer och befinna sig i gott stånd. De få
icke vara målade eller eljest behandlade på något sätt, som kan dölja befintliga
fel.

3. Timmer, som användes till ställningar, skall vara fullständigt avbarkat.

4. Bräden och plankor, som användas till ställningar, skola i erforderlig mån
skyddas mot sprickbildning.

5. Delar av järn, som användas till ställningar, få icke ha sprickor, vara angripna
av rost eller förete andra fel av beskaffenhet att menligt inverka på deras
styrka.

6. Spikar av gjutjärn få ej användas.

§4-. — Granskning och förvaring av material.

1. Innan en ställning uppföres, skola dess samtliga delar, inklusive maskiner
och linor, granskas av sakkunnig person, och få delarna icke användas med mindre
de i alla avseenden äro av beskaffenhet, som fordras med hänsyn till deras användning.

2. Linor, som kommit i beröring med syror eller andra frätande ämnen eller
som på annat sätt äro felaktiga, få ej användas.

3. Material, som användes vid uppförande av ställningar, skall förvaras på tillfredsställande
sätt och hållas skilt från material, som är olämpligt för sådant ändamål.

§5. — Tillhandahållande och användande av material för och underhåll av

ställningar.

1. Tillräckligt material skall tillhandahållas och användas vid uppförande av
ställningar.

2. 1) Varje ställning skall hållas i gott stånd, och varje dess del skall vara fäs tad

på sätt, att den ej kan rubbas vid vanligt användande.

2) Ställning må icke delvis nedtagas och lämnas i sådant skick, att den kan
användas, med mindre den återstående delen fortfarande motsvarar bestämmelserna
i detta reglemente.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

§6. — Spirställningar.

1. Spiror, stolpar och stöd i ställningarna skola:

1) vara vertikala eller något lutande inemot byggnaden och

2) placerade så nära varandra, att de under alla omständigheter tillförsäkra
ställningen stabilitet.

2. Spirornas stabilitet skall säkras:

a) genom nedgrävning till erforderligt djup allt efter markens beskaffenhet
eller

b) genom uppställande på plankor eller annat lämpligt underlag på sådant
sätt, att de hindras från att glida, eller

c) på annat lämpligt sätt.

3. Då två ställningar mötas vid en byggnads hörn, skall en spira vara uppställd

ställningarnas yttre hörn.

4. 1) Horisontalband skola vara praktiskt taget horisontella och säkert fästade

vid spirorna medelst bultar, krampor, linor eller pa annat effektivt sätt.

2) Ändarna av två efter varandra och på samma nivå liggande horisontalband
skola vara säkert sammanfogade vid en spira, för såvitt ej särskilda
anordningar, beredande samma säkerhet, äro vidtagna.

5. 1) Bommar skola vara raka och väl fästade vid horisontalbanden.

2) Örn horisontalband ej användas, skola bommarna fastsättas vid spirorna
och stöda på säkert fästade klotsar.

3) Bommar, vilkas ena ände uppbäres av mur, skola vid denna ände hava
en plan upplagsyta av minst 10 cm djup.

4) Bommarnas dimensioner skola vara tillräckliga för den belastning, som de
skola uppbära.

5) Avståndet mellan två efter varandra följande bommar, som uppbära en
plattform, skall bestämmas med hänsyn till ifrågakommande belastning och
beskaffenheten av plattformens golv.

6) I allmänhet må detta avstånd icke överstiga 1 m, då plankornas tjocklek
understiger 40 mm, 1.50, då plankornas tjocklek understiger 50 mm eller
2 m, då plankorna hava en tjocklek av 50 mm eller mera.

7) De i punkt 5: 6) angivna fordringarna skola icke gälla beträffande plattformer,
som äro avsedda att uteslutande uppbära lätt byggnadsmaterial,
men får i sådant fall avståndet mellan bommarna icke överstiga 2 m.

§7. — Stegställningar.

1. Stegställningar må ej användas för andra arbeten än sådana, som endast erfordra
lättare arbetsmaterial (putsning, målning o. dyl.).

2. De stegar, som tjäna såsom spiror för stegställningar:

a) skola vara av tillräcklig styrka och

b) skola antingen:

i) vara nedgrävda i marken till erforderligt djup allt efter markens beskaffenhet
eller

ii) vara uppställda på underlagsplattor eller plankor på sådant sätt, att de
båda sidostyckena i varje stege vila jämnt på underlaget; de skola även
vara säkert fästade vid sin nedre ända till undvikande av glidning.

3. Örn en stege användes till förlängning av en annan, skola de båda stegarna
täcka varandra på en längd av minst 1.50 m och vara säkert hopfogade.

§8. — Spir- och stegställningars stabilitet.

1. Varje ställning skall vara tillräckligt och på betryggande sätt stagad.

2. Varje ställning skall, såvida den ej är fristående, vara på lämpliga avstånd
i vertikal och horisontell led fast förbunden med byggnaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

3. Om ställningen är fristående, skall åtminstone Vs av bommarna kvarlämnas,
till dess ställningen definitivt nedtages; dessa bommar skola förbliva säkert fästade
vid horisontalbanden respektive spirorna.

4. Alla slags ställningar eller anordningar, som tjäna att uppbära arbetsplattformer,
skola vara solitt utförda, hava stadigt underlag samt vara stabiliserade medelst
lämpliga stag eller strävor.

o 5- Lösa tegelstenar, avloppsrör, skorstenspipor eller annat olämpligt material
far icke användas för uppförande av eller som stöd för ställningar.

§ 9. — Utliggarställningar.

1. Utliggarställningar skola:

a) säkert fästas och förankras i byggnadens inre;

b) hava bärbjälkar av sådan längd och tvärsektion, som säkerställa ställningarnas
styrka och stabilitet, och

c) vara på betryggande sätt stagade och understödda.

2. Endast bärkraftiga delar av byggnaden få användas till stöd för ställningar.

3. Örn arbetsplattformer vila på i muren införda bärbjälkar, skola dessa vara
tillräckligt stagade, gå genom muren och vara säkert fästade på andra sidan muren.

§ 10. — Konsoiställningar.

Konsolställning, som uppbäres av krokar, indrivna i muren, eller krampor, får
ej användas, med mindre konsolerna äro av tillräcklig styrka, tillverkade av lämplig
metall och fästade i muren på betryggande sätt.

§ ii- — Tunga hängställningar med rörliga plattformer.

1. Tunga hängställningar skola motsvara efterföljande bestämmelser.

2. Utliggarna skola vara:

a) av sådan styrka, att de säkerställa ställningens bärkraft och stabilitet;

b) anbragta vinkelrätt mot byggnadens fasad samt

c) noggrant placerade på sådant avstånd från varandra, att de svara mot bommar
eller byglar.

3. Utliggarna skola skjuta ut från byggnaden på sådant sätt, att plattformen ej
hänger mer än 10 cm från byggnadens fasad.

4. 1) Utliggarna skola vara säkert förankrade i byggnaden medelst bultar eller

på annat likvärdigt sätt.

2) Förankringsbultarna skola vara väl åtdragna och på säkert sätt förbinda
utliggarna med byggnadens stomme.

5. Användande av motvikter till fasthållande av dessa ställningars utliggare är
förbjudet.

6. Stoppbultar skola placeras vid ändan av varje utliggare.

7. De byglar, som tjäna till fäste för linorna vid utliggarna, skola placeras rätt
över centra av spelens lintrummor på den rörliga plattformen. Linkausen skall
vara fästad i centrum av den krökta bulten i bygeln.

8. Lämpliga^ bommar eller upphängningsjärn skola uppbära plattformerna och
vara fästade på lämpligt sätt, så att de förhindra varje rubbning. Upphängningsjärnen
skola vara hopfogade medelst skarvplåtar.

9. De linor, som användas för upphängning, skola:

a) vid alla tillfällen hava en säkerhetsfaktor av minst 10, beräknad med hänsyn
till den maximala belastning, som linorna kunna få, samt

b) vara av sådan längd, att vid plattformens lägsta läge minst två varv av linan
finnas kvar på varje trumma.

10. Spelen på dessa ställningar skola vara så konstruerade, att deras rörliga delar
äro lätt tillgängliga för inspektion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

§ 12. — Lätta hångställningar med rörliga plattformer.

1. Lätta hängställningar skola motsvara efterföljande bestämmelser.

2. Utliggarna skola vara av tillräcklig längd och tvärsektion samt på lämpligt
sätt inpassade och understödda.

3. 1) Utliggarnas inre ändar skola vara säkert fästade.

2) Om utliggarna kvarhållas medelst ballastsäckar eller andra motvikter av
löst material, skola säckarna eller de andra motvikterna vara stadigt surrade
vid utliggarna.

4. Plattformens längd får ej överstiga 8 m.

5. Plattformen skall uppbäras av åtminstone 3 Unor, vilkas inbördes avstånd ej
får överstiga 3 m. Ingen mellanlina får vid något tillfälle vara mera spänd än de
två ytterlinorna.

6. Upphängningsblocken skola vara fastsätta vid plattformerna medelst starka
järnband, som äro säkert fästade samt löpa kring sidorna och botten av plattformen.
Järnen skola vara försedda med hål för linornas fästande.

7. Hängställningar, varå arbetarna arbeta i sittande ställning, skola vara försedda
med avvisare för att hålla plattformen på ett avstånd av minst 30 cm från
väggen och förhindra, att arbetarna skada sina knän, om ställningen gungar.

§13. — Andra hängställningar.

1. Tunna, stor korg, båtsmansstol eller liknande anordning må endast under exceptionella
omständigheter och för arbete av kort varaktighet användas som hängställning,
och skall i sådant fall arbetet övervakas av ansvarig person.

2. Då dylik anordning användes som hängställning:

a) skall den uppbäras av linor med säkerhetsfaktor av minst 10, beräknad med
hänsyn till hela lasten inklusive anordningens egen vikt, samt

b) skola nödiga försiktighetsmått vara vidtagna till förhindrande, att arbetarna
falla ned.

3. När en tunna eller stor korg användes som hängställning, skall den:

a) vara minst 75 cm djup samt

b) uppbäras av två starka järnband, säkert fastsätta och löpande runt sidorna
och bottnen samt försedda med hål för linornas fästande.

§ 14. —- Transport och förvaring av material pä ställningar. Fördelning

av lasten.

1. Forsling av material på eller till en ställning skall utföras varsamt, så att icke
någon häftig stöt gives åt ställningen.

2. Lasten på en ställning skall såvitt möjligt fördelas jämnt och i varje fall så,
att farlig rubbning av jämvikten icke uppkommer.

3. Under användandet av en ställning skall ständigt tillses, att densamma ej överbelastas
samt att material ej onödigtvis lagras på densamma.

§ 15. — Uppställande av lyftanordningar pä ställningar.

1. Då en lyftanordning skall uppställas på en ställning, skola:

a) ställningens delar noggrant besiktigas och, örn så erfordras, förstärkas;

b) bommarna fästas så, att de ej kunna rubbas, samt

c) spirorna örn möjligt fast förbindas med motståndskraftig del av byggnaden,
där lyftanordningen skall uppställas.

2. Örn lyftanordningens plattform icke styres av gejder eller lasten under lyftning
eller sänkning kan komma i beröring med ställningen, skall till ställningens
hela höjd uppsättas en vertikal vägg, som hindrar lasten att fastna i ställningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

§16. — Periodisk besiktning av ställningar.

Ställningar skola inspekteras av kompetent person:

a) åtminstone en gång i veckan samt

b) efter varje period av oväder och varje längre avbrott i arbetet.

§ 17. — Undersökning av ställningar, innan de tagas i bruk, särskilt av sådana,
som uppförts av andra entreprenörer.

Varje ställning, vare sig den uppförts av den arbetsgivare, som ställer den till sin
personals förfogande, eller icke, skall:

a) innan den tages i bruk, undersökas av kompetent person till säkerställande
bland annat:

i) att ställningen är solid;

ii) att det material, som använts för dess uppförande, är i gott stånd;

iii) att ställningen är tillfredsställande med hänsyn till det bruk, vartill den

är ämnad, och

i v) att föreskrivna skyddsanordningar befinna sig på sina platser;

b) hållas i gott stånd under hela den tid, den användes.

§18. — Arbet splattf Örmer.

1. Varje arbetsplattform, som befinner sig mer än 2 m över mark eller golv,
skall hava tätt golv.

2. 1) Plattform skall hava en med hänsyn till arbetets natur tillräcklig bredd,

och skall denna vara sådan, att å varje del av plattformen finnes passage

örn minst 60 cm, som är fri från fasta hinder och upplagt material.

2) I intet fall må plattforms bredd understiga:

a) 60 cm, örn plattformen användes endast såsom golv och ej för upplag
av material;

b) 80 cm, om densamma användes för upplag av material;

c) 110 cm, örn densamma användes för uppbärande av en högre upp befintlig
plattform;

d) 130 cm, örn densamma användes för fin- eller grovhuggning av sten;

e) 150 cm, om densamma användes för uppbärande av en högre upp befintlig
plattform och tillika för fin- eller grovhuggning av sten.

3. Maximibredden av arbetsplattform, vilande å bommar, må i regel ej överstiga
160 cm.

4. Arbetsplattform, som utgör del av en spirställning, får ej placeras högre än
1 m under spirornas topp.

5. Bräder eller plankor, som utgöra del av en arbetsplattform eller vilka användas
som fotbräden, skola hava:

a) en tjocklek, som med hänsyn till avståndet mellan bommarna erbjuder full
säkerhet men under inga förhållanden får vara mindre än 2.5 cm och

b) en bredd av minst 20 cm.

6. Bräde eller planka, som utgör del av en arbetsplattform, får ej skjuta utanför
sitt ändstöd mer än fyra gånger brädets eller plankans tjocklek.

7. Bräden eller plankor få icke med ändarna täcka varandra, med mindre försiktighetsåtgärder,
såsom påläggning av fasade stycken, vidtagas till minskande till
ett minimum av risken för arbetarna att snava och till underlättande av transport
med skottkärror.

8. Varje bräde eller planka, som utgör del av en arbetsplattform, skall vila på
minst tre stöd, för såvitt ej avståndet mellan stöden samt tjockleken av brädet eller
plankan är sådant, att varje risk för vippning eller farlig nedböjning är utesluten.

9. Plattformer skola utföras så, att bräden eller plankor i desamma icke vid
vanligt bruk kunna rubbas ur sina lägen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4ö (Bilaga).

10. Där så är möjligt, skall plattform skjuta ut minst 60 cm förbi byggnads vägg.

11. Varje del av en arbetsplattform eller annan arbetsplats, från vilken en person
kan falla mer än 2 m, skall vara försedd:

a) med ett eller flera lämpliga skyddsräck, som skola hava en tvärsektion av
minst 30 cm2 och vara anbragta minst 1 m över plattformen och över varje
å densamma anordnad förhöjd arbetsplats samt så, att ej tomrummet under
något skyddsräck överstiger 85 cm;

b) med fotbräden av sådan höjd, dock ej mindre än 15 cm, att de förhindra material
och verktyg att falla ned. Fotbrädena skola vara anbragta så tätt intill
plattformen som möjligt.

12. Skyddsräck, fotbräden och andra skyddsanordningar, skola bibehållas på
sina platser, utom under den tid och i den utsträckning, som erfordras för att bereda
personer tillträde eller möjliggöra transport av material.

13. Skyddsräck och fotbräden på en ställningsplattform skola vara fästade på
spirornas insida.

14. Hängställningars plattformer skola på alla sidor vara försedda med skyddsräck
och fotbräden, likväl:

a) må skyddsräck på sidan åt väggen ej hava större höjd än 70 cm, örn arbetet
icke medgiver större höjd, samt

b) må skyddsräck och fotbräden, om arbetarna arbeta sittande på plattformen,
ej fordras på sidan åt väggen; i dylika fall skola på plattformen anbringas linor
eller kättingar, som erbjuda arbetarna säkert fäste för händerna, örn någon
skulle råka halka.

15. Avståndet mellan vägg och plattform skall vara så litet som möjligt, utom
i de fall då arbetarna arbeta sittande på plattformen, då avståndet icke får överstiga
45 cm.

§ 19. — Landgångar, passager och trappor.

1. Varje landgång eller passage, varav någon del befinner sig iner än 2 m över
marken eller golvet, skall:

a) hava tätt golv och

b) vara minst 50 cili bred.

2. Maximilutningen av landgångar eller passager får ej överstiga 60 cm per
meter.

3. Om landgång eller passage användes för materialtransport, skall lämnas fri
plats, som:

a) är tillräckligt bred för materialtransport utan att skyddsräcken eller fotbräden
behöva borttagas;

b) under inga förhållanden får hava mindre bredd än 65 cm.

4. Plankor, som ingå i landgång eller passage, skola vara så fästade och understödda,
att alltför stor eller ojämn nedböjning förhindras.

5. I fall, där lutningen nödvändiggör förbättrat fotfäste, och i varje fall, där lutningen
överstiger 25 cm per meter, skola lämpliga stegläkt:

a) vara anbragta med passande mellanrum och

b) sträcka sig över landgångens hela bredd; de må dock vid landgångens mitt
förete ett avbrott örn 10 cili, avsett alt underlätta framförandet av skottkärror.

6. Trappor skola förses med skyddsräck utefter hela sin längd.

7. Landgångar, passager och trappor, varifrån personer kunna falla ned melån
2 lii, skola vara försedda med:

a) ett eller flera lämpliga skyddsräck nied en tvärsektion av minst 30 cili5 och
anbragta minst 1 m över landgången, passagen eller trappan men på sådant
sätt, att ej tomrummet under något räck överstiger 85 cm;

b) fotbräden av sådan höjd, dock ej mindre än 15 cm, att de förhindra material
eller verktyg att falla ned från landgången, passagen eller trappan; fotbrädena
skola anbringas så nära landgången, passagen eller trappan sorn möjligt.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami Nr 45.

Kungl. Maj.ts proposition nr -15 (Bilaga).

§ 20. — Allmänna regler rörande plattformer, landgångar, passager och trappor.

1. Varje plattform, landgång, passage eller trappa skall hållas fri från onödiga
hinder, skräp etc.

2. Lämpliga åtgärder skola vidtagas till förhindrande att en plattform, landgång,
passage eller trappa blir hal.

3. Ingen del av en arbelsplattform, landgång eller passage får vara upplagd på
lösa tegelstenar, avloppsrör, skorstenspipor eller annat löst eller olämpligt material.

4. Arbetsplattform, landgång eller passage får ej vara upplagd på takränna, balkong
eller dess bröstvärn, åskledare eller annan olämplig del av byggnad.

5. Arbetsplattform, landgång eller passage får ej tagas i bruk såsom arbetsplats,
förrän den är färdigbyggd och motsvarar förevarande bestämmelser samt föreskrivna
skyddsanordningar blivit på tillfredsställande sätt anbragta.

§ 21. — Bockställningar.

1. Det är förbjudet att använda bockställning:

a) som har mer än två lag landgångar över varandra;

b) vars höjd över mark eller golv överstiger 3 m eller

c) som är uppställd på en hängställning.

2. Bredden av bockställning, uppställd på en plattform, skall vara sådan, att den
lämnar tillräckligt utrymme på plattformen för materialtransport och för personer
att passera.

3. Bockarna skola vara säkert fastgjorda till förhindrande att de rubbas.

§ 22. — Stegar.

1. Stege, vilken användes som förbindelsemedel, skall räcka minst 1 m över den
högsta plats, som någon, vilken betjänar sig av stegen, kan uppnå, eller ock skall
stegens ena sidostycke förlängas till nämnda höjd och tjänstgöra såsom ledstång.

2. Stegar få ej uppställas på lösa tegelstenar eller annat löst material utan skola
hava ett jämnt och fast underlag.

3. Stege:

a) skall vara säkert fästad, så att den ej kan oavsiktligt rubbas från sin övre eller
nedre stödpunkt;

b) skall, örn den ej kan på betryggande sätt fästas upptill, vara säkert fästad
nedtill;

c) skall, örn den ej heller kan fästas nedtill, stödjas av en man, placerad vid
stegens nedre ända, för att hindra stegen från att glida.

4. Alltför stor böjning av en stege skall förhindras.

5. Stegar skola jämnt och lämpligt stödja på sina sidostycken.

6. Örn stegar förbinda olika ställningsplan:

a) skola de vara uppställda i zig-zag;

b) skall ett inskyddat vilplan med minst möjliga passageöppning anordnas vid
varje ställningsplan.

7. Stege, som saknar någon pinne eller har någon bristfällig sådan, får ej användas.

8. Stege, som har en eller flera pinnar fästade med spikar eller på annat liknande
sätt, får ej användas.

9. Stegar av trä skola hava:

a) sidostycken av erforderlig styrka, tillverkade av virke, som är fritt från synbara
fel och har fibrerna löpande i längdriktningen, och

b) pinnar, som äro tillverkade av virke, fritt från synbara fel, och som äro infällda
i sidostyckena så att ej någon pinne är fäst endast medelst spikar.

10. Plåtslagares och målares stegar få ej användas av arbetare inom andra fack.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

§ 23. — Skydd vid öppningar.

1. öppning, upptagen i byggnads golv eller i en arbetsplattform, för hisstrumma
eller trappa, upphissning av material, passage för arbetare eller för annat ändamål,
skall vara försedd med:

a) ett eller flera lämpliga skyddsräck med tvärsektion av minst 30 cm2, anbragta
minst 1 m över golvet eller plattformen och så, att ej tomrummet
under något räck överstiger 85 cm;

b) fotbräden av sådan höjd, dock ej understigande 15 cm, att de förhindra material
och verktyg att falla ned från golvet eller plattformen; fotbrädena
skola anbringas så nära golvet eller plattformen som möjligt.

2. Öppning i vägg, som befinner sig lägre än 1 m från golv eller plattform, skall:

a) förses med ett eller flera lämpliga skyddsräck med en tvärsektion av minst
30 cm2, anbragta minst 1 m över golvet eller plattformen, och så, att ej tomrummet
under något räck överstiger 85 cm;

b) om så erfordras, förses med fotbräde av sådan höjd, dock ej understigande
15 cm, att den förhindrar material och verktyg att falla ned; detta bräde
skall anbringas så nära golvet, plattformen eller öppningens nedre sida som
möjligt.

3. Skyddsräck skall, med undantag för det i punkt 4 härnedan angivna fall,
lämnas kvar, till dess det blir nödvändigt borttaga det vid öppningens definitiva
tillslutande.

4. Skyddsanordningar vid öppningar må endast borttagas under den tid och i
den utsträckning, som erfordras för att möjliggöra tillträde av personer eller transport
eller förflyttning av material; de skola omedelbart därefter åter anbringas å
sina platser.

5. När arbete utföres på eller över ett öppet bjälklag, skall detta på betryggande
sätt täckas med plank eller bräder eller skola andra effektiva anordningar vidtagas
till förhindrande, att personer falla ned.

§ 24. — Arbete på tak.

1. Ej må någon sysselsättas på tak, därest på grund av takets lutning, takytans
beskaffenhet eller väderleksförhållandena fara för fall föreligger, med mindre betryggande
åtgärder äro vidtagna till förhindrande, att personer eller föremål falla
ned.

2. På tak, som äro täckta av glas eller annat mindre bärkraftigt material, skola
särskilda åtgärder vidtagas till förhindrande, att arbetarna av ovarsamhet beträda
dylika delar och till underlättande av riskfritt reparationsarbete

3. 1) Endast vana arbetare, vilka äro fysiskt och psykiskt lämpliga, få syssel sättas

med något mer avsevärt arbete på yttertak, som har en lutning

överstigande 34° (2:3) eller som är halt.

2) När någon sysselsättes med dylikt arbete:

a) skola såvitt möjligt följande anordningar finnas vidtagna:

i) lämpliga skyddsräcken;

ii) lämplig arbetsplattform, .säkert upplagd och med en bredd icke understigande
40 cm;

iii) lämpliga och tillräckliga stegar, lejdare eller krypbräder, som äro
säkert fastsätta;

b) och då det är omöjligt att vidtaga sådana anordningar, som omnämnts

under a):

i) skola säkerhetsbälten med linor, som möjliggöra för arbetarna att
bereda sig säkert fäste vid byggnaden, tillhandahållas arbetarna och
användas av dem;

ii) skall, örn säkerhetslinan ej kan beredas .säkert fäste vid byggnaden,
annan person fasthålla linan på betryggande sält.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

§ 25. — Diverse föreskrifter.

1. Varje plats, där personer, som arbeta eller passera, äro utsatta för att träffas
av material, verktyg eller andra föremål, som falla ned från en höjd, överstigande
3.50 m. skall förses med skyddstak, såvida ej andra verksamma åtgärder äro vidtagna
till förhindrande att föremål falla ned från sådan höjd.

2. Ställningsmaterial, verktyg eller andra föremål få ej kastas ned utan skola
på lämpligt sätt nedsänkas.

3. Till varje arbetsplattform eller annan arbetsplats skall finnas lillträdesled,
som är på betryggande sätt skyddad.

4. Varje arbetsplats och annan plats, vartill personer böra hava tillträde, ävensom
tillträdeslederna till sådana platser skola vara tillräckligt belysta.

5. Särskild belysning skall, då så erfordras, anordnas vid alla ställnings- eller
byggnadsdelar, där upphissning av material förekommer.

6. Vid uppförande, reparation, förändring, underhåll eller rivning av byggnad
skola erforderliga åtgärder vidtagas till förhindrande, att arbetarna komma i beröring
med elektriska ledningar eller apparater, därunder även inbegripet lågspänningsledningar
och -apparater.

7. Utskjutande spikar skola slås in på eller borttagas från allt material, som användes
till ställningar eller formar.

8. Material å byggnadsplatsen får ej uppstaplas eller uppläggas på sätt, som kan
utsätta någon person för fara.

Del II. — Lyftanordningar.

§ 26. — Allmänna bestämmelser.

1. Bärande konstruktion, maskineri samt förankrings- och fästanordningar för
varje kran eller spel ävensom för övriga slag av lyftmaskiner samt för lyftblock
skola:

a) vara av god mekanisk konstruktion, av fullgott material och erforderlig styrka
samt fria från fel;

b) vara väl underhållna och i gott arbetsskick samt

c) i den omfattning, konstruktionen det medgiver, minst en gång i veckan undersökas
på platsen av maskinskötaren eller annan kompetent person.

2. Lämpliga åtgärder skola vidtagas för fastställande av lyftanordnings högsta
tillåtna belastning.

3. Högsta tillåtna belastning skall tydligt angivas:

a) på varje spel och block, som användes vid lyftning eller sänkning av last;

b) på varje kranspira eller mast, som användes vid lyftning eller sänkning av
last örn 1 000 kg eller mer, samt

c) på varje kran.

4. På kran med höj- och sänkbar utliggare skall den vid olika lutnings vinklar
för utliggaren tillåtna högsta belastningen vara tydligt angiven.

5. Kran, spel eller annan lyftanordning eller del av sådan anordning får icke,
med undantag för det fall, som angives i följande punkt, utsättas för större belastning
än den högsta tillåtna.

6. Vid prövning av kran eller annan lyftanordning må den högsta tillåtna belastningen
överskridas i den utsträckning, som den för provningen utsedda, kompetenta
personen medgiver.

7. Medan lyftanordning användes, skola effektiva åtgärder vara vidtagna till
förhindrande, att någon uppehåller sig eller passerar under lasten.

8. Last må ej lämnas hängande i lyftanordning, med mindre denna står under
effektiv kontroll av ansvarig person, så länge lasten förblir hängande.

9. Skötare av kran eller annan lyftanordning skall vara vederbörligen kvalificerad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

10. Person under 18 år får ej användas för manövrering av lyftanordning, därunder
inbegripet ställningsspel, eller för att giva signal till den, som manövrerar
lyftanordningen.

11. Under vanliga arbetsförhållanden bör endast en person utses att ansvara för
all signalering till kranföraren.

12. När lyftning eller säkning av material utföres med tillhjälp av kran och
kranföraren eller den person, som manövrerar kranen, icke kan se lasten i alla
olika lägen, skall en eller flera signalmän utplaceras, så att någon av dem alltid
kan se lasten på dess väg och giva kranföraren eller den, som manövrerar kranen,
erforderliga signaler.

13. 1) För varje manöver, som skall utföras, skall tydlig signal vara fastställd.

Den skall vara sådan, att den lätt kan höras eller ses av den person, till
vilken den gives.

2) Örn ljud-, färg- eller ljussignal användes, skall densamma givas nied tillhjälp
av effektiv anordning.

3) Signalledning skall vara tillfyllestgörande skyddad mot oavsiktlig beröring.

14. Motorer, kuggväxlar, transmissioner, elektriska ledningar och andra farliga
delar av lyftanordningar skola vara försedda med betryggande skyddsanordningar,
som icke få borttagas under det respektive del av lyftanordningen är i bruk. Örn
skyddsanordningar måst borttagas, skola desamma fortast möjligt åter anbringas av
de personer, som borttagit dem, och i varje fall, innan respektive del av lyftanordningen
ånyo tages i normalt bruk.

15. Vid kran eller liknande lyftanordning skall för föraren finnas säker och
täckt förarhytt.

16. 1) Där så skäligen låter sig göra, skall på varje kran eller annan lyftanord ning

förarhytt vara fullt iordningställd, innan lyftanordningen tages regelbundet
i bruk; eljest skola andra lämpliga anordningar vara vidtagna
till skydd för den, som manövrerar lyftanordningen, mot väder och vind.

2) Under kall väderlek skall förarhytten vid varje maskindriven kran eller
annan lyftanordning vara tillräckligt uppvärmd på lämpligt sätt.

§ 27. —- Spel och lyftblock.

1. Ramverk vid spel skall till alla delar vara utfört av järn.

2. När stållina användes, må trummans eller skivans diameter icke vara mindre
än 400 gånger lintrådens diameter. Vid tillämpning av denna bestämmelse skall
hänsyn ej tagas lill linans kärntråd.

3. Är lintrumma försedd nied spår:

a) skola dessas radie vara ungefär lika med och i intet fall mindre än linans;

b) skall spårens stigning aldrig vara mindre än linans diameter.

4. Lintrumma skall vara försedd med sidoflänsar, som hindra linan från att
glida av trumman.

5. Kranar och spel skola vara försedda med en eller flera effektiva bromsar
jämte annan skyddsutrustning, som kan vara erforderlig för att hindra hängande
last från att falla.

6. På varje spel skall manöverspaken vara försedd med lämplig låsanordning.

7. Å ångdriven lyftanordning skall manöverspaken för omkastning av rörelseriktning
vara försedd med lämplig fjäderspärranordning.

§ 28. — Upphöngnings- och fastsiittningsanorclningar.

1. Linor, som användas vid lyftanordningar för lyftning eller sänkning av material,
skola vara så långa, att vid varje moment av arbetet minst två varv återstå
på trumman.

Kungl. Majlis proposition nr 45 (Bilaga).

2. Lina får ej användas på trumma med spår eller skiva, om linans diameter
är större än vidden av trummans eller skivans spår.

3. Stållina skall vid maximalbelastning hava en säkerhetskoefficient av minst 6.
Vid dimensionering av linan förutsättes denna endast vara utsatt för dragning.

4. Finnes knut å kätting eller stållina, får denna ej användas för lyftning eller
sänkning av last.

5. Stållina eller kätting, avsedd för lyftning av last eller utliggare, skall vara
säkert fästad vid trumman å den kran eller spel, där den användes.

6. Provisorisk fastsättning eller skarvning av lina, kätting eller annan anordning,
som användes vid uppsättandet eller nedtagandet av kran, skall erbjuda betryggande
säkerhet.

7. Lina, som användes för lyftning eller sänkning eller för upphängning av
material, skall vara av tillfredsställande kvalitet och tillräcklig styrka samt felfri.

8. Kätting, ring, krok, schackel, lekare eller block, som användes för lyftning,
sänkning eller upphängning av material, skall vara provad och märkt med
tydliga siffror och bokstäver, som angiva den högsta tillåtna belastningen, samt
försedd med identifieringsmärke.

9. Anordning för fastsättning eller upphängning får ej utom vid provbelastning
användas med högre belastning än den högsta tillåtna.

10. Varje sådan kätting, ring, krok, schackel eller lekare, avsedd för lyftning,
sänkning eller upphängning av material, som blivit förlängd, ändrad eller reparerad
genom svetsning, skall noggrant provasi och undersökas, innan densamma
åter tages i bruk.

11. Krok, som användes för lyftning eller sänkning av material, skall antingen:

a) vara försedd med effektiv spärrhake till förhindrande att stropp eller last
glider ur kroken eller

b) vara av sådan form, att den såvitt möjligt minskar risken för sådan urglidning.

12. Delar av krok, som under lyftning eller sänkning av last kunna komma i
beröring med lina eller kätting, skola vara avrundade.

13. Då två- eller flerdubbla stroppar användas för lyftning eller sänkning
av material, skola deras övre ändar vara förenade medelst schackel eller ring och
eJ var för sig anbringas å lyftkroken; denna bestämmelse skall dock ej gälla i fall,
då hela den last, som skall lyftas eller sänkas, ej motsvarar hälften av den högsta
tillåtna belastningen.

14. Vid lyftning eller sänkning av stora föremål skall den högsta tillåtna belastningen
för stropparna bestämmas med hänsyn icke blott till deras styrka utan
även till vinkeln mellan deras ändar eller parter.

15. Skarpa kanter på föremål få ej komma i beröring med stroppar, linor eller
kättingar.

16. Kättingar, linor och stroppar samt andra hjälpmedel, som användas vid
lyftanordningar, skola periodvis undersökas av kompetent person och dennes iakttagelser
antecknas i ett intyg eller en särskild liggare.

§ 29. —- Kronor.

1. Plattform, som uppbär kran, skall vara utförd av felfritt material samt vara
av god mekanisk konstruktion med hänsyn tagen till såväl höjd och läge som till
kranens lyftförmåga och räckvidd.

2. Plattform å kran skall:

a) hava tätt golv av trä eller plåt;

b) vara inskyddad på betryggande sätt i enlighet med förevarande reglemente;

c) medgiva riskfritt tillträde samt

d) vara tillräckligt stor:

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö (Bilaga).

1) för att under alla förhållanden rymma förare och signalman samt

ii) i fråga om derrick-kran även lämna plats för den som sköter kranens vridmaskineri.

3. 1) Stationär kran skall antingen vara säkert förankrad eller, till säkerställande
av dess stabilitet, på lämpligt sätt belastad med erforderlig och väl
fastgjord motvikt.

2) Då en kran är försedd med motvikt, skall ett diagram, utvisande motviktens
läge och storlek, vara uppsatt i förarhytten.

3) Varje rörlig kran skall vara försedd med anordning för dess fastlåsning
vid kranbanans räls.

4) Å plattform, ställning eller annan plats, där kran förflyttas, skall, såvitt
möjligt, finnas fri passage vid varje läge av kranen. Sådan passage
skall hava en bredd av minst 60 cm mellan kranens rörliga delar och
de fasta delarna eller kanten av plattformen, ställningen eller den eljest
ifrågakommande platsen.

5. Örn det vid något tillfälle skulle visa sig omöjligt att på något ställe bevara
en minst 60 cm bred passage, skola erforderliga åtgärder vidtagas för att då förhindra
tillträde till sådant ställe.

6. Räls för rörliga kranar skola hava lämplig sektion och slät löpbana.

7. Följande föreskrifter skola äga tillämpning å spårbana för rörliga kranar,
antingen densamma vilar på marken eller ej:

a) Spårbanan skall vara lagd på tillfredsställande sätt.

b) Samtliga stöd skola vara av tillräcklig styrka och väl underhållna.

c) Banans slutpunkter skola förses med stoppskor eller buffertar.

8. Räls för rörliga kranar skola, för så vitt ej andra åtgärder äro vidtagna till
säkrande av rälsförbindningen och till förhindrande av någon avsevärd ändring
av spårvidden:

a) vara förbundna medelst skarvjärn eller dubbla rälsstolar samt

b) vara säkert fästade vid syllarna.

9. Rörlig krans spårbana och vändskiva skola vara monterade med största
omsorg och i enlighet med reglerna för en god konstruktion.

§ 30. — Provning och besiktning av kranar. — Intyg.

1. Kran får ej användas utan att hava blivit provad och besiktigad av kompetent
person, handlande å inspektionsmyndighetens vägnar, och utan att denne däröver
utfärdat intyg enligt fastställt formulär. I sådant intyg skall angivas den
högsta tillåtna belastningen vid olika lutningsvinklar för utliggaren ävensom den
största lutningsvinkel, med vilken utliggaren får användas.

2. Besiktning och provning enligt denna paragraf skola upprepas:

a) med sådana regelbundna mellanrum, som föreskrivas av vederbörande myndighet,
samt

b) efter varje väsentlig förändring eller reparation av kranen.

3. Den i senaste intyg angivna högsta tillåtna belastningen vid varje lutningsvinkel: a)

får ej överstiga 80 % av den maximibelastning, för vilken kranen vid respektive
lutningsvinkel blivit utsatt under provningen, samt

b) får ej vara större än den av tillverkaren angivna arbetsbelastningen.

§ 31. — Derrick-kranar.

1. Den största lutningsvinkel, med vilken derrick-krans utliggare må användas,
skall tydligt angivas å kranen.

2. Då utliggaren befinner sig i största lutningsvinkel, skall minst två varv
lina kvarligga på den trumma, sorn reglerar utliggarens lutning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

.3. Skotsk derrick-krans utliggare får ej placeras mellan kranens bakre stag.

4. Kran med höj- och sänkbar utliggare skall förses med effektiv låsanordning
mellan tillkopplingen av trumman för utliggaren och trummans spärrhake, för
såvitt ej:

a) trumman för lyftning av lasten och trumman för utliggaren drivas oberoende
av varandra eller

b) den mekanism, som driver trumman för utliggaren, är självspärrande.

5. Om derrick-krans stag icke kunna vara jämnt fördelade, skola andra åtgärder
vidtagas, som trygga kranens säkerhet.

6. Alla anordningar för en krans förankring skola undersökas vid varje tillfälle
före kranens uppsättning.

7. Uppsättningen av kranar skall övervakas av kompetent person.

8. Kran skall efter varje uppsättning på en byggnadsplats, och innan densamma
tages i bruk, provas på platsen av kompetent person.

9. Kranar skola provas beträffande förankring genom att varje förankringsstag
utsättes för en påkänning, motsvarande maximal lyftning eller dragning,
antingen:

a) genom belastning, som med 25 % överskrider den maximilast, som kranen
med ifrågavarande uppställning är avsedd att kunna lyfta eller

b) genom mindre belastning, så anordnad att den utövar lika stor dragning på
förankringen.

10. Örn vid provningen dragningspåkänningen på något av förankringsstagen
med mindre än 25 % överstiger den påkänning, som skulle utövas vid högsta tilllåtna
belastning, skall ett belastningsdiagram, motsvarande kranens befintliga förankring,
uppsättas på plats, där det är lätt synligt för kranföraren.

$ 32. — Automatiska belastningsvisare.

1. Kran får ej, oberoende örn utliggaren är reglerbar eller ej, tagas i bruk utan
alt vara försedd med en automatisk visare, som:

a) för kranföraren eller annan person, som manövrerar kranen, tydligt angiver,
örn den last, som transporteras, närmar sig den för varje lutning av kranarmen
tillåtna högsta belastningen, samt

h) giver tydlig ljudsignal, när den transporterade lasten överskrider kranens högsta
tillåtna belastning vid någon lutning av utliggaren.

2. Föreskrifterna i föregående punkt gälla icke:

a) derrick-kranar med stag;

b) handdrivna kranar, som endast användas för uppsättning eller nedtagning
av annan kran, eller

c) kranar, som hava en högsta tillåtna belastning av 1,000 kg eller mindre;
i alla dylika fall skall dock ett anslag, utvisande den högsta tillåtna belastningen
vid olika lutningsvinklar för utliggaren, vara uppsatt på kranen.

§ 33. •— Diverse föreskrifter för användandet av kranar.

1. 1) Kran får ej användas annat än till direkt lyftning eller sänkning av last,

med mindre kranens stabilitet därigenom icke riskeras.

2) Last, som befinner sig i vinkeln mellan bakstagen på en skotsk derrickkran,
får ej flyttas medelst kranen.

2. Då mer än en kran eller ett spel erfordras för lyftning eller sänkning av
last:

a) skola maskineriet, uppställningen och använda hjälpmedel vara så anordnade
och fästade, att ej någon kran eller något spel vid något tillfälle belastas
utöver sin högsta tillåtna belastning eller får sin stabilitet rubbad vid
lyftning eller sänkning av lasten;

Kungl. Majlis proposition nr 45 (Bilaga).

b) skall en person vara särskilt utsedd att samordna manövreringen av de samverkande
redskapen.

3. När last kan förmodas närma sig högsta tillåten belastning, skall man för
att försäkra sig örn att luftanordningen säkert kan bära densamma, företaga prov
genom att lyfta lasten ett kort stycke.

§ Si. — Hissar.

1. Hiss (d. v. s. lyftanordning, som är försedd med korg eller plattform, som
styres av gejder), vilken användes för lyftning och sänkning av material, skall
uppfylla fordringarna i denna paragraf.

2. 1) Hisschakt skall vara försett med hela väggar eller annan lika effektiv

inhägnad:

a) vid marknivån på alla sidor samt

b) vid alla andra nivåer på alla sidor, vartill tillträde är berett.

2) Hisschakts väggar skola, utom vid ingångar, nå minst 2 m över golv eller

plattform eller annan plats, vartill tillträde är berett.

3. Ingång till hiss skall vara försedd med tät grind eller annan lika effektiv avstängning,
som:

a) är minst 1 m hög samt

b) stänges automatiskt, när hissplanet lämnar stannplan.

4. Ingång till hiss skall vara lämpligt upplyst.

5. Gejder för hissplan skola erbjuda tillräckligt motstånd mot böjning och tillräcklig
säkerhet mot knäckning, örn hisskorgen stoppas av fångapparat.

6. Hissplan skall vara så konstruerat, att säker transport erhålles.

7. På hissplan, som användas för trallvagnstransport, skola trallorna på betryggande
sätt hållas i säkert läge.

8. Motvikt, bestående av flera delar, skall åstadkommas av för ändamålet särskilt
konstruerade och fast förbundna delar.

9. Motvikt skall löpa mellan gejder.

10. Örn två eller flera hisslinor användas, skall lasten jämnt fördelas på deni.

11. Hisslina skall vara i ett enda stycke.

12. Hisslinornas ändar skola fastsättas vid hissplanet antingen medelst splits,
lätt lindad med ståltråd, eller med tillhjälp av lås eller klammor. Där det är möjligt,
skall kaus användas.

13. Fastsättning av lina vid lintrumma skall utföras på betryggande sätt.

14. Lina skall vara så lång, att den lämnar två varv örn trumman, när hisskorgen
eller hissplanet är i sitt lägsta läge, och av sådan dimension, att den har
en säkerhetsfaktor av minst 8 vid högsta tillåtna belastning.

15. När stållina användes, skall linskivans eller trummans diameter vara
minst 400 gånger större än trådarnas i linan diameter.

16. Om lintrumman är försedd nied spår:

a) skall spårens radie vara ungefär densamma och i intet fall mindre än
linans;

h) får spårens stigning aldrig vara mindre än linans diameter.

17. Lintrumma skall vara försedd med Hönsar, sorn hindra linan från att glida
av trumman.

18. Det får ej vara möjligt att kasta örn rörelseriktning av hissmaskineri utan
att först hava stannat detsamma.

19. Hissmaskineri får icke kunna sättas i gång från hissplanet.

20. Hjul nied spärrhake, som måste frigöras, innan lastplanet sänkes, får ej
användas.

21. Örn den person, som manövrerar hissen, ej tydligt kan iakttaga hissplanet
i alla lägen, skala anordningar vidtagas för effektiv signalering till nämnda person
från ansvarig person, som kan iakttaga lastplanet i alla lägen.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 45. 5

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

22. 1) När hissplanet är i vila, skall bromsen vara automatiskt tillkopplad.

2) Under lastning och lossning skall hissplanet dessutom vara fastlåst medelst
stoppklossar eller andra liknande anordningar.

23. Hiss skall vara försedd nied anordningar, som stoppa hissmaskineriet, då
hissplanet når sitt högsta stannplan.

24. Ovanför det högsta stannplanet skall lämnas ett fritt utrymme, högt nog
att medgiva tillräcklig, obehindrad rörelse för korgen eller hissplanet i händelse
av överspelning.

25. 1) Hiss må ej användas, förrän den blivit provad och besiktigad av kom petent

person och denne däröver utfärdat intyg enligt fastställt formulär.
2) Dylik provning och besiktning skall upprepas:

a) med regelbundna mellantider, som bestämmas av vederbörande myndighet,
samt

b) efter varje väsentlig ändring eller reparation och efter varje nyuppsättning.

26. 1) Ovanstående bestämmelser äga tillämpning å hissar, som uteslutande an vändas

till att lyfta eller sänka material.

2) Hiss må ej användas till persontrafik, med mindre:

a) tillåtelse därtill givits av vederbörande myndighet eller

b) hissen motsvarar de villkor i avseende å anordnande och gång, som
föreskrivas beträffande hissar, vilka användas till transport av personer
i industriella företag.

27. Följande anslag, avfattade med tydliga bokstäver, skola uppsättas på i ögonen
fallande sätt:

a) på alla hissar:

1) på hissplanet: lastförmågan i kilogram eller annan vanlig tyngdenhet samt
ii) på hissmaskineriet: lyftförmågan i kilogram eller annan vanlig tyngdenhet;

b) på hissar, rörande vilka tillstånd eller intyg meddelats beträffande persontransport: på

hissplanet eller hisskorgen: det högsta antalet personer, som på en gång
får begagna hissen;

c) på varuhissar, som uteslutande äro avsedda för transport av material:

på varje ingång till hissen: »Varuhiss: Persontrafik förbjuden.»

§ 35. — Diverse föreskrifter.

1. Erforderliga åtgärder skola vidtagas för att skydda arbetare, som undersöka
eller smörja kran eller hiss.

2. Personer få ej transporteras med kran — undantagandes å förarplattformen
— och ej heller med hiss för skottkärror eller murbrukstråg.

3. Varje del av last, som lyftes eller sänkes, skall vara på lämpligt sätt upphängd
och stödd till förebyggande av fara.

4. 1) Varje behållare, som användes för upphissning av tegelstenar, tegelpan nor,

skiffer eller annat material, skall vara på sådant sätt tillsluten, att
ingen del av materialet kan falla ned.

2) Om löst material eller lastade skottkärror placeras direkt på ett hissplan
för lyftning eller sänkning, skall hissplanet vara kringskyddat.

3) Material får ej lyftas, sänkas eller eljest förflyttas på sätt, som kan förorsaka
häftiga stötar.

5. Vid upphissning av skottkärra får hjulet ej användas för upphängning, med
mindre verksamma åtgärder vidtagits för att hindra axeln att glida ur sina lager.

6. När fristående lyftmast användes, skall densamma stagas med linor på
sådant sätt, att den ej kan stöta mot ställningen.

7. Utliggare för lyftning av material får ej fästas vid ställningsspira eller förlängning
av dylik.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 (Bilaga).

8. Om ej utliggare utan endast hissblock användes, kan detta fästas vid en
tvärbjälke, om denna:

a) har tillräcklig bärkraft och är fästad vid minst två spiror eller förlängningar
av spiror på sätt, som föreskrives för horisontalband, samt

b) ej samtidigt tjänstgör som horisontalband i ställningen.

9. Om lyftanordning eller del därav är rörlig längs en ställning, skola erforderliga
åtgärder vidtagas till förhindrande, att personer på ställningen kunna tillfogas
stötar av lyftinrättningen eller någon dess del.

10. Lyftning av laster vid ställen, där regelbunden trafik förekommer, skall
ske på inhägnad plats, eller örn detta är omöjligt (t. ex. i fråga om skrymmande
gods), skola åtgärder vidtagas för att provisoriskt stoppa eller omlägga trafiken.

11. Erforderliga åtgärder skola vidtagas till förhindrande, att last under lyftning
eller sänkning kommer i beröring med något föremål på sådant sätt, att del
av lasten eller föremålet kan komma att rubbas ur sitt läge.

Del III. — Skyddsutrustning och första hjälp vid olycksfall.

§ 36. —• Skyddsutrustning.

1. Där så är nödvändigt, skall arbetsgivaren förse arbetarna med tillräckligt
antal gasmasker, skyddsglasögon och säkerhetsbälten av godkänd modell.

2. Säkerhetsbälten skola vara försedda med linor av tillräcklig längd och styrka.

§ 37. —■ Räddningsredskap.

När arbete pågår i närheten av plats, där fara för drunkning förefinnes, skall
erforderlig utrustning anskaffas och hållas lätt tillgänglig samt alla andra nödiga
åtgärder vidtagas för snabb räddning av varje person i fara.

§ 38. — Utrustning för första hjälp vid olycksfall.

1. På varje plats, där byggnadsarbete pågår, skola lämpliga anordningar, såsom
tillhandahållande av lätt* tillgängliga och tydligt kännetecknade första-hjälplådor
eller -skåp, vidtagas för snabb behandling av alla skador, som sannolikt
kunna ådragas under arbetet.

2. Dylika första-hjälplådor eller -skåp skola omhänderhavas av ansvarig person,
som helst bör vara utbildad att lämna den första hjälpen.

Del IV. — Diverse föreskrifter.

§ 39. — Meddelande av bestämmelserna åt arbetarna.

Förevarande reglemente eller sådana utdrag av detsamma, som vederbörande
myndighet föreskriver, skola tillhandahållas arbetarna eller på ett i ögonen fallande
sätt anslås å lämpliga platser samt där vidmakthållas.

§ 40. -— Arbetsgivares skyldighet att iakttaga föreskrifterna i delar l—lll.

Arbetsgivare är skyldig att iakttaga föreskrifterna i delar I—III av detta reglemente.

§ 41. — Samarbete mellan arbetsgivare och arbetare eller andra personer.

1. Varje anställd person och varje person, som befinner sig på arbetsstället,
skola samverka med arbetsgivaren till förverkligande av föreskrifterna i detta
reglemente.

2. Varje anställd person skall utan dröjsmål avhjälpa eller till arbetsgivaren
eller arbetsledaren rapportera varje bristfällighet, som han upptäcker i anläggningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

eller hjälpmedlen ävensom varje av någon person företagen handling, som kan
förorsaka ett olycksfall.

3. Ingen får utan medgivande av arbetsgivaren eller hans ansvariga förman
rubba, flytta, borttaga, skada eller förstöra anläggning eller säkerhetsanordning,
som föreskrives i detta reglemente.

4. Varje anställd person skall på rätt sätt använda sig av alla säkerhets- och
andra anordningar, vidtagna till hans skydd, samt iakttaga alla säkerhetsföreskrifter,
som beröra hans arbete.

5. Varje arbetare skall iakttaga nödiga försiktighetsmått för egen och varje
annan å arbetsstället sig uppehållande persons säkerhet samt avhålla sig från varje
handling, som kan utsätta honom eller annan person för fara.

6. Ingen anställd person må gå till eller från sin arbetsplats på annat sätt
än med begagnande av de säkra in- och utgångar, som äro iordningställda.

9) Rekommendation (nr 54) angående inspektion inom byggnadsindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde och

besluta antaga vissa förslag angående inspektion inom byggnadsindustrien,
vilken fråga är inbegripen under första punkten på dagordningen
för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ett tusen niohundra trettiosju
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation angående
inspektion (byggnadsindustrien), 1937».*

Med hänsyn till att konventionen och rekommendationen angående säkerhetsföreskrifter
(byggnadsindustrien), 1937, innehålla vissa bestämmelser
rörande arbetsinspektion;

med erinran att konferensen vid sitt femte sammanträde (1923) antagit
en rekommendation angående arbetsinspektion;

med hänsyn till att det beträffande byggnadsindustrien är önskvärt, att
medlemmarna jämväl måtte uppmärksamma vissa bestämmelser, som icke
äro upptagna i ovannämnda konvention eller rekommendation,

hemställer konferensen, att varje medlem av internationella arbetsorganisationen
måtte beträffande inspektion inom byggnadsindustrien beakta efterföljande
principer och regler.

1. Alla arbeten, som äro att hänföra till uppförande, reparation, ändring,
underhåll eller rivning av byggnader, böra underkastas inspektion.

2. Den myndighet, åt vilken nämnda inspektion är uppdragen (i det följande
benämnd inspektionsmyndigheten), bör vara ett offentligt organ, utrustat
med de befogenheter, som kunna erfordras för tryggande av en noggrann
tillämpning av gällande lagar och andra författningar.

3. Genom föregående yrkesutbildning och undergångna examina, som
skola avse alla lämpliga tekniska och administrativa ämnen, böra inspektörerna
erbjuda nödiga garantier för kompetens att kunna på effektivt sätt
övervaka tillämpningen av bestämmelserna angående arbetarnas säkerhet i
byggnadsindustrien.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö (Bilaga).

4. För att trygga en effektiv samverkan mellan inspektionsmyndigheten
och företagets chef bör den nationella lagstiftningen göra nämnda chef ansvarig: a)

för ständigt och lämpligt övervakande av arbetena, så att gällande säkerhetsföreskrifter
iakttagas;

b) för vidtagande av alla övriga möjliga och nödvändiga åtgärder till förebyggande
av olycksfall och särskilt till undvikande att till arbeten,
som kunna befaras medföra risk för olycksfall, användas personer,
vilka han vet vara döva eller hava bristande synförmåga eller benägenhet
för svindel;

c) för underrättande, på sätt den nationella lagstiftningen bestämmer, av
inspektionsmyndigheten om varje arbetsföretag inom byggnadsindustrien,
vilket han ämnar igångsätta;

d) för rapportering, på sätt den nationella lagstiftningen bestämmer, till
vederbörande myndighet av alla inom företaget inträffade olycksfall.

10) Rekommendation (nr 55) angående samverkan till förekommande
av olycksfall inom byggnadsindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående samverkan till förekommande
av olycksfall inom byggnadsindustrien, vilken fråga inbegripes
under den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation angående
samverkan till förekommande av olycksfall (byggnadsindustri), 1937».

Med hänsyn till att det utöver konventionen och rekommendationen angående
säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustri), 1937, rekommendationen
angående inspektion (byggnadsindustri) 1937 och rekommendationen angående
förekommande av olycksfall i arbete, 1929, är önskvärt att få till stånd
en särskild rekommendation angående förekommande av olycksfall inom
byggnadsindustrien medelst säkerhetsorganisationer,

hemställer konferensen, att varje medlem av internationella arbetsorganisationen
måtte taga under övervägande efterföljande principer och regler
beträffande förekommandet av olycksfall inom byggnadsindustrien:

1. Det är önskvärt, att inom byggnadsindustrien måtte upprättas organisationer
för förekommande av olycksfall, vilka organisationer skulle åvägabringa
samverkan mellan alla dem, som söka få till stånd en minskning av
olycksfallens antal och svårighetsgrad och detta särskilt beträffande de
olycksfallsrisker, rörande vilka inga lagstadgade föreskrifter finnas meddelade.

2. För att åstadkomma en effektiv dylik samverkan borde inom alla företag,
där så är möjligt, upprättas en särskild säkerhetsorganisation, innefattande
representanter för arbetsgivaren och personalen.

3. Det skulle jämväl vara önskvärt att, i den form och inom de gränser
inspektionsmyndigheten. bestämmer, få till stånd en direkt samverkan mellan
vederbörande inspektör, arbetsgivaren och representanter för företagets personal.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. I sami. Xr 4ä. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 (Bilaga).

4. Propagandan för säkerheten inom byggnadsindustrien skulle kunna göras
mer effektiv genom ständig samverkan mellan inspektionsmyndigheten
och alla av ämnet berörda organisationer; säkerhetsorganisationer (blandade
eller särskilda) av arbetsgivare och arbetare; fackliga arbetsgivar- och
arbetarorganisationer; föreningar av arkitekter eller ingeniörer; föreningar
för standardisering m. fl. samt inrättningar (offentliga, halvoffentliga eller
enskilda) för olycksfallsförsäkring.

5. 1) Periodiska möten borde hållas av representanter för de i föregående
moment omnämnda organisationerna med representanter för inspektionsmyndigheten
jämte representanter för andra offentliga organ.

2) Sådana möten skulle hava till uppgift att gemensamt undersöka metoder,
som kunde vara ägnade att förbättra förekommandet av olycksfall inom
byggnadsindustrien.

6. Inspektionsmyndigheten borde medverka till förekommandet av olycksfall
genom att samarbeta med alla, som vore intresserade för en nödvändig
propaganda, vilken kunde utövas under exempelvis följande former: undervisning
örn säkerheten (instruktionssammankomster, demonstrationer, möten,
föredrag, biografföreställningar), utdelning av handböcker, broschyrer,
tidskrifter eller andra publikationer, som återgiva eller analysera olycksfallsstatistik,
samt uppsättande av, såvitt möjligt, illustrerade anslag.

11) Rekommendation (nr 56) angående yrkesutbildning för byggnadsindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde
och beslutit att antaga vissa förslag angående yrkesutbildning för
byggnadsindustrien, vilken fråga är inbegripen under första punkten
på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ettusen nio hundra trettiosju
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation angående
yrkesutbildning (byggnadsindustrien), 1937».

Konferensen,

som erinrar, att den vid sitt tolfte sammanträde (1929) antagit en rekommendation
angående förebyggande av olycksfall i arbete, vilken rekommendation
i en av sina delar behandlar frågan om yrkesutbildning,

och anser, att yrkesutbildning, med hänsyn till risken för olycksfall, är
av särskilt stor betydelse för byggnadsindustrien,
förordar, att tekniska och yrkesskolors undervisningsplaner beträffande
byggnadsindustrien skola innefatta teoretisk och praktisk undervisning rörande: a)

de material, som användas för uppförande av ställningar, samt principerna
för ställningars uppförande och underhåll;

b) konstruktion och underhåll av lyftanordningar, som användas inom
byggnadsindustrien;

c) anordnande och övervakande av säkerhetsåtgärder å byggnadsplatserna;

d) säkerhetsföreskrifterna angående byggnadsarbete.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

380183