Kungl. Majus proposition nr 42.
1
>r 42.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser örn arbetsförmedling; given Stockholms
slott den 14 januari 1938.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 42.
52 88 1
2
Kungl. Maj-.ts proposition nr 42.
Förslag
till
Lag:
angående ändrad lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling.
Härigenom förordnas, att fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling skall
erhålla följande ändrade lydelse:
Enskild person eller annan, som vid lagens ikraftträdande i behörig ordning
bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte, må av socialstyrelsen erhålla
tillstånd att fortsätta verksamheten till och med den 31 december 1939. För
tiden därefter äger styrelsen bevilja förlängning av tillstånd som nu sagts,
dock för högst ett år i sänder och icke längre än till den 1 januari 1950
samt allenast beträffande yrkesgrupper som Konungen bestämt. Innan sådan
förlängning av socialstyrelsen beviljas, skall åt arbetsgivar- och arbetarorganisationer
inom den eller de yrkesgrupper förmedlingen avser beredas tillfälle
att yttra sig. Det ankommer på styrelsen att bestämma skälig ersättning
för förmedling, varom i detta stycke är fråga. I övrigt skola lagens
bestämmelser i tillämpliga delar gälla å densamma, dock i vad angår 2 §
tredje stycket allenast för tid efter den 31 december 1939.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kungl. Majlis proposition nr 42.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 januari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, en av socialstyrelsen
i skrivelse den 15 december 1937 gjord framställning örn ändring i lagen
den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling.
Föredraganden anför:
Enligt det å den internationella arbetsorganisationens konferens i Genéve
år 1933 antagna förslaget till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
skola inom tre år från konventionens ikraftträdande för
vederbörande medlemsstat avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med
vinstsyfte vara avskaffade och må under denna tid nya sådana byråer icke
upprättas. Hock må under ytterligare högst tio år i undantagsfall och under
särskilda förutsättningar en redan befintlig avgiftskrävande byrå med vinstsyfte
kunna erhålla tillstånd att fortsätta sin verksamhet, men äger byrån
icke under denna tid skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån
rekrytera arbetare, med mindre tillståndet berättigar därtill och verksamheten
bedrives enligt en mellan länderna ifråga träffad överenskommelse. Avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte skola enligt konventionsförslaget
innehava tillstånd av vederbörande myndighet men må icke skaffa
anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera arbetare, med
mindre tillståndet berättigar därtill och verksamheten bedrives enligt en mellan
länderna ifråga träffad överenskommelse. Yad slutligen angår den avgiftsfria
arbetsförmedlingen lägger konventionen intet hinder i vägen för utövare
av sådan verksamhet att sträcka densamma utom det egna landets gränser.
Översättning av originaltexten till konventionsförslaget är såsom bilaga
(A) fogad till propositionen nr 83 år 1935.
Sedan i Sverige utfärdats lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling, vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1936, samt konventionen
av Sverige ratificerats den 15 november 1935, har Sveriges ratifikation
den 1 januari 1936 registrerats av nationernas förbunds generalsekreterare,
varefter konventionen för Sverige trätt i kraft den 1 januari 1937. Förutom
Sverige hava hittills allenast tre stater, nämligen Chile, Finland och
Spanien, ratificerat konventionen.
Enligt 2 § lagen med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling må sådan
förmedling icke bedrivas i förvärvssyfte. Vill någon eljest mot ersättning
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
bedriva arbetsförmedling, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen. Avser
verksamheten förmedling av anställning utom riket eller av anställning här
i riket åt utlänning, som vistas utom riket, må tillstånd beviljas allenast
för de fall och på de villkor Konungen efter överenskommelse med främmande
stat bestämmer.
Avgiftsfri arbetsförmedling däremot må, även örn verksamheten utsträckes
till utlandet, bedrivas utan särskilt tillstånd.
Enligt lagens övergångsbestämmelser kunde den, som vid lagens ikraftträdande
i behörig ordning bedrev arbetsförmedling i förvärvssyfte och som
före den 1 februari 1936 gjorde ansökan därom, av socialstyrelsen erhålla
tillstånd att fortsätta verksamheten till och med den 31 december 1939.
Dylikt tillstånd må sedermera under vissa förutsättningar kunna förlängas,
dock högst till utgången av år 1949. Det ankommer på socialstyrelsen att
bestämma skälig ersättning för förmedling, som sålunda må kunna i förvärvssyfte
bedrivas efter lagens ikraftträdande. I övrigt skola lagens bestämmelser
i tillämpliga delar gälla å sådan förmedling. Härav lärer följa,
att om verksamheten avser förmedling av anställning utom riket eller av
anställning här i riket åt utlänning, som vistas utom riket, tillstånd att efter
lagens ikraftträdande fortsätta verksamheten må beviljas allenast för de fall
och på de villkor Konungen efter överenskommelse med främmande stat bestämmer.
I skrivelse den 7 maj 1937 har socialstyrelsen uppgivit, att till styrelsen
inkommit vissa ansökningar, avseende tillstånd att bedriva arbetsförmedling
för musiker och sceniska artister, varvid verksamheten även skulle omfatta
förmedling av anställning utom riket och förmedling av anställning åt
utlänningar, som vistas utom riket. Då det inom ifrågavarande konstnärliga
yrken vore en normal och naturlig företeelse, att utbyte av arbetskraft ägde
rum mellan olika länder, skulle ett förbud för svenska arbetsförmedlingsföretag
att befatta sig med dylik internationell förmedling medföra, att svenska
nrasik- och nöjesföretag bleve nödsakade att anlita utländska förmedlare för
att komma i förbindelse med utländska artister och att likaså svenska artister,
som önskade anställning i utlandet, nödgades vända sig till utländska
förmedlare. En utveckling i denna riktning, vilken skulle innebära, att förmedlingsverksamheten
komme att omhändertagas av företag utanför svenska
myndigheters kontroll, vore ur många synpunkter föga önskvärd. Enligt
lagen med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling finge emellertid tillstånd
till bedrivande av internationell avgiftskrävande arbetsförmedling beviljas
allenast för de fall och på de villkor Konungen efter överenskommelse med
främmande stat bestämde. Skulle det för uppfyllande av denna föreskrift
anses erforderligt, att överenskommelse träffades med alla de stater, vilkas
undersåtar kunde komma att beröras av förmedlingen, bleve det nödvändigt
att upptaga förhandling i denna fråga med ett avsevärt antal stater. Möjligen
skulle dock lagbestämmelsen ifråga kunna tolkas så, att med uttrycket
»främmande stat» åsyftades icke den arbetssökandes hemland utan det land,
där denne uppehölle sig, då han trädde i förbindelse med arbetsförmed
-
o
Kungl. Majlis proposition nr 42.
lingen. Därest denna tolkning vöre riktig, skulle överenskommelse endast
behöva träffas med vissa i styrelsens skrivelse angivna stater.
På grund av vad sålunda anförts anhöll styrelsen örn medgivande att vid
beviljande av tillstånd till bedrivande av arbetsförmedling för musiker,
sceniska artister och liknande yrkesutövare utsträcka tillståndet att gälla
jämväl förmedling av anställning utom riket och av anställning åt utlänning,
som vistas utom riket, dock med de begränsningar, som kunde föranledas
därav, att överenskommelse rörande denna fråga eventuellt icke kunde komma
till stånd med samtliga de stater, med vilka sådan överenskommelse enligt
vad förut anförts syntes vara erforderlig.
Med anledning av denna hemställan anhöll jag i skrivelse den 30 juni
1937, att utrikesdepartementet ville efter samråd med socialstyrelsen vidtaga
åtgärder för att i förevarande avseende med Amerikas förenta stater, Danmark,
Estland, Finland, Frankrike, Italien, Lettland, Nederländerna, Norge,
de socialistiska rådsrepublikernas Union, Storbritannien och Norra Irland,
Tjeckoslovakien, Tyska riket, Ungern och Österrike träffa sådan överenskommelse,
som avses i 2 § lagen med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling.
Utrikesdepartementet har härefter i skrivelse den 27 november 1937 framhållit,
biand annat, att det icke utan vidare kunde förutsättas, att alla de
icke-konventionsstater, med vilka överenskommelser föreslagits, för närvarande
eller överhuvud skulle befinnas villiga att avsluta sådana överenskommelser
med Sverige. I varje händelse kunde icke förväntas, att en framställning i
ämnet till samtliga angivna stater skulle annat än efter avsevärd tid leda
till resultat. Därest den tolkning av konventionen, som syntes ligga till
grund för avfattningen av 2 § lagen med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling,
vore riktig, syntes sålunda konventionen föranleda betydande praktiska
olägenheter, och det kunde ifrågasättas, huruvida icke åtgärder borde
vidtagas i syfte att åvägabringa en ändring i densamma och i anslutning
därtill av nämnda lagrum. Det förefölle under anförda förhållanden som örn
praktiska hänsyn borde föranleda, att man i varje fall tills vidare inriktade
sig på att åvägabringa överenskommelse med en eller annan icke-konventionsstat,
i förhållande till vilken behovet av avtalsmässig reglering å förevarande
område i högre grad kunde göra sig gällande.
Slutligen har socialstyrelsen i sin av mig nu anmälda, den 15 december
1937 dagtecknade skrivelse inledningsvis framhållit, att det enligt konventionen
icke erfordrades särskild överenskommelse med främmande stater för
att den i vinstsyfte bedrivna arbetsförmedlingen skulle under de tre första
åren efter konventionens ikraftträdande — för Sveriges vidkommande alltså
intill utgången av år 1939 — få avse även anskaffande av anställning åt
arbetare utomlands och rekrytering därifrån av arbetare. Den i konventionen
uppställda förpliktelsen att i denna sak träffa överenskommelse med vidkommande
främmande stat inträdde för Sveriges del först i det fall, att
fråga voro örn tillstånd, gällande för tid efter 1940 års ingång. Vid avfattningen
av 1935 års svenska lag hade denna åtskillnad icke iakttagits, utan
6
Kungl. Majus proposition nr 42.
vöre Konungen, även när fråga vore om tillstånd gällande för tiden intill
1939 års utgång, bunden av föreskriften, att medgivande av bär berörda slag
endast finge lämnas efter med vidkommande stat träffad överenskommelse.
Styrelsen bär därefter anfört bland annat följande:
Såsom i utrikesdepartementets skrivelse anföres, torde de olägenheter,
som tillämpningen av förevarande konvention visat sig medföra, icke kunna
belt avlägsnas på annat sätt än genom ändring i konventionen. Då densamma
hitintills vunnit anslutning endast av ett fåtal stater, har konventionen
icke erhållit den betydelse som ursprungligen avsetts. En ändring
skulle möjligen kunna ske i den formen, att artistyrket liksom sjömansyrket
undantoges från konventionens tillämpning och att arbetsförmedlingen på
detta område i stället reglerades genom en särskild konvention. En dylik
procedur kommer emellertid under alla omständigheter att kräva en viss
tid, och fråga blir då, hur en tillfredsställande ordning på förevarande område
skall kunna åvägabringas under den tid, som åtgår intill dess en ändring
av konventionen kan genomföras eller de föreliggande svårigheterna
eventuellt kunnat avlägsnas genom bilaterala överenskommelser med alla
stater, med vilka Sverige har behov av förbindelser på detta område.
För närvarande är läget, såsom av förestående framgår, sådant, att de
personer eller organisationer, vilka mot ersättning förmedla artistengagement,
icke lagligen äro berättigade eller kunna bliva berättigade att förmedla anställning
utom riket eller anställning inom riket åt utlänning, som vistas
utom riket. Innan socialstyrelsen går in på frågan örn hur en ändring i
detta förhållande skall kunna åstadkommas, bör till dryftande upptagas
spörsmålet örn huruvida dessa arbetsförmedlingar kunna anses fylla någon
ur samhällets synpunkt nyttig eller nödvändig funktion. Det må då först
framhållas, att de konstnärliga yrkesutövare det här gäller på grund av
arbetets art äro hänvisade att med längre eller kortare mellantid söka nya
engagement och ofta även flytta mellan olika länder samt att det för dem
i regel är omöjligt att ordna dessa angelägenheter utan anlitande av lämpliga
förmedlingsorgan. Därest de avgiftskrävande förmedlingsbyråerna avstängas
från all befattning med den internationella förmedlingen, stå här
endast de avgiftsfria offentliga eller privata arbetsförmedlingarna till buds.
Vad den offentliga arbetsförmedlingen beträffar, är denna av flera orsaker
mindre lämpad att i större omfattning syssla med artistförmedling. För att
med framgång kunna handhava sådan verksamhet kräves i allmänhet, att
förmedlaren har förutsättning att bedöma olika artisters prestationsförmåga
och kan på ett effektivt sätt anordna den reklam, som är nödvändig för att
fästa arbetsgivarnas och allmänhetens uppmärksamhet på de anställningssökande.
En under tjänstemannaansvar arbetande arbetsförmedlingsfunktionär
kan svårligen åtaga sig en sådan uppgift. I alldeles särskild grad
gäller detta förmedlingen av utländska artister. Örn en offentlig institution
över huvud skall befatta sig med import av utländsk arbetskraft, bör detta
enligt socialstyrelsens mening endast vara i sådana fall, då inom riket föreligger
ett oomtvistligt behov av viss arbetskraft med objektivt fastställbara
kvalifikationer, vilket behov ej kan fyllas annat än från utlandet. Denna
förutsättning kan icke anses föreligga inom artistbranschen. Kvalifikationerna
bedömas givetvis subjektivt. Ofta råder en skarp konkurrens mellan
svenska och utländska yrkesutövare, och frågan örn de senares rätt till
arbetstillstånd kräver en ingående prövning. Den offentliga arbetsförmedlingen
kan av dessa orsaker som regel icke tagas med i räkningen, när det
gäller förmedling av sådana platser.
Icke heller är det troligt, att några enskilda organisationer skulle vara
Kungl. Majus proposition nr 42.
7
villiga att avgiftsfritt förmedla anställningar åt artister. De enda organisationer,
som här skulle kunna komma i fråga, vore sådana sammanslutningar
som Musiketablissementens förening och Folkparkernas centralstyrelse, vilka
för sina medlemmars räkning bedriva engagementsförmedling. Att göra denna
förmedling helt avgiftsfri skulle emellertid sannolikt möta stora svårigheter,
då en dylik verksamhet skulle ådraga organisationerna avsevärda kostnader,
som finge uttaxeras å samtliga medlemmar, oavsett den nytta dessa för egen
del hade av verksamheten. Med hänsyn härtill och även till det faktum,
att det inom artistbranschen är internationell praxis, att viss avgift erlägges
för förmedlade engagement, måste man nog räkna med, att förmedlingen
inom detta fack alltjämt kommer att i huvudsak handhavas av avgiftskrävande
byråer.
Dessa byråers verksamhet måste med hänsyn till de många möjligheter
till missbruk, som föreligga speciellt inom förevarande fack, stå under noggrann
kontroll. Av synnerlig vikt är, att de personer, vilka erhållit tillstånd
att bedriva sådan verksamhet, få klart för sig, att gällande lagbestämmelser
och i anslutning därtill meddelade föreskrifter måste samvetsgrant efterlevas
och att överträdelser uppmärksammas och beivras. Därest ifrågavarande
byråer icke erhålla laglig befogenhet att förmedla anställning åt utlänning,
som vistas utom riket, men tillsynsmyndigheten samtidigt, genom att tillmötesgå
vissa utländska artisters ansökningar örn arbetstillstånd, visar att
myndigheten ingalunda anser det obefogat, att utländska yrkesutövare inom
detta fack i viss utsträckning erhålla anställning inom landet, lär det svårligen
kunna undgås, att dessa byråer på olika smygvägar erbjuda de anställningssökande
utlänningarna sina tjänster. Sålunda ligger det nära till
hands, att byråerna för skötande av sina utländska förbindelser upprätta
filialer i något av våra grannländer eller, såsom i visst fall redan synes ha
skett, maskera sig som bulvaner för någon utländsk artistagentur. I vilket
fall som helst blir följden den, att den enligt svensk lag ej tillåtna verksamheten
fortsättes under en mer eller mindre oåtkomlig förklädnad.
Olägenheter av detta slag behövde däremot icke befaras, örn det i den
svenska lagen uppställda förbehållet, att tillstånd av här ifrågavarande art
ej får meddelas utan efter överenskommelse med främmande stat, genom en lagändring
sattes ur kraft åtminstone för så vitt gäller tiden, intill dess den i
arbetsförmedlingskonventionen uppställda förpliktelsen träder i kraft, d. v. s.
för tiden intill 1940 års ingång. Ett annat sätt att för vårt lands vidkommande
undanröja nu föreliggande olägenheter åtminstone för de närmaste
två åren vore, att till sista punkten i fjärde stycket av lagens övergångsbestämmelser
fogades ett ungefär så lydande tillägg: »dock i vad angår 2 §■
tredje stycket och förmedling av anställning åt musiker eller sceniska
artister allenast för tid efter den 31 december 1939».
Genom en sådan lagändring skulle socialstyrelsen beredas möjlighet att
för tiden intill 1940 års ingång meddela tillstånd till bedrivande av arbetsförmedling
för musiker och artister, även där fråga vore örn verksamhet
utom landets gränser. Under den sålunda vunna övergångstiden kunde måhända
i konventionen avsedda bilaterala överenskommelser åvägabringas
eller eventuellt en ändring i konventionen komma till stånd.
Departementschefen.
Vad socialstyrelsen i detta ärende anfört synes giva vid handen, att
arbetsförmedling för musiker och sceniska artister samt liknande yrkesutövare
knappast kan tänkas bliva på ett för de anställningssökande till
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
fredsställande sätt bedriven annorledes än i förvärvssyfte. Ar detta riktigt,
borde således den svenska lagen, vari arbetsförmedling i förvärvssyfte förbjudes,
undergå sådan ändring, att densamma icke längre bleve tillämplig å
förmedling för nyss angivna yrkesutövare. Frågan härom lärer emellertid
icke kunna upptagas till behandling så länge vårt land är bundet av 1933
års konvention och denna bibehåller sitt nuvarande tillämpningsområde.
Däremot torde för denna förmedling böra tillvaratagas alla de möjligheter,
som konventionen bereder den i vinstsyfte bedrivna förmedlingen att under
en viss övergångstid få fortsätta verksamheten. Härutinnan är, såsom socialstyrelsen
framhållit, den svenska lagen i ett visst hänseende strängare än som
enligt konventionen är erforderligt. Vårt lands bundenhet av konventionen
nödvändiggör nämligen icke, att stadgandet rörande överenskommelse med
främmande stat för möjlighet att meddela tillstånd till avgiftskrävande förmedling
av anställning utom riket eller av anställning här i riket åt utlänning som
vistas utom riket skall — såsom likväl är fallet — äga tillämpning även ifråga
om den intill utgången av år 1939 i förvärvssyfte bedrivna förmedlingen. Då
vidare den omständigheten, att konventionen hittills vunnit anslutning blott
från ett fåtal stater, kan befaras medföra svårigheter för vårt land att i önskvärd
utsträckning träffa överenskommelser rörande den internationella arbetsförmedlingen,
vill jag därför förorda ett utnyttjande av den möjlighet till
lindring av vår lagstiftning på området, som konventionen sålunda bereder.
Detta synes böra ske i huvudsaklig överensstämmelse med det senare av
de båda i socialstyrelsens skrivelse den 15 december 1937 angivna förslagen.
Att, såsom enligt det förra av dessa båda förslag skulle bliva fallet, för
tiden intill 1940 års ingång i nu förevarande hänseende genomföra en lindring
även för den avgiftskrävande förmedling, som icke bedrives i förvärvssyfte,
torde nämligen på grund av konventionens bestämmelser rörande
sådan förmedling icke böra ifrågakomma.
Den nu ifrågasatta lindringen har närmast varit avsedd att gälla förmedling
av anställning åt musiker, sceniska artister och dylika yrkesutövare.
I den mån medgivandet av en motsvarande lindring även för andra förmedlingsgrenar
möjligen kunde få betydelse, torde emellertid några olägenheter
därav icke behöva befaras. Sådan jämkning synes därför lämpligen kunna göras
i socialstyrelsens av mig nyss i huvudsak förordade förslag, att den däri för
tiden intill 1939 års utgång medgivna lindringen kommer att avse all vid
lagens ikraftträdande i behörig ordning bedriven arbetsförmedling i förvärvssyfte.
Den sålunda av mig förordade lagändringen torde böra träda i kraft
omedelbart efter utfärdandet.
Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med föredragandens
anförande inom socialdepartementet upprättat förslag till Jag angående ändrad
lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till lagen den 18 april 1935
(nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Dagny Olsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 42.
52 88 2