Kungl. Majlis proposition nr 319.
1
Nr 319.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående rätt för svenskt aktiebolag att vid
taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning
till konjunkturinvesteringsfond; given Stockholms
slott den 20 maj 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att
vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 319.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
F ö r sl a g
till
förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Svenskt aktiebolag äger att vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt
kommunalskattelagen och förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
under de beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1939,
1940 och 1941, njuta avdrag för belopp som enligt vad i denna förordning
sägs av årsvinsten avsättes till konjunkturinvesteringsfond, men skall, där
sådant avdrag medgivits, vara underkastat de föreskrifter i avseende å fondens
användning som nedan meddelas.
Rätt till avdrag som nyss sagts må äga rum allenast där aktiebolaget jämlikt
punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri
avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.
2 §•
Konjunkturinvesteringsfonder som i denna förordning avses äro dels konjunkturinvesteringsfonder
för byggnader, dels konjunkturinvesteringsfonder
för inventarier och varulager.
Avsättning för vilken avdrag enligt 1 § medgives må för visst beskattningsår
ej överstiga,
i fråga om konjunkturinvesteringsfond för byggnader tio procent av årsvinsten
enligt vederbörligen fastställd balansräkning för beskattningsåret eller
två procent av aktiekapitalet vid beskattningsårets utgång, samt
i fråga om konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager tjugu
procent av årsvinsten eller fyra procent av aktiekapitalet.
3 §•
Konjunkturinvesteringsfond må jämlikt denna förordning tagas i anspråk
endast under sådant beskattningsår, som av Kungl. Majit genom särskilt be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
3
slut bestämmes under hänsyntagande till att dylika fonders användning må
kunna bidraga till en utjämning av konjunkturförhållandena i riket.
Beslut av Kungl. Majit som nu sagts må avse företag av alla slag eller företag
eller verksamhet av viss beskaffenhet. Beslutet skall meddelas efter hörande
av kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken, och skall medgivande
att taga konjunkturinvesteringsfond i anspråk avse minst två beskattningsår
i följd.
4 §•
Konjunkturinvesteringsfond för byggnader må jämlikt denna förordning
tagas i anspråk allenast för avskrivning å byggnader som uppförts under beskattningsåret.
Konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager må jämlikt
denna förordning disponeras endast för avskrivning å maskiner och andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier samt nedskrivning å råvaror,
hel- och halvfabrikat intill ett belopp motsvarande kostnaden för tillverkning
eller anskaffning av dylika tillgångar under beskattningsåret. Tillgång
som av den skattskyldige förvärvats från annan rörelseidkare, vilken är
med den skattskyldige förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,
må härvid medräknas endast örn tillgången tillverkats under beskattningsåret.
5 §•
För beskattningsår, under vilket medel avsatta till konjunkturinvesteringsfond
enligt vederbörlig balansräkning tagits i anspråk jämlikt denna förordning,
må vid taxeringen avdrag för i 4 § avsedd avskrivning å byggnader eller
inventarier eller för där omförmäld nedskrivning å varulager med belopp
svarande mot fondens minskning ej ske, men skall den ifrågavarande tillgången
anses i beskattningsavseende åsatt ett värde så bestämt som om för
sagda år dylikt avdrag medgivits.
6 §.
Hava fondmedel, som avsatts till konjunkturinvesteringsfond, ej tagits i
anspråk i enlighet med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för
vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen
medgivits, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som avsatts
utan att därefter i enlighet med denna förordning hava tagits i anspråk
för det avsedda ändamålet. Vid tillämpning av denna föreskrift iakttages,
att tidigare avsatta medel anses hava tagits i anspråk före senare avsatta
medel.
Vid efterbeskattning varom här är fråga skola såväl statliga som på grund
av taxering till kommunal inkomstskatt utgående utskylder av vederbörande
beskattningsnämnd påföras den skattskyldige med belopp, som vid debitering
för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, skulle tillkommit för
den inkomst efterbeskattningen avser, jämte ränta för sex år efter tre pro
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
cent eller, där jämlikt 3 § de avsatta medlen ej fått av företaget tagas i anspråk
under något år efter avsättningen, två procent.
Har skattskyldig tagit konjunkturinvesteringsfond i anspråk i annan ordning
än i 3 och 4 §§ sägs eller beslutit likvidera, skall efterbeskattning enligt
denna paragraf omedelbart äga rum, därvid ränta beräknas efter tre procent
örn året för så många hela år som antalet av de taxeringsår, som förflutit
efter det då avdraget medgivits, till och med det då efterbeskattningen sker.
För efterbeskattningen skola taxeringsförordningens bestämmelser i vad
de röra eftertaxering äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att
ordföranden i den taxeringsnämnd, som verkställer taxeringen till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, skall till taxeringsnämndsordförandena i de
övriga taxeringsdistrikt, där efterbeskattning varom här är fråga bör äga
rum, lämna meddelande att anledning till efterbeskattning föreligger.
7 §•
Skattskyldig som gjort avsättning till konjunkturinvesteringsfond enligt
denna förordning är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår,
då avsättningen ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår intill
dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift å blankett enligt formulär,
som fastställes av Kungl. Majit, rörande avsättning av medel till fonden
samt fondens användning och avveckling, så ock, för beskattningsår under
vilket fond tagits i anspråk, utredning att de i 4 § i sådant avseende stadgade
villkor äro uppfyllda.
8 §•
För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter utfärdas av
Kungl. Majit.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.
Kungl. Maj:ts proposition nr 319-
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj :t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
maj 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
Sedan fråga uppkommit om möjligheten att vid beskattningen särskilt
gynna investeringar som av näringslivet företoges under lågkonjunkturer och
överläggningar med representanter för Sveriges industriförbund ägt rum rörande
detta spörsmål, har jag från förbundet mottagit en promemoria av
följande lydelse:
»I anslutning till de överläggningar, som på senaste tiden ägt rum mellan
medlemmar av Kungl. Maj:ts regering och ett antal representanter för industrien
rörande möjligheterna för en medverkan från industriens sida till
åtgärder i syfte att bidraga till en viss utjämning av konjunktursvängningarna
inom näringslivet, vill styrelsen för Sveriges industriförbund härmed
för herr statsrådet framhålla följande synpunkter.
Styrelsen konstaterar med tacksamhet det intresse, som från regeringens
sida visats för att underlätta industriföretagens strävanden att under en period
av vikande konjunkturer uppehålla sin verksamhet samt vidtaga investeringar,
ägnade att mildra lågkonjunkturens verkningar.
Den svenska industriens intresse för denna uppgift torde få anses vara tillfyllest
ådagalagt genom de konsolideringsåtgärder, som de enskilda företagen
under de senaste åren vidtagit i anmärkningsvärt stor utsträckning. En
klok konsolideringspolitik inom näringslivet är ur såväl allmän som enskild
synpunkt av sådan betydelse att den i hög grad synes vara förtjänt av det
stöd, som kan lämnas från statsmakternas sida genom att vid skattelagstiftningens
utformande och skattebördans avvägning den största möjliga hänsyn
tages dels till näringslivets behov av konsolidering, dels till företagens
känslighet för skattebelastningen. Styrelsen tillåter sig därför i detta sammanhang
uttala sin livliga förhoppning, att den av 1936 års skattekommitté
föreslagna fria avskrivningsrätten måtte av statsmakterna beviljas. I fråga
om beskattningen i allmänhet av näringsföretag vill styrelsen framhålla, att
företagens möjlighet att genom konsolideringsåtgärder och nyinvesteringar
lindra verkningarna av en lågkonjunktur givetvis minskas i samma mån som
företagen bliva nödsakade att använda sin vinst till skattebetalning. Varje
lindring i den näringsföretagen åvilande skattebördan är därför ägnad att
främja förevarande syfte. Vad särskilt en generell sänkning av bolagsbeskattningen
under en lågkonjunktur angår, kan en sådan sänkning vara ett
verksamt medel att stimulera företagen till ansträngningar att under försämrade
yttre betingelser uppehålla sin verksamhet och även att företaga
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
investeringar, som eljest icke skulle ansetts tillrådliga. Styrelsen vill därför
understryka att lättnader i beskattningen böra ingå som ett viktigt led i en
politik, som syftar till att bekämpa verkningarna av en konjunkturförsämring.
En verkligt effektiv konsolideringspolitik från de enskilda företagens sida
torde böra stödjas av det allmänna även på annat sätt än genom en ändring
av gällande regler om skattefria avskrivningar å i rörelsen använda tillgångar
för stadigvarande bruk. Styrelsen syftar härvid pä den vid ovannämnda
överläggningar framkastade tanken att för industriföretagen möjliggöra att
under goda tider verkställa avsättningar av intjänad vinst till en särskild
fond i deras balansräkningar — i det följande förslagsvis betecknad såsom
konjunkturutjämningsfond. För en dylik fond skulle i huvudsak gälla, att
avsättningarna till fonden gjordes skattefria, att de belopp, varmed fonden
sedermera minskades, alltid utgjorde skattepliktig intäkt, samt att avskrivningar
å under året anskaffade byggnader och varulager — även i vad de
överstege vad som i sådant hänseende enligt gällande skattelagar medgåves
— intill det belopp, varmed fonden under samma år minskats, skulle vara
i beskattningshänseende avdragsgilla.
Med hänsyn till att under en lågkonjunktur de för näringslivets sysselsättning
i hög grad betydelsefulla kapitalvaruproducerande industrierna äro särskilt
förtjänta av uppmuntran borde det till en början vara tillåtet för företag,
som avsatt konjunkturutjämningsfond, att taga fonden i anspråk för en
omedelbar nedskrivning av värdet å sådana nyttigheter, som företaget anskaffar
i och för utvidgning eller modernisering av sin produktionsapparat.
En dylik befogenhet för företaget skulle i olika avseenden vara ägnad att
stimulera företaget till investeringsverksamhet under en lågkonjunktur. Den
av 1936 års skattekommitté föreslagna fria avskrivningsrätten torde öppna
möjlighet för näringsföretag i aktiebolagsform att omedelbart verkställa denna
nedskrivning, såvitt maskiner och andra för stadigvarande bruk använda
tillgångar angår. I detta avseende lärer således ingen utvidgning av den
föreslagna avskrivningsrätten erfordras. Beträffande byggnader får emellertid
enligt samma förslag anskaffningsvärdet fortfarande endast avdragas
genom årliga procentuella värdeminskningsavdrag. Om den fria avskrivningsrätten,
på sätt förbundet och andra näringsorganisationer senast i sitt
yttrande över 1936 års skattekommittés betänkande ifrågasatt, utsträckes
även till byggnader, skulle ej heller i detta avseende ytterligare avskrivningsregler
bliva erforderliga, men i motsatt fall borde, förutom andra bestämmelser,
innefattande uppmjukning av de för närvarande gällande reglerna örn
avskrivning å byggnader, stadgas, att anskaffningskostnaden för byggnader
finge, i den mån fondmedel därför tagits i anspråk, omedelbart i beskattningshänseende
avskrivas. Vidare skulle fonden kunna tagas i anspråk för avskrivning
å företagets inneliggande varulager — såväl färdigvaror som råvaror
och halvfabrikat. Möjligheten härtill skulle stimulera ett företag att.
i den mån tekniska och ekonomiska förutsättningar härför förelåge, under
en kristid fortsätta tillverkningen av företagets produkter i en större skala
än som betingades av de försämrade avsättningsmöjligheterna, d. v. s. att
i viss utsträckning producera på lager. Ur .social synpunkt lärer en på detta
eller annat sätt förbättrad möjlighet att sysselsätta det egna företagets arbetare
och tjänstemän vara i icke mindre mån förtjänt av stöd än strävandena
att bereda sysselsättning med byggnads- och liknande verksamhet åt i förhållande
till företaget utomstående arbetskraft. Någon anledning att på
grund av beskattningssynpunkter motsätta sig sistberörda användning av
fonden synes desto mindre föreligga, som de å varulagret verkställda nedskrivningarna
komma att tagas till beskattning vid försäljning, i den mån de
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
7
återbekommas, vilket för övrigt enligt kommitténs förslag även blir fallet
med avskrivningarna å maskiner och andra inventarier. Slutligen synes det
styrelsen rimligt, att lill konjunkturutjämningsfond avsatta medel i viss
omfattning kunna utnyttjas till täckande av förlust, som uppkommit å företagets
rörelse. En dylik befogenhet alt i skattehänseende kvitta ett års förlust
mot ett tidigare års vinst skulle säkerligen i hög grad uppmuntra företagen
till uppläggande av konjunkturutjämningsfonder. Ett sådant medgivande
skulle även stå i god överensstämmelse med den av näringslivet ofta
hävdade, i vissa länders skattelagstiftning erkända meningen, att året är en
allt för kort period att läggas till grund för näringsföretagens beskattning och
att denna rättvisligen bör baseras på företagets genomsnittliga resultat under
ett visst antal år. Ehuru i motsats härtill den svenska skattelagstiftningen
i allmänhet följer principen att betrakta varje beskattningsår isolerat
för sig, har dock avsteg redan gjorts från denna princip genom gällande regler
om värdering av varulager, och de av 1936 års skattekommitté föreslagna
bestämmelserna rörande avskrivningar å inventarier m. m. utgöra ytterligare
ett steg i samma riktning. Under sådana förhållanden synes den nu
förordade användningen av konjunkturutjämningsfond endast innebära en
mera allmän tillämpning av ett betraktelsesätt, som för vissa speciella fall
redan vunnit erkännande.
Rätt att göra avsättning till konjunkturutjämningsfond av innebörd som
i det föregående angivits torde nied hänsyn till hithörande reglers nära samband
med rätten till fria avskrivningar å vissa tillgångar för stadigvarande
bruk i rörelsen böra tillkomma samma slags företag, som komma att tillerkännas
sistnämnda rätt.
Med ovan skisserade regler för användande av konjunkturutjämningsfond
torde vissa inskränkande bestämmelser visa sig erforderliga. Sålunda lärer
böra föreskrivas, att medel som avsatts till fond varom här är fråga skola,
i den mån de kvarstå i fonden ännu viss tid — förslagsvis 10 år — efter det
avsättningen till fonden skett, återföras till vinst- och förluslräkningen.
(Motsvarande återföring bör även ske, då företaget träder i likvidation.) Härigenom
skulle, å ena sidan, förebyggas, att till fonden avsatta medel under
obegränsad tid kunde undandragas beskattning samt, å andra sidan, de skattskyldigas
intresse att använda fonden för avsett ändamål stimuleras. Vidare
torde befinnas påkallat att föreskriva vissa begränsningar i fråga örn
det belopp, som må högst avsättas till konjunkturutjämningsfond; i sådant
hänseende kan givetvis ifrågakomma dels en begränsning av det årligen för
avsättning tillåtna beloppet och dels en ytterligare gräns, som avsatta belopp
tillsammantagna icke må överstiga. Medel, som avföras ur fonden, skola
uppenbarligen hänföras till skattepliktig intäkt för det beskattningsår, varunder
denna bokföringsåtgärd vidtagits. I fråga örn det närmare utformandet
av bestämmelser i nu berörda ämnen vill styrelsen endast framhålla angelägenheten
av att de begränsningar, som i olika avseenden må fastställas,
icke erhålla en sådan räckvidd, att syftet med uppläggandet av konjunkturutjämningsfond
därigenom äventyras.
Styrelsen vill slutligen framhålla, att en anordning i syfte att främja näringsföretagens
konsolidering, som utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med dessa grunder, är förenad med den betydelsefulla fördelen, att hithörande
regler kunna göras få och enkla och att tillämpningen icke torde från
det allmännas sida nödvändiggöra något särskilt kontrollsystem eller någon
kontroll av mer invecklad beskaffenhet än som för närvarande erfordras för
deklarationers granskning. En annan fördel ligger däri, alt reglerna örn en
konjunkturutjämningsfond av skisserad innebörd endast torde påkalla vissa
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
ändringar i skattelagstiftningen men icke beröra den nu under omarbetning
varande aktiebolagslagen.
Styrelsen tillåter sig hemställa till herr statsrådet, att åtgärder måtte vidtagas
för att få dessa frågor utredda i så god tid att eventuella förslag till
ändringar i skattelagstiftningen i syfte att realisera här framförda önskemål
kunna föreläggas innevarande års riksdag.»
Den sålunda uppkomna frågan har därefter inom finansdepartementet
gjorts till föremål för ytterligare undersökningar, varvid upprättats en den
16 maj 1938 dagtecknad departementspromemoria av följande innehåll:
»I en v. p. m. från Sveriges industriförbund hava ifrågasatts vissa riktlinjer
rörande uppläggande inom industrien av fonder åsyftande att bidraga
till en viss utjämning av konjunktursvängningarna inom näringslivet och
för dylika avsättningars behandling i beskattningsavseende. Det förutsattes
i promemorian, att under goda tider industriföretagen i sina balansräkningar
verkställde avsättningar till särskild fond, förslagsvis betecknad
såsom konjunkturutjämningsfond. För en dylik fond skulle i huvudsak
gälla, att avsättningarna till fonden gjordes skattefria, att de belopp, varmed
fonden sedermera minskades, alltid utgjorde skattepliktig intäkt,
samt att avskrivningar å under året anskaffade byggnader och varulager —
även i vad de överstege vad som i sådant hänseende enligt gällande skattelagar
medgåves —• intill det belopp, varmed fonden under samma år
minskats, skulle vara i beskattningshänseende avdragsgilla. Medel som avfördes
ur fonden skulle hänföras till skattepliktig intäkt för det beskattningsår,
varunder denna bokföringsåtgärd vidtagits. Det syntes böra föreskrivas,
att medel som avsatts till fonden skulle, i den mån de kvarstode i
fonden viss tid, förslagsvis 10 år, efter det avsättningen till fonden skett,
återföras till vinst- och förlusträkningen. Motsvarande återföring borde
även ske då företaget trädde i likvidation. Vidare torde befinnas påkallat
att föreskriva vissa begränsningar i fråga om avsättningarnas belopp; i sådant
hänseende kunde ifrågakomma dels en begränsning av det årligen för
avsättning tillåtna beloppet och dels en ytterligare gräns, som avsatta belopp
tillsammantagna icke finge överstiga. Rörande motiven för dessa förslag
hänvisas till promemorian.
En granskning av det sålunda framlagda förslaget ger vid handen, att
med de ifrågasatta reglerna ett bolag skulle äga möjlighet att, inom den
maximigräns som lagstiftningen bestämde, använda den ifrågavarande formen
för finansiering av ali nybyggnad, all inventarieanskaffning och all
varutillverkning, oavsett örn denna ägde rum under låg- eller högkonjunktur.
Bolagen hade knappast anledning att på grund av lagstiftningen i
fråga inrikta sig på fondmedels användning under lågkonjunktur i andra
fall än där sådan användning ur bolagets egen synpunkt syntes i och för sig
eftersträvansvärd. Bland de ifrågasatta skatteförmåner, som ej medges
vare sig enligt gällande rätt eller enligt årets skatteproposition till riksdagen,
vöre främst rätten till fri avskrivning å byggnader inom den angivna
gränsen. Det läge nära till hands för ett bolag att i första hand använda
fonden till nybyggnader i syfte att kunna nedskriva dessa så lågt som möjligt.
I sådana fall då byggnaderna avyttrades efter tio år från förvärvet,
.skulle i regel fråga vara ej blott örn en förtida avskrivning utan örn en definitiv
skattevinst. I den mån fonden skulle förslå till något utöver nybyggnad
kunde den användas som en allmän vinstutjämningsfond för beskattningen
, d. v. s. för att uppskjuta beskattningen till annat år, som bolaget
självt utvalde. En dylik möjlighet skulle skapas genom en så enkel åtgärd
Kungl. Majlis proposition nr 319.
9
från bolagets sida som att åt viss del av den besparade vinsten giva namnet
konjunkturutjämningsfond.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida av en lagstiftning efter de enkla
linjer som sålunda ifrågasatts kan utvinnas en sådan effekt ur konjunkturutjämningssynpunkt,
som med densamma skulle avses. Vägande skäl synas
föreligga mot att nu genomföra en lagstiftning i dylik form. Däremot
skulle måhända försöksvis kunna för viss tid införas en modifierad form
av den ifrågasatta lagstiftningen. Genom en dylik modifikation skulle visserligen
några av de fördelar, som med lagstiftningen enligt industriförbundets
tankegång torde ernås, bliva mindre framträdande och benägenheten
att upplägga fonder av ifrågavarande slag antagligen mindre. Å andra
sidan skulle större garanti kunna vinnas för att de fonder som avsattes komma
det avsedda ändamålet till godo och vissa betänkligheter av skatteteknisk
natur bortfalla.
Vad som närmast synes kunna åtgöras för att i dylikt syfte ändra det
framlagda förslaget är att i någon form fastställa de tider, då fond varom
fråga är skalle få användas i enlighet med sitt ändamål, och att med någon
påföljd träffa det fall, att dylik användning ej äger rum. Uppenbarligen
måste därvid tillses att sådan påföljd ej framstår såsom obillig eller orättvis,
där fondens användning för ett företag från dettas egen synpunkt vore
oekonomisk eller eljest olämplig. Det torde vidare böra tillses, att fondavsättning
för nybyggnad medgives endast i mera begränsad omfattning
och ej sammanblandas med fondavsättning för andra ändamål. Såsom
redan antytts, innebär dylik avsättning en frihet i avseende å avskrivningsrätten,
som eljest ej medgives, och som i vissa fall —- vid byggnadens försäljning
efter tio år — kan övergå till en definitiv skattefrihet. Från skattelagstiftningens
utgångspunkter borde en sådan skattefrihet ej förekomma.
Måhända behöver den dock ej betraktas som ett avgörande skäl emot anordningens
genomförande i begränsad utsträckning, eftersom en direkt spekulation
i densamma knappast är att befara med hänsyn till den långa tidrymden
mellan byggnadens uppförande och den ifrågavarande effektens inträdande.
Då lagstiftningens verkan kan antagas bliva väsentligen beroende på arten
av den påföljd som inträder, örn fondmedlen i fråga ej användas på det avsedda
sättet, torde det vara lämpligt att först i korthet beröra denna fråga.
Den närmast till hands liggande lösningen torde vara den, att örn fonden ej
inom viss tid från avsättningen, förslagsvis sex år för den försökslagstiftning
varom här är fråga, tages i anspråk, den beskattning träder i kraft som
skulle hava ägt rum, örn avdrag för avsättningen aldrig medgivits. Eftersom
skattelikviden emellertid sker flera år efter det den bort ske, bör även ränta
utgå. Fråga blir sålunda om en särskild form av efterbeskattning, som skiljer
sig från den vanliga dels därigenom att den beräknas i regel äga rum senare
än denna dels därigenom att den blir förenad med skyldighet att gälda
ränta, dels, såvitt angår den kommunala beskattningen, också därigenom att
efterbeskattningen bör avse ett påförande av de utskylder som från början
bort debiteras, om avdrag ej medgivits, ej såsom gällande kommunala cftertaxering
påförande av de utskylder som utgå på grund av taxering det år då
eftertaxeringen äger rum. Det enklaste siittet att förverkliga dylik eftertaxering
synes vara att, på samma sivtt som nu sker beträffande den statliga
eftertaxeringen, låta taxeringsnämnd påföra samtliga il rågakommande kommunala
skatter, även landstings- och vägskatt, samt att betrakta även räntan
som en skatt. Härigenom vinnes ett förenklat administrativt förfarande
med hela frågans prövning i förekommande fall genom taxcringsbesvär,
o. s. v. Genom att, på antytt sätt, efterbeskattningen i fråga beräknas i regel
10
Kungl. Mnj:ts proposition nr 319.
förekomma först efter vanlig eftertaxering, är någon kollision mellan de olika
metoderna vanligen ej att befara. Emellertid synes efterbeskattning böra ske
även om företaget före utgången av de sex åren tager fondmedlen i anspråk
för annat ändamål än det för vilket de avsatts eller för annat beskattningsår
än sådant då dess ianspråktagande enligt lagstiftningen i fråga medgives. I
dylikt fall kan åtminstone teoretiskt tänkas, att samtidigt eftertaxering enligt
vanliga regler och efterbeskattning enligt förslaget äger rum, eller att eftertaxering
av förra slaget ifrågakommer efter den nu föreslagna efterbeskattningen.
De komplikationer, som i sådant fall skulle kunna befaras, förefalla
emellertid ej synnerligen svårlösliga. Gällde det i förevarande sammanhang
endast att skaffa största möjliga garanti för att fonderna verkligen komma
till den avsedda användningen, läge det nära till hands att giva den ifrågasatta
räntan sådan storlek, att den finge viss karaktär av straffränta vid underlåtenhet
härutinnan. Mot en sådan tanke kan emellertid anföras, att i
andra fall en ränta med karaktär av straffränta är olämplig. En räntefot av
3 procent torde framstå såsom så billig, att dess förekomst ej borde avhålla
företag från fondavsättningar av ifrågavarande slag även örn företagen måste
räkna med möjligheten att investeringar för det avsedda syftet ej skola visa
sig lämpliga eller möjliga, kanske på den grund att någon sådan konjunktur
ej inträffar då dylik användning ens kan ifrågasättas.
Med hänsyn till att den nu ifrågasatta påföljden av underlåten investering
knappast kan betraktas som ekonomiskt oförmånlig och då det måste anses
som en bestämd fördel för företagen att kunna på investeringar under lågkonjunktur
verkställa avskrivningar utan att därigenom gå miste örn någon
förmån i beskattningsavseende, bör det kunna antagas ej möta betänkligheter
att anförtro åt någon statlig myndighet att bestämma när sådan användning
skall kunna äga rum. Därest det överlåtes åt Kungl. Maj:t att besluta
härom efter hörande av exempelvis kommerskollegium och riksbanksfullmäktige,
bör garanti för en objektiv prövning kunna anses föreligga. Hinder
föreligger ej för exempelvis industriförbundet att taga initiativ i frågan;
en framställning i ämnet kommer givetvis att remitteras till myndigheterna i
fråga, varför anordningen bör kunna för industrien innefatta tillräcklig trygghet
att dess synpunkter komma att behörigen tillgodoses. Då konjunkturerna
för olika näringsgrenar ej sammanfalla, bör det ej vara uteslutet att beträffande
fondernas användning fastställa olika tider för olika branscher. Det
lärer kunna antagas, att beslut meddelas före början av de beskattningsår, då
fondmedlen skulle kunna tagas i anspråk. För att industrien må lia tillräcklig
beredelsetid och möjlighet till anpassning, torde böra i lagstiftningen
stadgas en minsta tid av två beskattningsår i följd för ifrågavarande användning.
Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens detaljer må här anföras allenast
följande:
För de ifrågavarande fonderna synes benämningen ''konjunkturinvesteringsfond’
vara att föredraga framför ''konjunkturutjämningsfond’.
Den ifrågasatta försökslagstiftningen synes böra avse endast aktiebolag,
som erhåller rätt till sådan fri avskrivning för inventarier m. m. som föreslås i
årets skatteproposition, och inskränkas att gälla inkomst av rörelse. Tillsvidare
synes begränsning böra ske till avsättning under de beskattningsår
för vilka taxering verkställes åren 1939 och 1940.
Ärlig avsättning till konjunkturinvesteringsfond för byggnader synes böra
begränsas till 10 procent av årsvinsten och 2 procent av aktiekapitalet; avsättning
till konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager synes
kunna medges med dubbla beloppet. Eftersom fråga tills vidare är örn avsättningar
under blott två år, synes ytterligare maximering ej erforderlig.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
Vad angår de ändamål för vilka konjunkturinvesteringsfond må tågås i
anspråk därest påföljd av efterbeskattning skall undgås, märkes att fråga
bör vara om investeringar under beskattningsåret, d. v. s. nybyggnad eller tillverkning
under detta år. Detta villkor synes ej kunna upprätthållas, där
fråga är örn förvärv av maskiner, råmaterialier m. m. från främmande håll,
men man synes ej böra medge inköp av äldre tillverkningar från dotterbolag
eller annat närstående företag.
Skattskyldig bör vara pliktig att till taxeringen förete alla sådana uppgifter
som erfordras för kontroll därå, att lagstiftningens villkor för konjunkturinvesteringsfond
äro uppfyllda. Särskilda uppställningar örn ifrågavarande
fonders utveckling lii. lii. torde vara desto nödvändigare, som den skattskyldige
ej av aktiebolagslagen tvingas att i sina räkenskaper giva exakt uttryck
åt skattelagstiftningens begreppsbestämningar m. m.
Det har i industriförbundets promemoria liksom i det föregående antagits,
att lagstiftningen i fråga borde avse även den kommunala beskattningen. En
annan anordning torde kunna anses vara ogenomförbar i praktiken. Det är
också att märka, att lagstiftningens främsta syfte är att bidraga till undvikande
av arbetslöshet o. s. v. under dåliga konjunkturer, och att den därför
kan väntas direkt och indirekt komma kommunerna i hög grad till godo.
Lagstiftningens tillämpning jämväl å kommunalbeskattningen synes därför
vara sakligt påkallad.»
Vid departementspromemorian är fogat ett utkast till förordning angående
rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning
till konjunkturinvesteringsfond. Utkastet torde få såsom bilaga fogas vid
statsrådsprotokollet.
Över författningsutkastet och departementspromemorian hava utlåtanden
efter remiss avgivits av kammarrätten samt av kommerskollegium, som
från Sveriges industriförbund mottagit en andra promemoria i ämnet.
Kammarrättens yttrande är av följande lydelse:
»Genom remiss den 16 innevarande månad har statsrådet och chefen för
finansdepartementet med begäran örn yttrande till kammarrätten överlämnat
dels utkast till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- oell förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond, dels en
inom departementet utarbetad promemoria rörande behandling i beskattningsavseende
av belopp, som avsättas till konjunkturinvesteringsfond, och
dels en av Sveriges industriförbund avgiven, den 26 januari 1938 dagtecknad
promemoria angående åtgärder till utjämning av konjunktursvängningarna
inom näringslivet.
Med anledning liärav får kammarrätten anföra följande.
Det utkast till förordning, varom ovan förmälts, har såvitt kammarrätten
kunnat finna utarbetats i anledning av industriförbundets i dess berörda promemoria
gjorda framställning örn ändringar i gällande skatteförfattningar,
ägnade att bidraga till en viss utjämning av konjunktursvängningarna inom
näringslivet. Emellertid föreligga högst väsentliga skiljaktigheter mellan de
bestämmelser i sådant hänseende, som industriförbundet synes vilja förorda,
och de i utkastet intagna författningsreglerna. Sålunda befinnes det, bland
annat,
att industriförbundet anser rätten alt göra avsättning till konjunkturutjämningsfond
— eller, som det i utkastet heter, konjunkturinvesteringsfond —
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
med ty åtföljande rätt till avdrag i beskattningshänseende böra tillkomma
samma slags företag, som enligt Kungl. Maj:ts proposition nr 258 till innevarande
års riksdag skulle erhålla rätt till s. k. fri avskrivning å vissa tillgångar
för stadigvarande bruk i rörelsen, eller således aktiebolag, ekonomiska
föreningar, ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker, under det att dylik
rätt enligt utkastet skulle tillkomma endast aktiebolag,
att, å andra sidan, enligt industriförbundets förslag fonden i enlighet med
det syfte, för vilket densamma avsetts, skulle kunna användas för nyinvesteringar
allenast i byggnader och varulager, under det att dylik användning
enligt utkastet — som upptager bestämmelser om två olika fonder — förutsättes
jämväl med avseende å inventarier,
att industriförbundet vid sidan av medlens användning för nyinvesteringar
i omförmälda utsträckning tänker sig, att medlem skulle kunna utnyttjas till
täckande av förlust, som uppkommit å vederbörande företags rörelse, utan
att detta skulle medföra medlens upptagande till beskattning, under det att
i utkastet någon motsvarande möjlighet icke beredes företagen,
att industriförbundet synes vilja överlåta åt företagen själva att avgöra, när
de avsatta medlen skola få tagas i anspråk för avsedda syften, under det att
enligt^ utkastet det beror av Kungl. Maj:ts särskilda beslut, örn och när medlen
på sådant sätt skola komma till användning,
att industriförbundet för medlens användning i nämnda syften föreslår en
tidsgräns av tio år från det beskattningsår, varunder de medel avsatts, som
sålunda tågås i anspråk, under det att i utkastet tiden bestämmes till sex år,
samt
att industriförbundet beträffande medel, som vid utgången av den föreskrivna
tiden eller vid företagets trädande i likvidation kvarstå i fonden,
föreslår ett återförande till vinst- och förlusträkningen, vilket innebär, att
medlen skola upptagas till beskattning såsom intäkt under det år för vilket
återförandet skett, medan i utkastet föreskrives, att ''efterbeskattning’ skall
ske för det år, under vilket avsättningen ägt rum.
Det lärer starkt kunna ifrågasättas, huruvida det syfte, industriförbundet
med sin framställning velat vinna, ernås med de bestämmelser utkastet innehåller.
Utkastet innefattar på så gott som alla punkter en försämring av den
rätt industriförbundet avsett att förskaffa företagen. Däremot kan det sägas,
att ett av de särskilda syften som träda i förgrunden vid en anordning som
den ifrågasatta, nämligen angelägenheten av att de medel, som en gång avsatts
till fond för nyinvestering under lågkonjunktur, också komma till användning
för sadant ändamål, med de i utkastet föreslagna bestämmelserna
blir väl tillgodosett.
Efter granskning punkt för punkt av industriförbundets särskilda önskemål,
sådana de här ovan återgivits, tillåter sig kammarrätten anföra:
Den inskränkning, som i utkastet ägt rum beträffande rätten till fondavsättning
att gälla allenast för aktiebolag, har icke motiverats i departementspromemorian
men synes vara väl befogad.
Industriförbundet har icke ansett den ifrågasatta fondavsättningen behöva
avse nyinvestering i inventarier, detta uppenbarligen med hänsyn till
den föreslagna rätten till fri avskrivning. När utkastet i trots härav utsträcker
fondens användning jämväl till inventarier, borde ur industriförbundets
synpunkt icke vara något att däremot invända. Det bör emellertid
framhållas, att anskaffning av inventarier såsom regel icke äger samma värde
som uppförande av byggnader och tillverkning av varor för ett av de
syften den ifrågasatta lagstiftningen torde avse att fylla, nämligen syftet
att under lågkonjunktur bereda eljest arbetslösa sysselsättning i största möj
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
13
liga omfattning. I så måtto synes utsträckningen till inventarier innefatta
allenast en onödig påbyggnad.
Det av industriförbundet uttalade önskemålet örn rätt att utnyttja avsatta
medel till täckande av förlust å rörelsen under visst eller vissa år har, såsom
nämnt, icke föranlett någon bestämmelse av motsvarande innehåll i utkastet.
Kammarrätten, som finner tanken att bereda företagen möjlighet att
i skattehänseende kvitta ett års förlust mot ett tidigare års vinst i och för
sig tilltalande och väl värd att övervägas, anser emellertid, i likhet med utkastets
författare, att en sådan möjlighet icke i förevarande sammanhang bör
förverkligas. För införandet av denna helt nya princip i skattesystemet erfordras
synnerligen vittgående undersökningar, varjämte rätten bör tillkomma
icke allenast aktiebolagen utan jämväl övriga näringsidkare. Emellertid
lärer det med till visshet gränsande sannolikhet kunna förmodas, att industriförbundet
såsom representant för näringsidkarna, och särskilt i detta
fall för aktiebolagen, tillmätt denna del av sin framställning en högst väsentlig
betydelse. Avslag å förevarande punkt förringar den föreslagna reformens
värde för industrien och näringslivet överhuvud taget.
I samma riktning som rätten att utjämna årsförlust med avsatta niebel
verkar den frihet att bestämma rörande tidpunkten för medlens användning
i allmänhet, som industriförbundet synes hava förutsatt. Kammarrätten
finner sig härutinnan kunna instämma i de skäl mot beredande av sådan
frihet, vilka uttalas i departementspromemorian, — —- —. Gentemot det i
utkastet (3 §) föreslagna sättet att bestämma om tiden för medlens användning
har kammarrätten icke någon invändning att framställa.
Den tid, inom vilken de avsatta medlen skola komma till användning för
det med dem avsedda ändamålet, har av industriförbundet utan närmare
motivering föreslagits till tio år. I departementspromemorian och i utkastet
har tiden, likaledes utan angiven motivering, nedskurits till sex år. Under
förutsättning att sagda tid bör omfatta en fullständig konjunkturperiod —
från den begynnande, fullt skönjbara högkonjunkturen över lågkonjunkturens
vågdal till näst inträffande högkonjunktur — vilket väl bör vara fallet,
förefaller det som örn en tid av tio år icke vore för högt tilltagen. Möjligen
ligger orsaken till nedskärningen däri, att efterbeskattning icke ansetts
lämpligen böra ske alltför lång tid efter det år densamma avser. Enligt
kammarrättens förmenande böra hänsyn av denna art icke hava ett avgörande
inflytande på frågan örn tidsbegränsningen i nu ifrågavarande avseende.
Därmed har kammarrätten kommit fram till den sista punkt, vari industriförbundets
förslag skiljer sig från utkastet. I det senare har föreslagits,
att avsatta medel, vilka icke kommit till användning för det avsedda syftet,
på visst sätt skola efterbeskattas samt att ränta å skatten skall beräknas.
Kammarrätten, som finner en sådan metod i och för sig riktig, rent systematiskt
sett, anser emellertid det föreslagna efterbeskattningsinstitutet ur
andra synpunkter olämpligt. Den tekniska utformning detsamma fått i
författningsutkastet kommer med säkerhet ali vid tillämpningen åsamka de
redan hårt arbetstyngda beskattningsnämnderna ett mycket vidlyftigt arbete
med införskaffande av det tidigare årets deklarationer och av det för
debiteringen av de särskilda skatterna behövliga siffermaterialet. Därtill
kommer, alt själva begreppet efterbeskattning, varmed hittills betecknats
ett förfarande, som huvudsakligen kommit till användning vid fall av obehörigt
undandragande av skatteunderlag, icke utan fog kan antagas giva ett
falskt sken liv lagstridighet åt sådana ett företags dispositioner, lill vilka en
efterbeskattning efter den nu föreslagna linjen måste ledas tillbaka. Såsom
ett ytterligare skill mot det nya efterbeskattningsinstitutcts införande kan
åberopas, att det förefaller egendomligt att av företagen utkräva ränta i des
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 319-
sa fall, där något i och för sig obehörigt undandragande av skatt icke äger
rum, under det att räntepåföring ej ifrågakommer vid den vanliga eftertaxeringen,
icke ens vid brottsligt undanhållande av skattepliktig inkomst.
Örn det alltså kan förutsättas, alt det ändamål industriförbundet med sin
framställning velat ernå icke på eif tillfredsställande sätt tillgodoses genom
en författning sådan som den föreslagna, med de begränsningar i avseende
å företagens förfoganderätt över de avsatta medlen densamma företer, samt
det vid sådant förhållande kan antagas, att aktiebolagen icke i någon större
utsträckning komma att begagna sig av avsättningsrätten, torde med fog
kunna ifrågasättas, huruvida samma författning alls bör komma till stånd.
Med hänsyn därtill och till de ovan framställda anmärkningarna samt då
möjlighet till missbruk i visst avseende även med författningens nu föreslagna
lydelse föreligger — nämligen därutinnan att de skattskyldiga kunna
bereda sig otillbörlig skattelindring genom investering av fonderade medel
i byggnader, vilka därefter försäljas med vinst utan att dock skattepliktig
realisationsvinst föreligger — finner sig kammarrätten böra avstyrka
författningsförslagets antagande, jämväl för den begränsade giltighetstiden
av två år.
För den händelse likväl bestämmelser om skattefrihet för avsättning till
konjunkturutjämningsfond anses böra införas, anser sig kammarrätten —
som håller före, att dylika bestämmelser icke lämpligen kunna inarbetas i
redan gällande författningar — böra göra följande erinringar beträffande
den föreslagna författningstexten.
5 § synes hava erhållit en i någon mån missvisande avfattning. Tolkad
efter ordalagen innefattar densamma, att användning av fondmedel i överensstämmelse
med förordningens föreskrifter skulle komma att inverka på
rätten till avdrag för värdeminskning även å andra byggnader än sådana
som uppförts med fondmedel och å andra inventarier än sådana som anskaffats
med dylika medel, resp. för nedskrivning av varulager som förvärvats
med andra medel än fondmedel. Detta torde likväl icke vara meningen.
Paragrafen synes kunna avfattas på följande sätt: ''För---(utkastet)
---förordning, må vid taxeringen avdrag för i 4 § omförmäld avskrivning
å byggnader eller inventarier eller för däri omförmäld nedskrivning
å varulager ej ske, men skall---(utkastet till slutet).’
Utöver vad ovan anförts gentemot det i utkastet föreslagna sättet att taga
icke utnyttjade fondmedel till beskattning kan mot 6 § i utkastet anmärkas,
att densamma är tämligen svårläst. Särskilt gäller detta avfattningen av
andra stycket i paragrafen.
Såsom en brist i författningsutkastet kan påpekas, att beskattningsnämndernas
uppgift vid författningens tillämpning icke tillfyllest klarlägges. Av
7 § framgår visserligen, ehuru indirekt, att de vanliga beskattningsnämnderna,
d. v. s. taxeringsnämnd och prövningsnämnd, skola handhava tilllämpningen
med avseende å såväl rätten till avdrag för fondavsättning som
rätten att låta användningen av de fonderade medlen återverka på beskattningen,
och i 6 § göres med avseende å efterbeskattningen en uttrycklig hänvisning
till taxeringsförordningens bestämmelser. Ett förtydligande torde
emellertid vara önskvärt, särskilt med hänsyn till tillämpningen av 4 §. Det
synes kunna befaras, att beskattningsnämnderna i brist av uttrycklig föreskrift
om befogenhet att ur taxeringssynpunkt pröva användningen av konjunkturutjämningsfondens
medel skola känna sig bundna av de skattskyldigas
egna dispositioner. Beskattningsnämnderna hava dock här en icke ringa
uppgift, då det lärer ankomma på dem att tillse, bland annat, att såsom
för stadigvarande bruk avsedda inventarier och såsom varulager icke räk
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 319.
15
nas annat än vad som rätteligen skall höra dit, att disposition av fondmedel
icke äger rum under samma år som avsättning till konjunkturutjämningsfond
vidtages o. s. v. Det utbyte av ordet ''beskattningen’ i 5 § mot
ordet ''taxeringen'', som ovan föreslagits, utgör ett örn ock obetydligt steg
i nu antydd riktning. Tydligare än ''beskattning’ hänsyftar ''taxering'' på
den varje år återkommande taxeringsfdrottningen.»
Kommerskollegium anför:
»Genom remiss den 16 maj 1938 har kommerskollegium anbefallts att
skyndsammast avgiva utlåtande över utkast till förordning angående rätt för
svenskt aktiebolag att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.
Med bifogande av en från Sveriges industriförbund mottagen promemoria
i ärendet får kollegium anföra följande.
Till det syfte som är avsett att vinnas med den ifrågasatta åtgärden, nämligen
att för näringsdrivande aktiebolag möjliggöra en fondbildning av särskilt
slag med konsoliderande och konjunkturutjämnande verkan, vill kollegium
giva sin anslutning. Kollegium anser sig emellertid ej böra underlåta
att framhålla, att även för andra näringsdrivande företag än aktiebolag en
dylik möjlighet skulle vara av värde. Såsom bestämmelserna nu utformats
synes det emellertid vara uteslutet, att exempelvis ekonomiska föreningar
skulle kunna medgivas samma rätt, varför kollegium ej i detta sammanhang
anser sig böra närmare ingå på denna fråga.
Den korta remisstiden har för kollegium omöjliggjort att på samtliga punkter
med erforderlig grundlighet granska förslagets detaljer. Det torde ligga
i sakens natur, att i åtskilliga hänseenden tvekan måste råda om bästa sättet
att i praktiken genomföra de nya principer, som här äro avsedda att vinna
tillämpning. Kollegium finner därför lämpligt, att i enlighet med vad
som föreslagits förordningen nu gives en relativt kort giltighetstid. Tvekan
kan dock råda, såsom även påpekas av industriförbundet, huruvida icke de
två föreslagna försöksåren 1939 och 1940 representera en något för kort
period. Dels begränsas nämligen härigenom fondbildningen rätt starkt och
dels torde det kanske i många fall komma att visa sig svårt för ett aktiebolag
att utan vidlyftiga och tidskrävande utredningar förvärva den rätt till fri
avskrivning å maskiner m. m., som utgör förutsättning för rätt till avdrag
enligt den föreslagna förordningen.
Enligt nu föreliggande förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen
m. m. skulle bland annat aktiebolag kunna erhålla ovannämnda rätt
till fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier. Härigenom skulle konjunkturinvesteringsfonden för inventarier
och varulager beträffande dessa tillgångar kanske i många fall ej medföra
särskilt stora ytterligare fördelar. Konjunkturinvesteringsfonden för byggnader
däremot skulle bliva av betydelse i fråga örn tillgångar, beträffande vilka
fri avskrivningsrätt hittills ej ansetts kunna ifrågakomma. Att avsättningen
till denna fond ansetts böra begränsas starkare än avsättningen till motsvarande
fond för inventarier m. m. får därför anses vara i viss mån beklagligt.
Med hänsyn lill de olägenheter, sorn befaras komma att uppstå genom
allt för stora medgivanden beträffande fri avskrivning å byggnader, anser sig
emellertid kollegium ej på denna punkt böra framställa några yrkanden.
I likhet med industriförbundet finner kollegium, att nedskrivning intill
fulin värdet av under året tillverkade, resp. förvärvade varor — i den mån
sådana varor till motsvarande villde finnas kvar vid årets utgång — bör få
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
ske, även om detta lager utgöres av varor som innehades redan vid årets
ingång, d. v. s. krav på substantiell identitet bör enligt kollega mening ej
upprätthållas. Ett förtydligande i detta hänseende av 4 § torde därför vara
påkallat.
Enligt förslagets 6 § skola fondmedel efterbeskattas, såvida de ej tagits i
anspråk i enlighet med fondens ändamål inom en tidrymd av sex år. Möjligen
kan denna period komma att visa sig vara väl kort, men kollegium
vill dock ej för närvarande framställa yrkande om ändring, med hänsyn til!
att bestämmelserna i varje fall komma att upptagas till omprövning inom
relativt kort tid.
Räntesatsen å utskylder, belöpande å efterbeskattade medel, har i förslaget
satts till tre procent. Även vid nuvarande allmänna räntenivå torde en
lägre räntesats möjligen vara motiverad, men kollegium finner dock att den
föreslagna räntesatsen tills vidare bör kunna godtagas. Att, såsom av industriförbundet
påyrkats, medgiva räntefrihet, för den händelse fondmedlen
ej fått tagas i anspråk för avsedda ändamål, d. v. s. konjunkturförhållandena
ej varit sådana, att en dylik åtgärd ansetts berättigad, kan kollegium
för sin del ej tillstyrka.»
Sveriges industriförbund har anfört följande:
»Till Sveriges industriförbund har överlämnats en inom Kungl, finansdepartementet
upprättad ’P. M. rörande behandling i beskattningsavseende
av belopp, som avsättas till konjunkturinvesteringsfond’ jämte ett i anslutning
därtill upprättat utkast till förordning i ämnet. I anledning härav får
industriförbundet anföra följande.
Den remitterade P. M. ansluter sig till en av industriförbundet till finansdepartementet
ingiven V. P. M., vari uppdragits vissa riktlinjer rörande uppläggande
inom industriföretagen av fonder åsyftande att bidraga till en viss
utjämning av konjunktursvängningarna inom näringslivet och för dylika
avsättningars behandling i beskattningsavseende. Rörande den närmare
innebörden av det förslag som innefattas i förbundets V. P. M. hänvisas till
denna.
I fråga örn förbundets förslag uttalas i remitterade P. M. följande. Vägande
skäl syntes föreligga mot att nu genomföra en lagstiftning efter de
enkla linjer, som ifrågasatts i förslaget. Däremot skulle måhända försöksvis
kunna för viss tid införas en modifierad form av den ifrågasatta lagstiftningen.
Genom en sådan modifikation skulle visserligen några av de
fördelar, som med lagstiftningen enligt förbundets mening torde ernås, bliva
mindre framträdande och benägenheten att upplägga fonder av ifrågavarande
slag antagligen mindre. Å andra sidan skulle större garanti kunna
vinnas för att de fonder som avsatts komme det avsedda ändamålet till godo
och vissa betänkligheter av skatteteknisk natur bortfalla.
I anslutning till dessa allmänna synpunkter utvecklas därefter i P. M. de
ändringar i förbundets förslag, som anses påkallade. Dessa avse i främsta
rummet dels att fastställa vissa tider, då fond varom fråga är skall få användas
i enlighet med sitt ändamål, dels att påföljd i form av viss räntebetalningsskyldighet
skall inträda i fall dylik användning ej äger rum, dels ock
att företag ej skall få taga sådan fond i anspråk för utjämning av förlust,
som uppkommer i företagets rörelse. Vidare föreslås i P. M. bl. a. en begränsning
av den tid, under vilken rätt att njuta avdrag i beskattningshänseende
för till konjunkturinvesteringsfond avsatta medel medgives.
Genom de sålunda vidtagna ändringarna och tilläggen har förbundets
förslag blivit i väsentlig grad förändrat. De möjligheter att befrämja en
konjunkturutjämning, som obestridligen varit förknippade med en lagstift
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
17
ning i huvudsaklig överensstämmelse med förbundets förslag, torde endast
1 mycket reducerad omfattning kunna realiseras med en lagstiftning på
grundval av det föreliggande utkastet. De åtgärder från företagens sida,
sorn skola stimuleras genom en dylik lagstiftning, kunna därför icke väntas
bliva vidtagna i den utsträckning, som ur konjunkturutjämningssynpunkt
vore önskvärt. En något bättre effekt av lagstiftningen skulle dock möjligen
kunna åstadkommas utan rubbande av förslagets huvudgrunder, därest
vissa av de föreslagna bestämmelserna, som synas ägnade att motverka
lagstiftningens utnyttjande för avsett ändamål, kunde uppmjukas. De
åsyftade bestämmelserna beröras i det följande och därvid angives, på vad
sätt de enligt förbundets mening böra ändras eller förtydligas. Förbundet
vill framhålla, att den ytterligt korta tid, som stått till buds för förslagets
granskning, självfallet icke tillåtit ett inträngande i förslagets alla detaljer.
Utkastet 1 §. Rätten att åtnjuta avdrag för belopp, som avsättes till konjunkturinvesteringsfond,
begränsas här till taxering, som verkställes åren
1939 och 1940. Denna tidrymd bör utsträckas med åtminstone något år,
därest de avsatta beloppen skola kunna bliva av den storleksordning, att
deras användande under lågkonjunktur kan medföra någon egentlig konjunkturstimulerande
effekt.
Då avdragsrätten för avsatta belopp är bunden vid förutsättningen (1 §
2 st.), att vederbörande aktiebolag enligt blivande bestämmelser äger tillgodonjuta
fri avskrivning å maskiner lii. m., bör erinras, att det i många fall torde
komma att krävas omständliga och tidsödande utredningar av de skattskyldiga,
innan fri avskrivning kommer att medgivas dem av taxeringsmyndigheterna.
Aven nied hänsyn härtill är det angeläget, att avdragsgilla avsättningar
till fonden få göras under en längre tid än den föreslagna.
Utkastet A §. Konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager
må enligt denna paragraf tagas i anspråk för, förutom annat, nedskrivning
å sådana råvaror, hel- och halvfabrikat, som under beskattningsåret tillverkats
eller av den skattskyldige förvärvats. I anledning av därom yppad tvekan
vill förbundet uttala, att ett företag bör få taga fonden i anspråk för dylik
nedskrivning intill fulla värdet av under beskattningsåret tillverkade resp.
förvärvade varor, i den mån varor till motsvarande värde finnas kvar hos
företaget vid årets utgång. Det bör därvid sakna betydelse -— och lärer
f. ö. icke kunna tillförlitligen utredas — huruvida de varor, som finnas i
lager vid beskattningsårets utgång, utgöras av varor som tillverkats eller
förvärvats under året eller av varor, som redan vid årets ingång innehades
av företaget. Förbundet hemställer, att förevarande paragraf måtte förtydligas
i berörda hänseende.
I förevarande paragraf förbjudes användning av konjunkturutjämningsfond
för nedskrivning av sådana råvaror m. m., som förvärvats från rörelseidkare,
som är nied den skattskyldige förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap.
Härmed torde hava åsyftats att förhindra ett obehörigt
utnyttjande av de i lagrummet medgivna avskrivningsmöjligheterna. Det torde
dock höra tillses, att förbudet i fråga icke träffar fullt lojala förfoganden,
t. ex. då ett företag av ett dotterbolag inköper maskiner eller verktyg för sin
rörelse.
Utkastet G §. Ilär stadgas i första stycket, att efterbeskattning av avsatta
medel inträder, därest dessa ej tagits i anspråk för avsett ändamål senast under
det beskattningsår, för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret
efter det då avdrag för avsättningen medgivits. Ifrågavarande tidrymd synes
böra tilltagas så rundligt, att det med någorlunda säkerhet kan förutses, all
Kungl. Majit under denna tid kommer att medgiva ianspråktagande av av
Bihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 319. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
De pär temeritet
ehrlén.
satta medel. Med hänsyn härtill föreslås, att tiden utsträckes så, att orden
''sjätte taxeringsåret’ i lagtexten utbytes mot ''tionde taxeringsåret’.
1 andra och tredje styckena föreskrives, att ränta å efterbeskattade medel
skall utgå efter tre procent om året. Denna räntesats torde i viss mån få
karaktären av straffränta, något som enligt vad i P. M. utsäges bör undvikas.
Företag, som gör sådana avsättningar, varom här är fråga, måste tydligen
hålla motsvarande tillgångar i likvida medel för att kunna utföra de med
avsättningen åsyftade investeringsarbetena etc. Dylika tillgångar kunna icke
numera placeras i bank med ens tillnärmelsevis så hög avkastning som 3 °/o.
Det riktigaste vore därför att räntan gjordes föränderlig och för varje år
beräknades exempelvis till medeltalet av den av bankerna under året genomsnittligen
tillämpade checkräkningsräntan och den under samma tid genomsnittligen
tillämpade högsta depositionsräntan. Om en sådan beräkningsgrund
anses icke kunna ifrågakomma, hör räntesatsen i varje fall sänkas, åtminstone
till 2 %.
Sedan företag gjort avsättning till konjunkturinvesteringsfond kan givetvis
inträffa, att beslut av Kungl. Majit att sådan fond får tagas i anspråk icke
kommer i tillämpning under den i första stycket stadgade tidrymden. Enär
företaget i dylikt fall icke ens får möjlighet att använda fonden för avsett
ändamål, bör ingen räntebetalningsskyldighet här föreligga.
I P. M. uttalas, att ränta varom i 6 § är fråga skall betraktas som en skatt.
I anledning härav bör för undvikande av missförstånd tydligt utsägas, att
erlagd ränta med avseende å rätten att för densamma njuta avdrag vid taxering
skall vara avdragsgill på samma sätt som ränteutgifter i allmänhet.
Förslaget förutsätter såsom förut berörts att Kungl. Majit skall bestämma,
under vilket beskattningsår konjunkturinvesteringsfond må tagas i anspråk
för avsedda ändamål. Då sådant bestämmande sker, har därmed på ett
auktoritativt sätt uttalats, att en lågkonjunktur anses föreligga. Förbundet
vill i anledning härav framhålla, att ett dylikt uttalande rörande läget inom
näringslivet uppenbarligen kan vara ägnat att skärpa den olust och brist på
företagsamhet, som brukar känneteckna lågkonjunkturen. Då sådana återverkningar
självfallet böra undvikas, vore det enligt förbundets mening
lämpligare, örn tidpunkten då fondmedel skola få tagas i anspråk kunde bestämmas
efter vissa på förhand fastslagna grunder, vilkas tillämpande icke
tilldraga sig samma uppmärksamhet utåt som ett beslut av Kungl. Majit.»
Angelägenheten av att det allmänna såvitt möjligt bidrager till och underlättar
en utjämning av de växlingar i produktion och sysselsättning, som
följa med de ekonomiska konjunkturerna, har i stigande grad vunnit beaktande
inom olika områden av statsverksamheten. Sålunda lia åtgärder vidtagits
för upprätthållande i möjligaste mån och en utökning i vissa avseenden
av statens och kommunernas egen verksamhet under depressionstider. Värdet
härav ökas väsentligt, om anpassningen understödjes av åtgärder ägnade att
öka industriens möjligheter att under en lågkonjunktur bereda sysselsättning
åt sina anställda genom att då verkställa i och för sig önskvärda byggnadsarbeten,
tillverka och anskaffa behövliga maskiner och andra inventarier
samt, i viss utsträckning, fabricera varor för användning när konjunkturen
åter förbättras. Dylika synpunkter lia givit anledning till de i det föregående
omnämnda överläggningarna med representanter för näringslivet. Md dessa
har dryftats frågan örn möjligheten att genom en speciell inriktning av skattelagstiftningen
bidraga till en jämnare produktionsutveckling. I den från
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
industriförbundet till mig överlämnade promemorian har sedermera framlagts
ett förslag i sådant syfte samt behandlats vissa därmed sammanhängande
frågor.
Inom finansdepartementet har nu undersökts, vilka möjligheter som finnas
att inom skattesystemets ram tillgodose av förbundet framförda synpunkter
och önskemål. Av kommerskollegii utlåtande över det författningsförslag
och den promemoria, som utgöra undersökningens resultat, och av
industriförbundets vid utlåtandet fogade promemoria synes framgå, att de
lättnader i fråga örn beskattningen, som i angivet syfte ansetts möjliga att
medgiva, av industrien tillmätas värde, örn de än icke antagas bli av större
konjunkturpolitisk räckvidd.
Det torde också vara obestridligt, att den föreslagna lagstiftningen skulle
bereda näringslivet påtagliga förmåner. Främst må här framhållas möjligheten
att å investeringar, som ske under lågkonjunkturen, med hjälp av skattefria
fondavsättningar från tidigare goda år verkställa avskrivningar vilka
vid ifrågavarande tidpunkt måhända eljest endast i mera begränsad mån
skulle kunnat i beskattningshänseende utnyttjas. Förslagets ekonomiska innebörd
kan ju sägas vara, att företagen mot viss låg ränta erhålla kredit
på skatten för en del av sin vinst under sex år — eller eventuellt kortare tid
efter företagets eget bestämmande — och befrias från varje betalningsskyldighet,
om ifrågavarande vinstmedel disponeras för avskrivning å investeringar
företagna under vissa depressionsår; krediten möjliggör, annorlunda uttryckt,
i viss utsträckning ett hänförande av vinsten till ett med hänsyn till
avskrivningsbehoven ur skattesynpunkt gynnsamt år. För byggnader skulle
i viss utsträckning medges en fri avskrivning, som eljest ej av lagstiftningen
tillstädjes. Härtill skulle komma, att förslaget gynnar reservbildningar, som
kunna antagas öka näringslivets möjligheter att motstå lågkonjunkturens
påfrestningar.
Dessa fördelar för näringslivet — i viss mån att betrakta som konsekvenser
av en följdriktig utbyggnad av rätten till fri avskrivning — vinnas på bekostnad
av vissa uppoffringar från det allmännas sida. Dessa framstå emellertid
såsom motiverade, örn genom anordningen ernås en ur konjunktursynpunkt
ändamålsenligare tidsfördelning av den privata produktionsverksamheten.
Att en definitiv skatteförlust för det allmänna inträder blott under
förutsättning av en vinst i angivet hänseende, säkerställes om på föreslaget
sätt Kungl. Majit äger bestämma den tidpunkt, då de fonderade medlen med
skatterättslig verkan må tagas i anspråk för avsett ändamål.
Vissa invändningar ha i de avgivna utlåtandena riktats mot de föreslagna
räntebestämmelserna. Att ränta bör utgå torde klart framgå av vad jag i
det föregående anfört. Det gil Iler här en i näringslivets intresse medgiven
kredit för vissa skattebelopp, en uppskjuten skatt alltså och ej en eftertaxering
i gängse mening. Räntan torde böra bestämmas med hänsyn till den
för motsvarande upplåning normala kostnaden och ej till den ränta som
gottskrives insättningar, eftersom likviditeten ej allmänt torde få antagas
bliva så god, att icke fondavsättningarna minska ett faktiskt upplåningsbe
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 319-
hov i händelse av investering. Ur denna synpunkt finner jag den föreslagna
räntesatsen å 3 procent väl avvägd. Hinder bör ej möta att, om förhållandena
i framtiden därtill föranleda, till övervägande upptaga frågan
örn en nedsättning av räntan. Jag finner det rimligt, att ränta utgår efter
en lägre procentsats, förslagsvis 2 procent, om ett företag överhuvud ej genom
Kungl. Maj:ts beslut satts i tillfälle att disponera de fonderade medlen
för avsett ändamål.
Det har ifrågasatts, att efterbeskattning skulle ske först efter en längre
tid än de sex år som föreslagits i departementspromemorian. Därvid har åberopats,
att den möjliga dispositionstiden borde kunna täcka en hel konjunkturvåg.
Anledning därtill finnes emellertid icke, eftersom avsättningarna
skulle ske under en utpräglad högkonjunktur och få tänkas disponerade inom
loppet av en efterföljande depression. Jag tillstyrker därför i denna del
det föreliggande förslaget.
Industriförbundets av kommerskollegium tillstyrkta förslag, att avsättningar
enligt den ifrågasatta lagstiftningen skola medges under tre i stället för i
utkastet ifrågasatta två år, finner jag mig kunna biträda.
Jag torde härefter få närmare behandla vissa särskilda spörsmål beträffande
författningsförslagets utformning.
Jag finner, såsom redan antytts, ej skäl att i anledning av industriförbundets
yttrande föreslå ändring i den i 3 § ifrågasatta bestämmelsen, enligt
vilken avgörande rörande rätten för företagen att taga konjunkturinvesteringsfond
i anspråk i enlighet med sitt ändamål skall tillkomma Kungl.
Maj:t. Däremot synes sådan ändring böra ske i denna paragraf, att dylikt
beslut av Kungl. Majit må kunna avse ej blott företag av alla slag eller företag
av viss beskaffenhet utan även verksamhet av viss beskaffenhet.
I 4 § föreslår jag omformulering för att tillgodose synpunkter som framlagts
av industriförbundet.
Vad angår 5 § har jag ansett förtydligande böra ske i anledning av vad
kammarrätten yttrat rörande denna paragraf.
I avseende å 6 § har kammarrätten uttalat vissa farhågor beträffande tilllämpningen
av den där ifrågasatta efterbeskattningen. Jag föreställer mig,
att denna tillämpning skall kunna väsentligen underlättas genom lämplig
uppställning av de uppgifter, som enligt 7 § skola avfordras de skattskyldiga.
Vad angår den valda termen »efterbeskattning» har densamma vid
prövning av olika uppslag befunnits mest lämplig; det må påpekas att den
skiljer sig från de gällande skatteförfattningarnas uttryck »eftertaxering».
Vissa ändringar hava dock vidtagits för att undvika sådana uttryck som kunde
giva sken av att efterbeskattningen är att betrakta som en påföljd för
försummelse från den skattskyldiges sida. Jag kan ej finna annat än att
författningstexten ger tillräckligt uttryck åt de kontrolluppgifter som komma
att åligga beskattningsnämnderna. Formuleringen av de nyssnämnda uppgifterna
till ledning vid taxeringen torde kunna väntas medföra ytterligare
klarhet i denna punkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
21
Vad angår industriförbundets påpekande, att avdrag i vanlig ordning bör
få ske för ränta, som erlägges på grund av förordningen, vill jag vitsorda
alt dylik rätt enligt min uppfattning föreligger.
Angelägenheten av att tillfälle beredes industrien att redan av innevarande
års vinster verkställa avsättningar enligt de förordade bestämmelserna
synes motivera, att förslag i ämnet förelägges årets riksdag.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition
föreslå riksdagen
att antaga ett inom finansdepartementet utarbetat förslag
till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid
taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Wihlborg.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 319.
Bilaga.
Utkast
till
förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Svenskt aktiebolag äger att vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt
kommunalskattelagen och förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
under de beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1939
och 1940, njuta avdrag för belopp som enligt vad i denna förordning sägs
av årsvinsten avsättes till konjunkturinvesteringsfond, men skall, där sådant
avdrag medgivits, vara underkastat de föreskrifter i avseende å fondens
användning som nedan meddelas.
Rätt till avdrag som nyss sagts må äga rum allenast där aktiebolaget jämlikt
punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter
fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.
2 §-
Konjunkturinvesteringsfonder som i denna förordning avses äro dels konjunkturinvesteringsfonder
för byggnader, dels konjunkturinvesteringsfonder
för inventarier och varulager.
Avsättning för vilken avdrag enligt 1 § medgives må för visst beskattningsår
ej överstiga,
i fråga örn konjunkturinvesteringsfond för byggnader tio procent av årsvinsten
enligt vederbörligen fastställd balansräkning för beskattningsåret eller
två procent av aktiekapitalet vid beskattningsårets utgång, samt
i fråga örn konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager tjugu
procent av årsvinsten eller fyra procent av aktiekapitalet.
3 §■
Konjunkturinvesteringsfond må jämlikt denna förordning tagas i anspråk
endast under sådant beskattningsår, som av Kungl. Majit genom särskilt
beslut bestämmes under hänsyntagande till att dylika fonders användning
må kunna bidraga till en utjämning av konjunkturförhållandena i riket.
Beslut av Kungl. Majit som nu sagts må avse företag av alla slag eller
företag av viss beskaffenhet. Beslutet skall meddelas efter hörande av
kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken, och skall genom detsamma
lämnat medgivande att taga konjunkturinvesteringsfond i anspråk avse
minst två beskattningsår i följd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
23
4 §‘
Konjunkturinvesteringsfond för byggnader ina jämlikt denna förordning
tågås i anspråk allenast för avskrivning å byggnader som uppförts under beskattningsåret,
konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager allenast
för avskrivning å sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier samt för nedskrivning å sådana råvaror, hel- och halvs°ui
under beskattningsåret tillverkats eller av den skattskyldige
förvärvats från annan rörelseidkare, som ej är med den skattskyldige förbunden
i väsentlig ekonomisk intressegemenskap.
5 §.
För beskattningsår, under vilket medel avsatta till konjunkturinvesteringsfond
enligt^ vederbörlig balansräkning tagits i anspråk jämlikt denna förordning,
må vid beskattningen avdrag för avskrivning å byggnader eller inventarier
eller för nedskrivning å varulager med belopp svarande mot fondens
minskning ej ske, men skall därefter den ifrågavarande tillgången anses
i beskattningsavseende åsatt ett värde så bestämt som om för sagda
år dylikt avdrag medgivits.
6 §.
Hava fondmedel, som avsatts till konjunkturinvesteringsfond, ej tagits i anspråk
i enlighet med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för
vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen
medgivits, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som på
grund av avsättningen undgått taxering. Vid tillämpning av denna föreskrift
iakttages, att tidigare avsatta medel anses hava tagits i anspråk före
senare avsatta medel.
Vid efterbeskattning varom här är fråga skola såväl statliga som på grund
av taxering till kommunal inkomstskatt utgående utskylder av vederbörande
beskattningsnämnd påföras den skattskyldige med belopp, som vid debitering
för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, skulle tillkommit för
vad som för nämnda beskattningsår undgått taxering, samt dämtöver ränta
för sex år efter tre procent å samtliga utskylder.
Har skattskyldig tagit konjunkturinvesteringsfond i anspråk i annan ordning
än i 3 och 4 §§ sägs eller beslutit likvidera, skall efterbeskattning enligt
denna paragraf omedelbart äga rum, därvid ränta beräknas efter tre procent
örn året för så många hela år som antalet av de taxeringsår som förgått efter
det då avdraget medgivits, till och med det, då efterbeskattningen sker.
För efterbeskattningen skola taxeringsförordningens bestämmelser, i vad de
röra eftertaxering äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att ordförande
i den taxeringsnämnd, som verkställer taxeringen till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt, skall till taxeringsnämndsordförandena i de taxeringsdistrikt,
där efterbeskattning varom bär är fråga bör äga rum, lämna
meddelande att anledning till efterbeskattning föreligger.
7 §•
Skattskyldig som gjort avsättning till konjunkturinvesteringsfond enligt
denna förordning är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår
då avsättningen ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår intill
dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift å blankett enligt formulär,
som fastställes av Kungl. Maj:t, rörande avsättning av medel till fou
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 319
den samt fondens användning och avveckling, så ock, för beskattningsår,
under vilket fond tagits i anspråk, utredning att de i 4 g i sådant avseende
stadgade villkor äro uppfyllda.
8 §■
För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter utfärdas av
Kungl. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.
378147. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.